–

Greklands regering, genom T. Papadopoulou, G. Papadaki och E. Tsaousi, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och A Katsimerou, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12.3 b i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

2

Begäran har framställts med anledning av en ansökan som ingetts av Alessandro Saponaro och Kalliopi-Chloi Xylina, för deras underåriga barns räkning, om rättsligt tillstånd att avstå från ett arv avsett för detta barn.

3

Skäl 12 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”De behörighetsregler som fastställs i denna förordning i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Det innebär att behörigheten i första hand skall ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar.”

4

Artikel 1 i denna förordning har följande lydelse:

”1.   Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om

…

2.   Frågorna enligt punkt 1 b kan bland annat röra

…

3.   Denna förordning skall inte tillämpas på

…

…”

5

I artikel 8 i förordningen, med rubriken ”Allmän behörighet”, föreskrivs följande:

”1.   Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2.   Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.”

6

Artikel 12 i nämnda förordning har rubriken ”Avtal om domstols behörighet”. I artikel 12.1–12.3 anges följande:

”1.   De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 3 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret i samband med denna ansökan om

…

2.   Den behörighet som utövas enligt punkt 1 skall upphöra så snart

3.   Domstolarna i en medlemsstat skall även vara behöriga i fråga om föräldraansvar när det gäller andra förfaranden än de som anges i punkt 1, om

7

Enligt artikel 797 i Kodikas Politikis Dikonomias (civilprocesslagen) är fredsdomaren på den ort där det underåriga barnet har sitt hemvist behörig när en person med föräldraansvar ansöker om ett tillstånd för ett barns räkning och ärendet ska prövas enligt förfarandet för frivillig rättsvård.

8

Det framgår av artikel 748.2, jämförd med artikel 750, i civilprocesslagen att en kopia av ansökan, med uppgift om dagen för förhandling, ska delges Eisangeleas protodikon (åklagare vid förstainstansdomstolen, nedan kallad åklagaren) inom domkretsen, eftersom åklagaren har rätt att närvara vid förhandlingen inför fredsdomaren.

9

Åklagaren har ställning som part i förfarandet för frivillig rättsvård och har rätt att vidta processuella åtgärder, exempelvis att lämna in ett överklagande, oberoende av huruvida åklagaren kallades till förhandlingen och oberoende av huruvida han eller hon närvarade vid förhandlingen.

10

Alessandro Saponaro och Kalliopi-Chloi Xylina, som agerar för sitt underåriga barns räkning, vilket är grekisk medborgare, har vid Eirinodikeio Lerou (Fredsdomaren i Leros, Grekland) ansökt om tillstånd att avstå från arvet efter barnets morfar (nedan kallad den avlidne).

11

Den avlidne avled den 10 maj 2015 utan att lämna efter sig något testamente. Han var vid sin bortgång bosatt i Grekland. Arvet efter honom bestod i en bil och en båt belägna i denna medlemsstat och uppgick till ett sammanlagt värde av 900 euro. Den avlidne hade vidare fällts för försök till bedrägeri och det fanns en risk för att offret skulle väcka en civilrättslig talan om skadestånd mot hans arvingar.

12

Detta är anledningen till att den avlidnes fru och döttrar, det vill säga det underåriga barnets mormor, mor och moster, redan har avstått från arvet och till att detta barns far och mor, för detta barns räkning, som arvet nu tillfallit, har ansökt om tillstånd att avstå från arvet.

13

Alessandro Saponaro och Kalliopi-Chloi Xylina och deras underåriga barn har hemvist i Rom (Italien).

14

Eirinodikeio Lerou (Fredsdomaren i Leros) är osäker på om de grekiska domstolarna är behöriga att pröva föräldrarnas ansökan och särskilt när det gäller möjligheten att avtala om domstolens behörighet med stöd av artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003.

15

Eirinodikeio Lerou (Fredsdomaren i Leros) har under dessa omständigheter beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till EU-domstolen:

”I ett fall där en ansökan om tillstånd att avstå från ett arv har ingetts till en grekisk domstol av föräldrarna till ett underårigt barn med hemvist i Italien, ska det då med avseende på giltigheten av ett avtal om domstols behörighet enligt artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003 anses att

16

Inledningsvis ska EU-domstolen pröva huruvida förordning nr 2201/2003 är tillämplig när det ska fastställas vilken domstol som är behörig i en sådan situation som den i det nationella målet. Det nationella målet rör ett arv. Såsom anges i artikel 1.3 f i förordning nr 2201/2003 ska denna förordning emellertid inte tillämpas på arv.

