EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52011DC0941
GREEN PAPER Towards an integrated European market for card, internet and mobile payments
GRÖNBOK Mot en integrerad europeisk marknad för kort-, internet och mobilbetalningar
GRÖNBOK Mot en integrerad europeisk marknad för kort-, internet och mobilbetalningar
/* KOM/2011/0941 slutlig */
GRÖNBOK Mot en integrerad europeisk marknad för kort-, internet och mobilbetalningar /* KOM/2011/0941 slutlig */
1.
Inledning
Säkra, effektiva,
konkurrenskraftiga och innovativa elektroniska betalningssystem är en avgörande
faktor för att konsumenter, näringsidkare och företag ska kunna dra full nytta
av den inre marknadens fördelar. Detta blir ännu viktigare
när världen går från traditionella affärsverksamheter mot e-handel. Handeln med
varor och tjänster i Europa håller på att förändras i grunden. Människorna och
företagen i EU blir allt aktivare utanför det egna landet, och smidiga
gränsöverskridande elektroniska betalningar underlättar deras vardag betydligt.
Genom att bygga på de resultat som har nåtts när det gäller betalningar från
privatpersoner har EU möjlighet att stå i frontlinjen för utvecklingen av
framtidens betalningar, vare sig de görs genom betalkort, på internet eller via
en mobiltelefon. En första viktig
milstolpe på den här resan är det gemensamma eurobetalningsområdet (SEPA), som baseras
på förutsättningen att det inte får finnas några skillnader mellan
gränsöverskridande och inhemska elektroniska massbetalningar[1] i euro inom EU. SEPA‑projektet täcker de viktigaste massbetalningsinstrumenten,
det vill säga kontoöverföringar, autogiro och betalkort. Med utgångspunkt i
detta bör SEPA fungera som en språngbräda för att skapa en konkurrenskraftig
och innovativ europeisk betalmarknad på två sätt. För det första gäller det den
alltmer ökande användningen av online- eller internetbetalningar
(e-betalningar) och mobilbetalningar (m-betalningar). Det är framför allt den
massiva spridningen av datormobiler (smarttelefoner) som förändrar
betalningslandskapet och ger upphov till nya betalningsapplikationer, till
exempel smartkort, som ersätter plånböcker och fysiska betalkort, eller
virtuella kollektivtransportbiljetter som lagras i mobiltelefonen. Här kan SEPA:s
EU-täckande betalningsinstrument utgöra grunden för mer integrerade och säkrare
betalningsinnovationer. För det andra kan de befintliga standarder och regler som
utformats inom ramen för SEPA även tillämpas på betalningsinstrument i andra
valutor än euro, vilket innebär att gränserna för den inre marknaden för
betalningar utvidgas till att omfatta betalningar i andra valutor än euro. Fördelarna med en
ökad marknadsintegration skapas främst genom följande fyra drivkrafter: 1) Ökad konkurrens – i en
nätverksindustri som betalningsmarknaden underlättas marknadstillträdet för nya
aktörer eller konkurrenter från andra medlemsstater genom integration. Baserat
på gemensamma öppna standarder skulle tjänsteleverantörerna kunna erbjuda sina
befintliga betalningslösningar i mer än ett land. På så sätt skulle de
expandera sin verksamhetsbas och skapa ytterligare incitament för innovation.
Till följd av detta skulle kostnaderna och priserna för att tillhandahålla
betalningar konvergera nedåt. Ökad konkurrens kan dessutom minska de två
befintliga kortsystemens dominans på betalkortmarknaden. 2) Ökad valfrihet och insyn för
konsumenterna – med ett bredare urval av konkurrenskraftiga tjänster skulle
betalningsanvändarna kunna välja de betalningsinstrument och leverantörer som
bäst tillgodoser deras behov. I dag är konsumenterna ofta inte medvetna om
kostnadseffekterna av de val de gör[2]. Till följd av de dolda
kostnaderna används ofta den dyraste betalningsmetoden och de indirekta
kostnaderna överförs direkt på alla konsumenter genom höjda priser. En
integrerad och öppen marknad skulle däremot styra konsumenterna mot de
effektivaste betalningsinstrumenten. 3) Mer
innovation – en integrerad marknad ökar
stordriftsfördelarna. Detta innebär att de befintliga aktörerna skulle få fler
möjligheter att spara på sina kostnader eller öka sina inkomster. Dessutom
skulle incitamenten för nya marknadsaktörer och den geografiska räckvidden för
innovativa lösningar öka. 4) Ökad betalningssäkerhet och
stärkt konsumentförtroende – i linje med de framsteg
som gjorts när det gäller säkra betalningar vid köpställena, skulle en
integrerad marknad öka säkerheten i och konsumenternas förtroende för
distansbetalningar, såsom e-betalningar och m-betalningar. En integrerad EU-marknad för betaltjänster skulle
också som en sidoeffekt producera administrativa data som kan användas för
harmoniserad statistik. Detta skulle i sin tur öka kvaliteten på och
omfattningen av EU-statistiken, utan merkostnader för företagen och med
begränsade investeringar från statistikverksamma. Syftet med denna grönbok är att utvärdera det
nuvarande landskapet för kort-, internet- och mobilbetalningar i EU, kartlägga
luckor mellan det rådande läget och visionen om en fullständigt integrerad
betalningsmarknad samt de hinder som har gett upphov till dessa luckor. Syftet
med grönboken är vidare att inleda en bred samrådsprocess med intressenterna så
att de kan bekräfta eller komplettera kommissionens analys och bidra till att
finna de lämpligaste metoderna för att förbättra marknadsintegrationen.
2.
Det nuvarande betalningslandskapet och dess brister
Marknaden för massbetalningar i euro är en av
världens största och omfattar miljontals företag och hundratals miljoner
människor. Enligt statistik från Europeiska centralbanken (ECB) genomfördes
nästan 58 miljarder massbetalningstransaktioner bara inom euroområdet
under 2009. Bilaga 1 innehåller ett diagram med en uppdelning per
betalningsinstrument. De ekonomiska fördelarna med en integration av
betalningsmarknaden är således betydande. Undersökningar visar till exempel att
en fullständig övergång till SEPA för kontoöverföringar, autogiro och betalkort
skulle kunna ge direkta och indirekta fördelar till ett värde på över 300 miljarder euro
under en sexårsperiod. Den nuvarande integrationsgraden för betalningar på
EU-nivå varierar påtagligt mellan de olika betalningsinstrumenten (exempelvis kontoöverföringar,
autogiro och betalkort) och de betalningskanaler (e- eller m‑betalningar)
som används för att göra en betalning.
2.1.
Grundläggande betalningsinstrument (kontoöverföringar
och autogiro)
Kontoöverföringar och autogiro är de enda
betalningsinstrument som det finns ett särskilt EU‑täckande
betalningssystem för, nämligen reglerna för SEPA-kontoöverföringar (SCT), och
SEPA-autogiro (SDD), som tagits fram av Europeiska betalningsrådet (EPC) för eurobetalningar.
I december 2010 lade kommissionen fram ett förslag till förordning där
obligatoriska tidsfrister fastställs för de nationella betalningssystemens
övergång till EU‑omfattande system[3]. Uppnåendet av denna
viktiga milstolpe kommer att lägga grunden för ytterligare marknadsintegration
för de betalningsinstrument och betalningskanaler som beskrivs nedan.
2.2.
Betalkort
Betalkort är det vanligaste och mest använda
elektroniska betalningsinstrumentet för massbetalningar. Räknat i volym
(antalet transaktioner) utgjorde kortbetalningar en tredjedel av alla massbetalningar
under 2009. Det fanns 2009[4] cirka 726 miljoner
betalkort i omlopp i EU, vilket utgör 1,45 kort per capita. I
genomsnitt spenderade EU-konsumenterna 2 194 euro per kort vid 43
korttransaktioner på köpstället. (Se bilaga 1 för landsspecifika uppgifter.) Integrationen av den europeiska
betalkortsmarknaden är emellertid långt ifrån fullständig och de konkreta
resultaten är fortfarande begränsade. En snabb ökning av volymen av
kortbetalningar under det senaste årtiondet och de omfattande skaleffekter som
blivit följden av detta har inte lett till några större minskningar av
kostnaderna för konsumenterna, avgifterna mellan banker eller handelns
kortavgifter. Nationella betalkort godtas ofta inte utanför hemmedlemsstaten,
vilket hindrar den inre marknadens utveckling. Kortbedrägerierna är också
fortfarande ett problem, särskilt när det gäller distansbetalningar.
2.3.
Betalningar via internet (e-betalningar)
E-betalningar är betalningar som görs via
internet, vanligen på ett av följande tre sätt: 1) Betalning genom en
korttransaktion på distans via internet. 2) Banktjänster på nätet: kontoöverföringar
eller autogiro via internet, där betalaren använder en internetbank för
autentisering (fungerar för närvarande endast på nationell nivå)[5]. 3) Betalningar via leverantörer av
e-betalningstjänster, som konsumenten har skaffat ett individuellt konto
hos. Kontona kan finansieras via ”traditionella” betalningsmetoder, till
exempel en banköverföring eller en kreditkortsbetalning. I och med e-handelns uppkomst, dvs. att köpa
och sälja produkter via internet, spelar e‑betalningar en allt viktigare
roll. Enligt Forrester Research[6] beräknas antalet personer
som handlar på internet i Europa att öka från 141 miljoner 2009 till 190 miljoner
2014. E-handelsmarknadens årliga tillväxttakt under de kommande fem åren
beräknas till cirka 10 procent. Den genomsnittliga köpkraften på EU‑nivå
beräknas öka från 483 euro 2009 till 601 euro 2014. Trots den
betydande tillväxtpotentialen utgör e-handel för närvarande endast 3,4 procent
av hela Europas detaljhandel[7], så det finns fortfarande
en avsevärd outnyttjad tillväxtpotential. Enligt ett offentligt samråd om framtiden för
elektronisk handel[8], har just betalningar
identifierats som ett av de största hindren för e-handelns framtida tillväxt. Bland
de centrala frågor som framkom under samrådet finns mångfalden
betalningsmetoder i de olika medlemsstaterna, betalningskostnaderna för
konsumenter och näringsidkare, särskilt för betalningar av låga belopp
(mikrobetalningar), och betalningssäkerhet. Det saknas en konsekvent och
heltäckande (själv)reglerande ram, vilket innebär att den europeiska e‑betalningsmiljön
för närvarande i hög grad splittras upp av nationella gränser. Det finns endast
ett fåtal effektiva nationella e-betalningssystem och få stora internationella
aktörer från länder utanför EU är aktiva på marknaderna.
