–

Vapo Atlantic SA, genom N. Franco Bruno, R. Leandro Vasconcelos och M. Martins Pereira, advogados,

–

Entidade Nacional para o Setor Energético E.P.E., genom G. Capitão, advogado,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, M. Branco, C. Chambel Alves och J. Reis Silva, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braga da Cruz, B. De Meester och M. Escobar Gómez, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1 led 3, artikel 8.1 och artikel 10.1 tredje strecksatsen i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 1998, s. 37), i dess lydelse av rådets direktiv 2006/96/EG av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 81) (nedan kallat direktiv 98/34), artikel 7a.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG (EGT L 350, 1998, s. 58), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/30/EG av den 23 april 2009 (EUT L 140, 2009, s. 88) (nedan kallat direktiv 98/70), artikel 4.1 andra stycket i direktiv 2009/30 och artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 2009, s. 16).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Vapo Atlantic SA och Entidade Nacional para o Setor Energético E.P.E. (Nationell enhet inom energisektorn, nedan kallad Ense), angående Enses beslut att ålägga Vapo Atlantic att utge ekonomisk ersättning för att inte ha styrkt att biodrivmedel tillsatts i det vägbränsle som Vapo Atlantic hade släppt ut på marknaden under det andra kvartalet år 2020.

3

I artikel 1 i direktiv 98/34 anges följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…

…

…”

4

I artikel 8.1 första stycket i detta direktiv föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artikel 10 skall medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden. De skall också till kommissionen redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa inte redan framgår av förslaget.”

5

I artikel 10.1 tredje strecksatsen i samma direktiv föreskrivs följande:

”Artiklarna 8 och 9 skall inte tillämpas på de lagar och andra författningar i medlemsstaterna eller de frivilliga överenskommelser genom vilka medlemsstaterna

6

I artikel 7a i direktiv 98/70, med rubriken ”Minskade växthusgasutsläpp”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Medlemsstaterna ska utse den leverantör eller de leverantörer som ansvarar för övervakningen och rapporteringen av växthusgasutsläpp per energienhet under hela livscykeln från det bränsle eller den energi som levereras. Medlemsstaterna ska se till att leverantörer av el avsedd för vägfordon kan välja att bidra till minskningskravet enligt punkt 2 om de kan visa att de på ett adekvat sätt kan mäta och övervaka den levererade elen till sådana fordon.

Med verkan från och med den 1 januari 2011 ska leverantörerna årligen rapportera till den myndighet som utsetts av medlemsstaten om växthusgasintensiteten hos de bränslen och den energi som levererats inom varje medlemsstat, genom att tillhandahålla minst följande information:

Medlemsstaterna ska se till att rapporterna blir granskade.

Kommissionen ska vid behov ta fram riktlinjer för genomförandet av denna punkt.

2.   Medlemsstaterna ska ålägga leverantörerna att så gradvis som möjligt minska växthusgasutsläppen per energienhet från bränslen och energi under hela livscykeln med upp till 10 % fram till den 31 december 2020, jämfört med den lägsta standard för bränslen som avses i punkt 5 b. Minskningen ska åstadkommas enligt följande:

7

I skälen 8 och 9 i direktiv 2009/30 anges följande:

8

Artikel 4 i direktiv 2009/30 har rubriken ”Införlivande” och där anges följande:

”1.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 december 2010.

De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.”

9

Direktiv 2009/28 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82), med verkan från och med den 1 juli 2021. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna är det emellertid bestämmelserna i direktiv 2009/28 som är tillämpliga i det nationella målet.

10

Skälen 8 och 9 i direktiv 2009/28 har följande lydelse:

11

I artikel 1 i direktiv 2009/28, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”Genom detta direktiv upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Det anger bindande nationella mål för totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) och för andelen energi från förnybara energikällor inom transportsektorn. …”

12

I artikel 3 i direktiv 2009/28, med rubriken ”Bindande nationella övergripande mål och åtgärder för användningen av energi från förnybara energikällor”, föreskrevs följande i punkt 4:

”Varje medlemsstat ska se till att andelen energi från förnybara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020 är minst 10 % av den slutliga energianvändningen i transporter i medlemsstaten.

…”

13

Direktiv 2009/28 hade i sin senaste lydelse då det ännu var i kraft ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1513 av den 9 september 2015 (EUT L 239, 2015, s. 1), där det i artikel 4.1 föreskrevs att de ändringar som infördes genom det direktivet skulle införlivas av medlemsstaterna senast den 10 september 2017, och att de även var skyldiga att genast underrätta kommissionen om alla införlivandeåtgärder.

14

I artikel 11.1 i Decreto-Lei n.° 117/2010 (lagdekret nr 117/2010) av den 25 oktober 2010, i dess lydelse enligt Decreto-Lei n.° 6/2012 (lagdekret nr 6/2012) av den 17 januari 2012 (nedan kallat lagdekret nr 117/2010), föreskrivs följande:

”Enheter som släpper ut bränsle för vägtrafik på marknaden och ger in deklarationer för utsläppande på marknaden enligt bestämmelserna i punktskattelagen, godkänd genom lagdekret nr 73/2010 av den 21 juni 2010, i dess lydelse enligt lag nr 55-A/2010 av den 31 december 2010 …, är skyldiga att medverka till uppnåendet av målen att tillsätta följande procenttal av biodrivmedel, efter energiinnehåll, i förhållande till de mängder bränsle för vägtrafik som de släppt ut på marknaden, med undantag för gasol och naturgas:

15

I ingressen till lagdekret nr 6/2012 anges att ”genom lagdekret nr 117/2010 … genom vilket [direktiv 2009/28] och [direktiv 2009/30] delvis införlivas med nationell rätt, fastställs hållbarhetskriterier för produktion och användning av biodrivmedel och flytande biobränslen, mekanismer som syftar till att främja biodrivmedel i landtransporter och fastställer gränserna för de obligatoriska tillsatserna av biodrivmedel”.

16

Vapo Atlantic är ett bolag som bedriver verksamhet på bränslemarknaden i Portugal.

17

Eftersom bolaget har ställning som registrerad mottagare uppfyller bolaget inte de rättsliga villkoren för att fysiskt tillsätta biodrivmedel i de vägbränslen som det släpper ut på marknaden i Portugal. Bolaget köper följaktligen från ett bolag i Spanien sådana bränslen som innehåller biodrivmedel i proportioner som överensstämmer med bestämmelserna i den spanska lagstiftningen.

18

Vapo Atlantic har inte för Ense företett något bevis för att Europeiska kommissionen skulle ha godkänt det frivilliga certifieringssystem som tillämpas av det bolag från vilket Vapo Atlantic köper vägbränsle i Spanien.

19

Under det andra kvartalet år 2020 släppte Vapo Atlantic ut 7582 ton vägbränsle på marknaden.

20

Ense konstaterade att Vapo Atlantic, i strid med påbudet enligt lagdekret nr 117/2010, helt saknade certifikat för biobränslen, trots att bolaget borde ha innehaft minst 758 certifikat för att styrka att det uppfyllde skyldigheten att tillsätta 10 % biodrivmedel i de vägbränslen som det släppt ut på marknaden under andra kvartalet 2020.

21

Ense antog följaktligen ett beslut enligt vilket Vapo Atlantic ålades att betala 908084 euro i ekonomisk ersättning, med motiveringen att Vapo Atlantic inte hade styrkt att biodrivmedel hade tillsatts i de vägbränslen som företaget släppt ut på marknaden under det andra kvartalet år 2020, vilket strider mot artikel 11.1 i lagdekret nr 117/2010.

22

Vapo Atlantic överklagade detta beslut till Tribunal Administrativo e Fiscal de Braga (Förvaltnings- och skattedomstolen i Braga, Portugal), som är den domstol som hänskjutit tolkningsfrågorna till EU-domstolen.

23

Den hänskjutande domstolen har understrukit att förslaget till antagande av den nationella lagstiftning som avses ovan i punkt 21 inte tycks ha anmälts till kommissionen innan lagstiftningen offentliggjordes och trädde i kraft.

24

Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få hjälp med tolkningen av bestämmelserna i direktiv 98/34 för att kunna avgöra huruvida nämnda lagstiftning utgör en ”teknisk föreskrift” som borde ha anmälts till kommissionen.

25

Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida artikel 11.1 i lagdekret nr 117/2010, som endast fastställer procentsatserna för tillsatsen av biodrivmedel i vägbränslen som släpps ut på marknaden utan att föreskriva att dessa biodrivmedel ska vara av viss karaktär, kan anses utgöra en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1 led 11 i direktiv 98/34, och närmare bestämt om det rör sig om ett ”annat krav” i den mening som avses i nämnda artikel 1 led 4.

26

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 11.1 i lagdekret nr 117/2010 kan omfattas av undantaget i artikel 8.1 i nämnda direktiv, med motiveringen att denna bestämmelse i nationell rätt ”endast [utgör] en överföring av den fullständiga texten till en … europeisk standard”. I artikel 7a.2 i direktiv 98/70 föreskrivs nämligen en skyldighet för medlemsstaterna ålägga leverantörerna att så gradvist som möjligt minska växthusgasutsläppen med upp till 10 %.

27

För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 11.1 i lagdekret nr 117/2010 kan omfattas av artikel 10.1 tredje strecksatsen i direktiv 98/34, mot bakgrund av artikel 4.1 andra stycket i direktiv 2009/30 och artikel 4.1 i direktiv 2015/1513. De två sistnämnda bestämmelserna skulle nämligen kunna anses utgöra ”skyddsklausuler som är fastställda i bindande gemenskapsrättsakter” i den mening som avses i artikel 10.1 tredje strecksatsen i direktiv 98/34.

28

För det fjärde undrar den hänskjutande domstolen vilka konsekvenserna blir av ett åsidosättande av skyldigheten att anmäla lagförslag enligt artikel 8.1 i direktiv 98/34. Den hänskjutande domstolen medger att underlåtenhet att anmäla nationella bestämmelser i enlighet med nämnda artikel 8.1 i princip leder till att det inte går att göra gällande dessa. Dock finner den att det råder viss osäkerhet härom eftersom en sådan tolkning skulle leda till att det blev allmän praxis att åsidosätta skyldigheten att tillsätta biodrivmedel i de vägbränslen som släpps ut på marknaden. Denna tolkning skulle äventyra inte bara det nationella målet, utan även det europeiska målet att minska utsläppen av växthusgaser och att främja förnybar energi.

29

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Administrativo e Fiscal de Braga (Förvaltnings- och skattedomstolen i Braga) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

30

Ense anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom ordalydelsen i de bestämmelser som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av är klar och det därför inte råder något tvivel som behöver skingras.

31

Det följer i detta avseende av domstolens fasta praxis att det inom ramen för det samarbete som införts genom artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

32

I förevarande fall räcker det att konstatera att tolkningsfrågorna, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, har ett direkt samband med det nationella målet och att de är relevanta för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det målet. Begäran innehåller också tillräckliga uppgifter för att EU-domstolen ska kunna fastställa tolkningsfrågornas innebörd och ge ett användbart svar på dem.

33

Det är under alla omständigheter inte på något sätt förbjudet för en nationell domstol att till EU-domstolen ställa en tolkningsfråga som en av parterna i det nationella målet anser inte ger upphov till något rimligt tvivel. Även om det antas att så är fallet innebär detta inte att en begäran om förhandsavgörande som innehåller sådana frågor ska avvisas (dom av den 14 oktober 2021, Viesgo Infraestructuras Energéticas, C‑683/19, EU:C:2021:847, punkt 26).

34

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

35

Det ska inledningsvis erinras om att Vapo Atlantic i målet vid den nationella domstolen ålades att betala ekonomisk ersättning för att ha åsidosatt artikel 11.1 i lagdekret nr 117/2010 genom underlåtenhet att uppvisa certifikat till styrkande av att biodrivmedel hade tillsats i det vägbränsle som bolaget hade släppt ut på marknaden under det andra kvartalet år 2020.

36

Även om den hänskjutande domstolen i sin första fråga rent formellt har hänvisat till artikel 1 led 3 i direktiv 98/34, framgår det av frågans lydelse att nämnda domstol vill få klarhet i huruvida den skyldighet som föreskrivs i den nationella lagstiftningen omfattas av begreppet ”annat krav” i den mening som avses i artikel 1 led 4 i det direktivet och således utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1 led 11 i nämnda direktiv.

37

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första och den fjärde frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 1 led 4 i direktiv 98/34 ska tolkas så, att en bestämmelse i nationell lagstiftning som fastställer ett mål om att 10 % biodrivmedel ska tillsättas i de vägbränslen som en ekonomisk aktör under ett visst år släpper ut på marknaden omfattas av begreppet ”annat krav” i den mening som avses i artikel 1 led 4 i detta direktiv, och således utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1 led 11 som endast kan göras gällande mot enskilda om lagstiftningsförslaget anmälts i enlighet med artikel 8.1 i samma direktiv.

38

Domstolen erinrar för det första om att begreppet ”annat krav” definieras i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34 som ett ”krav som inte är en teknisk specifikation och som ställs på en produkt framför allt av skyddshänsyn och i synnerhet för att skydda konsumenterna eller miljön och som påverkar dess livscykel efter det att den har släppts ut på marknaden, t.ex. villkor för användning, återvinning, återanvändning eller omhändertagande, om dessa föreskrifter på ett väsentligt sätt kan påverka produktens sammansättning, natur eller saluföringen av den”.

