51998IP0369(01)

A4-0369/98

Resolution om fängelseförhållandena i Europeiska unionen: förbättringar och alternativa straff

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen,

- med beaktande av utkastet till Amsterdamfördraget,

- med beaktande av Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och därmed sammanhängande rättspraxis,

- med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och dess tilläggsprotokoll,

- med beaktande av rättspraxisen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna,

- med beaktande av samtliga minimibestämmelser för behandling av fångar som antogs av Europarådet 1973,

- med beaktande av Europarådets resolutioner och rekommendationer om häktning (R(80)11), permission från fängelse (R(82)16), förvar och behandling av dömda som bedöms vara farliga (R(82)17), om utländska fångar (R(84)12) och om de europeiska bestämmelserna om gemensamma sanktioner och åtgärder (R(92)16),

- med beaktande av den europeiska konventionen från 1983 om överförande av dömda personer,

- med beaktande av den europeiska konventionen från 1987 om förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

- med beaktande av rekommendation R(87)3 som antogs av Europarådets ministerkommitté den 12 februari 1987 om europeiska kriminalvårdsbestämmelser,

- med beaktande av rapporten av den 14 maj 1998 från Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

- med beaktande av sin resolution av den 12 april 1989 om antagandet av förklaringen om grundläggande fri- och rättigheter ((EGT C 120, 16.5.1989, s. 51.)),

- med beaktande av sina resolutioner av den 17 september 1996 ((EGT C 320, 28.10.1996, s. 36.)), den 8 april 1997 ((EGT C 132, 28.4.1997, s. 31.)) och den 17 februari 1998 ((EGT C 80, 16.3.1998, s 43.)) om respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen,

- med beaktande av sin resolution av den 18 januari 1996 om dåliga förhållanden i fängelser i Europeiska unionen ((EGT C 32, 5.2.1996, s. 102.)),

- med beaktande av resolutionsförslaget från Vandemeulebroucke och Aelvoet om rätten att besöka fångar, särskilt i Förenade kungariket (B4-1022/97),

- med beaktande av artikel 148 i arbetsordningen,

- med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor (A4-0369/98), och av följande skäl:

A. Fängelsestraffet bör, utöver att vara ett straff för ett begånget brott, medverka till att återskapa samhällsfrid genom att skydda egendom och effektivt tillvarata enskildas rättigheter och få de dömda att ta ansvar och återanpassas till samhället.

B. Brottsoffrens rättigheter är väsentliga, och man bör verka för principen att de dömda skall gottgöra de skador de åsamkat brottsoffren.

C. Det förekommer stora skillnader mellan de rättsliga systemen och kriminalvårdssystemen i EU-länderna, särskilt när det gäller alternativa åtgärder till fängelsestraff och ersättningsstraff för korta fängelsestraff.

D. Ofta visar det sig att fängelsestraffet är den enda straffrättsliga sanktionsmöjligheten, och risken är att alternativa åtgärder till fängelse eller ersättningsstraff förblir ett marginellt fenomen och framstår som obegripligt för allmänheten.

E. Tyvärr tillämpas sällan alternativa straff, som är särskilt lämpliga istället för fängelsestraff på högst ett år, vilka utgör den absoluta majoriteten av fängelsestraffen i nästan alla EU-länder.

F. Det är positivt att man i de olika systemen i ökad utsträckning utnyttjar alternativa åtgärder till fängelse och ersättningsstraff som ett flexibelt sätt att verkställa straff.

G. Utvecklingen av de olika rätts- och kriminalvårdssystemen bör jämföras systematiskt, särskilt vad gäller tillämpningen av alternativa åtgärder och ersättningsstraff för korta fängelsestraff, och det krävs en konvergens mellan medlemsstaternas sätt att skipa rättvisa, trots de svårigheter detta innebär.

H. Fortfarande råder mycket ogynnsamma förhållanden i ett stort antal europeiska kriminalvårdsanstalter, framför allt på grund av att man i strid med internationella människorättskonventioner och medlemsstaternas författningar inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter, vilket allvarligt försvårar en efterföljande återanpassning till samhället.

I. Parlamentet ansluter sig helt och fullt till de mål som Europarådet har formulerat, särskilt när det gäller att minimera anstaltsvistelsens skadeverkningar och kravet på mänskligare straff.

J. Det är uppmuntrande att flera medlemsstater strävar efter att effektivisera fängelsesystemet för att göra det rättvisare och mänskligare både vad gäller anstaltsvistelsen och de intagnas återanpassning och genom att uppföra moderna institutioner.

