61988J0150

1. Begäran om förhandsavgörande - domstolens behörighet - fråga som skall göra det möjligt för den nationella domstolen att bedöma om en annan medlemsstats lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten - frågan kan besvaras

(artikel 177 i EEG-fördraget)

2. Tillnärmning av lagstiftning - kosmetiska produkter - förpackning och märkning - direktiv 76/768 - fullständig harmonisering - nationella regler med krav på information som inte anges i direktivet - otillåtet

(artiklarna 6.1 a och 2 i rådets direktiv 76/768)

1. Vid frågor som skall göra det möjligt för den nationella domstolen att bedöma om bestämmelser i dess nationella rätt överensstämmer med gemenskapsrätten kan domstolen tillhandahålla den nationella domstolen kriterier för tolkning av gemenskapsrätten som gör det möjligt för den nationella domstolen att lösa det rättsliga problem den ställs inför. Detsamma gäller när man skall bedöma huruvida bestämmelserna i den nationella rätten i en annan medlemsstat än den hänskjutande domstolens är förenliga med gemenskapsrätten.

2. Genom direktiv 76/768 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter harmoniseras de nationella reglerna för förpackning och märkning av ifrågavarande produkter fullständigt. Följaktligen

- utgör direktivets artikel 6.2 - genom vilken medlemsstaterna åläggs att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att ordalydelsen och användningen av namn, varumärken, bilder eller andra tecken, figurativa eller andra, som används på etiketter, i varupresentation eller i reklam för kosmetiska produkter inte tillåts antyda någon egenskap som produkterna inte besitter - hinder för att det i nationella regler krävs att kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som anges på förpackningen skall uppges i reklam eller i namn på de

kosmetiska produkter som omfattas av direktivet,

- förbjuds en medlemsstat i artikel 6.1 a - genom vilken medlemsstaterna åläggs att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att kosmetiska produkter inte kan släppas ut på marknaden utan att det på förpackning, behållare eller etikett anges bl.a. namn eller firma och adress eller inregistrerat säte för tillverkaren eller den person som ansvarar för saluföringen, om denne är etablerad inom gemenskapen - att i fråga om importerade kosmetiska produkter som är tillverkade av en producent i gemenskapen kräva att namnet på det företag som är etablerat och ansvarigt för saluföringen i denna medlemsstat skall anges på produkternas förpackningar, behållare eller etiketter.

I mål C-150/88

har Landgericht Köln till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Kommanditgesellschaft in Firma Eau de Cologne & Parfümerie-Fabrik Glockengasse No. 4711 i Köln,

och

Provide, i Brembate Sopra.

Begäran avser tolkningen av rådets direktiv 76/768 av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 262, s. 169, fransk version; svensk specialutgåva, del 13, volym 05).

1 Genom beslut av den 4 maj 1988, som inkom till domstolen den 26 maj, har Landgericht Köln i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor om tolkningen av rådets direktiv 76/768 av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (EGT L 262, s. 169) för att bedöma om de italienska regler som antagits för genomförandet av ovannämnda direktiv är förenliga med gemenskapsrätten.

2 Dessa frågor har ställts inom ramen för en tvist mellan det tyska bolaget Kommanditgesellschaft in Firma Eau de Cologne & Parfümerie-Fabrik Glockengasse No. 4711 (nedan kallat "4711") och det italienska bolaget Provide om fullgörandet av ett kontrakt om försäljning av kosmetiska produkter.

3 Enligt artikel 6.1 a i direktivet skall medlemsstaterna vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att kosmetiska produkter inte kan släppas ut på marknaden utan att det på förpackning, behållare eller etikett anges bl.a. namn eller firma och adress eller inregistrerat säte för tillverkaren eller den person som ansvarar för saluföringen, om denne är etablerad inom gemenskapen. I artikel 6.2 föreskrivs att medlemsstaterna även skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att ordalydelsen och användningen av namn, varumärken, bilder eller andra tecken, figurativa eller andra, som används på etiketter, i varupresentation eller i reklam för kosmetiska produkter inte tillåts antyda någon egenskap som produkterna inte besitter.

