52000PC0347(01)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

(framlagt av kommissionen)

INNEHÅLL

MOTIVERING

1. Inledning

2. Strategiska aspekter

3. Förslagets syfte och viktigaste element

4. Miljöproblem som behandlas i detta förslag

4.1. Dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

4.1.1. Förbränning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

4.1.2. Deponering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

4.1.3. Materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

4.2. Resursaspekter

4.3. Principen om tillverkarens ansvar

5. Lagstiftning om farliga ämnen

5.1. Strategiska aspekter

5.2. Riskerna med de berörda ämnena

6. Inre marknaden - situationen i medlemsstaterna

6.1. Situationen i medlemsstaterna

6.2. Den inre marknaden

7. Internationella aspekter

7.1. Internationella utvecklingar

7.2. Handelsaspekter

8. Rättslig grund

9. Subsidiaritet och proportionalitet

9.1. Subsidiaritet

9.2. Proportionalitet

10. Överensstämmelse med gemenskapens övriga politik

11. Ekonomisk bedömning

11.1. Genomförandekostnader

11.1.1. Separat insamling och återanvändning/återvinning

Kostnader för insamling av hushållsprodukter

Kostnader för materialåtervinning av hushållsprodukter

11.1.2. Minskning av farliga ämnen i nya produkter

11.2. Fördelar med de föreslagna direktiven

11.2.1. Finansiella fördelar

11.2.2. Externa fördelar

Externa fördelar med separat insamling och återvinning

Externa fördelar med bättre konstruktion och lägre halter av farliga ämnen

11.2.3. Livscykelbedömning och finansiell analys av livscykeln

11.3. Makroekonomiska effekter

12. Samråd med berörda parter

13. Uppgifter/vetenskaplig grund

Förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter: innehåll.

Förslaget till direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter: innehåll.

BILAGA I: Materialspecifika minskningar av miljöeffekterna genom användning av returmaterial

BILAGA II: Förslagets inverkan på företagen, med särskild hänsyn tagen till små och medelstora företag

BILAGA III: Bibliografi

BILAGA IV: PM om vetenskaplig bedömning

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

Bilagorna IA till IV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter

BILAGA

MOTIVERING

1. Inledning

Tillverkningen av elektriska och elektroniska produkter hör till de snabbast växande branscherna i västvärldens tillverkningsindustri. Både den tekniska innovationen och den ständigt växande marknaden gör att sådana produkter byts allt oftare och allt snabbare [1]. Dessutom ökar antalet nya tillämpningar för elektriska och elektroniska produkter kraftigt. Det finns knappast några områden i livet där elektriska eller elektroniska produkter inte används. Denna utveckling leder till en snabbt växande mängd av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

[1] De första datorerna, på sextiotalet, användes i genomsnitt i tio år. I dag ligger användningstiden kring 4,3 år, och på mindre än 2 år för de allra mest innovativa produkterna. (Umweltverträgliche Produktgestaltung (München 1998), Ferdinand Quella/Siemens (utg.) Publicis MCD Verlag.).

Avfallsströmmen från elektriska och elektroniska produkter utgör en komplex blandning av olika material och komponenter. I kombination med den ständigt pågående utvecklingen av nya material och kemikalier med inverkan på miljön leder detta till allt större problem i avfallsstadiet. Avfallsströmmen från elektriska och elektroniska produkter skiljer sig från den normala kommunala avfallsströmmen på flera olika sätt:

* Den snabbt ökande avfallsmängden från elektriska och elektroniska produkter är oroande. Under 1998 uppkom 6 miljoner ton avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (4 % av hushållsavfallsströmmen). Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter väntas öka med minst 3-5 % per år. Detta innebär att 16-28 % mer sådant avfall kommer att uppstå om fem år, och om tolv år kommer den årliga mängden att ha fördubblats. Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter växer ungefär tre gånger så snabbt som mängden hushållsavfall [2].

[2] AEA Technology, Recovery of WEEE: Economic and Environmental Impacts, juni 1997.

* Eftersom det innehåller många farliga ämnen leder avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter till allvarliga miljöproblem i samband med avfallshanteringen, om det inte omhändertas på ett lämpligt sätt. Eftersom över 90 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter deponeras, förbränns eller återvinns utan att ha omhändertagits separat kommer en betydande del av olika föroreningar i hushållsavfallsströmmen från sådana produkter [3].

[3] Environmental Consequences of Incineration and Landfilling of Waste from Electrical and Electronic Equipment (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet. Enligt undersökningen "Pilotsammlung von Elektroaltgeräten in Bregenz" bortskaffas 95 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som uppkommer i Österrike antingen tillsammans med hushållsavfallet eller förs in i metallåtervinningskedjan utan förbehandling.

* Den miljöbelastning som uppstår genom tillverkningen av elektriska och elektroniska produkter ("den ekologiska ryggsäcken") överskrider vida den miljöbelastning som uppkommer genom tillverkning av de material som utgör de övriga komponenterna i hushållsavfallsströmmen [4]. Därför bör bättre materialåtervinning från avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter i betydande mån kunna bidra till resurssparande, inte minst vad gäller energi.

[4] Jämför t.ex. Malley "Schwergewicht" c't 1997, vol. 5, s. 170.

På grund av de miljöproblem som uppkommer genom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har medlemsstaterna börjat utarbeta nationell lagstiftning på detta område. Nederländerna, Danmark, Sverige, Österrike, Belgien och Italien hat redan lagt fram lagstiftning i denna fråga. Finland och Tyskland väntas också lägga fram sådan lagstiftning inom kort. De medlemsstater som ännu inte utvecklat nationella lagförslag har i samband med olika samråd som föregått detta initiativ uttryckt sin oro beträffande bristen på harmoniserad europeisk lagstiftning för denna avfallsström.

Med tanke på den inre marknaden uppkommer en rad olika problem genom medlemsstaternas nationella lösningar på frågan om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter:

* Olikheterna i nationell politik avseende hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter gör de nationella återvinningsstrategierna mindre effektiva, eftersom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter då sannolikt kommer att föras över till andra länder med billigare avfallshanteringssystem.

* Olikheter i medlemsstaternas tillämpning av principen om tillverkarens ansvar leder till att de ekonomiska aktörerna belastas olika hårt.

* Olikheter i de nationella kraven avseende avvecklingen av vissa ämnen, kan påverka handeln med elektriska och elektroniska produkter.

För att kunna ta itu med de miljöproblem som uppkommer i samband med nuvarande metoder för omhändertagande och hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är det lämpligt att på gemenskapsnivå vidta åtgärder som dels syftar till att begränsa denna typ av avfall, och dels främja återanvändning, materialåtervinning och andra former av återvinning av sådant avfall, och slutligen att minska miljöriskerna och -konsekvenserna av omhändertagande och hantering av sådant avfall. Detta initiativ syftar dessutom till att främja harmoniseringen av nationella åtgärder avseende hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter i syfte att garantera den inre marknadens funktion. Initiativet läggs fram i två skilda förslag till direktiv. Det första (utkastet till ett direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter) behandlar avfallshanteringen och grundar sig på artikel 175 i EG-fördraget. Det andra, som syftar till en harmonisering av nationella rättsakter och som berör begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter grundar sig på artikel 95 i EG-fördraget. Senare i år skall dessa båda direktiv kompletteras med ytterligare ett förslag om konstruktion och tillverkning av elektriska och elektroniska produkter.

2. Strategiska aspekter

I artikel 174 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) fastställs att gemenskapens miljöpolitik skall syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom gemenskapens olika regioner. Den skall bygga på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren skall betala.

I gemenskapsprogrammet för en politik och åtgärder vad gäller miljön och en hållbar utveckling (femte miljöhandlingsprogrammet) [5] fastställs att det krävs betydande förändringar i dagens utvecklings-, produktions-, konsumtions- och beteendemönster om man skall kunna uppnå en hållbar utveckling. Dessutom förespråkas bland annat en minskning av slöseriet med naturresurser och förebyggande av föroreningar.

[5] EGT C 138, 17.5.1993.

Femte miljöhandlingsprogrammet innehåller också ett helt kapitel om avfallshantering, där avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter nämns som självskrivet område för tillämpning av principerna om förebyggande, återvinning och säkert bortskaffande av avfall.

I sin resolution av den 7 maj 1990 [6] om avfallshantering uppmanar rådet kommissionen att sammanställa handlingsprogram för olika typer av avfall. Medlemsstaterna fastställde bland annat att uttjänta elektriska och elektroniska produkter utgör en avfallsström för vilken ett handlingsprogram bör sammanställas.

[6] EGT C 122, 18.5.1990.

I sin resolution av den 24 februari 1997 [7] om gemenskapens strategi för avfallshantering uppmanade rådet kommissionen att snarast möjligt komma med en lämplig uppföljning av initiativet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

[7] EGT C 76, 11.3.1997.

I sin resolution av den 14 november 1996 (A4-0364/96) uppmanade Europaparlamentet kommissionen att lägga fram förslag till direktiv om en rad olika prioriterade avfallsströmmar, bland annat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, och att basera dessa direktiv på principen om tillverkarens ansvar. I denna resolution uppmanade Europaparlamentet även rådet och kommissionen att lägga fram förslag till hur avfallsmängden skall kunna minskas, och hur förekomsten av farliga ämnen som klor, kvicksilver, polyvinylklorid (PVC), kadmium och andra tungmetaller i avfallet skall kunna begränsas.

3. Förslagets syfte och viktigaste element

Det föreslagna direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter skall bidra till skydd av människors hälsa och av miljön i enlighet med vad som krävs i artikel 174 i fördraget. Förslagets huvudsakliga syfte är att skydda mark, vatten och luft från föroreningar som uppstår genom den hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som tillämpas i dag, att undvika uppkomsten av avfall som behöver bortskaffas samt att minska det berörda avfallets skadlighet. Det syftar också till att spara värdefulla resurser, t.ex. energi. Ett annat syfte med det föreslagna direktivet är harmoniseringen av nationell lagstiftning avseende avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Dessa mål skall uppnås genom en rad olika åtgärder avseende bl.a. separat insamling av avfall från elektriska och elektroniska produkter samt omhändertagande och återvinning av sådant avfall.

* Tillverkarna måste ta sitt ansvar för vissa faser av hanteringen av avfallet från deras produkter. Detta ekonomiska eller faktiska ansvarstagande kommer att utgöra ett ekonomiskt incitament för tillverkarna att anpassa produktkonstruktionen till kraven på en rationell avfallshantering. De ekonomiska operatörernas finansiella ansvar skall också innebära att privathushållen skall kunna lämna tillbaka produkterna utan kostnad.

* Lämpliga system för separat insamling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bör inrättas, så att användarna kan lämna tillbaka sina uttjänta produkter. För att se till att villkoren blir lika för de olika medlemsstaterna bör ett mjukt insamlingsmål fastställas.

* För att uppnå bättre omhändertagande och återanvändning/återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter måste tillverkarna inrätta lämpliga system. Vissa minimikrav föreskrivs därför för omhändertagande av sådant avfall. Medlemsstaterna skall utfärda certifikat för de anläggningar som sysslar med omhändertagandet. Mål för kraven på återanvändning, materialåtervinning och energiåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skall fastställas.

* För att uppnå en stor insamlingsandel och underlätta återvinningen av avfall från elektriska och elektroniska produkter måste användarna av sådana produkter informeras om sin roll i ett sådant system. Det föreslagna direktivet omfattar märkningskrav för sådana produkter som lätt kan hamna i soptunnan. Dessutom kommer tillverkarna att behöva informera återvinningsföretagen om olika aspekter av produkternas innehåll.

Det föreslagna direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter kommer att bidra till samma mål genom att det leder till att ämnen som ställer till stora problem i avfallshanteringsstadiet, t.ex. bly, kvicksilver, kadmium, sexvärt krom och vissa bromerade flamskyddsmedel ersätts med mindre farliga alternativ.

4. Miljöproblem som behandlas i detta förslag

Allmänt uttryckt är alla produkter som drivs med elektricitet antingen elektriska eller elektroniska. Alla elektriska eller elektroniska produkter består av en kombination av flera grundläggande komponenter. Grundläggande komponenter som ingår i alla elektriska och elektroniska produkter är kretskort, kablar, sladdar och ledningar, plast innehållande flamskyddsmedel, kvicksilverbrytare, bildskärmar (t.ex. katodstrålerör och bildskärmar med flytande kristaller, s.k. LCD-bildskärmar), ackumulatorer och batterier, datalagringsmedier, ljuskällor, kondensatorer, motstånd och reläer, sensorer och anslutningsdon. De ämnen som är mest skadliga för miljön i dessa komponenter är tungmetaller som kvicksilver, bly, kadmium och krom, halogenerade ämnen som klorfluorkarboner (CFC), polyklorerade bifenyler (PCB), polyvinylklorid (PVC) och bromerade flamskyddsmedel samt asbest och arsenik [8].

[8] En närmare redogörelse för detta finns i Waste from electrical and electronic products - a survey of the contents of materials and hazardous substances in electric and electronic products (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet.

4.1. Dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

Dagens avfallshanteringsmetoder löser inte de problem som är förknippade med avfallsströmmen på ett adekvat sätt. Över 90 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter deponeras, förbränns eller återvinns i dag utan föregående omhändertagande [9]. Därigenom når en betydande mängd farliga ämnen ut i de normala bortskaffnings- eller återvinningskanalerna.

[9] Environmental Consequences of Incineration and Landfilling of Waste from Electr(on)ic Equipment (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet. Enligt undersökningen "Pilotsammlung von Elektroaltgeräten in Bregenz" bortskaffas 95 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som uppkommer i Österrike antingen tillsammans med hushållsavfallet eller förs in i metallåtervinningskedjan utan förbehandling.

4.1.1. Förbränning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

Det beräknas att utsläppen från avfallsförbränningen i gemenskapen varje år står för 36 ton kvicksilver och 16 ton kadmium [10]. Dessutom har förbränningen av icke-farligt avfall fastställts vara den största källan i gemenskapen för utsläpp av dioxiner och furaner i luften [11]. Strömmen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter utgör ett betydande bidrag till mängden tungmetaller och halogenerade ämnen i den kommunala avfallskedjan. Dessutom kan specifika negativa effekter uppstå vid förbränning på grund av den stora mångfald av ämnen som förekommer tillsammans i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Koppar fungerar som katalysator och ökar därför risken för att dioxiner uppstår när flamskyddsmedel förbränns. Detta är inte minst oroande med tanke på att förbränning av bromerade flamskyddsmedel vid låg temperatur (600-800°C) kan leda till uppkomsten av de ytterst giftiga polybromerade disbensodioxinerna (PBDD) och polybromerade disbensofuranerna (PBDF) [12].

[10] The European Atmospheric Emission Inventory of Heavy Metals and Persistent Organic Pollutants for 1990, Umweltbundesamt, Tyskland, 1997.

[11] Identification of Relevant industrial Sources of Dioxins and Furans in Europe, Landesumweltamt Nordrhein-Westfalen, 1997.

[12] "Bestimmung von polybromierten und plychlorierten Dibenzofioxinen und -furanen in verschiedenen umweltrelevanten Materialien" U. Schacht, B. Gras och S.Sievers i Dioxin-Informationsveranstaltung EPA Dioxin-Reassessment, utgiven av Otto Hutzinger och Heidelore Fiedler innehåller ytterligare hänvisningar i denna fråga.

Den 7 oktober 1998 antog kommissionen ett förslag till rådets direktiv om förbränning av avfall [13]. I detta förslag föreskrivs stränga utsläppsgränsvärden som bör leda till en betydande minskning av utsläppen av olika föroreningar i luften. Det nya direktivet skulle ersätta direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar [14] samt direktiv 89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar [15]. Av olika skäl var det dock inte möjligt att enbart inrikta sig på teknik i slutet av avfallskedjan för att undvika utsläpp från avfallshanteringen. Källsortering och separat hantering av olika avfallsströmmar, t.ex. avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, bidrar till renare hushållsavfallskedjor och därigenom till minskade utsläpp från förbränning och nedsmältning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som innehåller tungmetaller och halogenerade ämnen. Detta är särskilt viktigt i de fall där befintliga stränga utsläppsnormer inte tillämpas eller inte gäller, som i smältugnar för metall.

[13] KOM(1998)558 slutlig.

[14] EGT L 192, 7.7.1989.

[15] EGT L 203, 15.7.1989.

Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter innehåller betydande mängder PVC [16]. Det finns tungt vägande belägg för att PVC är olämpligt för förbränning, bland annat på grund av den stora mängd farligt avfall från rökgasbehandlingen som uppkommer vid förbränning [17]. Dessutom är det allmänt belagt att mjukgörare, i synnerhet ftalater, läcker från deponerad PVC, vilket kan få negativa följder för människors hälsa och för miljön [18]. Det bör också påpekas att endast ytterst små mängder av PVC-avfall för närvarande återvinns, i synnerhet ur avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. [19]

[16] Enligt M. Rohr, Umwelt Wirschaftsforum, nr 1, 1992, består mer än 20% av den plast som används i elektriska och elektroniska produkter av PVC.

[17] Environmental aspects of PVC (Köpenhamn 1996), Danska miljöskyddsbyrån. Nederländernas ställningstagande till PVC (Haag 1997), Ministeriet för bostäder, fysisk planering och miljön. The influence of PVC on quantity and hazardousness of flue gas residues from incineration, undersökning för GD Miljö, Bertin Technologies, 2000.

[18] The Behaviour of PVC in Landfill, undersökning för GD Miljö, Argus i samarbete med Universität Rostock, 1999.

[19] Prognos, undersökning för GD XI, Mechanical recycling of PVC wastes, januari 2000.

Bortsett från utsläppen i luften är ytterligare två aspekter av förbränning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter av betydelse. Dessa aspekter gäller både för anläggningar som uppfyller kraven i förslaget till rådets direktiv om förbränning av avfall och för sådana som inte uppfyller dessa krav.

(1) Pilotförsök [20] har visat att vanliga apparater, t.ex. TV-apparater, ger negativ energiavkastning vid förbränning. Exempelvis beräknas energiförlusterna om man tillsätter glas (som katodstrålerör) i en förbränningsanläggning till -400 kJ/kg.

[20] Rapport från C. Voûte, Recycling and Waste Control Officer, Corporation of London, om "Electrical/Electronic products recycling in Germany" till Industry Council for Electronic Equipment Recycling (ICER).

(2) Tillförseln av (små) elektriska och elektroniska produkter i förbränningsanläggningar leder till höga koncentrationer av metaller, bl.a. tungmetaller, i slaggen, flygaskan samt filterkakan [21]. Enligt en nederländsk undersökning [22] används så gott som all bottenaska som uppkommer i Nederländerna (cirka 600 000 ton år 1995) i vägbyggen, som fyllnadsmaterial. Om det skall kunna användas på ett sätt som är säkert ur miljösynpunkt måste bottenaskan uppfylla tekniska krav, inte minst vad gäller lakningsegenskaper. Även om bottenaska som innehåller vissa fastställda koncentrationer av tungmetaller genomgår en särskild reningsprocess får den endast användas som byggmaterial om den uppfyller ytterligare miljökrav. Det har beräknats att om mindre vit- och brunvaror inte längre skulle förbrännas tillsammans med övrigt avfall så skulle andelen koppar, bly, nickel och andra metaller minskas så att bottenaskan blev förenlig med nederländska lakningsnormer.

[21] Exempelvis ger små elektriska och elektroniska apparater upphov till 40 % av kopparhalten i bottenaskan från förbränning av fast hushållsavfall (se Modelmatige analyse van integraal verbranden van klein chemisch afval en klein wit- en bruingoed, Nederländerna 1996), TNO-rapport för VROM/DGM (Directie Afvalstoffen). Ett av de viktigaste problemen med ökad kopparhalt i slaggen från förbränningsanläggningar är att det är svårt att återvinna denna slagg som sekundärt byggmaterial på ett ansvarsfullt sätt ur miljöhänsyn. Ytterligare uppgifter om halten av tungmetaller i slagg, rökgas, filterkaka och flygaska finns i "Messung der Güter- und Stoffbilanz einer Müllverbrennungsanlage" (Wien 1994), Umweltbundesamt och MA 22.

[22] Nederländerna 1996, TNO rapport voor VROM/DGM (Directie Afvalstoffen).

4.1.2. Deponering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

På grund av de många olika ämnen som ingår i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter måste man räkna med negativa miljöeffekter vid deponering av sådant avfall. Allvarligare miljöskador har kunnat undvikas där avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter deponeras i kontrollerade deponier som uppfyller miljöskonande tekniska normer. Men eftersom ingen deponi är helt vattentät under hela sin livstid kan en viss utlakning av metaller och kemiska ämnen inte uteslutas. Naturligtvis är miljökonsekvenserna betydligt allvarligare när avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter deponeras i okontrollerade deponier, vilket sker i betydande omfattning i vissa medlemsstater [23] och i de flesta kandidatländerna [24].

[23] Exempelvis finns det sammanlagt cirka 5 000 deponier i Grekland. Man beräknar att ungefär 70 % av dessa får anses vara okontrollerade (Conference for the planning of waste management, Grekland 16-17 januari 1997). I Portugal finns det cirka 300 okontrollerade deponier (Conference for the planning of waste management, Portugal 23-24 januari 1997).

[24] En översyn över gällande lagstiftning visar att nästan alla deras deponier är okontrollerade, och att det saknas tekniska inrättningar för att förhindra att farliga ämnen läcker ut i grundvattnet eller släpps ut i atmosfären.

Riskerna med deponering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har att göra med det stora antal olika ämnen som ingår i sådant avfall. Det största problemet är utlakning och avdunstning av farliga ämnen. Kvicksilver läcker t.ex. ut när vissa elektroniska apparater, som kretsbrytare, förstörs. Samma sak gäller för PCB från kondensatorer. Om plast som innehåller bromerade flamskyddsmedel eller kadmium deponeras kan polybromerade difenyletrar (PBDE) och kadmium läcka ut i marken och grundvattnet. Det har visat sig att det sura grundvatten som ofta förekommer i deponier kan lösa ut stora mängder blyjoner från krossat, blyhaltigt glas, t.ex. i katodstrålerör. Därför kan man räkna med att deponering av sådana katodstrålerör leder till föroreningar [25].

[25] Environmental Consequences of Incineration and Landfilling of Waste from Electr(on)ic Equipment (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet.