K. Överintagningen i fängelserna i flera EU-länder är särskilt oroväckande, då detta allvarligt försvårar chanserna till återanpassning på grund av inverkningarna på de intagnas fysiska och psykiska hälsa och då det försvårar personalens arbetsvillkor samt minskar förutsättningarna för arbete, studier, kulturell verksamhet och idrott.

L. Ett stort antal intagna missbrukar beroendeframkallande olagliga ämnen och utgör en fara både för sig själva och för sina medfångar, och sett ur ett bredare perspektiv utgör de en riskfaktor när det gäller anstalternas funktion (till exempel risken för mutförsök).

M. Det är mycket oroväckande att antalet självmord i kriminalvårdsanstalter har ökat under den senaste tiden i flera europeiska länder.

N. De frekventa häktningarna och de långa häktningstiderna ger anledning till oro. Man bör hålla fast vid den allmänna principen om frihet och fulla rättigheter för personer som underställs en brottmålsprocess. Häktning innebär inte endast följder på förhand av ett eventuellt straff och oneklig personlig skada för den häktade, utan även att man förbigår den häktades grundläggande rättighet att betraktas som oskyldig tills dess bevisning om skuld föreligger. En häktning är därför endast berättigad om den är absolut nödvändig och välgrundad samt om den som åtgärd är proportionell med hänsyn till det skydd av intressen, rättigheter och värderingar som avses i bestämmelser om alternativa straff.

1. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa samtliga Europarådets kriminalvårdsbestämmelser, i synnerhet minimibestämmelserna för sundhet som omfattar cellernas utformning, mathållning, klädsel, uppvärmning och hygien, tillgång till sanitära installationer, arbete, utbildning och yrkesutbildning samt annan social verksamhet, undervisning och kultur- och idrottsverksamhet; samtliga dessa aspekter bidrar till de dömdas värdighet och återanpassning till samhället; uppmanar också EU:s medlemsstater att strikt följa de rekommendationer som utfärdats av Europarådets särskilda kommitté för förhindrande av tortyr och noggrant följa de råd de får,

2. anhåller eftertryckligen om att man skall ta hänsyn till de dömdas familjer, framför allt genom att verka för placeringar på anstalter i närheten av familjens hemort och genom att underlätta familjebesök och intima besök genom att iordningställa särskilda lokaler för detta, då makar och barn alltid bidrar till de intagnas förändring, ansvarstagande och återanpassning till samhället, förutsatt att det inte finns skäl som talar för motsatsen (till exempel misstankar om medhjälp till brott, sammanslutningar av maffiakaraktär eller särskilda former av terrorism); anhåller dessutom om att man, när bägge makar är intagna, främjar full samlevnad mellan makarna genom att inrätta avdelningar för båda könen, förutsatt att detta inte är otillrådligt av behandlings- eller säkerhetskäl,

3. påpekar att berövandet av en persons rörelsefrihet inte är detsamma som berövandet av alla grundläggande friheter; tankefriheten, åsiktsfriheten, yttrandefriheten och den politiska och religiösa friheten måste ovillkorligen respekteras, liksom de medborgerliga rättigheterna, i synnerhet rätten att förvalta sina tillgångar såvida inte domstolsbeslut som upphäver denna sistnämnda rättighet föreligger,

4. uppmanar samtliga Europeiska unionens medlemsstater att utarbeta en grundläggande lag om kriminalvårdsanstalter i vilken en rättslig ram fastställs för interna (materiella) och externa rättsliga bestämmelser, för de intagnas rätt att klaga och för deras skyldigheter samt att inrätta ett oberoende tillsynsorgan till vilket fångarna kan vända sig om deras rättigheter kränks,

5. anser att särskilda säkerhetsrestriktioner på kriminalvårdsanstalter endast får tillämpas då särskilda omständigheter föreligger och på grundval av rättsregler där det fastställs under vilka omständigheter dylika åtgärder får vidtas, hur långvariga de får vara och vilken försvars- och besvärsrätt de intagna har,

6. fördömer all diskriminering på grundval av ras, etnisk tillhörighet, nationalitet eller religion på anstalterna och anhåller särskilt om att sårbara grupper skall skyddas mot fientlighet bland övriga intagna eller bland personal,

7. understryker vikten av att alla ansökningar som rör fängelsestraff, särskilt när det gäller avkortning av strafftiden eller förändringar i villkoren för fullföljandet skall behandlas av en specialiserad domstol som skall vara en annan än den som utdömde straffet,

8. uppmanar de offentliga myndigheterna att se till att det finns ett så stort utbud som möjligt av arbete och kultur- och idrottsutbildning i fängelserna, något som är ofrånkomligt för att på ett verkningsfullt och effektivt sätt förbereda de intagna på att gå tillbaka ut i samhället,