2.4.
Mobilbetalningar (m-betalningar)
M-betalningar är betalningar där betalningsuppgifterna
och betalningsinstruktionen inleds, överförs eller bekräftas via en
mobiltelefon eller mobilanordning. Det kan gälla online- och offlineköp av
tjänster och digitala eller fysiska varor. Mobilbetalningar kan klassificeras enligt
följande två huvudkategorier: 1) M-betalningar på distans sker
oftast via internet/WAP[9] eller genom så kallade premium-sms-tjänster
som debiteras betalningsavsändaren genom mobilnätsoperatörer. För närvarande
baseras de flesta m-betalningarna på distans på kortbetalningssystem. Andra
lösningar, som bygger på kontoöverföring eller autogiro, är tekniskt
genomförbara och förmodligen lika säkra, effektiva och konkurrenskraftiga, men de
verkar ha svårt att ta sig in på marknaden. 2) Betalningar på kort avstånd (proximity
payments) sker vanligen direkt vid köpstället. Genom att använda närfältskommunikation
(Near Field Communication, NFC), som för tillfället är den ledande tekniken när
det gäller betalningar på kort avstånd, krävs det specialutrustade telefoner
som känns igen av läsarmodulen på köpstället (t.ex. butiker, kollektivtrafik
och parkeringar). Dessa definitioner visar, särskilt för
m-betalningar på distans, att avgränsningen mellan e‑betalningar och
m-betalningar är vag, och den kan bli ännu vagare i framtiden. Räknat i betalningsvolym är betalningar via
mobiltelefoner den betalningsmetod som för närvarande ökar snabbast. Den snabba
spridningen av datortelefoner med möjlighet att installera sofistikerade
betalningsapplikationer har drivit på utvecklingen. Juniper Research beräknar
att värdet på alla m-betalningar i världen kommer att öka från 100 miljarder US‑dollar
till 200 miljarder US-dollar mellan 2010 och 2012. Andra
undersökningar visar att värdet på m-betalningar i världen kommer att överstiga
1 biljon US‑dollar 2014, och siffran uppgår till sammanlagt 350 miljarder
bara i Europa. Det uppskattas också att en av fem datortelefoner kommer att
vara NFC-kompatibla vid samma datum. Marknadsspridningen för m-betalningar i EU har
en betydande orealiserad potential jämfört med exempelvis Asien/Stillahavsregionen.
Enligt uppskattningar från marknadsundersökningsföretaget Gartner fanns det 7,1 miljoner
mobilbetalningsanvändare i Västeuropa 2010, jämfört med 62,8 miljoner
användare i Asien/Stillahavsregionen, där Japan står för en stor andel. En av
de viktigaste orsakerna till den långsammare marknadspenetrationen i Europa är
den starkt splittrade marknaden för mobilbetalningar. De största
marknadsaktörerna (mobilnätoperatörer, betalningstjänstleverantörer,
mobiltelefontillverkare) har ännu inte enats om en genomförbar affärsmodell som
möjliggör driftskompatibla betalningslösningar. Till följd av detta lanseras de
största och mest lovande globala m-betalningsinitiativen för närvarande utanför
Europa. Apple, Google och Visa har alla aviserat omfattande satsningar för att
gå in i m-betalningssegmentet. Insatserna för att integrera m-betalningar på
EU-nivå sker för närvarande på en självreglerande basis. I detta sammanhang
samarbetar EPC med mobilbranschens globala samarbetsorganisation GSMA. En
vitbok om mobiltelefonbetalningar, med tonvikt på mobilbetalningar via
betalkort, publicerades i juli 2010[10]. Precis som för e-betalningar saknas en konkret
EU-ram för att hantera de viktigaste frågorna, exempelvis tekniska standarder,
säkerhetsaspekter, driftskompabilitet och samarbete mellan marknadsdeltagarna,
vilket innebär att splittringen av m-betalningsmarknaden i Europa riskerar att
kvarstå. Dessutom verkar (potentiella) marknadsdeltagare vara ovilliga att
investera i både e- och m-betalningar så länge som det rättsliga läget när det
gäller möjligheterna att tillämpa samma gemensamma avgiftssystem som för
betalkort inte har lösts på ett tillfredsställande sätt (se punkt 4.1).
3.
Vision och mål
Enligt den vision för
SEPA som lagts fram av kommissionen och ECB för elektroniska massbetalningar i
euro inom EU[11], bör man inte göra någon åtskillnad mellan gränsöverskridande och
nationella betalningar. Med utgångspunkt från SEPA:s standarder och regler bör
denna åtskillnad även avskaffas för betalningar i andra valutor än euro inom
EU. Detta skulle leda till en verklig digital inre marknad på EU-nivå. En
fullständig integration skulle ge följande fördelar: Konsumenterna kan
använda ett enda bankkonto för alla betalningstransaktioner, även om de bor utanför
hemlandet eller ofta reser inom EU. Genom att innovationstakten ökas blir
betalningarna bekvämare och anpassas till de särskilda omständigheterna för
varje köptransaktion (online eller offline, mikrobetalningar eller massbetalningar
etc.). Företag och offentliga förvaltningar kan förenkla och rationalisera sina betalningsprocesser och
centralisera sin finansiella verksamhet inom EU. Detta kan leda till betydande
besparingar. Gemensamma öppna standarder och snabbare avveckling av betalningstransaktioner
förbättrar dessutom kassaflödet. Näringsidkarna vinner
också på billiga, effektiva och säkra elektroniska betalningslösningar. Den
ökade konkurrensen leder till att alternativ till kontanthantering blir alltmer
attraktiva. Detta leder i sin tur till att en övergång till e-handel blir ett
mer attraktivt alternativ och till att kundernas erfarenheter av betalningar
förbättras. Betaltjänstleverantörer, dvs. både leverantörer som är banker och som inte är banker, kan dra
nytta av stordriftsfördelar genom standardisering av betalningsinstrumenten,
vilket leder till kostnadsbesparingar efter den initiala investeringen. Detta
öppnar tillträdet till nya marknader, både för att öka intäktsbasen för
befintliga betalningsinstrument och för att lansera innovativa lösningar i
större skala. Teknikleverantörer,
till exempel programvaruförsäljare, betalningsförmedlare och it‑konsulter,
kan bygga sitt utvecklingsarbete och sina lösningar på EU-omfattande
instrument, vilket underlättar innovationsinsatser i medlemsstaterna. För att denna vision ska förverkligas för
kortbetalningar, e-betalningar och m-betalningar måste ett antal andra aspekter
övervägas, till exempel säkerhet, valfrihet, ohindrad teknik- och
branschinnovation, standardisering av de olika komponenterna och driftskompabilitet.
Dessa frågor behandlas mer detaljerat i följande kapitel.
4.
Behovet av att stimulera och påskynda marknadsintegrationen
I linje med ovanstående vision har fem möjliga
sätt att stimulera en ytterligare integration av kortbetalningar, e-betalningar
och m-betalningar identifierats.
4.1.
Marknadssplittring, marknadstillträde och gränsöverskridande
marknadstillträde
I detta sammanhang kan ett antal olika frågor identifieras. Det är
viktigt att notera att dessa frågor historiskt sett alla härrör från kommersiell
praxis för betalkort, och att de antingen tillämpas i samma form för e- och
m-betalningar, eller åtminstone har avsevärda spridningseffekter som har en
indirekt inverkan på e- och m-betalningar, till exempel när en e‑ eller
en m-betalning görs via ett betalkort.
4.1.1.
Multilaterala förmedlingsavgifter
Enligt den ”klassiska” affärsmodellen för fyrpartskortsystem betalas avgifterna mellan bankerna av affärsidkarens betaltjänstleverantör
(den inlösande betaltjänstleverantören) och kortinnehavarens betaltjänstleverantör
(den utfärdande betaltjänstleverantören) för varje korttransaktion.
Förmedlingsavgifterna kan överenskommas bilateralt mellan utfärdande och inlösande
betaltjänstleverantörer, eller multilateralt genom ett beslut som är bindande
för alla betaltjänstleverantörer som deltar i ett betalkortssystem. Mer
bakgrundsinformation om multilaterala förmedlingsavgifter ges i bilaga 2[12]. Konkurrensmyndigheter och tillsynsmyndigheter arbetar med att undersöka
förmedlingsavgifter sedan en tid tillbaka. I vissa länder utanför EU[13] har denna fråga lösts genom lagstiftning. I EU har kommissionen och
nationella konkurrensmyndigheter antagit flera beslut om att förbjuda specifika
arrangemang för multilaterala förmedlingsavgifter enligt EU:s konkurrensregler[14]. Det vanligaste skälet till att använda multilaterala
förmedlingsavgifter är att utfärdande betaltjänstleverantörer utnyttjar dem för
att uppmuntra konsumenterna att använda betalkort. De inlösande betaltjänstleverantörerna
gör det möjligt för de utfärdande betaltjänstleverantörerna att ge ut kort utan
avgift eller till en låg avgift och eventuellt inkludera bonusar[15]
för konsumenterna (t.ex. flygmil). Denna ”balanseringsmekanism” kan skapa
effektivitetsvinster genom ökad kortanvändning. Avgiftsnivåerna skiljer sig stort, vilket även gäller
betalningstiderna. Räckvidden för de rättsliga förfaranden som man arbetar med
eller har slutfört på nationell och europeisk nivå varierar också starkt, och
allt detta kan leda till en snedvridning av den inre marknaden. Detta kan i sin
tur förvärra uppsplittringen av marknaden och innebär att privatpersoner ännu
inte kan dra nytta av fördelarna med en inre marknad för betalkort. Dessutom kan höga multilaterala förmedlingsavgifter hindra
lågkostnadskortsystem och andra betalningssystem (t.ex. e-betalningar och
m-betalningar). Dessa aspekter av multilaterala förmedlingsavgifter gäller ofta
avseende fyrpartssystem. I trepartssystem – där det bara finns en
betaltjänstleverantör som servar både betalningsavsändare och
betalningsmottagare – tas en ”implicit” förmedlingsavgift ut som kan ge upphov
till liknande problem med brist på konkurrens. Problemen med höga multilaterala förmedlingsavgifter och bristen på
insyn (se punkt 4.2) förefaller vara särskilt påtagliga för affärsidkare som
godtar företagskort – dvs. betalkort som utfärdas till företag och deras
anställda för att de ska kunna betala för utgifter i tjänsten (t.ex.
