52000PC0027

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om fastställande av förteckningen över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Allmän bakgrund

Viseringar: Kort redogörelse

Amsterdamfördraget innebar ett viktigt framsteg för den europeiska integrationen jämfört med Maastrichtfördraget. Genom Maastrichtfördraget infördes artikel 100c i EG-fördraget. Därmed kom endast två aspekter av viseringspolitiken att omfattas av gemenskapens behörighet (dels fastställandet av vilka tredje länder vars medborgare måste ha visering för att passera medlemsstaternas yttre gränser, dels införandet av åtgärder för enhetlig utformning av viseringar.

Genom Amsterdamfördraget fördes däremot alla delar av viseringspolitiken in under gemenskapens behörighet och integrerades med den nya avdelning IV i EG-fördraget (visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer). Avdelningen syftar till att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Samtidigt införlivades Schengenregelverket inom unionens ramar genom ett protokoll till Amsterdamfördraget. Protokollet omfattar all harmonisering som Schengenländerna hade enats om på viseringsområdet.

Nuvarande lagstiftning:

1. Gemenskapsbestämmelser:

På grundval av artikel 100c antog rådet förordning (EG) nr 2317/95 [1] av den 25 september 1995, som upphävdes av domstolens dom av den 10 juni 1997 och ersattes av förordning (EG) nr 574/99 [2], om de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.

[1] EGT L 234, 3.10.1995, s. 1

[2] EGT L 72, 18.3.1999, s.2.

Såväl förordning (EG) nr 574/99 som den tidigare (EG) nr 2317/95 innehåller endast en gemensam förteckning över tredje länder vars medborgare omfattas av viseringstvång. I fråga om övriga länder, som inte fanns med i förteckningen, stod det medlemsstaterna fritt att ålägga medborgarna viseringstvång eller att undanta dem från kravet på visering.

2. Bestämmelser som är ett resultat av det mellanstatliga Schengensamarbetet:

Vissa medlemsstater har inom ramen för Schengen utvecklat ett närmare samarbete på viseringsområdet. Att ett sådant samarbete är förenligt med gemenskapsrätten har bekräftats genom förordningarna (EG) nr 2317/95 och 574/99. Där anges det att det inte finns några hinder för ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna som når utöver den gemensamma förteckningen.

Schengen-länderna gick vidare i sin harmonisering gentemot de tredje länder som inte fanns med i förteckningen i förordningarna (EG) 2317/95 och 574/99. Harmoniseringen skedde gradvis och hade vid tidpunkten för integreringen av Schengen-samarbetet i unionssamarbetet resulterat i följande:

a) en förteckning över 32 tredje länder, som inte fanns med i förteckningen i förordningarna (EG) 2317/95 och 574/99 och vars medborgare omfattades av viseringskrav i samtliga Schengenländer.

b) en förteckning över 44 tredje länder vars medborgare är befriade från krav på visering i samtliga Schengenländer (motsvarighet saknas i förordning (EG) nr 574/99 som inte innehåller någon sådan förteckning),

Det bör noteras att Schengen-länderna inte uppnått någon harmoniserad hållning endast för ett enda tredje land.

Dessa Schengenbestämmelser är sedan Amsterdamfördragets ikraftträdande en integrerad del av gemenskapsrätten och även i fortsättningen tillämpliga mellan Schengenländerna. Det måste slutligen påpekas att enligt Schengenprotokollet kan Förenade kungariket och Irland när som helst begära att få delta i Schengensamarbetet. Den begäran som Förenade kungariket lämnade till rådet genom skrivelser av den 20 maj 1999, den 9 juli 1999 och den 6 oktober 1999 avser inte viseringsfrågor.

Varför behövs det en ny förordning, och vad bör den innehålla-

Ikraftträdandet av Amsterdamfördraget är den främsta anledningen till att det behövs en ny förordning.

- Tredjelandsförteckningarna harmoniseras fullt ut

Bland de åtgärder som anges i artikel 62.2 b under "regler om visering för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader" nämns uttryckligen "en förteckning över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav". Den föreslagna förordningen uppfyller kravet i artikel 62.2 b och innehåller två fullständiga förteckningar över tredje länder. Ett givet tredje land finns upptaget i antingen bilaga I (viseringskrav) eller bilaga II (undantag från viseringskravet). När förordningen väl har antagits kommer viseringsordningen för tredjelandsmedborgare att vara harmoniserad fullt ut, och en enskild medlemsstat kommer inte att ha någon möjlighet att på egen hand avgöra vilken ordning som är tillämplig för ett tredje land.