39

Det framgår av fast rättspraxis att en bestämmelse i vilken det fastställs ett villkor som på ett väsentligt sätt kan påverka en produkts sammansättning, natur eller saluföring ingår i denna kategori, eftersom dessa ”andra krav” avser de krav som följer av att den berörda produktens livscykel beaktas efter det att den har släppts ut på marknaden och bland annat rör användningen av den (dom av den 28 maj 2020, ECO-WIND Construction, C‑727/17, EU:C:2020:393, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

40

I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens frågor en nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att ekonomiska aktörer som släpper ut vägbränslen på marknaden, med undantag för gasol och naturgas, bidrar till att uppfylla målen avseende tillsats av biodrivmedel i den årliga volym av vägbränslen som de släpper ut på marknaden, i detta fall ett mål på 10 procent för år 2020. Även om det i den nationella lagstiftningen varken preciseras vilken typ av vägbränsle som avses eller fastställs hur stor den fysiskt tillsatta andelen biodrivmedel i vägbränslen ska vara eller vilken typ av biodrivmedel som ska tillsättas, finner domstolen att det krav som föreskrivs där, som antagits för att skydda miljön, påverkar vägbränslenas livscykel efter utsläppandet på marknaden och på ett väsentligt sätt kan påverka produktens saluföring, eftersom ett åsidosättande av den skyldighet att tillsätta biodrivmedel som där föreskrivs kan leda till åläggandet av en skyldighet att utge ekonomisk ersättning.

41

Av detta följer att en bestämmelse i nationell lagstiftning som fastställer ett mål om att 10 % biodrivmedel ska tillsättas i de vägbränslen som en ekonomisk aktör under år 2020 släpper ut på marknaden omfattas av begreppet ”annat krav” i den mening som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34, och således utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1 led 11 i detta direktiv.

42

För det andra ska det erinras om att det framgår av fast rättspraxis att direktiv 98/34 genom en förebyggande kontroll syftar till att skydda den fria rörligheten för varor, vilken är en av unionens grundvalar. Denna kontroll erfordras, eftersom de tekniska föreskrifter som omfattas av direktivet kan utgöra hinder för varuutbytet mellan medlemsstater. Sådana hinder kan nämligen inte tillåtas annat än om de är nödvändiga på grund av oeftergivliga krav som skall tillvarata allmänintresset (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C‑194/94, EU:C:1996:172, punkt 40, och dom av den 19 juli 2012, Fortuna m.fl., C‑213/11, C‑214/11 och C‑217/11, EU:C:2012:495, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

43

I detta sammanhang är medlemsstaterna enligt artikel 8.1 i direktiv 98/34 i princip skyldiga att omedelbart underrätta kommissionen om alla lagförslag som avser tekniska föreskrifter. Det framgår av domstolens praxis att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten i artikel 8.1 utgör ett väsentligt förfarandefel som kan medföra att de tekniska föreskrifterna i fråga blir otillämpliga och därmed inte kan tillämpas gentemot enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1996, CIA Security International, C‑194/94, EU:C:1996:172, punkt 54).

44

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den fjärde frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1 led 4 i direktiv 98/34 ska tolkas så, att en bestämmelse i nationell lagstiftning som fastställer ett mål om att 10 % biodrivmedel ska tillsättas i de vägbränslen som en ekonomisk aktör under ett visst år släpper ut på marknaden omfattas av begreppet ”annat krav” i den mening som avses i artikel 1 led 4 i direktiv 98/34, och således utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1 led 11 i detta direktiv som kan göras gällande mot enskilda endast om förslaget till föreskriften anmälts i enlighet med artikel 8.1 i samma direktiv.

45

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i direktiv 98/34 ska tolkas så, att en nationell bestämmelse som syftar till att med nationell lagstiftning införliva artikel 7a.2 i direktiv 98/70 på ett sätt som överensstämmer med målet i artikel 3.4 i direktiv 2009/28 kan betraktas så, att den endast utgör en överföring av den fullständiga texten till en europeisk standard, i den mening som avses i artikel 8.1 i direktiv 98/34, och således undgår anmälningsskyldigheten i denna bestämmelse.

46

Enligt artikel 1 led 6 i direktiv 98/34 utgör en ”standard” i detta direktivs mening en teknisk specifikation som har fastställts av ett erkänt standardiseringsorgan, som inte är tvingande och som tillhör kategorin internationella standarder, europeiska standarder eller nationella standarder. ”Europeisk standard” definieras i denna bestämmelse som en standard som fastställts av ett europeiskt standardiseringsorgan och som är allmänt tillgänglig.

