EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52011DC0363
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS Rio+20: towards the green economy and better governance
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning
/* KOM/2011/0363 slutlig */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning /* KOM/2011/0363 slutlig */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL
EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH
REGIONKOMMITTÉN Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre
styrning
1.
Rio+20: en möjlighet som världen inte har råd att
gå miste om
I juni 2012 kommer allas blickar att riktas
mot Rio de Janeiro, där stats- och regeringscheferna tjugo år efter det första
världstoppmötet kommer att delta i FN:s konferens om hållbar utveckling[1](UNCSD eller ”Rio+20”). Rio 20
kommer att bygga på tidigare globala toppmöten: FN:s konferens om den mänskliga
miljön i Stockholm (1972), konferensen om miljö och utveckling
(”världstoppmötet”) i Rio de Janeiro (1992) och världstoppmötet om hållbar
utveckling i Johannesburg (2002). Det utgör också en
fortsättning på FN:s millennietoppmöte 2000 och inrättandet av
millennieutvecklingsmålen. För vår värld där vi alla är beroende av
varandra erbjuder Rio+20 en unik möjlighet att få till stånd ett förnyat
politiskt engagemang för hållbar utveckling. På
toppmötet kommer man att bedöma de framsteg som har gjorts och ta itu med
brister i genomförandet samt nya utmaningar. Det kommer att ske inom ramen för
två sammanflätade teman: ”en grön ekonomi inom ramen för hållbar utveckling och
utrotning av fattigdomen” samt ”den institutionella ramen för hållbar
utveckling”. Rio+20 kan bli inledningen till en påskyndad
och djup, världsomspännande övergång till en grön ekonomi – en ekonomi som
genererar tillväxt och bidrar till att skapa arbetstillfällen och utrota
fattigdomen genom att man investerar i och bevarar de naturresurser som är en
förutsättning för planetens överlevnad på sikt. Det kan även bli inledningen på
den välbehövliga reformen av de internationella styrelseformerna för hållbar
utveckling. Europeiska kommissionen är
fast besluten att bidra till att göra Rio+20 till en framgång. Detta meddelande
är tänkt att utgöra ett underlag för en fortsatt dialog med EU-institutionerna,
det civila samhället, näringslivet och länder i hela världen, och innehåller
kommissionens inledande synpunkter om de konkreta resultat som Rio+20 kan leda
till. Det bygger på EU:s olika politikområden som rör hållbar utveckling och EU
2020-strategin, och i meddelandet tas även hänsyn till ett offentligt samråd som inleddes i februari 2011[2].
2.
Utvärdering sedan 1992: brister i genomförandet och
nya utmaningar
2.1.
Hållbar utveckling på internationell nivå
De senaste årtiondena har vi bevittnat en rad
positiva globala trender. Detta är särskilt märkbart när det gäller
inkomstökningarna, eftersom fler än 120 miljoner människor hamnade över
riktmärket ”en dollar om dagen” mellan 2000 och 2005. Tillgången till
utbildning, hälso- och sjukvård samt vatten har också förbättrats. FN:s ramkonvention om klimatförändringar och
konventionen om biologisk mångfald som lanserades i Rio 1992 har visat vilka
möjligheter som finns när det gäller att vidta åtgärder på global nivå. 2010
års klimatförhandlingar i Cancún utgjorde ett framsteg på vägen mot ett nytt
sätt att hantera de globala klimatförändringarna och målet att begränsa
temperaturökningen till mindre än 2 °C. Likaså uppnådde man betydande
framsteg vid konferensen om konventionen för biologisk mångfald i Nagoya 2010. Det har också skett en kraftig ökning av den vetenskapliga
informationen och allmänhetens medvetenhet om miljöfrågor, särskilt
klimatförändringen och det civila samhällets medverkan i det globala
beslutsfattandet, inte minst tack vare förbättrad kommunikation på Internet. Under de senaste tjugo
åren har ett antal utvecklingsländer nu blivit viktiga ekonomiska och politiska
aktörer. Som ett resultat har en ny maktbalans börjat växa fram, och detta
innebär nya roller – vilket också kommer att kräva godkännande av nya
ansvarsområden. Trots den positiva
utvecklingen återstår stora utmaningar och brister i genomförandet, och dessa
måste åtgärdas som en del av dagordningen för Rio+20. Omkring 1,4 miljarder
människor lever fortfarande i extrem fattigdom (en stor del av dem i Afrika
söder om Sahara och södra Asien), och en sjättedel av världens befolkning är
undernärd. Flera av millennieutvecklingsmålen är mycket
eftersatta. När det till exempel gäller millennieutvecklingsmålen för
hygieniska förhållanden är det bara hälften av utvecklingsländernas befolkning
som har fått förbättrade hygieniska förhållanden. De framsteg som gjorts för att
uppnå millennieutvecklingsmålen är mycket ojämnt fördelade mellan geografiska
områden med vissa regioner som släpar efter, och inget av
millennieutvecklingsmålen har uppnåtts i någon instabil stat. Arbetet med att ta itu med dessa problem har hindrats av den
senaste ekonomiska krisen och stigande matpriser som har lett till en ökning av
antalet människor som lever i fattigdom. Många miljöproblem har
inte lösts och har i stället blivit mer akuta. Ökad efterfrågan på resurser
(t.ex. mark, vatten, skogar, ekosystem) har lett till ökad förstörelse och
utarmning, och förlusten av biologisk mångfald och avskogningen fortsätter i en
alarmerande takt. Bristen på materiella resurser, liksom tillgången till dessa
resurser, blir också frågor av globalt intresse. De globala utsläppen av
växthusgaser fortsätter att öka, och de drivs på av förändrad markanvändning
och en ökande efterfrågan på fossila bränslen. Dessutom kan effekterna av
klimatförändringen (t.ex. ändrad nederbörd och stigande havsnivåer) ytterligare
förvärra befintliga miljöproblem. Utarmningen och föroreningen av
vattenresurser och den marina miljön utgör allt allvarligare problem, och
vattenbristen kan påverka en tredjedel av världens befolkning år 2025.