4 I artikel 8.1 a i den italienska lagen nr 713 av den 11 oktober 1986 som genomför artikel 6.1 a i ovannämnda direktiv krävs, såsom den tolkas i regeringscirkulär, att namnet på den italienska tillverkaren eller den person som i Italien ansvarar för att de kosmetiska produkterna släpps ut på marknaden skall anges. För produkter som redan har uppgift om tillverkaren eller den person om ansvarar för saluföringen och som är etablerad i en annan medlemsstat räcker det att uppgiften om det italienska företag som ansvarar för saluföringen i Italien anges på produktens ytterförpackning efter importen och före försäljningen till allmänheten. Å andra sidan krävs det i artikel 8.1 d i ovannämnda lag om bestämmelser för genomförande av artikel 6.2 i direktivet att kvalitets- och kvantitetsuppgifter skall uppges för de ämnen som anges på produktens förpackning, i reklam eller i produktens namn.

5 Provide beställde av bolaget 4711 Vitamol, en kosmetisk produkt på vars förpackning och bruksanvisning namnet på de vitaminer som ingick angavs, bl.a. vitamin D-panthenol. Bolaget 4711 garanterade bl.a. att produkten i fråga var i överensstämmelse med gällande lagar och bestämmelser och att den kunde saluföras i Italien.

6 Provide vägrade senare att ta emot leveransen av de beställda produkterna med motiveringen att de inte var kontraktsenliga. Produkten kunde inte saluföras i Italien eftersom, i strid mot ovannämnda italienska bestämmelser, varken den italienska importören eller den mängd vitaminer som ingick i produkten var angivna, trots att namnen på dem var tydligt angivna på förpackningen.

7 Bolaget 4711 väckte talan hos Landgericht Köln, som var behörig enligt en klausul i kontraktet, och krävde fullgörelse av detta och gjorde i huvudsak gällande att den erbjudna produkten var helt i överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet och följaktligen kunde saluföras i alla medlemsstaterna.

8 Landgericht Köln anser att de italienska reglerna strider mot ovannämnda bestämmelser i direktivet. Den nationella domstolen anser i synnerhet att även om skyldigheten att lämna kvalitets- och kvantitetsuppgifter om ämnena är ett sätt att uppfylla det avsedda syftet med artikel 6.2 i ovannämnda direktiv, dvs. att skydda konsumenten mot allt slags bedrägeri, går denna skyldighet för långt och det är tveksamt om den är effektiv.

9 Landgericht beslutade därför att förklara målet vilande och i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1. Är artikel 8.1 d i den italienska lagen nr 713 av den 11 oktober 1986 förenlig med artikel 6.2 i rådets direktiv av den 27 juli 1976 och med artikel 30 i EEG-fördraget i den mån det krävs att kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som anges på förpackningen skall uppges i reklam eller i produktens namn?

2. Är artikel 8.1 a i den italienska lagen nr 713, såsom den har tolkats i punkt 3 i cirkuläret av den 2 februari 1987 från den italienska hälsovårdsministern, förenlig med artikel 6.1 a i rådets direktiv av den 27 juli 1976 och med artikel 30 i EEG-fördraget i den mån som "namnet på det italienska företag som ansvarar för saluföringen" skall anges på förpackningar, behållare eller etiketter även när det gäller produkter som importeras till Italien och som tillverkats av en producent i gemenskapen?"

10 För en mer utförlig redovisning av den rättsliga bakgrunden och de faktiska omständigheterna i målet, förfarandets förlopp och de skriftliga yttranden som inkommit till domstolen hänvisas till förhandlingsrapporten. Dessa handlingar kommer endast att tas upp i det följande i den mån de är nödvändiga för domstolens argumentering.

