Talan väckt den 19 februari 2009 – Italien mot kommissionen

(Mål T-84/09)

2009/C 90/55

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Republiken Italien (ombud: L. Ventrella, avvocato dello Stato)

Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att förstainstansrätten ska

Grunder och huvudargument

Den italienska regeringen har väckt talan vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt mot kommissionens beslut K(2008) 7820 av den 8 december 2008”om undantagande av vissa utgifter som betalats av medlemsstaterna från gemenskapsfinansiering genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ)”.

Kommissionen har särskilt undantagit vissa kategorier av utgifter som den italienska staten haft för regleringsåren 2003–2007 från gemenskapsfinansiering genom FEOGA, inom ramen för garantisektionen.

Talan riktar sig i synnerhet mot tre punkter i beslutet:

Vad gäller den första punkten anförs att kommissionen har åsidosatt väsentliga formföreskrifter (artikel 253 EG) genom att inte bereda parterna tillfälle att yttra sig, bristande utredning och bristande motivering samt genom att ha åsidosatt proportionalitetsprincipen och förvanskning av de faktiska omständigheterna.

Bland annat har kommissionen i förevarande fall inte kritiserat den fullständiga avsaknaden av och totala ineffektiviteten hos kontrollerna och ändå tillämpat en schabloniserad korrigering på 10 procent, vilken är helt oproportionerlig och oberättigad, vilket gör det överklagade beslutet uppenbart rättsstridigt även på denna grund.

Beträffande den andra punkten har kommissionen tillämpat schabloniserade finansiella korrigeringar (10 procent och 5 procent) om sammanlagt 105 536 076,42 euro för regleringsåren 2001/2002 och 2002/2003.

Sökanden gör därvid gällande att väsentliga formföreskrifter (artikel 253 EG) har åsidosatts i beslutet, i form av bristande motivering, och att proportionalitetsprincipen samt artiklarna 26 och 28 i förordning nr 2366/98 (i dess ursprungliga lydelse och i dess lydelse enligt förordning nr 1780/2003). Den italienska regeringen hävdar bland annat att kommissionen inte i tillbörlig mån beaktat – och utan att motivera detta – de förklarande upplysningar som de italienska myndigheterna lämnat efter hand, särskilt vad beträffar det italienska sanktionssystemets allmänna struktur och fullbordandet av det geografiska informationssystemet (GIS) för olivodlingen. I varje fall är det schabloniserade sanktionsbelopp som kommissionen tillämpat storleksmässigt omotiverat och klart oproportionerligt, då det riskerade belopp i alla händelser inte överstiger 22 504 075,39 euro även om överträdelserna av gemenskapslagstiftningen kunde styrkas i sin helhet.

Vad gäller den tredje punkten har kommissionen, med en motivering som är olämplig och otillräcklig och utgör ett cirkelresonemang, hävdat att den inte kan godta de argument som den italienska staten har framfört under förfarandet och inför tvistlösningsorganet ”eftersom den marginal på 4 procent som föreskrivs i artikel 4.2 i kommissionens förordning (EG) nr 296/96 (artikel 9 i kommissionens förordning (EG) nr 883/2006) borde ha räckt för överklaganden, omtvistade fall och kompletterande kontroller”. Den italienska regeringen hävdar därvid att gränsen på 4 procent inte ska betraktas som absolut. Med tanke på dess syfte att säkerställa kontrollen av bedrägerier kan den tvärtom överskridas varje gång – som vid det här tillfället – som det finns skäl att anta att det finns en risk för bedrägerier i storleksklassen över 4 procent. Detta förefaller vara den enda tolkning av lagstiftningen som stämmer överens med dess ändamål.