affärsresor och kontorsmateriel)[16] – där kortinnehavarna
kan lockas med bonusar och andra fördelar för att använda detta betalningssätt. Frågor 1) De multilaterala förmedlingsavgifterna i samma kortsystem
kan variera från ett land till ett annat, och för gränsöverskridande
betalningar. Kan detta skapa problem för en integrerad marknad? Anser du att de
skilda villkor som gäller på kortmarknaderna i de olika medlemsstaterna
avspeglar objektiva strukturella skillnader på dessa marknader? Anser du att
olika avgifter för inhemska och gränsöverskridande betalningar kan grundas på
objektiva skäl? 2) Finns det ett behov av att öka den rättsliga klarheten för
förmedlingsavgifter? Om så är fallet, hur och genom vilket instrument anser du
att detta skulle kunna åstadkommas? 3) Om du anser att det krävs åtgärder när det gäller
förmedlingsavgifter, vilka frågor bör i så fall behandlas och hur? Skulle det
till exempel vara lämpligt att överväga att sänka de multilaterala
förmedlingsavgifterna, skapa insyn i utgifterna och underlätta
marknadstillträdet? Bör trepartssystem omfattas? Bör det göras åtskillnad
mellan privatkundskort och företagskort?
4.1.2.
Anslutning av köpställen utanför hemlandet
Gränsöverskridande inlösen avser en situation där en affärsidkare utnyttjar
de tjänster som tillhandahålls av en anslutande betaltjänstleverantör i ett
annat land. Enligt detta system gynnas alla affärsidkare av ökad konkurrens om affärsidkarnas
serviceavgift, men företagen kan dessutom utse en gemensam inlösande bank för
sina transaktioner, vilket ökar den administrativa effektiviteten och den
gränsöverskridande konkurrensen. Det finns emellertid ett antal problem som hindrar utvecklingen av ett
system med gränsöverskridande inlösen. Förutom skillnaden i tekniska standarder
(som behandlas i punkt 4.3), kan en rad olika regler och arrangemang som
tillämpas av internationella kortsystem göra gränsöverskridande inlösen mindre
attraktivt för affärsidkarna: –
De internationella kortsystemen tillämpar speciella
licensieringssystem och särskilda avgifter/licensavgifter på inlösande banker
som erbjuder gränsöverskridande tjänster. –
Gränsöverskridande inlösande banker måste betala
den nationella förmedlingsavgift som gäller i det land där köpstället finns
till de utfärdande betaltjänstleverantörerna. Detta hindrar affärsidkarna från
att välja den billigaste inlösande banken, trots att de gränsöverskridande
betaltjänstleverantörerna vanligen inte har deltagit i beslutet om den
nationella förmedlingsavgiften, som fastställs av betaltjänstleverantörerna i
det berörda landet. –
Gränsöverskridande inlösande banker kan också hamna
i underläge i länder där de nationella betaltjänstleverantörerna har parallella
nätverk av bilaterala avtal om multilaterala förmedlingsavgifter. Detta hindrar
utvecklingen av gränsöverskridande konkurrens eftersom de inlösande bankerna
måste betala hela den officiella förmedlingsavgiften. Frågor 4) Finns det några hinder för gränsöverskridande eller
central inlösen för närvarande? Om så är fallet, varför? Tror du att ett
underlättande av gränsöverskridande eller central inlösen skulle kunna ge några
väsentliga fördelar? 5) Hur skulle gränsöverskridande inlösen kunna förenklas? Om
du anser att det krävs åtgärder, vilken form bör åtgärderna ha och vilka
aspekter bör omfattas? Är till exempel ett obligatoriskt förhandsgodkännande
från betalkortssystemet för gränsöverskridande inlösen berättigat? Bör
förmedlingsavgifterna beräknas på grundval av näringsidkarens land (”vid
köpstället”)? Eller bör en gränsöverskridande förmedlingsavgift gälla för
gränsöverskridande inlösen?
4.1.3.
Co-badging
Genom ”co-badging” kombineras flera betalmärken på samma kort eller
apparat. I dagens läge kan den bästa lösningen för nya kortföretag att ta sig
in på marknaden vara att övertyga utfärdande betaltjänstleverantörer om att
sätta deras märke på ett kort som bär ett befintligt (internationellt)
kortsystems märke. På så sätt kan kunderna välja mellan betalmärken när de
betalar (förutsatt att näringsidkaren godtar båda märkena). De kan också ta
hänsyn till eventuella bonusar från sin utfärdande betaltjänstleverantör
(flygmil etc.) och eventuella incitament från näringsidkaren (tilläggsavgifter,
rabatter, styrning). I nuläget står det dock inte klart om och i så fall i vilken
utsträckning de befintliga kortsystemens regler tillåter att märken som nu även
konkurrerar med dem på de nationella marknaderna får finnas med på samma kort.
Kortsystemen kan också införa rapporteringskrav eller avgifter för de
utfärdande och inlösande bankerna för transaktioner som genomförs med kort med
deras märken, även om deras märken inte används i dessa transaktioner. SEPA
Cards Framework (SCF) har fastställt en regel om att den utfärdande
betaltjänstleverantören, i samråd med konsumenten, i förväg ska kunna välja det
märke som ska användas på ett kort med flera märken vid köpstället. Co-badging-metoden
kan därför även ge upphov till konkurrensproblem om den används för att
begränsa eller på ett otillbörligt sätt påverka valet av märke och/eller
betalningsinstrument. För tillfället begränsas systemet med co-badging till kort,
men i framtiden kommer det säkerligen att bli alltmer aktuellt även för
mobilbetalningar. Frågor 6) Vilka är de eventuella fördelarna och/eller nackdelarna
med co-badging? Finns det några begränsningar för co-badging som är särskilt
problematiska? Beskriv gärna omfattningen av problemet om du kan. Bör frågan om
kortsystemens begränsningar av co-badging hanteras, och om så är fallet, hur? 7) När ett betalningsinstrument med flera märken används, vem
ska i så fall bestämma vilket instrument som ska prioriteras och väljas först?
Hur skulle detta kunna genomföras i praktiken?
4.1.4.
Åtskillnad mellan betalkortsystem och behandling av
kortbetalningar
En del betalkortssystem har dotterföretag som förmedlar transaktionerna,
och de kan kräva att deltagarna i betalkortsystemet använder just det
dotterföretaget. Detta utgör ett hinder för tillträdet för betalningsförmedlare
och nya betalkortsystem som kan övervinnas genom att man gör en tydlig
åtskillnad mellan förvaltningen av betalkortsystemen och de företag som
förmedlar kortbetalningar. En åtskillnad skulle öka konkurrensen mellan
betalkortsystemen och mellan betalningsförmedlarna och skulle ge bankerna
möjlighet att bara delta i infrastrukturer som uppfyller kraven. I SEPA Cards
Framework görs en åtskillnad mellan förvaltning av kortsystem och förmedling,
men inga specifika arrangemang fastställs. Resultatet av avsaknaden av en gemensam ram för driftskompabilitet är
att marknaden för kortförmedling är uppsplittrad. De tekniska förfarandena och
företagens metoder för clearing- och/eller avvecklingssystem när det gäller
betalningar mellan banker som använder olika infrastrukturer måste därför
förbättras. Utvecklingen av systemoberoende förmedlingsstandarder skulle också
underlätta en åtskillnad mellan betalkortsystemen och
betalningsförmedlingsföretagen. Frågor 8) Anser du att det är problematiskt att koppla ihop betalkortsystem
och betalningsförmedlare? Om så är fallet, varför? Hur omfattande anser du att
problemet är? 9) Bör det vidtas åtgärder på det här området? Är du för en
rättslig åtskillnad (dvs. en operativ åtskillnad, även om ägarskapet skulle
stanna kvar inom samma holdingbolag) eller för en fullständig ägarskapsåtskillnad?
4.1.5.
Tillgång till avvecklingssystem
Till skillnad från banker har betalningsinstitut enligt definitionen i
direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden[17]
och institut för elektroniska pengar inte direkt tillgång till clearing- och
avvecklingssystem. Enligt artikel 2 b i direktivet om slutgiltig
avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper får endast
kreditinstitut och investeringsföretag delta i system som är betecknade som
avvecklingssystem. Andra betaltjänstleverantörer hävdar att de inte kan
konkurrera med bankerna på lika villkor till följd av detta eftersom de är
tvungna att utnyttja en banks tjänster för att avveckla betalningar. Frågor 10) Är det ett problem för betalningsinstitut och institut för
elektroniska pengar att de inte har direkt tillgång till clearing- och
avvecklingssystem? Om så är fallet, hur omfattande är problemet? 11) Bör man inrätta en gemensam ram för kortförmedling där
reglerna för SEPA:s kortförmedling (dvs. godkännande, clearing och avveckling)
fastställs? Bör man inom denna ram fastställa villkor och avgifter för tillgång
till kortförmedlingsinfrastrukturer enligt transparenta och
icke-diskriminerande kriterier? Bör man i detta sammanhang även behandla frågan
om deltagande för betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar i
system som betecknats som avvecklingssystem? Bör direktivet om betaltjänster på
den inre marknaden och/eller direktivet om slutgiltig avveckling i system för
överföring av betalningar och värdepapper ändras i enlighet med detta?
4.1.6.
Efterlevnad av SEPA Cards Framework (SCF)
Den ram för kortbetalningar (SEPA Cards Framework, SCF) som utvecklades
av Europeiska betalningsrådet hade inte genomförts fullständigt den
1 januari 2011 enligt de ursprungliga planerna, eftersom många av
ramens underliggande faktorer inte tillämpas aktivt. Ramens potentiella
effekter är inte enbart begränsade till betalningar i euro. SCF täcker allmänna
kort som används för betalning och kontantuttag i euro inom SEPA-området, men
betaltjänstleverantörer och kortsystem som är verksamma i SEPA-länder som inte
har euro som valuta har intresse av att bli SCF-kompatibla för att kunna
hantera transaktioner i euro. Enligt SCF kommer etablerade kortsystem för
eurotransaktioner som inte är SEPA-kompatibla i princip att fasas ut från
marknaden. Detta innebär att system som inte är kompatibla med SEPA kommer att
försvinna efter det att SCF genomförts fullt ut. Genom SCF införs också ett
krav på att kort ska vara SEPA-kompatibla: kortbetalningar måste garanteras av
den utfärdande betaltjänstleverantören och EMV-standarderna (alla kort ska vara
försedda med chip och pinkod) måste genomföras fullständigt. Dessa tekniska
krav påverkar/begränsar även de affärsmodeller som används inom EU. Å andra
sidan kan de system som är tillåtna utnyttja fördelarna med en gemensam
integrerad EU-marknad. Fråga 12) Vad anser du om SEPA Cards Framework när det gäller innehåll
och marknadspåverkan (produkter, priser, villkor)? Är SCF tillräckligt för att
stimulera marknadsintegration på EU-nivå? Finns det några områden som bör ses
över? Bör system som inte är kompatibla försvinna efter det att SCF har
genomförts fullt ut, eller har de en chans att överleva?
4.1.7.
Saldouppgifter
I många affärsmodeller för betaltjänster är förhandsinformation om
kontosaldo – vilket är nödvändigt för godkännandet och/eller för betalningsgarantin
för en viss betalningstransaktion – en central faktor. Som innehavare av
bankkonton har bankerna en ”transitfunktion” som faktiskt avgör hur lönsamma
många affärsmodeller blir. Även om konsumenterna för vissa nya betaltjänster skulle
samtycka till att kontosaldouppgifter lämnas ut till de betaltjänstleverantörer
som de väljer, kan bankerna vägra att ge andra betaltjänstleverantörer tillgång
till dessa uppgifter. Med tanke på vikten av säkra betalningar och förtroendet
för betalningssystemet i allmänhet och att banker är föremål för tillsyn, kan
avslag på begäran om saldouppgift vara berättigat i vissa fall. Det skapar dock
en intressekonflikt för bankerna, som kan ha en anledning att vägra att
samarbeta, trots att kunderna samtycker. Detta kan hindra uppkomsten av säkra
och effektiva alternativa betalningslösningar, även om de är föremål för
insynskrav. Fråga 13) Finns det ett behov av att ge andra institut än banker
tillgång till information om banksaldon med kundens samtycke? Om så är fallet,
vilka begränsningar skulle behövas för utlämnandet av sådana uppgifter? Bör ett
ingripande från myndigheternas sida övervägas? Vilka aspekter bör dessa
åtgärder i så fall omfatta och hur ska åtgärderna utformas?
4.1.8.
Beroende av betalkortstransaktioner
Kortanvändningen fortsätter att öka världen över. De globala
transaktionsvolymerna ökade med 9,7 procent mellan 2009 och 2010. När det
gäller andra betalningsmedel än kontanter är kort fortfarande det
betalningsinstrument som föredras. På de flesta marknader[18]
är kortens marknadsandel över 40 procent. Med tanke på den ökande
användningen av betalkort, även inom e-handeln, kommer antalet företag vars
verksamhet faktiskt är beroende av om de kan godta kortbetalningar sannolikt
också att öka. I detta sammanhang uppstår frågan om huruvida det finns ett
allmänintresse av att fastställa objektiva regler för under vilka
omständigheter och enligt vilka förfaranden som kortbetalningssystem ensidigt
kan vägra företag möjligheten att godta kort. Fråga 14) Med tanke på den ökande användningen av betalkort, anser du
att det finns företag vars verksamhet är beroende av om de kan godta betalning
med kort? Ge gärna konkreta exempel på företag och/eller branscher. Om så är
fallet, finns det ett behov av att fastställa objektiva regler för hur
betaltjänstleverantörer och betalkortsystem ska agera gentemot beroende
användare?
4.2.
Transparent och kostnadseffektiv prissättning på
betaltjänster för konsumenter, näringsidkare och andra företag
De verkliga kostnaderna för betaltjänster är ofta otydliga, såväl för konsumenterna
som för näringsidkarna, vilket leder till högre betalningskostnader i EU-ekonomin.
Bristen på insyn är störst på kortmarknaden, men kopplingarna mellan kort,
e-betalningar och m-betalningar påverkar alla betalningsmetoder. Ökad insyn i
prissättningen bör dessutom ses som ett sätt att minska kostnaderna för
betalningstransaktioner för alla berörda parter, och skulle i slutändan optimera
kostnaderna inom EU till fördel för alla betaltjänstanvändare. En annan fråga
rörande prissättningen för betaltjänster är mikrobetalningar, dvs. betalningar av
låga belopp, som av praktiska skäl ofta sker med kort, via internet eller via
mobil. Betalningsavgifterna uppfattas ofta som överdrivet höga, både av
konsumenterna och av näringsidkarna, eftersom de vanligen utgör en betydligt
högre andel av transaktionsvärdet än vad som är fallet för betalningar av stora
belopp. Denna situation kan ha bidragit till utvecklingen av alternativa
digitala valutor.
4.2.1.
Förhållandet mellan konsumenten och näringsidkaren
– insyn
Konsumenterna är sällan medvetna om den totala kostnaden för att
använda ett betalningsinstrument, dvs. inte bara de kostnader som tas ut av dem
direkt, utan även de kostnader som tas ut av betalningsmottagaren
(näringsidkaren). Om kostnaden för att använda olika betalningsinstrument
(t.ex. olika kortmärken, kontanter, checker) är densamma för konsumenterna tror
de lätt att deras val av betalningsmetod är irrelevant för näringsidkaren.
Konsumenterna baserar därför sitt val av betalningsinstrument antingen på
bekvämlighet eller på de eventuella fördelar de kan vinna genom att använda en
viss betalningsmetod. Det betalningsinstrument som väljs av konsumenten kanske inte är
optimalt när det gäller den totala kostnaden för ekonomin. Näringsidkarna
inkluderar normalt sina transaktionskostnader i priset på de varor och tjänster
de erbjuder. Slutresultatet blir att alla konsumenter betalar mer för sina
inköp för att täcka den verkliga kostnaden för de dyrare betalningsmetoder som
en del av konsumenterna väljer att använda. Genom att öka insynen i den totala kostnaden för att använda olika
betalningsinstrument skulle det därför vara möjligt att minska de totala
betalningskostnaderna i ekonomin. Detta skulle kunna åstadkommas genom att
konsumenterna informeras om hur mycket användningen och/eller behandlingen av
ett visst betalningsinstrument egentligen kostar näringsidkarna. I detta
sammanhang skulle det vara viktigt att bedöma de sannolika effekterna av ökad
insyn på konsumentbeteendet i syfte att bidra till en bättre förståelse av
konsumenternas reaktioner och behov. Fråga 15) Bör näringsidkarna informera konsumenterna om de avgifter som
de betalar för användningen av olika betalningsinstrument? Bör betaltjänstleverantörerna
vara skyldiga att informera konsumenterna om den serviceavgift som
affärsidkarna tar ut och inkomsterna från den förmedlingsavgift som de tar ut
för konsumenttransaktioner? Är denna information relevant för konsumenterna och
påverkar den deras val av betalningssätt?
4.2.2.
Förhållandet mellan konsumenten och näringsidkaren
– rabatter, extraavgifter och andra styrningsmetoder
Ett annat alternativ för att öka insynen i prissättningen i
förhållandet mellan konsumenter och näringsidkare och stimulera användningen av
de effektivaste betalningsinstrumenten skulle kunna vara en systematisk och
omfattande användning från näringsidkarens sida av rabatter, extraavgifter och
andra styrningsmetoder (t.ex. selektivt godtagande av vissa kort endast över
ett visst belopp, en uttrycklig angivelse av det betalningssätt som föredras). Detta
kan skapa incitament för att använda det effektivaste betalningssättet. Enligt
principen ”användaren betalar”, bör kostnaderna i princip bäras av den som
använder en viss tjänst och inte fördelas över en större grupp. Det är även befogat att beakta det eventuella missbruk som kan uppstå
till följd av extraavgifter, till exempel bristande insyn och brist på
praktiska alternativa betalningsinstrument för att undvika att betala en
extraavgift[19]. Detta har varit ett
särskilt problem inom vissa ekonomiska sektorer (t.ex. flygbranschen). Extraavgifter
får inte användas som en källa till extrainkomster för näringsidkarna, utan
måste begränsas till den verkliga kostnaden för att använda ett
betalningsinstrument, vilket också fastställs i artikel 19 i
konsumenträttsdirektivet[20]. Enligt artikel 52.3 i direktivet om betaltjänster ges
näringsidkarna en uttrycklig rätt att ta ut extraavgifter och ge rabatter om
ett visst betalningssätt används[21]. Medlemsstaterna får
emellertid fortfarande förbjuda eller begränsa extraavgifter (men inte
rabatter) på vissa villkor. Medlemsstaterna har valt att tillämpa denna bestämmelse
på mycket olika sätt. Skilda valmöjligheter på nationell nivå ökar betydligt
komplexiteten på den inre marknaden och skapar förvirring för både konsumenter
och näringsidkare, särskilt vid gränsöverskridande transaktioner. Frågor 16) Finns det ett behov av ytterligare harmonisering av
rabatter, extraavgifter och andra styrningsmetoder inom EU för kort-, internet-
och mobilbetalningar? Om så är fallet, i vilken riktning bör harmoniseringen
gå? Bör till exempel – vissa metoder (rabatter, extraavgifter etc.)
uppmuntras, och i så fall, hur? – tilläggsavgifter godkännas allmänt, under förutsättning
att de begränsas till de verkliga kostnader som näringsidkaren betalar för
betalningsinstrumentet i fråga? – näringsidkare uppmanas att godta ett enda allmänt använt
och kostnadseffektivt elektroniskt betalningsinstrument, utan extraavgifter? – särskilda regler gälla för mikrobetalningar och, i
förekommande fall, för alternativa digitala valutor?
4.2.3.
Förhållandet mellan näringsidkare och
betaltjänstleverantörer
Insynen i prissättningen av betalningsinstrument och de verkliga
kostnaderna för betalningstransaktioner skulle också kunna förbättras genom att
man tittar på förhållandet mellan näringsidkare och betaltjänstleverantörer. Vissa regler som tillämpas av kortbetalningssystemen gör det för
närvarande svårt för näringsidkarna att påverka konsumenternas val av
betalningsinstrument och begränsar deras egna möjligheter att endast godta vissa
utvalda kort. Detta gör att det blir lättare för betaltjänstleverantörerna att
ta ut höga förmedlingsavgifter, vilket i sin tur kan leda till ökade kostnader
för kortbetalningar och till konkurrensbegränsningar. Följande regler är
aktuella i detta sammanhang: –
Regeln om förbud mot extraavgifter (No Discrimination
Rule, NDR), enligt vilken näringsidkarna är förbjudna att styra sina kunder mot
att använda det betalningsinstrument som de föredrar genom extraavgifter,
rabatter eller andra styrningsmetoder. –
Regeln om att alla kort måste godtas (Honour All
Cards Rule, HACR), enligt vilken näringsidkarna är skyldiga att godta alla kort
inom samma varumärke, även om avgifterna för respektive kort inte är desamma[22]. –
Praxis med blandade avgifter som tillämpas av
inlösande banker. Enligt denna praxis tar den inlösande banken endast ut en
genomsnittlig avgift för kortbetalningar av näringsidkaren, och näringsidkaren
informeras inte om de förmedlingsavgifter som tillämpas för de olika enskilda kortkategorierna. Ändringar av reglerna för kortsystemen och de inlösande bankernas
metoder skulle kunna stärka näringsidkarnas position i förhandlingarna med de
inlösande bankerna, särskilt när det gäller multilaterala förmedlingsavgifter,
samtidigt som näringsidkarnas möjligheter att påverka konsumenternas beslut
ökas. Detta skulle kunna pressa ned kostnaderna för kortbetalningar i ekonomin
och öka nya konkurrerande kortsystems möjligheter att godtas av näringsidkarna. Frågor 17) Skulle ändringar av reglerna för kortsystem och inlösande
banker kunna förbättra insynen och underlätta en kostnadseffektiv prissättning
av betalningstjänster? Skulle sådana åtgärder i sig vara effektiva, eller
behövs det kompletterande åtgärder? Skulle sådana förändringar kräva kontroller
och avvägningar eller nya åtgärder när det gäller förhållandet mellan
näringsidkare och konsumenter, så att konsumenternas rättigheter inte påverkas?
Bör trepartssystem omfattas? Bör en åtskillnad göras mellan konsument- och
företagskort? Behövs det specifika krav för mikrobetalningar och påverkas de på
något särskilt sätt?
4.3.
Standardisering
Om gränsöverskridande driftskompabilitet genomförs
kommer betalningsanvändarna i Europa (företag, kunder och näringsidkare) att
kunna dra full nytta av konkurrens, valfrihet och effektivare betalningar. Detta
gäller alla elektroniska betalningar och omfattar flera aktörer i
betalningsprocessen, beroende på betalningsmetod. Standardiseringen av de olika
komponenterna (t.ex. protokoll, gränssnitt, applikationer och tjänster) måste
emellertid vara genomgripande[23] för att minimera risken
för att eventuella konkurrenter utestängs och innovationen hindras. Kortbetalningar Såsom beskrivs ovan omfattar en kortbetalning
ett datautbyte mellan den inlösande och den utfärdande betaltjänstleverantören (”A2I-området”
– ”Acquirer to Issuer”), men också mellan näringsidkaren (eventuellt genom en
fysisk betalningsterminal) och den inlösande betaltjänstleverantören (”T2A-området”
– ”Terminal to Acquirer”). Inom T2A-området saknas det gemensamma
gränsöverskridande standarder, och i många fall även nationella standarder. Det
finns ett fåtal privata initiativ för att fastställa tekniska specifikationer,
exempelvis organisationerna EPAS (Electronic Protocol Application Software) och
C-TAP (Common Terminal Acquirer Protocol). Dessa projekt utvecklas emellertid
ofta isolerat och i olika riktningar, eftersom de drivs av skilda kommersiella
intressen. Det splittrade standardiseringsarbetet har en tredelad effekt. För
det första begränsar bristen på gemensamma standarder utbudet av möjliga betaltjänstleverantörer
till nationella inlösande betaltjänstleverantörer, vilket hindrar målet att
uppnå en konkurrenskraftig inre marknad för betalningstjänster. För det andra
måste näringsidkarna underhålla olika system och protokoll för att behandla
data i inlösenprocessen – minst ett för varje land de är verksamma i, men i
många fall ännu fler, vilket begränsar möjligheterna att centralisera
verksamheten och minskar effektivitetsvinsterna. För det tredje leder avsaknaden
av gemensamma standarder på T2A-området ofta till att betalkort inte godtas
utomlands, en negativ konsekvens för konsumenterna som inte överensstämmer med bestämmelserna
om den inre marknaden och en gemensam valuta för kontantbetalningar i
euroländerna. På A2I-området är situationen inte heller
tillfredsställande. Betalningsprocessen mellan banker (godkännande, clearing
och avveckling av transaktioner) sker för närvarande enligt olika regler för olika
kortsystem. En fullständig åtskillnad av systemen och betalningsprocessen (se punkt 4.1.4)
kommer att kräva standarder för driftskompabilitet mellan systemen när det
gäller A2I-behandling. Branschens standardiseringsinsatser på A2I‑området
är begränsade för närvarande och har hittills inte heller vunnit ett särskilt
stort gensvar bland alla marknadsaktörer. Det tredje problemet är certifiering. Varje
land och kortsystem har egna kriterier och bedömningsprocesser för obligatorisk
certifiering av chipkort, betalningsterminaler etc. Certifiering är emellertid
centralt för att garantera betalningssäkerhet, men eftersom varken chipkort
eller betalningsterminaler är harmoniserade på EU-nivå leder de till alltför
höga kostnader för kort- och terminaltillverkare. De marknadsdrivna initiativen
OSeC (Open Standards for Security and Certification) och CAS (Common
Approval Scheme) lanserades just för att hantera denna fråga. De inledande
resultaten ser lovande ut, men initiativen har ännu inte gett några konkreta
resultat på marknaden. Europeiska betalningsrådet har inrättat CSG
(Cards Stakeholder Group), som är en övergripande arbetsgrupp för intressenter
på området för betalningskort, med företrädare från strategiska sektorer, till
exempel näringsidkare, betalningsförmedlare, kortsystem,
betaltjänstleverantörer och teknikleverantörer. CSG arbetar för närvarande med
en standardiseringsvolym för SEPA Cards, som är den femte versionen av den
ursprungliga version som offentliggjordes i december 2010. Syftet med standardiseringsvolymen
är att harmonisera SEPA-standarderna så att ”alla SEPA-kort fungerar tekniskt
sett i varje SEPA‑terminal”, och främja harmoniserade förfaranden och
standarder för certifiering. Hittills har de konkreta resultaten dock varit
begränsade när det gäller att skapa en verkligt integrerad marknad för
betalkort. E- och m-betalningar I oktober 2010 publicerade Europeiska
betalningsrådet och GSMA, den globala sammanslutningen av mobiloperatörer, en
rapport om mobiloperatörernas och bankernas roll och ansvar i hanteringen av trådlösa
tillämpningar[24]. Bank/kortsektorn och
mobilnätsoperatörer har följaktligen inlett diskussioner om samarbete och
standardisering. Men det krävs konkreta resultat och det finns också flera
stora luckor som måste åtgärdas för att man ska kunna uppnå ett stabilt
ekonomiskt system som bygger på konsekventa affärsmodeller för mobilbetalningar
som fungerar över gränserna. Standardiseringsarbetet med m-betalningar bör
ha som mål att säkra fullständig driftskompabilitet mellan
m-betalningslösningar och stödja öppna standarder för att möjliggöra rörlighet
för konsumenterna. Med tanke på de särskilda egenskaperna hos m‑betalningar
bör standardiseringsarbetet omfatta frågan om möjligheten att överföra
mobilbetalningsapplikationer (dvs. att konsumenten tar med sig sina
betalningsapplikationer när de byter mobilnätsoperatör). Problemen med bristen på gemensamma standarder
förefaller vara mindre för elektroniska betalningar. Detta beror delvis på användningen
av internet som en gemensam plattform med fastställda kommunikationsprotokoll.
Även om e-betalningar inleds på nätet behandlas de ofta som vanliga
kortbetalningar eller behandlas genom onlinebankplattformar i nästa skede.
Problemet med e-betalningar är därför snarare bristen på driftskompabilitet
mellan aktörerna i betalningskedjan (se punkt 4.4.) än att det saknas
standarder. Slutligen bör standardisering också innebära att lösningar för e-
och m-betalningar som erbjuds konsumenterna är lättillgängliga och
användarvänliga. Frågor 18) Håller du med om att det skulle vara bra med gemensamma
standarder för kortbetalningar? Vilka är de största luckorna, om det finns
några? Finns det andra aspekter som är speciella för kortbetalningar än de tre
som nämns ovan (A2I, T2A, certifiering), som skulle kunna förbättras med hjälp
av ökad standardisering? 19) Är de befintliga ledningsstrukturerna tillräckliga för att
samordna, driva på och se till att gemensamma standarder godkänns och genomförs
inom en rimlig tidsram? Är alla intressentgrupper tillräckligt representerade? Kan
konfliktlösningen förbättras på något särskilt sätt och kan insatserna för att
nå samförstånd påskyndas? 20) Bör europeiska standardiseringsorgan, till exempel
Europeiska standardiseringskommittén (CEN) eller Europeiska institutet för
telekommunikationsstandarder (ETSI) spela en aktivare roll i standardiseringen
av kortbetalningar? Inom vilka områden tror du att de skulle kunna göra bäst
nytta och vilka resultat skulle deras medverkan kunna leda till? Finns det
några andra nya eller befintliga organ som skulle kunna underlätta
standardiseringen av kortbetalningar? 21) När det gäller e- och m-betalningar, anser du att det finns
några särskilda områden där ökad standardisering skulle vara centralt för att
stödja grundläggande principer, såsom öppen innovation, överförbara
applikationer och driftskompabilitet? Om så är fallet, vilka? 22) Bör europeiska standardiseringsorgan som CEN eller ETSI
spela en aktivare roll i standardiseringen av e- eller m-betalningar? Inom
vilka områden tror du att de skulle kunna göra bäst nytta och vilka resultat
skulle deras medverkan kunna leda till?
4.4.
Driftskompabilitet mellan betaltjänstleverantörer
Samarbete är ett grundläggande krav i en
nätverksindustri som betalningar, eftersom alla betalningar kräver ett avtal
mellan betalningsavsändarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör. För
att se till att alla betalningar når mottagaren utan förluster för de aktörer
och förmedlare som deltar i transaktionen är det därför önskvärt med ökad
samordning i form av fullständig driftskompabilitet. Förutom insatserna för att undanröja de hinder
som nämns ovan, särskilt när det gäller inlösande banker och kommersiella
regler, kan principen om driftskompabilitet enligt kommissionens förslag om kontoöverföringar
och autogiro tillämpas på kortmarknaden.
4.4.1.
Driftskompabilitet för mobilbetalningar
Marknaden för mobilbetalningar i Europa
befinner sig fortfarande i sin linda. Ett av de största hindren för ett brett
upptag av m-betalningar är det låsta läge som råder mellan mobilnätsoperatörer,
traditionella betaltjänstleverantörer (banker) och andra aktörer, till exempel
tillverkare eller applikationsutvecklare. Mobilnätoperatörerna verkar vilja
behålla kontrollen över branschen, åtminstone sin roll som säkerhetsansvariga
för tjänsten. Samtidigt vill aktörer inom e-betalningsområdet utöka sin
verksamhet till att omfatta den mobila miljön (både för distansbetalningar och
betalningar på kort avstånd). Det förefaller sannolikt att privata aktörer
som kontrollerar standarderna, och följaktligen driftskompabiliteten, kommer
att dominera hela betalningskedjan, dvs. själva apparaten,
applikationsplattformen och säkerhetsansvaret. I denna situation finns det en
allvarlig risk för splittring genom privatägda lösningar. Dessutom bör man inte
förbise betydelsen av andra sektorer som kan vara involverade i
driftskompabilitetsaspekterna utan att spela en ledande roll i
standardiseringsstrategin, exempelvis kollektivtransporten (biljettbetalning)
eller hälsosektorn (kortbaserade sjukförsäkringsbetalningar).
4.4.2.
Driftskompabilitet för elektroniska betalningar
Europeiska betalningsrådet har beslutat att inte inrätta ett eget
onlinebanksystem, utan föreslår i stället att en ram för driftskompabilitet ska
utvecklas som möjliggör konkurrens mellan olika system som de enskilda bankerna
själva kan bestämma om de vill ansluta sig till. Hittills har inga
betaltjänstleverantörer som inte är banker tillåtits delta i detta arbete[25].
Tre bankbaserade system[26] har arbetat med ett
”genomförbarhetskoncept” för att testa driftskompabiliteten mellan systemen.
Det är ännu för tidigt att säga om projektet skulle kunna utökas till ett EU‑omfattande
system. Samtidigt har EBA Clearing, ett clearing- och avvecklingsföretag med
nästan 70 banker som aktieägare, aviserat ett initiativ för e-betalningar
baserat på onlinebanker. Företaget räknar med att lansera ett pilotsystem i
maj 2012.
4.4.3.
Driftskompabilitet och konkurrens
Det bör göras åtskillnad mellan teknisk driftskompabilitet och
kommersiell driftskompabilitet, dvs. näringsidkarens möjlighet att välja inlösande
bank och kundernas möjlighet att välja utfärdande bank, oavsett var den är
etablerad. Det är också viktigt att lösa problemen med driftskompabilitet i
trepartssystem jämfört med fyrpartssystem. Frågor 23) Finns det något segment i betalningskedjan
(betalningsavsändare, betalningsmottagare, betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör, betalningsförmedlare, kortsystem, betalningsavsändarens
betaltjänstleverantör) där bristen på driftskompabilitet är särskilt märkbar för
närvarande? Hur skulle detta kunna åtgärdas? Hur stor grad av
driftskompabilitet skulle krävas för att undvika en splittring av marknaden?
Skulle man kunna ta fram minimikrav för driftskompabilitet, särskilt för
e-betalningar? 24) Hur skulle det nuvarande låsta läget när det gäller
driftskompabilitet för m‑betalningar och den långsamma utvecklingen av e-betalningar
kunna lösas? Är de befintliga ledningsstrukturerna
tillräckliga för att samordna, driva på och införa driftskompabilitet inom en
rimlig tidsram? Är alla intressentgrupper tillräckligt representerade? Kan
konfliktlösningen förbättras på något särskilt sätt och kan insatserna för att
nå samförstånd påskyndas?
4.5.
Betalningssäkerhet
Betalningssäkerhet för massbetalningar är en
nödvändig förutsättning för både betalningsanvändare och näringsidkare. Konsumenterna
är med all rätt oroliga över detta, med tanke på de ofta förekommande nyheterna
om bedrägerier och dataintrång, och är därför särskilt känsliga för
säkerhetsfrågor i samband med kort- och internetbetalningar. Det offentliga
samrådet om framtiden för e-handeln på den inre marknaden har bekräftat detta, problemen
med betalningssäkerheten ansågs vara ett av de största hindren för en
omfattande användning av elektronisk handel. Säkerhetskraven handlar främst om att
förebygga bedrägerier. Den kontinuerliga ersättningen av kort med namnunderskrift
(som är försedda med en magnetremsa för kortläsning) med kort med chip och
pinkod (EMV-kompatibla kort) har bidragit till att antalet bedrägerier vid köpstället
har minskat betydligt på EU-nivå. Vid årsslutet 2010 var cirka 90 procent
av alla terminaler för kortbetalning vid försäljningsställena och 80 procent
av alla betalkort i EU EMV-kompatibla. Detta har alltså bidragit till att
minska kortbedrägerier vid fysiska betalningstransaktioner, men nu ökar
bedrägerierna alltmer vid kortbetalningar på distans, särskilt internetbetalningar.
Korttransaktioner på distans utgör endast en mindre andel av alla
korttransaktioner, men står redan för de flesta kortbedrägerierna. Elektroniska
betalningar utan kort är också sårbara för bedrägeri. Möjliga åtgärder för att
motverka bedrägerier när det gäller onlinebanker eller andra betalningstransaktioner
via internet är till exempel en metod som benämns tvåfaktorsautentisering, dvs.
användning av en pinkod tillsammans med ett engångslösenord via sms eller en
säkerhetsdosa. Det måste emellertid finnas en lämplig avvägning mellan säkerhetsaspekterna
och vikten av att systemen är snabba och lätta att använda. En annan viktig fråga på detta område är
dataskydd. Alla betalningssätt som nämns i denna grönbok medför behandling av
personuppgifter och användning av elektroniska kommunikationsnätverk. Känslig
kundinformation måste behållas inom en säker betalningsinfrastruktur, såväl vid
behandling som vid lagring av uppgifter. I direktiven 95/46/EG[27]
och 2002/58/EG[28] fastställs den rättsliga
ramen för behandling av personuppgifter inom EU och reglerna för den behandling
av personuppgifter som utförs av de olika aktörer som deltar i en betalning.
Detta är ett stort ansvar för alla marknadsaktörer som deltar i en
betalningstransaktion. Det är mycket viktigt att autentiseringsmekanismerna för
betalningstransaktioner redan från början är utrustade med de funktioner som
behövs för att uppfylla dataskyddskraven. Det antal parter som har tillgång
till autentiseringsdata under eller efter en betalningstransaktion bör
följaktligen begränsas till de parter som är absolut nödvändiga för att utföra
transaktionen. En integrerad marknad för säkra
internetbetalningar skulle potentiellt sett kunna underlätta kampen mot
webbsidor med olagligt innehåll eller som säljer förfalskade produkter. I
enlighet med lämpliga, på förhand fastställda förfaranden skulle betaltjänstleverantörer
kunna åläggas att vägra utföra ekonomiska transaktioner på webbsidor som
tidigare identifierats som olagliga. Frågor 25) Anser du att fysiska transaktioner, inklusive transaktioner
med EMV-kompatibla kort och m-betalningar på korta avstånd, är tillräckligt
säkra? Om inte, vilka säkerhetsbrister finns det och hur kan de lösas? 26) Är kompletterande säkerhetskrav (t.ex.
tvåfaktorsautentisering eller användning av säkra betalningsprotokoll) nödvändiga
för distansbetalningar (kortbetalningar, e‑betalningar eller
m-betalningar)? Om så är fallet, vilka strategier/tekniker är effektivast? 27) Bör betalningssäkerheten understödjas av lagstiftning,
eventuellt i samband med andra digitala autentiseringsinitiativ? Vilka
kategorier av marknadsaktörer bör omfattas av en sådan rättslig ram? 28) Vilka mekanismer är mest lämpliga för att garantera skyddet
av personuppgifter och efterlevnaden av de rättsliga och tekniska kraven i
EU-lagstiftningen?
5.
Genomförande av strategier/styrning
5.1.
Styrning av SEPA
Hittills har SEPA främst drivits som ett
självreglerande projekt, som har inrättats och förvaltats av den europeiska
banksektorn via Europeiska betalningsrådet, med starkt stöd från ECB och
kommissionen. Europeiska betalningsrådets styrelse är ansvarig för att förvalta
SEPA-systemen och dess ramar och för att införa nya regler eller ändringar av
dessa system eller ramar. När det gäller medlemmarna i betalningsrådet har
förutom banker för närvarande betalningsinstitut en plats i styrelsen, medan
andra betaltjänstleverantörer, betalningsförmedlare, marknadsaktörer på materialsidan
(t.ex. programvaruförsäljare eller terminaltillverkare) och användare däremot
inte är företrädda. För att förbättra intressenternas deltagande i
styrningen av SEPA på EU-nivå inrättade kommissionen och ECB ett gemensamt
högnivåorgan, ”SEPA-rådet”, i mars 2010. SEPA‑rådet samlar
representanter på hög nivå från utbuds- och efterfrågesidan på
betalningsmarknaden. Syftet är att främja en integrerad marknad för massbetalningar
i euro och skapa samförstånd kring de kommande stegen för att slutföra SEPA.
SEPA-rådet har inga lagstiftningsmässiga befogenheter och kan inte utfärda
bindande bestämmelser. När förordningen om antagande av tekniska krav
för betalningar och autogireringar i euro antas kan en mer direkt involvering
av EU-institutionerna i SEPA: styrelse bli aktuell. I detta sammanhang kan man
överväga att ge en större roll åt tillsyn, exempelvis via ECB, kommissionen
eller Europeiska bankmyndigheten. Fråga 29) Hur bedömer du den nuvarande styrningen av SEPA på EU-nivå?
Ser du några brister i systemet, och om så är fallet, har du några förslag om
hur styrningen av SEPA kan förbättras? Hur anser du att avvägningen mellan en
reglerande och en självreglerande strategi bör se ut? Håller du mer om att de
europeiska lagstiftande och övervakande organen bör spela en mer aktiv roll med
att driva fram SEPA-projektet?
5.2.
Styrning på området för kortbetalningar,
m-betalningar och e-betalningar
För att öka intressenternas deltagande har
Europeiska betalningsrådet inrättat forumen Customer Stakeholders Forum (för SEPA-kontoöverföringar
och SEPA-autogiro) och Cards Stakeholders Group (för kortbetalningar). Båda
dessa forum leds gemensamt av betalningsrådet och företrädare för
slutanvändarna. När det gäller självreglering fastställs de principer och
villkor som banker, betalningsförmedlare och kortsystem måste följa för att
vara SCF- eller SEPA-kompatibla i SEPA Cards Framework (SCF), som har antagits
av betalningsrådet och har status som frivillig uppförandekod. SCF behöver dock
klargöras ytterligare. Trots att man starkt uppmuntrar de operatörer som är
villiga att godta betalningar i euro att bli SEPA-kompatibla, har SCF dock inte
enhälligt stöd bland intressenterna, och det finns ingen formell mekanism för
att tolka, övervaka och genomföra SEPA-kompabilitet för kortsystem eller för
att lösa eventuella tvister. Arbetet med att inrätta en lämplig ram för e-
och m-betalningar har till exempel gått långsamt och integrationsinsatserna har
hittills lett till få konkreta resultat, vilket leder till att målen att uppnå
driftskompabilitet, ökad valfrihet och stordriftsfördelar har försenats. Det
låsta läget och de osäkerhetsfaktorer som finns leder sannolikt till att marknadsdeltagarna
hellre vill ”vänta och se”. Med tanke på att det för närvarande saknas ett
konkret åtagande för detta så viktiga initiativ för EU-ekonomin i stort, krävs det
en heltäckande strategi som omfattar lagstiftning och självreglering samt efterlevnad
och kontroll av konkurrensreglerna om man ska kunna uppnå en integrerad marknad. Frågor 30) Hur bör standardiserings- och
driftskompabilitetsaspekterna hanteras inom ramen för den nuvarande
styrningsmodellen? Finns det ett behov av att öka andra intressenters än bankers
deltagande? Hur bör detta göras i så fall (t.ex. genom offentliga samråd,
samförståndsavtal, genom att ge SEPA-rådet i uppgift att utfärda riktlinjer för
vissa tekniska standarder etc.)? Bör man låta marknadsdeltagarna driva
marknadsintegrationen på EU-nivå och framför allt besluta om och på vilka
villkor betalningssystem i andra valutor än euro ska kopplas till de befintliga
betalningssystemen i euro? Om inte, hur ska denna fråga lösas? 31) Bör offentliga myndigheter ha en uppgift i detta sammanhang
och i så fall vilken? Skulle man till exempel kunna överväga ett samförståndsavtal
mellan de offentliga myndigheterna i EU och EFC där man fastställer tidsfrister
och en arbetsplan med specifika delmål (”milstolpar”) och specifika måldatum?
6.
Allmänna anmärkningar
Fråga 32) I denna grönbok behandlas särskilda aspekter av betalningsmarknaden
för kort, e‑ och m-betalningar och hur denna marknad fungerar. Anser
du att några viktiga frågor saknas i grönboken eller inte behandlas
tillräckligt detaljerat?
7.
Nästa steg
Kommissionen uppmanar alla intresserade parter
att lämna sina synpunkter på ovanstående frågor. Svaren ska skickas till markt-sepa@ec.europa.eu och ska ha inkommit till
kommissionen senast den 11 april 2012. Synpunkterna behöver inte täcka alla de frågor
som tas upp i denna grönbok. Ange tydligt vilka frågor dina synpunkter avser. Ge
gärna konkreta argument för eller emot de alternativ och förslag som
presenteras i grönboken. Som en uppföljning av grönboken, och på
grundval av de svar som lämnas in, kommer kommissionen andra kvartalet 2012 att
fatta ett beslut om hur den ska gå vidare. Eventuella förslag kommer att antas
fjärde kvartalet 2012 eller första kvartalet 2013. För varje initiativ, både
lagstiftningsinitiativ och andra initiativ, kommer det att göras en grundlig
konsekvensanalys. De inkomna bidragen kommer att offentliggöras
på internet. För information om behandlingen av dina personuppgifter och ditt bidrag
råder vi dig att läsa det bifogade meddelandet om särskilt skydd av
personuppgifter. Bilaga 1: Användning av olika
betalningsinstrument Diagram 1: Kontantlösa
betalningar i EU– volym per betalningsinstrument
Källa: ECB, jämförande tabeller,
detaljistbetalningar Tabell 1: Kortbetalningar
i EU (2009) Medlemsstat || Antal betalkort utfärdade per capita || Antal kort-transaktioner per capita[29] || Genomsnittligt värde på kort-transaktioner per kort (euro) || Antal transaktioner vid köpstället per kort[30] || Årligt värde på transaktioner vid köpstället per kort (euro) Belgien || 1,78 || 92 || 55 || 52 || 2 843 Tyskland || 1,54 || 30 || 64 || 20 || 1 247 Estland || 1,37 || 116 || 17 || 85 || 1 405 Irland || 1,22 || 72 || 73 || 56 || 4 237 Grekland || 1,35 || 8 || 101 || 5 || 487 Spanien || 1,62 || 47 || 46 || 27 || 1 234 Frankrike || 1,35 || 107 || 49 || 80 || 3 905 Italien || 1,15 || 24 || 80 || 22 || 1 788 Cypern || 1,54 || 40 || 87 || 25 || 2 072 Luxemburg || 2,00 || 109 || 76 || 57 || 4 166 Malta || 1,55 || 27 || 63 || 18 || 1 108 Nederländerna || 1,83 || 125 || 42 || 68 || 2 902 Österrike || 1,24 || 46 || 63 || 28 || 1 395 Portugal || 1,89 || 100 || 39 || 53 || 2 060 Slovenien || 1,66 || 54 || 37 || 32 || 1 187 Slovakien || 0,94 || 21 || 57 || 15 || 596 Finland || 1,74 || 172 || 34 || 100 || 3 402 Deltotal euroområdet || 1,45 || 58 || 52 || 40 || 2 066 Bulgarien || 1,01 || 2 || 78 || 2 || 138 Tjeckien || 0,89 || 17 || 38 || 21 || 813 Danmark || 1,25 || 180 || 47 || 129 || 5 875 Lettland || 1,10 || 43 || 20 || 37 || 698 Litauen || 1,29 || 28 || 18 || 22 || 384 Ungern || 0,88 || 18 || 27 || 21 || 1 028 Polen || 0,87 || 18 || 25 || 21 || 539 Rumänien || 0,60 || 4 || 39 || 7 || 251 Sverige || 1,85 || 182 || 40 || 89 || 2 735 Storbritannien || 2,33 || 132 || 58 || 56 || 3 294 Totalt EU27 || 1,45 || 63 || 52 || 43 || 2 194 Källa: ECB:s
betalningsstatistik, februari 2011 Bilaga 2: Bakgrundsinformation om
multilaterala förmedlingsavgifter En multilateral förmedlingsavgift kan vara en
procentandel, en schablonavgift eller en kombinerad avgift (en procentandel och
en schablonavgift). En rad olika multilaterala förmedlingsavgifter tillämpas i
EU. Alla dessa avgifter är inte offentliga. Till följd av informella och
formella överenskommelser med kommissionen offentliggör MasterCard och Visa
Europe för närvarande de multilaterala förmedlingsavgifter som de har
fastställt (i ett antal länder fastställs förmedlingsavgifterna av lokala
banksammanslutningar inom ramen för MasterCard- och Visasystemen, och avgifterna
offentliggörs normalt inte). För MasterCard och Visa Europe varierar, beroende
på kortkategori och land, de multilaterala förmedlingsavgifterna från noll
(Maestro Schweiz) till 1,62 procent (MasterCard betalkort i Polen) och 1,90 procent (Visa betalkort och
företagskort i Polen). Enligt sin informella överenskommelse med
kommissionen har MasterCard sänkt sina multilaterala förmedlingsavgifter för
gränsöverskridande betalkort och kreditkort för privatpersoner till 0,20 procent
respektive 0,30 procent. Visa Europe har sänkt sin multilaterala
förmedlingsavgift för gränsöverskridande transaktioner med betalkort för
privatpersoner och transaktioner med dessa kort i nio EU-medlemsstater till 0,20 procent.
Det riktmärke som använts i dessa överenskommelser är det så kallade turisttestet eller ”merchant indifference”-metoden (MIT). Enligt denna metod fastställs den multilaterala förmedlingsavgiften
till en nivå där kortbetalning inte leder till högre kostnader för
affärsidkarna än kontantbetalningar, vilket innebär att det inte spelar någon
roll för affärsidkaren vilket betalningssätt som används. Denna nivå kan därför
betraktas som en garanti för att näringsidkarna och deras kunder kan
tillgodogöra sig några av de fördelar i form av effektivitetsvinster som det är
meningen att multilaterala förmedlingsavgifter ska ge. I
vissa fall har konkurrensmyndigheterna godtagit formella eller informella
överenskommelser om vissa bestämda nivåer på avgifter mellan banker och andra
villkor[31]. Fyrpartssystem och trepartssystem Multilaterala
förmedlingsavgifter är tillämpliga på transaktioner med betalkort vid
köpstället, dvs. transaktioner som görs av kortinnehavaren i näringsidkarens
butik. I ett fyrpartssystem ingår den utfärdande betaltjänstleverantören ett
avtal med kortinnehavaren (betalningsavsändaren) och näringsidkaren ingår ett
avtal med den inlösande betaltjänstleverantören (eller betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör) för att lösa in de kortbetalningar som görs i
näringsidkarens betalningsterminal. Den inlösande betaltjänstleverantören tar
ut en serviceavgift av näringsidkaren för sina tjänster. Förmedlingsavgifterna för sådana system är de
avgifter som tas ut av den utfärdande betaltjänstleverantören för de
transaktioner som görs med de kort som den har utfärdat. Den kostnad som dessa
avgifter utgör bärs av den inlösande betaltjänstleverantören och överförs sedan
på näringsidkaren genom höjda förmedlingsavgifter. Förmedlingsavgiften avgör i
stor utsträckning det pris som betaltjänstleverantörerna tar ut av
näringsidkarna för att de godtar kort. Multilaterala förmedlingsavgifter
påverkar följaktligen priskonkurrensen mellan de inlösande
betaltjänstleverantörerna till nackdel för näringsidkarna, och i nästa led
konsumenterna[32], särskilt i kombination
med de andra affärsmetoder som beskrivs i punkterna 4.1 och 4.2 i denna
grönbok. Trepartssystem, som
ibland kallas patentskyddade kortsystem, skiljer sig från fyrpartssystemen,
eftersom transaktionen endast involverar betalningsavsändaren/kortinnehavaren,
betalningsmottagaren/näringsidkaren och systemet, medan transaktionen i ett fyrpartssystem
involverar betalningsavsändaren/kortinnehavaren, den utfärdande
betaltjänstleverantören (betalningsavsändarens betaltjänstleverantör) och betalningsmottagaren/näringsidkaren
och näringsidkarens betaltjänstleverantör (den inlösande
betaltjänstleverantören eller betalningsmottagarens betaltjänstleverantör).
Detta innebär att kortsystemets roll i det senare fallet främst begränsas till
att tillhandahålla den nödvändiga infrastrukturen. I ett trepartssystem är endast en
betaltjänstleverantör involverad, som samtidigt är den utfärdande och den
inlösande betaltjänstleverantören. När systemet utfärdar licenser för att
utfärda kort och lösa in betalningar till flera betaltjänstleverantörer är det
dock inte ett ”rent” trepartssystem, utan liknar ett fyrpartssystem. I ”rena” trepartssystem har
betaltjänstleverantörerna inte enats om den multilaterala förmedlingsavgift som
ska tas ut. De enda avgifterna är de avgifter som betalas av kortinnehavaren
(årsavgifter, avgifter per transaktion etc.) och de serviceavgifter som betalas
av näringsidkaren. Systemet kan dock använda de avgifter det får in till att
subventionera en ”gren” eller den andra (dvs. näringsidkaren eller
kortinnehavaren), vilket leder till en implicit multilateral förmedlingsavgift. [1] Massbetalningar definieras som betalningstransaktioner
där minst en part i transaktionen (dvs. betalningsavsändaren,
betalningsmottagaren eller båda) inte är ett finansinstitut. Massbetalningar
utgör således alla betalningstransaktioner som inte sker mellan två banker. [2] Detta är följden av komplexa avgifter mellan de olika
betaltjänstleverantörer som är involverade i betalningstransaktioner och
avgifter från betaltjänstleverantören till den näringsidkare som säljer varan
eller tjänsten. [3] Förslag till förordning om antagande av tekniska krav
för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009
(KOM(2010)775),
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:52010PC0775:SV:NOT. [4] Källa: ECB:s betalningsstatistik, februari 2011. För
detaljerad landsstatistik, se bilaga 1. [5] Dessa transaktioner kan antingen göras direkt via
betalarens onlinebanksystem eller via en tredje part (t.ex. Ideal i Nederländerna,
Giropay och Sofortüberweisung i Tyskland eller EPS i Österrike). [6] http://www.forrester.com/ER/Press/Release/0,1769,1330,00.html [7] http://www.retailresearch.org/onlineretailing.php [8] http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/2010/e-commerce_en.htm [9] Wireless Application Protocol (WAP) utvecklades av Open Mobile Alliance
(OMA), ett forum för branschintressenter som har inrättats för att man ska
kunna enas om gemensamma specifikationer för mobiltelefonindustrin. En
wap-läsare är en vanlig webbläsare för mobiltelefoner. [10] http://www.europeanpaymentscouncil.eu/knowledge_bank_detail.cfm?documents_id=402 [11] Gemensamt uttalande av Europeiska kommissionen och
Europeiska centralbanken, http://www.ecb.int/press/pr/date/2006/html/pr060504_1.sv.html. [12] Bilagan innehåller särskilt närmare uppgifter om den
analys som har utförts av Generaldirektoratet för konkurrens i enlighet med
artikel 101.3 i EUF-fördraget om en lämplig nivå på multilaterala
förmedlingsavgifter genom användning av det s.k. turisttestet eller ”merchant indifference”-metoden
(MIT). [13] Australien, Förenta staterna. [14] Beslut om Visa, MasterCard, det polska beslutet om MasterCard,
det ungerska beslutet om MasterCard och det italienska beslutet om MasterCard. [15] Utfärdande banker kan uppmuntra konsumenten att använda
sitt kort ofta genom att erbjuda ytterligare fördelar eller belöningar som
reseförsäkringar och betalningsrabatter eller till och med genom att återbetala
en del av priset för inköpta varor och tjänster. Ibland tas även extraavgifter
ut av konsumenterna om de inte betalar med sitt kort tillräckligt ofta eller
inte spenderar ett visst belopp inom en viss period. [16] Företagskort består av tre huvudsakliga underkategorier: i) företagskort till små företagskunder, som till skillnad från
privatkundskort inte omfattar några tilläggstjänster, ii) företagskort till
medelstora och stora företagskunder, som omfattar tilläggstjänster, och iii) köpkort,
som används för företagsinköp och ofta omfattar momsrelaterade
faktureringstjänster. [17] Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om
betaltjänster på den inre marknaden (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1). [18] World Payments Report 2011, s. 10, CapGemini, RBS och
EFMA. [19] Extraavgifter leder till att konsumenterna i mindre utsträckning söker
efter olika alternativ och jämför fullständiga priserbjudanden, vilket är till
deras nackdel, enligt UK Office of Fair Trading (OFT), ”Payment surcharges –
Response to the Which? super-complaint”, juni 2011. [20] Direktivet antogs den 10 oktober 2011 och kommer
att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning vid
årsslutet 2011, http://register.consilium.europa.eu/pdf/sv/11/pe00/pe00026.sv11.pdf. [21] Direktivet om betaltjänster gäller emellertid inte för
kontant- eller checkbetalningar. [22] I praktiken kan regeln om att alla kort måste godtas ses
som två separata regler: att alla kortutgivande banker måste godtas (exempel: om
näringsidkarna godtar Visakort som ges ut av lokala banker måste de också godta
utländska kort), och regeln om att alla kortprodukter måste godtas (exempel: om
näringsidkarna godtar kreditkort för privatkunder måste de också godta de
dyrare företagskorten). Generellt sett ser kommissionen inte några problem med
regeln om att alla kortutgivare måste godtas, utan är snarare oroad över
konkurrenseffekten av regeln om att alla kortprodukter måste godtas. [23] Del 7. Standardiseringsavtal – Riktlinjer för tillämpningen av artikel 101 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på horisontella
samarbetsavtal (EUT C 11, 14.1.2011, s. 1). [24] http://www.europeanpaymentscouncil.eu/knowledge_bank_detail.cfm?documents_id=423 [25] Europeiska kommissionen har inlett ett förfarande om
standardisering för att garantera interoperabilitet på området e-betalningar. [26] iDEAL (tyskt), EPS (österrikiskt) och Giropay (tyskt). [27] Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281,
23.11.1995, s. 31). [28] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den
12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd
inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och
elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37). [29] Omfattar inte korttransaktioner med elektroniska pengar. [30] Transaktioner vid köpstället: omfattar transaktioner via
betalningsterminaler på köpställen både inom medlemsstaten och utanför den. [31] Visa, MasterCard, Pagobancomat, Groupement. [32] Se kommissionens beslut riktade till
MasterCard och Visa – kommissionens beslut av
den 19 december 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och
artikel 53 i EES-avtalet –
ärende COMP/34.579 – MasterCard, ärende COMP/36.518 – EuroCommerce, ärende
COMP/38.580 – Commercial Cards, och kommissionens beslut av den 8 december 2010
om ett förfarande enligt artikel 101 i EUF-fördraget och artikel 53 i
EES-fördraget – ärende COMP/39.398 – Visa MIF.