9. betonar att man måste ägna stor omsorg åt beslutet om vilka som skall dela cell, i de fall det inte går att undvika att flera intagna delar cell med varandra,

10. uppmanar medlemsstaterna att vidta alla tänkbara åtgärder för att lösa problemet med hot och våldshandlingar mot anställda och intagna,

11. påminner om att all medicinsk vård vid kriminalvårdsanstalterna måste erbjuda de intagna samma standard som den vård som erbjuds allmänheten i respektive land, i synnerhet möjlighet att omedelbart få tillgång till en jourhavande läkare nattetid,

12. begär att en ett verkligt hälsoutlåtande skall utfärdas för varje fånge i samband med att denne skall börja avtjäna sitt straff och att den intagne undervisas om hur man sköter sin hälsa och informeras om hur kroppen fungerar; betonar dessutom vikten av att en uppföljningstjänst inrättas och att de intagna undersöks av läkare när de lämnar fängelset,

13. betonar de intagnas särskilda situation och anhåller om att de skall vårdas under lämpliga förhållande med tillgång till lämplig psykiatrisk hjälp,

14. uppmanar medlemsstaterna att strikt tillämpa WHO:s direktiv om principerna för åtgärder för att bekämpa hiv- och aidsinfektioner i fängelsemiljö,

15. uppmanar medlemsstaterna att inrätta rättsliga mekanismer som av humanitära skäl och med hänsyn till den enskildes värdighet gör det möjligt för intagna som ådragit sig allvarliga och obotliga sjukdomar att tillbringa den sista perioden av livet inom den sociala familjekretsen; om familjen inte kan sköta den intagna bör kriminalvårdsanstalten upprätta lämpliga förbindelser med föreningar och icke-statliga organisationer som kan ta hand om sådana patienter,

16. vill uppmärksamma kvinnliga fångars särskilda behov, särskilt i samband med graviditet och förlossning samt under barnets första levnadsår och anhåller om att barn till dömda kvinnor på plats skall kunna få lämplig omvårdnad under småbarnstiden, åtminstone upp till två års ålder; betonar att barnen bör stanna med modern och att man dessutom, för att förhindra att barnen diskrimineras i den sociala omgivningen och i skolan, bör främja en placering av modern och barnen i specialiserade inrättningar utanför kriminalvårdsanstalterna, i den utsträckning moderns behandling tillåter ett sådant förfarande,

17. anser att underåriga inte hör hemma i fängelser och pläderar för att man i medlemsstaterna bör införa en human och konstruktiv straffrätt för ungdomar, vilken bör bygga på ungdomarnas ansvarskänsla och förmåga och i vilken det bör fastställas alternativ till inlåsning av ungdomar samt åtgärder som syftar till att i görligaste mån kompensera de känslomässiga och utbildningsmässiga brister som är upphovet till de beteenden som bestraffas,

18. rekommenderar att intagna narkotikamissbrukare ges möjlighet att utnyttja både anstaltsinterna specialisttjänster och externt kontrakterade specialisttjänster samt att under stränga villkor delta i externa frivilliga rehabiliteringsprogram,

19. oroar sig över det stora antalet intagna som är beroende av olagliga droger och begär att åtgärder vidtas i samtliga fängelser mot missbruk och insmuggling av droger,

20. påminner om att häktning måste förbli en åtgärd för särskilda omständigheter och att häktning under inga omständigheter får utnyttjas för att tvinga fram erkännanden,

21. beklagar att alternativa åtgärder ofta förhindras av kriminalvårdens otillräckliga resurser, alltför byråkratiska och föga selektiva utredningsmodeller och av otillräckliga kunskaper om förutsättningarna för att omfattas av sådan åtgärder,

22. anser att det krävs en kontroll av alternativa åtgärder och ersättningsstraff i stället för korta fängelsestraff för att få klarhet i hur effektiva de är, hur hög återfallsgraden är och i vilken mån det civila samhället är delaktigt,

23. anser att samtliga projekt som syftar till återanpassning till samhället samt alternativa åtgärder och ersättningsstraff bör utformas i samverkan mellan de olika yrkesgrupper som är inblandade i kriminalvården, rättsväsendet och i frivilligorganisationer,

24. betonar vikten av att påskynda utredningsförfarandena, framför allt när en utredning pågår samtidigt som den misstänkte sitter häktad,

