51998IP0409(01)

A4-0409/98

Resolution om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om Europeiska unionen och den externa dimensionen av mänskliga rättigheter: Från Rom till Maastricht och framöver (KOM(95)0567 - C4-0568/95)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av kommissionens meddelande (KOM(95)0567 - C4-0568/95),

- med beaktande av artiklarna 3, 6, 7 och 11 i det reviderade Fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 177 och 300 i det reviderade Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen,

- med beaktande av parlamentets tidigare resolutioner och i synnerhet resolutionen av den 12 december 1996 om mänskliga rättigheter i hela världen 1995-1996 och unionens politik för mänskliga rättigheter ((EGT C 20, 20.1.1997, s. 161.)),

- med beaktande av sin resolution av den 3 december 1998 om förvaltning och finansiering av program för mänskliga rättigheter och demokrati ((Protokollet av detta datum, del II.8))

- med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor och yttrandena från utskottet för externa ekonomiska förbindelser, utskottet för utveckling och samarbete, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, utskottet för institutionella frågor och utskottet för kvinnors rättigheter (A4-0409/98), och av följande skäl:

A. Principerna om demokrati, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är allmängiltiga värden.

B. Rättigheterna som beskrivs i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är allomfattande och inte resultatet av en enda kulturs önskan att påtvinga världen sina värderingar.

C. FN:s världskonferenser på senare år - om mänskliga rättigheter (Wien 1993), om demografi (Kairo 1994), om social utveckling (Köpenhamn 1995) och om kvinnor (Beijing 1995) - har ställt sig bakom gemensamma mål.

1. Parlamentet anser att den gradvisa utvecklingen av en politik för mänskliga rättigheter från Romfördraget till Maastrichtfördraget i stort varit positiv och motsvarat de allmänna förväntningarna och nu måste betraktas som en del av EU:s regelverk,

2. välkomnar artiklarna 6 och 7 i Amsterdamfördraget vilka förstärker de tidigare bestämmelserna om mänskliga rättigheter men påpekar på nytt att rådets beslutsfattande om åtgärder på de mänskliga rättigheternas område bör ske med kvalificerad majoritet för att det skall gå att handla tidigare och snabbare,

3. anser att ett av de viktiga ögonblicken för inriktningen av EU:s politik om mänskliga rättigheter sammanföll med världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993,

4. ställer sig bakom den betoning som EU nu lägger på «positiva åtgärder», på att föra en dialog och på att stödja program som främjar mänskliga rättigheter, god offentlig förvaltning och demokratisering, men vidhåller att detta kan utgöra endast ett komplement till den politik som utmärks av villkorsställande,

5. konstaterar att konceptet att ställa villkor fortfarande har en funktion att fylla i samband med det partnerskap med ömsesidiga skyldigheter som föreslagits, i enlighet med förslagen i det nya förhandlingsmandatet för Lomékonventionen,

6. välkomnar förslagen i det ovannämnda Lomé-mandatet att betrakta ett aktivt och välordnat civilt samhälle samt rättvisa och social utveckling som väsentliga delar i en säker och demokratisk politisk miljö och därmed som en del av bestämmelsen om avgörande faktorer,

7. noterar i detta sammanhang att de tilldelade anslagen för program för mänskliga rättigheter och demokrati har ökat avsevärt sedan 1993 men att det är viktigt att anslagen fortsätter att öka påtagligt,

8. erkänner att Europeiska unionen har varit engagerad i en stor mängd verksamheter som främjar mänskliga rättigheter på en bred front,

9. noterar att den aktuella politiska och administrativa strukturen och resurserna inom kommissionen för att fullfölja dessa verksamheter gör det svårt för samtliga dessa ambitiösa mål att uppfyllas på ett konsekvent sätt,

10. anser att tiden är mogen för en översyn av utvecklingen under det senaste decenniet med avsikt att inrätta ett fastare system för att stödja de årliga programmen för mänskliga rättigheter när vi nu går in i ett nytt årtusende,

11. anser att det nuvarande systemet för handhavande av verksamheter för mänskliga rättigheter, bestående av en blandning av central förvaltning med visst anlitande av «organ», är otillfredsställande och behöver omprövas,

12. anser att de reformer av förvaltningsstrukturerna som Europaparlamentet krävt genomförts på ett otillräckligt sätt hittills och att det är nödvändigt att organisera kommissionens besluts- och förvaltningsstrukturer i en enhet för att säkerställa en sammanhängande och konstant människorättspolitik,

13. uppmanar att det skall inrättas ett forum för mänskliga rättigheter med befogenhet att göra rekommendationer om dimensionen mänskliga rättigheter inom EU:s politik samt utvärdera EU:s verksamhet i samband med mänskliga rättigheter; i detta forum bör det ingå sakkunniga från internationella organisationer, icke-statliga organisationer och den akademiska världen, liksom företrädare för parlamentet, kommissionen och rådet; upprepar sitt förslag om en samordnande enhet på högsta nivå inom kommissionen,

14. återupprepar sin begäran om att samordningen av de yttre förbindelserna skall tilldelas en vice ordförande och ansvaret för ärenden gällande mänskliga rättigheter skall tilldelas en ledamot av kommissionen när en ny kommission tillsätts,

15. efterlyser än en gång ökad insyn och effektivitet i urvalet, genomförandet och övervakningen av projekt avsedda att främja de mänskliga rättigheterna och rekommenderar att det skall göras en översyn av vilka personella resurser som finns att tillgå för kommissionen inom detta område,

16. noterar att mänskliga rättigheters fulla förverkligande är direkt beroende av ekonomiska, sociala och kulturella faktorer liksom av medborgerliga och politiska rättigheter,

17. anser att unionen i första hand bör inrikta sig på politiska och medborgerliga rättigheter, men understödjer också att kommissionen skall ta större hänsyn till program inriktade på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter för att tydliggöra alla de mänskliga rättigheternas inbördes sammanhang,

18. är beslutsamt att ägna stor uppmärksamhet åt inrättandet av enheten för tidig varning och politisk planering som föreskrivs i Amsterdamfördraget, en enhet vars arbete borde ledas av unionens förpliktelser att främja mänskliga rättigheter och demokrati,

19. anser att enheten borde ha ett nära samarbete med det konfliktförebyggande nätverket,

20. anser att det för att förebygga konflikter är absolut nödvändigt att Europeiska unionen skapar en lämplig mekanism för övervakning och att i synnerhet observation av de mänskliga rättigheterna på global nivå läggs till denna enhets uppgifter,

21. anser att i enhetens mandat ingår att signalera större problem för mänskliga rättigheter så snart de uppstår,

22. begär att Europaparlamentet och kommissionen upprättar en arbetsgrupp för mänskliga rättigheter, som förutses i EU:s budget för 1998, för att förbättra det interinstitutionella samarbetet om verksamheter för mänskliga rättigheter och demokrati,

23. beklagar att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) även fortsättningsvis utgör en separat pelare i unionen, en faktor som förhindrar utformningen av en koherent och konsekvent EU-politik för mänskliga rättigheter,

24. rekommenderar att den högste representanten för GUSP regelbundet deltar i sammanträdena med parlamentsutskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor och årligen avlägger en ingående skriftlig rapport inför parlamentet om sin verksamhet,

25. rekommenderar att den högste representanten för GUSP deltar i Europaparlamentets frågestund på samma sätt som rådets agerande ordförande och ledamöterna av kommissionen,

26. kräver enträget att det inom ramen för artiklarna 300 och 310 i EG-fördraget (konsoliderade versionen), som gör det möjligt för gemenskapen att sluta avtal med tredje land, systematiskt skrivs in standardklausuler om de mänskliga rättigheterna, inte bara i ingressen till alla avtal utan även i artiklarna i samtliga avtal, för att skapa en solid och tvingande rättslig grund,

27. vidhåller att klara och funktionsdugliga kriterier bör utvecklas för beslutsfattandet om när ett avtal skall förklaras upphöra att gälla, inte bara i artikel 336a i Lomékonventionen utan för alla internationella avtal,

28. återupprepar sin uppfattning att Europeiska unionen borde ansluta sig den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter utan ytterligare dröjsmål,

29. kräver dessutom interinstitutionella överenskommelser för att åtgärda det demokratiska underskottet och för att säkerställa att Europaparlamentet på ett bättre sätt informeras om och görs mera delaktigt i varje slags avtal med tredje land, inklusive avtal på grundval av artikel 133 i EG-fördraget (konsoliderade versionen),

30. efterlyser ett omfattande system för utvärdering och övervakning av effekterna ur de mänskliga rättigheternas synvinkel; detta system bör utarbetas innan något initiativ genomförs och därvid bör vederbörlig hänsyn tas till att systemet är konsekvent, proportionellt och enhetligt och systemet bör efteråt användas som en utgångspunkt för övervakningen av de mänskliga rättigheterna; i detta syfte bör man inrätta det europeiska nätverk för mänskliga rättigheter och demokratisering som efterlysts i parlamentets resolution av den 19 december 1997 ((EGT C 14, 19.1.1998, s. 402.)) och som skall möjliggöra aktuell och övergripande tillgång till information,

31. anser att följande bör ingå i den ovannämnda utvärderingen:

- en allmän analys av situationen för de mänskliga rättigheterna i det land eller de länder som berörs,

- en utvärdering av hur vart och ett tredje land rättat sig efter de internationellt erkända rättsliga instrumenten samt tillhörande mekanismer för att genomdriva efterlevnaden av dem, i synnerhet sådana instrument och mekanismer som hör samman med FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet,

- en behandling av påstådda kränkningar från vederhäftiga källor, inberäknat större icke-statliga organisationer,

- en utvärdering av hur unionens politik lyckats med att åstadkomma ett bättre skydd för de mänskliga rättigheterna, inberäknat en analys av konsekvenserna av att militär-, säkerhets- och polispersonal överförts från unionen,

- en ingående analys av vilka följder för de mänskliga rättigheter som olika politiska alternativ under utarbetande kan tänkas få,

32. förväntar sig att utvärderingar av effekterna för de mänskliga rättigheterna skall ha som ledstjärna de grundläggande principer som unionen godtagit i fördragen eller genom resolutioner och förklaringar och genom sin roll inom det internationella samfundet; dessa principer kan inte åsidosättas med åberopande av unionens eller någon av medlemsstaternas ekonomiska, strategiska eller politiska intressen,

33. efterlyser att dessa utvärderingar skall offentliggöras så att det skall bli möjligt för internationella, nationella och icke-statliga instanser att kommentera och studera dem,

34. beklagar djupt det avbrott i programmen för mänskliga rättigheter och demokrati som blivit ett resultat av domstolens dom av den 12 maj 1998 (C-106/96),

35. konstaterar att det framgått av kommissionens reaktion på denna dom att projekt för mänskliga rättigheter och demokrati fortfarande är utsatta för komplikationer av administrativ och juridisk natur,

36. välkomnar det interinstitutionella avtal om finansiering via budgetmedel, vilket blivit ett resultat av trepartsförhandlingarna den 17 juli 1998 och uppmanar alla EU:s institutioner att engagera sig för att finna en långsiktig lösning före innevarande valperiods slut,

37. insisterar på att det interinstitutionella avtalet av den 17 juli 1998 skall leda till att det skapas en gällande rättslig grund för Europeiska unionens framtida politik för mänskliga rättigheter och motsvarande program,

38. uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, Europarådet och Förenta Nationerna.