Ökenspridning och markförstöring påverkar ett antal utvecklingsländer vars
ekonomier i hög grad är beroende av jordbruk och självhushållning. Exponeringen
för farliga ämnen (till exempel farligt avfall från bekämpningsmedel)
fortsätter i utvecklingsländer och tillväxtekonomier, trots framsteg i
genomförandet av internationella konventioner. Många av dessa miljöproblem är
inte isolerade frågor utan ömsesidigt relaterade och beroende av varandra. Den framtida ekonomiska
tillväxten kommer troligen att ske snabbast i tillväxtekonomierna, och om den
hanteras väl kan den bidra till att lyfta människor ur fattigdom. Om nuvarande
konsumtions- och produktionsmönster i många länder runt om i världen håller i
sig kan detta dock leda till en ökad användning av naturresurser samt påskynda
miljöförstöringen och förvärra klimatförändringarna. De miljömässiga
påfrestningarna och konsekvenserna kommer att förvärras på grund av en ökande
befolkning (den förväntas öka till minst 9 miljarder 2050), urbanisering och
sociala förändringar (t.ex. kommer ytterligare 1,2 miljarder människor att
tillhöra medelklassen i de framväxande ekonomierna).
2.2.
Hållbar utveckling i EU
Under de senaste årtiondena har den hållbara
utvecklingen främjats av EU:s politik på flera områden. Till exempel har EU
antagit bindande klimatmål tillsammans med EU:s system för utsläppshandel, samt
en rad lagstiftningsinstrument om biologisk mångfald, avfallshantering och
kvaliteten på vatten och luft. Detta har lett till uppkomsten av EU:s
miljöindustri, som nu motsvarar mer än 2,5 procent av EU:s BNP och ger arbete
till över 3,4 miljoner människor. År 2001 antog EU en
strategi för hållbar utveckling som förnyades år 2006. Sedan den senaste
rapporten om EU:s strategi för hållbar utveckling 2009 har framstegen på vägen
mot att uppnå hållbarhet i EU bedömts på olika sätt, bland annat med hjälp av
hållbarhetsindikatorer och Europeiska miljöbyråns rapport om tillståndet för
miljön. Dessa publikationer visar att även om framsteg har gjorts så återstår
många utmaningar, särskilt för att göra tillväxten mer hållbar. En viktig politisk
utveckling har skett genom antagandet av Europa 2020-strategin under 2010.
Denna syftar till att förvandla EU till en kunskapsbaserad, resurseffektiv och
koldioxidsnål ekonomi och ge ett hållbart svar på de utmaningar som EU står
inför fram till 2050. Strategin syftar till att integrera och stärka
hållbarhetens roll i den politiska utvecklingen genom att fastställa ömsesidigt
förstärkande prioriteringar för smart och hållbar tillväxt för alla som
drivs av fem överordnade mål och sju flaggskeppsinitiativ (se bilaga). Många av dessa
flaggskeppsinitiativ är av direkt betydelse för detta meddelande. Till exempel
syftar flaggskeppsinitiativet om resurseffektivitet till att frikoppla
användningen av naturresurser från den ekonomiska tillväxten, och enligt
initiativet ska en rad nya politiska åtgärder vidtas, t.ex. åtgärder som rör
råvaror, energieffektivitet och biologisk mångfald samt färdplaner för att
minska koldioxidutsläppen inom ekonomi, energi och transporter. I
flaggskeppsinitiativet förespråkas också en fördjupad användning av
marknadsbaserade instrument, en avveckling av miljöskadliga subventioner samt
”grönare” skattesystem. Framsteg för att förbättra
resurseffektiviteten samt mot att förverkliga de övriga målen och
flaggskeppsinitiativen kommer att övervakas inom ramarna för Europa
2020-strategin och den ”europeiska terminen”. Detta kommer att föra samman
rådskonstellationernas, medlemsstaternas nationella reformprogram, yttranden
från kommissionen och slutsatserna från Europeiska rådet. Detta kommer att
resultera i en förstärkt mekanism för att skapa ökad integration och politisk
samstämmighet till förmån för miljön och den hållbara utvecklingen. För att bedöma framstegen
i genomförandet av EU:s strategi för hållbar utveckling kommer Europeiska
kommissionen genom sitt statistikkontor Eurostat, Europeiska miljöbyrån och
andra att fortsätta att lämna statistiska uppgifter och indikatorer som gör det
möjligt att mäta och rapportera hållbarhet, även inom ramen för Europa
2020-strategin. Rio+20 kommer att bli avgörande för den
hållbara utvecklingen, både inom EU och globalt. Resultaten
från toppmötet kommer att inspirera EU:s strategi och åtgärder för hållbar
utveckling, och i synnerhet bidra till att ytterligare forma Europa
2020-strategin till ett effektivt verktyg för att skapa hållbar utveckling.
3.
Mot en grön ekonomi och bättre styrning
3.1.
Att göra övergången möjlig
Tjugo år efter toppmötet i Rio står världen
ännu inför två stora och sammanlänkade utmaningar: att tillgodose kraven på
bättre liv för en global befolkning som kommer att öka med över en tredjedel
fram till 2050, och att ta itu med miljöpåfrestningar som kommer att undergräva
världens förmåga att tillgodose dessa krav om man inte gör något åt dem. Svaren på dessa utmaningar är inte minskad
tillväxt, utan snarare att främja rätt typ av tillväxt. Det finns starka skäl att i grunden ompröva den
traditionella modellen för ekonomisk utveckling: att bara arbeta i marginalen
av ett ekonomiskt system som främjar ineffektiv användning av råvaror och
naturresurser räcker inte för att åstadkomma förändring. Vad som behövs är en
ekonomi som kan garantera tillväxt och utveckling samtidigt som man förbättrar
människors välbefinnande, skapar bra arbetstillfällen, minskar ojämlikheter,
bekämpar fattigdom och bevarar de naturresurser som vi alla är beroende av. En
sådan ekonomi – en grön ekonomi – erbjuder ett effektivt sätt att främja
hållbar utveckling, utrota fattigdomen och ta itu med nya utmaningar och
återstående brister i genomförandet. Övergången till en grön ekonomi kräver att vi
bevarar och investerar i de tillgångar som utgörs av viktiga naturresurser.
Detta är viktigt för alla ekonomier men gäller i synnerhet för
utvecklingsländerna, som kan få sina ekonomier att växa genom hållbar
förvaltning av sina naturresurser. Det förutsätter också att man använder
resurseffektiva lösningar som ger låga koldioxidutsläpp och ökar insatserna för
att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster. Allt detta innebär att
man måste införa lämpliga rättsliga ramar, skapa starka incitament för
marknader och innovation, utnyttja de ekonomiska resurserna samt främja
entreprenörskap och ökat deltagande från den privata sektorn. Det förutsätter
också att vi gör en korrekt värdering av naturresurserna och, på ett mer
allmänt plan, ser över det sätt på vilket vi mäter tillväxt och framsteg. I en grön ekonomi kan många utmaningar
omvandlas till ekonomiska möjligheter, dvs. inte bara vända negativa
miljömässiga trender utan även skapa framtida tillväxt och sysselsättning. Till exempel visar erfarenheten att marknadsbaserade
tillvägagångssätt såsom handel med utsläppsrätter inte bara är
kostnadseffektiva verktyg för att lösa miljöproblem utan också utgör en källa
för investeringar. Den gröna ekonomin
erbjuder möjligheter för alla länder, oberoende av deras utvecklingsnivå
och strukturen i deras ekonomier. I många fall kan investeringar i riktning mot
en grön ekonomi leda till kortsiktiga lösningar som alla parter vinner på, men
i andra fall behövs perspektiv på medellång sikt, och problemet med
övergångskostnaderna måste hanteras, t.ex. genom en politik som gynnar de
fattiga. Även om det inte finns någon modell som passar alla finns det
gemensamma utmaningar och lösningar, och länder kommer att gynnas av att utbyta
erfarenheter och av förbättrat internationellt samarbete. Samtidigt behöver vi inte
börja från noll när vi rör oss i riktning mot den gröna ekonomin. Det finns
redan ett antal strategier som olika länder kan bygga vidare på, till exempel i
fråga om klimatförändringar, biologisk mångfald, hållbar konsumtion och
produktion samt forskning och innovation, och alla dessa strategier kan bidra
till att möjliggöra en grön ekonomi. Framtida nationella och internationella
strategier för en grön ekonomi bör bygga på dessa strategier och stärka dem,
vilket sker i Europa 2020-strategin, och nyligen i färdplanen för en övergång
till en konkurrenskraftig ekonomi med låga koldioxidutsläpp till 2050. Internationella
organisationer, t.ex. FN:s miljöprogram (UNEP) och Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), håller på att utveckla strategier
för grön ekonomi och grön tillväxt. Internationella arbetsorganisationen
utvecklar program för gröna, ordentliga arbetstillfällen. G8 och G20 blir också
alltmer engagerade för en grön ekonomi. I Cancún enades parterna i UNFCCC om
att alla länder bör utveckla strategier för en koldioxidsnål utveckling som är
förenliga med en hållbar utveckling. Med tanke på ovannämnda initiativ måste vi ta
itu med tre sammanhängande politiska dimensioner för att klara övergången till
en grön ekonomi: (1) investera i en hållbar förvaltning av
viktiga råvaror och naturresurser (”vad”) (2) skapa rätt marknadsvillkor och
bestämmelser (”hur”) (3) förbättra styrningen och den privata
sektorns medverkan (”vem”) I nästa avsnitt kommer
dessa tre dimensioner att analyseras mer i detalj, som en ram för riktade
åtgärder och investeringar.
3.2.
Investera i en hållbar förvaltning av viktiga
råvaror och naturresurser
Resurser som vatten, energi, mark och skog
samt råvaror utgör grunden för all ekonomi – och i synnerhet den gröna
ekonomin. Försörjningen många människor i hela världen är beroende av dem,
särskilt i utvecklingsländer, där bristande tillgång till resurser av god
kvalitet, samt otillräcklig kunskap om hur man ska hantera dem på ett hållbart
sätt, är viktiga bakomliggande orsaker till fattigdom. Det finns många talande
exempel på hur tillgången till hållbart förvaltade resurser kan lyfta människor
ur fattigdom. De typer av resurser som anges nedan kan därför bli den gröna
ekonomins viktigaste tillväxtmarknader och ligga till grund för den framtida
ekonomiska utvecklingen, skapandet av arbetstillfällen och utrotningen av
fattigdomen, särskilt i utvecklingsländer. Vatten är
en av våra mest värdefulla resurser, det är inte bara en grundförutsättning för
liv och hälsa utan också för tillväxten inom många ekonomiska sektorer som
jordbruk, tillverkning och energiproduktion. En
hållbar förvaltning av vatten är avgörande för arbetet med att avskaffa
fattigdomen, eftersom fattiga människors liv är nära sammankopplade med
tillgången till vatten och dess många användningsområden och funktioner. Vatten
har också stora konsekvenser för regionala förbindelser, fred och säkerhet. Det är uppenbart att politiken måste stärkas för att
förbättra tillgången till och kvaliteten på vatten. Tillgången till energi
tjänster är en grundläggande förutsättning för social och ekonomisk
utveckling. Tillgången till energi är också en avgörande faktor för att kunna
utrota fattigdomen. I utvecklingsländerna saknar mer än 1,4 miljarder människor
i dag tillgång till elektricitet, och 2,7 miljarder människor är beroende av
traditionell användning av biomassa för matlagning. Många regioner i tredje
världen har en enorm potential för förnybar energi, särskilt där
en utvidgning av elnätet inte är lönsam. Utvecklingen av förnybar energi bör gå
hand i hand med åtgärder för att öka energieffektiviteten och
minska beroendet av fossila bränslen. Marina resurser är en källa till livsmedel och ekonomiskt välstånd. Fiskesektorn är
avgörande för den ekonomiska utvecklingen och försörjningen för miljontals
människor runt om i världen, särskilt i utvecklingsländerna. Oceaner och hav
utgör en viktig del av jordens ekosystem och spelar en central roll för att mildra
klimatförändringarna. Korallrev och mangroveskogar fungerar inte bara som en
lagringsplats för kol och en källa till biologisk mångfald, de skyddar också
kustområden mot översvämningar och minskar därmed riskerna för katastrofer. Den
marina miljön står emellertid inför flera hot: utfiskning, förlust av biologisk
mångfald, nedskräpning, avfall och föroreningar, t.ex. försurning. Många frågor
är gränsöverskridande och måste behandlas på internationell nivå. En viktig utmaning för jordbruket
är att kunna föda 9 miljarder människor 2050 utan ytterligare föroreningar och
markförstöring. En hållbar användning av mark och jordbruk kommer att bli en
hörnsten i den gröna ekonomin. Nuvarande jordbruksmetoder tar över 70 procent
av världens färskvattenresurser i anspråk och bidrar med över 13 procent av
utsläppen av växthusgaser. Hållbart jordbruk kan öka avkastningen avsevärt,
särskilt på små gårdar. Trots att många metoder för hållbar markförvaltning
finns tillgängliga har investeringarna i dessa inte varit tillräckliga.