25. vill uppmärksamma behovet av att prioritera åtgärder för att göra straffen mer individanpassade; helst bör en behandlingsplan för straffets verkställande som utarbetas av de ansvariga kriminalvårdsmyndigheterna och kriminalvårdsanstalten i varje specifikt fall beakta den dömdes synpunkter, betonar att ett alternativt straff eller ett fängelsestraff bör ge gärningsmannen tillfälle att gottgöra den skada som brottsoffret lidit,

26. betonar att varje form av straffeftergift, amnesti eller benådning måste vara meningsfull och kunna förstås både av de berörda och av allmänheten, och alltså vara avpassad till den individuella situationen för dem som åtgärden är avsedd för,

27. insisterar på att alternativ till frihetsberövande alltid bör utnyttjas om det är möjligt med hänsyn till skyddet för egendom och personer,

28. uppmanar de offentliga myndigheterna att tillämpa system för frivård och frigång på grundval av noggrant reglerade kriterier och att gynna förutsättningarna för att dessa system skall kunna tillämpas i ett klimat av säkerhet för medborgarna och ansvarstagande hos de dömda,

29. uppmanar de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna att bevilja de intagna permission, som ett led i förberedelsen inför livet i frihet och i situationer av särskild personlig betydelse eller av familjeskäl, förutsatt att det inte är troligt att personen ifråga begår en överträdelse eller gör sig skyldig till nya brott,

30. rekommenderar att kortare fängelsestraff ersätts med alternativa straff, och särskilt sådana som redan har visat sig fungera i vissa EU-länder, såsom samhällstjänst, Tysklands system med dagsböter och de elektroniska fotbojorna i Sverige; vill i detta sammanhang påpeka att en sådan form av elektronisk övervakning inte bör användas istället för häktning, skyddstillsyn, kvarhållande i häkte, villkorlig dom eller möjliga alternativa straff, utan snarare för dömda som närmar sig strafftidens slut,

31. betonar vikten av att göra allmänheten medveten om kriminalvårdsanstalternas syften och medel, så att befolkningen i stort visar solidaritet och stöd för ansträngningarna för att återanpassa de dömda till samhället,

32. uppmanar de offentliga myndigheterna i Europeiska unionen, i synnerhet medlemsstaternas regeringar, att vidta konkreta politiska åtgärder för att främja en återanpassning till arbetslivet för personer som har avtjänat sitt straff och att avskaffa all negativ diskriminering, vilket i dagens läge tyvärr ofta förekommer och vilket i praktiken utesluter möjligheten till yrkesrehabilitering inom den omfattande sektorn av offentliga företag och förvaltningar,

33. erkänner övervakningspersonalens svåra arbetsvillkor; betonar vikten av att de ges både grundutbildning och fortbildning, att deras arbetsvillkor förbättras och att upprättandet av nätverk för att underlätta utbytet av erfarenheter uppmuntras,

34. anser att de intagna måste få möjlighet att utföra ett värdigt och vederbörligen avlönat arbete,

35. uppmanar EU:s medlemsstater och regeringar att öka sina ansträngningar för att rekrytera, utbilda och placera ut behandlings- och undervisningspersonal både till anstalter och frivård samt för uppföljningverksamhet efter frigivning,

36. anser att alternativa former av straff i stället för fängelsestraff borde tillämpas för drogmissbrukare för att minska överintagningen i fängelserna och samtidigt hjälpa drogmissbrukarna att komma till rätta med sitt missbruk,

37. hävdar att regeringarna måste behålla ett fullständigt ansvar för organisationen och levnadsförhållandena i kriminalvårdsanstalterna och understryker faran av att delegera detta ansvar när det gäller allt som rör straffverkställigheten, disciplinen och säkerheten inom anstalterna,

38. vill uppmärksamma de offentliga myndigheterna på vikten av det arbete som bedrivs av föreningar och icke-statliga organisationer som är verksamma i och kring kriminalvården, vilka har en avgörande betydelse när det gäller att bistå och återanpassa de dömda, och anhåller om ökat stöd till sådan verksamhet,

39. uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra sig om att personer som hålls kvar i förläggningar och uppsamlingsläger vederbörligen informeras om sina rättigheter och är i stånd att hävda dem,

40. uppmanar kommissionen att följa utvecklingen av rätts- och kriminalvårdssystemen och att i årsrapporten om de mänskliga rättigheterna behandla läget vad gäller tillämpningen av Europarådets kriminalvårdsbestämmelser och denna resolution samt vad gäller åtgärder för tillnärmning av de olika lagstiftningarna,

41. begär att ledamöterna i Europaparlamentet får rätt att besöka och inspektera de kriminalvårdsinrättningar och de låsta flyktingförläggningar som ligger inom Europeiska unionens territorium,

42. uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra denna resolution till kommissionen och rådet samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.