17

Domstolen har i detta hänseende, i domen av den 6 oktober 2015, Matoušková (C‑404/14, EU:C:2015:653, punkt 31), redan slagit fast att den omständigheten att en åtgärd, såsom ett godkännande av den domstol som är behörig att handlägga förmyndarskapsfrågor av ett avtal om arvskifte som ingåtts för underåriga barns räkning, har begärts i samband med ett arvsärende inte kan anses vara avgörande för att denna åtgärd ska omfattas av arvsrätten. Kravet på att erhålla ett godkännande av domstolen med behörighet att handlägga förmynderskapsfrågor är en direkt följd av det underåriga barnets ställning och rättskapacitet och utgör en åtgärd till skydd för barnet i samband med förvaltning av, bevarande av eller förfogande över dess egendom under utövande av föräldraansvaret enligt artikel 1.1 b och 1.2 e i förordning nr 2201/2003.

18

På samma sätt bör en ansökan om tillstånd att avstå från arv, som ingetts av föräldrarna för deras underåriga barns räkning, anses avse en persons ställning och rättskapacitet och inte omfattas av arvsrätten.

19

Av detta följer att en sådan ansökan inte omfattas av arvsrätten, utan faller inom området för föräldraansvar, och att tolkningsfrågan således ska prövas mot bakgrund av förordning nr 2201/2003.

20

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida – i en sådan situation som den i det nationella målet, där föräldrarna till ett underårigt barn, som har sitt hemvist tillsammans med detta barn i en medlemsstat, för detta barns räkning, har lämnat in en ansökan om tillstånd att avstå från arv till en domstol i en annan medlemsstat – artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att avtalet om domstols behörighet till förmån för en domstol i denna andra medlemsstat uppfyller de villkor som föreskrivs i nämnda bestämmelse, särskilt barnets bästa, när ansökan har ingetts gemensamt av barnets föräldrar till denna domstol, när åklagaren, som enligt tillämplig nationell rätt automatiskt är part i det berörda förfarandet, inte har invänt mot denna domstols behörighet och när den avlidnes hemvist vid tidpunkten för dödsfallet, liksom den avlidnes kvarlåtenskap, är belägna i denna andra medlemsstat.

21

Denna fråga rör således, för det första, begreppet ”uttryckligt godtagande eller godtagande på något annat entydigt sätt av avtalet om domstols behörighet”, för det andra formuleringen ”alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks” och, för det tredje, begreppet ”barnets bästa”, begrepp och formuleringar som återfinns i artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003.

22

Enligt artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003 ska en domstols behörighet enligt denna bestämmelse ha godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt.

23

Såsom domstolen slog fast i domen av den 12 november 2014, L (C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 56), krävs det enligt denna bestämmelse att det fastställs att det föreligger en uttrycklig eller åtminstone entydig överenskommelse mellan alla parter i förfarandet om att domstolen ska vara behörig.

24

Det finns ingen sådan överenskommelse om endast en part väcker talan och en annan part senare vid samma domstol bestrider domstolens behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 57).

25

När ett underårigt barns båda föräldrar lämnar in en gemensam ansökan vid samma domstol ger de däremot uttryck för samma vilja att väcka talan vid denna domstol och därmed för sitt samtycke till valet av behörig domstol. När det inte finns några andra uppgifter som motsäger denna slutsats bör godtagandet anses vara ”entydig” i den mening som avses i artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003.

26

När det gäller formuleringen ”alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks”, ska EU-domstolen pröva huruvida åklagaren, som enligt nationell rätt automatiskt är part i förfarandet, även är en ”part” i den mening som avses i artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003. Den hänskjutande domstolen har påpekat att åklagaren agerar som företrädare för staten och i det allmännas intresse och att det allmännas intresse, när det är fråga om en ansökan om tillstånd att för ett underårigt barns räkning avstå från arv, sammanfaller med barnets intresse.

27

Det följer i detta hänseende av skäl 12 i förordning nr 2201/2003 att den behörighetsregel som föreskrivs i artikel 12.3 i förordningen utgör ett undantag från kriteriet om närhet – som kommer till utryck i artikel 8.1 i förordningen – enligt vilket det i första hand är domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist som är behöriga att pröva talan om föräldraansvar rörande det barnet. Syftet med detta undantag är att ge parterna ett visst handlingsutrymme i frågor rörande föräldraansvar, samtidigt som det betonas att villkoret att behörigheten för den domstol vid vilken talan väckts ska ha godtagits på ett entydigt sätt av samtliga parter i förfarandet ska tolkas strikt (dom av den 21 oktober 2015, Gogova, C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 41).

28

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande, ska det framhållas att ordet ”alla” används i uttrycket ”alla parter i förfarandet”, vilket ska jämföras med den mer exakta lydelsen ”makarna” eller ”personerna med föräldraansvar” i artikel 12.1 i förordning nr 2201/2003. Unionslagstiftaren har således varit noga med att använda ett ord som omfattar samtliga parter i förfarandet i den mening som avses i nationell rätt.

29

En åklagare som enligt nationell rätt har ställning som part i förfarandet i sådana ärenden som det som är aktuellt i det nationella målet och som företräder barnets intresse ska därför anses utgöra en part i förfarandet i den mening som avses i artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003. Om denna åklagare invänder mot ett avtal om domstolens behörighet måste detta följaktligen beaktas.

