52002PC0222

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och om ändring av förordning (EG) nr 44/2001 vad avser mål om underhållsskyldighet

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. BAKGRUND

Det här förslaget är ett led i det pågående arbetet inom Europeiska gemenskapen för att upprätta ett verkligt rättsligt område baserat på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. [1]

[1] Slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors, punkt 33.

Den rättsliga grunden för förslaget är artikel 61 c och artikel 67.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Enligt artikel 61 c och artikel 65 i fördraget skall gemenskapen besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl. Åtgärderna omfattar förbättring och förenkling av erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur. Den grundläggande rättsakten på området är rådets förordning (EG) nr 44/2001 som dock inte är tillämplig på vissa väl avgränsade områden som fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente. [2]

[2] Artikel 1.2 a) i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

Inom familjerätten innehåller rådets förordning (EG) nr 1347/2000 bestämmelser om domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap samt om domar om föräldraansvar för makars gemensamma barn som meddelas i samband med domar i äktenskapsmål. [3] Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 var den första gemenskapsrättsakt som antogs inom det civilrättsliga området och är ett första viktigt steg på vägen mot ömsesidigt erkännande av familjerättsliga avgöranden. Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2001.

[3] Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT L 160, 30.6.2000, s.19.

Med rådets förordning (EG) nr 1347/2000 som grund lade Frankrike den 3 juli 2000 fram ett initiativ i syfte att avskaffa exekvaturförfarandet för den del av avgöranden om föräldraansvar som gäller umgängesrätt (nedan kallat "det franska initiativet om umgängesrätt"). [4] Avskaffandet av exekvaturförfarandet var förenat med garantier för att barnet återlämnas vid umgängestidens slut, medan initiativets tillämpningsområde bestämdes genom en hänvisning till rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

[4] Initiativ från republiken Frankrike inför antagandet av rådets förordning om ömsesidig verkställighet av domar i mål om umgängesrätt när det gäller barn, EGT C 234, 15.8.2000, s. 7.

Vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 30 november 2000 antogs ett program för det framtida arbetet för ömsesidigt erkännande av avgöranden inom fyra åtgärdsområden med det slutliga målet att avskaffa exekvaturförfarandet. [5] Det andra åtgärdsområdet i programmet gäller rådets förordning (EG) nr 1347/2000. I en första etapp skall tillämpningsområdet för förordningen utvidgas till att omfatta mer än bara skilsmässosituationer och exekvaturförfarandet avskaffas för avgöranden om umgängesrätt. Vid samma tillfälle fann rådet att beredningen av det franska initiativet om umgängesrätt borde fortsätta parallellt med utvidgningen av tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 1347/2000 i syfte att garantera alla barn lika behandling.

[5] Åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område, EGT C 12, 15.1.2001, s. 1. Programmet innehåller följande fyra åtgärdsområden: (i) Bryssel I-förordningen, (ii) Bryssel II-förordningen och familjebildningar som uppkommit genom andra relationer än äktenskap, (iii) makars förmögenhetsförhållanden och förmögenhetsrättsliga konsekvenser av separation mellan par som inte är gifta och (iv) arv och testamente. När den tredje (och sista) etappen i programmet har avslutats har exekvaturförfarandet avskaffats inom alla fyra områdena.

Den 6 september 2001 lade kommissionen fram ett förslag till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar (nedan kallat "kommissionens förslag om föräldraansvar"). [6] Enligt det förslaget utvidgas bestämmelserna om erkännande och verkställighet i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 till att omfatta alla avgöranden om föräldraansvar, grundat på gemensamma bestämmelser om behörig domstol och om ökat samarbete mellan myndigheter. Där anges som det väsentligaste anknytningskriteriet för behörighet barnets hemvist. Kommissionens förslag om föräldraansvar tar upp frågan om olovligt bortförande av barn genom bestämmelser om behörig domstol och om barnets återlämnande.

[6] Förslag till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar, EGT C 332, 27.11.2001, s. 269. Förslaget bygger på ett arbetsdokument från den 27 mars 2001 och en offentlig utfrågning den 27 juni 2001.

Samtidigt lade kommissionen den 20 november 2001 fram ett förslag till rådets beslut om att bemyndiga medlemsstaterna att underteckna 1996 års Haagkonvention. [7] Syftet är att reglera fall med internationell anknytning.

[7] Förslag till rådets beslut att bemyndiga medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse underteckna konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention), KOM(2001) 680 slutlig, 20.11.2001.

Under de diskussioner som följde i rådet pekades det på behovet av att i en enda rättsakt sammanföra kommissionens förslag om föräldraansvar och det franska initiativet om umgängesrätt. Det informella mötet mellan justitie- och inrikesministrar den 14-15 februari 2002 öppnade också vägen för en lösning på den besvärliga frågan om barnets återlämnande vid olovligt bortförande. Lösningen skulle innebära att den medlemsstat där barnet har hemvist skulle ha sista ordet, medan den medlemsstat dit barnet har förts endast skulle kunna vidta interimistiska åtgärder till skydd för barnet.

Mot bakgrund av den pågående debatten har Europaparlamentet föredragit att vänta på det här förslaget innan det yttrar sig. Eftersom bestämmelserna i kommissionens förslag om föräldraansvar helt och hållet har förts över till det här förslaget, har det förslaget förlorat sin aktualitet och det kommer att dras tillbaka på sedvanligt sätt.

Därför lägger kommissionen nu fram ett nytt förslag som sammanför rådets förordning (EG) nr 1347/2000, kommissionens förslag om föräldraansvar och det franska initiativet om umgängesrätt. Förslaget innehåller två huvudingredienser. För det första överförs alla bestämmelser om äktenskapsmål i rådets förordning 1347/2000 i oförändrat skick. För det andra innebär förslaget ett komplett regelverk om föräldraansvar genom att vi sammanför bestämmelserna i detta ämne i rådets förordning (EG) nr 1347/2000, kommissionens förslag om föräldraansvar och det franska initiativet om umgängesrätt. Eftersom bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 helt har förts över till det här förslaget, kan den förordningen upphävas.

Kommissionen har valt en enda rättsakt om äktenskapsskillnad och föräldraansvar i syfte att underlätta domstolarnas och andra rättstillämpares handläggning av frågor om föräldraansvar, vilka ofta uppkommer i samband med äktenskapsmål. Alternativet hade varit att bara upphäva bestämmelserna om föräldraansvar i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 och sammanföra dem med kommissionens förslag om föräldraansvar och det franska initiativet om umgängesrätt. Slutresultatet skulle ha blivit två rättsakter som handlar om närbesläktade frågor, den ena en redan gällande förordning (rådets förordning (EG) nr 1347/2000) men med hälften av bestämmelserna upphävda. Vi ansåg inte att detta alternativ var tillfredsställande: det underlättar inte domstolarnas och andra rättstillämpares arbete och inte heller skapar det en enklare och mer konsekvent gemenskapslagstiftning.

2. SYFTE

Förslagets syfte är att avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar skall kunna erkännas och verkställas inom gemenskapen på grundval av gemensamma regler om behörig domstol.

Vad beträffar äktenskapsmål har de relevanta bestämmelserna hämtats från rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Vad beträffar mål om föräldraansvar föreslår vi nya regler som bygger på de gällande bestämmelserna om föräldraansvar i samband med äktenskapsmål i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 och som också har hämtats från de två förslag som är under beredning.

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 gavs umgängesrätt prioritet inom det rättsliga samarbetet. [8] Detta återspeglar ett verkligt samhälleligt behov. Eftersom människor i allt större utsträckning flyttar från en medlemsstat till en annan och familjer splittras och bildas på nytt, behöver barn omfattas av klara och tydliga rättsregler som garanterar att de kan upprätthålla relationer med alla personer som har föräldraansvar för dem och som kanske lever i olika medlemsstater.

[8] Slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors, punkt 34.

Syftet med gemenskapsåtgärden är att verka för barnets bästa och framförallt att ge det praktiska möjligheter att utöva sin grundläggande rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, såsom föreskrivs i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Kommissionen föreslår därför

- att principen om ömsesidigt erkännande utvidgas till att omfatta alla avgöranden om föräldraansvar (detta är hämtat från kommissionens förslag om föräldraansvar),

- att exekvaturförfarandet för umgängesrätt avskaffas (detta är hämtat från det franska initiativet om umgängesrätt), [9] och

[9] Samtidigt föreslår kommissionen att exekvaturförfarandet skall avskaffas för vissa betalningsdomar genom införandet av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

- att frågan om barnets återlämnande vid olovligt bortförande löses på så sätt att den medlemsstat dit barnet har förts får besluta att som en interimistisk säkerhetsåtgärd inte återlämna barnet; detta beslut kan dock i sin tur sättas åt sidan genom en vårdnadsdom från domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist. Skulle den domen kräva att barnet återlämnas, skall så ske utan att det krävs något särskilt förfarande för att erkänna och verkställa domen i den medlemsstat dit barnet olovligen har förts.

Förslaget är en vidareutveckling av rådets förordning (EG) nr 1347/2000, vilket innebär att den första etappen av det andra åtgärdsområdet i åtgärdsprogrammet om ömsesidigt erkännande fullbordas. Det slutliga målet - att helt avskaffa exekvaturförfarandet för alla avgöranden - kvarstår.

Förslaget går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att förenkla erkännande och verkställighet av avgöranden om föräldraansvar och uppfyller därmed kraven på subsidiaritet och proportionalitet i artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

3. KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

Förslagets kärna är kapitlen II och IV, som innehåller bestämmelserna om domstols behörighet respektive erkännande och verkställighet, samt kapitel III, som handlar om barnets återlämnande vid olovligt bortförande.

Kapitel I - Tillämpningsområde, definitioner och grundläggande principer

Artikel 1 - Tillämpningsområde

Förslaget utvidgar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 till att omfatta alla civilrättsliga förfaranden om föräldraansvar genom att ta bort kopplingen till äktenskapsmål.

Frågor om underhållsskyldighet undantas dock, eftersom de redan omfattas av rådets förordning (EG) nr 44/2001 och den förordningen erbjuder ett mer avancerat system för erkännande och verkställighet.

Vidare har det visat sig att vissa medlemsstater klart skiljer mellan straffprocessuella och efterföljande civilprocessuella säkerhetsåtgärder, till exempel att placera ett barn på en institution. Därför görs det klart att den medlemsstat som vidtar straffprocessuella åtgärder inte genom förordningen förhindras från att utöva behörighet för eventuella civilprocessuella åtgärder. Dessa senare åtgärder omfattas helt enkelt inte av förordningen.

Termen "civilrättsliga förfaranden" omfattar inte bara domstolsförfaranden utan också administrativa förfaranden i enlighet med nationell lagstiftning.

Artikeln motsvarar artikel 1.1 och 1.2 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 2 - Definitioner

Domstol och dom

Definitionerna av orden "domstol" och "dom" motsvarar artikel 1.2 respektive 13.1 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Medlemsstat

Förslaget är inte tillämpligt på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 är bindande för Irland och Förenade kungariket. De båda länderna har dessutom redan meddelat att de önskar delta i beslutet om och tillämpningen av det franska initiativet om umgängesrätt och kommissionens förslag om föräldraansvar i enlighet med protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Ursprungsmedlemsstat och verkställande medlemsstat

Termerna "ursprungsmedlemsstat" och "verkställande medlemsstat" används för att underlätta läsningen.

Föräldraansvar

Förordningen innehåller en allmän definition av "föräldraansvar". Definitionen är vid, eftersom vi anser att det är viktigt att inte diskriminera mellan barn genom att utesluta vissa barn och vissa situationer från förordningens tillämpningsområde.

Definitionen omfattar således både barnets person och dess egendom. En person med föräldraansvar kan vara både en fysisk och en juridisk person. De aktuella rättigheterna och skyldigheterna kan uppstå genom dom, på grund av lag eller genom ett avtal med rättslig verkan. Det förtydligas också att definitionen omfattar rätt till vårdnad och umgängesrätt.

Person med föräldraansvar

Termen "person med föräldraansvar" används för att underlätta läsningen.

Rätt till vårdnad

"Rätt till vårdnad" ges en bredare definition än i normalt språkbruk och omfattar här all rätt att vara med och bestämma var barnet skall bo. Definitionen följer nästan ordagrant lydelsen av artikel 5 i 1980 års Haagkonvention, [10] men i stället för "bestämma" så använder vi "vara med och bestämma", vilket bättre återspeglar den rättspraxis som utvecklats kring konventionen.

[10] XXVIII. Konvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (upprättad den 25 oktober 1980). Konventionen har trätt i kraft i samtliga medlemsstater.

Termen används sedan i definitionen av bortförande av barn, vilken grundas på att bortförandet strider mot en rätt till vårdnad.

Umgängesrätt

Definitionen är densamma som i artikel 5 i 1980 års Haagkonvention.

Bortförande av barn

Definitionen är densamma som i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention. Detta innebär att man omedelbart tar hänsyn till lagen eller en dom i den medlemsstat där barnet har hemvist för att avgöra huruvida bortförande har ägt rum.

Artikel 3 - Barnets rätt att upprätthålla kontakt med båda föräldrarna

Denna och efterföljande artikel anger två av barnets grundläggande rättigheter, hämtade från artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Stadgan har i sin tur hämtat inspiration från Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Barnets rätt till kontakt med båda föräldrarna skall vara ledstjärnan för alla avgöranden om rätt till vårdnad och umgängesrätt, om det inte strider mot hans eller hennes bästa.

Artikel 4 - Barnets rätt att tillfrågas

Barnets rätt att höras görs till ett nödvändigt processuellt villkor som måste uppfyllas innan exekvaturförfarandet för avgöranden om umgängesrätt och om barnets återlämnande kan avskaffas.

Barnet kan höras enligt det förfarande som anges i rådets förordning (EG) nr 1206/2001. [11]

[11] Se rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.

Kapitel II - Behörighet

Avsnitt 1 - Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap

Detta avsnitt återger bestämmelserna om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap i avsnitt 1 i kapitel II i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 5 - Allmän behörighet

Artikeln motsvarar artikel 2 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 6 - Genkäromål

Artikeln motsvarar artikel 5 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 7 - Omvandlande av hemskillnad till äktenskapsskillnad

Artikeln motsvarar artikel 6 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 8 - Exklusiv behörighet enligt artiklarna 5-7

Artikeln motsvarar artikel 7 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 9 - Behörighet i övriga fall

Artikeln motsvarar artikel 8 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Avsnitt 2 - Föräldraansvar

Genom förslaget införs ett fullständigt system av behörighetskriterier för domar om föräldraansvar. Syftet är att undvika behörighetskonflikter. Bestämmelserna är i hög grad inspirerade av motsvarande regler i 1996 års Haagkonvention. [12]

[12] XXXIV. Konvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (upprättad den 19 oktober 1996).

Grundkriteriet är barnets hemvist (artikel 10), men detta ändras i vissa fall när barnet ändrar vistelseort (lovligt eller olovligt) eller efter överenskommelse mellan personer med föräldraansvar (artiklarna 11, 12 och 21). Det finns också en möjlighet till lämplighetsbedömning (artikel 15). Målet är att i samtliga fall fördela behörigheten på ett sätt som tar hänsyn till barnets bästa.

Dessa bestämmelser gäller oavsett om barnet har hemvist inom eller utanför gemenskapen. Skulle gemenskapen emellertid besluta att 1996 års Haagkonvention skall ratificeras av medlemsstaterna, får konventionens bestämmelser företräde framför gemenskapsreglerna om barnet inte har hemvist inom gemenskapen utan har hemvist i en icke-medlemsstat som är fördragsslutande part i konventionen.

Artikel 10 - Allmän behörighet

Liksom i 1996 års Haagkonvention grundas behörigheten i första hand på barnets hemvist. Om barnet flyttar till en annan medlemsstat, skall domstolarna i den staten vara behöriga.

I enlighet med praxis inom Haagkonferensen, där begreppet "hemvist" har utarbetats, definieras inte termen, utan det är domstolens sak att pröva hemvistfrågan från fall till fall.

Artikel 11 - Fortsatt behörighet i den medlemsstat där barnet tidigare var bosatt

Denna artikel är tillämplig på vissa fall av förflyttning, det vill säga en lovlig ändring av barnets vistelseort, så att domstolarna i den medlemsstat där barnet bodde tidigare kan fortsätta att vara behöriga. Följande villkor måste vara uppfyllda för att domstolar i den medlemsstat där barnet bodde tidigare och som redan har meddelat dom om föräldraansvar skall kunna fortsätta att utöva behörighet: barnet måste helt nyligen ha flyttat till det nya landet, medan en av personerna med föräldraansvar fortsätter att bo i den medlemsstat där barnet bodde tidigare. Således skall den domstol som är närmast barnet ändra sin dom för att ta hänsyn till att barnet har flyttat. Detta gör det möjligt att skapa kontinuitet utan att för den skull påverka definitionen av "hemvist".

Enligt punkt 3 innebär den omständigheten att en person med föräldraansvar infinner sig vid domstolen inte automatiskt ett godtagande av domstolens behörighet. I familjemål är det viktigt att domstolen har möjlighet att själv bedöma behörighetsfrågan.

Artikel 12 - Avtal om domstols behörighet

Artikeln omfattar två situationer.

För det första kan makarna godta att skilsmässodomstolen också avgör frågan om föräldraansvar för deras gemensamma barn. Punkterna 1 och 3 motsvarar artikel 3.2 och 3.3 i förordning (EG) nr 1347/2000.

För det andra kan enligt punkt 2 alla personer med föräldraansvar i ett visst fall komma överens om att hänskjuta frågan till en domstol i en medlemsstat till vilken barnet har väsentlig anknytning. En sådan anknytning kan grundas exempelvis på hemvisten för en av personerna med föräldraansvar eller på barnets nationalitet. Syftet är att främja överenskommelser, om de så bara gäller vilken domstol som skall pröva målet, och det ger också personerna med föräldraansvar ett visst handlingsutrymme, samtidigt som den domstol där talan har väckts måste avgöra om det är till barnets bästa att den utövar behörighet.

Punkt 4 har samma lydelse som artikel 11.3 i den här förordningen.

Artikel 13 - Behörighet grundad på barnets närvaro

I punkt 1 föreskrivs att om barnets hemvist inte kan fastställas, skall den medlemsstat i vilken barnet befinner sig automatiskt utöva behörighet.

Enligt punkt 2 är domstolarna i den medlemsstat där barnet befinner sig också behöriga för flyktingbarn.

Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till behörighetsreglerna i de föregående artiklarna.

Artikel 14 - Behörighet i övriga fall

Om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 10-13 och 21, skall inhemska internationellt privaträttsliga regler tillämpas. Ett avgörande grundat på sådan "restkompetens" kan således erkännas och verkställas i alla andra medlemsstater enligt förslaget.

Artikel 15 - Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet

Behörighetsreglerna i detta avsnitt har införts i syfte att upprätta ett komplett och rationellt system som tar hänsyn till barnets bästa. Det kan dock uppstå situationer (även om det är mycket sällsynt) då domstolar i en annan medlemsstat är bättre skickade att pröva målet. En bestämmelse som tillåter överföring av ett ärende har därför införts för att bekräfta och ytterligare främja det ömsesidiga förtroende som har utvecklats mellan medlemsstaterna i fråga om rättsligt samarbete. Ett liknande system för överföring av ärenden finns i 1996 års Haagkonvention.

Det system som här föreslås är emellertid mer preciserat. Det betonas att artikeln endast skall tillämpas i undantagsfall. Ärendet kan endast överföras till en annan medlemsstat om barnet tidigare har haft hemvist där, om barnet är medborgare i den medlemsstaten, om en av personerna med föräldraansvar har hemvist i den medlemsstaten eller om barnet har egendom där. En person med föräldraansvar måste dessutom yrka på överföring, vilket utesluter att överföring sker på domstolens eget initiativ. Ett ytterligare skydd ligger i att både den domstol som föreslår överföringen och den domstol som tar emot ärendet skall bedöma om överföringen verkligen är till barnets bästa.

Centralmyndigheterna skall underlätta kontakterna mellan domstolarna vid tillämpningen av denna artikel. I ett senare skede kan man tänka sig en mekanism för direkt överföring domstolar emellan. För närvarande måste överföringen av ärendet till den andra domstolen ske enligt sedvanliga förfaranden.

Avsnitt 3 - Gemensamma bestämmelser

Artikel 16 - Väckande av talan vid domstol

Artikeln motsvarar artikel 11.4 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 17 - Prövning av behörighetsfrågan

Artikeln motsvarar artikel 9 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 18 - Prövning av frågan om målet kan tas upp

Artikeln motsvarar artikel 10 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 19 - Litispendens och mål som har samband med varandra

I artikeln föreskrivs samma system som i artikel 11.1-3 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000, det vill säga att den domstol där talan har väckts sist skall förklara sig obehörig till förmån för den domstol där talan har väckts först.

I fråga om mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap blir systemet tillämpligt om målet gäller samma parter. Detta motsvarar bestämmelserna i artikel 11.1 och 11.2 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

I fråga om mål om föräldraansvar blir systemet tillämpligt vid spörsmål om föräldraansvar för samma barn. Vi antar att det inte kommer att användas ofta i dessa fall, eftersom behörighetsreglerna om föräldraansvar saknar alternativa behörighetsgrunder.

Artikel 20 - Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder

Artikeln ligger mycket nära ordalydelsen i artikel 12 i förordning (EG) nr 1347/2000. I brådskande fall skall domstolarna i den medlemsstat i vilken barnet eller dess tillgångar befinner sig kunna vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barnet eller dess egendom.

Vidare föreskrivs i punkt 2 att åtgärderna skall upphöra att gälla så snart den domstol som har behörighet att pröva målet i sak har fattat ett beslut.

En annan ordning för provisoriskt skydd av barnet föreskrivs i kapitel III i fall av bortförande av barn.

Kapitel III - Bortförande av barn

Det faktum att behörigheten följer barnets hemvist kan också innebära en risk för att tvång används för att på konstlad väg skapa behörighet i syfte att erhålla vårdnad om ett barn.

På det internationella planet syftar 1980 års Haagkonvention till att ursprungsläget skall återställas. Den stat till vilken barnet har förts är skyldig att besluta om barnets omedelbara återlämnande. Konventionen skapar därigenom ett effektivt system att använda i enskilda fall, men innehåller inte några gemensamma bestämmelser om behörig domstol, erkännande och verkställighet. Sådana bestämmelser finns däremot i 1996 års Haagkonvention, men den konventionen ger företräde åt 1980 års Haagkonvention. Båda konventionerna tillåter under vissa omständigheter att behörigheten överförs till den medlemsstat dit barnet har förts, om en domstol i den staten beslutar om att barnet inte skall återlämnas.

Den lösning som vi föreslår i kapitel III bygger på den höga nivå av ömsesidigt förtroende som finns inom ett gemensamt rättsligt område, och avsikten är att den skall ha en avskräckande verkan genom att det inte längre skall vara möjligt att påverka domstolarnas behörighet genom en olovlig handling. Därför kan den medlemsstat dit barnet har förts endast interimistiskt besluta om att barnet inte skall återlämnas, ett beslut som kan sättas åt sidan genom ett vårdnadsavgörande i den medlemsstat där barnet har hemvist. Och till skillnad från Haagkonventionerna kan endast detta senare vårdnadsavgörande påverka behörigheten.

Vårt förslag bygger också på att centralmyndigheterna samarbetar aktivt. De måste inleda rättsliga förfaranden och hålla varandra underrättade om handläggningens gång. Barnet kan höras enligt det förfarande som anges i rådets förordning (EG) nr 1206/2001.

Eftersom det införs särskilda gemenskapsregler för att hantera bortförande av barn, har artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 inte tagits med i detta förslag. I stället har 1980 års Haagkonvention tagits med i uppräkningen i artikel 63 av konventioner framför vilka förordningen har företräde i förhållandet mellan medlemsstaterna.

Artikel 21 - Behörig domstol

I punkt 1 anges huvudregeln, nämligen att ändringen av barnets hemvist genom bortförande inte skall medföra att behörigheten överförs till domstolarna i den medlemsstat dit barnet har förts.

I punkt 2 anges ett undantag till punkt 1, nämligen att det i vissa fall kan vara motiverat att låta den faktiska situation som skapats genom olovligt bortförande av barn få den rättsverkan att behörigheten överförs. Därför måste en avvägning göras mellan att låta den domstol som är närmast barnet bli behörig och att hindra den person som fört bort barnet att dra fördel av sin olovliga handling.

I artikel 7 i 1996 års Haagkonvention har denna fråga lösts genom att en viss tid skall ha gått sedan bortförandet och att ingen ansökan om återlämnande som lämnats in inom den ettårsfristen fortfarande är under handläggning. Detta innebär att ingen ansökan om återlämnande har lämnats in eller att den medlemsstat dit barnet har förts har beslutat att tillämpa ett av undantagen till återlämnande i 1980 års Haagkonvention.

Medan konventionen tillåter att behörigheten överförs genom ett beslut i den medlemsstat dit barnet har förts, tillåter förslaget en överföring av behörighet endast om domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet har meddelat en vårdnadsdom som inte föreskriver att barnet skall återlämnas eller inte har meddelat dom inom ett år från det att talan väcktes.

Artikel 22 - Återlämnande av barn

Genom artikeln införs en skyldighet för centralmyndigheten i den medlemsstat dit barnet har förts att fatta beslut inom en strikt begränsad tidsfrist. Barnet måste återlämnas inom en månad från det att centralmyndigheten har fått kännedom om var barnet uppehåller sig, såvida det inte har inletts ett förfarande om säkerhetsåtgärder och detta fortfarande pågår. Det enda sättet att vägra återlämnande av barnet är alltså att ansöka om säkerhetsåtgärder hos domstol inom en månad från det att barnet har lokaliserats. En sådan ansökan kan lämnas in av en person med föräldraansvar eller av en myndighet.

Detta hindrar inte att en vårdnadshavare skall kunna få barnet återlämnat med andra medel, till exempel genom verkställighet av ett redan existerande vårdnadsavgörande.

Artikel 23 - Interimistiska säkerhetsåtgärder om att inte återlämna barnet

Ett beslut om en säkerhetsåtgärd som innebär att barnet inte skall återlämnas får endast fattas om det finns en allvarlig risk [för att återlämnande skulle skada barnet] eller om barnet motsätter sig att bli återlämnat. Detta återspeglar undantagen i artikel 13 i 1980 års Haagkonvention. Vad beträffar punkt a) i artikel 13 i konventionen, som gäller fall där vårdnadsrätten inte utövas eller samtycke till eller godtagande i efterhand av bortförande eller kvarhållande, anses barnets bortförande eller kvarhållande i dessa fall inte som bortförande av barn enligt definitionen i artikel 2.

Den avgörande skillnaden mellan förslaget och 1980 års Haagkonvention ligger dock i det faktum att åtgärden är interimistisk. Viktigast av allt är att punkt 3 föreskriver att åtgärden kan sättas åt sidan av en vårdnadsdom som har meddelats i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet.

Artikel 24 - Vårdnadsdom

Artikeln lägger fast grundprincipen att det vårdnadsavgörande som anger var barnet skall bo skall meddelas av domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet.

Vidare anges att centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet är skyldig att väcka talan vid domstol i detta syfte, medan en person med föräldraansvar har rätt att göra det samma. Om alla personer med föräldraansvar uttryckligen godtar den nya faktiska situationen, är det naturligtvis inte längre fråga om bortförande av barn och då faller centralmyndighetens skyldighet att väcka talan vid domstol för ett slutligt avgörande bort.

Barnet skall höras under förfarandet och rådets förordning (EG) nr 1206/2001 kan därvidlag tillämpas.

Viktigast av allt är att punkt 5 föreskriver att om vårdnadsdomen innebär att barnet skall återlämnas, skall domen i denna del erkännas och verkställas utan att det krävs något särskilt förfarande i den medlemsstat dit barnet har förts. Det anges uttryckligen att exekvaturförfarandet avskaffas endast för den del av vårdnadsdomen som gäller barnets återlämnande. Bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel IV är tillämpliga i detta avseende.

Artikel 25 - Kostnader och avgifter

Centralmyndigheterna skall kostnadsfritt bistå personer med föräldraansvar. Domstolarna får förordna att en person som fört bort ett barn skall ersätta kostnaderna för att leta reda på och återlämna barnet.

Kapitel IV - Erkännande och verkställighet

Avsnitt 1 - Erkännande

Bestämmelserna i detta avsnitt är hämtade från avsnitt 1 i kapitel III i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Vi har inte ansett det nödvändigt att återge artikel 16 (om överenskommelser med tredje land) i rådets förordning (EG) nr 1347/2000, eftersom det redan följer av artikel 307 i fördraget att förordningen inte påverkar tidigare ingångna överenskommelser. Vad beträffar framtida överenskommelser följer det av AETR-domen att de endast kan ingås av gemenskapen i den utsträckning de påverkar förordningen eller ändrar dess tillämpningsområde och att de har företräde framför förordningen även i avsaknad av en särskild bestämmelse om detta.

Artikel 26 - Erkännande av en dom

Artikeln motsvarar artikel 14 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Enligt punkt 1 skall officiella handlingar (så kallade actes authentiques) och förlikningar inför domstol erkännas under samma förutsättningar som domar. Dessutom omfattar bestämmelserna om erkännande och verkställighet också kostnader och avgifter. Punkten motsvarar artikel 13.2 och 13.3 i förordning (EG) nr 1347/2000.

För rättsliga förfaranden om erkännande eller icke-erkännande hänvisar punkt 3 till de bestämmelser som gäller för en verkställbarhetsförklaring för en dom om föräldraansvar i avsnitt 2. Lokala domstolars behörighet skall bestämmas enligt den interna lagen i den medlemsstat där frågan om erkännande väcks, vilket är samma regel som gäller enligt artikel 22.3 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000. I fråga om umgängesrätt eller återlämnande av barn som har intygats enligt avsnitt 3 i kapitel IV går det dock inte längre att ansöka om icke-erkännande.

Artikel 27 - Skäl för att vägra erkännande av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap

Artikeln motsvarar artikel 15.1 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 28 - Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar

Artikeln motsvarar artikel 15.2 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 29 - Förbud mot omprövning av ursprunglig domstols behörighet

Artikeln motsvarar artikel 17 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 30 - Olikheter i tillämplig lag

Artikeln motsvarar artikel 18 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 31 - Förbud mot omprövning i sak

Artikeln motsvarar artikel 19 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 32 - Vilandeförklaring av mål

Artikeln motsvarar artikel 20 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Avsnitt 2 - Ansökan om verkställbarhetsförklaring

Bestämmelserna i detta avsnitt är hämtade från avsnitt 2 och 3 i kapitel III i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 33 - Verkställbara domar

Artikeln motsvarar artikel 21 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 34 - Lokala domstolars behörighet

Artikeln motsvarar artikel 22.1 och 22.2 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 35 - Förfarande

Artikeln motsvarar artikel 23 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 36 - Domstolens avgörande

Artikeln motsvarar artikel 24 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 37 - Underrättelse om ett avgörande

Artikeln motsvarar artikel 25 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 38 - Ansökan om ändring av avgöranden

Artikeln motsvarar artikel 26 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 39 - Instansordning och rättsmedel

Artikeln motsvarar artikel 27 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 40 - Vilandeförklaring av mål

Artikeln motsvarar artikel 28 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 41 - Delvis verkställighet

Artikeln motsvarar artikel 29 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 42 - Handlingar

Artikeln motsvarar artikel 32 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 43 - Avsaknad av handlingar

Artikeln motsvarar artikel 34 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 44 - Intyg om domar i äktenskapsmål och intyg om domar om föräldraansvar

Artikeln motsvarar artikel 33 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Avsnitt 3 - Verkställighet av domar om umgängesrätt och om barnets återlämnande

Genom detta avsnitt avskaffas exekvaturförfarandet i den verkställande medlemsstaten för domar som har försetts med intyg i ursprungsmedlemsstaten. Domen skall, såvitt avser verkställighet, behandlas som om den hade meddelats i den verkställande medlemsstaten.

För att kunna förses med intyg måste domstolsförfarandet uppfylla vissa krav. Det rör sig om barnets rätt att höras och om tredskodomar, vilket således motsvarar skälen för att vägra erkännande i artikel 15.2 b) och c) i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Vad beträffar tredskodomar görs det skillnad mellan domar om umgängesrätt respektive om barnets återlämnande. Avskaffandet av exekvaturförfarandet för domar om umgängesrätt gäller inte tredskodomar (alternativet vore att föreskriva miniminormer för delgivning). Detta är emellertid inget problem vid fall av bortförande av barn med hänsyn till arten av dessa fall och det omfattande samarbete som föreskrivs i kapitel III.

Vad beträffar artikel 15.2 e) och f) i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 torde det alltid vara möjligt att enligt den verkställande medlemsstatens lag åberopa förekomsten av en senare oförenlig dom i verkställighetsskedet. Så är fallet idag när till exempel den andra domen meddelas efter det att den första domen redan är verkställbar, men innan någon verkställighetsåtgärd har företagits.

Vad beträffar artikel 15.2 a) förväntas ordre public-förbehållet inte åberopas ofta som skäl för att vägra att erkänna domar enligt rådets förordning (EG) nr 1347/2000. Om medlemsstaterna hyser några särskilda farhågor om situationer där detta förbehåll fortfarande är relevant, kan de lägga fram särskilda förslag i denna fråga.

Vad beträffar andra personers med föräldraansvar rätt att höras (artikel 15.2 d) kommer deras synpunkter normalt att beaktas både i mål om umgängesrätt och återlämnande. Om så inte har skett, kan den ursprungliga domen överklagas och ändras.

Artikel 45 - Tillämpningsområde

Avsnittet har ett vidare tillämpningsområde än det franska initiativet om umgängesrätt eftersom det också omfattar barnets återlämnande. Detta är ett väsentligt inslag i den lösning för fall av bortförande av barn som vi har föreslagit i kapitel III.

I fråga om umgängesrätt har tillämpningsområdet begränsats till föräldrar, eftersom medlemsstaternas lagar skiljer sig betydligt åt i fråga om vilka personer med föräldraansvar, utöver föräldrarna, som kan få umgängesrätt.

Om en dom inte kan förses med intyg i enlighet med detta avsnitt, kan den fortfarande erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i avsnitt 1 och 2. Så skulle till exempel kunna vara fallet med en tredskodom om umgängesrätt.

Artikel 46 - Umgängesrätt

Punkt 1 anger den grundläggande principen, nämligen att det inte krävs något särskilt förfarande i den verkställande medlemsstaten för att erkänna och verkställa domar som har försetts med intyg enligt bestämmelserna i detta avsnitt.

Punkt 2 anger de krav som ställs på förfarandet, nämligen att domen inte meddelades i en parts frånvaro och att barnet har tillfrågats med hänsyn till hans eller hennes ålder och mognad.

Punkt 3 handlar om intyget. Standardformuläret i bilaga VI skall användas. Endast punkt 10 i intyget, som handlar om de praktiska formaliteterna för utövandet av umgängesrätt, kan komma att behöva översättas.

Artikel 47 - Återlämnande av barn

Punkt 1 anger den grundläggande principen, nämligen att det inte krävs något särskilt förfarande i den verkställande medlemsstaten för att erkänna och verkställa domar som har försetts med intyg enligt bestämmelserna i detta avsnitt.

Punkt 2 anger det krav som ställs på förfarandet, nämligen att barnet har tillfrågats med hänsyn till hans eller hennes ålder och mognad. Standardformuläret i bilaga VII skall användas för intyget.

Artikel 48 - Ansökan om ändring

Det är inte möjligt att separat överklaga beslutet om att utfärda intyg.

Artikel 49 - Handlingar

Vid verkställighet måste domen åtföljas av intyget och, vid behov i fråga om domar om umgängesrätt, av en översättning av intyget.

Endast punkt 10 i intyget om umgängesrätt, som gäller de praktiska arrangemangen för utövandet av umgängesrätt, kan komma att behöva översättas. Ingen översättning krävs av intyget om återlämnande av barn.

Avsnitt 4 - Övriga bestämmelser

Artikel 50 - Verkställighetsförfarande

Förordningen berör inte verkställighetsförfarandet, som skall ske enligt den verkställande medlemsstatens lag.

Artikel 51 - Praktiska arrangemang för utövande av umgängesrätt

En gränsdragning måste göras mellan avgöranden om tilldelning av umgängesrätt och avgöranden om hur rätten skall utövas. I det sistnämnda fallet skall domstolarna i den medlemsstat där umgängesrätten utövas ha ett visst spelrum när det gäller de praktiska arrangemangen i den utsträckning dessa inte regleras i det ursprungliga avgörandet.

Artikel 52 - Rättshjälp [13]

[13] Kommissionen lade den 18 januari 2002 fram ett förslag till rådets direktiv om att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande mål genom att införa miniminormer för rättshjälp och andra finansiella aspekter med anknytning till civilrättsliga förfaranden, KOM(2002) 13 slutlig, 18.1.2002.

Artikeln motsvarar artikel 30 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 53 - Säkerhet, borgen eller deposition

Artikeln motsvarar artikel 31 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 54 - Legalisering eller annat liknande förfarande

Artikeln motsvarar artikel 35 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Kapitel V - Samarbete mellan centralmyndigheter

Ett väsentligt inslag i förslaget är ett system för samarbete mellan centralmyndigheterna som omfattar både äktenskapsskillnad och föräldraansvar.

Centralmyndigheterna har ett allmänt informations- och samordningsansvar och de skall även samarbeta i enskilda ärenden.

Artikel 55 - Val av myndigheter

Varje medlemsstat skall utse en centralmyndighet. Det kan röra sig om myndigheter som redan har i uppgift att tillämpa internationella konventioner inom detta område.

Artikel 56 - Allmänna uppgifter

Som medlemmar av det europeiska rättsliga nätverket [14] skall centralmyndigheterna i första hand inrätta ett system för uppgiftsutbyte samt diskutera frågor av gemensamt intresse och samarbetsmetoder. De kan också utarbeta riktlinjer om medling i familjer eller hjälpa organisationer som arbetar med sådana här frågor att bilda nätverk.

[14] Rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område, EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

Artikel 57 - Samarbete i enskilda ärenden

Centralmyndigheterna väntas spela en aktiv roll för att se till att föräldraansvaret verkligen kan utövas i enskilda fall, naturligtvis inom de ramar nationell lagstiftning sätter för deras verksamhet. De kan således utbyta uppgifter, ge råd, främja medling och underlätta direktkommunikation mellan domstolar. De har en särskilt viktig uppgift i ärenden om bortförande av barn, där de är skyldiga att leta reda på och återlämna barnet och vid behov inleda rättsliga förfaranden i detta syfte.

Artikel 58 - Centralmyndigheternas arbetssätt

Förmågan att arbeta på andra språk och kostnadsfria tjänster är två mycket viktiga aspekter om man vill göra det lättare för allmänheten att vända sig till centralmyndigheterna.

Artikel 59 - Möten

Avsikten är att använda nätverket för att sammankalla möten med centralmyndigheterna.

Kapitel VI - Förhållandet till andra instrument

Artikel 60 - Förhållandet till andra instrument

Artikeln motsvarar artikel 36 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 61 - Förhållandet till vissa multilaterala konventioner

Artikeln motsvarar artikel 37 i förordning (EG) nr 1347/2000.

1980 års Haagkonvention har tagits med i uppräkningen.

Vidare är förordningens företräde framför 1996 års Haagkonvention inte längre begränsad till barn med hemvist i en medlemsstat. Om gemenskapen skulle besluta att konventionen skall ratificeras av medlemsstaterna, skulle artikel 52 i den konventionen reglera vilka begränsningar som gemenskapslagstiftningen är underkastad och de skulle gälla barn utan hemvist i en medlemsstat som har hemvist i en annan fördragsslutande part.

Artikel 62 - Fördrag med Heliga stolen

Artikeln motsvarar artikel 40 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Liksom i fråga om artikel 16 har det inte ansetts nödvändigt att återge artiklarna 38 och 39 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000. Medlemsstaternas möjlighet att ingå internationella överenskommelser följer av EG-domstolens praxis, medan sådana överenskommelsers rättsverkningar följer av folkrättsliga regler och av artikel 61.

Kapitel VII - Övergångsbestämmelser

Artikel 63

Punkterna 1 och 2 bygger på samma system som artikel 42 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 om tillämpningen av den här förordningen när ett rättsligt förfarande inleds innan förordningen har börjat tillämpas, men domen meddelas efter det datumet.

Punkterna 3 och 4 gör det möjligt att i enlighet med bestämmelserna i denna förordning erkänna och verkställa domar som skulle ha kunnat erkännas och verkställas enligt rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Kapitel VIII - Slutbestämmelser

Artikel 64 - Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Artikeln motsvarar artikel 41 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 65 - Uppgifter om centralmyndigheterna och språk

På grundval av de uppgifter som lämnas av medlemsstaterna kommer kommissionen att uppdatera informationen om centralmyndigheterna och om språk och se till att den görs tillgänglig för allmänheten.

Artikel 66 - Ändring av bilagorna I, II och III

Kommissionen kommer att anpassa bilagorna I, II och III på grundval av de uppgifter medlemsstaterna lämnar. Artikeln motsvarar artikel 44.1 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 67 - Ändring av bilagorna IV-VII

Ett kommittéförfarande föreskrivs för ändring av standardformulären. Artikeln motsvarar artikel 44.2 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 68 - Kommitté

Artikeln motsvarar artikel 45 i förordning (EG) nr 1347/2000.

Artikel 69 - Upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000

Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 upphävs och dess bestämmelser om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap förs oförändrade över till det här förslaget.

Domar som skulle ha erkänts och verkställts enligt rådets förordning (EG) nr 1347/2000 kommer fortfarande att kunna erkännas och verkställas enligt den här förordningen i enlighet med övergångsbestämmelserna i artikel 63.3 och 63.4.

Artikel 70 - Ändring av förordning (EG) nr 44/2001

Artikel 5.2 i förordning (EG) nr 44/2001 ändras för att göra domstolarna behöriga i frågor om underhållsskyldighet som uppkommer i samband med mål om föräldraansvar.

Artikel 71 - Ikraftträdande

Förordningen kommer att börja tillämpas ett år efter det att den har trätt i kraft. Artikel 65 kommer emellertid att börja tillämpas från dagen för ikraftträdandet, eftersom medlemsstaterna måste överlämna de angivna uppgifterna inom tre månader.

Bilagor

Bilaga I

Bilagan motsvarar bilaga I till förordning (EG) nr 1347/2000.

Bilaga II

Bilagan motsvarar bilaga II till förordning (EG) nr 1347/2000.

Bilaga III

Bilagan motsvarar bilaga III till förordning (EG) nr 1347/2000.

Bilaga IV

Bilagan motsvarar bilaga IV till förordning (EG) nr 1347/2000.

Bilaga V

Bilagan motsvarar bilaga V till förordning (EG) nr 1347/2000.

Den enda skillnaden ligger i att "föräldrar" under punkt 3 har ersatts med "personer med föräldraansvar". Därför har en punkt 3.3 ("annan") lagts till, det vill säga andra personer än barnets mor och far.

Bilaga VI

Detta är standardformuläret för intyget om domar om umgängesrätt enligt artikel 46.1.

Punkt 10 handlar om de praktiska arrangemangen för utövande av umgängesrätt. Det är den enda delen av intyget som eventuellt måste översättas.

Bilaga VII

Detta är standardformuläret för intyget om domar om umgängesrätt enligt artikel 47.1.

Bilaga VIII

Bilagan innehåller en jämförelsetabell mellan den här förordningen och motsvarande bestämmelser i den upphävda rådets förordning (EG) nr 1347/2000.

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och om ändring av förordning (EG) nr 44/2001 vad avser mål om underhållsskyldighet

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [15],

[15] EGT C , , s. .

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [16],

[16] EGT C , , s. .

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [17], och

[17] EGT C , , s. .

av följande skäl:

(1) Europeiska gemenskapen har satt som mål att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras. I detta syfte skall gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2) Europeiska rådet i Tammerfors uttalade sitt stöd för principen om ömsesidigt erkännande som en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område och angav umgängesrätt som en prioriterad fråga.

(3) Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn [18] innehåller bestämmelser om domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn som meddelas i samband med äktenskapsmål.

[18] EGT L 160, 30.6.2000, s. 19.

(4) Den 3 juli 2000 lade Frankrike fram ett initiativ inför antagandet av rådets förordning om ömsesidig verkställighet av domar i mål om umgängesrätt när det gäller barn. [19]

[19] EGT C 234, 15.8.2000, s. 7.

(5) För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna om föräldraansvar, som ofta blir aktuella i samband med äktenskapsmål, är det lämpligare att ha ett enda instrument som omfattar både frågor om äktenskap och föräldraansvar.

(6) Tillämpningsområdet för denna förordning bör omfatta civilrättsliga förfaranden, däribland förfaranden som är att anse som likställda med domstolsförfaranden, dock inte förfaranden av rent religiös natur. Hänvisningar till "domstolar" bör därför avse alla myndigheter, judiciella eller andra, som är behöriga i frågor som omfattas av den här förordningen.

(7) Officiella handlingar och inför domstol ingångna förlikningar som är verkställbara i en medlemsstat bör likställas med domar.

(8) Vad beträffar domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap är bör den här förordningen endast vara tillämplig på de äktenskapsliga bandens upplösning. Förordningen bör inte omfatta sådana frågor som skulden till äktenskapets upplösning, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet, underhållsskyldighet och andra frågor som har samband med dessa.

(9) Eftersom den här förordningen syftar till att alla barn skall behandlas lika, bör den omfatta alla avgöranden om föräldraansvar, med undantag för frågor om underhållsskyldighet, som omfattas av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, [20] och åtgärder som vidtagits till följd av brottsliga gärningar som har begåtts av barn.

[20] EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

(10) Grunderna för behörighet i denna förordning bör utformas med hänsyn till barnets bästa. Det innebär att behörigheten i första hand skall ligga hos den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar.

(11) Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur [21] bör gälla för delgivning av handlingar i rättsliga förfaranden som inleds i enlighet med den här förordningen.

[21] EGT L 160, 30.6.2000, s. 37.

(12) Den här förordningen bör inte hindra att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som gäller personer eller egendom i den staten.

(13) Vid bortförande av barn bör domstolarna i den medlemsstat dit barnet har förts eller där det kvarhålls ha möjlighet att som en interimistisk säkerhetsåtgärd besluta att barnet inte skall återlämnas. Detta beslut bör kunna sättas åt sidan genom en vårdnadsdom som har meddelats av domstolarna i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist. Om den sistnämnda domen innebär att barnet skall återlämnas, bör så kunna ske utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat dit barnet har förts.

(14) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur [22] bör kunna tillämpas när barnet skall höras.

[22] EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.

(15) Erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bygger på principen om ömsesidigt förtroende. Skälen för att vägra erkännande bör därför begränsas till ett minimum. De bör bara kunna åberopas vid domar som uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den verkställande medlemsstaten, om rätten att gå i svaromål och parternas rättigheter i övrigt, däribland barnets rättigheter, inte har iakttagits samt vid oförenliga domar.

(16) Något särskilt förfarande bör inte behöva anlitas i den verkställande medlemsstaten för att erkänna och verkställa domar om umgängesrätt och domar om barnets återlämnande vilka har försetts med intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med bestämmelserna i den här förordningen.

(17) Centralmyndigheterna bör både generellt och i enskilda ärenden samarbeta i dessa frågor, däribland för att främja att familjetvister görs upp i godo. Därför bör centralmyndigheterna använda sig av möjligheten att delta i det europeiska rättsliga nätverk som inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område. [23]

[23] EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

(18) Kommissionen bör ges befogenhet att ändra bilagorna I, II och III om domstolar och rättsmedel på grundval av de uppgifter som överlämnas av medlemsstaterna.

(19) I enlighet med artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [24] bör ändringar av bilagorna IV-VII antas enligt det rådgivande förfarandet i artikel 3 i nämnda beslut.

[24] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(20) Av ovan angivna skäl bör förordning (EG) nr 1347/2000 upphävas och ersättas med den här förordningen.

(21) Förordning (EG) nr 44/2001 bör ändras så att den domstol som är behörig i frågor om föräldraansvar enligt den här förordningen även kan avgöra frågor om underhållsskyldighet.

(22) Förenade kungariket och Irland har, i enlighet med artikel 3 i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, meddelat sin önskan att delta i beslutet om och tillämpningen av denna förordning.

(23) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Danmarks ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen deltar inte Danmark i beslutet om denna förordning och är därför inte bundet av den och omfattas inte av dess tillämpning.

(24) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(25) Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna rättsakt syftar särskilt till att säkerställa att barnets grundläggande rättigheter iakttas fullt ut, såsom föreskrivs i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I Tillämpningsområde, definitioner och grundläggande principer

Artikel 1 Tillämpningsområde

1. Denna förordning skall tillämpas på civilrättsliga förfaranden om

(a) äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap

och

(b) tilldelning, utövande, delegering, begränsning eller upphävande av föräldraansvar.

2. Oavsett punkt 1 skall denna förordning inte tillämpas på civilrättsliga förfaranden om

(a) underhåll

och

(b) åtgärder som vidtas till följd av brottsliga gärningar som har begåtts av barn.

3. Andra förfaranden som officiellt erkänns i en medlemsstat skall betraktas som likvärdiga med judiciella förfaranden.

Artikel 2 Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. Domstol: samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde enligt artikel 1.

2. Medlemsstat: samtliga medlemsstater med undantag av Danmark.

3. Dom: varje avgörande rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, liksom varje avgörande i frågor som rör föräldraansvar, oavsett dess rubricering, såsom dom, förordnande eller beslut.

4. Ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där den dom som skall verkställas meddelades.

5. Verkställande medlemsstat: den medlemsstat där verkställighet begärs.

6. Föräldraansvar: rättigheter och skyldigheter som fysiska eller juridiska personer har fått genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan och som rör ett barn eller barnets egendom. Termen omfattar i synnerhet rätt till vårdnad och umgängesrätt.

7. Person med föräldraansvar: fysiska eller juridiska personer som har föräldraansvar för ett barn.

8. Rätt till vårdnad inbegriper de rättigheter och skyldigheter som hänför sig till vården av barnets person och särskilt rätten att vara med och bestämma var barnet skall bo.

9. Umgängesrätt inbegriper rätten att för en begränsad tid ta barnet till en annan plats än den där barnet har hemvist.

10. Bortförande av barn: ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn som

(a) strider mot en rätt till vårdnad som har anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse som har rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet,

och

(b) denna rätt till vårdnad verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum.

Artikel 3 Barnets rätt att upprätthålla kontakt med båda föräldrarna

Ett barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Artikel 4 Barnets rätt att tillfrågas

Ett barn skall ha rätt att uttrycka sina åsikter om frågor som hänför sig till föräldraansvar för honom eller henne i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

KAPITEL II DOMSTOLS BEHÖRIGHET

Avsnitt 1 Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap

Artikel 5 Allmän behörighet

1. Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

(a) inom vars territorium

- makarna har hemvist,

- makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där,

- svaranden har hemvist,

- om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist,

- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes,

- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil där,

(b) i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, i vilken båda makarna har domicil.

2. Vid tillämpningen av denna förordning skall termen domicil ges samma innebörd som den har enligt rättsordningarna i Förenade kungariket och Irland.

Artikel 6 Genkäromål

Den domstol vid vilken ett mål pågår på grundval av artikel 5 skall även ha behörighet att ta upp ett genkäromål, i den utsträckning som det omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

Artikel 7 Omvandlande av hemskillnad till äktenskapsskillnad

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5 skall den domstol i en medlemsstat som har meddelat en dom om hemskillnad även vara behörig att omvandla denna dom till en dom om äktenskapsskillnad, om den medlemsstatens lag medger det.

Artikel 8 Exklusiv behörighet enligt artiklarna 5-7

Talan mot en make som

(a) har hemvist inom en medlemsstats territorium, eller

(b) är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil inom en av de senare medlemsstaternas territorium,

får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 5-7.

Artikel 9 Behörighet i övriga fall

1. Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 5-7 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.

2. Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och som varken är medborgare i medlemsstaten, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil inom en av de senare medlemsstaternas territorium, får varje medlemsstats medborgare som har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgarna i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.

Avsnitt 2 Föräldraansvar

Artikel 10 Allmän behörighet

1. Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2. Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 11, 12 och 21.

Artikel 11 Fortsatt behörighet i den medlemsstat där barnet tidigare var bosatt

1. Om barnets vistelseort ändras, skall domstolarna i den medlemsstat där barnet tidigare var bosatt fortsätta att vara behöriga om

(a) dessa domstolar har meddelat en dom i enlighet med artikel 10,

(b) barnet har varit bosatt i den medlemsstat där det har sin nya vistelseort i mindre än sex månader vid den tidpunkt då talan väcks,

och

(c) en av personerna med föräldraansvar fortsätter att vara bosatt i den medlemsstat där barnet tidigare var bosatt.

2. Punkt 1 skall inte gälla om barnet har förvärvat hemvist på den nya vistelseorten och om den person med föräldraansvar som avses i punkt 1 c har godtagit att domstolarna i den medlemsstaten är behöriga.

3. Vid tillämpningen av denna artikel skall enbart den omständigheten att en person med föräldraansvar inställer sig vid en domstol inte anses innebära ett godtagande av domstolens behörighet.

Artikel 12 Avtal om domstols behörighet

1. De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 5 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret för makarnas gemensamma barn

(a) om barnet har hemvist i en medlemsstat,

(b) om åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet

och

(c) om dessa domstolars behörighet har godtagits av makarna och är till barnets bästa.

2. Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga om

(a) behörigheten har godtagits av alla personer med föräldraansvar när talan väcks,

(b) barnet har en väsentlig anknytning till den medlemsstaten, särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den medlemsstaten eller att barnet är medborgare i den medlemsstaten

och

(c) behörigheten är till barnets bästa.

3. Behörigheten enligt punkt 1 skall upphöra

(a) så snart domen om beviljande eller avslående av en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskapet har blivit slutgiltig,

eller

(b) om en fråga om föräldraansvar ännu inte har avgjorts vid den under a avsedda tidpunkten, så snart domen i den frågan har blivit slutgiltig,

eller

(c) så snart de under a och b avsedda förfarandena har avslutats av något annat skäl.

4. Vid tillämpningen av denna artikel skall enbart den omständigheten att en person med föräldraansvar inställer sig vid en domstol inte anses innebära ett godtagande av domstolens behörighet.

Artikel 13 Behörighet grundad på barnets närvaro

1. Om barnets hemvist inte kan fastställas och ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 11 eller 12, skall domstolarna i den medlemsstat i vilken barnet befinner sig vara behöriga.

2. Punkt 1 äger motsvarande tillämpning på flyktingbarn och barn som har fördrivits på grund av oroligheter i ursprungslandet.

Artikel 14 Behörighet i övriga fall

Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 10-13 eller 21, skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.

Artikel 15 Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet

1. Efter ansökan från en person med föräldraansvar får de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak i undantagsfall, om det är till barnets bästa, överföra målet till domstolarna i en annan medlemsstat

(a) där barnet tidigare hade hemvist,

(b) där barnet är medborgare,

(c) där en person med föräldraansvar har hemvist eller

(d) där barnet har egendom.

I detta syfte skall de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak låta handläggningen av målet vila och föreskriva en tid inom vilken talan måste väckas vid domstolarna i den andra medlemsstaten.

Domstolarna i den andra medlemsstaten får, om det är till barnets bästa, förklara sig behöriga inom en månad från det att talan väcks. I så fall skall den domstol vid vilken talan först har väckts självmant avstå från behörighet. I annat fall skall den domstol vid vilken talan först har väckts utöva behörighet.

2. Domstolarna skall samarbeta vid tillämpningen av denna artikel, antingen direkt eller via de centralmyndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 55.

Avsnitt 3 Gemensamma bestämmelser

Artikel 16 Väckande av talan vid domstol

Talan skall anses ha väckts vid en domstol

(a) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden verkställd,

eller

(b) om delgivning av handlingen skall äga rum innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen ingiven till domstolen.

Artikel 17 Prövning av behörighetsfrågan

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

Artikel 18 Prövning av frågan om målet kan tas upp

1. Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den medlemsstat där talan väcktes inte går i svaromål, skall den behöriga domstolen förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden har kunnat ta emot stämningsansökan eller en motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits.

2. I stället för bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel skall artikel 19 i förordning (EG) nr 1348/2000 gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling skall översändas från en medlemsstat till en annan i enlighet med den förordningen.

3. När bestämmelserna i förordning (EG) nr 1348/2000 inte är tillämpliga, skall artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande handling skall översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.

Artikel 19 Litispendens och mål som har samband med varandra

1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

2. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande föräldraansvar för samma barn skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

I sådant fall har den part som har väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts.

Artikel 20 Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder

1. Utan att det påverkar tillämpningen av kapitel III skall bestämmelserna i denna förordning inte hindra att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, avseende personer eller tillgångar i denna stat i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

2. De åtgärder som avses i punkt 1 skall upphöra att gälla när domstolarna i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak har meddelat dom.

KAPITEL III Bortförande av barn

Artikel 21 Behörig domstol

1. Vid fall av bortförande av barn skall domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet fortsätta att vara behöriga.

2. Punkt 1 skall inte gälla om barnet har fått hemvist i en annan medlemsstat, och

(a) varje person med rätt till vårdnad har godtagit bortförandet eller kvarhållandet,

eller

(b) om samtliga följande villkor är uppfyllda:

(i) Barnet har varit bosatt i denna andra medlemsstat i minst ett år efter det att vårdnadshavaren har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig och,

(ii) inom den tid som avses i led i, ingen ansökan om återlämnande har lämnats in i enlighet med artikel 22.1 eller en dom som inte kräver barnets återlämnande har meddelats i enlighet med artikel 24.3 eller ingen vårdnadsdom har meddelats inom ett år efter det att talan har väckts i enlighet med artikel 24.2,

och

(iii) barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö.

Artikel 22 Återlämnande av barn

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra tillgängliga rättsliga medel kan en vårdnadshavare ansöka om barnets återlämnande hos centralmyndigheten i den medlemsstat dit barnet har förts, antingen direkt eller via en annan centralmyndighet.

2. Vid mottagandet av en ansökan om återlämnande enligt punkt 1 skall centralmyndigheten i den medlemsstat dit barnet har förts

(a) vidta alla nödvändiga åtgärder för att ta reda på var barnet befinner sig

och

(b) se till att barnet återlämnas inom en månad efter det att barnet har hittats, såvida det inte pågår ett förfarande i enlighet med punkt 3.

Centralmyndigheten i den medlemsstat dit barnet har förts skall till centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet överlämna alla uppgifter av betydelse och vid behov ge rekommendationer för att underlätta barnets återlämnande eller överlämna alla uppgifter av betydelse och upprätthålla kontakten under förfarandet enligt punkt 3.

3. Barnets återlämnande får vägras endast efter en ansökan om säkerhetsåtgärder till domstolarna i den medlemsstat dit barnet har förts inom den tid som anges i punkt 2.

Artikel 23 Interimistiska säkerhetsåtgärder om att inte återlämna barnet

1. Domstolarna i den medlemsstat dit barnet har förts skall utan dröjsmål fatta beslut om en ansökan om en säkerhetsåtgärd enligt artikel 22.3.

Barnet skall höras under förfarandet, om detta inte är olämpligt med hänsyn till hans eller hennes ålder eller mognad.

2. Domstolarna får vidta en säkerhetsåtgärd och besluta att inte återlämna barnet i enlighet med punkt 1 endast om

(a) det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar,

eller

(b) barnet motsätter sig att bli återlämnat och har uppnått en ålder och mognad vid vilken det är skäligt att ta hänsyn till dess åsikt.

3. Åtgärden enligt punkt 1 skall vara interimistisk. Domstolarna som har beslutat om åtgärden kan när som helst besluta att den inte längre skall gälla.

Åtgärden enligt punkt 1 skall ersättas av en vårdnadsdom meddelad i enlighet med artikel 24.3.

Artikel 24 Vårdnadsdom

1. Centralmyndigheten i den medlemsstat dit barnet har förts skall underrätta centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet om alla säkerhetsåtgärder som vidtas enligt artikel 23.1 inom två veckor efter det att åtgärden har vidtagits och överlämna alla uppgifter av betydelse, i synnerhet en utskrift av ett eventuellt förhör med barnet.

2. Centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet skall väcka talan vid domstolarna i den medlemsstaten inom en månad efter mottagandet av de uppgifter som avses i punkt 1 och ansöka om ett vårdnadsavgörande.

En person med föräldraansvar får också väcka talan vid domstol om samma sak.

3. Den domstol vid vilken talan har väckts enligt punkt 2 skall meddela vårdnadsdomen utan dröjsmål.

Under förfarandet skall domstolen i syfte att övervaka barnets situation upprätthålla kontakten, direkt eller via centralmyndigheterna, med den domstol som vidtog säkerhetsåtgärden om att inte återlämna barnet i enlighet med artikel 23.1.

Barnet skall höras under förfarandet, om detta inte är olämpligt med hänsyn till hans eller hennes ålder eller mognad. I detta syfte skall domstolen ta hänsyn till de uppgifter som överlämnats i enlighet med punkt 1 och, om så är lämpligt, tillämpa bestämmelserna i förordning (EG) nr 1206/2001.

4. Centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet skall underrätta centralmyndigheten i den medlemsstat dit barnet har förts om den dom som har meddelats i enlighet med punkt 3 och överlämna alla uppgifter av betydelse och vid behov ge rekommendationer.

5. En dom som meddelas enligt punkt 3 och som innebär att barnet skall återlämnas och som har försetts med intyg i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel IV, skall erkännas och verkställas utan att något särskilt förfarande behöver anlitas till den del domen avser barnets återlämnande.

Vid tillämpningen av denna punkt skall den dom som har meddelats enligt punkt 3 vara verkställbar oavsett att den överklagas.

Artikel 25 Kostnader och avgifter

1. Centralmyndigheternas biträde skall vara kostnadsfritt.

2. Domstolarna får besluta att en person som har fört bort ett barn skall ersätta kostnaderna, däribland juridiska kostnader, för att leta reda på och återlämna barnet.

KAPITEL IV ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

Avsnitt 1 Erkännande

Artikel 26 Erkännande av en dom

1. En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

Bestämmelserna i detta kapitel skall även gälla fastställande till beloppet av rättegångskostnader som hänför sig till förfaranden som omfattas av denna förordning liksom verkställighet av varje sådant förordnande om rättegångskostnader.

Handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) och som är verkställbara i en medlemsstat, liksom sådana förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål och som är verkställbara i den medlemsstat där förlikningen ingicks, skall erkännas och förklaras vara verkställbara under samma förutsättningar som domar.

2. I synnerhet, och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, skall inget särskilt förfarande behöva anlitas för att uppdatera uppgifter om civilstånd i relevanta register i en medlemsstat på grundval av en i en annan medlemsstat meddelad dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, om denna dom inte kan överklagas enligt lagen i den medlemsstaten.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av avsnitt 3 kan en berörd part, genom att anlita de förfaranden som föreskrivs i avsnitt 2, få fastställt att domen skall erkännas eller inte erkännas.

Behörigheten hos den lokala domstol som anges i förteckningen i bilaga I skall bestämmas enligt den interna lagstiftningen i den medlemsstat där frågan om erkännande väcks.

4. Om frågan huruvida en dom skall erkännas uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen avgöra frågan om erkännande.

Artikel 27 Skäl för att vägra erkännande av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap

En dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall inte erkännas

(a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public),

(b) om domen har meddelats mot en utebliven svarande och denne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att svaranden otvetydigt har godtagit domen,

(c) den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande, eller

(d) om domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en icke-medlemsstat mellan samma parter, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

Artikel 28 Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar

En dom om föräldraansvar skall inte erkännas

(a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), med hänsyn tagen till barnets bästa,

(b) om domen i strid med grundläggande rättegångsregler i den medlemsstat där den görs gällande har meddelats utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall,

(c) om domen har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt har godtagit domen,

(d) om en person begär det och hävdar att domen hindrar honom eller henne att utöva sitt föräldraansvar, om domen har meddelats utan att personen i fråga har fått möjlighet att yttra sig,

(e) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande,

eller

(f) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i en annan medlemsstat eller i den icke-medlemsstat där barnet har hemvist, såvida den sist meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

Artikel 29 Förbud mot omprövning av ursprunglig domstols behörighet

Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 27 a och 28 a får inte avse behörighetsreglerna i artiklarna 5-9, 10-14 och 21.

Artikel 30 Olikheter i tillämplig lag

Erkännande av en dom får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap under samma omständigheter.

Artikel 31 Förbud mot omprövning i sak

En dom får aldrig omprövas i sak.

Artikel 32 Vilandeförklaring av mål

1. Om det vid domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat skall erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom anlitande av ordinära rättsmedel.

2. Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i Irland eller Förenade kungariket skall erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila om verkställighet av domen har uppskjutits i ursprungsmedlemsstaten på grund av att ändring i domen har sökts.

Avsnitt 2 Ansökan om verkställbarhetsförklaring

Artikel 33 Verkställbara domar

1. En dom om utövande av föräldraansvar över ett barn, som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten och har delgivits, skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen på ansökan av part förklarats vara verkställbar där.

2. I Förenade kungariket skall sådana domar dock verkställas i England och Wales, i Skottland eller i Nordirland sedan domen på ansökan av part har registrerats för verkställighet i den delen av Förenade kungariket.

Artikel 34 Lokala domstolars behörighet

1. Ansökan om verkställbarhetsförklaring skall göras vid den domstol som anges i förteckningen i bilaga I.

2. Den lokala behörigheten skall bestämmas efter hemvistet för den person mot vilken verkställighet begärs eller efter hemvistet för det barn som ansökan avser.

Om det inte finns något sådant hemvist som avses i första stycket i den verkställande medlemsstaten, skall den lokala domstolens behörighet bestämmas efter den plats där verkställighet skall ske.

Artikel 35 Förfarande

1. Förfarandet vid ansökan skall regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten.

2. Sökanden skall uppge en delgivningsadress inom den domstols domkrets där ansökan görs. Om lagen i den verkställande medlemsstaten inte föreskriver en sådan delgivningsadress, skall sökanden i stället utse ett ombud i saken.

3. De handlingar som anges i artiklarna 42 och 44 skall bifogas ansökan.

Artikel 36 Domstolens avgörande

1. Den domstol som prövar ansökan skall avgöra frågan snarast. I detta skede av förfarandet skall den part mot vilken verkställighet begärs inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

2. Ansökan får avslås endast på någon av de i artiklarna 27-29 angivna grunderna.

3. En dom får aldrig omprövas i sak.

Artikel 37 Underrättelse om ett avgörande

En behörig domstolstjänsteman skall snarast, på det sätt som föreskrivs enligt lagen i den verkställande medlemsstaten, underrätta sökanden om det avgörande som har meddelats med anledning av ansökan.

Artikel 38 Ansökan om ändring av avgöranden

1. Var och en av parterna får ansöka om ändring av avgörandet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

2. Ansökan om ändring skall göras vid den domstol som anges i förteckningen i bilaga II.

3. Ansökan om ändring skall handläggas enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk process.

4. Om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring, skall den domstol som handlägger frågan efter det att ändring har sökts höra den part mot vilken verkställighet begärs. Om denne underlåter att förklara sig skall bestämmelserna i artikel 18 tillämpas.

5. Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring skall göras inom en månad efter delgivningen av denna. Om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, skall fristen för att ansöka om ändring vara två månader och löpa från den dag då avgörandet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

Artikel 39 Instansordning och rättsmedel

Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts får talan endast föras enligt de förfaranden som avses i bilaga III.

Artikel 40 Vilandeförklaring av mål

1. Den domstol som handlägger ansökan om ändring enligt artikel 38 eller 39 får på begäran av den part mot vilken verkställighet begärs låta verkställigheten vila, om talan mot domen har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel eller om fristen för sådan talan ännu inte har löpt ut. I sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inom vilken sådan talan skall föras.

2. Om domen meddelades i Irland eller i Förenade kungariket skall varje form av överklagande som står till buds i ursprungsmedlemsstaten anses som en sådan talan mot domen genom ordinära rättsmedel som avses i punkt 1.

Artikel 41 Delvis verkställighet

1. Om en dom omfattar flera yrkanden och verkställighet inte kan medges för alla, skall domstolen medge verkställighet för ett eller flera av dem.

2. Sökanden kan begära att domen verkställs delvis.

Artikel 42 Handlingar

1. En part som gör gällande att en dom skall erkännas eller inte erkännas eller som ansöker om verkställbarhetsförklaring skall ge in

(a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet skall kunna fastställas,

och

(b) ett sådant intyg som avses i artikel 44.

2. När det rör sig om en dom som har meddelats i någons utevaro skall den part som ansöker om erkännande eller verkställbarhetsförklaring dessutom ge in

(a) originalet eller en bestyrkt kopia av den handling som visar att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits den uteblivna parten,

eller

(b) en handling som visar att svaranden otvetydigt har godtagit domen.

Artikel 43 Avsaknad av handlingar

1. Om de i artikel 42.1 b eller 42.2 angivna handlingarna inte har givits in, kan domstolen bestämma en tid inom vilken de skall ges in, godta likvärdiga handlingar eller, om tillgängliga uppgifter kan anses tillräckliga, befria sökanden från skyldigheten att ge in dem.

2. Om domstolen begär det, skall en översättning av handlingarna ges in. Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig därtill i någon av medlemsstaterna.

Artikel 44 Intyg om domar i äktenskapsmål och intyg om domar om föräldraansvar

Den behöriga domstolen eller myndigheten i en medlemsstat där en dom har meddelats skall på begäran av part utfärda ett intyg enligt standardformuläret i bilaga IV (domar i äktenskapsmål) eller bilaga V (domar om föräldraansvar).

Avsnitt 3 Verkställighet av domar om umgängesrätt och återlämnande av barn

Artikel 45 Tillämpningsområde

1. 1. Detta avsnitt skall tillämpas på

(a) umgängesrätt som har beviljats en av föräldrarna till ett barn

och

(b) återlämnande av ett barn till följd av en vårdnadsdom som har meddelats i enlighet med artikel 24.3.

2. 2. Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte hindra att en person med föräldraansvar ansöker om erkännande och verkställighet i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 1 och 2 i det här kapitlet.

Artikel 46 Umgängesrätt

1. Sådan umgängesrätt som avses i artikel 45.1 a och som har beviljats i en verkställbar dom i en medlemsstat skall erkännas och verkställas i alla de övriga medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas, om domen uppfyller de processuella kraven och har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2 i denna artikel.

2. Domstolen i ursprungsmedlemsstaten skall utfärda intyget som avses i punkt 1 endast om

(a) domen inte har meddelats i någons utevaro

och

(b) barnet fick möjlighet att komma till tals, om detta inte ansågs olämpligt med hänsyn till hans eller hennes ålder eller mognad.

Domstolen i ursprungsmedlemsstaten skall utfärda intyget på begäran av en person med umgängesrätt och enligt standardformuläret i bilaga VI (intyg om umgängesrätt).

Intyget skall utfärdas på samma språk som domen.

Artikel 47 Återlämnande av barn

1. Ett barns återlämnande som avses i artikel 45.1 b och som följer av en verkställbar dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas och verkställas i alla de övriga medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas, om domen uppfyller de processuella kraven och har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2 i denna artikel.

2. Domstolen i ursprungsmedlemsstaten skall utfärda intyget som avses i punkt 1 endast om barnet fick möjlighet att komma till tals, om detta inte ansågs olämpligt med hänsyn till hans eller hennes ålder eller mognad.

Domstolen i ursprungsmedlemsstaten skall utfärda intyget på eget initiativ och enligt standardformuläret i bilaga VII (intyg om återlämnande av barn).

Intyget skall utfärdas på samma språk som domen.

Artikel 48 Ansökan om ändring

Beslutet om att utfärda intyg enligt artikel 46.1 eller artikel 47.1 kan inte överklagas.

Artikel 49 Handlingar

1. En part som ansöker om verkställighet av en dom skall ge in

(a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet skall kunna fastställas,

och

(b) det intyg som avses i artikel 46.1 eller artikel 47.1

2. Vid tillämpningen av den här artikeln skall det intyg som avses i artikel 46.1 vid behov åtföljas av en översättning av punkt 10 i intyget om praktiska arrangemang kring utövandet av umgängesrätt.

Översättningen skall göras till det officiella språket eller de officiella språken i medlemsstaten eller till något annat språk som den verkställande medlemsstaten uttryckligen godtar. Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig därtill i någon av medlemsstaterna.

Ingen översättning krävs av intyget som avses i artikel 47.1.

Avsnitt 4 Övriga bestämmelser

Artikel 50 Verkställighetsförfarande

Verkställighetsförfarandet skall regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 51 Praktiska arrangemang för utövande av umgängesrätt

1. Domstolarna i den verkställande medlemsstaten får besluta om de praktiska arrangemangen för utövande av umgängesrätt, om de nödvändiga arrangemangen inte regleras i domen från den medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak och under förutsättning att de väsentliga inslagen i den domen iakttas.

2. De praktiska arrangemang som beslutas enligt punkt 1 skall upphävas om det finns en senare dom som har meddelats av den medlemsstats domstolar som är behöriga att pröva målet i sak.

Artikel 52 Rättshjälp

Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, skall han vid det förfarande som avses i artiklarna 26, 33 och 51 vara berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 53 Säkerhet, borgen eller deposition

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas på följande grunder av den som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, nämligen

(a) att han eller hon inte har hemvist i den medlemsstat där verkställighet begärs, eller

(b) att han eller hon är utländsk medborgare eller, när verkställighet begärs i Förenade kungariket eller Irland, inte har domicil i den medlemsstaten.

Artikel 54 Legalisering eller annat liknande förfarande

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas i fråga om de handlingar som anges i artiklarna 42, 43 och artikel 49 eller i fråga om fullmakt för ombud i saken.

KAPITEL V Samarbete mellan centralmyndigheter

Artikel 55 Val av myndigheter

Varje medlemsstat skall utse en centralmyndighet som skall bistå vid tillämpningen av denna förordning.

Utöver den centralmyndighet som utses i enlighet med punkt 1, kan en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem eller regelverk tillämpas inom olika territoriella enheter beträffande frågor som regleras av denna förordning utse en myndighet för varje territoriell enhet och specificera dess territoriella behörighet. I dessa fall kan meddelanden antingen skickas direkt till den behöriga myndigheten i den territoriella enheten eller till centralmyndigheten, som skall vara ansvarig för att sända dem vidare till den behöriga myndigheten i den territoriella enheten och informera avsändaren härom.

Artikel 56 Allmänna uppgifter

Centralmyndigheterna skall inrätta ett system för uppgiftsutbyte om nationell lagstiftning och nationella förfaranden och vidta allmänna åtgärder för att förbättra tillämpningen av denna förordning och stärka samarbetet sinsemellan, bland annat upprätta ett system för gränsöverskridande samarbete om medling.

I detta syfte skall det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, som inrättades genom beslut 2001/470/EG, användas.

Artikel 57 Samarbete i enskilda ärenden

Centralmyndigheterna skall samarbeta i enskilda ärenden, i synnerhet för att se till att föräldraansvaret för ett barn kan utövas i praktiken. I detta syfte skall centralmyndigheterna direkt eller via myndigheter eller andra organ och i enlighet med den lagstiftning som gäller för dem

(a) utbyta uppgifter

(i) om barnets situation,

(ii) om pågående förfaranden eller

(iii) beslut som berör barnet

(b) vid behov ge rekommendationer, i synnerhet i syfte att samordna säkerhetsåtgärder i den medlemsstat där barnet befinner sig med avgöranden i den medlemsstat som är behörig att pröva ärendet i sak,

(c) vidta alla nödvändiga åtgärder för att ta reda på var barnet befinner sig och återlämna barnet, inbegripet att inleda rättsliga förfaranden i enlighet med artiklarna 22-24,

(d) ge information till och biträda personer med föräldraansvar som försöker att få avgöranden erkända och verkställda inom myndighetens område, i synnerhet rörande umgängesrätt och återlämnande av barn,

(e) underlätta kontakter mellan domstolar, i synnerhet när det gäller att överföra mål i enlighet med artikel 15 eller att avgöra mål om bortförande av barn i enlighet med artiklarna 22-24

och

(f) främja överenskommelser mellan personer med föräldraansvar genom medling eller andra metoder och organisera gränsöverskridande samarbete i detta syfte.

Artikel 58 Centralmyndigheternas arbetssätt

1. En person med föräldraansvar kan lämna in en ansökan om biträde till centralmyndigheten i den medlemsstat där han eller hon har hemvist eller till centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet har hemvist eller befinner sig. Om det i ansökan om biträde finns en hänvisning till en dom som har meddelats i enlighet med denna förordning skall personen med föräldraansvar bifoga de relevanta intyg som anges i artikel 44 eller artikel 46.1 eller 47.1.

2. Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om det eller de av Europeiska unionens officiella språk utöver sitt eget som kan godtas i kontakterna med centralmyndigheten.

3. Centralmyndigheternas biträde i enlighet med artikel 57 skall vara kostnadsfritt.

4. Varje centralmyndighet skall bära sina egna kostnader.

Artikel 59 Möten

Kommissionen skall sammankalla möten mellan centralmyndigheterna via det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område som inrättades genom beslut 2001/470/EG.

KAPITEL VI FÖRHÅLLANDET TILL ANDRA INSTRUMENT

Artikel 60 Förhållandet till andra instrument

1. Med de begränsningar som följer av artikel 63 och punkt 2 i den här artikeln skall denna förordning, för medlemsstaterna, ersätta sådana vid förordningens ikraftträdande gällande konventioner som ingåtts mellan två eller flera medlemsstater och som avser frågor som regleras i förordningen.

2. (a) Finland och Sverige har rätt att avge en förklaring om att konventionen av den 6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, tillsammans med slutprotokollet till den konventionen, skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna mellan dem, i stället för bestämmelserna i denna förordning. Sådana förklaringar skall bifogas denna förordning och offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Dessa medlemsstater kan när som helst återkalla förklaringarna, helt eller delvis.

(b) Principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet när det gäller unionens medborgare skall iakttas.

(c) Bestämmelser om domstols behörighet, i varje framtida överenskommelse mellan de medlemsstater som anges i a rörande frågor som regleras av denna förordning, skall vara i linje med de behörighetsregler som anges i förordningen.

(d) En dom meddelad av en domstol i någon av de nordiska stater som har avgett en förklaring enligt a skall erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i kapitel IV i den här förordningen, om domstolen har grundat sin behörighet på en bestämmelse som har en motsvarighet i kapitlen II och III i den här förordningen.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

(a) en kopia av de i punkt 2 a och c avsedda överenskommelserna och de enhetliga lagar varigenom dessa överenskommelser genomförs,

(b) varje uppsägning eller ändring av sådana överenskommelser eller enhetliga lagar.

Artikel 61 Förhållandet till vissa multilaterala konventioner

När det gäller en fråga som omfattas av denna förordning skall förordningen, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, gälla framför följande konventioner:

(a) Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga,

(b) Luxemburgkonventionen av den 8 september 1967 om erkännande av domar rörande äktenskaps giltighet,

(c) Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader,

(d) Europeiska konventionen av den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn,

(e) Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn,

och

(f) Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

Artikel 62 Fördrag med Heliga stolen

1. Denna förordning skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av det den 7 maj 1940 i Vatikanstaten undertecknade internationella fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och Portugal.

2. Ett avgörande om äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med det fördrag som anges i punkt 1 skall erkännas i medlemsstaterna enligt villkoren i kapitel IV, avsnitt I.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall även gälla för följande internationella fördrag (konkordat) med Heliga stolen:

(a) Lateranfördraget av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen, ändrat genom den överenskommelse och det tilläggsprotokoll som undertecknades i Rom den 18 februari 1984.

(b) Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen och Spanien om rättsliga frågor.

4. Erkännande av avgöranden enligt punkt 2 får i Italien och Spanien underkastas samma förfaranden och samma kontroller som är tillämpliga på sådana avgöranden av kyrkliga domstolar som har meddelats i enlighet med de internationella fördrag med Heliga stolen som anges i punkt 3.

5. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

(a) en kopia av de fördrag som anges i punkterna 1 och 3,

(b) varje uppsägning eller ändring av dessa fördrag.

KAPITEL VII ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 63

1. Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller registrerats och på förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål efter den dag då förordningen började tillämpas enligt artikel 71.

2. Domar som har meddelats efter den dag då denna förordning började tillämpas i mål och ärenden som har anhängiggjorts före den dagen, men efter den dag då förordning (EG) nr 1347/2000 trädde i kraft, skall erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i kapitel IV i denna förordning, om domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer antingen med de bestämmelser som anges i kapitel II eller III i denna förordning eller i förordning (EG) nr 1347/2000 eller med bestämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsmedlemsstaten och den medlemsstat där domen görs gällande vid tiden för målets eller ärendets anhängiggörande.

3. Domar som har meddelats före den dag då denna förordning började tillämpas i mål och ärenden som har anhängiggjorts efter den dag då förordning (EG) nr 1347/2000 trädde i kraft, skall erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i kapitel IV i den här förordningen under förutsättning att de avser äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap eller föräldraansvar för makarnas gemensamma barn som har meddelats i samband med sådana äktenskapsmål.

4. Domar som har meddelats före den dag då denna förordning började tillämpas men efter den dag då förordning (EG) nr 1347/2000 trädde i kraft i mål och ärenden som har anhängiggjorts före den dag då förordning (EG) nr 1347/2000 trädde i kraft, skall erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i kapitel IV i denna förordning under förutsättning att de avser äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap eller föräldraansvar för makarnas gemensamma barn som har meddelats i samband med sådana äktenskapsmål och domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer antingen med de bestämmelser som anges i kapitel II eller III i denna förordning eller med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1347/2000 eller med bestämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsmedlemsstaten och den medlemsstat där domen görs gällande vid tiden för målets eller ärendets anhängiggörande.

KAPITEL VIII SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 64 Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Med avseende på en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem eller regelverk tillämpas i olika territoriella enheter skall beträffande frågor som regleras av denna förordning

(a) en hänvisning till hemvist i medlemsstaten avse hemvist inom en territoriell enhet,

(b) en hänvisning till medborgarskap eller, när det gäller Förenade kungariket, till domicil, avse anknytning till den territoriella enhet som anges i lagen i den medlemsstaten,

(c) en hänvisning till en myndighet i en medlemsstat avse den myndighet inom en territoriell enhet som har mottagit en sådan ansökan,

(d) en hänvisning till reglerna i den anmodade medlemsstaten avse reglerna i den territoriella enhet där en fråga om behörighet, erkännande eller verkställighet uppkommer.

Artikel 65 Uppgifter om centralmyndigheterna och språk

1. Medlemsstaterna skall inom tre månader efter ikraftträdandet av denna förordning meddela kommissionen följande:

(a) namn, adress och sätt att kontakt med de centralmyndigheter som har utsetts enligt artikel 55,

(b) de språk som kan användas i kontakterna med centralmyndigheterna i enlighet med artikel 58.2,

och

(c) de språk som kan användas i intyget om umgängesrätt i enlighet med artikel 49.2.

Medlemsstaterna skall meddela kommissionen alla ändringar av dessa uppgifter.

Kommissionen skall offentliggöra dessa uppgifter.

Artikel 66 Ändring av bilagorna I, II och III

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om texter som kräver ändringar av förteckningarna över domstolar och rättsmedel i bilagorna I, II och III.

Kommissionen skall ändra bilagorna i enlighet med detta.

Artikel 67 Ändring av bilagorna IV-VII

Alla ändringar i standardformulären i bilaga IV-VII skall antas i enlighet med det rådgivande förfarande som anges i artikel 68.2.

Artikel 68 Kommitté

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. När hänvisning sker till denna punkt skall det rådgivande förfarandet i artikel 3 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artikel 7.3 i det beslutet skall iakttas.

3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 69 Upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000

3. 1. Förordning (EG) nr 1347/2000 skall upphävas från och med den dag denna förordning börjar tillämpas enligt artikel 71.

4. 2. Alla hänvisningar till förordning (EG) nr 1347/2000 skall förstås som hänvisningar till denna förordning i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga VIII.

Artikel 70 Ändring av förordning (EG) nr 44/2001

Artikel 5.2 i förordning (EG) nr 44/2001 skall ersättas med följande:

"2. om talan avser underhållsskyldighet, vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sin hemvist eller vanliga vistelseort eller, om talan har samband med frågan om någons rättsliga status, vid den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva denna fråga, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap, eller, om talan har samband med frågan om föräldraansvar, vid den domstol som enligt rådets förordning (EG) nr ... [om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar]* är behörig att pröva denna fråga.

* EGT L ...."

Artikel 71 Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2003.

Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 juli 2004, med undantag för artikel 65, som skall tillämpas från och med den 1 juli 2003.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA I

Ansökningar enligt artikel 26 och 33 skall göras vid följande domstolar

- i Belgien vid tribunal de première instance/rechtbank van eerste aanleg/erstinstanzliches Gericht,

- i Tyskland

- i distriktet för Kammergericht (Berlin) vid Familiengericht Pankow/Weißensee,

- i distrikten för övriga Oberlandesgerichte vid den Familiengericht som hör till respektive Oberlandesgericht,

- i Grekland vid ÌïíïµåëÝò Ðñùôïäéêåßï,

- i Spanien vid Juzgado de Primera Instancia,

- i Frankrike hos rättens ordförande vid tribunal de grande instance,

- i Irland vid High Court,

- i Italien vid Corte d'appello,

- i Luxemburg hos rättens ordförande vid Tribunal d'arrondissement,

- i Nederländerna hos rättens ordförande vid arrondissementsrechtbank,

- i Österrike vid Bezirksgericht,

- i Portugal vid Tribunal de Comarca eller Tribunal de família,

- i Finland vid käräjäoikeus/tingsrätt,

- i Sverige vid Svea hovrätt,

- i Förenade kungariket

a) i England och Wales vid High Court of Justice,

b) i Skottland vid Court of Session,

c) i Nordirland vid High Court of Justice,

d) i Gibraltar vid Supreme Court.

BILAGA II

Ansökningar om ändring enligt artikel 38 skall göras vid följande domstolar

- i Belgien

a) om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring, vid cour d'appel/hof van beroep,

b) om ansökan om ändring görs av den part mot vilken verkställighet begärs, vid tribunal de première instance/rechtbank van eerste aanleg/erstinstanzliches Gericht,

- i Tyskland vid Oberlandesgericht,

- i Grekland vid Åöåôåßï,

- i Spanien vid Audiencia Provincial,

- i Frankrike vid Cour d'appel,

- i Irland vid High Court,

- i Italien vid Corte d'appello,

- i Luxemburg vid Cour d'appel,

- i Nederländerna

a) om ansökan om ändring görs av sökanden eller av en svarande som inställt sig, vid het gerechtshof,

b) om ansökan om ändring görs av en svarande som fått tillstånd att inte inställa sig, vid arrondissementsrechtbank,

- i Österrike vid Bezirksgericht,

- i Portugal vid Tribunal da Relação,

- i Finland vid hovioikeus/hovrätt,

- i Sverige vid Svea hovrätt,

- i Förenade kungariket

a) i England och Wales vid High Court of Justice,

b) i Skottland vid Court of Session,

c) i Nordirland vid High Court of Justice,

d) i Gibraltar vid Court of Appeal.

BILAGA III

Talan enligt artikel 39 får endast föras

- i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna genom kassationsbesvär,

- i Tyskland genom Rechtsbeschwerde,

- i Irland genom ett överklagande som avser en rättsfråga till Supreme Court,

- i Österrike genom Revisionsrekurs,

- i Portugal genom ett överklagande som avser en rättsfråga (recurso restrito à matéria de direito),

- i Finland genom överklagande till korkein oikeus/högsta domstolen,

- i Sverige genom överklagande till Högsta domstolen,

- i Förenade kungariket enbart genom ett överklagande som avser en rättsfråga.

BILAGA IV

Intyg om domar i äktenskapsmål enligt artikel 44

1. Ursprungsland

2. Domstol eller myndighet som har utfärdat intyget

2.1. Namn

2.2. Adress

2.3. Tfn, fax, e-postadress

3. Äktenskap

3.1. Hustrun

3.1.1. Fullständigt namn

3.1.2. Födelseland och födelseort

3.1.3. Födelsedatum

3.2. Mannen

3.2.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelseland och födelseort

3.2.3. Födelsedatum

3.3. Land, ort (om uppgift finns) och datum för vigsel

3.3.1. Land för vigsel

3.3.2. Ort för vigsel (om uppgift finns)

3.3.3. Datum för vigsel

4. Domstol som har meddelat domen

4.1. Domstolens namn

4.2. Domstolsort

5. Dom

5.1. Datum

5.2. Referensnummer

5.3. Domens typ

5.3.1. Äktenskapsskillnad

5.3.2. Annullering av äktenskap

5.3.3. Hemskillnad

5.4. Rör det sig om en dom som har meddelats i någons utevaro-

5.4.1. Nej

5.4.2. Ja [25]

[25] De handlingar som avses i artikel 42.2 skall bifogas.

6. Namnen på de parter som har beviljats rättshjälp

7. Kan domen fortfarande överklagas enligt lagen i ursprungsmedlemsstaten-

7.1. Nej

7.2. Ja

8. Datum då domen får rättslig verkan i den medlemsstat där den meddelades

8.1. Äktenskapsskillnad

8.2. Hemskillnad

Utfärdat i ------------------ den ------------------ Namnteckning och/eller stämpel

BILAGA V

Intyg om domar om föräldraansvar enligt artikel 44

1. Ursprungsland

2. Domstol eller myndighet som har utfärdat intyget

2.1. Namn

2.2. Adress

2.3. Tfn, fax, e-postadress

3. Personer med föräldraansvar

3.1. Moder

3.1.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

3.2. Fader

3.2.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

3.3. Annan

3.2.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

4. Domstol som har meddelat domen

4.1. Domstolens namn

4.2. Domstolsort

5. Dom

5.1. Datum

5.2. Referensnummer

5.3. Rör det sig om en dom som har meddelats i någons utevaro-

5.3.1. Nej

5.3.2. Ja [26]

[26] De handlingar som avses i artikel 42.2 skall bifogas.

6. Barn som omfattas av domen [27]

[27] Om antalet barn som omfattas av domen är fler än fyra skall ett andra formulär användas.

6.1. Fullständigt namn och födelsedatum

6.2. Fullständigt namn och födelsedatum

6.3. Fullständigt namn och födelsedatum

6.4. Fullständigt namn och födelsedatum

7. Namnen på de parter som har beviljats rättshjälp

8. Intyg om verkställbarhet och delgivning

8.1. Kan domen verkställas enligt ursprungsmedlemsstatens lag-

8.1.1. Ja

8.1.2. Nej

8.2. Har domen delgivits den part mot vilken verkställighet begärs-

8.2.1. Ja

8.2.1.1. Partens fullständiga namn

8.2.1.2. Delgivningsdatum

8.2.2. Nej

Utfärdat i ------------------ den ------------------ Namnteckning och/eller stämpel

BILAGA VI

Intyg om domar om umgängesrätt enligt artikel 46.1

1. Ursprungsland

2. Domstol eller myndighet som har utfärdat intyget

2.1. Namn

2.2. Adress

2.3. Tfn, fax, e-postadress

3. Föräldrar

3.1. Moder

3.1.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

3.2. Fader

3.2.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

4. Domstol som har meddelat domen

4.1. Domstolens namn

4.2. Domstolsort

5. Dom

5.1. Datum

5.2. Referensnummer

6. Barn som omfattas av domen [28]

[28] Om antalet barn som omfattas av domen är fler än fyra skall ett andra formulär användas.

6.1. Fullständigt namn och födelsedatum

6.2. Fullständigt namn och födelsedatum

6.3. Fullständigt namn och födelsedatum

6.4. Fullständigt namn och födelsedatum

7. Domen kan verkställas enligt ursprungsmedlemsstatens lag (

8. Domen meddelades inte i någons utevaro (

9. Barnen fick möjlighet att komma till tals, om detta inte ansågs olämpligt med hänsyn till deras ålder eller mognad (

10. Praktiska arrangemang för utövandet av umgängesrätt

10.1. Datum

10.2. Ort

10.3. Särskilda skyldigheter för personer med föräldraansvar för att hämta/återlämna barnen

10.3.1. Ansvar för resekostnader

10.3.2. Övrigt

10.4. Begränsningar i utövandet av umgängesrätten

11. Namnen på de parter som beviljats rättshjälp

Utfärdat i ------------------ den ------------------ Namnteckning och/eller stämpel

BILAGA VII

Intyg om återlämnande av barn enligt artikel 47.1

1. Ursprungsland

2. Domstol eller myndighet som har utfärdat intyget

2.1. Namn

2.2. Adress

2.3. Tfn, fax, e-postadress

3. Personer med föräldraansvar

3.1. Moder

3.1.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

3.2. Fader

3.2.1. Fullständigt namn

3.2.2. Födelsedatum och födelseort

3.3. Annan

3.3.1. Fullständigt namn

3.3.2. Födelsedatum och födelseort

4. Domstol som har meddelat domen

4.1. Domstolens namn

4.2. Domstolsort

5. Dom

5.1. Datum

5.2. Referensnummer

6. Barn som omfattas av domen [29]

[29] Om antalet barn som omfattas av domen är fler än fyra skall ett andra formulär användas.

6.1. Fullständigt namn och födelsedatum

6.2. Fullständigt namn och födelsedatum

6.3. Fullständigt namn och födelsedatum

6.4. Fullständigt namn och födelsedatum

7. Barnen fick möjlighet att komma till tals (om detta inte ansågs olämpligt med hänsyn till deras ålder eller mognad) (

8. Domen föreskriver att barnen skall återlämnas (

9. Barnens vårdnadshavare

10. Namnen på de parter som beviljats rättshjälp

Utfärdat i------------------ den ------------------ Namnteckning och/eller stämpel

BILAGA VIII

Jämförelsetabell med förordning (EG) nr 1347/2000

Upphävda artiklar // Motsvarande artiklar i den nya förordningen

>Plats för tabell>

Bilaga I // Bilaga I

Bilaga II // Bilaga II

Bilaga III // Bilaga III

Bilaga IV // Bilaga IV

Bilaga V // Bilaga V