Markförstöringen har en direkt koppling till jordbruket och får direkta
konsekvenser för ca 1,5 miljarder människor, inklusive 42 procent av världens
fattiga. Markförstöringen är en global fråga, inte bara i torra och halvtorra
regioner, som kräver ett globalt svar. Goda styrelseformer
är nödvändiga för att lösa dessa problem, genom respekt för markrättigheter och
ägande, även från samhällen och ursprungsbefolkningar. Vi måste ta itu med alla
dessa frågor för att kunna garantera en hållbar livsmedelsförsörjning. Skogarna utgör grunden för försörjningen
för miljontals människor, varav många bor i tropikerna och tillhör de
fattigaste delarna av samhället. Dessutom är
skogen en viktig del av jordens ekosystem, som tillhandahåller funktioner såsom
skydd av mark, vatten och biologisk mångfald. Men den globala
takten på avskogningen är fortfarande oroväckande hög och har en betydande
inverkan på de globala klimatförändringarna och den biologiska mångfalden.
Utsläpp från tropisk avskogning samt nedbrytning av skog och torv uppskattas
för närvarande till motsvarande 15 procent av de globala
koldioxidutsläppen. Skogen kommer troligen att bli allt viktigare i en
grön ekonomi som källa till nya material såsom biobaserade plaster och i
strategier för förnybar energi. I detta sammanhang är bevarande och hållbar
förvaltning av skogar avgörande. Hållbar markanvändning, jordbruk, skogar,
vatten och oceaner understöds av ekosystem och biologisk mångfald,
som bestämmer miljöns långsiktiga motståndskraft och hälsa. Det finns en växande medvetenhet om fördelarna av
ekosystemtjänster för företag och samhället i stort[3], och om potentialen i att
investera i naturresurser för den gröna ekonomin. Avfall kan vara en värdefull resurs, men om
det inte hanteras på rätt kan det orsaka miljö- och hälsorisker. En god avfallshantering
minimerar miljöpåverkan, t.ex. utsläpp av växthusgaser, främjar effektiv
användning av resurser och ger en ny källa till återvunnet material. Avfallshanteringens ekonomiska potential hos ökar i många
regioner i världen, och den kan skapa viktiga affärsmöjligheter och
arbetstillfällen. Det är viktigt att se till att dessa arbetstillfällen är
anständiga, särskilt i fråga om arbetsvillkor. I takt med att
utvecklingsländernas ekonomier växer ökar behovet och de ekonomiska
möjligheterna för bättre avfallshantering. Farligt avfall och kemikalier är
fortfarande ett område av särskilt intresse, både nationellt och globalt. Övergången till en global grön ekonomi kommer
att kräva en förstärkt global politik som bygger på dessa områden, och Rio+20
bör erbjuda en plattform för att uppnå detta.
3.3.
Skapa rätt marknadsvillkor och regler
Ett antal marknadsvillkor och regler måste
införas för att möjliggöra och styra tillväxten inom ovanstående områden.
Sådana gynnsamma villkor är inte bara viktiga för att främja miljömålen, utan
också för att garantera förutsägbarhet och lika villkor för företagen. De ger
också en god grund för investeringar och främjande av miljöinnovation genom ny
teknik och nya arbetssätt. Regleringsinstrument kommer att spela en viktig roll i en grönare ekonomi både nationellt
och internationellt. Regleringsinstrument bör kombineras med marknadsbaserade
styrmedel (såsom skatter, utsläppsrätter och miljösubventioner) som är
flexibla och kostnadseffektiva verktyg som kan bidra till att uppnå en
kombination av ekonomiska, sociala och miljömässiga mål. Skattereformer som innebär att man i högre grad beskattar
miljöpåverkan och energi i stället för arbete kan skapa resultat för
sysselsättningen och miljön som alla parter vinner på. System med utsläppstak
och handel med utsläppsrätter (cap and trade), t.ex. EU: s system för
utsläppshandel, har visat sig vara effektiva marknadsinstrument. Andra
effektiva system omfattar skatteincitament för små och medelstora företag,
vattenavgifter, miljöskatter, och inmatningspriser. Betalning för
ekosystemtjänster tillämpas redan i vissa länder och återspeglas i de pågående
förhandlingarna om minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse i
utvecklingsländerna (Redd). Miljöskadliga
subventioner utgör ett stort
hinder för en grönare ekonomi. De bidrar till att upprätthålla ohållbara
metoder och styr ekonomiska resurser bort från de gröna investeringar som
behövs. Åtgärder håller på att skapas för att ta itu med dessa. År 2009 åtog
sig G20-länderna att rationalisera och successivt avveckla ineffektiva stöd för
fossila bränslen som uppmuntrar till slösaktig konsumtion. Detta åtagande
kommer att ses över 2011. År åtog sig 2010 parterna i konventionen om biologisk
mångfald att avskaffa, fasa ut eller reformera subventioner som skadar den
biologiska mångfalden till 2020. För att möjliggöra
övergången till en global grön ekonomi måste man mobilisera storskaliga
ekonomiska resurser. Detta kommer att kräva åtgärder av alla
länder, internationella organisationer och banker. UNEP uppskattar att
omfattningen av de globala investeringar som krävs kan vara i storleksordningen
2 procent av världens BNP per år under perioden fram till 2050. Detta kommer
att kräva ett paradigmskifte i fråga om strategierna för finansiering, så att
länder kan utnyttja innovativa offentliga och privata lösningar. Det räcker
inte att bara förlita sig på offentliga medel – snarare måste den offentliga
finansieringen stimulera till och fungera som hävstång för mycket större
privata investeringar. Man måste vidta stimulansåtgärder för att uppmuntra
privata gröna investeringar, och sätt att kanalisera kapital samt försäkrings-
och pensionsfonder mot hållbar utveckling kan tillämpas i mycket större skala.
Samtidigt kommer både den nationella offentliga sektorn och den internationella
offentliga finansieringen att ha stor betydelse för fastställandet av villkoren
för att bidra till att minska riskerna för privata investeringar och att
garantera rättvisa och skäliga synsätt på investering. Dessutom är tillgången
till finansiering och riskkapital i kombination med en gynnsam lagstiftning
avgörande för att stimulera miljöinnovation, miljöteknik samt gröna små
och medelstora företag. Utan nödvändig kompetens
och kunskap kan en övergång till en grön ekonomi inte bli möjlig.
Samtidigt måste man se till att nya arbetstillfällen utgörs av
”ordentliga jobb” med garantier för rättigheter i arbetslivet, socialt skydd
och social dialog. Den ekonomiska politiken måste åtföljas av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att utrusta anställda med nya färdigheter och skapa nya
arbetstillfällen. Av världens uppskattningsvis 211 miljoner arbetslösa 2009 var
nästan 40 procent mellan 15 och 24 år, och en rad åtgärder måste vidtas för att
skapa möjligheter för ungdomar. Dessutom kan många av hindren för en övergång
till en grön ekonomi och en mer hållbar framtid enbart övervinnas genom ökat samarbete
inom vetenskap och forskning. Hållbara mönster för
tillgång och efterfrågan på internationell nivå kan stödjas genom ökat ömsesidigt
stöd mellan handeln och den hållbara utvecklingen. Detta
inkluderar att upprätthålla ett öppet och icke-diskriminerande multilateralt
handelssystem och se till att inget land hindras från att
vidta åtgärder för att främja en hållbar utveckling, förutsatt att sådana
åtgärder inte utgör godtycklig eller otillbörlig diskriminering eller en
förtäckt begränsning av internationell handel. Ömsesidigt stöd kan också
främjas genom att minska eller avskaffa tullar och andra hinder i handeln med
miljöprodukter, miljöteknik och miljötjänster, samt miljövänliga eller
rättvisemärkta produkter. I takt med att systemen för hållbar utveckling och
företagens lösningar för socialt ansvar utökas kan dessutom utvecklingen av
internationella riktlinjer och standarder, certifieringssystem och märkningar
ge ekonomiska, miljömässiga och sociala fördelar. Internationella
åtgärder för att bekämpa den illegala handeln med varor som är känsliga för
miljön (såsom vilda djur, farliga ämnen och naturresurser) måste stärkas – ett
bra exempel på vad som kan göras är de frivilliga partnerskapsavtal som EU
förhandlar fram inom ramen för sitt initiativ om skogslagstiftningens
efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (Flegt). Införandet av
bestämmelser om hållbarhet som en del av multilaterala och bilaterala
handelsavtal måste också främjas. För att man ska kunna garantera och mäta
framsteg krävs jämförbara mätetal och indikatorer. Ett antal organisationer, t.ex. OECD, har arbetat för att
ta fram olika former av indikatorer som kan spegla tillståndet för miljön och
naturtillgångarna, välbefinnande och livskvalitet. Dessa indikatorer bör
användas tillsammans med bruttonationalprodukten (BNP). Dock är det endast
vissa av dessa indikatorer som hittills har använts i stor utsträckning för att
meddela politiska behov, t.ex. koldioxidintensitet och index för mänsklig
utveckling (Human Development Index). Redan i Agenda 21 uppmanades
regeringarna att utveckla indikatorer för hållbar utveckling och miljöräkenskaper.
Utvecklingen har dock varit långsam och ojämn. På
Rio+20 bör vi främja öppenhet i den nationella rapporteringen och komma överens
om användningen av miljöräkenskaper och gedigna indikatorer på nationell och
global nivå för att mäta denna vidare bemärkelse av framsteg förutom BNP.
3.4.
Förbättra styrningen och den privata sektorns
medverkan
Styrelseformerna är avgörande för att bidra
till en hållbar utveckling, göra våra ekonomier grönare och utrota fattigdomen.
Det är dock allmänt erkänt att de nuvarande styrelseformerna behöver genomgå
omfattande reformer. Denna reformering behöver ske inom fyra olika områden. Det finns ett behov av att
förstärka och integrera styrelseformer för hållbar utveckling
inom FN-systemet, bland annat genom att öka samstämmigheten och den politiska
integrationen mellan verksamheter som bedrivs inom de ekonomiska, sociala och
miljömässiga pelarna. Inom FN pågår ett antal satsningar, bland annat på
förbättrade mekanismer mellan olika organ och som en del av ”Delivering as
One”-initiativet som syftar till att främja samstämmighet i FN inom områdena
utveckling, humanitärt bistånd och miljö. Även övergripande frågor såsom
klimatförändringar kräver ytterligare integrering. Sådana processer bör
stärkas. Samtidigt som det är mycket viktigt att förstärka internationella
styrelseformer för hållbar utveckling behöver motsvarande regionala,
nationella och lokala strukturer också uppmärksammas. Jämfört med globala
ekonomiska strukturer är den internationella miljöstyrningen
svag. Detta beror på institutionell uppdelning, bristande ansvar för
genomförandet av den beslutade politiken, avsaknaden av en stark och
auktoritativ röst inom systemet för globala styrelseformer samt bristande
mänskliga och finansiella resurser. Dessutom är tillväxtekonomiernas nya roller
och ansvarsområden inte tillräckligt definierade. Under det senaste årtiondet
har man försökt förbättra den internationella miljöförvaltningen – senast som
en del av en rådgivande högnivågrupp under överinseende av UNEP
(Nairobi-Helsingfors-processen) – men det har hittills visat sig svårt att göra
konkreta framsteg. Internationella
ekonomiska och sociala styrelseformer tas upp i ett antal institutioner. Internationella
finansinstitut (t.ex. Världsbanksgruppen och Internationella valutafonden) samt
regionala utvecklingsbanker (såsom Asiatiska utvecklingsbanken,
Interamerikanska utvecklingsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken, Europeiska
banken för återuppbyggnad och utveckling och Europeiska investeringsbanken)
spelar en central roll för världens ekonomiska politik och åtgärder.
