2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/26

—

med beaktande av föreskrifterna i FN:s rättsliga instrument om mänskliga rättigheter, framför allt de som handlar om kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om undertryckande av människohandel och utnyttjande av prostituering av andra, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw) och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, 1951 års flyktingkonvention och principen om ”non-refoulement”,

—

med beaktande av andra FN-instrument om våld mot kvinnor, såsom Wiendeklarationen och dess handlingsprogram av den 25 juni 1993 som antogs av världskonferensen om de mänskliga rättigheterna (A/CONF. 157/23) och deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor av den 20 december 1993 (A/RES/48/104),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 12 december 1997”Brottsförebyggande och straffrättsliga åtgärder för avskaffande av våld mot kvinnor” (A/RES/52/86), av den 18 december 2002”Att arbeta för att avskaffa sådana brott mot kvinnor som förövas av hedersskäl” (A/RES/57/179) och av den 22 december 2003”Avskaffande av våld mot kvinnor i hemmet” (A/RES/58/147),

—

med beaktande av rapporterna från de särskilda rapportörerna om våld mot kvinnor vid FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter samt av den allmänna rekommendation nr 19 som antogs av kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor (elfte sessionen, 1992),

—

med beaktande av den förklaring och den handlingsplattform som antogs av den fjärde internationella kvinnokonferensen i Peking den 15 september 1995 samt av parlamentets resolution av den 18 maj 2000 om uppföljningen av handlingsplattformen från Peking (1), av den 10 mars 2005 om uppföljningen av den fjärde internationella kvinnokonferensen – handlingsplattformen (Peking +10) (2) och av den 25 februari 2010 om uppföljningen av handlingsplattformen från Peking (Peking +15) (3),

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 19 december 2006”Förstärkta insatser för avskaffande av allt slags våld mot kvinnor” (A/RES/61/143), och FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 och 1820 om kvinnor, fred och säkerhet,

—

med beaktande av Europarådets ad hoc-kommitté för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet (Cahvio), inrättad i december 2008 för att förbereda Europarådets framtida konvention på området,

—

med beaktande av slutsatserna från rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) av den 8 mars 2010 om våld,

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 14 december 2010 om utkastet till Europaparlamentets och rådets direktiv om den europeiska skyddsordern (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor (5),

—

med beaktande av sin förklaring av den 21 april 2009 om kampanjen ”Säg NEJ till våld mot kvinnor” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om kampen mot kvinnlig könsstympning inom EU (7),

—

med beaktande av kommissionens strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män 2010–2015 som presenterades den 21 september 2010,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0065/2011), och av följande skäl:

A.

Det går inte att utrota det könsrelaterade våldet med en enda insats, men en kombination av infrastrukturella, rättsliga, framtvingande, utbildnings- och hälsomässiga åtgärder samt av andra tjänsterelaterade åtgärder kan avsevärt minska våldet och dess konsekvenser.

B.

Det finns ingen internationellt vedertagen definition av begreppet ”våld mot kvinnor”, men enligt FN innebär det varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat (8).

C.

Våld är en traumatisk upplevelse för alla män, kvinnor och barn, men könsbaserat våld utövas huvudsakligen av män mot kvinnor och flickor, vilket både speglar och förstärker ojämlikheten mellan män och kvinnor samt är ett hot mot offrens hälsa, värdighet, säkerhet och oberoende.

D.

I studier om könsbaserat våld uppskattas det att mellan en femtedel och en fjärdedel av alla kvinnor i Europa har varit utsatta för fysiska våldshandlingar åtminstone en gång i vuxen ålder, och mer än en tiondel har drabbats av sexuellt våld med inslag av tvång. Forskning visar också att 26 procent av barn och unga rapporterar fysiskt våld under sin uppväxt.

E.

Reklam och pornografi visar ofta olika former av könsbaserat våld och trivialiserar därmed våld mot kvinnor och hindrar jämställdhetsarbetet.

F.