Kvicksilver ställer inte bara till problem när det läcker ut. Avdunstning av metalliskt kvicksilver och dimetylkvicksilver, som båda ingår i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, är också ett stort problem. Dessutom kan okontrollerade bränder uppstå på deponierna. Därigenom kan både metaller och andra kemiska ämnen släppas ut, t.ex. de mycket giftiga dioxinerna och furanerna, bl.a. tetraklordibenzodioxin (TCDD) och polyklorinerade och polybromerade dioxiner och furaner (PCDD, PBDD och PCDF) från halogenerade flamskyddsmedel och PCB-haltiga kondensatorer.

4.1.3. Materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

Ett av de viktigaste syftena med detta initiativ är att öka materialåtervinningen från avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Rent allmänt sett leder ökad materialåtervinning till resursbesparingar och minskat behov av bortskaffningskapacitet, i synnerhet i form av deponier. Men trots dessa positiva effekter kan materialåtervinning också ge upphov till miljöförorening om avfallet inte omhändertas på ett adekvat sätt.

Det bildas dioxiner och furaner när metallen i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, som även innehåller halogenerade plaster, materialåtervinns [26]. Halogenerade ämnen i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, inte minst bromerade flamskyddsmedel, medför också problem vid utvinningen av plast i samband med plaståtervinningen [27]. På grund av riskerna för att dioxiner och furaner skall uppstå brukar återvinningsföretagen i allmänhet avstå från att materialåtervinna plast som innehåller flamskyddsmedel ur avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter [28]. Eftersom det saknas möjligheter att säkert identifiera plast som innehåller flamskyddsmedel och på grund av svårigheten att skilja mellan plast med flamskyddsmedel och vanlig plast brukar de flesta återvinningsföretagen inte omhänderta någon plast från avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter [29].

[26] Ett exempel är metallåtervinningsanläggningen Brixlegg/Österrike ("Comparison of PCDD/PCDF levels in soil, grass, cow's milk, human blood and spruce needles in an area of PCDD/PCDF contamination through emissions from a metal reclamation plant" Riss, Hagenmaier, Chemosphere, Vol. 21, nr 12, ss. 1451-1456, 1990).

[27] Se "Formation of Polybrominated Dibenzofurans (PBDF's) and -Dioxins (PBDD's) during extrusion production of a Polybutyleneterephtalate (PBTP)/ Glassfibre resin blended with Decabromodiphenylether (DBDPE)/Sb2O3; product and workplace analysis" Brenner, Knies, BASF 1986.

[28] Enligt danska miljöministeriets rapport "Brominated flame retardants - Substance Flow Analysis and Assessment of Alternatives" (1999) genomförs ingen materialåtervinning av material som innehåller bromerade flamskyddsmedel.

[29] Se exemplet på sidan 18 i rapporten från C. Voûte, Recycling and Waste Control Officer, Corporation of London, om "Electrical/Electronic products recycling in Germany" till ICER (Industry Council for Electronic Equipment Recycling).

Det är inte bara halogenerade ämnen som ställer till miljöproblem vid materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Vid materialåtervinning från avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter kan det också uppstå farliga utsläpp i luften av tungmetaller, som bly och kadmium [30]. Sådana utsläpp skulle kunna minskas avsevärt om dessa material ersattes med mindre förorenande ämnen i ny elektriska och elektroniska produkter, och genom lämpligt föregående omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Ett annat problem med tungmetaller och halogenerade ämnen i obehandlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter dyker upp vid fragmentering av sådana apparater. Eftersom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter normalt sett fragmenteras utan att först ha tagits i sär kommer farliga ämnen som PCB i kondensatorer lätt ut i de återvunna metallerna och det fragmenterade avfallet [31].

[30] Exemplet med det österrikiska kopparåtervinningsföretaget i Brixlegg är väl dokumenterat och bekräftar denna situation (se "Montanwerke Brixlegg - Wirkungen auf die Umwelt"; Umweltbundesamt, Monographien Bd. 25, Wien, juni 1990).

[31] På grund av att avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter inte tas isär på lämpligt sätt innehåller fragmenterat avfall från vitvaror stora mängder bly (mellan 940 och 9 400 mg/kg). Cirka 95 % av PCB i kondensatorer (617,500 mg/kg) hamnar i fragmenteringsdammet. Därför måste förorenade fragment behandlas som farligt avfall. Jämfört med förbränning av vanligt avfall är förbränning av farligt avfall ett mycket dyrt förfarande. Därför leder PCB-förorening av fragmenteringsavfall till enorma kostnadsökningar.

4.2. Resursaspekter

Så som avfall från elektriska och elektroniska produkter hanteras i dag bortskaffas värdefulla material och går på sätt förlorade för framtida generationer. Utöver denna resursförlust leder även gruvdriften till avsevärd miljöförorening. Det går inte att få fram exakta siffror på miljökonsekvenserna av utvinningen av allt material som ingår i elektriska och elektroniska produkter. Sådana siffror beror i stor utsträckning på den anläggning och den region där materialen utvinns. Däremot är processerna som leder till utvinning av sådana metaller, liksom deras allmänna miljökonsekvenser, kända och väl dokumenterade [32].

>Hänvisning till>

[32] Malley "Schwergewicht" c't 1997, Heft 5, p. 170.

4.3. Principen om tillverkarens ansvar

I artikel 174 i EG-fördraget fastställs principen om att förorenaren betalar. Tanken bakom denna princip är att ge de personer ansvar för miljöföroreningar som verkligen har möjlighet att förbättra situationen. Tillverkarna av elektriska och elektroniska produkter står för apparaternas konstruktion och egenskaper och väljer deras material. Det är bara tillverkarna som kan se till att deras produkter är så konstruerade och tillverkade att de håller så länge som möjligt och att de, när de kasseras, möjliggör effektiv materialåtervinning och problemfritt bortskaffande.

För närvarande finns det knappast några incitament för tillverkarna att beakta avfallshanteringsaspekter som materialåtervinning i konstruktionsskedet. Tillverkare som investerat i konstruktion som underlättar återvinning har i detta sammanhang klagat över att det saknas ekonomiska drivfjädrar för att upprätthålla denna produktpolitik. Därför finns det risk för att sådana initiativ avbryts. I förslaget till ett direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter vill man därför utvidga tillverkarnas traditionella roll genom att göra dem ansvariga för hanteringen av uttjänta elektriska och elektroniska produkter. Genom att inrätta en koppling mellan tillverkare och avfallshanteringen bidrar man till bättre produktkonstruktion som underlättar återvinning och bortskaffande av produkter som kasserats. Specialiserade återvinningsföretag bekräftar det praktiska värdet av att konstruera elektriska och elektroniska produkter så att återvinningen underlättas.

För att minska de kostnader som uppstår för tillverkarna i samband med hantering av avfall från produkter som släppts ut på marknaden innan direktivet träder i kraft (historiskt avfall) skall en övergångsperiod på fem år efter det att direktivet träder i kraft medges. Denna övergångsperiod kommer att motsvara de flesta av den elektroniska industrins sektorer, men tillverkare av produkter med längre livslängd kan komma att behöva extra stöd för att lösa problemen med historiskt avfall. I sådana fall skulle medlemsstaterna, utan att det påverkar gemenskapens konkurrenslagstiftning, ha rätt att tillåta tillverkarna att täcka kostnaderna med en synlig, fastställd avgift som läggs på priset för nya produkter.

Hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som inte används i hushållen är en fråga som måste lösas i samråd mellan tillverkarna och användarna av sådana produkter i samband med köpet. Detta överensstämmer med rådande affärspraxis.

5. Lagstiftning om farliga ämnen

5.1. Strategiska aspekter

I enlighet med 1996 års meddelande om översynen av gemenskapens strategi för avfallshantering föreskrivs det i förslaget om ett direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter att andelen av vissa farliga ämnen (bl.a. bly, kvicksilver, kadmium, sexvärt krom, polybromerade bifenyler (PBB) och polybromerade difenyletrar (PBDE)) skall minskas i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. I det hänseendet följer förslaget principerna i den gällande gemenskapslagstiftningen om avfall, där det redan förekommer begränsningar av försäljningen av farliga ämnen. Exempel på detta är bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall [33] och rådets direktiv 91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen, ändrat genom kommissionens direktiv 98/101/EG om anpassning av direktiv 91/157/EEG till den tekniska utvecklingen [34].

[33] EGT L 365, 31.12.1994, s. 10.

[34] EGT L 1, 5.1.1999, s. 1.

Olika hälso- och miljöproblem som uppstår genom dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skulle kunna minskas om sådant avfall inte hamnade på deponier eller i förbränningsanläggningar. Detta skulle kunna uppnås genom inrättandet av separata system för insamling, omhändertagande och återvinning för de uttjänta elektriska och elektroniska produkterna. I dagsläget är det dock oklart när man skulle kunna uppnå insamlingskvoter som motsvarar en större del av de elektriska och elektroniska produkter som släpps ut på marknaden. Under tiden kommer särskilt små elektriska och elektroniska produkter att fortsätta att hamna i de vanliga bortskaffningskanalerna. Dessutom skulle de farliga ämnen som ingår i sådana produkter även utgöra hot mot hälsa och miljö om produkterna samlades in separat och genomgick återvinningsförfaranden. Därför är det effektivaste sättet att uppnå en betydande minskning av de risker för hälsa och miljö som de mest problematiska ämnena utgör att ersätta dessa med mindre farliga alternativ. Där alternativ inte finns att tillgå och man alltså inte kan ersätta ett farligt ämne, måste undantag från utbytesskyldigheten kunna beviljas. Sådana undantag skall förtecknas i bilagan till direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter och bör regelbundet anpassas till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen.

Strategin att ersätta farliga ämnen bygger på de aktuellaste forskningsrönen och tar särskild hänsyn till de specifika problem som dessa ämnen skapar i avfallsströmmen. Ämnena är välkända och har redan varit föremål för en rad olika kontrollåtgärder, både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna. Forskningen om dessa ämnen pågår däremot fortfarande, och för kadmium och tre typer av PDBE pågår exempelvis för närvarande omfattande riskbedömningar i enlighet med förordning (EEG) 793/93. Även om de uppgifter som hittills framkommit genom dessa riskbedömningar inte ger anledning att anta att de åtgärder som föreskrivs i detta förslag är orimliga kommer forskningsverksamheten och andra undersökningar även fortsättningsvis att beaktas, och om så blir nödvändigt kommer förslaget att anpassas till nya resultat och rön.

5.2. Riskerna med de berörda ämnena

Bly

Bly kan skada både det centrala och det perifera nervsystemet hos människor. Dessutom har effekter på det endokrina systemet iakttagits. Bly kan också inverka negativt på hjärt-/kärlsystemet och njurarna. Bly anrikas i miljön och har kraftigt akut och kroniskt giftig effekt på växter, djur och mikroorganismer [35].

[35] Se riskminskningsmonografi nr 1, Lead - Background and national experience with reducing risk, OECD, Paris 1993.

I enlighet med rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen i sin ändrade lydelse [36] klassas blyföreningar på följande sätt:

[36] EGT L 196, 16.8.1967, s. 1.

- R20/22 Skadlig vid inandning och förtäring

- R33 Fara för kumulativa effekter.

Det är svårt att förutsäga vilken betydelse varje enskild exponeringskälla har. Detta varierar beroende på geografiskt läge, klimat och lokal geokemi. Elektronikprodukter för allmänheten står hur som helst för 40 % av det bly som förekommer i deponierna. Den största risken med förekomsten av bly i deponier är dess potentiella lakning med förorening av dricksvattentillgångarna som följd.

Kadmium

Kadmiumföreningar klassas som giftiga med eventuell risk för irreversibla skador på människors hälsa. Kadmium och kadmiumföreningar lagras i kroppen, bland annat i njurarna, vilket på sikt kan leda till att dessa skadas. Kadmium tas upp via andningen, men även genom föda. På grund av kadmiumets långa halveringstid (30 år) kan det lätt anrikas i mängder som leder till förgiftningssymptom. Långvarig exponering för kadmiumklorid kan framkalla cancer. Kadmium har visat sig kunna leda till kumulativa miljöeffekter på grund av sin akuta och kroniska toxicitet [37].

[37] Dessa uppgifter grundar sig på riskminskningsmonografin nr. 5, CADMIUM, Background and national experience with reducing risk (OECD/GD894) 1997; Health effects of cadmium exposure-a review of the literature and a risk estimate (Lars Järup o.a.) Scand J. Work Environ Health 98; Environmental impacts of cadmium, Gerrit H. Vonkeman 1995; Cadmium in Sweden-environmental risks, Helena Parkman o.a. 1997 samt annan forskning i denna fråga.

I enlighet med rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen klassas kadmiumföreningar på följande sätt:

- R23/25 Giftig vid inandning och förtäring.

- R33 Fara för kumulativa effekter.

- R40 Möjlig risk för irreversibla effekter.

Kvicksilver

Oorganiskt kvicksilver som sprids till vatten omvandlas till metylkvicksilver i bottensedimenten. Metylkvicksilver anrikas lätt i levande organismer och koncentreras i näringskedjan via fisk. Metylkvicksilver har kroniska effekter och framkallar hjärnskador.

I enlighet med rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen i sin ändrade lydelse klassas kvicksilver på följande sätt:

- R23/24/25 Giftig vid inandning, vid kontakt med huden och vid förtäring.

- R33 Fara för kumulativa effekter.

I enlighet med rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen i sin ändrade lydelse klassas alkylkvicksilver och oorganiska kvicksilverföreningar på följande sätt:

- R26/27/28 Mycket giftig vid inandning, vid kontakt med huden och vid förtäring.

- R33 Fara för kumulativa effekter.

Det beräknas att 22 % av världens årliga förbrukning av kvicksilver används i elektriska och elektroniska produkter.

Sexvärt krom (krom VI)

Krom VI kan lätt passera cellmembran. Därför absorberas det lätt, och framkallar olika toxiska effekter i cellerna, vilket gör att krom VI ses som ett allvarligt hot mot miljön i industriländerna. Krom VI är dessutom starkt allergiframkallande, och låga koncentrationer av ämnet i miljön kan leda till ökat antal allergier, men även till astmatisk bronkit, som är en annan allergisk reaktion som kopplas till krom VI. Krom VI anses också vara genotoxiskt och kan potentiellt skada DNA.

Dessutom antas föreningar av sexvärt krom vara giftiga för miljön.

Exponering för krom VI kan uppkomma om ämnet läcker ur avfallsdeponier som inte är adekvat förseglade. Vid förbränning av avfall som är förorenat med krom VI avdunstar metallen via flygaskan. Krom VI i flygaska är lättlösligt. Forskarna är därför ense om att avfall som innehåller krom VI inte bör förbrännas.

Bromerade flamskyddsmedel

Elektroniska produkter konstrueras i dag normalt sett med bromerade flamskyddsmedel som skydd mot brand. Främst används medlen i fyra tillämpningar: i kretskort, i komponenter som anslutningsdon, i plasthöljen och i kablar. 5-, 8- och 10-BDE används mest i kretskort, i plasthöljen till TV-apparater och i köksmaskiner för hushållsbruk.

Ett av de viktigaste syftena med detta förslag är att undvika deponering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och i stället öka materialåtervinningen från sådant avfall. Detta gäller inte minst för plast, som utgör 20 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Ett av de största hindren för återvinning av denna del av avfallet är risken för att det uppstår dioxiner och furaner ur vissa bromerade flamskyddsmedel i samband med återvinningen av de olika plastsorterna. I synnerhet har det visats att polybromerade difenyletrar (PBDE) bildar giftiga polybromerade disbensofuraner (PBDF) och polybromerade disbensodioxiner (PBDD) i samband med extruderingsprocessen, som ingår i plaståtervinningsförfarandet. Därför slutade den tyska kemiska industrin att framställa sådana kemikalier 1986 [38].

[38] Se "Formation of Polybrominated Dibenzofurans (PBDF's) and -Dioxins (PBDD's) during extrusion production of a Polybutyleneterephtalate (PBTP)/ Glassfibre resin blended with Decabromodiphenylether (DBDPE)/Sb2O3; product and workplace analysis" Brenner, Knies, BASF 1986. Ytterligare upplysningar finns i Polybrominated Diphenyl Ethers in the Swedish Environment, Ulla Sellström, Stockholm 1996.

Höga halter av PBDE har dessutom påträffats i blodet hos anställda på återvinningsanläggningar [39]. Flera forskningsrön tyder på att PBDE kan verka som endokrinstörande ämne.

[39] Flame retardant exposure - Polybrominated diphenyl ethers (PBDEs) in blood from Swedish workers, Sjödin et al., Stockhom 1999.

Förekomsten av polybromerade bifenyler i sälar i arktis tyder på en omfattande geografisk spridning. De viktigaste kända distributionsvägarna för PBB från punktkällor till vattenmiljön är via PBB-fabriksområden och avfallsdeponier. PBB är nästan olösliga i vatten och förekommer främst i sediment i förorenade sjöar och floder. De har dock visat sig vara upp till 200 gånger mer lösliga i lakvatten från deponier än i destillerat vatten. Detta kan leda till en större spridning i miljön. När PBB väl en gång kommit ut i miljön kan de nå näringskedjan, där de sedan koncentreras. PBB har hittats i fisk från många olika regioner. Genom att äta fisk får fåglar och däggdjur i sig PBB. Däremot har man ännu inte sett exempel på att växter tar upp eller bryter ned PBB. De tas däremot mycket lätt upp av djur, och fastän de har visat sig vara mycket oföränderliga i djur har små mängder av PBB-metaboliter upptäckts [40].

[40] Upplysningar och rekommendationer från riskminskningsmonografi nr 3, selected brominated flame retardants - Background and national experience with reducing risk, OECD, Paris 1994.

6. Inre marknaden - situationen i medlemsstaterna

6.1. Situationen i medlemsstaterna

På grund av de miljöproblem som uppkommer genom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har medlemsstaterna börjat införa nationell lagstiftning. Nederländerna, Danmark, Sverige, Österrike, Belgien och Italien hat redan lagt fram lagstiftning om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Finland och Tyskland väntas också lägga fram sådan lagstiftning inom kort. De medlemsstater som ännu inte utvecklat nationella lagförslag har i samband med olika samråd som föregått detta initiativ uttryckt sin oro beträffande bristen på harmoniserad europeisk lagstiftning för denna avfallsström.

Sedan mitten av 1990-talet har Österrike lagstiftning om återtagande och återvinning av lampor och vitvaror. Ursprungligen finansierades återtagningen för båda produktgrupper med en avgift som lades på priset på nya produkter. På grund av de nackdelar detta innebar för återförsäljare av vitvaror i Österrike jämfört med konkurrenter i Tyskland och Italien infördes i stället en avgift på uttjänta produkter, och avgiften på produktpriset minskades med motsvarande belopp. I mars 1994 offentliggjordes ett utkast till en rättsakt om den sammanlagda strömmen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, men vidare diskussioner ledde till att ikraftträdandet av EU-lagstiftningen i frågan sköts upp.

1998 antog den flamländska regionen i Belgien en förordning om vit- och brunvaror. Tillverkare, importörer, distributörer och återförsäljare är förpliktade att avgiftsfritt ta tillbaka alla typer av vit- och brunvaror, men också IT-utrustning. I förordningen ingår också återvinningsmål för järn- och icke-järnmetaller samt för plast.

I enlighet med den danska förordningen har de danska lokala myndigheterna från januari 1999 varit ansvariga för insamling och återvinning av brun- och vitvaror, IT- och telekommunikationsutrustning, övervakningsutrustning, medicinsk utrustning och laboratorieutrustning samt andra elektriska och elektroniska produkter. Detta finansieras genom att slutanvändarna betalar någon form av lokal skatt eller insamlingsavgift.

I Tyskland har en förordning om återtagande och återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter nått de sista stadierna av lagstiftningsprocessen. I utkastet föreskrivs att kommunerna skall vara ansvariga för insamlingen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, och att tillverkarna skall ansvara för omhändertagande, återvinning och bortskaffande av detta avfall.

I ett italienskt dekret om avfallshantering, från december 1997, föreskrivs att en rad olika kapitalvaror i hushållsbruk, t.ex. vitvaror, TV-apparater och viss IT-utrustning, måste tas tillbaka och återvinnas. Utgående från avtal med industrin skall ett landsomfattande nät av insamlingscentra och återvinningsanläggningar inrättas. Slutanvändarna skall lämna in produkterna till en auktoriserad försäljare eller till offentliga eller privata avfallshanteringsorganisationer.

Den 1 juni 1998 trädde en förordning om återtagande och behandling av vit- och brunvaror i kraft i Nederländerna. I enlighet med den rättsakten kan konsumenterna utan kostnad lämna tillbaka avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter till försäljarna eller de lokala myndigheterna. Därefter är det tillverkarna eller importörerna som skall omhänderta de inkomna apparaterna. Deponering eller förbränning av separat insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter kommer att förbjudas.

I april år 2000 antog Sverige ett lagstiftningsutkast som innebär att konsumenterna får lämna tillbaka sitt avfall till återförsäljarna eller till insamlingspunkter i kommunerna. Återvinningskostnaderna skall täcks antingen av kommunerna eller av tillverkarna. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter får inte deponeras, förbrännas eller fragmenteras utan att först ha behandlats av ett certifierat återvinningsföretag. Dessa föreskrifter väntas träda i kraft den 1 juli 2001.

Det finns många exempel på reglering av produkter som innehåller bly och särskilda användningsområden för bly [41], t.ex.:

[41] Se Lead risk management activities in OECD Member Countries (1993-1998), OECD, Paris 2000.

- I Österrike finns det begränsningar för hur mycket bly som får förekomma i gödningsmedel, samt för användningen av avloppslam om antingen marken eller slammet innehåller tungmetaller utöver en viss gräns. Liknande bestämmelser har antagits i Finland och föreligger som lagstiftningsutkast från den tyska regeringen.

- Danmark håller på att förbereda en förordning om produkter som innehåller bly. Utkastet till förordningen omfattar ett allmänt förbud (med undantag) mot försäljning av produkter som innehåller blyförbindningar. Dessutom förbjuds försäljningen av en rad specificerade produkter som innehåller bly.

- I Sverige finns det initiativ som går ut på att avveckla användningen av bly i många produkter som kablar, lödtenn, glödlampor, katodstrålerör och kölar.

Som exempel på lagstiftning avseende andra tungmetaller kan man nämna det nederländska kadmiumdekretet av 1999, i vilket användningen av kadmium i pigment, färger, stabilisatorer och beskiktningar förbjuds. En liknande rättsakt har antagits av den österrikiska regeringen år 1993. I Österrike får glödlampor innehålla högst 15 mg kvicksilver per lampa. 1998 inledde Nederländerna dessutom en allmän avveckling av kvicksilver i produkter.

Svenska kemikalieinspektionen har föreslagit ett förbud mot PBDE och PBB. Förslaget granskas för närvarande av regeringen. I Österrike förbjöds användningen av PBB redan 1993. I Tyskland är användningen av PBDE förbjuden i praktiken, eftersom det i den nationella rättsakten om förbud mot kemikalier föreskrivs att bromerade furaner och dioxiner inte får överskrida vissa gränsvärden. Detta överensstämmer med ett frivilligt åtagande från den tyska kemikalieindustrin, år 1989, att sluta använda PBDE.

6.2. Den inre marknaden

Man kan fastställa följande tre huvudsakliga problem som uppstår för den inre marknaden på grund av de nationella tillvägagångssätten:

* Olikheter i medlemsstaternas tillämpning av principen om tillverkarens ansvar kan leda till att de ekonomiska aktörerna belastas olika hårt.

* Olikheterna i nationell politik avseende hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter kan göra de nationella återvinningsstrategierna mindre effektiva, eftersom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter då kan komma att föras över till andra länder med billigare avfallshanteringssystem.

* Olikheter i kraven avseende avvecklingen av vissa ämnen, kan påverka handeln med elektriska och elektroniska produkter.

Med tanke på utvecklingen i medlemsstaterna bör både miljömålen och de olika aktörernas behörighetsområden i fråga om hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter förtydligas på gemenskapsnivå.

7. Internationella aspekter

7.1. Internationella utvecklingar

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) ser idén med utökat tillverkaransvar som en möjlighet att minska avfallsmängden. Under loppet av år 2000 planerar OECD att offentliggöra riktlinjer för regeringar som vill införa utökat tillverkaransvar. I detta sammanhang har avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter identifierats som ett prioriterat handlingsområde.

Bortsett från ett frivilligt system för "utökat produktansvar" planeras inga lagstiftningsåtgärder avseende avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter på federal nivå i USA. Däremot har en rad olika delstater infört ett förbud mot deponering av vitvaror och apparater som innehåller katodstrålerör, och belagt nya apparater med en avfallshanteringsavgift.

I maj 1998 antog det japanska parlamentet ett lagförslag om återvinning av elektriska hushållsapparater. I enlighet med den lagen skall återförsäljare ta tillbaka TV-apparater, kylskåp, tvättmaskiner och luftkonditioneringsanläggningar från konsumenterna. Dessa apparater överlämnas sedan till tillverkarna, som sörjer för deras vidare omhändertagande, och i synnerhet återvinning. Återförsäljare och tillverkare skall ta ut de avgifter som krävs för att täcka återvinningskostnaderna för detta avfall. Liknande bestämmelser har antagits i Taiwan, och trädde i kraft den 1 mars 1998.

I Schweiz trädde föreskrifter om återtagande och bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter i kraft den 1 juli 1998, och Norge antog i mars 1998 en rättsakt om återtagande, insamling, återvinning och bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

7.2. Handelsaspekter

Båda de föreslagna direktiven kommer att gälla för alla elektriska och elektroniska produkter på EU-marknaden, oberoende av var produkterna har tillverkats. De föreslagna åtgärderna är nödvändiga för att direktivens mål skall kunna uppnås. Vad gäller direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter så är det oklart när man kommer att kunna uppnå så höga insamlingskvoter att en större del av de elektriska och elektroniska produkter som släpps ut på marknaden verkligen omfattas, även om många av de hälso- och miljöproblem som är förknippade med dagens hantering av avfallet från sådana produkter skulle kunna minskas om man såg till att de inte hamnade på deponier eller i förbränningsanläggningar. Under tiden kommer särskilt små elektriska och elektroniska produkter att fortsätta att hamna i de vanliga bortskaffningskanalerna. Dessutom skulle de farliga ämnen som ingår i sådana produkter även utgöra hot mot hälsa och miljö om produkterna samlades in separat och genomgick återvinningsförfaranden. Därför är det effektivaste sättet att uppnå en betydande minskning av de risker för hälsa och miljö som de mest problematiska ämnena utgör att ersätta dessa med mindre farliga alternativ. Mot denna bakgrund måste kravet på att ersätta vissa ämnen enligt artikel 4 i förslaget till ett direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter anses vara det bästa sättet att ta itu med de hälso- och miljöeffekter som uppkommer genom ämnen som vetenskapligt fastställts vara farliga. Alla åtgärder i det föreslagna direktivet har dessutom utvecklats så att de skall vara förenliga med internationella åtaganden och ge upphov till minsta möjliga handelshinder. Kravet att onödiga handelshinder måste undvikas har beaktats. I synnerhet tog man hänsyn till det när man fastställde genomförandevillkoren för förbudet mot vissa ämnen, och när tidsfristen (år 2008) bestämdes, genom att lägga fram en förteckning över undantag och tillåta möjligheten att under vissa omständigheter kringgå bestämmelserna (översynsklausulen). Dessutom garanteras det att dessa undantag kommer att ses över kontinuerligt mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och nya forskningsrön.

8. Rättslig grund

De flesta åtgärder som omfattas av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter är inriktade på förbättrad hantering av sådant avfall. Därför grundar sig detta direktiv på artikel 175 i EG-fördraget. Direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter syftar till tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om begränsning av användningen av farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Därför grundar sig detta direktiv på artikel 95 i EG-fördraget.

9. Subsidiaritet och proportionalitet

9.1. Subsidiaritet

Åtgärder till skydd för miljön och sådana åtgärder som påverkar den inre marknaden faller både inom gemenskapens och medlemsstaternas behörighetsområden. Åtgärder avseende avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter utgör ett entydigt exempel på sådan delad behörighet. I enlighet med subsidiaritetsprincipen (artikel 5 i fördraget) skall gemenskapen på områden där den inte är ensam behörig endast vidta åtgärder om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå.

* Den förorening som förorsakas av hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är av gränsöverskridande art. Detta gäller inte minst för föroreningar i luft och vatten som uppkommer genom förbränning, deponering eller felaktigt genomförd återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

* För många typer av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter lönar sig materialåtervinning endast om stora avfallsmängder hanteras. I enlighet med principen om storskalighetsvinster skulle sådant avfall endast hanteras av några få centraliserade anläggningar i gemenskapen. Ett exempel på sådant avfall är katodstrålerör. Förutsättningen för att tillräckliga mängder av sådana produkter skall kunna omhändertas är att avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter samlas in i flera medlemsstater.

* De olika ländernas individuella hantering av problemen med avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, och i synnerhet av begränsning av användningen av farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter, leder detta till en rad olika problem för den inre marknaden. Detta behandlas närmare i avsnittet "Den inre marknaden". Sådana problem kan endast lösas genom gemenskapsåtgärder.

Särskilda nationella och regionala villkor måste beaktas när systemen för insamling, omhändertagande och finansiering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter utvecklas. I detta förslag ges medlemsstaterna tillräckligt spelrum att ta hänsyn till sådana egenheter. De föreslagna gemenskapsrättsakterna begränsas till fastställande av de viktigaste principerna för hanteringen och finansieringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, och till införandet av principer på gemenskapsnivå som behövs för att undvika snedvridning av den inre marknaden. I enlighet därmed har begränsningen av användningen av farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter tagits upp i ett direktivförslag som grundas på artikel 95 i EG-fördraget.

9.2. Proportionalitet

Båda förslag är uteslutande inriktade på nyckelaspekterna av de åtgärder som måste vidtas avseende avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, dvs. förebyggande, insamling, omhändertagande och återvinning samt finansiering. Utöver detta införs genom förslagen, i enlighet med proportionalitetsprincipen, endast bestämmelser som behövs för att miljömålen skall kunna uppnås.

Det har hävdats att det skulle vara onödigt att ersätta farliga ämnen i nya elektriska och elektroniska produkter , om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter ändå samlas in separat och alltså inte kommer med i den allmänna avfallsströmmen, eftersom det omhändertas särskilt. Olika beräkningar av mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter tyder dock på att det "mjuka" insamlingsmålet på 4 kg per invånare och år, enligt artikel 5 i förslaget, endast omfattar 25 % av den sammanlagda årliga mängden av sådant avfall. Erfarenheterna med den nederländska lagstiftningen om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter tyder visserligen på att det fastställda målet är rimligt, men det återstår att se om andra medlemsstater kan uppnå målet på medellång sikt. Därför är ersättningen av farliga ämnen, i enlighet med artikel 4 i förslaget om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter, det mest effektiva sättet att minska förekomsten av dessa ämnen i avfallsströmmen.

Det har visats att om man ger tillverkarna ekonomiskt ansvar för omhändertagande, återvinning och bortskaffning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter så blir de mycket starkt motiverade att förbättra konstruktionen av elektriska och elektroniska produkter så att hanteringsaspekterna beaktas redan från början. Däremot finns det inget som tyder på att produkternas konstruktion skulle påverkas av att tillverkarna fick ansvar för insamlingen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushållen. Därför begränsas tillverkarnas ansvar till själva omhändertagandet, återvinningen och bortskaffandet av avfallet. Av praktiska skäl kommer tillverkarna att behöva hämta avfallet från särskilda insamlingspunkter.

10. Överensstämmelse med gemenskapens övriga politik

De mål som fastställs i förslagen överensstämmer också med fördragets krav avseende miljöskydd och konsumenträttigheter, och bidrar också till avskaffande av hinder för varors och tjänsters fria rörlighet samt avskaffande och förebyggande av snedvridning av konkurrensen. I förhållande till gemenskapens politik för avfallshantering kompletterar detta initiativ lagstiftningen om bortskaffande av avfall (dvs. deponering och förbränning) och lagstiftningen om särskilda avfallsströmmar, t.ex. batterier.

Deponering av avfall

I direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall föreskrivs att endast avfall som genomgått behandling får deponeras. Detta initiativ kompletterar direktivet om deponering av avfall genom att föreskriva konkreta krav i fråga om omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Förbränning av avfall

Avfall som förbränns i förbränningsanläggningar måste av olika skäl genomgå förbehandling. Alla rester från förbränningsprocessen, inbegripet slagg, flygaska och filterkaka används i andra processer, exempelvis som byggmaterial. Huruvida dessa rester kan återvinnas beror på deras halt av (tung-)metaller, som beror på vilka egenskaper det material som förbränts hade. Därför bidrar den förbehandling som föreskrivs i detta initiativ till att minska halten av olika metaller i de olika förbränningsresterna. Dessutom skulle både investerings- och driftskostnaderna för rökgasreningen kunna minskas om det avfall som förbrändes innehöll mindre tungmetaller och halogenerade ämnen.

Batterier

En stor del av alla tungmetaller, t.ex. bly och kadmium, i den kommunala avfallsströmmen härrör från batterier. Därför föreskrivs insamling av sådana batterier i direktiv 91/157/EEG om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen [42]. Men eftersom upp till 90 % av alla batterier avsedda för konsumenter ingår i elektriska och elektroniska produkter, och inte tas ut av konsumenten innan produkterna kasseras, är separat insamling av sådana produkter (i enlighet med vad som föreskrivs i förslaget om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter) en oundgänglig del av ett effektivt insamlingssystem för batterier.

[42] EGT L 78, 26.3.1991.

Klimatförändringen och lagstiftning om ozonnedbrytande ämnen

I EU:s strategi efter Kyoto-konferensen hälsas detta initiativ uttryckligen som en effektiv metod för att minska utsläppen av halogenerade fluorkarboner (HFC). Dessutom fastställs i detta förslag de allmänna bestämmelser om återvinning av kontrollerade ämnen som ingår i rådets förordning (EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned ozonskiktet [43].

[43] EGT L 333, 22.12.1994.

Nyproduktionen av metaller står för 10 % av världens koldioxidutsläpp. Beroende på metallens art skulle mellan 70 och 95 % av den energi som går åt till nyutvinning kunna sparas genom bättre materialåtervinning. Med tanke på att det avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som uppkommer varje år innehåller 3.5 miljoner ton metall utgör förslaget om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter ett viktigt bidrag till de minskningar av koldioxidutsläppen som krävs för att uppnå Kyotomålen.

Forskningspolitik

Under många år har gemenskapens ramprogram för forskning givit stöd till verksamhet som bidrar till de förändringar inom industrin som krävs för att konstruera, tillverka och använda en ny generation elektriska och elektroniska produkter som är mer miljövänliga, i enlighet med bestämmelserna i direktivförslaget. Inte minst GROWTH-programmet, i samverkan med initiativet CARE inom ramen för Eureka, har stimulerat näringslivet att på allvar beakta produkternas miljöeffekter och fundera på hur man kan underlätta återvinningen och undvika avfall redan i konstruktionsskedet. Det finns dessutom åtgärder på gemenskapsnivå som främjar ersättningen av farliga ämnen med mindre giftiga alternativ. Dessa åtgärder omfattar inte bara FoTU-projekt, utan även samordningsnät, samordnade åtgärder och utbildningsverksamhet.

11. Ekonomisk bedömning

11.1. Genomförandekostnader

11.1.1. Separat insamling och återanvändning/återvinning

Utgående från tillgänglig information [44] kan nettokostnaderna [45] för att uppfylla kraven i utkastet till ett direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter avseende insamling och återanvändning/återvinning av sådant avfall väntas uppgå till mellan 500 och 900 miljoner euro per år för de femton medlemsstaterna tillsammans. Grovt räknat kan kraven avseende kommersiell utrustning innebära att denna siffra ökar med ungefär 20 %. En extrapolering av de nederländska siffrorna, utgående från praktiska erfarenheter med nationell lagstiftning om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter under 1999, visar att kostnaderna för PR, konsultationer, allmänna omkostnader för insamlings- och återvinningssystemen osv. skulle uppgå till cirka 100 miljoner euro under det första året, och sedan sjunka med tiden. Om alla dessa kostnader överförs direkt till konsumenten via produktpriserna skulle det innebära en prisökning på i genomsnitt 1 % för de flesta elektriska eller elektroniska apparater, men upp till 2-3 % för vissa produktkategorier som kylskåp, tv-apparater och andra bildskärmar.

[44] De huvudsakliga informationskällorna för kostnadsbedömningar vad gäller separat insamling och återvinning är följande pilotprojekt för insamling och återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter: Bregenz, Weiz, Flachgau, Apparetour, LEEP, Niedersachsen, RDE, DSD, den svenska kretsloppsdelegationen, Rhône-Alpes; information från berörda intressenter (tillverkare, återvinningsföretag osv.), undersökningarna "Recovery of WEEE: Economic and Environmental Impacts" (Europeiska kommissionen, 1997) samt livscykelbedömning och finansiell analys av livscykeln för förslag till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (UK DTI 1999) och rapporten om prioriterade avfallsströmmar från elektriska och elektroniska produkter (ENEA 1995).

[45] Kostnaderna för insamling och återvinning minus intäkter från försäljning av sekundärmaterial. Beräkningen grundar sig på siffror som omfattar investeringskostnader för pilotprogrammen.

Sannolikt är dessa kostnader dock för högt beräknade om man tar hänsyn till besparingar på grund av storskalighetsfördelar, minskade bortskaffningskostnader osv. [46]. Dessutom utgår beräkningarna ifrån ett scenario där medlemsstaterna inte genomför några egna initiativ. Tio av de femton medlemsstaterna har dock redan infört eller kommer att införa system för separat insamling och återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Därför kommer kostnaderna för genomförandet av EU-förslaget att ligga betydligt lägre än vad som beräknats ovan.

[46] Detta bekräftas av de preliminära erfarenheterna av genomförandet av den nederländska lagen om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Inledande kontrakt har där slutits mellan tillverkare och återvinningsföretag för endast hälften av de kostnader som förutsetts i pilotprojektet Apparetour.

Kostnader för insamling av hushållsprodukter

Om man utgår ifrån att 4 kg samlas in per invånare skulle den sammanlagda mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som berörs av direktivet uppgå till 1,5 miljoner ton. I genomsnitt ligger de rapporterade insamlingskostnaderna kring 200 till 400 euro per ton. Utgående från dessa siffror skulle de sammanlagda kostnaderna för EU ligga mellan 300 och 600 miljoner euro per år. Sannolikt kommer dessa kostnader att sjunka med tiden, när de grundläggande investeringarna för insamlingsinfrastrukturen väl är gjorda, logistiken har förbättrats och konsumenternas medvetenhet ökats så att insamlingskvoterna blir större.

Kostnader för materialåtervinning av hushållsprodukter

Kostnaderna för materialåtervinning varierar starkt från en produkttyp till en annan. I allmänhet ligger kostnaderna för stora hushållsapparater mellan 10 och 80 euro/ton. För kylskåp ligger de vanligen mellan 200 och 300 euro/ton, för bildskärmsutrustning mellan 700 och 800 euro/ton, och för små hushållsapparater mellan 200 och 500 euro/ton. Mot bakgrund av en rad olika pilotprojekt och om man utgår från att avfallet är sammansatt av 70 % stora hushållsapparater, 15% bildskärmsutrustning och 15 % små hushållsapparater har man grovt räknat fram kostnader på mellan 200 och 300 miljoner euro/år för materialåtervinning i enlighet med direktivets krav.

Denna uppskattning bekräftas av de första resultaten av det nederländska systemet för återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Under 1999 låg återvinningskostnaderna på 695 000 euro per miljon invånare [47]. Om man extrapolerar detta för hela EU:s befolkning skulle det innebära sammanlagda kostnader på 258 miljoner euro per år [48].

[47] Meddelande från nederländska miljöministeriet om transport, logistik och omhändertagande.

[48] Denna siffra är dock endast preliminär och måste anpassas till de större mängder som kan väntas (de nederländska siffrorna utgår från att 2,1 kg avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter samlas in och omhändertas per invånare, inom ramen för NVMP. Dessa 2,1 kg omfattar dock inte avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter utanför NVMP-systemet, t.ex. produkter som direkt vidareförsäljs av kommunerna till positiva marknadspriser), till bättre systemvillkor och till specifika kostnadsvillkor i de olika medlemsstaterna.

11.1.2. Minskning av farliga ämnen i nya produkter

Flera tillverkare har redan slutat använda bly, kvicksilver, kadmium, sexvärt krom och halogenerade flamskyddsmedel i olika apparater. Detta tyder på att kostnaderna för en sådan förändring är relativt begränsade.

Bly i lödpunkter är den enda tillämpning där industrin hävdar att kostnaderna är mer betungande. Enligt kommissionens beräkningar uppgår de extra driftskostnaderna om man använder tennbaserade lödmaterial till ungefär 150 miljoner euro/år. Investeringskostnaderna per år anses vara relativt låga. Utgående från dessa siffror skulle den sammanlagda prisökningen vara mycket liten för de flesta produkterna (t.ex. mellan 0,0006 och 0,003 euro för en telefon, mellan 0,003 och 0,017 euro för en miniräknare och mellan 0,03 och 0,17 euro för en tv-apparat). Därför kan man dra slutsatsen att ersättandet av bly i lödningsmaterial snarare är en fråga om anpassning av alternativ teknik än en kostnadsfråga.

11.2. Fördelar med de föreslagna direktiven

11.2.1. Finansiella fördelar

Sett från en rent finansiell ståndpunkt kan man räkna med tre huvudsakliga typer av fördelar:

* Produktionskostnaderna för ursprungsmaterialet kan sänkas genom att sekundärmaterial används. Detta är orsaken till att återanvändning och materialåtervinning redan förekommer. Eftersom sekundärmaterial konkurrerar med de jungfruliga materialen kommer prisskillnaderna att avgöra vilken källa tillverkarna väljer. Detta har dock redan beaktats i ovanstående beräkningar av kostnaderna, som uttryckts som nettokostnader.

* Utgifter för bortskaffning kan sparas in genom att mer avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter återanvänds och material återvinns. Om man utgår ifrån att större delen av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skulle hamna på deponier med högre standard än i dag (vilket innebär kostnader på 50 euro/ton) skulle besparingarna på grund av minskad deponering uppgå till cirka 50 miljoner euro för de femton medlemsstaterna sammanlagt [49]. Ytterligare kostnadsbesparingar kan uppkomma genom att mindre farliga ämnen hamnar i fragmenteringsmaskinerna.

[49] I det beloppet har man inte räknat med avfall från gruvdrift för produktion av jungfruliga material som kan ersättas med återvunnet material. Deponikapaciteten för den typen av avfall är förmodligen flera gånger större än den kapacitet för hushållsavfall som skulle kunna sparas in genom förslaget.

* Kostnaderna för återanvändning och materialåtervinning kommer slutligen att minska i framtiden när principen om tillverkarens ansvar leder till bättre konstruerade nya produkter, och genom insats av ytterligare styrmedel som konstruktionsstandarder och allmänna krav på medlemsstaterna att främja miljövänlig konstruktion.

11.2.2. Externa fördelar

Främsta orsaken till att lagstiftning behövs inom detta område är förekomsten av externa faktorer som miljökonsekvenser som inte ingår i produktpriserna och som vanligen betalas av samhället i form av saneringskostnader eller sämre miljökvalitet. Även om man i allmänhet är medveten om att avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter medför problem finns det hittills ytterst lite forskning som skulle kunna möjliggöra en bedömning av de externa kostnader som uppstår genom dagens hanteringsmetoder för sådant avfall [50]. Att ingen sådan analys har genomförts för denna trängande politiska fråga får dock inte ses som ett skäl att lägga händerna i kors..

[50] Avsaknaden av kvantitativ, systematisk analys i detta dokument speglar det tillstånd som avfallshanteringen i Europa befinner sig i i dag. Det saknas vetenskapliga och statistiska uppgifter för hur föroreningar sprids, vilka doseffekterna är, hur mycket samhället är berett att betala för att slippa riskerna med sådan förorening osv. I de flesta medlemsstaterna saknas det t.o.m. uppgifter om vilka avfallsmängder som går till de olika bortskaffningsmetoderna, och kunskap om forskningsläget i fråga om många system för avfallshantering. Även om det i teorin inte skulle vara svårt att beräkna de externa kostnaderna blir detta alltså omöjligt på grund av att grundläggande vetenskapliga uppgifter saknas.

Externa fördelar med separat insamling och återvinning

I huvudsak leder separat insamling och återvinning till följande fördelar:

* Man undviker externa kostnader genom att det blir möjligt att använda de resurser som ingår i avfall från elektriska och elektroniska produkter, och som annars skulle försvinna i bortskaffningen (motsvarande ungefär 6 miljoner ton per år). Om man räknar med en insamlingskvot på 4 kg per invånare skulle man kunna leda om 1 miljon ton material och återinföra det i det ekonomiska kretsloppet. Det är svårt att bedöma i vilken mån priserna för jungfruliga material i dag speglar de verkliga kostnaderna för att använda dem nu i stället för att spara dem till kommande generationer eller fördela dem rättvisare bland världens befolkning. En hållbar användning av resurserna är dock något som ligger till grunden för principen om hållbar utveckling.

* Man undviker de externa kostnader som uppkommer genom negativa miljöeffekter från förbränning och deponering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Efter omhändertagande av de insamlade produkterna skulle endast 10-30 % av den ursprungliga vikten skickas till slutgiltigt bortskaffande. Det som blir kvar efter omhändertagandet (cirka 100 000 ton) kan skickas till specialiserade anläggningar, t.ex. om så behövs till anläggningar för farligt avfall. Avgifter för avfall skiljer sig normalt sett inte åt beroende på avfallsmaterial, trots att dessa kan ha mycket olika miljöeffekter, eftersom avgifterna normalt grundas på vikt eller fasta taxor. De externa kostnader som uppkommer genom den nuvarande hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter ligger med säkerhet högre än för genomsnittligt avfall, eftersom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter innehåller så mycket farliga ämnen. De externa kostnaderna bör därför vara särskilt höga för kylskåp som innehåller CFC, eller för produkter som innehåller katodstrålerör.

* De externa kostnaderna för de negativa miljöeffekter som uppkommer genom produktion av jungfruliga material undviks. Bland annat kan materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bidra till energibesparingar i storleksordningen 120 miljoner gigajoule (motsvarande ungefär 2,8 miljoner ton olja) per år. Om man använder de material som återvinns inom ramen för förslaget till direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter i stället för jungfruliga material kan man uppnå energibesparingar på mellan 60 och 80 % [51] (se bilaga I).

[51] Beräknat utgående från P.R. White, M. Franke, P. Hindle, Integrated Solid Waste Management: A lifecycle inventory, 1995, i: Europeiska kommissionen, Recovery of WEEE: Economic and Environmental Impacts, juni 1997.

Externa fördelar med bättre konstruktion och lägre halter av farliga ämnen

* Effekterna av principen om tillverkarens ansvar och de övriga åtgärderna för att bidra till att nya produkter konstrueras bättre kommer förmodligen inte bara att leda till att kostnaderna för återanvändning och materialåtervinning sjunker, utan även minska miljökonsekvenserna av hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Det är dock svårt att bedöma dessa effekter kvantitativt, eftersom de beror på hur de nationella genomförandeåtgärderna kommer att se ut och på hur marknaden reagerar på åtgärderna.

* I kapitel 5.2 och bilaga IV redogörs för riskerna med de ämnen som förslaget om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter avser. Eftersom det saknas vetenskapliga uppgifter om hur föroreningar sprids, vilka doseffekterna är hos levande organismer, hur stora riskerna för potentiella incidenter är och hur mycket samhället är berett att betala för att slippa riskerna med sådan förorening osv. är det dock inte möjligt att exakt ange dessa externa kostnader. Eftersom ämnena är inherent giftiga och kan nå miljön i en form som gör att de kan tas upp av levande organismer måste riskerna i alla händelser ses som allvarliga. Därför bör undvikande av föroreningar vid källan alltid vara att föredra framför lösningar i slutet av kedjan, förutsatt att det finns miljövänliga alternativ till ämnena till rimliga priser.

11.2.3. Livscykelbedömning och finansiell analys av livscykeln

I en undersökning som genomfördes för Förenade kungarikets handels- och industriministerium under 1999 granskades de miljömässiga och finansiella för- och nackdelarna med återanvändning och materialåtervinningsverksamhet mycket ingående. Man utgick därvid från de föreslagna målen och tog med alternativa kostnader för bortskaffning och produktion av jungfruliga material [52]. Undersökningen visar att man redan i dag uppnår relativt höga återanvändnings- och materialåtervinningskvoter för många typer av produkter [53]. Denna verksamhet tycks vara lönsam även ur rent finansiell synpunkt. Om man ökar nivåerna stiger kostnaderna. Det måste inrättas marknader för återanvända eller materialåtervunna produkter. I undersökningen dras dock slutsatsen att ett scenario utgående från målen i detta förslag kan ses som kostnadseffektivt ur finansiell synpunkt.

[52] Life Cycle Assessment and Life Cycle Financial Analysis of the Proposal for a Directive on Waste from Electrical and Electronic Equipment (Förenade kungariket, 1999), Ecobalance UK och DMG Consulting Ltd åt Förenade kungarikets handels- och industriministerium.

[53] För tvättmaskiner ligger kvoten på 62 %, för persondatorer på 60 %, för telefoner på 62 %, för varmvattenberedare på 58 %, för kylskåp på 60 % och för TV-apparater på 42,2 %.

Om man ökar återanvändningen och materialåtervinningen så att målen i förslaget om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter uppnås kommer det att leda till minskade miljöeffekter, utom för kylskåp och TV-apparater. I undersökningen har man dock inte försökt värdera vissa särskilt allvarliga effekter som utsläpp av CFC från kylskåp eller utsläpp av tungmetaller från bildskärmar.

11.3. Makroekonomiska effekter

Frågan huruvida efterfrågan efter en viss vara är fast eller tänjbar spelar en avgörande roll när man bedömer vilka följder ändrade produktpriser kan få. Resultaten av en nederländsk undersökning [54] om detta tyder på att efterfrågan efter en rad olika elektroniska varor, i synnerhet stora vitvaror och en del brunvaror kan anses vara fast (kylskåp, tvättmaskiner, varmvattenberedare, TV-apparater och datorer) med de prisförändringar [55] som sannolikt kommer att uppstå (1-3 %). Detta innebär att försäljningsnivån på längre sikt inte kommer att påverkas av denna typ av prisförändringar.

[54] Economische effecten verwijderingsbijdrage wit- en bruingoed (Haag 1995), KPMG.

[55] De angivna procentsatserna avser de sammanlagda kostnaderna för insamling och återvinning.

För andra typer av produkter kan efterfrågan dock anses vara tänjbar, t.ex. för hemelektronik som stereoanläggningar eller rakapparater. Man räknar här med försäljningsminskningar på maximalt 1-2 %, förutsatt att prisökningen ligger kring 1 %. Denna effekt, och de indirekta kostnader som uppkommer, förväntas dock minska när fördelarna med stordrift och innovation driver ned priserna för separat insamling och omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Därför kan åtgärden beräknas få vissa följder för prisnivån, inflationen, den sammanlagda efterfrågan osv., men dessa följder kommer sannolikt att vara relativt begränsade.

12. Samråd med berörda parter

Under 1994 och 1995 deltog företrädare för medlemsstaterna, alla berörda ekonomiska aktörer och icke-statliga miljöorganisationer i en projektgrupp som tillsammans sammanställde ett informations- och rekommendationsdokument om hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Därefter konsulterades alla berörda parter med hjälp av diskussionsdokument, innan detta förslag sammanställdes.

I princip är alla medlemsstaterna positiva till Europeiska kommissionens initiativ. Olika medlemsstater har vid flera tillfällen uttryckt åsikten att det krävs en rättsligt bindande gemenskapsram. När det gäller insamling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter föredrar de flesta medlemsstaterna system där kommuner, återförsäljare och tillverkare delar på det finansiella och tekniska ansvaret. Ansvaret för omhändertagande, återvinning och bortskaffning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bör ligga hos tillverkaren. Vad beträffar finansieringssystemen för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter förespråkas flexibilitet beträffande nationella lösningar.

* I samband med samråden med näringslivet uttrycktes stöd för en strategi på gemenskapsnivå, eftersom man därigenom skulle kunna undvika snedvridning av den inre marknaden. Näringslivet ställde sig även positivt till de mål som fastställs i förslaget. Avvecklingskravet ansågs vara olämpligt för ett direktiv om avfallshantering som grundas på artikel 175 i EG-fördraget, men i sak var de flesta beredda att acceptera att man måste minska användningen av de berörda ämnena. Näringslivet accepterade en viss inblandning i produkternas materialåtervinningsstadium. I detta sammanhang föredrog en del av näringslivet ett öppet betalningssystem som inte påverkar förhållandet mellan tillverkare och distributörer. Andra delar av näringslivet var mer intresserade av ett konkurrenspräglat finansieringssystem med dolda avgifter som läggs på produktpriserna.

* I juni 1999 lades ett utkast till ett förslag till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter fram som pilotprojekt inför företagens testpanel [56]. Förslaget innehöll också bestämmelser om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen. Av de 611 företag som rådfrågades skulle 188 beröras av förslaget. Flera företag som deltog i rådfrågningen föreslog delat ansvar för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. I synnerhet borde kommuner, återförsäljare, distributörer, tillverkare och återvinningsföretag samarbeta för att samla in och återvinna elektriska och elektroniska produkter från privathushållen. Dessutom föreslog vissa företag att förbuden mot vissa ämnen skulle tas bort eller skjutas upp.

[56] Denna panel ingår i ett konsultationsförfarande som särskilt vänder sig till små och medelstora företag och som tillkommit genom meddelande KOM(98) 197 slutlig.

* De icke-statliga miljöorganisationerna var positiva till kommissionens förslag om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, som främjar principen om tillverkarens ansvar. Enligt de icke-statliga organisationerna bör förebyggandet av uppkomsten av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter betonas starkare. Detta omfattar även incitament för tillverkarna att tillverka produkter med längre livslängd. Bestämmelserna om ersättning av vissa ämnen stöddes av de icke-statliga organisationerna, som även begärde att bestämmelserna skulle utvidgas till att omfatta ytterligare halogenerade ämnen, bland annat PVC.

13. Uppgifter/vetenskaplig grund

Direktivförslagen bygger på vetenskapliga bedömningar av konsekvenserna av dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter i olika medlemsstater. Uppgifterna i denna fråga kommer från ett drygt dussin olika insamlings- och återvinningsprojekt runt om i Europeiska unionen. De undersökningar som förtecknas i bilaga III är exempel på direktivförslagets vetenskapliga grund.

Förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter: innehåll.

I artikel 1 redogörs det för direktivets syften.

I artikel 2 redogörs det för direktivförslagets tillämpningsområde. Det föreslagna direktivet skall omfatta alla kategorier av elektriska och elektroniska produkter som förtecknas i bilaga IA. Denna förteckning är fullständig. Exempel på apparater som omfattas av var och en av dessa kategorier ges i bilaga IB. Med tanke på att marknaden för elektriska och elektroniska produkter ändras så snabbt ansågs det lämpligt att undvika en fullständig lista över apparater. Nationella erfarenheter visar entydigt att en fullständig produktlista ständigt skulle behöva uppdateras.

På grund av vissa produkters specifika spridning (system för medicinsk utrustning, utrustning för övervakning och kontroll samt försäljningsautomater) ansågs det inte nödvändigt att tillämpa samma krav avseende insamling, finansiering och information till användarna för dessa produkter som för produkter som i huvudsak eller uteslutande används av konsumenterna.

Vad gäller medicinska utrustningssystem så omfattas implantat inte av det föreslagna direktivet.

I artikel 3 ges de definitioner som gäller för direktivets syften.

Definitionen av elektriska och elektroniska produkter (artikel 3a) omfattar alla apparater som drivs med ström och som ingår i någon av de kategorier som anges i bilaga IA till förslaget. De angivna begränsningarna av spänningen skall garantera att stor industriell utrustning som annars skulle kunna ses som om den omfattades av kategorierna i bilaga IA inte berörs av förslaget. Gränsvärdena för spänning är de övre gränser som fastställs i artikel 1 i rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektriska produkter avsedd för användning inom vissa spänningsgränser [57]. Uppgifterna om spänning avser spänningen på den ström som införs eller tas ut, och inte sådana spänningar som kan uppstå inuti apparaten.

[57] EGT L 77, 26.3.1973, s. 29.

Komponenter är delar av elektriska och elektroniska produkter, t.ex. höljen, skärmar, tangentbord, elmotorer, kretskort, kondensatorer, likriktare, transistorer, rör osv. Utrustningsdelar är delar av produkter (inte nödvändigtvis delar av strömflödet) utan vilka den ursprungliga apparaten inte kan fungera på det sätt som tillverkaren avsett. Exempel på utrustningsdelar är hyllor i ett kylskåp. Förbrukningsvaror är kortlivade och utbytbara delar av en apparat, t.ex. bläckpatroner eller batterier. För komponenter, utrustningsdelar och förbrukningsvaror gäller bestämmelserna om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter endast om de ingår i produkten när denna kasseras.

Artikel 3j: I syfte att undvika att tillverkare inom EU diskrimineras, skall bestämmelserna i detta direktiv gälla produkter och tillverkare oberoende av försäljningsmetod, och även omfatta distansförsäljning och elektronisk handel. I detta direktiv avser "tillverkare" inte leverantörer eller tillverkare av enskilda komponenter, utrustningsdelar eller förbrukningsvaror. Om företag under eget namn marknadsför produkter som ursprungligen tillverkats av andra företag avser "tillverkare" inte den ursprungliga tillverkaren utan det företag som marknadsför produkten.

I enlighet med definitionen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll (artikel 3l) kommer specialprodukter som utrustning för strålningsbehandlning på grund av sin art inte att omfattas av förslagets krav avseende produkter från privathushåll. Däremot skulle datorsystem av en typ som lämpar sig både för privathushåll och småföretag, t.ex. advokatkontor, definineras som avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll. Om denna advokatfirma däremot använder ett antal datorer som klart överstiger det antal som normalt finns i privathushåll skulle dessa uttjänta datorer (på grund av sitt antal) inte omfattas av definitionen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter för privathushåll.

I artikel 4 föreskrivs separat insamling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Ett av de största problemen med dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är att det saknas insamlingssystem som ger återvinningsföretagen tillgång till tillräckliga mängder material för storskalig produktion [58]. Detta gäller i synnerhet för elektriska och elektroniska produkter som används i privathushållen. Därför måste medlemsstaterna se till att insamlingssystem inrättas.

[58] AEA Technology, Recovery of WEEE: Economic and Environmental Impacts, juni 1997, s. 84.

Det viktigaste när man skapar effektiva insamlingssystem är att motivera konsumenterna att delta. Med tanke på subsidiaritetsprincipen kan detta direktivförslag dock bara innehålla mycket allmänna krav på insamlingssystemen. Hur man ser till att insamlingssystemen blir effektiva kan variera för olika produktgrupper i denna avfallskategori, och beroende på de särskilda villkor som råder i de olika delarna av EU. Beslut om detta bör därför fattas på nationell eller regional nivå [59]. De grundprinciper som fastställs i detta förslag omfattar krav på inrättandet av insamlingspunkter som är lättillgängliga för konsumenterna, och möjligheten för konsumenterna att lämna tillbaka sina produkter avgiftsfritt.

[59] Dessa åtgärder omfatter finansiella incitament för återlämnande av uttjänta produkter, t.ex. pantavgifter, information till konsumenterna, bland annat genom informationskampanjer, samt ett konsumentvänligt system för insamlingsanläggningar, med lämpliga öppettider, god tillgänglighet och effektivt serviceutbud vid insamlingspunkterna.

För att undvika alltför stora skillnader i den finansiella belastningen i samband med hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter måste en harmoniserad standard skapas för insamlingen. I detta stadium är det dock inte möjligt att definiera ett rättsligt bindande insamlingsmål, eftersom det saknas uppgifter om hur mycket avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som privathushållen står för varje år. Därför har ett "mjukt" insamlingsmål föreslagits som riktmärke för medlemsstaterna. Den angivna mängden på 4 kg avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är ett medelvärde som bör uppnås per invånare. Det motsvarar det genomsnittliga insamlingsresultat som uppnåtts i flera länder i Europeiska unionen i samband med pilotprogram för insamling [60] och överensstämmer med vad som åstadkommits i praktiken inom ramen för nederländsk lagstiftning om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. På ett senare stadium, när man samlat erfarenheter i samband med genomförandet av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skall obligatoriska mål fastställas.

[60] Collection targets for waste from electrical and electronic equipment (Tyskland 1998), Europeiska kommissionen GD XI, s. 13.

I artikel 5.1 samt i bilaga II fastställs de omhändertagandeåtgärder som krävs. Hit hör avlägsnandet av de ämnen som ställer till störst problem i de olika stegen av hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter [61]. Möjligheterna till återanvändning och materialåtervinning skall i alla händelser övervägas i samband med omhändertagandet. I samband med att förteckningen i bilaga II samanställdes diskuterade man intensivt om bildskärmar med flytande kristaller, s.k. LCD-bildskärmar, skulle tas med. Forskningen visar att LCD-bildskärmar innehåller ett antal ämnen som misstänks vara cancerframkallande. Dessutom kunde man visa på att det kan uppstå giftiga förbindelser vid förbränning av LCD-bildskärmar. Många stora tillverkare av flytande kristaller har gjort stora ansträngningar för att bevisa att hanteringen av avfall från deras LCD-bildskärmar inte medför några risker för hälsa eller miljö, men tvivel kvarstår vad gäller sammansättningen av vissa importerade LCD-bildskärmar.

[61] En detaljerad redogörelse för och beskrivning av åtgärdernas bakgrund ingår i undersökningen "Pilotsammlung von Elektroaltgeräten in Bregenz - Wissenschaftliche Begleitstudie" (Bregenz/Österrike 1996), Bundesministerium für Umwelt, Jugend und Familie.

I förslaget införs krav på tillstånd för företag som tar hand om det berörda avfallet. Tillståndet omfattar behandlingskrav och krav avseende behandlingsanläggningens belägenhet. Dessutom omfattar tillståndet de krav på överensstämmelse med de mål för återanvändning och materialåtervinning som ingår i artikel 6.

Tillverkarna skall ha möjlighet att upprätta centraliserade, storskaliga behandlingsanläggningar i syfte att göra materialåtervinningen ekonomiskt lönsam. Därför betonas det i artikel 5.5 att omhändertagandet får äga rum utanför den medlemsstat där avfallet producerats.

I artikel 6 fastställs en standard för materialåtervinning från avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. I allmänhet anses det vara nödvändigt med mål för materialåtervinningen om man vill undvika att återvinningen endast resulterar i förbränning eller i att ett litet antal värdefulla material återvinns och resten bortskaffas. Alla mål som anges i artikel 6 utgår från tillgänglig teknik i dagens återvinningsföretag. Detta har bevisats i en omfattande pilotundersökning [62] och bekräftats av specialiserade återvinningsföretag. I samband med ovan nämnda pilotprojekt togs särskild hänsyn till bedömningen av de kostnadseffekter som uppstår om återvinningsmålen uppnås. För samtliga kategorier av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter överensstämde dessa kostnader med de genomsnittliga återvinningskostnader som uppstått i andra europeiska pilotprojekt. Detta tyder på att det inte kommer att uppstå extra kostnader om man försöker uppnå återvinningsmålen.

[62] Apparetour Back to the beginning - National pilot project, for collecting, recycling and repairing electrical and electronic equipment in the district of Eindhoven (Eindhoven 1997), s. 52.

De materialåtervinningsmål som anges i artikel 6 berör endast kasserade produkter som samlats in separat i enlighet med förslagets artikel 4. Återanvändning av komponenter, snarare än av hela apparater, bidrar till att dessa mål kan uppnås.

I enlighet med principen om tillverkarens ansvar skall tillverkarna av elektriska och elektroniska produkter åläggas att genomföra materialåtervinning samt att bortskaffa de delar av produkterna som inte kan återvinnas. Tillverkarna kan avsäga sig sitt ansvar genom att delegera arbetet till tredje man, som kan vara den lokala förvaltningen eller privata företag.

I artikel 7 föreskrivs finansieringssystemet för hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Ett syfte med finansieringssystemet är att det skall uppmuntra konsumenterna till att lämna in sina kasserade produkter vid insamlingspunkter i stället för att kasta dem i de vanliga hushållssoporna eller göra sig av med dem på annat sätt som leder till att de inte omhändertas på ett adekvat sätt. Pilotförsöken avseende avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har visat att avgifter som konsumenten måste betala när de kasserade produkterna lämnas tillbaka skulle påverka insamlingsresultaten negativt [63]. Därför, och i enlighet med principen om tillverkarens ansvar, är det tillverkarna som skall finansiera omhändertagandet, återvinningen och miljövänligt bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushållen. Deras ansvar bör ta vid när avfallet når de fastställda insamlingspunkterna.

[63] Erfarenheter vunna i samband med alla österrikiska och tyska pilotprojekt ("Collection targets for waste from electrical and electronic equipment", Europeiska kommissionen 1998, s. 10).

För att minska de kostnader som uppstår för tillverkarna i samband med hantering av avfall från produkter som släppts ut på marknaden innan direktivet träder i kraft (historiskt avfall) skall en övergångsperiod på fem år efter det att direktivet träder i kraft medges.

Finansieringssystem som företagen själva inrättar för sina produkter kan medföra betydande fördelar. Man måste dock se till att tillverkare som är delaktiga i enskilda system tar sin del av ansvaret för finansieringen av hanteringen av avfall från produkter som släppts ut på marknaden innan kravet på finansiering trätt i kraft (historiskt avfall). Därför kommer de tillverkare som väljer ett enskilt system att behöva bidra med sin andel till finansieringen av hanteringen av det historiska avfallet.

Artikel 8: Hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som inte används i privathushållen är en fråga som måste lösas i samråd mellan tillverkarna och användarna av sådana produkter i samband med köpet.

I artikel 9 föreskrivs vilka uppgifter som skall ges till konsumenterna, vars deltagande är av avgörande betydelse för hur insamlingssystemen kommer att fungera. Ett sätt att sprida information är att märka vissa små elektriska och elektroniska apparater för att undvika att de slängs i de vanliga soporna eller på annat sätt hamnar i det vanliga hushållsavfallet.

I artikel 10 föreskrivs att tillverkarna skall förse behandlingsanläggningarna med uppgifter om vilka ämnen som ingår i elektriska och elektroniska produkter, så att materialåtervinningen underlättas och för att undvika att de anställda eller miljön skadas av de farliga ämnen som ingår i elektriska och elektroniska produkter. Den information som behandlingsanläggningarna behöver skall tillhandahållas på återvinningsföretagets begäran och kan vara i form av databaser, handböcker eller information på Internet.