Domstolens behörighet

11 Den italienska regeringen har framhållit att tolkningsfrågorna har ställts inom ramen för en tvist mellan enskilda, vars verkliga innebörd är osäker, och syftar till att en domstol i en medlemsstat skall kunna bedöma huruvida en annan medlemsstats regler är förenliga med gemenskapsrätten. Med hänvisning till domstolens dom av den 16 december 1981, Foglia mot Novello (244/80, Rec. s. 3045) anser den italienska regeringen följaktligen att det är tveksamt om det är korrekt att använda sig av förfarandet med förhandsavgörande. Den har dessutom hävdat att domstolen enligt artikel 177 inte är behörig att avgöra om nationella bestämmelser är förenliga med gemenskapsrätten.

12 Dessa invändningar kan inte godtas. Enligt handlingarna i målet kan det inte råda någon tvekan om att det är fråga om en verklig tvist vid den nationella domstolen och följaktligen inte heller om att det är korrekt att använda sig av förfarandet med förhandsavgörande. Vidare följer av en fast rättspraxis (se särskilt dom av den 9 oktober 1984, Heineken, 91 och 127/83, Rec. s. 3435) att domstolen beträffande frågor som är avsedda att ge den nationella domstolen möjlighet att bedöma om nationella bestämmelser är förenliga med gemenskapsrätten kan tillhandahålla kriterier för tolkning av gemenskapsrätten som gör det möjligt för den nationella domstolen att lösa det rättsliga problem den står inför. Detsamma gäller när det är fråga om att bedöma huruvida bestämmelserna i en annan medlemsstat än den hänskjutande domstolens är förenliga med gemenskapsrätten.

Den första frågan

13 Denna fråga går i huvudsak ut på om ovan nämnda artikel 6.2 i direktivet strider mot att det enligt nationella regler krävs att kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som anges på förpackningen skall uppges i reklam eller i de kosmetiska produkternas namn.

14 I detta avseende skall det erinras om att enligt ett av övervägandena i ingressen till direktivet har nödvändigheten av att "på gemenskapsnivå fastställa regler som skall iakttas beträffande sammansättning, märkning och förpackning av kosmetiska produkter" varit vägledande. Direktivet syftar alltså till att upphäva de befintliga skillnaderna mellan medlemsstaternas respektive nationella lagstiftning, eftersom dessa skillnader har till följd att företagen i gemenskapen tvingas anpassa sin produktion efter den mottagande medlemsstaten och därmed utgör dessa skillnader ett hinder för handeln med dessa produkter.

15 I artikel 6.1 i direktivet anges därför vilka olika uppgifter som skall finnas med på de kosmetiska produkternas förpackningar, behållare eller etiketter. Dessa uppgifter omfattar inte kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som anges i presentationen av dessa produkter.

16 I artikel 7 i direktivet förbjuds medlemsstaterna dessutom i punkt 1 att begränsa, vägra eller förbjuda att kosmetiska produkter som motsvarar kraven i direktivet släpps ut på marknaden med den enda reservationen, som anges i punkt 2, att de kan kräva att vissa av de uppgifter som anges i artikel 6.1 skall avfattas på deras nationella eller officiella språk.

17 Härav följer att listan över dessa uppgifter är uttömmande och att en medlemsstat inte kan kräva angivande, om det inte uttryckligen föreskrivs i direktivet, av kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som omnämns i presentationen av de kosmetiska produkterna.

18 Ett sådant krav skulle nämligen vara just av det slaget att det skulle hindra handeln inom gemenskapen genom den skyldighet det medför att ändra den förpackning i vilken produkterna lagenligt saluförs i vissa medlemsstater. En distributör etablerad i någon av dessa stater kan till och med få svårigheter att exportera kosmetiska produkter till en annan medlemsstat, om denna stat kräver den ifrågavarande uppgiften och tillverkaren inte ger distributören de nödvändiga upplysningarna.