Mäns våld mot kvinnor formar kvinnans roll i samhället – deras hälsa, tillgång till sysselsättning och utbildning, deltagande i social och kulturell verksamhet, ekonomiska oberoende och delaktighet i det offentliga såväl som det politiska livet samt i beslutsprocesser och i relationer med män.

G.

Kvinnor låter ofta bli att anmäla mäns våld mot dem, något som har sin grund i komplexa psykologiska, ekonomiska, sociala och kulturella skäl av olika slag och ibland på grund av att de saknar förtroende för polisen, rättsväsendet, socialtjänsten och sjukvården.

H.

Könsbaserat våld mot kvinnor utförs företrädesvis av män och är ett strukturellt och utbrett problem överallt i Europa och i hela världen. Det omfattar offer och förövare i alla åldrar oavsett utbildning, bakgrund, inkomster eller samhällsställning och hänger samman med den ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män i vårt samhälle.

I.

Ekonomiska påfrestningar leder ofta till en mer frekvent, våldsammare och farligare misshandel. Studier har visat att våld mot kvinnor ökar när män känner sig undanträngda och maktlösa på grund av den ekonomiska krisen.

J.

Våld mot kvinnor medför en lång rad brott mot mänskliga rättigheter och inbegriper sexuella övergrepp, våldtäkt, våld i hemmet, sexuellt överfall och trakasseri, prostitution, handel med kvinnor och flickor, brott mot kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter, våld mot kvinnor på arbetsplatsen, våld mot kvinnor i konfliktsituationer, våld mot kvinnor i fängelse och på vårdinstitutioner, samt ett flertal skadliga traditionella sedvänjor. Vart och ett av dessa övergrepp kan ge djupa psykiska sår, skador på kvinnors och flickors hälsa i stort, inbegripet deras reproduktiva och sexuella hälsa, och leder i vissa fall till döden.

K.

I flera medlemsstater betraktas inte mäns våld mot kvinnor, i form av våldtäkt, som ett brott som automatiskt leder till allmänt åtal (9).

L.

Inom Europeiska unionen sker ingen regelbunden insamling av jämförbara uppgifter om olika former av våld mot kvinnor, och det blir därför svårt att bedöma hur omfattande detta problem verkligen är och finna lämpliga lösningar på det. Insamling av trovärdiga data är mycket svårt eftersom kvinnor och män på grund av rädsla eller skam tvekar att rapportera vad de varit med om till berörda instanser.

M.

Enligt undersökningar som rör Europarådets medlemsländer beräknas de årliga kostnaderna för våldet mot kvinnor uppgå till ca 33 miljarder euro (10).

N.

Kvinnors skydd mot manligt våld är inte detsamma i Europeiska unionen på grund av på medlemsstaternas olika politik och lagstiftning.

O.

Europeiska unionen har i och med Lissabonfördraget större befogenheter på området för straffrättsligt samarbete, inklusive straffprocessrätt och materiell straffrätt samt på området för polissamarbete.

P.

Ett alarmerande stort antal kvinnor utsätts för könsbaserat våld.

Q.

Mobbning av mödrar och gravida kvinnor är en annan form av våld eller övergrepp som kvinnor utsätts för. Denna typ av mobbning sker huvudsakligen inom familjen eller i parförhållandet, i umgänges- och arbetsmiljön, vilket kan leda till att de avskedas eller frivilligt säger upp sig från sina jobb, och till diskriminering och depression.

R.

Kommissionen underströk i sin strategi för jämställdhet mellan könen (2010–2015) att könsbaserat våld är ett av de centrala problemen som man måste komma till rätta med för att reell jämställdhet mellan könen ska uppnås.

S.

Kommissionen meddelade att den 2011 skulle lägga fram ett förslag till en strategi för att bekämpa våld mot kvinnor, men ingen uttrycklig hänvisning till denna strategi gjordes i kommissionens arbetsprogram för 2011.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens åtagande i dess handlingsplan för genomförandet av Stockholmsprogrammet att 2011–2012 lägga fram ett meddelande om en strategi för att bekämpa kvinnomisshandel, våld i hemmet och kvinnlig könsstympning, som ska följas upp av en handlingsplan på EU-nivå (11).

2.

Europaparlamentet föreslår en ny övergripande politik mot könsrelaterat våld, där följande ska ingå:

3.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att slå fast att sexuellt våld och våldtäkt som begås mot kvinnor, särskilt inom äktenskapet, inom andra nära relationer eller av manliga släktingar, är en straffbar handling när offret inte har samtyckt, och se till att sådana brott automatiskt leder till åtal. Medlemsstaterna måste förkasta alla hänvisningar till kulturella, traditionella eller religiösa sedvänjor som förmildrande omständigheter i samband med våld mot kvinnor, inklusive så kallade hedersbrott och kvinnlig könsstympning.

4.

Europaparlamentet konstaterar att våld mot kvinnor är en av de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter och att våld i hemmet – riktat mot andra offer, såsom barn, män och äldre – även det är en dold företeelse som påverkar alldeles för många familjer för att förbises.

5.

Europaparlamentet understryker att fysiskt, sexuellt eller psykologiskt våld och missbruk mellan föräldrar eller andra familjemedlemmar får allvarliga följder för barn.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, när det gäller barn som är vittnen till alla former av våld, att utveckla skräddarsydd åldersanpassad psykosocial rådgivning för att barn ska kunna hantera sina traumatiska upplevelser, och att vederbörlig hänsyn tas till barnets bästa.

7.

Europaparlamentet belyser det faktum att invandrarkvinnor, däribland papperslösa sådana, och asylsökande kvinnor utgör två underkategorier av kvinnor som är särskilt utsatta för könsbaserat våld.

8.

Europaparlamentet betonar vikten av adekvat fortbildning för alla som arbetar med kvinnor som är utsatta för könsrelaterat våld, särskilt representanter för de rättsvårdande myndigheterna, särskilt poliser, domare, socialarbetare och hälso- och sjukvårdspersonal.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, med hjälp av all tillgänglig expertis, utarbeta och tillhandahålla årlig statistik om könsbaserat våld, inklusive siffror på hur många kvinnor som varje år dödas av sin partner eller före detta partner, baserat på uppgifter från medlemsstaterna.

10.

Europaparlamentet betonar att forskning om våld mot barn, unga människor och kvinnor och mer generellt om könsrelaterat och sexuellt våld bör ingå som ett tvärvetenskapligt forskningsområde i det kommande åttonde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att inrätta ett observatorium för våld mot kvinnor dit rättsfall ska rapporteras där våld mot kvinnor har ingått.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta sina ansträngningar att bekämpa könsbaserat våld genom gemenskapsprogram, särskilt Daphneprogrammet, som redan har varit framgångsrikt för bekämpningen av våld mot kvinnor.

13.

Europaparlamentet noterar att Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ska undersöka en representativ grupp kvinnor från samtliga medlemsstater om deras erfarenheter av våld, och begär att tonvikten läggs på hur kvinnorna bemöts av olika myndigheter och stödtjänster när de anmäler.

14.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att i sin nationella statistik tydligt klargöra omfattningen av könsbaserat våld och att vidta åtgärder för att garantera att uppgifter om könsbaserat våld samlas in, däribland offrets kön, förövarens kön, deras förhållande, ålder, brottsplats och skador.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en undersökning av de ekonomiska konsekvenserna av våldet mot kvinnor, baserat på forskning som använder metoder som ekonomiskt kan kvantifiera konsekvenserna av denna form av våld för hälso- och sjukvården, de sociala trygghetssystemen och arbetsmarknaden.

16.

Europaparlamentet uppmanar EU:s byrå för grundläggande rättigheter och det europeiska jämställdhetsinstitutet att forska om förekomsten av våld i tonårsrelationer och hur detta påverkar deras välbefinnande.

17.

Europaparlamentet konstaterar att s.k. stalking, där 87 procent av offren är kvinnor, orsakar psykisk skada och allvarlig känslomässig stress och därför bör anses som en form av våld mot kvinnor och bekämpas med hjälp av rättsliga medel i alla medlemsstater.

18.

Europaparlamentet konstaterar att traditionella skadliga sedvänjor såsom kvinnlig könsstympning och så kallade hedersmord är ytterst relevanta former för våld mot kvinnor och uppmanar därför kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt traditionella skadliga sedvänjor i sin strategi för bekämpning av våld mot kvinnor.

19.

Europaparlamentet uppmärksammar det allvarliga problemet med prostitution och barnprostitution i Europeiska unionen och begär att kopplingen mellan den rättsliga ramen i den berörda medlemsstaten och formen liksom omfattningen av den prostitution som sker studeras närmare. Parlamentet understryker den oroande ökningen av människohandeln i och till EU, en handel som särskilt omfattar kvinnor och barn, och begär att medlemsstaterna vidtar kraftfulla åtgärder för att bekämpa denna illegala verksamhet.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att erkänna det allvarliga problemet med surrogatmödraskap, som är ett utnyttjande av kvinnans kropp och hennes reproduktiva organ.

21.

Europaparlamentet framhåller att kvinnor och barn är föremål för samma slags utnyttjande, och att bägge kan betraktas som varor på den internationella reproduktionsmarknaden, samt att dessa nya reproduktionsordningar, såsom surrogatmödraskap, ökar handeln med kvinnor och barn och antalet illegala adoptioner över nationsgränserna.

22.

Europaparlamentet konstaterar att våld i hemmet har fastställts som en viktig orsak till missfall och dödfödda barn och till att mödrar dör under förlossningen, och uppmanar kommissionen att fokusera mer på våld mot gravida kvinnor där förövaren skadar mer än en inblandad.

23.

Europaparlamentet påpekar att det civila samhället, särskilt icke-statliga organisationer, kvinnoorganisationer och andra offentliga och privata frivilligorganisationer som erbjuder stöd till våldsoffren, gör en mycket värdefull insats, särskilt genom att finnas till hands för de kvinnliga offer som vill bryta den tystnad som våldet tvingar dem att leva i, och borde få stöd från medlemsstaterna.

24.

Europaparlamentet framhåller att det är nödvändigt att arbeta med både offren och förövarna för att de senare ska bli mer medvetna och för att hjälpa till att ändra stereotyperna och förställningarna i samhället som gör att denna typ av våld kan fortgå och accepteras.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla kvinnojourer för att hjälpa kvinnor och barn till ett självbestämmande liv fritt från våld och fattigdom. Dessa bör erbjuda specialiserade tjänster, medicinsk behandling, rättshjälp, psykosocial och terapeutisk rådgivning, rättsligt stöd vid rättegångar, stöd till barn som drabbats av våld osv.

26.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna bör avsätta lämpliga resurser för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor, även genom användning av strukturfonderna.

27.

Europaparlamentet understryker vikten av att medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna vidtar åtgärder för att kvinnor som har utsatts för könsbaserat våld lättare ska återintegreras på arbetsmarknaden genom instrument såsom Europeiska socialfonden eller Progress-programmet.

28.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att upprätta en rättslig ram som ger invandrarkvinnor rätten till eget pass och uppehållstillstånd och som gör en person som konfiskerar dessa handlingar till en brottsling.

29.

Europaparlamentet upprepar den uppfattning som uttrycktes i dess resolution av den 25 februari 2010 att Europeiska unionen, inom ramen för det nya regelverk som har inrättats genom Lissabonfördraget, bör bli part till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw) och dess fakultativa protokoll.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på internationell nivå ta upp våldet mot kvinnor och den könsrelaterade dimensionen av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, framför allt i samband med bilaterala associationsavtal och internationella handelsavtal, både sådana som redan gäller och sådana som håller på att förhandlas fram.

31.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.