I artikel 11 föreskrivs det att medlemsstaterna skall tillhandahålla de upplysningar som krävs för att man skall kunna bedöma resultaten av denna lagstiftning och beräkna vilka mängder av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som kommer att uppstå i framtiden.

Bilaga IA omfattar en fullständig förteckning över de kategorier av elektriska och elektroniska produkter som omfattas av detta förslag.

Bilaga IB omfattar en förteckning som för varje kategori visar exempel på produkter som kan ingå i kategorin.

Bilaga II omfattar en förteckning över de ämnen eller preparat som av miljöskäl måste avlägsnas ur separat insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Bilaga III omfattar vissa minimikrav avseende villkoren för lagring av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och behandlingsanläggningarna.

Bilaga IV omfattar bestämmelser om den märkning som skall anbringas på alla produkter som storleksmässigt riskerar att hamna i soptunnor eller på annat sätt komma med i hushållsavfallet.

Förslaget till direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter: innehåll.

I artikel 1 redogörs det för direktivets syften.

I artikel 2 redogörs det för direktivets tillämpningsområde. Tillämpningsområdet överensstämmer med det tillämpningsområde som avses i artikel 2 i direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter.

I artikel 3 ges de definitioner som gäller för direktivets syften. Definitionen av elektriska och elektroniska produkter är samma som direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter. Definitionen av tillverkare följer också samma koncept som det direktivet, men har anpassats till syftena med uttrycket tillverkare så som det används i artikel 4.

I artikel 4 föreskrivs att tungmetaller (bly, kvicksilver, kadmium och sexvärt krom) och bromerade ämnen (polybromerade difenyletrar, PBDE, t.ex. 5-BDE, 8-BDE och 10-BDE, samt polybromerade bifenyler, PBB) skall ersättas med mindre giftiga alternativ, eftersom dessa ämnen förorsakar betydande miljöproblem i avfallshanteringsskedet. Undantag för tillämpningar av dessa ämnen tillåts om ersättning inte är möjlig eller om de negativa miljö- eller hälsokonsekvenserna av ersättningen med andra ämnen överväger de möjliga miljöfördelar som en sådan ersättning kan medföra. Undantagen från kraven på avveckling av de berörda ämnena förtecknas i bilagan till direktivet.

Artikel 5 innebär att de poster som ingår i förteckningen i bilagan skall anpassas av kommissionen, biträdd av den kommitté som upprättats i enlighet med artikel 18 i direktiv 75/442/EEG, när den tekniska utvecklingen eller nya forskningsrön så kräver. Kommissionen skall rådfråga tillverkare av elektriska och elektroniska produkter innan den fattar beslut om ändring av bilagan.

Bilagan omfattar en förteckning över de apparater som undantas från kraven på att ersätta farliga ämnen med mindre farliga alternativ, i enlighet med artikel 4 i direktivet. Förteckningen måste aktualiseras regelbundet för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen och nya forskningsrön.

BILAGA I Materialspecifika minskningar av miljöeffekterna genom användning av returmaterial [64]

[64] P.R. White, M. Franke, P. Hindle, Integrated Solid Waste Management: A lifecycle inventory, 1995, i: AEA Technology, Recovery of WEEE: Economic and Environmental Impacts, juni 1997. Dessa siffror är endast preliminära och kommer att variera beroende på vilka förfaranden och vilka produkter som används. Resultaten anges i ton producerat återvunnet material. Kostnaderna för insamling och sortering av det återvunna materialet, och för transport till anläggningarna för omhändertagande, ingår ej. Inte heller utsortering av återvunnet material från deponier har räknats med i siffrorna för besparingar i fråga om fast avfall.

>Plats för tabell>

BILAGA II

Förslagets inverkan på företagen, med särskild hänsyn tagen till små och medelstora företag

Vem berörs av förslaget

Vilka sektorer av näringslivet?

De sektorer som i första hand berörs av det föreslagna direktivet är leverantörerna av elektroniska komponenter, tillverkarna av elektriska och elektroniska produkter, reparatörer av elektriska och elektroniska produkter samt avfallsinsamlings och -hanteringsindustrin. För avfallsinsamlings och -hanteringsindustrin kommer effekterna så gott som säkert att vara positiva. Direktivet kommer att tvinga fram en utvidgning av hanterings- och återvinningsmarknaden, och därigenom ge upphov till fler jobb inom denna sektor. I viss mån beroende på hur finansieringssystemet byggs upp finns det risk för att tillverkarna bestämmer sig för att upprätta ett eget insamlings- och återvinningssystem, vilket kan skada traditionella återvinningsföretag.

Stora eller små företag (koncentrationer av små och medelstora företag)?

Sektorer som tillverkare av hushållsapparater (Nace 29,7), datorer och kontorsmaskiner (Nace 30), telekommunikationsutrustning (Nace 32,2), hemelektronik (Nace 32,3) och glödlampor (Nace 31,5) domineras av endast ett litet antal stora företag som i snitt står för 80 % av omsättningen och sysselsättningen i sektorn. Men det finns ändå över 100 000 företag inom elektronikbranschen som sysselsätter färre än 20 personer men som sammanlagt står för 180 000 arbetsplatser av totalt 1,4 miljoner jobb i sektorn. Delsektorn för elektronikkomponenter (Nace 32,1) är mindre koncentrerad än andra delsektorer, och en stor del av arbetstillfällena och omsättningen i den sektorn genereras av små och medelstora företag.

Är dessa företag koncentrerade till vissa geografiska områden i gemenskapen?

Metallåtervinnare finns i alla medlemsstater.

Tillverkarna av elektriska och elektroniska produkter finns främst i Tyskland, Förenade kungariket, Frankrike, Italien, Nederländerna och Sverige.

Vad måste företagen göra för att efterleva bestämmelserna i förslaget.

Direktivet riktar sig till medlemsstaterna. Företagen kommer att behöva följa den nationella lagstiftning genom vilken direktivet genomförs.

Företag som är sysslar med tillverkning av elektriska och elektroniska produkter kommer att behöva ta hänsyn till avfallshanteringsaspekter när de konstruerar och tillverkar sina produkter. Sådana aspekter är bl.a. material som enkelt låter sig materialåtervinnas eller återanvändas, begränsning av farliga ämnen, användning av återvunnet material där så är möjligt samt gemensamma koderingsnormer för komponenter och material. I vissa fall kan de behöva ersätta tungmetaller som kvicksilver, bly, kadmium och sexvärt krom, samt vissa bromerade flamskyddsmedel.

Företag som sysslar med omhändertagande av elektriska och elektroniska produkter kommer att behöva uppfylla en rad tekniska krav som fastställs i artikel 5 i förslaget till ett direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter samt i bilagorna till detta. Det är svårt att förutsäga var man kommer att behöva koncentrera investeringarna i de olika sektorerna, eftersom företagen uppvisar stora skillnader i fråga om strukturer och geografisk placering, men i vissa fall får man räkna med att det kan krävas avsevärda investeringar för att kraven skall kunna uppfyllas. Hur stora dessa investeringar behöver vara kommer också att bero på huruvida det redan finns nationell eller regional lagstiftning i frågan. Där det redan finns sådan lagstiftning kommer näringslivet lättare att kunna uppfylla kraven i förslaget.

Företag och operatörer som sysslar med omhändertagande kommer att behöva begära tillstånd från offentliga myndigheter för att få utöva sin verksamhet.

Vilka ekonomiska effekter förväntas förslaget få? (I synnerhet för sysselsättningen, investeringar och skapandet av nya företag)

Följande effekter kan väntas uppkomma när kostnaderna för avfallshantering tas med i priset på elektriska och elektroniska produkter:

(1) Förändringar i försäljningen av produkter.

(2) Andra effekter, t.ex. att inköpen faller på andra tidpunkter, eller att det uppstår skiftningar inom prissegmenten eller minskad köpkraft.

Förändringar i försäljningen av produkter.

Frågan huruvida efterfrågan efter en viss vara är fast eller tänjbar spelar en avgörande roll när man bedömer vilka följder ändrade produktpriser kan få. Resultaten av den undersökning som genomfördes av konsultfirman KPMG tyder på att efterfrågan på en rad olika elektroniska varor, i synnerhet stora vitvaror och en del brunvaror kan anses vara fast (kylskåp, tvättmaskiner, varmvattenberedare, TV-apparater och datorer) med de prisförändringar [65] som sannolikt kommer att uppstå (1-3 %). Detta innebär att försäljningsnivån på längre sikt inte kommer att påverkas av denna typ av prisförändringar.

[65] De angivna procentsatserna avser de sammanlagda kostnaderna för insamling och återvinning.

För vissa andra typer av produkter kan efterfrågan dock anses vara tänjbar, t.ex. för hemelektronik som stereoanläggningar eller rakapparater. Man räknar här med försäljningsminskningar på maximalt 1-2 %, förutsatt att prisökningen ligger kring 1 %. Denna effekt, och de indirekta kostnader som uppkommer, förväntas minska när fördelarna med stordrift och innovation driver ned priserna för separat insamling och omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

Andra potentiella indirekta kostnader

Höjda produktpriser kan också leda till tidigare- eller senarelagda köpbeslut. Sannolikt kommer en senareläggning att äga rum, men förmodligen endast i litet omfång. Konsumenterna kan också välja att byta priskategori för produkterna, och välja billigare modeller med lägre prestanda, vilket skulle minska dessa konsumenters levnadsstandard.

Sysselsättning

Materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är mycket arbetsintensivt. Detta påverkar kostnaderna för hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, men leder också till många nya arbetstillfällen. Därför har nationella regeringar också lagt fram sin lagstiftning om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som del av både miljö- och socialpolitiken. Det har bl.a. visat sig att nedmontering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är särskilt lämpligt för att återinföra långtidsarbetslösa och människor med funktionsnedsättningar i arbetslivet.

Enligt erfarenheterna i Tyskland bör en årsomsättning på 5 miljoner euro göra det möjligt för återvinningsföretag att sysselsätta 30 fast anställda, och ytterligare 70 personer i berörda företag. Om man räknar med minst 4 kg insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter per invånare och år uppgår de sammanlagda återvinningskostnaderna till 525 miljoner euro för hela EU. Detta innebär att 10 500 nya jobb skulle kunna uppstå enbart genom återvinning. Många fler jobb kommer att uppstå genom insamling och transport av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Utgående från undersökningar i USA om återvinning och sysselsättning skapas i genomsnitt ett arbetstillfälle per 465 ton omhändertaget material. Detta innebär att sysselsättningspotentialen för 6 miljoner ton avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter uppgår till ungefär 13 000 nya jobb.

Omfattar förslaget åtgärder som beaktar de små och medelstora företagens särskilda situation (inskränkta eller ändrade krav)?

Samråden med europeiska förbund för små och medelstora företag som sysslar med hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter tyder på att den viktigaste variabeln som måste beaktas är den tid som behövs för att göra investeringarna och utveckla de miljörelaterade färdigheter som krävs. Man räknar med att det krävs ungefär sex månader för att lära sig nedmontering. Förslaget ger tillräckligt lång övergångstid, eftersom direktivet måste införlivas i medlemsstaterna först 18 månader efter det att det träder i kraft.

Konsulterade organisationer

Förteckning över konsulterade organisationer

Mellan 1994 och 1999 konsulterades en rad olika internationella, europeiska och nationella företagsorganisationer, innan förslaget färdigställdes. De internationella och europeiska organisationerna omfattade följande:

AEA (American Electronics Association)

AIE (Association Internationale des Entreprises d'Equipement Electrique)

APME (Association of Plastics Manufacturers in Europe)

CECED (Conseil Européen de la Construction Électrodomestique)

CEFIC (European Chemicals Industry Council)

CELMA (Federation of National Manufacturers Associations for Luminaires and Electrotechnical Components for Luminaires)

CPIV (Standing Committee of the European Glass Industries)

EACEM (European Association of Consumer Electronics Manufacturers)

ECTEL (European Telecommunications and Professional Electronics Industry)

EECA (European Electronic Component Manufacturers Association)

ELC (European Lighting Companies Federation)

EUROMETAUX (Association Européenne des Métaux)

EPTA (European Power Tool Association)

ETNO (European Public Telecommunications Network Operators' Association)

EUCOMED (European Confederation of Medical Devices Associations)

EUPC (European Plastics Converters)

EUROBIT (European Association of Manufacturers of Business Machines and Information Technology Industry)

EUROM (European Federation of Precision Mechanical and Optical Industries)

EUROPACABLE (European Conference of Associations of Manufacturers of insulated wires and cables)

EUPC (European Plastics Converters)

EURO COMMERCE (European Association of Consumer Electronics Manufacturers)

EVA (European Vending Association)

FEAD (Fédération Européenne des Activités du Déchet)

GPRMC (Groupement Européen des Plastiques Renforcés/Matériaux Composites)

ISWA (The International Solid Waste Association)

JBCE (Japan Business Council Europe)

ORGALIME (Liaison of European Mechanical, Electrical and Electronic Engineering and Metalworking)

TIE (Toy Industries of Europe)

UEAPME (Union Européenne de l'Artisanat et des Petites et Moyennes Entreprises)

UGAL (Union des Groupements de Commerçants Détaillants Indépendants de l'Europe)

BILAGA III Bibliografi

Abschlußbericht des Arbeitskreises 13 "Elektronikschrott" (Niedersachsen 1998), Kommission der Niedersächsischen Landesregierung zur Vermeidung und Verwertung von Abfällen.

Apparetour Back to the beginning - National pilot project, for collecting, recycling and repairing electrical and electronic equipment in the district of Eindhoven (Eindhoven 1997), Ploos van Amstel Milieu Consulting B.V.

Collection and treatment of end-of-life Electrical and Electronic Equipment, (december 1996), den baskiska regeringens ministerium för fysisk planering, boende och miljö.

Collection and treatment of waste from electrical and electronic products (Oslo 1996), Miljöministeriet.

Collection targets for waste from electrical and electronic equipment (Tyskland 1998), Europeiska kommissionen GD XI.

Comparison of Systems for Collection/Recycling/Disposal of End-of-life Electrical and Electronic Equipment, Economic Impact (Wien 1996), Österrikiska elektriska och elektroniska industriförbundet.

Economische effecten verwijderingsbijdrage wit- en bruingoed (Haag 1995), KPMG.

Elektronik och elektriska produkter: förutsättningar för producentansvar (Stockholm 1995), Naturvårdsverket.

Electrical and electronic waste. Sales, quantities of waste and treatment (Oslo 1996), Hjellnes Cowi AS.

Electrical/Electronic Products Recycling in Germany (Förenade kungariket 1995), C. Voûte, Recycling and Waste Control Officer, Corporation of London.

Elektronik och elektriska produkter (Stockholm 1995), Naturvårdsverket.

Elektronikschrott Projekt Weiz - Modellversuch zur Sammlung, Demontage und Verwertung von Elektro- und Elektronikaltgeräten im Bezirk Weiz (Graz/Österrike 1995), Amt der Steiermärkischen Landesregierung.

End-of-life management of cellular phones - an industry perspective and response (London 1997), ECTEL Cellular Phones Takeback Working Group.

Entsorgung von Elektro- und Elektronik-Altgeräten (Wien 1995), Ett tvärvetenskapligt projekt, teknisk miljövård, Universität für Bodenkultur och Technische Universität Wien.

Environmental Aspects of PVC (Köpenhamn 1996), danska miljöskyddsbyrån.

Environmental Consequences of Incineration and Landfilling of Waste from Electr(on)ic Equipment (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet.

Erfassung von Elektro-Haushalt-Kleingeräten aus Haushalten mit verschiedenen Erfassungssystemen (Tyskland 1995), Zentralverband Elektrotechnick- und Elektronikindustrie e.V. (ZVEI).

Etude de faisabilité - Recyclage du matériel électrique et électronique (Bryssel 1996), Institut Bruxellois pour la Gestion de l'Environnement.

Evaluierung von Systemvarianten für die Sammlung und Verwertung von Elektroaltgeräten (Wien 1997), Bundesministerium für Umwelt, Jugend und Familie.

Extended Producer Responsibility: Take-Back Programmes and International Trade Law - ENV/EPOC/WMP/RD(97)3 (Paris 1997).

Lead-Free Solder Project - NCMS Report 0401RE96, Ann Arbor, Michigan 1997.

Lead-Free Soldering, An Analysis of the Current Status of Lead-Free Soldering - UK DTI 1999.

Life Cycle Assessment and Life Cycle Financial Analysis of the Proposal for a Directive on Waste from Electrical and Electronic Equipment (Förenade kungariket 1999), Ecobalance UK och DMG Consulting Ltd för det brittiska handels- och industriministeriet.

Modelmatige analyse van integraal verbranden van klein chemisch afval en klein wit- en bruingoed (Nederländerna 1996), TNO rapport voor VROM/DGM (Directie Afvalstoffen)

Pilotprojekt zur Erfassung von Elektroaltgeräten (Tyskland 1997), Interseroh AG.

Pilotsammlung von Elektroaltgeräten in Bregenz - Wissenschaftliche Begleitstudie (Bregenz/Österrike 1996), Bundesministerium für Umwelt, Jugend und Familie.

Priority Waste Streams Waste From Electrical and Electronic Equipment - Information Document (Rom 1995), Italian National Agency for New Technology, Energy and the Environment.

Produits électriques et électroniques non portables en fin de vie en région Rhône-Alpes (Frankrike 1997), Fédération des industries électriques et électroniques.

Recovery of WEEE: Economic and Environmental impacts. (Förenade kungariket 1997), Europeiska kommissionen GD XI.

Report on the UK industry for recycling end of life electrical and electronic equipment andra utkastet (London 1998), ICER - Industry Council for electronic equipment recycling.

Sammlung von Elektroaltgeräten im Flachgau - Wissenschaftliche Begleitstudie (Wien 1997), Amt der Salzburger Landesregierung.

Switching on to Electronic Waste Recycling (Förenade kungariket 1998), Save Waste & Prosper Ltd.

Umweltverträgliche Produktgestaltung (München 1998), Ferdinand Quella/Siemens (utg.) Publicis MCD Verlag.

Waste from electrical and electronic products - a survey of the contents of materials and hazardous substances in electric and electronic products (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet.

Verwertung von Elektro- und Elektronikgeräten (Essen 1994), Landesumweltamt Nordrhein-Westfalen.

Unplugging electrical & electronic waste - The findings of the LEEP Collection Trial (Edinburgh 1997), Lothian & Edinburgh Environmental Partnership.

BILAGA IV

PM om vetenskaplig bedömning

avseende kraven om ersättning av farliga ämnen med mindre farliga alternativ i artikel 4 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter

Detta PM syftar till att ge en kortfattad redogörelse för riskkaraktäristika, doseffekter, huvudsakliga exponeringsvägar samt allmän bedömning av riskerna med de ämnen som omfattas av kraven i artikel 4.4 i det föreslagna direktivet. Dessutom redogörs för hur avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bidrar till de allmänna riskerna och för den föreslagna strategin för att minska eller undanröja dessa risker.

De berörda ämnena har undersökts av en rad olika nationella myndigheter och kompetenta internationella organisationer som Världshälsoorganisationen (WHO), IARC, OECD osv. Kommissionens riskbedömning utgår både från de riskbedömningar och de vetenskapliga analyser som genomförts av de behöriga nationella och internationella myndigheterna eller institutionerna, och har anpassats till den rådande situationen i Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater. Dessutom tas det hänsyn till tillgängliga aktuella forskningsrön om de risker som uppkommer genom dessa ämnen.

1. Riskbestämning

Kadmium

Följande klassificering av kadmium och kadmiumföreningar gäller enligt rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen:

R20/21/22: Skadligt vid inandning, förtäring samt vid kontakt med huden (de flesta kadmiumföreningarna)

R23/25: Giftigt vid inandning och vid förtäring (vissa kadmiumföreningar).

R33: Risk för kumulativa effekter (vissa kadmiumföreningar).

R40: Eventuella risker för irreversibla effekter (vissa kadmiumföreningar).

R45: Kan framkalla cancer (kadmiumklorid).

R49: Kan framkalla cancer vid inandning (kadmiumoxid).

Bly

Följande klassificering av bly och blyföreningar gäller enligt rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen:

- R20/22: Skadlig vid inandning och förtäring

- R33: Fara för kumulativa effekter

- R 61: Kan framkalla fosterskador

- R 62: Eventuell risk för nedsatt fruktbarhet

- Toxisk för fortplantning, kategori 1 enligt rådets direktiv 67/548/EEG (bilaga 6)

Kvicksilver

Följande klassificering av kvicksilver och kvicksilverföreningar gäller enligt rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen:

Kvicksilverföreningar klassas som

- R23/24/25: Giftig vid inandning, vid kontakt med huden och vid förtäring

- R33: Fara för kumulativa effekter

Alkylkvicksilver och oorganiska kvicksilverföreningar klassas som

- R26/27/28: Mycket giftig vid inandning, vid kontakt med huden och vid förtäring

- R33: Fara för kumulativa effekter

Krom VI

Följande klassificering av krom (VI)-föreningar, med undantag för bariumkromat och föreningar som uppförts på annat ställe i denna bilaga gäller enligt rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen:

- Carcinogen, kategori 2 enligt rådets direktiv 67/548/EEG (bilaga 6)

- R49: Kan framkalla cancer vid inandning

- R43: Kan leda till sensibilisering vid kontakt med huden

- R50/53: Mycket giftigt för vattenorganismer, kan framkalla långvariga skador i vattenmiljön

PBB och PBDE

PBB, penta-, okta- och dekaBDE klassas inte i rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen.

2. Bedömning av dosens (koncentrationens) effekter

2.1 Skadlig inverkan på människors hälsa

Forskningsresultat tyder på att kadmium, bly och kvicksilver inte har någon positiv funktion i biologiska organismer.

Kadmium

Kadmium lagras i människokroppen, särskilt i njurar, skelett och blod, vilket ökar ämnets inneboende toxicitet. Halveringstiden för elimineringen av kadmium ur kroppen ligger på mellan 10 och 30 år. De viktigaste hälsoeffekter som rapporterats är funktionsstörningar i njurarna, växtstörningar, skelettskador och nedsatt fortplantningsförmåga. Kadmium misstänks dessutom ge cancer i levern, lungorna och prostatan. Internationella cancerforskningsbyrån (International Agency for Research on Cancer - IARC) har klassat kadmium som humankarcinogen (kategori I enligt IARC).

Världshälsoorganisationen (WHO) har fastställt provisoriska värden för tolererbart veckointag av kadmium. Dessa ligger på 7µg/kg kroppsvikt (cirka 70 µg per dag för vuxna).

Bly

Bly är ett kumulativt allmänt gift, och de mest sårbara befolkningsgrupperna är gravida kvinnor, foster, spädbarn och barn upp till 6 års ålder (WHO 1995, WHO 1996). Bly kan skada både det centrala och det perifera nervsystemet hos människor. Dessutom har effekter på det endokrina systemet iakttagits. Bly kan inverka negativt på flera olika system i kroppen, inte minst nervsystemet, blodsystemet och njurarna. Dessutom antas bly vara ett humankarcinogen, eftersom det finns tillräckliga bevis på ämnets cancerframkallande förmåga i djurförsök.

År 1986 fastställde WHO ett provisoriskt värde för tolererbart veckointag för barn på 25 µg/kg kroppsvikt. Barn som utsätts för högre doser av bly exponeras därför till koncentrationer som kan framkalla hälsoskador. 1992 sänkte WHO det provisoriska värdet för tolererbart veckointag för vuxna från 50 µg/kg kroppsvikt till 25 ìg/kg kroppsvikt (som for barn), i syfte att skydda barn i fosterstadiet.

I yttrandet från den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö, den 5 maj, avseende den danska anmälan beträffande bly, finns det inte tillräckliga vetenskapliga uppgifter för att övertygande kunna fastställa ett säkert blodvärde för bly. Små barn måste anses vara en riskgrupp. Smärre effekter har uppmätts hos små barn redan vid värden under 100 ìg/l blod. Den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö kommer att undersöka detta vidare i ett kommande yttrande.

Kvicksilver

Hos människan påverkar kvicksilver främst hjärnan, bl.a. de delar som kontrollerar syn, koordination och balans. Det har visats att gravida kvinnor kan överföra metylkvicksilver till fostret via moderkakan, vilket i allvarliga fall kan leda till att barnet föds med hjärnskador och blir förståndshandikappat.

WHO har fastställt ett provisoriskt värde för tolererbart veckointag på 5 µg/kg kroppsvikt för kvicksilver, av vilket högst 3,3 µg får utgöras av metylkvicksilver.

PBB och PBDE

Lägre bromerade tekniska PBDE-föreningar påverkar främst levern, men även sköldkörtelhormonet, och har inverkan på försöksdjurs beteende. Dessa föreningar är vanligt förekommande i miljön, i människors blod och i modersmjölk. De högbromerade föreningar som ingår i teknisk oktaBDE och dekaBDE är långlivade och påverkar fortplantningen samt kan förorsaka tumörbildning i levern. Vetenskapliga uppgifter stöder antagandet att dessa föreningar kan omvandlas till lågbromerade föreningar.

Lågbromerade föreningar är starkt toxiska och har liknande effekter som klorerade dioxiner och PCB. Liksom för PBDE finns det skäl att anta att dekaBB, den PBB-förening som används tekniskt, kan omvandlas till lågbromerade bifenyler, som även de är lika toxiska. Det har visats att PBDE även kan verka som endokrinstörande ämne.

För pentaBDE och oktaBDE är de högsta koncentrationerna som inte lett till skadliga effekter vid djurförsök 1-2 mg/dag för råttor och kaniner.

2.2 Skadlig inverkan på miljön

Kadmium

Effekterna av kadmium på land- och vattendjur omfattar både akut och kronisk toxicitet. De viktigaste tecknen på kadmiumförgiftning hos däggdjur är blodbrist, minskad fortplantningsförmåga, svullna leder, ruggig päls, nedsatt tillväxt samt skador på lever och njurar. Fiskar som utsätts för höga koncentrationer av kadmium utvecklar snart kalkbrist och låga hemoglobinvärden i blodet. Så låga kadmiumkoncentrationer som 0,25 mg/l ger upphov till toxiska effekter på mikroorganismer, främst tillväxthämning.

Bly

Bly anrikas i miljön och har kraftigt akut och kroniskt giftig effekt på växter, djur och mikroorganismer. Så låga blykoncentrationer som 1 mg/l ger upphov till toxiska effekter på mikroorganismer. Bly verkar inte anrikas nämnvärt i fiskar, men däremot i vissa skaldjur, som musslor.

Kvicksilver

Djur som regelbundet används i livsmedelskedjan kan vara särskilt utsatta för kvicksilverförgiftning på grund av ämnets förmåga att anrikas i organismen via näringskedjan. Särskilt fåglar löper stor risk. Det anses att kvicksilverförgiftning var skälet till att många fågelarter praktiskt taget utrotades. Fåglar som söker sin näring i vattenmiljö utsätts förmodligen för kritiska kvicksilverdoser. En vetenskaplig undersökning i Sverige visar att om kvicksilverkoncentrationerna i marken ökar till 2-10 gånger dagens nivå kommer detta sannolikt att påverka den biologiska nedbrytningsverksamheten i marken.

Bromerade flamskyddsmedel

De lågbromerade tekniska PBDE-föreningarna, som främst innehåller pentaBDE, är långlivade, anrikas i organismen och är giftiga i vattenmiljön. PentaBDE är långlivat, både mikrobiellt och abiotiskt, i vatten och luft. Särskilt tetra- och pentaPBDE har en hög potential för att ackumuleras i näringskedjan, med en biokoncentrationsfaktor på mellan 5 000 och 35 000. Ingen nämnvärd ackumulering i näringskedjan har kunnat visas för oktaBDE och dekaBDE. Okta och dekaBDE är långlivade, både mikrobiellt och abiotiskt, i vatten och luft. Successiv avbromering i ultraviolett ljus och solljus har dock kunnat påvisas för dekaBDE.

3. Bedömning av exponering

Det bör betonas att det inte alltid finns tillgängliga vetenskapliga uppgifter om exponering för hela gemenskapen. Det föreligger dock inga tecken på avsevärda skillnader i exponeringen för människors hälsa eller miljön.

Kadmium

Människor kommer i kontakt med kadmium vid förtäring av förorenad mat eller inandning av kadmiumpartiklar. Inandning förekommer främst vid yrkesrelaterad exponering. Befolkningen i industriländerna har särskilt höga värden för kadmiumintag. Undersökningar visar att ungefär 10 % av befolkningen i vissa länder, t.ex. Belgien, har så höga kadmiumkoncentrationer i kroppen att det kan leda till njurstörningar. Forskningen visar att kadmiumkoncentrationerna i jordbruksmark, vete och människors skelett och njurar har ökat avsevärt under det senaste århundradet. Om man utsätts för låga kadmiumkoncentrationer under en längre tid kan detta leda till kronisk kadmiumförgiftning, som framkallar en rad fysiologiska funktionsstörningar. Utgående från undersökningar på över tusen personer under en tioårsperiod har en aktuell studie (Staessen et al., april 1999) bekräftat att låg till medellåg exponering för kadmium bidrar till avmineralisering av skelettet. Detta i sin tur leder till skör benstomme och risk för benbrott.

Bly

De viktigaste källorna för människans blyintag är livsmedel, mark och damm. Bly hamnar i livsmedel främst genom atmosfärisk avlagring av bly på växter, men även i mindre utsträckning genom att växter tar upp bly ur marken. Marken innehåller naturligt låga blyhalter, men många års utsläpp har ökat de uppmätta värdena.

Bly kan hamna i miljön i samband med brytning, malmhantering, smältning, förädling, användning, återvinning samt bortskaffande. I allmänhet når det först ut i miljön via atmosfären. Bly kan också nå atmosfären genom markerosion och vulkanutbrott, men detta är försumbara källor jämfört med dem som människan står för. Det är oklart i vilken form blyet når ut i atmosfären. Metalliskt bly kan dock slippa ut vid smältning och förädling. Om bly släpps ut eller avlagras i marken stannar det i de översta 2-5 cm, särskilt i mark med minst 5 % organiskt material eller ett pH-värde på minst 5. Lakning spelar ingen roll under normala omständigheter, även om det finns vissa tecken på att bly tas upp av en del växter. Normalt sett är växternas blyupptag från marken försumbart. Blyet förväntas långsamt övergå till de mer svårlösliga sulfat-, sulfit-, oxid- och fosfatsalterna. Bly hamnar i vattnet genom avlagringar från atmosfären, avrinning och avloppsvatten. Ytterst lite överförs från naturliga malmförekomster. Bly är en stabil metall, och bildar skikt av skyddande, olösliga salter som fäster sig på metallens yta och skyddar den mot ytterligare korrosion.

I sitt senaste yttrande påpekar den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö att den stegvisa avvecklingen av bly i bensin har minskat mängden luftburet bly, och anses vara ett av de viktigaste skälen till att blyhalten i blodet hos barn och vuxna minskat.

Kvicksilver

Metylkvicksilver i miljön kommer allmänt, om inte uteslutande, från metylering av oorganiskt kvicksilver. Oorganiskt kvicksilver som sprids till vatten omvandlas till metylkvicksilver i bottensedimenten. Metylkvicksilverföreningar är fettlösliga och ackumuleras därför lätt i levande organismer, och anrikas i näringskedjan. Allmänheten exponeras främst för metylkvicksilver via födan. Metylkvicksilver ackumuleras i kroppen. Luft och vatten kan också bidra avsevärt till det dagliga totala kvicksilverintaget, beroende på hur förorenade de är. Fisk och fiskprodukter är den huvudsakliga källan till metylkvicksilver i maten. Mängden metylkvicksilver i fisk varierar beroende på artens plats i näringskedjan och på hur stor kvicksilverföroreningen i de enskilda fiskarnas livsmiljö är. Nivåer på över 1 200 µg/kg har uppmätts i de ätbara delarna av hajar, svärdfiskar och Medelhavstonfisk. Liknande värden har uppmätts för gädda, gös och abborre som fångats i förorenat sötvatten. Kvicksilverhalten i fisk kan öka intaget av metylkvicksilver, även för människor som endast äter små mängder (10-20 g fisk per dag). Förtäring av 200 g fisk som innehåller 500 ìg kvicksilver/kg leder till ett intag av 100 ìg kvicksilver. Detta motsvarar hälften av det rekommenderade provisoriska värdet för tolererbart veckointag (WHO 1989).

PBB och PBDE

Förekomsten av polybromerade bifenyler i sälar i arktis tyder på en omfattande geografisk spridning. De viktigaste kända distributionsvägarna för PBB från punktkällor till vattenmiljön är via PBB-fabriksområden och avfallsdeponier. PBB är nästan olösliga i vatten och förekommer främst i sediment i förorenade sjöar och floder. När de väl en gång kommit ut i miljön kan de nå näringskedjan, där de sedan koncentreras. PBB har hittats i fisk från många olika regioner. Genom att äta fisk får fåglar och däggdjur i sig PBB. Däremot har man ännu inte sett exempel på att växter tar upp eller bryter ned PBB. De tas däremot mycket lätt upp av djur, och fastän de har visat sig vara mycket oföränderliga i djur har små mängder av PBB-metaboliter upptäckts.

På samma sätt som med PBDE kan användning av produkter, samt materialåtervinning av plast som innehåller PBDE och deponering av produkter leda till att människor och miljön exponeras för ämnet. Utsläppen sker förmodligen långsamt, men PBB kan slippa ut efter det att material som innehåller ämnet brutits ned.

PentaBDE förekommer allmänt i miljöprover från sediment och biota. Uppgifter som samlats vid övervakning av Östersjön tyder på att lägre bromerade PBDE förekommer i högre koncentrationer högre upp i näringskedjan.

Normalt sett utsätts människor främst för PBDE via samma vägar som för många neutrala lipofila organiska halogenföreningar, t.ex. PCB-kongenerer och DDT-besläktade föreningar, varvid näringsintag är den viktigaste källan. Inandning av PBDE i partiklar kan dock också bidra till mänsklig exponering i vissa yrkessammanhang, medan exponering för PBDE i gasform förmodligen är av mindre betydelse på grund av dessa föreningars låga ångtryck. Det finns tecken på att kosten är en annan exponeringskälla för PBDE.

Krom VI

Jämfört med de berörda tungmetallerna (bly, kadmium och kvicksilver) finns det mindre tillgänglig information om exponering för krom (VI). Riskprofilen för krom (VI) är dock ännu mer oroväckande än för bly, kadmium och kvicksilver. Därför föreslås det att för krom (VI) anta samma tillvägagångssätt för riskminskning som för de övriga berörda ämnena.

4. Riskbeskrivning

Kadmium

Världshälsoorganisationen (WHO) har fastställt provisoriska värden för tolererbart veckointag av kadmium. Dessa ligger på 7µg/kg kroppsvikt (cirka 70 µg per dag för vuxna). Det genomsnittliga dagsintaget varierar starkt, från mellan 10 till 40 µg till flera hundra µg i svårt förorenade regioner. Denna exponeringsnivå är inte acceptabel, enligt en skandinavisk undersökning (Health effects of cadmium exposure - a review of the literature and a risk estimate - hälsoeffekter av kadmiumexponering - en litteraturöversyn och riskbedömning, 1998). I den svenska undersökningen fastställs att et genomsnittligt intag av 70 µg kadmium per dag skulle ha följande effekter: 7 % av den allmänna vuxna befolkningen, och upp till 17 % av riskgrupperna, t.ex. kvinnor med låg järnhalt i blodet, skulle utveckla kadmiumrelaterade njurskador. Redan vid ett genomsnittligt dagligt intag av 30 mikrogram kan 1 % av befolkningen och upp till 5 % av riskgrupperna drabbas av skador i urinvägarna. I enlighet med den undersökningen rapporteras mellan 10 och 40 % av svenska kvinnor i fruktbar ålder sakna järnreserver (S-ferritin<12 µg/l), vilket innebär att de skulle tillhöra de särskilda riskgrupperna i befolkningen.

Bly

År 1986 fastställde WHO ett provisoriskt värde för tolererbart veckointag för barn på 25 µg/kg kroppsvikt. Barn som utsätts för högre doser av bly exponeras därför till koncentrationer som kan framkalla hälsoskador. 1992 sänkte WHO det provisoriska värdet för tolererbart veckointag för vuxna från 50 µg/kg kroppsvikt till 25 µg/kg kroppsvikt (som for barn), i syfte att skydda barn i fosterstadiet. Det kan dessutom inte visas att det skulle finnas något säkert blodvärde för bly, särskilt inte för barn.

Den vuxna, icke-rökande allmänheten och äldre barn får främst i sig bly via maten, med ett uppskattat intag på cirka 10 µg/dag (WHO 1995). I Danmark låg det beräknade dagsintaget via kosten för vuxna (1988-1992) på 27 µg/dag, med en 95-percentil på 46 µg/dag (LST 1995). Intaget av bly via kosten har minskat under den senaste femårsperioden (1993 1997) (VFD, opublicerade resultat), men det kan inte uteslutas att vissa grupper fortfarande löper risker.

I sitt senaste yttrande påpekar den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö att aktuella mätningar av värdet för bly i blodet hos barn i Nederländerna tyder på att ungefär 3,3 % av barnen mellan 1 och 12 år överskrider ett värde på 100 µg/l. Dessutom fastställde kommittén att epidemiologiska data visar att bly kan ha negativa hälsoeffekter på barn även i lägre koncentrationer än 100 µg/l i blodet. Kommittén kommer i framtiden att granska huruvida det gällande WHO-värdet är adekvat.

Kvicksilver

WHO har fastställt ett provisoriskt värde för tolererbart veckointag på 5 µg/kg kroppsvikt för kvicksilver, av vilket högst 3,3 µg får utgöras av metylkvicksilver. Den danska livsmedelsbyrån har beräknat kvicksilverintaget via kosten till cirka 55 µg/vecka (ungefär 0,8 µg/kg kroppsvikt) för medeldansken. Detta innebär visserligen att medeldansken inte löper någon risk, men man beräknar att säkerhetsmarginalen inte är tillräcklig för gravida kvinnor.

PBB och PBDE

Höga koncentrationer av tetra- och pentaBDE har iakttagits i sötvattenfisk som gädda, abborre och ål. Koncentrationerna i svensk modersmjölk har ökat exponentiellt sedan 1970-talet. OktaBDE har uppmätts i luften inomhus i byggnader som innehåller elektronisk utrustning med flamskyddsmedel, t.ex. datorer och tv-apparater. Höga halter av oktaBDE i blodet har uppmätts hos yrkesgrupper som hanterar datorer.

För pentaBDE och oktaBDE är de högsta koncentrationerna som inte lett till skadliga effekter vid djurförsök 1-2 mg/dag för råttor och kaniner. Det bör dock noteras att dessa djurförsöksuppgifter inte grundar sig på livstidsexponering, vilket skulle vara ett mer realistiskt scenario om man vill jämföra med människors exponering.

5. Hur avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bidrar till den allmänna risken

5.1. Den nuvarande användningen av de berörda ämnena i elektriska och elektroniska produkter

Kadmium

Det är känt att kadmium ingår i kretskort, i vissa komponenter som motstånd i SMD-chip, infraröd-detektorer och halvledare. Äldre typer av katodstrålerör kan också innehålla kadmium. Dessutom har kadmium använts som stabilisator i PVC.

Bly

Mellan 1,5 och 2,5 % av alla blytillämpningar används i elektriska och elektroniska produkter. Andra viktiga källor är batterier (63 %), pressade produkter som rör och byggprodukter (9 %), bensintillsatser (2 %), pigment, stabilisatorer i PVC och annat. I elektriska och elektroniska produkter används bly främst för lödning av kretskort, i glas till katodstrålerör samt i lödning och glas till glödlampor och lysrör.

Katodstråleröret i en persondator innehåller cirka 0,4 kg bly i glaset, medan en tv innehåller cirka 2 kg bly. Blyoxiden i sådana katodstrålerör utgör den största andelen bly i elektriska och elektroniska produkter. I katodstrålerör ingår bly i form av silikat. En glödlampa innehåller mellan 0,3 och 1 g bly i bly/tenn-lödmaterial, och 0,5 till 1 g blysilikat i glaset (i snitt 1,5 g bly sammanlagt i lödställen och glas). Detta innebär att 100 ton bly används årligen bara i Sverige. Lödställena i kretskort innehåller ungefär 50 g bly/m2.

Kvicksilver

Kvicksilverutsläppen på grund av mänsklig verksamhet uppgår till ungefär 2 000 till 3 000 ton per år för hela världen. Det beräknas att 22 % av världens årliga förbrukning av kvicksilver används i elektrisk och elektronisk utrustning. Främst används kvicksilver i termostater, sensorer, reläer och brytare (t.ex. i kretskort och mätutrustning) samt i gasurladdningslampor. Dessutom används det i medicinsk utrustning, för dataöverföring, telekommunikation och i mobiltelefoner. Bara inom EU används 300 ton kvicksilver enbart i sensorer.

PBDE och PBB

Elektroniska produkter konstrueras i dag normalt sett med bromerade flamskyddsmedel som skydd mot brand, och detta utgör den främsta tillämpningen för dessa ämnen. Polybromerade bifenyler (PBB) och polybromerade difenyletrar (PBDE) utgör 1 % resp. 9 % av sådana flamskyddsmedel. De tre PBDE-grupper som finns att tillgå i handeln är penta-, okta- och dekabromdifenyleter. Främst används medlen i fyra tillämpningar: i kretskort, i komponenter som anslutningsdon, i plasthöljen och i kablar. Enligt danska beräkningar kommer ungefär 78 % av den sammanlagda andelen bromerade flamskyddsmedel i avfallet från elektriska och elektroniska produkter.

5.2. Problem i samband med dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter

Farliga ämnen som ingår i elektriska och elektroniska produkter kommer förmodligen att förbli bundna i produkterna under användningen, och bidrar därför inte i någon betydande utsträckning till exponering. Förorening av miljön genom användning av dessa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter kan dock potentiellt sett uppstå i samband med tillverkning och i avfalsstadiet.

I tillverkningsskedet kommer en serie försiktighetsåtgärder att behöva vidtas i syfte att minska arbetstagarnas exponering för tungmetaller.

I dag deponeras, förbränns eller fragmenteras över 90 % av allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter utan förbehandling. Därigenom slipper en stor del av de berörda ämnena ut i miljön. Oftast hamnar små elektriska och elektroniska produkter som kan bortskaffas med det vanliga hushållsavfallet direkt i förbränningsanläggningar eller på deponier. De olika avfallshanteringsmetodernas andel varierar starkt mellan medlemsstaterna (Danmark har 90 % förbränning och 10 % deponering, Grekland har 100 % deponering).

Förbränning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

Förbränning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter bidrar kraftigt till de sammanlagda blyutsläppen från förbränningsanläggningar. Bly från avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter utgör ungefär 50 % av det bly som hamnar i sådana anläggningar.

Efter förbränning finns 65 % av blyet i slaggen, 35 '% i askan och 1 % i luften.

* Aktuella undersökningar visar att utsläpp från avfallsförbränning står för utsläpp av 36 ton kvicksilver och 16 ton kadmium per år i gemenskapen.

* På grund av de tungmetaller som ingår i elektriska och elektroniska produkter måste stora mängder slagg klassas som farligt avfall. Därigenom måste slaggen deponeras på deponier för farligt avfall. Oförorenat slagg skulle kunna användas som byggmaterial.

* På grund av svår förorening med tungmetaller måste flygaska och rester, som normalt sett blandas, slutförvaras i kontrollerade deponier. Spridning av tungmetaller till miljön är därför möjlig.

I det planerade direktivet om förbränning av avfall (gemensam ståndpunkt 7/2000 av den 25.11.1999) föreskrivs stränga utsläppsgränsvärden som bör leda till en betydande minskning av utsläppen av olika föroreningar i luften. Det nya direktivet skulle ersätta direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar samt direktiv 89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar. Ju mer utsläppen i luften minskas, desto mer koncentrerade kommer föroreningarna att vara i bottenaskan, flygaskan och rökgasreningsresterna. Förekomsten av sådana föroreningar i resterna leder både till problem vid avfallshanteringen och till risker för spridning av föroreningarna i miljön, vilket ökar riskerna för att exponeras för dessa ämnen. I sitt senaste yttrande påpekar den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö att slagg och bottenaska som förorenats med bly kan behöva deponeras. Detta skapar en potential för långsam urlakning. Även om effekterna förmodligen kommer att vara små kan de påverka möjligheterna att uppnå hållbarhetsmålen. Den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö påpekar också att frågan om hållbarhet måste tas upp för flygaska.

Tillförseln av (liten) elektrisk och elektronisk utrustning i förbränningsanläggningar leder till höga koncentrationer av metaller, bl.a. tungmetaller, i slaggen, flygaskan samt filterkakan [66]. Enligt en nederländsk undersökning [67] används nästan all bottenaska som producerats i Nederländerna (cirka 600 000 ton år 1995) som fyllnadsmaterial i vägbyggen. Om det skall kunna användas på ett sätt som är säkert ur miljösynpunkt måste bottenaskan uppfylla vissa tekniska krav, inte minst vad gäller lakningsegenskaper. Även om bottenaska som innehåller vissa fastställda koncentrationer av tungmetaller genomgår en särskild reningsprocess får den endast användas som byggmaterial om den uppfyller ytterligare miljösäkerhetskrav. Det har beräknats att om mindre vit- och brunvaror inte längre skulle förbrännas tillsammans med övrigt avfall så skulle andelen koppar, bly, nickel och andra metaller minskas så att bottenaskan blev förenlig med nederländska lakningsnormer, och kunde användas i byggen.

[66] Exempelvis ger små elektriska och elektroniska apparater upphov till 40 % av kopparhalten i bottenaskan från förbränning av fast hushållsavfall (se Modelmatige analyse van integraal verbranden van klein chemisch afval en klein wit- en bruingoed, Nederländerna 1996), TNO-rapport för VROM/DGM (Directie Afvalstoffen). Ett av de viktigaste problemen med ökad kopparhalt i slaggen från förbränningsanläggningar är att det är svårt att återvinna denna slagg som sekundärt byggmaterial på ett ansvarsfullt sätt ur miljöhänsyn. Ytterligare uppgifter om halten av tungmetaller i slagg, rökgas, filterkaka och flygaska finns i "Messung der Güter- und Stoffbilanz einer Müllverbrennungsanlage" (Wien 1994), Umweltbundesamt och MA 22.

[67] Nederländerna 1996, TNO rapport voor VROM/DGM (Directie Afvalstoffen).

Bromerade flamskyddsmedel

Det finns en stor mängd litteratur som visar att polybromerade dibensofuraner och dibenso-p-dioxiner under vissa förbrännings- och pyrolysförhållanden kan uppstår ur PBDE och PBB. Dioxinformningen är maximal vid temperaturer på cirka 300°C. Däremot visar uppgifter från förbränningsanläggningar för hushållsavfall i Nederländerna inget signifikant samband mellan uppkomsten av dioxin och avfallets halt av brom. Det krävs dock ytterligare undersökningar för att denna fråga skall kunna behandlas. I synnerhet bör ytterligare undersökningar genomföras för att fastställa ett tröskelvärde över vilket halten av halogenerade ämnen skulle påverka uppkomsten av dioxin. Frågan om dioxinbildning i samband med materialåtervinning av bromerade flamskyddsmedel behandlas dessutom längre fram i detta dokument.

Deponering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

På grund av de många olika ämnen som ingår i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter måste man räkna med negativa miljöeffekter vid deponering av sådant avfall. Det finns risk för att ovan nämnda förorenande ämnen lakas ut om de hamnar i hushållsavfallet och utsätts för regnvatten samt för olika kemiska och fysiska reaktioner. Naturligtvis är miljökonsekvenserna betydligt allvarligare när avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter deponeras i okontrollerade deponier, vilket sker i betydande omfattning i vissa medlemsstater [68].

[68] Exempelvis finns det sammanlagt cirka 5 000 deponier i Grekland. Man beräknar att ungefär 70 % av dessa får anses vara okontrollerade (Conference for the planning of waste management, Grekland 16-17 januari 1997). I Portugal finns det cirka 300 okontrollerade deponier (Conference for the planning of waste management, Portugal 23-24 januari 1997). Det bör noteras att situationen är betydligt kritiskare i de flesta kandidatländerna.

Kvicksilver läcker t.ex. ut när vissa elektroniska apparater, som kretsbrytare, förstörs. Om plast som innehåller bromerade flamskyddsmedel eller kadmium deponeras kan polybromerade difenyletrar (PBDE) och kadmium läcka ut i marken och grundvattnet. De har dock visat sig vara upp till 200 gånger mer lösliga i lakvatten från deponier än i destillerat vatten. Detta kan leda till en större spridning i miljön. Det har visat sig att det sura grundvatten som ofta förekommer i deponier kan lösa ut stora mängder blyjoner från krossat, blyhaltigt glas, t.ex. i katodstrålerör. Därför kan man räkna med att blyföroreningar från katodstrålerör uppstår vid deponering av dessa. Vad gäller kvicksilver ställer det inte bara till problem när det läcker ut. Avdunstning av metalliskt kvicksilver och dimetylkvicksilver, som båda ingår i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, är också ett stort problem. I detta sammanhang har det beräknats att svenska avfallsdeponier sammanlagt står för utsläpp av ungefär 9 ton kvicksilver per år. Detta utgör över 10 % av de sammanlagda luftutsläppen av kvicksilver, och bidrar därför avgörande till kvicksilverexponeringen.

Uppsamling av lakvatten och omhändertagande i kontrollerade deponier som respekterar miljövänlig normer, bl.a. de som fastställs i direktiv 99/31/EG kan inte helt förebygga exponering och löser inte alla problem. Deponier av hög standard förfogar över system för uppsamling av lakvatten och försegling av botten. Lakvatten från sådana anläggningar samlas och sänds till anläggningar för omhändertagande eller till kommunala reningsverk. I värsta fall kan tungmetallerna störa reningsprocessen, men i de flest fall hamnar de slutligen i avloppslammet och, i mindre men ej mätbara mängder, i ytvattnet. Avloppslammet används antingen på jordbruksmark (på villkor bland annat att gränsvärdena i EG-direktivet om avloppsslam - rådets direktiv 86/278/EEG av den 12 juni 1986 - inte överskrids) eller hamnar på deponier eller i avfallsförbränningsanläggningar. Deponerat avloppsslam leder till liknande problem i fråga om utsläpp från deponier, eftersom man aldrig helt kan utesluta exponering.

Utöver vad som sagts i fråga om förvaltningen av kontrollerade deponier måste det betonas att många deponier inte tillämpar bästa tillgängliga teknik för att begränsa utsläppen. Det är osannolikt att den stora andelen okontrollerade deponier på kort och medellång sikt helt kommer att ersättas med deponier av hög standard på alla håll i gemenskapen.

Lakvatten från okontrollerade deponier går direkt ut i marken, grundvattnet och ytvattnet. Lakvatten som innehåller de ovan nämnda föroreningarna från okontrollerade deponier kan förorena vatten till en grad som gör det otjänligt som dricksvatten med tanke på de gränsvärden som fastställs i rådets direktiv 80/778/EEG om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten.

Bromerade flamskyddsmedel

På kort sikt är urlakningen av föreningarna från plastmaterial försumbar, men förr eller senare slipper föreningarna ut från plasten, senast i och med att plasten bryts ned. Exponeringen kan därför sträcka sig över en tidsperiod på hundratals år. Mot bakgrund av ett sådant långsiktigt exponeringsscenario är den viktigaste frågan huruvida föreningarna kommer att ha brutits ned innan de når ut i lakvattnet. Eftersom några av föreningarna är svårnedbrytbara i miljön kan man räkna med långsiktiga diffusa utsläpp från deponier. Det är viktigt att notera att PBB har visat sig vara 200 gånger lösligare i deponilakvatten än i destillerat vatten, vilket kan förorsaka mer omfattande utsläpp i miljön.

Materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

Tungmetaller

Materialåtervinning i stålverk och bly-kopparsmältor av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter och som innehåller tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium leder till farliga utsläpp. Förorenat metallskrot ökar utsläppen av dessa tungmetaller avsevärt, i synnerhet utsläppen av kvicksilver och kadmium, som är lättflyktiga. Filter som skulle kunna förebygga sådana utsläpp är oftast tekniskt sett inte av den aktuellaste typen, i synnerhet inte i stålverken.

Bromerade flamskyddsmedel

Både dioxiner och furaner uppstår vid materialåtervinning av metallen i elektriska och elektroniska produkter som också innehåller halogenerad plast. Halogenerade ämnen i elektriska och elektroniska produkter, särskilt bromerade flamskyddsmedel, medför också problem vid utvinningen av plast i samband med plaståtervinningen. Detta beror på att bromerade dibensofuraner och bromerade dibenso-p-dioxiner kan bildas vid materialåtervinningen av plast som innehåller bromerade flamskyddsmedel. En rad olika undersökningar tyder på att risken för dioxinbildning är en orsak till att plast som innehåller bromerade flamskyddsmedel inte materialåtervinns.

Det har visats att personalen vid en anläggning för nedmontering av elektroniska produkter uppvisade betydligt högre värden för alla PBDE-kongenerer i serum än en kontrollgrupp. Resultaten av en svensk undersökning visar att dekaBDE kan tas upp av levande organismer och att yrkesrelaterad exponering för höga nivåer av PBDE förekommer vid anläggningar för nedmontering av elektroniska produkter. Man skulle kunna invända att det borde vara möjligt att införa skyddsåtgärder för att avhjälpa dessa yrkesrelaterade problem. Det är dock osannolikt att sådana åtgärder skulle kunna avhjälpa personalens problem tillräckligt. Dessutom kan man inte garantera att sådana åtgärder skulle efterlevas på ett samordnat sätt i hela gemenskapen.

6. Strategi för riskminskning genom ersättning av farliga ämnen

Denna strategi utgår från tillgängliga resultat av aktuella riskbedömningar och kommer att ses över i ljuset av framtida forskningsutvecklingar.

Alternativ till ersättning av farliga ämnen

Olika hälso- och miljöproblem som uppstår genom dagens hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skulle kunna minskas om sådant avfall inte hamnade på deponier eller i förbränningsanläggningar. Detta skulle kunna uppnås genom inrättandet av separata system för insamling, omhändertagande och återvinning för de uttjänta elektriska och elektroniska produkterna. I dagsläget är det dock oklart när man skulle kunna uppnå insamlingskvoter som motsvarar en större del av de elektriska och elektroniska produkter som släpps ut på marknaden. Under tiden kommer särskilt små elektriska och elektroniska produkter att fortsätta att hamna i de vanliga bortskaffningskanalerna. Dessutom skulle de tungmetaller, PBB och PBDE som ingår i sådana produkter även utgöra hot mot hälsa och miljö om produkterna samlades in separat och genomgick återvinningsförfaranden. Därför är det effektivaste sättet att uppnå en betydande minskning av de risker för hälsa och miljö som de mest problematiska ämnena utgör att ersätta dessa med mindre farliga alternativ.

Tillverkarna av bromerade flamskyddsmedel har föreslagit att man skulle kunna undvika hälsoriskerna i samband med utvinning av plast som innehåller PBB och PBDE genom strängare personalskyddsåtgärder i återvinningsanläggningarna. De föreslog exempelvis att personalen skulle bära ansiktsmask. Sådana åtgärder bör främjas under alla omständigheter, men erfarenhet visar att de knappast kan tillämpas strängt i alla återvinningsanläggningar i hela Europeiska unionen, och att de inte kan minska eller förebygga de tänkbara skadliga effekterna av bromerade flamskyddsmedel i någon större utsträckning. De berörda arbetstagarna skulle helt klart skyddas bäst om de berörda ämnena ersattes med mindre farliga alternativ.

Proportionalitet

Ersättningen av de berörda ämnena skulle få entydigt positiva miljöeffekter. Flera tillverkare har redan slutat använda bly, kvicksilver, kadmium, sexvärt krom och halogenerade flamskyddsmedel i olika tillämpningar. Det innebär att kostnaderna för att ersätta sådana ämnen (dvs. för tillämpningar som inte omfattas av undantagsförteckningen) kommer att vara relativt begränsade. Tillverkarna av PBB och pentaBDE, som är förenade i EBFRIP, European Brominated Flame Retardant Industry Panel (den europeiska industripanelen för bromerade flamskyddsmedel) visade sig t.o.m. mycket positiva till att ersätta dessa ämnen. Dessutom har medlemmarna i det tyska kemiindustriförbundet redan 1986 frivilligt lagt ned tillverkningen av PBDE och PBB, och de ledande företagen i gemenskapen inom den elektriska och elektroniska industrin har lagt fram en officiell strategi som går ut på att undvika PBDE och PBB i de produkter de tillverkar. På så sätt lade den sista tillverkaren av PBB i gemenskapen ned sin produktion under år 2000.

Bly i lödpunkter är den enda tillämpning där industrin hävdar att det finns problem med ersättning. De tekniska och ekonomiska möjligheterna att ersätta bly i lödmaterial har bekräftats av tillverkare med praktisk erfarenhet som redan börjat ersätta bly i lödmaterialet i sina produkter. Kommissionen anser därför att det är möjligt att avveckla användningen av bly i lödtenn till en rimlig kostnad inom den fastställda tidsgränsen den 1 januari 2008.

På grund av proportionalitetsprincipen undantas sådana tillämpningar av de berörda ämnena för vilka inga alternativ ännu finns, eller för vilka de negativa miljöeffekterna som skulle bli följden av att ämnena ersattes skulle överväga de eventuella positiva följderna, från ersättningskravet, eller kan komma att undantas genom ett kommittéförfarande.

Ersättningar

De berörda farliga ämnena har redan fått konkurrens från andra, ofarliga eller mindre farliga ämnen i en stor del av tillämpningarna. För de flesta tillämpningarna finns det i dag alternativ till de farliga ämnena.

Dessa alternativ har mindre farliga egenskaper än de ursprungliga ämnena. För närvarande är det tekniska överväganden (produktkvalitet, standardisering, provningskrav osv.) och ekonomiska faktorer (högre kostnader) som hindrar en allomfattande ersättning.

7. Referenser

Evaluation of human toxicity by exposure to lead and inorganic lead compounds, a summary report, Elsa Nielsen, Institut for fødevaresikkerhed og Toksikologie, Fødevaredirektoratet, Danmark, juli 1999.

Heavy Metals, danska miljö- och energiministeriet, Danmark, nr 3, 1994.

Some uses of lead and their possible substitute, KEMI, 1994.

Risk reduction, Lead, OECD, 1993.

Riskminskningsmonografi nr 4, Kvicksilver, OECD/GD(94)98, Paris 1994.

Environmental Consequences of Incineration and Landfilling of Waste from Electr(on)ic Equipment (Köpenhamn 1995), Nordiska ministerrådet.

The European Atmospheric Emission Inventory of Heavy Metals and Persistent Organic Pollutants for 1990, Umweltbundesamt, Tyskland, 1997.

Identification of Relevant industrial Sources of Dioxins and Furans in Europe, Landesumweltamt Nordrhein-Westfalen, 1997.

"Bestimmung von polybromierten und plychlorierten Dibenzofioxinen und -furanen in verschiedenen umweltrelevanten Materialien", U. Schacht, B. Gras och S.Sievers i Dioxin-Informationsveranstaltung EPA Dioxin-Reassessment, utgiven av Otto Hutzinger och Heidelore Fiedler innehåller ytterligare hänvisningar i denna fråga.

Riskminskningsmonografi nr 5, KADMIUM - Bakgrund och nationella erfarenheter med riskminskning (OECD/GD94/97, 1994).

Sources of cadmium in the environment (OECD proceedings, 1996).

Public health implications of environmental exposure to cadmium and lead: an overview of epidemiological studies in Belgium (J. Staessen et al. för CadmiBel och PheeCad Study Groups, 1996)

Market, evolution of technological progress and environmental impact of batteries and accumulators (ERM, 1997), Europeiska kommissionen GD XI.

Health effects of cadmium exposure - a review of the literature and a risk estimate (Lars Järup et al. - utg. Scan J Work Environ Health, 1998).

Environmental exposure to cadmium, forearm bone density, and risk of fractures: prospective population study (J. Staessen et al. för PheeCad Study Group, 3 april 1999).

Montanwerke Brixlegg - Wirkungen auf die Umwelt; Umweltbundesamt, Monographien Bd. 25, Wien, juni 1990.

Mechanische Aufarbeitung von elektrischen und elektronischen Altgeräten - Behandlungsvarianten in Gegenüberstellung zu einer thermischen Behandlung, Salhofer et al Universität für Bodenkultur Wien, oktober 1999.

Brominated Flame Retardants - Substance Flow Analysis and Assessment of Alternatives, danska miljöskyddsbyrån, juni 1999.

Avveckling av PBDE PBB - Rapport från ett regeringsuppdrag, Svenska kemikalieinspektionen, mars 1999.

Flame Retardant Exposure: Polybrominated Diphenyl Ethers in Blood from Swedish Workers, Sjödin et al, Environmental Health Perspectives, 1999.

2000/0158 (COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 175.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [69],

[69] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [70]

[70] EGT C

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [71]

[71] EGT C

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [72], och

[72] Europaparlamentets yttrande av den ... .. ... (EGT C ...), rådets gemensamma ståndpunkt av den ... . .. (EGT C ...) och Europaparlamentets beslut av den ... .. .... (EGT C ...). .....

av följande skäl:

(1) Målen för gemenskapens miljöpolitik är i synnerhet att bevara, skydda och förbättra miljön, skydda människors hälsa och utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt. Denna politik skall bygga på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren skall betala.

(2) I gemenskapsprogrammet för en politik och åtgärder vad gäller miljön och en hållbar utveckling (femte miljöhandlingsprogrammet) [73] konstateras att det krävs betydande förändringar i dagens utvecklings-, produktions-, konsumtions- och beteendemönster om en hållbar utveckling skall kunna uppnås. Därför förespråkas bland annat att slöseriet med naturresurser minskas och att föroreningar förebyggs. Det nämner avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som ett av de viktigaste målområdena för reglering med tillämpning av principerna om förebyggande, återvinning och säkert bortskaffande av avfall.

[73] EGT C 138, 17.5.1993, s. 5.

(3) I kommissionens meddelande av den 30 juli 1996 om revidering av gemenskapens strategi för avfallshantering [74] framhålls att där avfallsproduktion inte kan undvikas bör återanvändning och material- resp. energiåtervinning användas.

[74] KOM(96) 399 slutlig.

(4) I sin resolution av den 24 februari 1997 [75] om gemenskapens strategi för avfallshantering uppmanade rådet kommissionen att snarast möjligt komma med en lämplig uppföljning av de projekt som genomförts inom ramen för programmet för avfallsströmmar, bl.a. för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter .

[75] EGT C 76, 11.3.1997, s. 1.

(5) I sin resolution av den 14 november 1996 [76] uppmanade Europaparlamentet kommissionen att lägga fram förslag till direktiv om en rad olika prioriterade avfallsströmmar, bland annat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, och att basera dessa förslag på principen om tillverkarens ansvar. I samma resolution uppmanar Europaparlamentet rådet och kommissionen att lägga fram förslag om hur avfallsmängden kan minskas.

[76] EGT C 362, 2.12.1996, s. 241.

(6) I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall [77], senast ändrat genom kommissionens beslut 96/350/EG [78], anges att bestämmelser som avser särskilda fall eller som kompletterar bestämmelserna i direktiv 75/442/EEG i fråga om hanteringen av vissa avfallskategorier kan komma att beslutas genom särdirektiv.

[77] EGT L 194, 25.7.1975, s. 39.

[78] EGT L 135, 6.6.1996, s. 32.

(7) Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som uppkommer i gemenskapen växer snabbt, och förekomsten av farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter är ett stort problem i samband med avfallshanteringen, samtidigt som materialåtervinning inte tillämpas i tillräcklig omfattning.

(8) Målet att uppnå en bättre hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter kan inte på ett effektivt sätt uppnås av medlemsstaterna var för sig. Särskilt olikheter i medlemsstaternas tillämpning av principen om tillverkarens ansvar leder till att de ekonomiska aktörerna belastas olika hårt. Olikheterna i nationell politik avseende hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter gör de nationella återvinningsstrategierna mindre effektiva.

(9) Bestämmelserna i detta direktiv bör gälla produkter och tillverkare oberoende av försäljningsmetod, och även omfatta distansförsäljning och elektronisk handel.

(10) Detta direktiv bör omfatta alla elektriska och elektroniska produkter som används av konsumenter samt sådana elektriska och elektroniska produkter som är avsedda för yrkesmässig användning men som kan tänkas hamna i den kommunala avfallsströmmen. Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av annan gemenskapslagstiftning om säkerhets- och hälsokrav och särskild gemenskapslagstiftning om avfallshantering, särskilt rådets direktiv 91/157/EEG av den 18 mars 1991 om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen [79], ändrat genom kommissionens direktiv 98/101/EG [80].

[79] EGT L 78, 26.3.1999, s. 38.

[80] EGT L 1, 5.1.1999, s.1.

(11) Det är nödvändigt att så snart som möjligt lägga fram bestämmelser om konstruktion och tillverkning av elektriska och elektroniska apparater för att kunna minska miljöpåverkan under produkternas livscykel. För att uppnå allmän överensstämmelse mellan de direktiv som berör elektriska och elektroniska produkter bör denna lagstiftning utarbetas i enlighet med de principer som anges i rådets resolution av den 7 maj 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder [81].

[81] EGT C 136, 4.6.1985, s. 1.

(12) Förutsättningen för att särskilt omhändertagande och materialåtervinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skall kunna garanteras är särskild insamling. Utan sådan särskild insamling kan den skyddsnivå som fastställts för människors och djurs hälsa och för miljön i gemenskapen inte uppnås. Konsumenterna måste aktivt bidra till denna insamling och bör uppmuntras att lämna tillbaka sitt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. För detta syfte bör det inrättas lämpliga anläggningar för återlämnande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, bl.a. offentliga insamlingspunkter där privathushållen kan lämna sitt avfall utan avgift.

(13) Ett insamlingsmål för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushållen bör fastställas, i syfte att uppnå gemenskapens fastställda skyddsnivå och harmoniserade miljömål, och framför allt för att se till att medlemsstaterna försöker inrätta effektiva insamlingssystem.

(14) Särskilt omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är nödvändigt för att undvika spridning av förorenande ämnen i det återvunna materialet eller i avfallsströmmen. Sådan behandling är dessutom det effektivaste sättet att se till att den fastställda skyddsnivån för gemenskapens miljö uppnås. Återvinningsanläggningarna bör uppfylla vissa minimikrav för att undvika negativa miljökonsekvenser i samband med omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

(15) En hög återvinningsnivå bör eftersträvas, främst genom återanvändning och materialåtervinning, och tillverkarna bör uppmuntras att integrera återvunnet material i nya produkter.

(16) De grundläggande principerna avseende finansiering av hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bör fastställas på gemenskapsnivå, och finansieringssystemen bör främja höga insamlingskvoter samt tillämpningen av principen om tillverkarens ansvar. För att dra största möjliga nytta av principen om tillverkarens ansvar bör tillverkarna uppmuntras att ta sitt ansvar var och en för sig, förutsatt att de bidrar till att finansiera hanteringen av avfall från produkter som släppts ut på marknaden innan finansieringskravet i detta direktiv trätt i kraft.

(17) Användarna av elektriska och elektroniska produkter i privathushållen bör ha möjlighet att lämna tillbaka produkter utan avgift. Tillverkarna bör därför finansiera omhändertagandet, återvinningen och bortskaffandet av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. För att minska de kostnader som uppstår för tillverkarna i samband med hantering av avfall från produkter som redan släppts ut på marknaden (historiskt avfall) skall en övergångsperiod på fem år efter det att direktivet träder i kraft medges. Ansvaret för finansieringen av hanteringen av historiskt avfall bör delas mellan alla tillverkare, och finansieringen bör organiseras antingen med hjälp av enskilda eller kollektiva system. Kollektiva system bör inte leda till att tillverkare, importörer och nya aktörer som är verksamma i små nischer eller som hanterar mycket små volymer utesluts.

(18) Förutsättningen för att insamlingen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skall lyckas är att användarna informeras om insamlingssystemen och om sin roll i hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Sådan information till användarna förutsätter korrekt märkning av sådana elektriska och elektroniska produkter som lätt kan hamna i soptunnor eller på annat sätt nå ut i den kommunala avfallsströmmen.

(19) Det är viktigt att tillverkarna tillhandahåller information till behandlingsanläggningarna för att underlätta hanteringen och omhändertagandet av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

(20) Det krävs uppgifter om vilken mängd och hur många ton elektriska och elektroniska produkter som släpps ut på marknaden i gemenskapen, samt om insamlings- och återvinningskvoterna för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, för att insamlingssystemens framgångar skall kunna övervakas.

(21) Eftersom de åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv är av allmän art i den mening som avses i artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [82] skall de antas i enlighet med det föreskrivande förfarande som anges i artikel 5 i det beslutet.

[82] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 Ändamål

Detta direktiv har i första hand till ändamål att motverka generering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och som syftar dessutom till återanvändning, materialåtervinning och andra former av återvinning av sådant avfall för att minska avfallsmängden. Det syftar också till att förbättra miljöprestandan för alla ekonomiska aktörer som på något sätt är inblandade i de elektriska och elektroniska produkternas livscykel, inte minst de aktörer som direkt sysslar med omhändertagande av avfall från sådana produkter.

Artikel 2 Omfattning

1. Detta direktiv gäller de elektriska och elektroniska produkter som omfattas av de kategorier som förtecknas i bilaga IA.

2. Artikel 4.1, 4.3, 4.4 och 4.5 samt artiklarna 7 och 9 skall inte tillämpas på elektriska och elektroniska produkter som omfattas av någon av kategorierna 8, 9 eller 10 i bilaga IA.

3. Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av gemenskapslagstiftningen om säkerhets- och hälsokrav och särskild gemenskapslagstiftning om avfallshantering.

Artikel 3 Definitioner

I detta direktiv avses med

a) elektriska och elektroniska produkter: produkter som kräver elektrisk ström eller elektromagnetiska fält för att fungera korrekt samt produkter för generering, överföring och mätning av sådan ström och sådana fält, och som omfattas av någon av de kategorier som anges i bilaga IA och som är avsedda att användas med en spänning på högst 1 000 volt växelström eller 1 500 volt likström,

b) avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter: elektriska och elektroniska produkter som enligt definitionen i artikel 1 a i direktiv 75/442/EEG är avfall, inklusive alla komponenter, utrustningsdelar och förbrukningsvaror som utgör del av produkten då denna kasseras,

c) förebyggande åtgärder: åtgärder som syftar till att minska kvantiteten av och de för miljön skadebringande egenskaperna hos avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, dess material och substanser,

d) återanvändning: varje handling genom vilken avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter eller komponenter av sådana produkter används för samma syfte som de ursprungligen var avsedda för, inklusive fortsatt användning av kasserade elektriska och elektroniska produkter som lämnats in till insamlingsplatser, återförsäljare, återvinningsföretag eller tillverkare,

e) materialåtervinning: bearbetning av avfallsmaterial i en produktionsprocess för det ursprungliga syftet eller för andra syften utom bearbetning för energiåtervinning,

f) energiåtervinning: användning av brännbart avfall för att alstra energi genom direkt förbränning, med annat avfall eller enskilt, men med värmeåtervinning,

g) återvinning: varje handling som avses i bilaga II B till direktiv 75/442/EEG,

h) bortskaffning: varje handling som avses i bilaga II A till direktiv 75/442/EEG,

i) omhändertagande: varje aktivitet efter det att avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har överlämnats till en anläggning för rening, demontering, fragmentering, återvinning eller bortskaffande, och varje annan handling som sker för att återvinna eller bortskaffa avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och dess komponenter,

j) tillverkare: den som

i) tillverkar och säljer elektriska och elektroniska produkter under egen varubeteckning, oberoende av försäljningsmetod, inklusive distansförsäljning och elektronisk handel,

ii) under sin egen varubeteckning återförsäljer produkter som tillverkats av andra leverantörer, oberoende av försäljningsmetod, inklusive distansförsäljning och elektronisk handel,

iii) yrkesmässigt importerar elektriska och elektroniska produkter till en medlemsstat.

k) distributör: den som i kommersiellt syfte tillhandahåller en produkt till den part som skall använda produkten.

l) avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll: sådant avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som kommer från privathushåll och från handel, industri eller institutioner och liknande, som på grund av sin art eller kvantitet kan jämställas med sådant avfall från privathushåll.

m) farliga ämnen eller preparat (beredningar): ämnen eller preparat som skall anses vara farliga enligt rådets direktiv 67/548/EEG [83] eller Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/45/EG [84].

[83] EGT L 196, 16.8.1967, s. 1.

[84] EGT L 200, 30.7.1999, s. 1.

Artikel 4 Separat insamling

1. Medlemsstaterna skall se till att det inrättas system som gör det möjligt för slutanvändarna och distributörerna att avgiftsfritt lämna tillbaka elektriska och elektroniska produkter från privata hushåll. Medlemsstaterna skall se till att det i förhållande till befolkningstätheten finns ett nödvändigt antal insamlings-anläggningar som är lätt tillgängliga.

2. Medlemsstaterna skall se till att distributörer som tillhandahåller en ny produkt erbjuder sig att avgiftsfritt ta emot liknande elektriska och elektroniska produkter från privathushåll, förutsatt att produkterna är fria från föroreningar, inbegripet radioaktiv och biologisk kontaminering.

3. Medlemsstaterna skall se till att tillverkarna tillhandahåller insamling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från andra användare än privathushåll. Det skall vara tillåtet för tillverkarna att på frivillig och individuell bas upprätta och driva system för återlämnande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll.

4. Medlemsstaterna skall se till att allt avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som samlas in vidarebefordras till auktoriserade återvinningsanläggningar. Uppsamling och transport av separat insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter skall genomföras på ett sätt som i praktiken möjliggör återanvändning eller materialåtervinning av sådana komponenter och hela apparater som eventuellt kan återanvändas eller materialåtervinnas.

5. Medlemsstaterna skall senast till den 31 december 2005 försöka uppnå en minimikvot av separat insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushållen på i genomsnitt 4 kg per invånare och år.

Så snart det är möjligt att på grundval av de upplysningar som avses i artikel 11 fastställa ett insamlingsmål för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll uttryckt i procent av mängden elektriska och elektroniska produkter som säljs till privathushåll, skall Europaparlamentet och rådet på förslag från kommissionen och med beaktande av de tekniska och ekonomiska erfarenheterna i medlemsstaterna fastställa ett sådant obligatoriskt mål.

Artikel 5 Omhändertagande

1. Medlemsstaterna skall se till att tillverkare inrättar system för omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. För att säkerställa att artikel 4 i direktiv 75/442/EEG följs skall behandlingen minst omfatta avlägsnande av alla vätskor samt selektiv behandling i enlighet med bilaga II till det här direktivet, förutsatt att återanvändning och materialåtervinning av komponenter eller hela apparater inte hindras.

2. Medlemsstaterna skall se till att varje inrättning eller företag som hanterar uttjänta produkter får tillstånd från behöriga myndigheter, i enlighet med artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv 75/442/EEG.

Det undantag från de tillståndskrav som anges i artikel 11.1 b i direktiv 75/442/EEG kan gälla för återvinningsverksamhet avseende avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter om de behöriga myndigheterna genomför en inspektion före registreringen för att säkerställa att artikel 4 i direktiv 75/442/EEG följs.

Vid denna inspektion skall följande kontrolleras:

a) Vilken typ och vilka mängder av avfall som skall omhändertas.

b) Allmänna tekniska krav som skall uppfyllas.

c) Säkerhetsåtgärder som skall vidtas.

Inspektionen skall genomföras en gång per år och medlemsstaterna skall överlämna resultaten till kommissionen.

3. Medlemsstaterna skall se till att alla företag som genomför omhändertagandet lagrar och hanterar avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter i enlighet med de tekniska krav som anges i bilaga III.

4. Medlemsstaterna skall säkerställa att det tillstånd som avses i punkt 2 omfattar alla de villkor som behövs för att kraven i punkterna 1 och 3 samt i artikel 6 skall följas.

5. Omhändertagandet kan även genomföras utanför den berörda medlemsstaten eller utanför gemenskapen under förutsättning att transporten av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är förenlig med rådets förordning (EEG) nr 259/93 [85].

[85] EGT L 30, 6.2.1993, s. 1.

Artikel 6 Återvinning

1. Medlemsstaterna skall se till att tillverkare inrättar system för återvinning av separat insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter enligt detta direktiv.

2. Medlemsstaterna säkerställa att följande mål när det gäller separat insamlat avfall uppnås av tillverkarna senast den 31 december 2005:

a) För elektriska och elektroniska produkter som omfattas av kategori 1 (stora hushållsapparater) i bilaga IA skall återvinningskvoten ökas till minst 80 % av varje produkts genomsnittliga vikt och återanvändningen och materialåtervinningen av komponenter, material och ämnen skall ökas till minst 75 % av den genomsnittliga vikten för varje produkt.

b) För elektriska och elektroniska produkter som omfattas av kategori 2, 4, 6 och 7 i bilaga IA, med undantag för produkter som innehåller katodstrålerör, skall återvinningskvoten uppgå till minst 60 % av varje produkts vikt och återanvändningen och materialåtervinningen av komponenter, material och ämnen skall ökas till minst 50 % av varje produkts vikt.

c) För elektriska och elektroniska produkter som omfattas av kategori 3 i bilaga IA, med undantag för produkter som innehåller katodstrålerör, skall återvinningskvoten uppgå till minst 75% av varje produkts vikt och återanvändningen och materialåtervinningen av komponenter, material och ämnen skall ökas till minst 65% av varje produkts vikt.

d) För gasurladdningslampor skall kvoten för återanvändning och materialåtervinning av komponenter, material och ämnen uppnå minst 80% av lampornas sammanlagda vikt.

e) För elektriska och elektroniska produkter som innehåller katodstrålerör skall återvinningskvoten ökas till minst 75 % av varje produkts genomsnittliga vikt och återanvändningen och materialåtervinningen av komponenter, material och ämnen skall ökas till minst 70 % av den genomsnittliga vikten för varje produkt.

3. Senast den 31 december 2004 skall närmare bestämmelser för att övervaka huruvida medlemsstaterna uppnår de mål som avses i punkt 2 i denna artikel antas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 14.2.

4. Europaparlamentet och rådet skall på förslag från kommissionen uppställa mål för återvinning, återanvändning och materialåtervinning för åren efter 2008.

Artikel 7 Finansiering av hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll

1. Medlemsstaterna skall se till att innehavare av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privathushåll avgiftsfritt kan återlämna detta avfall i enlighet med artikel 4.

2. Medlemsstaterna skall se till att tillverkare fem år efter ikraftträdandet av detta direktiv tillhandahåller finansiering av uppsamlingen av det avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från privata hushåll som tillhandahålls vid de insamlingspunkter som upprättats i enlighet med artikel 4.1, samt för omhändertagande, återvinning och miljövänligt bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

3. Den finansiering som avses i punkt 2 får tillhandahållas genom kollektiva eller enskilda system. Det får inte förekomma någon diskriminering mellan tillverkare som väljer kollektiva system och de som väljer enskilda system.

Ansvaret för finansieringen av hanteringen av avfall från produkter som släppts ut på marknaden före utgången av den period som avses i punkt 2 (historiskt avfall) skall delas av alla tillverkare på marknaden. Om tillverkare som valt enskilda system inte kan bevisa att de tar sin del av ansvaret för det historiska avfallet skall de bidra till finansieringen av ett alternativt system.

Artikel 8 Finansiering av hanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från andra användare än privathushållen

Medlemsstaterna skall se till att finansieringen av kostnaderna för insamling, omhändertagande, återvinning och miljövänligt bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter från andra användare än privathushållen omfattas av avtal mellan tillverkarna och användarna av produkterna vid köptillfället.

Artikel 9 Information till användarna

1. Medlemsstaterna skall se till att användarna av elektriska och elektroniska produkter i privata hushåll får tillgång till all nödvändig information om följande:

a) De system för återlämnande och insamling som de har tillgång till.

b) Användarnas egen roll i återanvändningen, materialåtervinningen och de övriga formerna av avfallsåtervinning av elektriska och elektroniska produkter.

c) Innebörden av den symbol som visas i bilaga IV.

2. Medlemsstaterna skall uppmuntra konsumenterna att bidra till insamling, hantering och återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

3. Medlemsstaterna skall i syfte att uppnå höga insamlingskvoter se till att tillverkarna märker sådan elektrisk och elektronisk utrustning som normalt sett skulle kunna hamna i soptunnor eller liknande former av insamling av hushållsavfall med den symbol som visas i bilaga IV. I undantagsfall skall symbolen, om det behövs på grund av produktens storlek eller funktion, tryckas på den elektriska eller elektroniska apparatens förpackning.

Artikel 10 Information till återvinningsanläggningarna

Medlemsstaterna skall se till att tillverkarna tillhandahåller sådan information som återvinningsanläggningarna behöver och som tydligt anger vilka komponenter och material som ingår i de elektriska och elektroniska produkterna, och var det kan finnas farliga ämnen och preparat i dessa produkter.

Artikel 11 Informationskrav

1. Medlemsstaterna skall varje år till kommissionen lämna upplysningar om vilka mängder och kategorier av elektriska och elektroniska produkter som släppts ut på marknaden, samlats in och återvunnits inom medlemsstaterna, uttryckt både i antal och i vikt.

2. Medlemsstaterna skall se till att de upplysningar som krävs i enlighet med punkt 1 överlämnas till kommissionen senast den 1 januari 2007 och därefter vart tredje år. Informationen skall tillhandahållas i ett format som skall fastställas inom ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv, i enlighet med det förfarande som avses i artikel 14.2.

Artikel 12 Rapporteringsskyldighet

Utan att det påverkar kraven i artikel 11 skall medlemsstaterna vart tredje år till kommissionen sända en rapport om genomförandet av detta direktiv. Rapporten skall utarbetas på grundval av en enkät eller blankett som utformats av kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6 i direktiv 91/692/EEG [86] i avsikt att upprätta databaser om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och hanteringen av detta avfall. Enkäten eller blanketten skall sändas till medlemsstaterna sex månader innan den period som rapporten avser börjar. Rapporten skall tillhandahållas kommissionen inom nio månader efter det att den treårsperiod som den täcker har löpt ut.

[86] EGT L 377, 31.12.1991, s. 48.

Den första rapporten skall avse treårsperioden från den 1 januari 2006.

Kommissionen skall inom nio månader efter det att den mottagit rapporterna från medlemsstaterna offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.

Artikel 13 Anpassning till vetenskaplig och teknisk utveckling

Ändringar som behövs för att anpassa bilagorna II, III och IV till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen skall antas enligt det förfarande som avses i artikel 14.2.

Artikel 14 Kommitté

1. Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats enligt artikel 18 i direktiv 75/442/EEG.

2. När hänvisning sker till denna punkt skall det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artikel 7 och i artikel 8 i det beslutet skall iakttas.

3. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall fastställas till [högst tre månader].

Artikel 15 Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 30 juni 2004 [*18 månader efter dagen för antagandet]. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till alla befintliga lagar och andra författningar som har antagits inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 16 Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 17 Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordföranden Ordföranden

BILAGA I A

KATEGORIER AV ELEKTRISKA OCH ELEKTRONISKA PRODUKTER SOM OMFATTAS AV DETTA DIREKTIV

(1) Stora hushållsapparater

(2) Små hushållsapparater

(3) IT- och telekommunikationsutrustning

(4) Hemutrustning

(5) Belysningsutrustning

(6) Elektriska och elektroniska verktyg

(7) Leksaker

(8) Medicinska utrustningssystem (med undantag för alla implantat och infekterade produkter.

(9) Övervaknings- och kontrollinstrument

(10) Försäljningsautomater

BILAGA I B

PRELIMINÄR FÖRTECKNING ÖVER PRODUKTER SOM OMFATTAS AV KATEGORIERNA I BILAGA IA

1. Stora hushållsapparater

Stora kylapparater

Kylskåp

Frysar

Tvättmaskiner

Torktumlare

Diskmaskiner

Matlagningsapparater

Elspisar

Elektriska värmeplattor

Mikrovågsugnar

Värmeapparater

Elektriska element

Elektriska fläktar

Luftkonditioneringsanläggningar

2. Små hushållsapparater

Dammsugare

Mattborstar

Strykjärn

Brödrostar

Frityrmaskiner

Kaffekvarnar

Elektriska knivar

Kaffebryggare

Hårtorkar

Tandborstar

Rakapparater

Klockor

Vågar

3. IT- och telekommunikationsutrustning

Centraliserad databehandling

Stordatorer

Minidatorer

Skrivarenheter

Persondatorer:

Persondatorer (inbegripet processorer, mus, bildskärm och tangentbord)

Laptops (inbegripet processorer, mus, bildskärm och tangentbord)

Notebooks

Notepad-datorer

Skrivare

Kopieringsmaskiner

Elektriska och elektroniska skrivmaskiner

Mini- och bordsräknare

Användarterminaler och system

Fax-apparater

Telex

Telefoner

Betaltelefoner

Trådlösa telefoner

Mobiltelefoner

Telefonsvarare

4. Hemutrustning

Radioset (klockradio, radio-kassettspelare)

Tv-apparater

Videokameror

Videobandspelare

Hifi-bandspelare

Audio-förstärkare

Musikinstrument

5. Belysningsutrustning

Belysningsarmaturer

Lysrör

Sparlampor

Urladdningslampor med hög intensitet, inbegripet högtrycksnatriumlampor och metallhalogenlampor.

Lågtrycksnatriumlampor

Annan belysningsarmatur

6. Elektriska och elektroniska verktyg

Borrmaskiner

Sågar

Symaskiner

7. Leksaker

Elektriska tåg och bilbanor

Handhållna konsoler till videospel

Videospel

8. Medicinska utrustningssystem (med undantag för alla implantat och infekterade produkter.

Utrustning för strålbehandling

Kardiologi

Dialys

Respiratorer

Nukleärmedicin

Laboratorieutrustning för diagnos in-vitro

Analysatorer

Frysar

9. Övervaknings- och kontrollinstrument

Rökvarnare

Värmeregulatorer

Termostat

10. Försäljningsautomater

Försäljningsautomater för varma drycker

Försäljningsautomater för varma/kalla drycker, flaskor/burkar

Försäljningsautomater för fasta produkter

BILAGA II

Särskilt omhändertagande för material och komponenter i avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter i enlighet med artikel 5.1

1) Minimikravet är att följande ämnen, preparat och komponenter skall avlägsnas från allt separat insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter:

* Kondensatorer som innehåller PCB

* Komponenter som innehåller kvicksilver, t.ex. brytare

* Batterier

* Kretskort

* Bläckpatroner, flytande och i krämform, och färgbläck

* Plast som innehåller bromerade flamskyddsmedel

* Asbestavfall

* Katodstrålerör

* CFC, HCFC och HFC

* Gasurladdningslampor

* Bildskärmar med flytande kristaller över 100 kvadratcentimeter och alla sådana som belyses bakifrån med gasurladdningslampor.

Sådana ämnen, preparat och komponenter skall bortskaffas eller återvinnas i enlighet med artikel 4 i rådets direktiv 75/442/EEG.

2) Följande komponenter av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter som samlats in separat skall omhändertas enligt anvisningarna:

* Katodstrålerör: Den fluorescerande ytbeskiktningen skall avlägsnas.

* Produkter som innehåller CFC, HCFC eller HFC: CFC i skum och kylslingan skall avlägsnas på ett korrekt sätt och förstöras. HCFC eller HFC i skum och kylslingan skall avlägsnas på ett korrekt sätt och förstöras eller materialåtervinnas.

* Gasurladdningslampor: Kvicksilvret skall avlägsnas.

BILAGA III

Tekniska krav i enlighet med artikel 5.3

1) Lagringsanläggningar för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (utan att det påverkar bestämmelserna i direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall):

- Vattentäta ytor.

- Väderbeständigt tak.

2) Anläggningar för omhändertagande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter:

- Vågar för att väga det omhändertagna avfallet.

- Vattentäta ytor och väderbeständiga tak över lämpliga områden.

- Lämpliga lagerutrymmen för nedmonterade, lösa delar.

- Lämpliga behållare för lagring av batterier, kondensatorer som innehåller PCB/PCT samt annat farligt avfall.

- Produkter för rening av vatten, inbegripet regnvatten.

BILAGA IV

Symbol för märkning av elektriska och elektroniska produkter

Symbolen för elektriska och elektroniska produkter som skall samlas in separat består av en överkryssad soptunna på hjul, enligt nedan. Symbolen skall tryckas på ett synligt ställe, vara tydligt läsbar och outplånlig.

>Hänvisning till>