Även om skyldigheten att anta en ny förordning formellt är en följd av Amsterdamfördragets ikraftträdande, ligger den också i linje med det ursprungliga syftet med artikel 100c. Det bör påpekas att kommissionen, när den lade fram sitt förslag till förordning på grundval av artikel 100c den 10 december 1993, tolkade denna bestämmelse så att rådet även skall fastställa de tredje länder vars medborgare inte måste ha visering.

I samband med det förnyade samrådet efter ogiltigförklaringen av förordning (EG) nr 2317/95 tog Europaparlamentet dessutom klar ställning för grundläggande ändringar i både bestämmelserna och bilagan (borttagande av Bulgarien och Rumänien från den gemensamma förteckningen). Vid detta tillfälle klargjorde kommissionen sin önskan att lägga fram ett nytt förslag till förordning efter det att Amsterdamfördraget trätt i kraft, och sin avsikt att vid rätt tidpunkt beakta vissa av Europaparlamentets förslag.

- Ett begränsat antal undantag bibehålls

Det har visat sig nödvändigt att ändå bibehålla möjligheten för medlemsstaterna att utfärda undantag för vissa personkategorier, särskilt av skäl som rör internationell rätt eller sedvana.

Subsidiaritet och proportionalitet

Genom artikel 62.2 b ges gemenskapen ensam behörighet att fastställa förteckningar över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

Valet av en förordning snarare än ett direktiv motiveras av flera skäl. De förteckningar som fastställs över länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering eller undantas från kravet lämnar inget utrymme för medlemsstaterna att själva genomföra förteckningarna. Om en eller flera medlemsstater skulle släpa efter med genomförandet skulle det dessutom medföra en mängd praktiska svårigheter, av vilka en del skulle leda till att viseringsordningen som grundas på Schengen-resultaten och integrerats i unionen sätts på spel.

När införs den nya förordningen-

Enligt artikel 62 i EG-fördraget skall beslut om däri avsedda åtgärder (särskilt förteckningen över de tredje länder som omfattas av viseringskrav och de länder som är undantagna) fattas av rådet inom fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande.

Rådets och kommissionens handlingsplan av den 3 december 1998 (EGT C 19, 23.1.1999), som godkändes av Europeiska rådet vid dess möte i Wien den 11-12 december 1998, innebar en åtstramning av tidsramen för vissa av de åtgärder som skulle antas enligt bestämmelserna i avdelning IV i EG-fördraget. Det är därför som utarbetandet av en förordning om tredje länder vars medborgare måste ha visering och de länder som är undantagna från detta krav tas upp som åtgärder på två års sikt i handlingsplanen.

Europeiska rådet erinrade vid sitt möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 om behovet av att omedelbart genomföra Amsterdamfördraget fullt ut.

Vilka medlemsstater skall omfattas av förordningen-

Krav på visering för utlänningar eller undantag från detta krav var redan tidigare en fråga om variabel geometri, eftersom medlemsstaterna får driva fram en mer omfattande harmonisering (Schengen) när det gäller de tredje länder vars medborgare inte måste ha visering enligt förordningarna (EG) nr 2317/95 och 574/99. Detta system med variabel geometri bibehålls i än mer mångfacetterad form i Amsterdamfördraget med protokoll. Följande tre medlemsstater är berörda:

- Danmark: Enligt Amsterdamfördragets protokoll om Danmarks ställning, deltar Danmark inte i rådets beslut om åtgärder i enlighet med avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, med undantag för åtgärder för att bestämma de tredje länder vars medborgare är skyldiga att ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och åtgärder som avser en enhetlig utformning av viseringar.

Denna passage i protokollet återspeglar Danmarks önskan att hålla fast vid sina åtaganden inom ramen för Maastrichtfördraget (förordningarna (EG) nr 1683/95 och 574/99). Mot bakgrund av sin tolkning av artikel 100c anser kommissionen att artikel 62.2 b i EG-fördraget inte innebär några förändringar i förhållande till artikel 100c, utan endast bekräftar och förtydligar det bakomliggande syftet. Det innebär att Danmark måste delta fullt ut i det lagstiftningsarbete som följer på framläggandet av detta förslag i enlighet med artikel 62.2 b i).

- Förenade kungariket och Irland:

Enligt Amsterdamfördragets protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning deltar dessa länder i princip inte i beslut om åtgärder i enlighet med avdelning IV i EG-fördraget. De har emellertid en möjlighet att delta på enskilda områden. Irland och Förenade kungariket kan också, i enlighet med artikel 3 i nämnda protokoll, inom tre månader efter det att ett förslaget till viseringsförordning lagts fram för rådet meddela att man önskar delta i beslutet om och tillämpningen av denna åtgärd. Länderna kan också när som helst efter det att rådet har antagit förordningen låta meddela sin avsikt att godkänna denna.