30

När det gäller vid vilken tidpunkt parternas godtagande ska ha lämnats, det vill säga den tidpunkt då talan väcks, följer det av artikel 16 i förordning nr 2201/2003, att detta datum i princip motsvarar den dag då stämningsansökan eller motsvarande handling ingavs till domstolen (dom av den 1 oktober 2014, E., C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 38, och dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 55).

31

Händelser som inträffar efter den tidpunkt då talan väcks kan emellertid visa att det godtagande som avses i artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003 inte var uppfyllt vid denna tidpunkt. I domen av den 12 november 2014, L (C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkterna 56 och 57), fann domstolen således att det uppenbarligen inte kunde anses föreligga en uttrycklig eller åtminstone entydig överenskommelse i den mening som avses i denna bestämmelse när talan har väckts vid den berörda domstolen på initiativ av endast en av parterna i förfarandet, och en annan part i förfarandet senare, redan i samband med sin första processhandling i detta förfarande, bestrider domstolens behörighet.

32

I en situation där en åklagare enligt tillämplig nationell rätt automatiskt anses vara part i ett förfarande om föräldraansvar, innebär denna parts invändning, efter den tidpunkt då talan har väckts, mot det val av domstol som gjorts av det berörda barnets föräldrar, på motsvarande sätt att alla parter i förfarandet inte kan anses ha godtagit avtalet om domstols behörighet vid denna tidpunkt. Om någon sådan invändning inte görs kan denna parts samtycke däremot anses vara underförstått och villkoret att avtalet om domstolens behörighet ska ha godtagits på ett entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks kan anses vara uppfyllt.

33

Det framgår av artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 att ett avtal om domstols behörighet aldrig får strida mot barnets bästa och att det i varje enskilt fall ska prövas huruvida detta villkor är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2014, L, C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkterna 49 och 58).

34

I domen av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 58), angående tolkningen av artikel 15 i förordning nr 2201/2003, som avser överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet, fann domstolen att kravet på att överföringen ska vara till barnets bästa innebär att den behöriga domstolen, med beaktande av de konkreta omständigheterna i målet, ska försäkra sig om att en eventuell överföring av målet till en domstol i en annan medlemsstat inte riskerar att få någon menlig inverkan på barnets situation.

35

Det ska i detta hänseende påpekas att det av skäl 12 i förordning nr 2201/2003, i vilket det anges att de behörighetsregler som fastställs i förordningen är utformade med hänsyn till barnets bästa, uttryckligen följer att domstolarna i en annan medlemsstat än den där barnet har hemvist kan vara behöriga om en överenskommelse om detta har ingåtts mellan de personer som har föräldraansvar.

36

I förevarande fall har en sådan överenskommelse ingåtts mellan barnets föräldrar. Dessutom har den hänskjutande domstolen, utöver det förhållandet att barnet är medborgare i den medlemsstat där den valda domstolen är belägen, angett att den avlidnes hemvist vid tidpunkten för dödsfallet och hans tillgångar, föremålet för arvet, befann sig i den medlemsstaten. Det framgår även av beslutet om hänskjutande att detta också gäller dödsboets skulder.

37

Dessa omständigheter stärker kopplingen mellan barnet och den medlemsstat där den valda domstolen är belägen, och de innebär, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, att den domstolen är väl lämpad att bedöma förhållandena när arv avstås för barnets räkning.

38

Den hänskjutande domstolen har vidare inte på något sätt antytt att en prövning av den domstol som föräldrarna har valt skulle skada barnets intressen. Det framgår av beslutet om hänskjutande att åklagaren, som ska skydda barnets intressen, inte har invänt mot detta val.

39

Under sådana omständigheter ger de uppgifter som uppgetts av den hänskjutande domstolen, vilka framhäver kopplingen mellan barnet och den medlemsstat i vilken den domstolen är belägen, stöd för att villkoret att barnets bästa ska beaktas är uppfyllt.

40

Mot denna bakgrund ska den fråga som ställts besvaras enligt följande. I en sådan situation som den i det nationella målet, där föräldrarna till ett underårigt barn, som har hemvist tillsammans med detta barn i en medlemsstat, för detta barns räkning, har lämnat in en ansökan om tillstånd att avstå från ett arv till en domstol i en annan medlemsstat, ska artikel 12.3 b i förordning nr 2201/2003 tolkas på följande sätt:

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

I en sådan situation som den i det nationella målet, där föräldrarna till ett underårigt barn, som har hemvist tillsammans med detta barn i en medlemsstat, för detta barns räkning har lämnat in en ansökan om tillstånd att avstå från ett arv till en domstol i en annan medlemsstat, ska artikel 12.3 b i rådets förordning nr (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 tolkas på följande sätt: