(1)

Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor säkerställs i enlighet med fördragen. Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna mellan medlemsstaterna. Förbudet gäller varje nationell åtgärd som kan hindra varuhandeln inom unionen, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt. Den fria rörligheten för varor säkerställs på den inre marknaden genom harmoniserade regler på unionsnivå som ställer gemensamma krav på saluföringen av vissa varor, eller genom tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande såsom denna definierats av Europeiska unionens domstol när det gäller varor eller aspekter av varor som inte helt och hållet omfattas av unionens harmoniserade regler.

(2)

En välfungerande princip om ömsesidigt erkännande utgör ett viktigt komplement till harmoniserade regler på unionsnivå, särskilt med tanke på att många varor både har harmoniserade och icke-harmoniserade aspekter.

(3)

Hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna kan skapas olagligen om en medlemsstats behöriga myndigheter, i avsaknad av harmoniserade regler på unionsnivå som omfattar varor eller vissa aspekter av varor, tillämpar nationella regler på varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat, enligt vilka varorna måste uppfylla vissa tekniska krav avseende exempelvis benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, presentation, märkning och förpackning. Tillämpningen av sådana regler på varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat kan strida mot artiklarna 34 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), även om reglerna tillämpas på alla varor utan åtskillnad.

(4)

Principen om ömsesidigt erkännande härrör från rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Enligt denna princip får medlemsstaterna på sina territorier inte förbjuda försäljning av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat även om varorna producerats enligt andra tekniska regler, inklusive varor som inte kommit till genom en tillverkningsprocess, men principen om ömsesidigt erkännande är inte absolut. Medlemsstaterna kan införa restriktioner för saluföringen av varor som är lagligen saluförda i andra medlemsstater när sådana restriktioner kan motiveras med hänvisning till artikel 36 i EUF-fördraget eller med hänvisning till andra tvingande hänsyn av allmänt intresse som erkänns i Europeiska unionens domstols rättspraxis i fråga om fri rörlighet för varor och när dessa restriktioner står i proportion till det uppsatta målet. Denna förordning föreskriver en skyldighet att klart motivera varför marknadstillträde har begränsats eller nekats.

(5)

Begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset är ett begrepp som befinner sig under utveckling genom Europeiska unionens domstols rättspraxis när det gäller artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget. När det finns legitima skillnader mellan olika medlemsstater kan sådana tvingande hänsyn berättiga behöriga myndigheter att tillämpa nationella tekniska regler. Myndighetsbeslut måste dock alltid vara vederbörligen motiverade för att vara legitima och lämpliga och respektera proportionalitetsprincipen, och de behöriga myndigheterna måste fatta det minst restriktiva beslutet. För att förbättra det sätt på vilket den inre marknaden för varor fungerar bör de nationella tekniska reglerna vara ändamålsenliga och inte skapa oproportionella icke-tariffära hinder. Myndighetsbeslut om nekat eller begränsat marknadstillträde i fråga om varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat får dessutom inte enbart grunda sig på den omständigheten att de varor som är under bedömning uppfyller det legitima allmänna mål som eftersträvas av medlemsstaten på ett annat sätt än hur varor i den medlemsstaten uppfyller målet. För att bistå medlemsstaterna bör kommissionen ge icke-bindande vägledning i förhållande till Europeiska unionens domstols rättspraxis avseende begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset och om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. De behöriga myndigheterna bör ges tillfälle att lämna synpunkter och ge återkoppling om vägledningen.

(6)

Konkurrenskraftrådet konstaterade i sina slutsatser om politiken för den inre marknaden från december 2013 att för att förbättra förutsättningarna för företag och konsumenter på den inre marknaden måste alla relevanta instrument utnyttjas på rätt sätt, inklusive principen om ömsesidigt erkännande. Kommissionen uppmanades därför att rapportera till rådet om de fall där tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande fortfarande inte fungerar tillräckligt bra eller är problematisk. I sina slutsatser om politiken för den inre marknaden från februari 2015 uppmanade Konkurrenskraftrådet kommissionen att vidta åtgärder för att säkerställa att principen om ömsesidigt erkännande fungerar effektivt och att lägga fram förslag i detta syfte.