En förordning som inte är begränsad till medlemsstaterna:

Den 17 maj 1999 ingick rådet, i enlighet med artikel 6 första stycket i Schengenprotokollet, ett associationsavtal om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (EGT L 176, 10.7.1999, s. 35). Enligt artikel 1 i detta avtal skall Island och Norge associeras med Europeiska gemenskapens och Europeiska unionens verksamhet på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i bilagorna A och B till detta avtal och den vidare utvecklingen av dessa. I bilaga B återges förordning (EG) nr 574/99. Detta förslag bör därför behandlas inom ramen för den gemensamma kommittén enligt artikel 2.3 i avtalet; särskilt artiklarna 4 och 8 i nämnda avtal är tillämpliga i samband med att rådet antar förslaget.

Vad som inte är avsett med den nya förordningen:

1. Den föreslagna förordningen, som grundar sig på artikel 62.2 b i), kan inte

- tillämpas på instrument som inte har sitt ursprung i den nämnda rättsliga grunden, t.ex. viseringar för längre tid eller visering för flygplatstransitering,

- användas för att fastställa sådana förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar som omfattas av artikel 62.2 b ii),

- användas för att fastställa villkoren för att innehavare av visering eller personer som är undantagna från krav på visering skall ha rätt att resa inom gemenskapen, eftersom denna fråga skall regleras genom ett instrument som grundar sig på artikel 62.3,

- innefatta bestämmelser som rör administrationen av passage av de yttre gränserna (t.ex. nekad inresa vid gränsen eller beviljande av inresa och vistelse av humanitära skäl i undantagsfall; utfärdande av viseringar vid gränsen).

2. Den nya förordningen påverkar inte möjligheten att i undantagsfall vidta provisoriska åtgärder. Av artikel 64.2 i EG-fördraget framgår hur länge och under vilka omständigheter ("en nödsituation som kännetecknas av en plötslig tillströmning av medborgare i tredje länder") sådana åtgärder får användas och hur det skall gå till.

3. Den nya förordningen påverkar inte de olika bestämmelser i det integrerade Schengenregelverket som visserligen rör viseringar men inte faller inom förordningens tillämpningsområde (till exempel ömsesidigt erkännande av viseringar eller likvärdighet mellan uppehållstillstånd och visering).

2. Kommentarer till de enskilda artiklarna

Artikel 1:

- I punkterna 1 och 2, som bygger på artikel 62.2 b i) i EG-fördraget, föreskrivs fullständig harmonisering av viseringspolitiken i fråga om förteckningar över länder. Medborgare i tredje land måste ha visering (bilaga I) eller är undantagna från detta krav (bilaga II). Till skillnad från vad som gällt enligt förordningarna (EG) nr 2317/95 och 574/99, finns det inte längre några tredje länder för vilka medlemsstaterna ensidigt får bestämma om medborgarna i dessa länder skall omfattas av viseringskrav eller inte.

- Punkt 3, som delvis bygger på artikel 1.2 i förordning (EG) nr 574/99, behandlar följderna av vissa ändringar i internationell rätt vid statssuccession. Principen i denna artikel är att tills vidare fortsätta att tillämpa det viseringssystem som gällde för medborgarna i den tidigare staten om rådet inte har angivit vilket system som skall tillämpas på den nya staten (eller staterna).

Artikel 2:

Definitionen av vad som avses med visering är nödvändig för att förordningen skall kunna tillämpas fullt ut. Den föreslagna definitionen är hämtad från förordning (EG) nr 574/99.

Undantaget från kravet på visering för medborgare i de tredje länder som anges i bilagorna I och II gäller endast för kortare tid och för transitering i enlighet med beskrivningen i definitionen.

Viseringar för längre tid kan inte omfattas av denna förordning eftersom de omfattas av artikel 63.3 a i EG-fördraget. Viseringar avseende flygplatstransitering kan inte heller omfattas: enligt EG-domstolens praxis (mål C-170/96) kan viseringar för passage av medlemsstaternas yttre gränser (formuleringen i artikel 100c återkommer, i något ändrad form, i artikel 62.2 b i EG-fördraget) inte innefatta viseringar för flygplatstransitering.

Slutligen bör det observeras att hänvisningen till en eller flera medlemsstater i artikel 2 lämnar frågan om viseringens territoriella giltighet öppen. Frågan om ömsesidigt erkännande av viseringar kan inte behandlas i denna förordning eftersom den hör samman med "regler för enhetligt utformade viseringar" enligt en annan bestämmelse i EG-fördraget, nämligen artikel 62.2 b iv). Schengenregelverkets bestämmelser om ömsesidigt erkännande av viseringar påverkas inte av denna förordning.

Artikel 3:

Denna artikel avser medborgare i tredje land som i princip måste ha visering på grund av sin nationalitet, men som befinner sig i en särskild situation på grund av att de lagligen vistas i en medlemsstat. De kriterier som ligger bakom kravet på visering för medborgare från ett visst tredje land saknar berättigande när dessa personer redan vistas i en medlemsstat, har ett uppehållstillstånd som utfärdats av denna medlemsstat och redan innan uppehållstillståndet utfärdades har varit tvungna att undergå de olika kontroller som krävs för utfärdande av visering.

I denna förordning är principen om att inte kräva visering för dessa tredjelandsmedborgare tillämplig, det vill säga beträffande passage av medlemsstaternas yttre gränser, utan att övriga villkor (särskilt enligt Schengenregelverket) för passage av dessa gränser påverkas. Denna förordning reglerar inte dessa personers förflyttningar inom gemenskapen, eftersom frågan omfattas av artikel 62.3 och kommer att behandlas i det sammanhanget.

Artikel 4:

Begreppet medborgare i tredje land, som åsyftas i artikel 62.2 b i) i EG-fördraget, omfattar även kategorier av personer med särskild ställning enligt internationell rätt. Det är fråga om personer som inte kan begära skydd av den stat som de är medborgare i (personer med flyktingstatus) eller personer som har förlorat all anknytning med en viss stat (statslösa personer).

Enligt förordning (EG) nr 574/99 står det medlemsstaterna fritt att själva bestämma om dessa två kategorier av personer skall omfattas av viseringskrav eller inte. I det nya systemet föreslås att kravet på visering eller undantag från detta krav för personer med flyktingstatus och statslösa görs beroende av ett objektivt kriterium.

För statslösa personer enligt New York-konventionen av den 28 september 1954 och personer med flyktingsstatus enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 förutsätter krav på visering eller undantag från detta krav en särskild referensmekanism. Hänvisningen till systemet i ett särskilt land är automatiskt utesluten för statslösa personer eftersom en sådan person inte har några band med något land. Hänvisningen till ursprungslandet är inte heller brukbar för personer med flyktingstatus eftersom en sådan person har förlorat nästan alla band med sitt ursprungsland och inte kan begära detta lands beskydd.

Däremot har statslösa personer och flyktingar det gemensamt att de åtnjuter beskydd av det land där de lovligen vistas. I artikel 28 i de båda nämnda konventionerna föreskrivs att "Fördragsslutande part skall för statslös person [flykting], som lovligen vistas inom statsområdet, utfärda resedokument för resor utanför statsområdet". Det förefaller under dessa förhållanden som om krav på visering eller befrielse från sådant krav för statslösa personer eller flyktingar kan utformas direkt på grundval av det system som tillämpas för medborgarna i den stat som lämnar sitt beskydd åt de statslösa personerna och flyktingarna i fråga.

Den föreslagna mekanismen, som skulle föra harmoniseringen framåt, har den fördelen att det är enkelt. Det är dessutom en logisk lösning: situationen för statslösa personer och flyktingar i det tredje land som beviljar beskydd är i stort sett jämförbar med situationen för medborgarna i detta land när det gäller återtagandeskyldighet och tillförlitliga resedokument.

Artikel 5:

Punkt 1:

Enligt internationell rätt och sedvänja tillämpas särskilda viseringsregler på personer som på grund av sina befattningar innehar särskilda resedokument eller som har vissa särskilda yrken eller befattningar. Trots målsättningen att uppnå en högre grad av harmonisering på viseringsområdet, bör man godta att vissa nationella överväganden hos enskilda medlemsstater fortsätter att ha betydelse i vissa sammanhang. Därför förefaller det lämpligt att varje medlemsstat bibehåller en viss flexibilitet när det gäller valet av vilket viseringssystem som skall tillämpas på medborgare i tredje land ur dessa kategorier.

Punkt 1 bygger på artikel 4 i förordning (EG) nr 574/99. Den skiljer sig dock från artikeln i två avseenden. Å ena sidan återspeglar ordalydelsen att förordningen fastställer förteckningarna över länder som omfattas av krav på visering och länder som är undantagna från detta krav. Därmed måste medlemsstaternas möjlighet att bevilja undantag gälla åt båda hållen: undantag från kravet på visering och undantag från undantag från kravet på visering. Å andra sidan kompletteras förteckningen över personer som kan undantas med ytterligare två kategorier. Syftet är att ta hänsyn till bruket inom sjöfart på de inre vattenvägarna och inom internationella organisationer. Vad gäller internationella organisationer omfattas både dokument som utfärdas till den egna personalen och dokument som utfärdas till personer som åtnjuter organisationernas beskydd.

Utöver detta tillägg innebär punkt 1 ett förtydligande i förhållande till artikel 4 i förordning (EG) nr 574/99: eftersom avsikten är att bibehålla de särskilda system som grundar sig på internationell rätt och sedvänja och eftersom personkategorierna i fråga just passar in under dessa särskilda system, bör ordet "särskilt" tas bort från artikel 4 i förordning (EG) nr 574/99, eftersom detta ord antyder att det skulle finnas andra personkategorier som omfattas av internationell rätt och sedvänja.

Punkt 2:

I den gemensamma åtgärden av den 30 november 1994 om researrangemang för skolelever från tredje länder som är bosatta i en medlemsstat (EGT L 327, 19.12.1994) anges vissa villkor för undantag från viseringskravet för skolelever från tredje land som är bosatta i en medlemsstat och som förflyttar sig till en annan medlemsstat vid en organiserad skolresa. Liknande särskilda bestämmelser för skolresor vore också tänkbara för elevgrupper från sådana tredje länder vars medborgare är undantagna från viseringskravet. Undantaget skulle i de fallen gälla deltagande elever som inte är medborgare i det land gruppen reser ifrån och som i princip skulle omfattas av viseringskravet.

I punkt 2 ges utrymme för undantag från viseringskravet till förmån för sådana elever. Möjligheten kan komma att utmynna i ett framtida särskilt instrument som slår fast principen om undantag från krav på visering för skolelever från de tredje länder som anges i bilaga I om eleverna är bosatta i något av de tredje länder som anges i bilaga II, med åtgärden om skolelever som mönster. I detta instrument skulle även villkoren för ett sådant undantag föreskrivas. Undantaget skulle kunna komma att genomföras efter förhandlingar om gemenskapsöverenskommelser med vissa tredje länder.

Artikel 6:

Den informations- och offentliggörandemekanism som föreskrivs i artikel 6, både när det gäller uppehållstillstånd som innebär befrielse från krav på visering och det särskilda system som gäller för vissa personkategorier, är ett sätt att skapa önskvärd öppenhet och syftar till att underlätta arbetet för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna (och för flygbolagen) genom exakt och uppdaterad information.

I artikel 2 och 4 i förordning (EG) nr 574/99 föreskrivs en liknande mekanism för de icke harmoniserade områdena.

Artikel 7:

Denna formulering, som inte överensstämmer helt med den standardbestämmelse som tidigare använts vid upphävande av förordningar, visar att den föreslagna förordningen har en dubbel funktion till följd av den institutionella situation som uppstått efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget: samtidigt som förordningen upphäver förordning (EG) nr 574/99, innebär den att en del av Schengenregelverket på viseringsområdet upphör att gälla.

Artikel 8:

Detta är en standardbestämmelse som kan tillämpas om en rättsakt inte är tillämplig i alla medlemsstater (se rådets beslut av den 31 maj 1999 om antagande av rådets arbetsordning, EGT L 147, 12.6.1999).

Bilagorna:

Kriterier som tillämpats för att fastställa om ett tredje land omfattas av bilaga I eller bilaga II:

För att fastställa om ett tredje land omfattas av viseringstvång eller om det tvärtom är undantaget från krav på visering, bör en rad kriterier övervägas. Dessa kan inordnas under följande tre huvudrubriker:

- Illegal invandring: Viseringssystemet är ett mycket viktigt instrument för att bemästra migrationsflöden. Därför bör man stödja sig på vissa betydelsefulla uppgifter och statistiska indikatorer vid bedömning av risken för illegal invandring (till exempel information och/eller statistik rörande olaglig bosättning, nekande av inresa, åtgärder för avvisning eller utvisning, nätverk för olaglig invandring eller olagligt arbete), utvärdera tillförlitligheten hos resedokument som utfärdas av de berörda tredje länderna och slutligen beakta vilka återtagandeavtal som ingåtts av länderna i fråga och om dessa avtal fungerar som avsett.

- Allmän ordning: De resultat som framkommit, särskilt inom ramen för det polisiära samarbetet, kan ge upplysning om särdragen hos vissa typer av brottslighet. Beroende på hur allvarlig, beständig och geografiskt utbredd den aktuella brottsligheten är, kan viseringstvång vara ett tänkbart motdrag. Hoten mot den allmänna ordningen kan i vissa fall bli så allvarliga att de till och med inkräktar på den inre säkerheten i en eller flera medlemsstater. Ett viseringstvång som godtas solidariskt av övriga medlemsstater kan vara en lämplig åtgärd bland andra.

- Internationella förbindelser: Valet av viseringssystem som tillämpas gentemot ett tredje land kan vara en väg att markera vilken typ av förbindelser som unionen avser att upprätta eller upprätthålla gentemot detta land. Det handlar därvid sällan om unionens förbindelser med ett enskilt land. I de flesta fall har man att göra med unionens förbindelser med en specifik grupp av länder och valet av viseringssystem har då även betydelse för regionen som helhet. Valet av viseringssystem kan också redan från början visa på en medlemsstats position i förhållande till ett tredje land, varpå övriga medlemsstater ansluter sig till denna hållning som ett uttryck för solidaritet mellan medlemsstaterna. Ömsesidighetskriteriet, som de enskilda medlemsstaterna hittills tillämpat inom ramen för de traditionella förbindelserna på den internationella rättens område, måste hädanefter användas med hänsyn till de krav som Europeiska unionens förbindelser med tredje land ställer.

Med hänsyn till de extremt olikartade förhållanden som kännetecknar olika tredje länder och deras förbindelser med Europeiska unionen och medlemsstaterna, kan de uppräknade kriterierna inte användas per automatik, med i förväg fastställda koefficienter. Kriterierna skall ses som hjälpmedel för smidiga och praktiska beslut genom lämpliga överväganden från fall till fall.

Bilaga I:

Den föreslagna förteckningen över tredje länder vars medborgare är undantagna från krav på visering avviker från bilagan till förordning (EG) nr 574/99 på följande punkter:

- Två tredje länder, Bulgarien och Rumänien, finns inte kvar i förteckningen över länder som omfattas av viseringskrav (se nedan).

- Fotnoten rörande Kina, som syftar på innehavare av pass som utfärdats av "Special Administrative Region Hong Kong" (Hongkong SAR), har strukits eftersom denna enhet tas upp i bilaga II.

- 35 länder som inte angavs i förteckningen i förordning (EG) nr 574/99 har lagts till. Tillägget har gjorts med hänsyn till det i Amsterdamfördraget införlivade Schengenregelverket och de kriterier som nämns ovan.

- I bilaga I har Östtimor lagts till de territoriella enheter och myndigheter som inte erkänns som stater av minst en medlemsstat.

Förteckningen över tredje länder vars medborgare enligt förslaget måste ha visering innefattar Colombia och skiljer sig således från den sista motsvarande Schengenförteckningen.

Bilaga II:

Den föreslagna förteckningen över tredje länder vars medborgare är undantagna från krav på visering omfattar 48 tredje länder. Förteckningen påkallar två kommentarer:

1. Bulgarien och Rumänien: Förslaget att föra in Bulgarien och Rumänien i bilaga II grundar sig på två överväganden:

- För det första har dessa båda länder under de senaste åren föranlett särskilt intresse på olika områden som är av stor betydelse för att avgöra vilket viseringssystem som bör användas (för kontroller vid de yttre gränserna handlar det till exempel om tillförlitliga resedokument, ingående av nya återtagandeavtal och funktionen hos befintliga avtal) och länderna har i olika takt gjort framsteg som sammantaget kan ses som betydelsefulla.

- För det andra håller utvidgningsprocessen på att gå in i ett avgörande skede, eftersom Europeiska rådet vid sitt möte i Helsingfors den 10-11 december 1999, som svar på kommissionens rekommendation, beslutade att inleda förhandlingar med bland andra Bulgarien och Rumänien. Det nya läget, som återspeglar de förbättrade förbindelserna mellan Europeiska unionen å ena sidan och Bulgarien och Rumänien å den andra, är en ny och avgörande faktor med avseende på kriteriet om internationella förbindelser.

Av dessa båda skäl föreslår kommissionen att bulgariska och rumänska medborgare i framtiden skall vara undantagna från krav på visering. Därigenom tar kommissionen även fasta på Europaparlamentets önskemål (se Europaparlamentets resolution från november 1995 och dess lagstiftningsresolution från februari 1999 inom ramen för det förnyade samrådet om viseringsförordningen).

2. Hongkong SAR och Macao SAR: Dessa båda enheter anges i den föreslagna förordningen i bilaga II. Detta är ett sätt att ta hänsyn till begreppet "ett land - två system" och återspeglar kommissionens bedömning av enheterna mot bakgrund av de viktiga kriterier som uppställs ovan. Rättsläget och de åtgärder som vidtagits i fråga om invandringspolitik, gränskontroll och tillförlitliga resedokument och identitetshandlingar har fått kommissionen att föreslå att innehavare av pass som utfärdats av Hongkong SAR och Macao SAR skall undantas från viseringskrav.

Förslag till

RÅDETS FÖRORDNING

om fastställande av förteckningen över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

Med beaktande av fördraget, särskilt artikel 62.2 b i) i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [3],

[3] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [4], och

[4] EGT C

av följande skäl:

(1) Av artikel 62.2 b i) i fördraget följer att rådet skall besluta om regler om visering för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader, och att det därigenom skall fastställa en förteckning över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav [5]. Enligt artikel 61 ingår fastställandet av dessa förteckningar bland de stödåtgärder som är direkt relaterade till den fria rörligheten för personer i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

[5] Enligt avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, skall detta förslag behandlas inom ramen för den gemensamma kommittén i enlighet med artikel 4 i nämnda avtal.

(2) För att fastställa vilka tredje länder som omfattas av krav på visering för sina medborgare och vilka tredje länder som är undantagna från detta krav görs en väl avvägd bedömning i varje enskilt fall av olika kriterier kopplade till illegal invandring, allmän ordning och säkerhet samt Europeiska unionens yttre förbindelser, samtidigt som hänsyn tas till den regionala situationen och frågan om ömsesidighet.

(3) Medborgare i tredje land som lagligen vistas i en medlemsstat och som har ett upphållstillstånd som utfärdats av denna medlemsstat befinner sig i en situation som gör det överflödigt att för dem kräva visering för passage av de yttre gränserna. För dessa personer måste uppehållstillståndet jämställas med visering, utan att detta påverkar andra villkor för inresa eller för resor inom gemenskapen för personer med uppehållstillstånd.

(4) För statslösa personer som förlorat alla band till en viss stat och för personer med flyktingsstatus, som inte kan lita till skydd från den stat som de är medborgare i, måste fastställandet av krav på visering eller av undantag från detta krav fattas på grundval av ett enkelt kriterium som bygger på att den medlemsstat som dessa personer är bosatta i ger dem skydd och utfärdar resedokument till dem.

(5) I vissa fall är ett särskilt viseringssystem motiverat, och då får medlemsstaterna undanta vissa kategorier av personer från kravet på visering alternativt ålägga dem ett sådant krav, främst i enlighet med folkrätten eller internationell sedvänja.

(6) För att säkerställa ett öppet system och information till berörda personer, bör medlemsstaterna underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de åtgärder som vidtas enligt denna förordning. Av samma skäl bör dessa uppgifter även offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

(7) För att se till att den gemensamma visumordningen fungerar väl är det enligt principen om proportionalitet som anges i artikel 5 i fördraget nödvändigt och lämpligt att använda sig av en förordning för att fastställa förteckningen över de tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

(8) Genom denna förordning föreskrivs en fullständig harmonisering i fråga om tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Befintlig gemenskapslagstiftning på området bör därför ersättas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Medborgare i tredje länder som anges i förteckningen i bilaga I skall ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.

2. Medborgare i tredje länder som anges i förteckningen i bilaga II är befriade från det krav som anges i punkt 1.

3. Medborgare i tredje länder som tidigare utgjorde del av länder som anges i förteckningarna i bilagorna I och II skall omfattas av bestämmelserna i punkterna 1 och 2 om inte och till dess att rådet fattar ett annat beslut enligt det förfarande som föreskrivs i den relevanta bestämmelsen i fördraget.

Artikel 2

I denna förordning avses med visering ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat eller ett beslut som fattats av en medlemsstat och som krävs för inresa på den medlemsstatens territorium

- för en vistelse i denna medlemsstat eller i flera medlemsstater, för en tid som sammanlagt inte överstiger tre månader, eller

- för transit genom denna medlemsstats eller flera medlemsstaters territorium med undantag för transit genom den internationella zonen på flygplatser och resor mellan flygplatserna i en medlemsstat.

Artikel 3

För medborgare i de tredje länder som anges i bilaga I skall ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat gälla som visering vid passage av de yttre gränserna.

Artikel 4

Statslösa personer och personer med flyktingstatus skall omfattas av krav på visering eller undantas från detta krav enligt samma kriterier som medborgarna i det tredje land som de är bosatta i och som har utfärdat deras resedokument.

Artikel 5

1. En medlemsstat får föreskriva undantag från det viseringskrav som föreskrivs i artikel 1.1 eller från befrielse från detta krav som föreskrivs i artikel 1.2 för

a) innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass,

b) civil besättning på fartyg och luftfartyg,

c) besättning och hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och för annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor,

d) besättning på fartyg som trafikerar internationella vattenvägar,

e) innehavare av officiella dokument som utfärdats av internationella organisationer.

2. En medlemsstat får från krav på visering undanta skolelever som är medborgare i tredje länder som anges i bilaga I men som är bosatta i ett tredje land som anges i bilaga II, när sådana elever deltar i en organiserad skolresa tillsammans med en lärare vid institutionen.

Artikel 6

1. Senast tio arbetsdagar efter det att denna förordning har trätt i kraft skall medlemsstaterna underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om den förteckning över uppehållstillstånd som är av relevans för tillämpningen av artikel 3 samt om de undantagsåtgärder de har vidtagit med stöd av artikel 5. Ytterligare ändringar av denna förteckning och dessa åtgärder skall meddelas inom fem arbetsdagar.

2. De meddelanden som avses i punkt 1 skall i informationssyfte offentliggöras av kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 7

1. Rådets förordning (EG) nr 574/99 [6] skall ersättas av denna förordning.

[6] EGT L 72, 18.3.1999, s. 2.

2. Bilaga I till den gemensamma konsulära instruktionen och bilaga V till den gemensamma handboken, i den utformning de har efter den verkställande kommitténs för Schengen beslut av den 28 april 1999 (SCH/Com-ex(99)13) om de slutliga versionerna av den gemensamma handboken och den gemensamma konsulära instruktionen, skall ersättas av bilagorna I och II i denna förordning.

Artikel 8

Denna förordning skall träda i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA I

Den gemensamma förteckning som avses i artikel 1.1

1. LÄNDER

Afghanistan

Albanien

Algeriet

Angola

Antigua och Barbuda

Armenien

Azerbajdzjan

Bahamas

Bahrain

Bangladesh

Barbados

Belize

Benin

Burma/Myanmar

Bhutan

Bosnien och Hercegovina

Botswana

Burkina Faso

Burundi

Centralafrikanska republiken

Colombia

Djibouti

Dominica

Dominikanska republiken

Demokratiska republiken Kongo

Egypten

Ekvatorialguinea

Elfenbenskusten

Eritrea

Etiopien

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

Fiji

Filippinerna

Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro)

Förenade Arabemiraten

Gabon

Gambia

Georgien

Ghana

Grenada

Guinea

Guinea-Bissau

Guyana

Haiti

Indien

Indonesien

Irak

Iran

Jamaica

Jordanien

Kambodja

Kamerun

Kap Verde

Kina

Komorerna

Kongo

Kuba

Kazakstan

Kenya

Kirgizistan

Kiribati

Kuwait

Laos

Lesotho

Libanon

Liberia

Libyen

Madagaskar

Malawi

Maldiverna

Mali

Nordkorea

Nordmarianerna

Marocko

Marshallöarna

Mauritius

Mauretanien

Mikronesien

Moldova

Mongoliet

Moçambique

Namibia

Nauru

Nepal

Niger

Nigeria

Oman

Pakistan

Palau

Papua Nya Guinea

Peru

Qatar

Rwanda

Ryssland

Saint Kitts och Nevis

Saint Lucia

Saint Vincent och Grenadinerna

Salomonöarna

Samoa

São Tomé och Príncipe

Saudiarabien

Senegal

Seychellerna

Sierra Leone

Somalia

Sudan

Sri Lanka

Surinam

Swaziland

Sydafrika

Syrien

Tadzjikistan

Tanzania

Tchad

Thailand

Togo

Tonga

Trinidad och Tobago

Tunisien

Turkmenistan

Turkiet

Tuvalu

Uganda

Ukraina

Uzbekistan

Vanuatu

Vietnam

Vitryssland

Yemen

Zambia

Zimbabwe

2. TERRITORIALA ENHETER OCH MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV MINST EN MEDLEMSSTAT

Palestinska myndigheten

Taiwan

Östtimor

BILAGA II

Den gemensamma förteckning som avses i artikel 1.2.

1. LÄNDER

Andorra

Argentina

Australien

Bolivia

Brasilien

Brunei

Bulgarien

Chile

Costa Rica

Cypern

Ecuador

El Salvador

Estland

Förenta staterna

Guatemala

Heliga Stolen

Honduras

Israel

Japan

Kanada

Kroatien

Lettland

Litauen

Malaysia

Malta

Mexiko

Monaco

Nicaragua

Nya Zeeland

Panama

Paraguay

Polen

Rumänien

San Marino

Singapore

Slovakien

Slovenien

Schweiz

Sydkorea

Tjeckien

Ungern

Uruguay

Venezuela

Island [7]

[7] Undantaget från krav på visering för medborgare i detta land grundar sig inte på denna förordning utan på EES-avtalet.

Liechtenstein [8]

[8] Undantaget från krav på visering för medborgare i detta land grundar sig inte på denna förordning utan på EES-avtalet.

Norge [9]

[9] Undantaget från krav på visering för medborgare i detta land grundar sig inte på denna förordning utan på EES-avtalet.

2. TERRITORIELLA ENHETER OCH MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV MINST EN MEDLEMSSTAT

Hongkong SAR

Macao SAR