6.2.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 38/9

1)

Ska artikel 4.3 FEU samt ekvivalens- och effektivitetsprinciperna tolkas så, att det i avsaknad av ett nationellt regelverk är tillåtet att fastställa behörig domstol samt förfarande för skadeståndstalan på grund av överträdelse av unionsrätten utifrån den myndighet som begått överträdelsen och den typ av handlande/försumlighet som har föranlett överträdelsen, när tillämpningen av dessa kriterier leder till att talan behandlas vid olika domstolar, allmän domstol och förvaltningsdomstol, som regleras genom olika processlagar – civilprocesslagen [Grazhdansko-protsesualen kodeks, GPK] och förvaltningsprocesslagen [Administrativnoprotsesualen kodeks, APK] – vilket kräver betalning av olika avgifter, nämligen en proportionerlig respektive fast avgift, samt styrkande av olika rekvisit, även vad gäller culpa?

2)

Ska artikel 4.3 FEU och de villkor som ställts i EU-domstolens dom i målet Frankovich tolkas så, att de utgör hinder för att skadeståndstalan på grund av överträdelse av unionsrätten [kan] regleras enligt förfarandet i artiklarna 45 och 49 i lagen om obligationsrättsliga förhållanden och avtal [Zakon za zadalzheniata i dogovorite, nedan kallad ZZD], som inbegriper en skyldighet om betalning av en proportionerlig avgift och styrkande av culpa, respektive enligt förfarandet i artikel 1 i lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar [Zakon za otgovornostta na darzhavata i obshtinite za vredi, nedan kallad ZODOV], som visserligen föreskriver ett strikt ansvar och omfattar särskilda bestämmelser som ska underlätta domstolsprövning, men som endast är tillämpligt på skador som har uppkommit genom upphävda rättsstridiga rättsakter och myndighetens rättsstridiga handlande/försumlighet och som inte omfattar andra statliga organs överträdelser av unionsrätten vilka har uppkommit till följd av begångna rättshandlingar/försumligheter som inte har upphävts enligt respektive förfarande?

3)

Ska artiklarna 1.3 i och 10.1 i direktiv 94/19 (1) tolkas så, att de medger den lagstiftningsmetod som har valts i artikel 36.3 i lagen om kreditinstitut [Zakon za kreditnite institutsii, nedan kallad ZKI] och artikel 23.5 i lagen om bankinsättningsgaranti [Zakon za garantirane na vlogovete v bankite, nedan kallad ZGVB], vilket skulle innebära att ”förutsättningen att kreditinstitutet i fråga för närvarande och av skäl direkt förknippade med dess finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna återbetala insättningen och att denna oförmåga hos institutet inte endast är tillfällig” är liktydigt med att institutet är på obestånd, att dess tillstånd ska återkallas och att insättningsgarantisystemet ska träda i kraft från och med den tidpunkt då banktillståndet återkallas?

4)

Ska artikel 1.3 i direktiv 94/19 tolkas så, att ett villkor för att en insättning ska klassificeras som ”indisponibel” är att ”de behöriga myndigheterna” uttryckligen måste ha konstaterat dess ”indisponibilitet” efter sin bedömning enligt punkt i) i samma bestämmelse eller kan detta vid en lucka i den nationella lagstiftningen utläsas utifrån ”de behöriga myndigheternas” bedömning och intention genom en tolkning av myndighetens övriga rättshandlingar – i förevarande fall exempelvis BNB-styrelsens (upravitelen savet, nedan kallad US) beslut nr 73 av den 20 juni 2014, varigenom ”KTB” AD sattes under särskild tillsyn – eller på grundval av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen?

5)

Kan samtliga garanterade insättningar utan avtalad löptid (som är tillgängliga utan förhandsavisering och utbetalas omgående på begäran) anses ha blivit indisponibla i den mening som avses i artikel 1.3 i) i direktiv 94/19 under de omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, då BNB-styrelsens beslut nr 73 av den 20 juni 2014 resulterade i att samtliga betalningar och all handel ställdes in och investerarna under perioden 20 juni–6 november 2014 varken kunde begära utbetalningar eller få tillgång till sina insättningar, eller medför villkoret att en insättning ”har förfallit till betalning men inte har betalats ut av ett kreditinstitut” att investerarna måste ha krävt utbetalning från kreditinstitutet (genom anmodan eller begäran) och att denna utbetalning sedan inte har verkställts?

6)

Ska artiklarna 1.3 i och 10.1 i direktiv 94/19 och skäl 8 i direktiv 2009/14 (2) tolkas så, att ”de behöriga myndigheternas” utrymme för eget skön när de genomför sin bedömning enligt artikel 1.3 i begränsas genom den frist som fastställs i punkt i andra meningen eller medger dessa bestämmelser att insättningar är indisponibla längre än vad som anges i direktivet när det gäller ändamål såsom särskild tillsyn enligt artikel 115 ZKI?

7)

Har artiklarna 1.3 i och 10.1 i direktiv 94/19 direkt effekt och medför de att insättare i en bank som är ansluten till ett insättningsgarantisystem har rätt att via detta system inte bara få ersättning för skada upp till det belopp som anges i artikel 7.1 i direktiv 94/19 utan även att ställa staten till svars för överträdelse av unionsrätten, genom att från den myndighet som har till uppgift att konstatera att insättningarna är indisponibla kräva ersättning för försenad utbetalning av det garanterade insättningsbeloppet, när beslutet enligt artikel 1.3 i har fattats fem dagar efter utgången av den frist som fastställs i direktivet och denna försening är ett resultat av en rekonstruktionsåtgärd som ska skydda banken mot obestånd och som har beslutats av samma myndighet, eller ger dessa bestämmelser, under de omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, utrymme för en nationell bestämmelse såsom artikel 79.8 ZKI, där det fastställs att BNB, dess organ och deras bemyndigade personer endast är ansvariga för uppsåtliga skador?

8)

Utgör en överträdelse av unionsrätten, som består i att ”den behöriga myndigheten” inte fattat något beslut enligt artikel 1.3 i) i direktiv 94/19 en ”överträdelse som är tillräckligt klar” för att kunna utlösa en medlemsstats ansvar för skador genom en talan mot tillsynsmyndigheten, under vilka omständigheter är så fallet och är i detta sammanhang följande omständigheter av betydelse: a) att fonden för bankinsättningsgaranti [Fond za garantirane na vlogovete v bankite, nedan kallad FGVB] saknade medel för att täcka samtliga garanterade insättningar, b) att kreditinstitutet under samma period som betalningarna ställdes in sattes under särskild tillsyn som ett skydd mot obestånd, c) att klagandens insättning betalades ut sedan BNB konstaterat att rekonstruktionsåtgärderna inte gett något resultat, [d)] att klagandens insättning plus ränteintäkter utbetalats för perioden 20 juni–6 november 2014?