(7)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 (3) antogs i syfte att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande genom inrättande av förfaranden för att minska risken för att det skapas olagliga hinder för den fria rörligheten för varor som redan är lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Trots antagandet av den förordningen återstår många problem när det gäller tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Den utvärdering som utfördes mellan 2014 och 2016 visade att principen om ömsesidigt erkännande inte fungerar som den ska och att förordning (EG) nr 764/2008 har haft en begränsad effekt när det gäller att underlätta tillämpningen av den principen. De verktyg och förfarandegarantier som inrättats genom den förordningen har misslyckats med målet att förbättra tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Exempelvis är det nätverk av kontaktpunkter för produkter som inrättades i syfte att tillhandahålla information till ekonomiska aktörer om tillämpliga nationella regler och tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande så gott som okänt och används sällan av ekonomiska aktörer. Inom det nätverket är samarbetet mellan nationella myndigheter inte tillräckligt. Kravet på att meddela myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde följs sällan. Det får till följd att hindren mot den fria rörligheten för varor kvarstår på den inre marknaden.

(8)

Det finns flera brister i förordning (EG) nr 764/2008, och den bör därför ses över och förbättras. Förordning (EG) nr 764/2008 bör av tydlighetsskäl ersättas med denna förordning. I denna förordning bör tydliga förfaranden fastställas så att den fria rörligheten för varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat kan säkerställas och den fria rörligheten enbart kan begränsas om en medlemsstat gör detta på grundval av ett legitimt allmänintresse och begränsningen är motiverad och proportionerlig. Denna förordning bör även säkerställa att de befintliga rättigheterna och skyldigheterna som följer av principen om ömsesidigt erkännande följs av både ekonomiska aktörer och nationella myndigheter.

(9)

Denna förordning bör dock inte hindra, när så är lämpligt, ytterligare harmonisering av villkoren för saluföring av varor, som syftar till att förbättra det sätt på vilket den inre marknaden fungerar.

(10)

Handelshinder kan också vara resultatet av andra åtgärder som omfattas av artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget. Sådana åtgärder kan till exempel utgöras av tekniska specifikationer som utarbetats för offentlig upphandling eller krav på att använda officiella språk i medlemsstaterna. Dessa åtgärder bör emellertid inte utgöra nationella tekniska regler i den mening som avses i denna förordning och bör inte omfattas av dess tillämpning.

(11)

Nationella tekniska regler får ibland verkan i en medlemsstat genom ett förfarande för förhandstillstånd, enligt vilket ett formellt godkännande måste fås från en behörig myndighet innan varorna får släppas ut på marknaden i medlemsstaten. Förekomsten av ett förfarande för förhandstillstånd utgör i sig en begränsning av den fria rörligheten för varor. För att kunna vara motiverat med avseende på den grundläggande principen om fri rörlighet för varor inom den inre marknaden måste sådana förfaranden eftersträva mål som enligt unionsrätten är motiverade av allmänintresset samt vara proportionella och icke-diskriminerande. Huruvida ett sådant förfarande överensstämmer med unionsrätten bör avgöras mot bakgrund av de överväganden som återfinns i Europeiska unionens domstols rättspraxis. Myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde enbart med motiveringen att en vara inte har giltigt förhandsgodkännande bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Dock bör alla myndighetsbeslut om att avslå en ansökan om obligatoriskt förhandsgodkännande för en vara på grundval av en nationell teknisk regel i en medlemsstat endast fattas enligt denna förordning, så att den sökande ska kunna omfattas av det förfarandeskydd som denna förordning tillhandahåller. Detsamma gäller, i förekommande fall, för frivilligt förhandsgodkännande för varor.

(12)

Det är viktigt att förtydliga att också jordbruksprodukter ingår i de varutyper som omfattas av denna förordning. Termen jordbruksprodukter inbegriper fiskets produkter enligt artikel 38.1 i EUF-fördraget. Kommissionen bör bedöma genomförbarheten av och fördelarna med att vidareutveckla en vägledande förteckning över produkter för ömsesidigt erkännande för att hjälpa till att identifiera vilka varutyper som omfattas av denna förordning.

(13)

Det är även viktigt att förtydliga att termen producent inte bara inbegriper tillverkaren av en vara, utan också de personer som producerar en vara som inte är resultatet av en tillverkningsprocess, inklusive jordbruksprodukter, samt de personer som utger sig för att vara producenter av varor.

(14)

Nationella domstolsavgöranden som rör lagenligheten i fall där varor som är lagligen saluförda i en medlemsstat inte får tillträde till marknaden i en annan medlemsstat till följd av tillämpningen av nationella tekniska regler, och nationella domstolsavgöranden som innebär tillämpning av sanktioner, bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(15)

För att kunna dra nytta av principen om ömsesidigt erkännande måste varorna vara lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Det bör förtydligas att för att en vara ska anses lagligen saluförd i en annan medlemsstat måste varan överensstämma med gällande regler i den medlemsstaten och tillhandahållas till slutanvändare i den medlemsstaten.

(16)

Medlemsstaterna bör, för att öka kunskapen hos nationella myndigheter och ekonomiska aktörer om principen om ömsesidigt erkännande, överväga att införa tydliga och otvetydiga inremarknadsklausuler i sina nationella tekniska regler i syfte att förenkla tillämpningen av den principen.

(17)

Den bevisning som behövs för att visa att varorna är lagligen saluförda i en annan medlemsstat varierar stort mellan olika medlemsstater. Detta ger upphov till onödiga belastningar, dröjsmål och merkostnader för ekonomiska aktörer, och hindrar nationella myndigheter från att få tag på den information som krävs för att kunna göra en bedömning av varorna i god tid. Detta kan hindra tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Det är därför viktigt att göra det enklare för ekonomiska aktörer att kunna visa att deras varor är lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Ekonomiska aktörer bör dra nytta av en egen försäkran som förser behöriga myndigheter med all nödvändig information om varorna och om deras överensstämmelse med de gällande bestämmelserna i den andra medlemsstaten. Användningen av frivilliga försäkringar bör inte hindra de nationella myndigheterna att fatta myndighetsbeslut om att begränsa eller neka tillträdet till marknaden, under förutsättning att sådana beslut är proportionella, motiverade och tar hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande och är i enlighet med denna förordning.

(18)

Producenten, importören eller distributören bör ha möjlighet att upprätta en försäkran om laglig saluföring av varor med hänseende på ömsesidigt erkännande (nedan kallad försäkran om ömsesidigt erkännande). Eftersom producenten känner till sina varor bäst och har de bevis som krävs för att bekräfta informationen i en försäkran är producenten bäst lämpad att tillhandahålla informationen i försäkran om ömsesidigt erkännande. Producenten bör kunna bemyndiga en representant att upprätta en sådan försäkran om ömsesidigt erkännande för producentens räkning och på producentens ansvar. Om en ekonomisk aktör i försäkran endast kan ange informationen om laglig saluföring av varan bör det dock vara möjligt för en annan ekonomisk aktör att ange informationen om att varorna tillhandahålls till slutanvändare i den berörda medlemsstaten, under förutsättning att den ekonomiska aktören i fråga tar ansvar för den information denne har fyllt i försäkran om ömsesidigt erkännande och kan tillhandahålla de bevis som krävs för att bekräfta denna information.

(19)

Försäkran om ömsesidigt erkännande bör alltid innehålla korrekt och fullständig information om varorna. Försäkran ska därför uppdateras för att återspegla ändringar, exempelvis ändringar av relevanta nationella tekniska regler.

(20)

För att säkerställa att informationen i en försäkran om ömsesidigt erkännande är fullständig bör en harmoniserad struktur för försäkran fastställas som ekonomiska aktörer kan använda sig av när de ska upprätta en sådan försäkran.