Världshandelsorganisationen spelar en avgörande när det gäller att reglera den
globala handeln. Dessutom spelar institutioner som Internationella
arbetsorganisationen och andra FN-organ en viktig roll i utformningen av sysselsättningsfrågor
och sociala frågor. Alla dessa kommer att spela en roll för att göra den
globala ekonomin grönare. I Agenda 21 och
genomförandeplanen från Johannesburg betonas den viktiga roll som spelas av icke-statliga
aktörer (”viktiga samhällsgrupper”), som omfattar
ursprungsbefolkningar, kvinnor, ungdomar, arbetstagare, jordbrukare, lokala
myndigheter, forskarsamhället, näringslivet samt frivilligorganisationer. Deras
roll och betydelse har dock varit begränsad och behöver stärkas. I synnerhet kommer
det att vara mycket viktigt att öka företagens deltagande. I ett
antal fall har företagen redan börjat engagera sig för att miljöanpassa sin
verksamhet, till exempel inom livsmedels- och dryckesindustrin samt den kemiska
industrin. Detta måste föras vidare genom mer dynamiska offentlig-privata
partnerskap, nya företagsnätverk och allianser samt finansieringsmöjligheter
för att påskynda grön affärsverksamhet och innovation.
4.
Förslag till handlingslinjer för Rio+20
4.1.
En ram för att åstadkomma resultat
För att ge ny kraft åt en hållbar utveckling
behöver Rio+20 skapa en gemensam vision för förändring, med stöd av en
beslutsram för särskilda åtgärder. De viktigaste
”ingredienserna” för att åstadkomma ett övergripande resultat skulle kunna vara
följande: 1.
Ett brett politiskt engagemang med gemensamma
långtgående visioner och mål. 2.
En uppsättning särskilda åtgärder på
internationell, regional och nationell nivå – utformade som en ”färdplan för en
grön ekonomi”. 3.
En ”verktygslåda” med olika strategier och exempel
på bästa praxis som kan användas för att nå de överenskomna målen. 4.
En mekanism för att främja och övervaka de
övergripande framstegen. Med en färdplan för en grön ekonomi kan man
garantera ett fortsatt engagemang efter Rio+20 och på sätt se till att de överenskomna
visionerna och målen kommer att eftersträvas på ett systematiskt sätt. I en sådan färdplan kan man utforma en rad internationella,
regionala och nationella åtgärder med delmål, indikatorer och mål, samt
mekanismer för att övervaka övergripande framsteg. En färdplan för en grön ekonomi kan hjälpa
alla länder att påskynda utvecklingen mot en grön ekonomi genom att bygga
vidare på befintliga initiativ och respektera för nationella olikheter. Inrättandet av strategier för en grön ekonomi som en del av
ländernas övergripande politik och planer för ekonomi och utveckling kommer att
bli avgörande. Sådana strategier – som bör konstrueras ”nedifrån och upp” – bör
innehålla mål och tidsramar för åtgärder på nationell och, där så är lämpligt,
regional nivå. Åtgärderna bör bygga på befintliga insatser och skulle kunna
införlivas i nationella strategier för ekonomi och utveckling, och även förena
strategier för låga koldioxidutsläpp med planer för hållbar konsumtion och
produktion. Givarländer och internationella organisationer skulle vid behov
kunna ge bistånd, i linje med nationella utvecklingsstrategier. Vid
utformningen av särskilda åtgärder skulle länderna kunna använda sig av en
”verktygslåda” med bästa metoder för politiska strategier. Men enbart nationella insatser räcker inte för
att göra den globala ekonomin grönare. Eftersom många av utmaningarna kräver
globala och regionala åtgärder bör färdplanen för en grön ekonomi även omfatta
åtgärder på global och regional nivå. För att övervaka
framstegen mot en grön ekonomi kommer det att bli avgörande med en kartläggning
och utveckling av nyckelindikatorer samt ett globalt överenskommet system för
miljöräkenskaper och sociala räkenskaper för att komplettera dagens ekonomiska
redovisning. Detta skulle bygga på befintliga initiativ som det internationella
systemet för integrerade miljöekonomiska räkenskaper (SEEA), UNDP (Index för
mänsklig utveckling) och OECD (Measuring the Progress of Societies). EU:s
planerade regelverk för miljöräkenskaper kan också tjäna som ett exempel. Med utgångspunkt från de
politiska dimensioner som beskrivs i avsnitt 3 (”vad”, ”hur” och ”vem”)
innehåller följande avsnitt förslag på en första uppsättning specifika åtgärder
som skulle kunna ingå i färdplanen för en grön ekonomi.
4.2.
Åtgärder för råvaror och naturresurser
På Rio+20 måste vi förnya åtagandet att främja
en hållbar vattenanvändning. Detta skulle kunna uppnås genom att man upprättar internationella
partnerskap för vatten. Dessa
skulle kunna bygga vidare på och utöka EU:s vatteninitiativ, som har bidragit
till förbättrad vattenförvaltning, men i högre grad betona de ekonomiska
aspekterna och en större medverkan från näringslivet. Internationella
förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt måste också diskuteras, särskilt inom
de gränsöverskridande flodskyddskommissionerna. Partnerskap kan också
inledas för att öka energitillgången och energitryggheten samt främja
förnybar energi och energieffektivitet. Dessa kan bygga på befintliga
åtgärder såsom energipartnerskapet mellan EU och Afrika, EU:s regionala
investeringsinstrument, EU:s förvaltningsfond för infrastruktur i Afrika,
EU-mekanismen för energiinvesteringar i AVS-länderna och den globala fonden för
energieffektivitet och förnybar energi, där det finns erfarenheter av att verka
för privata investeringar för sådana partnerskap. För att stärka skyddet av
den marina miljön och världshaven bör de stater som ännu inte har
gjort det uppmuntras att ratificera FN:s havsrättskonvention. Det finns ett
behov av nya initiativ för skydd och bevarande av områden som ligger utanför
nationell jurisdiktion (”öppna havet och djuphavsbottnen”) till exempel genom
ett genomförandeavtal inom ramen för havsrättskonventionen. För att bidra till
att bevara den biologiska mångfalden i dessa områden bör vi med hjälp av ett
avtal inrätta marina skyddsområden som har flera funktioner och garantera
tillgången till en rättvis och skälig fördelning av vinster som härrör från
användningen av genetiska och andra resurser. I avtalet bör man också införa
övervaknings- och tillsynssystem. Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt att
utveckla ett globalt handlingsprogram mot marint skräp och marina föroreningar.
Åtgärder för att främja hållbart
jordbruk samt hållbar markanvändning och livsmedelstrygghet måste
skapas. Detta bör inbegripa stärkande av befintliga initiativ för hållbart
jordbruk som bygger på multilaterala åtgärder (såsom FAO), regionala
verksamheter (t.ex. ekologiskt jordbruk) samt affärsinitiativ. Dessutom kan internationella
partnerskap för livsmedelsprodukter inrättas för att göra konsumtionen
och produktionen av livsmedelsprodukter mer hållbar. Med tanke på att
jordbruket är beroende av markkvaliteten bör arbetet stärkas för att förbättra
markkvaliteten och bekämpa ökenspridningen. Detta skulle
kunna inbegripa en global ekonomisk värdering av kostnaderna och fördelarna med
att förbättra markkvaliteten. Man kan också ta
initiativ för att ge ytterligare incitament till ”Global Soil partnership”,
samt genomföra tjänster för global övervakning av markanvändning, som en del av
Global Earth Observation System of Systems (GEOSS). Partnerskap med
regeringar, det civila samhället och den privata sektorn kan också bidra till
att främja en hållbar skogsförvaltning och bekämpa avskogningen.
Sådana partnerskap skulle kunna bygga vidare på den framgångsrika strategin
Flegt (skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med
skog) och de första erfarenheterna av Redd+. Tiden är mogen för att
skapa mer solida och sammanhängande internationella bestämmelser för
kemikalier och farliga ämnen, och Rio+20 skulle kunna innebära starten
på en process för att uppnå detta. Dessa skulle bygga vidare på tidigare
åtaganden, såsom strategin för internationell kemikaliehantering (SAICM) samt
erfarenheterna från EU:s strategi för hantering av kemikalier. Dessa
bestämmelser – eventuellt i form av en ramkonvention – bör styras av
Johannesburgsmålet, som innebär att kemikalier senast 2020 ska användas och
produceras på ett sätt som inte leder till betydande negativa effekter för
människors hälsa och miljön. I bestämmelserna bör man ta hänsyn till den
globala kemikaliestrategi som för närvarande håller på att utarbetas av UNEP
och det arbete som pågår i fråga om finansieringsalternativ för att hjälpa
utvecklingsländerna att möta den utmaning som den globaliserade kemikalie- och
avfallsindustrin utgör. Bestämmelserna bör omfatta kriterier för att
identifiera kemikalier och ämnen av global betydelse, samt en ram för bedömning
av ämnen. Alla dessa utmaningar
kommer att kräva en hittills oöverträffad nivå av vetenskapligt och
tekniskt samarbete på global nivå, och en mekanism för globalt
samarbete för vetenskap och forskning om samhälleliga utmaningar av global
betydelse (t.ex. begränsade resurser, klimatförändringar, hav) bör skapas.
4.3.
Att skapa ekonomiska styrmedel samt finansiera och
investera i humankapital
Rio+20 bör uppmuntra länder, i synnerhet
industrialiserade länder och tillväxtekonomier, att utveckla nationella och
regionala system för handel med utsläppsrätter, i syfte att
minska utsläppen till lägsta möjliga kostnad och som byggstenar i en framtida
internationell koldioxidmarknad. Sådana instrument
kan också spela en viktig roll för att skapa innovativa finansieringar. Dessutom bör Rio+20
lansera en samordnad uppsättning åtgärder av länder för att identifiera och
fasa ut miljöskadliga stöd, tillsammans med mål och tidsfrister.
G20-ländernas åtagande att ta itu med subventioner för fossila bränslen skulle
kunna tjäna som ett konkret exempel. I ett sådant initiativ skulle man kunna
använda sig av riktlinjer och goda exempel på hur skadliga subventioner har
avskaffats tidigare. För att styra och utnyttja
medel till förmån för den gröna ekonomin bör Rio+20 rekommendera att man
befäster och stärker befintliga strategier och instrument för
finansiering, eller skapar nya offentlig-privata
finansieringssystem efter behov. Utvecklingsorganisationer (t.ex. UNDP)
och internationella finansinstitut (t.ex. Världsbanken och andra multilaterala
utvecklingsbanker, Europeiska investeringsbanken, Globala miljöfonden), bör
spela en stark roll och engagera sig för att fastställa strategier för
finansiering av grön ekonomi som kan leda till påvisbara resultat. Privata
banker, försäkringsbolag och pensionsfonder bör också spela en roll. Ett viktigt
fokus för dessa instrument och system för finansiering bör vara att bistå de
minst utvecklade länderna samt små och medelstora företag. I utvecklingsländerna kommer offentligt utvecklingsbistånd (ODA)
fortfarande att utgöra en betydande källa till investeringar. EU har åtagit sig
att öka stödvolymen till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) senast
2015; för närvarande står EU för ungefär 58 procent av det globala biståndet. ODA kommer att fortsätta att vara tillgängligt och kan
hjälpa till att genomföra nationella och regionala strategier för grön ekonomi
i partnerländerna, inom ramen för deras nationella utvecklingsplaner. I detta
sammanhang kan program som EU SWITCH, som syftar till att främja hållbara
metoder för konsumtion och produktion i Asien, inrättas som en del av de
globala åtgärderna för hållbar konsumtion och produktion. Rio+20 bör skapa utbildningsprogram för
grön kompetens inom prioriterade områden såsom energi, jordbruk,
byggnadsarbete, förvaltning av naturresurser, avfall och återvinning. Eftersom
övergången till en grön ekonomi kommer att skapa nya arbetstillfällen och
ersätta andra typer av jobb kommer det att krävas omskolning av
befintlig arbetskraft. Detta skulle kunna omfatta
program för att skydda arbetstagarnas intressen, skapa socialt skydd och
formalisera informellt arbete, till exempel genom att bygga vidare på ILO:s
arbete för en ”rättvis övergång”. Utbildningsprogram för ungdomar behövs också. Dessa bör stödja övergången från skola till arbetsliv med särskilda
utbildningar och uppmuntra att de nationella läroplanerna för gymnasial
utbildning även omfattar grön kompetens.
4.4.
Förbättra styrningen
Ett bättre och mer effektivt globalt styre
behövs för att skynda på de globala åtgärderna mot en grönare och mer hållbar
ekonomi samt för att utrota fattigdomen. Detta bör ge möjligheter för alla
berörda parter att delta och bidra. Det finns flera alternativ för att stärka
styrelseformer för hållbar utveckling inom FN. Ett
är att stärka den roll som spelas av FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC)
när det gäller hållbar utveckling, med samma tonvikt på de ekonomiska, sociala
och miljömässiga pelarna. Ett alternativt tillvägagångssätt skulle kunna vara
att uppgradera FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD) till ett mer permanent
organ med utökade funktioner. Vi bör öka dessa insatser för att se till att
alla relevanta FN-organ lägger mycket större vikt vid hållbar utveckling. I en
del fall kan förbättringar göras inom ramen för nuvarande mandat. UNEP måste stärkas mot
bakgrund av rekommendationerna från UNEP:s Nairobi-Helsingfors-process med
syfte att stärka den internationella miljöstyrningen. Detta
skulle kunna åstadkommas på flera sätt: i) genom att stärka FN:s miljöprogram
inom ramen för dess nuvarande mandat, ii) genom att stärka UNEP med nya
arbetsuppgifter och ansvarsområden, iii) genom att inrätta en global
multilateral miljöorganisation, till exempel genom att omvandla UNEP till ett
specialiserat FN-organ (som ILO). Det senare alternativet, vilket skulle
innebära att man antar ett juridiskt bindande avtal, verkar vara det mest
lovande sättet att förbättra den internationella miljöstyrningen och göra
framsteg mot en global hållbar utveckling. Samtidigt är det uppenbart att alla
alternativ har fördelar och nackdelar och kommer att behöva diskuteras
ytterligare. Som en del i stärkandet av
den internationella miljöstyrningen måste arbetet med att effektivisera och
stärka systemet med multilaterala miljöavtal (MEA) påskyndas. Med respekt för
de olika multilaterala miljöavtalens oberoende kan deras förvaltning
rationaliseras betydligt, och överlappningarna minskas – vilket skapar en
bättre plattform för att garantera en sammanhängande och fokuserad politisk
tillsyn och ledarskap samt främja gynnsamma förhållanden för grön tillväxt. Förstärkt
kapacitetsuppbyggnad för miljön
behövs inom FN. Detta bör inbegripa att man förbättrar
sakkunskapen på miljöområdet och medvetenheten om grön ekonomi inom FN:s
landsgrupper för att främja integrering i nationella program, ökar utbudet av
sakkunskap hos de regionala kontoren för FN/UNEP och utvecklar en ram för hela
systemet för kapacitetsuppbyggnad för genomförande av multilaterala miljöavtal.
Kapaciteten för att övervaka den globala miljön bör också stärkas. Eftersom företagen
fungerar som motorer för ekonomin måste Rio+20 stärka engagemanget hos
den privata sektorn. Näringslivet och det civila samhället måste spela
viktiga roller i de olika partnerskap och program som föreslås i
detta meddelande, t.ex. i fråga om vatten, energi, livsmedelsprodukter, skogar
och finansiering.
5.
Det fortsatta arbetet
Trots att vissa framsteg mot en hållbar
utveckling har gjorts sedan toppmötet i Rio de Janeiro 1992 står vi fortfarande
inför stora globala miljömässiga, ekonomiska och sociala utmaningar. Detta meddelande
innehåller kommissionens inledande synpunkter som en del av den förberedande
process som leder fram till Rio+20. Rio+20 är ett viktigt tillfälle att föra den
hållbara utvecklingen framåt i hela världen. Det får emellertid inte bara
resultera i uttalanden om goda avsikter – konkreta åtgärder krävs för att se
till att Rio+20 blir en viktig milstolpe för att möjliggöra övergången till en
grön ekonomi och bättre styrning. EU är öppet för diskussioner med alla länder
och aktörer om hur denna agenda ska utformas ytterligare i uppbyggnadsfasen
inför Rio+20. Alla länder och aktörer måste samarbeta för att se till att
resultaten från Rio+20 kan möta våra globala utmaningar. Tillsammans måste vi
se till att vidta konkreta och effektiva åtgärder som kan ha verklig effekt
över hela världen. Bilaga Europa
2020-strategin: Mål och flaggskeppsinitiativ Överordnade mål (1) 75 % av befolkningen i åldrarna 20–64 ska
ha ett arbete. (2) 3 % av EU:s BNP ska investeras i FoU. (3) Energi- och klimatmålen ”20-20-20” ska nås
(20 % mindre utsläpp av växthusgaser, 20 % förnybara energikällor och 20 %
effektivare energianvändning, samt en utsläppsminskning på 30 % på vissa
villkor). (4) Den andel ungdomar som slutar skolan i
förtid ska vara under 10 %, och minst 40 % av den yngre generationen ska ha
avslutad högre utbildning. (5) Antalet personer som hotas av fattigdom
ska minska med 20 miljoner. Flaggskeppsinitiativ (1) ”Innovationsunionen” ska förbättra de grundläggande villkoren och tillgången till
finansiering för forskning och innovation så att innovativa idéer kan omvandlas
till produkter och tjänster som skapar tillväxt och arbetstillfällen. (2) ”Unga på väg” ska stärka utbildningssystemens resultat och
underlätta ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden. (3) ”En digital
agenda för Europa” ska
påskynda utbyggnaden av höghastighetsinternet och utnyttja fördelarna med en
digital inre marknad för hushåll och företag. (4) ”Ett
resurseffektivt Europa” ska
bidra till att koppla isär ekonomisk tillväxt och resursanvändning, stödja
omställningen till en koldioxidsnål ekonomi, öka användningen av förnybara
energikällor, modernisera vår transportsektor och främja energieffektivitet. (5) ”Industripolitik
för en globaliserad tid” ska
förbättra företagsklimatet, särskilt för små och medelstora företag, och stödja
utvecklingen av en stark och hållbar industribas med internationell
konkurrenskraft. (6) ”En agenda för ny kompetens och nya
arbetstillfällen” ska modernisera
arbetsmarknaderna och ge människor ökad egenmakt genom kompetensutveckling
under hela livet i syfte att öka deltagandet på arbetsmarknaden och bättre
anpassa tillgången och efterfrågan på arbetsmarknaden, inbegripet genom
arbetskraftens rörlighet. (7) ”Europeisk
plattform mot fattigdom” ska
garantera social och territoriell sammanhållning så att tillväxtens och
sysselsättningens fördelar kommer många till del och att människor som drabbats
av fattigdom och social utestängning kan leva ett värdigt liv och aktivt delta
i samhället. [1] www.uncsd2012.org [2] http://ec.europa.eu/environment/consultations/un_2012.htm. [3] The Economics of Ecosystems and Biodiversity for
Business – "TEEB for Business"