19 Det skall tilläggas att även om medlemsstaterna enligt artikel 6.2 i direktivet är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att undvika att ordalydelsen och användningen av namn, varumärken, bilder eller andra tecken på etiketter och i varupresentationen används för att ge de kosmetiska produkterna i fråga egenskaper som de inte besitter, ger den inte medlemsstaterna rätt att på dessa produkters etiketter eller förpackningar kräva uppgifter som inte anges i direktivet.

20 Dessutom kan syftet att skydda konsumenterna, vilket ligger till grund för artikel 6.2 i direktivet, uppnås med medel som i mindre utsträckning inskränker handeln inom gemenskapen. Det framgår av en jämförande undersökning av de nationella bestämmelser som utfärdats i detta syfte att vissa medlemsstater generellt har förbjudit alla uppgifter som skulle kunna vilseleda konsumenten. Det har inte framkommit att ett sådant generellt förbud skulle vara otillräckligt för att uppnå det eftersträvade målet.

21 Svaret på den första frågan blir alltså att artikel 6.2 i direktiv 76/768 utgör hinder för att det i nationella regler krävs att kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som anges på förpackningen skall uppges i reklam eller i namnen på de kosmetiska produkter som omfattas av direktivet.

Den andra frågan

22 Denna fråga går i huvudsak ut på om artikel 6.1 a i direktivet förbjuder en medlemsstat att i fråga om importerade kosmetiska produkter som tillverkats av en producent i gemenskapen kräva att namnet på det företag som ansvarar för saluföringen i den staten skall anges på produkternas förpackningar, behållare eller etiketter.

23 Det framgår av själva ordalydelsen att artikel 6.1 a i direktivet endast kräver att antingen tillverkaren eller den person som ansvarar för saluföringen av den kosmetiska produkten skall anges om någon av dem är etablerad i gemenskapen.

24 Härav följer att denna bestämmelse förbjuder en medlemsstat att i fråga om importerade produkter som tillverkats av en producent i gemenskapen kräva att namnet på den distributör som ansvarar för saluföringen i den staten anges på produkternas förpackningar, behållare eller etiketter.

25 Det har i detta avseende ingen betydelse att en medlemsstat begränsar sitt krav till att uppgiften om distributören får anges på produktens ytterförpackning efter importen och före försäljningen till allmänheten på ett sådant sätt att produktens förpackning inte behöver öppnas.

26 En sådan skyldighet gör det nämligen under alla omständigheter mer kostsamt att saluföra produkterna och innebär följaktligen ett hinder för handeln, vilket direktivet har till syfte att avlägsna.

27 Svaret på den andra frågan blir alltså att artikel 6.1 a i direktivet förbjuder en medlemsstat att i fråga om importerade kosmetiska produkter som tillverkats av en producent i gemenskapen kräva att namnet på det företag som är etablerat och ansvarigt för saluföringen i denna medlemsstat skall anges på produkternas förpackningar, behållare eller etiketter.

28 Eftersom direktivet fullständigt harmoniserar de nationella reglerna för förpackning och märkning av kosmetiska produkter är det inte nödvändigt att besluta angående tolkningen av artikel 30 i fördraget vilket begärts av den nationella domstolen.

29 De kostnader som har förorsakats Spaniens regering, Italiens regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

-angående de frågor som genom beslut av den 4 maj 1988 förts vidare av Landgericht Köln - följande dom:

1) Artikel 6.2 i rådets direktiv 76/768 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter utgör hinder för att det i nationella regler krävs att kvalitets- och kvantitetsuppgifter om de ämnen som anges på förpackningen skall uppges i reklam eller i namnen på de kosmetiska produkter som omfattas av direktivet.

2) Artikel 6.1 a i ovannämnda direktiv förbjuder en medlemsstat att i fråga om importerade kosmetiska produkter som tillverkats av en producent i gemenskapen kräva att namnet på det företag som är etablerat och ansvarigt för saluföringen i denna medlemsstat skall anges på produkternas förpackningar, behållare eller etiketter.