(21)

Det är viktigt att säkerställa att försäkran om ömsesidigt erkännande fylls i sanningsenligt och korrekt. Därför är det nödvändigt att kräva att ekonomiska aktörer är ansvariga för den information som de anger i försäkran om ömsesidigt erkännande.

(22)

För att öka effektiviteten och konkurrenskraften hos företag som verkar inom det område för varor som inte omfattas av unionens harmoniserade lagstiftning bör det vara möjligt att använda sig av ny it-teknik för att enklare kunna tillhandahålla en försäkran om ömsesidigt erkännande. Därför bör ekonomiska aktörer kunna göra sin försäkran om ömsesidigt erkännande offentligt tillgänglig online, under förutsättning att försäkran om ömsesidigt erkännande är lättillgänglig och i ett tillförlitligt format.

(23)

Kommissionen bör se till att en mall för försäkran om ömsesidigt erkännande och relevanta riktlinjer för hur den fylls i görs tillgänglig på den gemensamma digitala ingången på alla unionens officiella språk.

(24)

Denna förordning bör också tillämpas på varor för vilka endast vissa aspekter omfattas av unionens harmoniserade lagstiftning. I de fall ekonomiska aktörer enligt unionens harmoniserade lagstiftning måste upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse för att visa att de följer lagstiftningen, bör det vara tillåtet för dessa ekonomiska aktörer att bifoga försäkran om ömsesidigt erkännande enligt denna förordning till EU-försäkran om överensstämmelse.

(25)

Om en ekonomisk aktör bestämmer sig för att inte använda försäkran om ömsesidigt erkännande bör den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter begära klart definierad och specifik information som de anser vara nödvändig för att bedöma en vara, med beaktande av proportionalitetsprincipen.

(26)

En ekonomisk aktör bör ges tillräckligt med tid för att inkomma med de handlingar eller annan information som de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten begär, eller inkomma med eventuella argument eller synpunkter gällande bedömningen av de berörda varorna.

(27)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (4) är medlemsstaterna skyldiga att underrätta kommissionen och de övriga medlemsstaterna om eventuella förslag till nationella tekniska föreskrifter som avser produkter, inbegripet jordbruks- och fiskeriprodukter, samt att ange skälen för att föreskriften anses vara nödvändig. Efter det att en nationell teknisk föreskrift antagits är det emellertid nödvändigt att se till att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas korrekt på specifika varor i de enskilda fallen. Denna förordning fastställer förfaranden för tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande i enskilda fall genom att exempelvis kräva att medlemsstaterna anger de nationella tekniska regler som myndighetsbeslutet grundas på och det legitima allmänintresse som motiverar tillämpningen av den nationella tekniska regeln på en vara som är lagligen saluförd i en annan medlemsstat. Den nationella tekniska regelns proportionalitet utgör grunden för att påvisa att ett myndighetsbeslut som grundar sig på denna regel är proportionellt. Det bör dock avgöras från fall till fall hur myndighetsbeslutets proportionalitet ska påvisas.

(28)

Eftersom myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde för varor som redan är lagligen saluförda i en annan medlemsstat skulle utgöra undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för varor, är det nödvändigt att säkerställa att sådana beslut beaktar de befintliga skyldigheter som följer av principen om ömsesidigt erkännande. Det är därför lämpligt att fastställa ett tydligt förfarande för att avgöra om varorna är lagligen saluförda i den andra medlemsstaten och om de legitima allmänintressen som omfattas av den tillämpliga nationella tekniska regeln i den mottagande medlemsstaten i sådana fall åtnjuter tillräckligt skydd i enlighet med artikel 36 i EUF-fördraget och Europeiska unionens domstols rättspraxis. Ett sådant förfarande bör säkerställa att de myndighetsbeslut som fattas är proportionella och tar hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande och är i enlighet med denna förordning.

(29)

Under tiden en behörig myndighet gör en bedömning av en vara innan den beslutar om huruvida marknadstillträde ska begränsas eller nekas, bör den myndigheten inte kunna fatta beslut som tillfälligt upphäver marknadstillträde, förutom om det krävs snabba insatser för att förhindra att personers säkerhet eller hälsa eller miljön hotas, eller i fall där det är förbjudet att tillhandahålla varan i sammanhang där detta tillhandahållande är förbjudet på grundval av den allmänna moralen eller säkerheten, exempelvis för att förebygga brottslighet.

(30)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (5) införs ett system för ackreditering för att säkerställa ömsesidigt erkännande av att organen för bedömning av överensstämmelse har likvärdig kompetens. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör därför inte vägra att godta provningsrapporter och intyg som utfärdats av ett ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse av skäl som hänför sig till detta organs kompetens. För att så långt som möjligt undvika att provningar och förfaranden som redan genomförts i en annan medlemsstat upprepas bör medlemsstaterna inte vägra att godta provningsrapporter och intyg som utfärdats av andra organ för bedömning av överensstämmelse i enlighet med unionsrätten. Behöriga myndigheter bör också ta vederbörlig hänsyn till innehållet i de provningsrapporter eller intyg som lämnats in.

(31)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG (6) föreskriver att endast säkra produkter får släppas ut på marknaden och anger tillverkarens och distributörens skyldigheter när det gäller produktsäkerheten. Enligt direktivet får de behöriga myndigheterna, tillfälligt under den tid som krävs för att utföra olika säkerhetsbedömningar, kontroller och verifikationer, förbjuda alla farliga produkter med omedelbar verkan eller förbjuda produkter som kan vara farliga. I det direktivet beskrivs också de förfaranden som behöriga myndigheter ska följa för att vidta lämpliga åtgärder om dessa produkter utgör en risk, exempelvis de åtgärder som avses i artikel 8.1 b–f, och i direktivet fastställs också medlemsstaternas skyldighet att meddela sådana åtgärder till kommissionen och de andra medlemsstaterna. Behöriga myndigheter bör därför få fortsätta att tillämpa det direktivet, i synnerhet artikel 8.1 b–f och 8.3 i det direktivet.

(32)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (7) inrättas bl.a. ett system för snabb varning för anmälan av direkta och indirekta risker för människors hälsa till följd av livsmedel eller djurfoder. Medlemsstaterna är enligt den skyldiga att omedelbart till kommissionen, med användning av systemet för snabb varning, anmäla alla åtgärder de vidtar för att begränsa utsläppandet på marknaden av livsmedel eller foder eller för att återkalla livsmedel eller foder för att skydda människors hälsa, i de fall där det krävs snabba åtgärder. Behöriga myndigheter bör få fortsätta att tillämpa den förordningen, och i synnerhet artiklarna 50.3 och 54 i den förordningen.

(33)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 (8) fastställer harmoniserade unionsramar för organisationen av offentlig kontroll, och av annan offentlig verksamhet än offentlig kontroll, i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, med beaktande av bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 (9) och i relevant sektorsspecifik unionslagstiftning. I förordning (EU) 2017/625 fastställs ett särskilt förfarande för att se till att ekonomiska aktörer avhjälper en situation där livsmedels- och foderlagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd inte efterlevs. Behöriga myndigheter bör få fortsätta att tillämpa förordning (EU) 2017/625, i synnerhet artikel 138 i den förordningen.

(34)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (10) inrättas ett harmoniserat ramverk på unionsnivå för utförandet av kontroller när det gäller de skyldigheter som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (11), i enlighet med de kriterier som anges i förordning (EG) nr 882/2004, och anges att medlemsstaterna ska säkerställa att alla aktörer som fullgör dessa skyldigheter har rätt att omfattas av ett system med kontroller. Behöriga myndigheter bör få fortsätta att tillämpa förordning (EU) nr 1306/2013, i synnerhet artikel 90 i den förordningen.

(35)

I varje myndighetsbeslut som fattas av en medlemsstats behöriga myndigheter enligt denna förordning bör de rättsmedel som är tillgängliga för den ekonomiska aktören anges, så att en ekonomisk aktörer, i enlighet med nationell rätt, kan överklaga beslutet eller väcka talan vid behörig nationell domstol. Myndighetsbeslutet bör också ange möjligheten för ekonomiska aktörer att använda sig av problemlösningsnätverket för den inre marknaden (nedan kallat Solvit) och det problemlösningsförfarande som föreskrivs i denna förordning.

(36)

Det är viktigt att det finns effektiva lösningar för ekonomiska aktörer som vill ha ett företagsvänligt alternativ vid överklaganden av myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde så att korrekt och konsekvent tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande kan säkerställas. För att garantera att sådana lösningar finns, och för att undvika rättegångskostnader, särskilt för små och medelstora företag, bör ett förfarande för lösning av problem som inte är av rättslig karaktär finnas tillgängligt för ekonomiska aktörer.

(37)

Solvit är en tjänst som tillhandahålls av den nationella förvaltningen i varje medlemsstat och som syftar till att hitta lösningar för privatpersoner och företag om deras rättigheter överträtts av myndigheterna i en annan medlemsstat. De principer som styr hur Solvit fungerar anges i kommissionens rekommendation 2013/461/EU (12), enligt vilken varje medlemsstat bör ha ett Solvit-center med tillräckliga personalresurser och finansiella resurser för att säkerställa dess deltagande i Solvit. Kommissionen bör, särskilt bland företag, öka medvetenheten om Solvit och dess fördelar.

(38)

Solvit är ett effektivt icke-judiciellt problemlösningsförfarande som tillhandahålls utan kostnad. Den fungerar inom korta tidsfrister och erbjuder praktiska lösningar för privatpersoner och företag som har problem med att få sina rättigheter enligt unionslagstiftningen erkända av offentliga myndigheter. Om den ekonomiska aktören, det aktuella Solvit-centret och de berörda medlemsstaterna har kommit överens om ett lämpligt utfall bör ingen ytterligare åtgärd krävas.

(39)

Om Solvits informella tillvägagångssätt inte fungerar, och om det kvarstår tvivel om huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande, bör kommissionen ges befogenhet att undersöka ärendet på något av de berörda Solvit-centrens begäran. Efter en bedömning bör kommissionen avge ett yttrande som ska delges den berörda ekonomiska aktören och de behöriga myndigheterna genom relevant Solvit-center och som bör beaktas under Solvit-förfarandet. Kommissionens insats ska ske inom en tidsgräns på 45 arbetsdagar, vilket inte inbegriper den tid som krävs för att ta emot de ytterligare uppgifter och handlingar som kommissionen anser vara nödvändiga. Om ärendet får en lösning under denna period bör kommissionen inte behöva avge ett yttrande. Sådana Solvit-ärenden bör hanteras i ett separat arbetsflöde i Solvit-databasen och bör inte tas med i den vanliga Solvit-statistiken.

(40)

Kommissionens yttrande när det gäller ett myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde bör endast ta upp frågor som gäller huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och med kraven i denna förordning. Detta ska inte påverka kommissionens befogenheter enligt artikel 258 i EUF-fördraget eller medlemsstaternas skyldighet att följa unionsrätten för att åtgärda fastställda systemrelaterade problem avseende tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.

(41)

Det är viktigt för den inre marknaden för varor att företagen, särskilt små och medelstora företag, kan inhämta tillförlitlig och exakt information om gällande rätt i en viss medlemsstat. Kontaktpunkter för produkter bör ha en viktig roll när det gäller att underlätta kommunikationen mellan nationella myndigheter och ekonomiska aktörer genom att de tillhandahåller information om specifika produktregler och hur principen om ömsesidigt erkännande tillämpas inom deras medlemsstaters territorium. Det är därför viktigt att förbättra rollen för kontaktpunkterna för produkter till att bli den främsta informationskanalen för alla produktrelaterade regler, inbegripet nationella tekniska regler som omfattas av ömsesidigt erkännande.

(42)

För att underlätta den fria rörligheten för varor bör kontaktpunkterna för produkter utan kostnad, upp till en rimlig nivå, tillhandahålla information om nationella tekniska regler och om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Kontaktpunkterna för produkter bör ha tillräcklig utrustning och tillräckliga resurser. I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (13) bör de tillhandahålla informationen via en webbplats och omfattas av kvalitetskraven i den förordningen. De uppgifter som kontaktpunkterna för produkter har gällande tillhandahållandet av sådan information, inklusive elektroniska kopior av de nationella tekniska reglerna eller tillgång till dessa online, bör utföras utan att det påverkar tillämpningen av de nationella regler som styr spridningen av nationella tekniska regler. Vidare bör kontaktpunkterna för produkter inte vara skyldiga att tillhandahålla kopior av eller ge tillgång online till standarder som omfattas av immateriella rättigheter som innehas av standardiseringsorgan eller standardiseringsorganisationer.

(43)

Samarbete mellan behöriga myndigheter är viktigt för att principen om ömsesidigt erkännande ska fungera smidigt och för att skapa en kultur av ömsesidigt erkännande. Kontaktpunkterna för produkter och nationella behöriga myndigheter bör därför samarbeta och utbyta information och sakkunskaper så att korrekt och konsekvent tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande och denna förordning kan säkerställas.

(44)

Det är viktigt att medlemsstaterna får tillgång till ett informations- och kommunikationssystem så att myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde kan meddelas och för att möjliggöra kommunikation mellan kontaktpunkter för produkter samt för att säkerställa det administrativa samarbetet.

(45)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (14).

(46)

Om tillämpningen av denna förordning medför behandling av personuppgifter bör sådan behandling ske i enlighet med unionsrätten om skydd av personuppgifter. All behandling av personuppgifter enligt denna förordning omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (15) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (16).

(47)

Tillförlitliga och effektiva mekanismer för övervakning bör inrättas så att information kan tillhandahållas om tillämpningen av denna förordning och dess inverkan på den fria rörligheten för varor. Sådana mekanismer bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(48)

För att öka medvetenheten om principen om ömsesidigt erkännande och säkerställa att denna förordning tillämpas korrekt och konsekvent bör åtgärder vidtas för unionsfinansiering av kampanjer för att öka medvetenheten, utbildningar, tjänstemannautbyte och annan verksamhet som syftar till att öka och främja förtroendet och samarbetet mellan behöriga myndigheter, kontaktpunkter för produkter och ekonomiska aktörer.

(49)

För att åtgärda bristen på korrekta uppgifter om hur principen om ömsesidigt erkännande fungerar och vilken inverkan den har på den inre marknaden för varor bör unionen finansiera insamlingen av sådana uppgifter.

(50)

Unionens ekonomiska intressen bör skyddas genom proportionella åtgärder under hela utgiftscykeln, inbegripet förebyggande, upptäckt och utredning av oriktigheter, krav på återbetalning av belopp som gått förlorade, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt, i tillämpliga fall, administrativa och ekonomiska sanktioner.

(51)

Det är lämpligt att skjuta upp tillämpningen av denna förordning för att behöriga myndigheter och ekonomiska aktörer ska kunna anpassa sig efter kraven i denna förordning.

(52)

Kommissionen bör utvärdera denna förordning med utgångspunkt i de mål som den syftar till att uppnå. Kommissionen bör använda de insamlade uppgifter om hur principen om ömsesidigt erkännande fungerar och vilken inverkan den principen har på den inre marknaden för varor samt den information som finns tillgänglig i informations- och kommunikationssystemet vid utvärderingen av denna förordning. Kommissionen bör kunna begära att medlemsstaterna ska tillhandahålla ytterligare information som krävs för utvärderingen av denna förordning. Enligt punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (17) bör utvärderingen av denna förordning, som i sin tur bör grundas på effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder.

(53)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa en smidig, konsekvent och korrekt tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.