1.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 113/30

1.

Strider bestämmelserna i artikel 40bis i lag nr 136/1995 (1) och artiklarna 1–6, i synnerhet artiklarna 3 och 6 i dekret 3111/2004 av Comisia de Supraveghere a Asigurărilor (2) (nämnd med uppgift att övervaka försäkringsbranschen), jämfört med artikel 10.3 i lag nr 136/1995, mot bestämmelserna i artikel 169 FEUF?

2.

Om det i nationell rätt föreskrivs att en person som lidit skada inte har rätt till ersättning enligt fordonets ansvarsförsäkring om skadan orsakats uppsåtligen, skadan uppstått i samband med ett handlande som enligt nationell trafiklagstiftning är straffbelagt, skadan uppstod när den som uppsåtligen orsakade den försökte undkomma polisingripande och denna person framförde fordonet utan den försäkrades tillstånd, ska dessa bestämmelser anses orimligt restriktiva för att uppnå det eftersträvade syftet (socialt skydd, det vill säga en garanti för den skadelidande att få ersättning för förstörd egendom)? Går dessa bestämmelser utöver vad som krävs för att uppnå nämnda syfte?

3.

Om fråga 2 besvaras nekande, ska den föreskrivna restriktionen anses försätta den skadelidande personen i en diskriminerande situation jämfört med medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen vilka endast saknar rätt till ersättning i de situationer som föreskrivs i artikel 2.1 första till tredje strecksatsen i rådets andra direktiv 84/5/EEG (3) av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon?

4.

Utgör den friskrivning från den försäkrade risken som föreskrivs i nationell rätt i ovannämnda situation en begränsning av den fria etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 FEUF (f.d. artikel 43 EG) och artikel 56 FEUF (f.d. artikel 49 EG) jämfört med rådets direktiv 92/49/EEG (4) av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring)?

5.

För det fall det i nationell rätt i en medlemsstat i Europeiska unionen föreskrivs att den skadelidande i en trafikolycka har rätt att begära ersättning av den person som orsakat olyckan för reparationskostnader, eller i förekommande fall, för kostnader för att ersätta fordonet och eventuella andra kostnader som uppstått, ska det anses oskäligt och i strid mot skälen i samtliga direktiv om ansvarsförsäkring för motorfordon att undanta försäkringsgivaren från skyldigheten att omedelbart (så snart olyckan inträffat) ersätta den person som lidit skada till följd av en trafikolycka, i vilket fall försäkringsgivaren därefter, beroende på hur tvisten löses och vem som anses ansvarig för skadorna, har en regressrätt för att underlätta snabb och effektiv skadereglering och för att kostsamma rättsliga förfaranden så långt möjligt ska kunna undvikas vilka kan göra det omöjligt för parterna att göra sina rättigheter gällande även i en situation som regleras av bestämmelserna i direktiv 2003/8/EG (5) och rekommendationerna R(81)7 och (93)1?

6.

Om fråga 5 besvaras nekande, skulle inte ett sådant svar strida mot skäl 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG (6) av den 11 maj 2005 om ansvarsförsäkring för motorfordon?

7.

Är det förhållandet att käranden i förevarande fall undantas från ersättning med stöd av försäkringsavtalet av sådan art att vederbörande försätts i en diskriminerande situation jämfört med andra som har rätt till ersättning även då den som bär skulden till skadan är okänd eller saknar försäkring, när käranden betalat en obligatorisk ansvarsförsäkring [Orig. s. 3] för motorfordon samt en frivillig försäkring med icke ringa försäkringspremier och egendomen fortfarande inte har försäkringsskydd?

8.

Är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa om ett organ, likt det aktuella försäkringsbolaget, uppfyller kriterierna för att åberopa bestämmelserna i ett direktiv med direkt effekt gentemot detta bolag? Om frågan besvaras jakande; vilka kriterier är tillämpliga i detta avseende?

9.

Innebär det förhållandet att en medlemsstat i Europeiska unionen underlåtit att införliva direktiv 2005/14/EG (trots att fristen härför löpte ut den 11 juni 2007) och i synnerhet bestämmelserna i skälen 20–22, att käranden orsakas skada till följd av att hans grundläggande rätt till respekt för sin egendom har åsidosatts, även om Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG (7) har upphävt det första till det femte direktivet om ansvarsförsäkring för motorfordon (72/166/EEG, 84/5/EEG, 90/232/EEG, 2000/26/EG och 2005/14/EG), mot bakgrund av att de bestämmelser som det hänvisas till återfinns i sin helhet i det nya EG-direktivet vilket, i mycket större utsträckning än de upphävda bestämmelserna, föreskriver skydd för den skadelidande personens rättigheter vid en trafikolycka?

10.

Kan en nationell domstol ex officio fastställa att en bestämmelse i unionsrätten har åsidosatts och förklara att en klausul om ansvarsfriskrivning från den försäkrade risken är ogiltig när den skadelidande personen, det vill säga konsumenten, inte informerats om friskrivningarna och de fall då försäkringen inte gäller (i strid med bestämmelserna i direktiv 2005/14/EG) samt i en situation då försäkringsbolaget även föreskrivit ytterligare friskrivningar utöver dem som stadgas i ramlag nr 136/1995 om försäkringar, även om parten inte åberopat ogiltigheten inför domstolen men direktiv 93/13/EG (8) införlivas med nationell rätt genom lag nr 193/2000 (9) — Monitorul Oficial al României (Rumäniens Officiella Tidning), del I, av den [10 november 2000, nr. 560] (vilken kompletterats genom lag nr 363/2006 om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare och konsumenter — Monitorul Oficial av den 28 december 2007, nr. 899)?