47

Det följer således av dessa definitioner att tillämpningsområdet för begreppet ”europeisk standard” – när det handlar om tekniska föreskrifter, och närmare bestämt om direktiv 98/34 – är begränsat till de standarder som antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan.

48

Det framgår varken av artikel 3.4 i direktiv 2009/28 eller av artikel 7a.2 i direktiv 98/70 att unionslagstiftaren genom dessa bestämmelser har antagit ”europeiska standarder” i den mening som avses i artikel 1 led 6 i direktiv 98/34.

49

Det förhåller sig nämligen för det första så, att artikel 3.4 i direktiv 2009/28, jämförd med skälen 8 och 9 samt artikel 1 i samma direktiv, endast fastställer bindande mål enligt vilka andelen energi från förnybara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020 ska vara minst 10 % av den slutliga energianvändningen i transporter i varje medlemsstat, varvid medlemsstaterna ges utrymme att efter eget skön besluta om lämpliga åtgärder för att uppnå dessa mål.

50

Artikel 7a.2 i direktiv 98/70 är för det andra ett konkret uttryck för unionslagstiftarens vilja att minska växthusgasutsläppen per energienhet från bränslen och energi under hela livscykeln med upp till 10 %. Såsom framgår av denna bestämmelse, jämförd med skälen 8 och 9 i direktiv 2009/30, behåller medlemsstaterna emellertid ett utrymme för skönsmässig bedömning för att uppnå denna minskning, genom användningen av biodrivmedel eller alternativa bränslen eller genom minskning av facklingen.

51

Härav följer att varken artikel 3.4 i direktiv 2009/28 eller artikel 7a.2 i direktiv 98/70 föreskriver någon ”standard” i den mening som avses i artikel 1 led 6 i direktiv 98/34.

52

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.1 i direktiv 98/34 ska tolkas så, att en nationell bestämmelse som syftar till att med nationell lagstiftning införliva artikel 7a.2 i direktiv 98/70 på ett sätt som överensstämmer med målet i artikel 3.4 i direktiv 2009/28 inte kan betraktas så, att den endast utgör en överföring av den fullständiga texten till en europeisk standard, i den mening som avses i artikel 8.1 i direktiv 98/34, och således undgår anmälningsskyldigheten i denna bestämmelse.

53

Det ska inledningsvis påpekas att den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen trädde i kraft den 18 januari 2012, medan direktiv 2015/1513, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i den tredje frågan, enligt dess artikel 5 trädde i kraft den 5 oktober 2015. Under dessa omständigheter ska nämnda direktiv inte beaktas vid besvarandet av denna fråga.

54

Den hänskjutande domstolen har således ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 andra stycket i direktiv 2009/30 ska tolkas så, att den bestämmelsen utgör en skyddsklausul som är fastställd i en bindande unionsrättsakt, i den mening som avses i artikel 10.1 tredje strecksatsen i direktiv 98/34.

55

Det ska påpekas att de två första styckena i artikel 4.1 i direktiv 2009/30 endast innehåller en frist för när medlemsstaterna ska ha införlivat direktivet, nämligen den 31 december 2020, genom att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för detta ändamål, samt en uppmaning till medlemsstaterna att omedelbart underrätta kommissionen om ordalydelsen i sådana bestämmelser. I artikel 4.1 tredje stycket föreskrivs att när medlemsstaterna antar sådana bestämmelser ska det i dessa hänvisas till direktiv 2009/30.

56

Det finns inget i lydelsen av artikel 4.1 i direktiv 2009/30 som tyder på att unionslagstiftaren hade för avsikt att i det direktivet införa en skyddsklausul i den mening som avses i artikel 114.10 FEUF som medlemsstaterna hade kunnat använda sig av.

57

I artikel 114.10 FEUF föreskrivs att harmoniseringsåtgärderna vid behov ska omfatta en skyddsklausul som tillåter medlemsstaterna att på en eller flera av de icke-ekonomiska grunder som anges i artikel 36 FEUF vidta provisoriska åtgärder, som ska vara underkastade ett kontrollförfarande från unionens sida. Av detta följer att en sådan skyddsklausul måste föreskrivas uttryckligen i harmoniseringsåtgärden. Artikel 4.1 i direktiv 2009/30 svarar dock inte mot dessa kriterier och kan därför inte utgöra en sådan skyddsklausul.

58

Det framgår av det ovan anförda att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 4.1 andra stycket i direktiv 2009/30 ska tolkas så, att den bestämmelsen inte utgör en skyddsklausul som är fastställd i en bindande unionsrättsakt, i den mening som avses i artikel 10.1 tredje strecksatsen i direktiv 98/34.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: