2.2.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 34/73

Föredragande:

Gabriel SARRÓ IPARRAGUIRRE

1.1

Kommittén är djupt oroad över att situationen för vattenbruket i EU inte har förbättrats, trots att det inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, den gemensamma organisationen av marknaden och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) görs ansträngningar för att främja det.

1.2

EESK konstaterar att den huvudsakliga anledningen till de långsamma administrativa förfarandena när det gäller vattenbruket och bristen på platser där man kan anlägga vattenbruk är medlemsstaternas och regionernas komplicerade genomförande av EU:s miljölagstiftning, framför allt ramdirektivet för vatten, ramdirektivet om en marin strategi och direktiven om Natura 2000. Detta har lett till att det ställs alltför betungande ekonomiska krav på vattenbruksföretagen, paradoxalt nog utan att säkerställa ett bättre miljöskydd.

1.3

EESK uppmanar kommissionen att göra sitt yttersta för att utöva sina skyldigheter när det gäller att samordna den delade behörigheten på området för vattenbruk, vilket inbegriper en förenkling av de administrativa förfarandena och involvering av de nationella och regionala offentliga förvaltningarna med ansvar för vattenbruket.

1.4

Kommissionen uppmanas att säkerställa att medlemsstaterna följer riktlinjerna för tillämpningen av EU:s miljöregler, vilket är nödvändigt för att minska onödiga administrativa bördor, samtidigt som man säkerställer att vattnets och ekosystemens kvalitet bevaras.

1.5

EESK understryker att om man inte finner en lösning på problemen med de administrativa förfarandena och bristen på lämpliga platser kommer inte EU att fullt ut kunna utnyttja de tillgängliga medlen från EHFF, liksom var fallet med den tidigare Europeiska fiskerifonden (EFF). Det är också bekymmersamt att medlemsstaterna på grund av åtgärder för att minska underskottet i de offentliga finanserna avstår från att finansiera initiativ för ett hållbart vattenbruk som skulle kunna generera tillväxt och arbetstillfällen.

1.6

EESK uppmanar kommissionen att snarast möjligt inrätta den rådgivande nämnden för vattenbruk och att aktivt medverka till att den fungerar effektivt. Detta forum kommer bara att fungera effektivt om såväl de berörda aktörerna som de offentliga myndigheterna i EU och i medlemsstaterna – men framför allt kommissionen – samarbetar.

1.7

EESK uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna noggrant följa upp de fleråriga nationella strategiska planerna för vattenbruk för att fastställa i hur hög grad målen har uppnåtts, och säkra att samtliga avdelningar inom de nationella offentliga myndigheterna som är behöriga på miljöområdet involveras i dessa planer.

1.8

EESK vill göra kommissionen uppmärksam på att de kommande åren kommer att bli avgörande för vattenbrukets framtid i EU. Kommissionens ansträngningar för att fastställa ett regelverk som främjar hållbart vattenbruk kan visa sig vara förspillda om man inte noggrant följer utvecklingen, och om man inte lyckas undanröja flaskhalsarna. Som redan nämnts återfinns dessa flaskhalsar på vissa avdelningar hos de offentliga myndigheterna i de medlemsstater som inte deltog i utarbetandet av de fleråriga nationella strategiska planerna för vattenbruk.

2.1

I de nuvarande förordningarna för den gemensamma fiskeripolitiken och den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter läggs en mycket större vikt vid en hållbar utveckling av vattenbruket i EU än tidigare.

2.2

Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) har en särskild budget för utveckling av ett hållbart vattenbruk, som uppgår till den generösa summan 1,2 miljarder euro för perioden 2014–2020.

2.3

Under de senaste åren har EESK utarbetat två yttranden om vattenbruk (1)  (2). EESK framhåller i båda dessa yttranden hur viktig denna verksamhet är för EU och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja ett ansvarsfullt och hållbart vattenbruk.

2.4

År 2013 offentliggjorde kommissionen strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU. Riktlinjerna var avsedda att hjälpa medlemsstaterna att fastställa nationella mål för denna verksamhet, med hänsyn till deras respektive utgångspunkter, nationella förhållanden och institutionella bestämmelser.

2.4.1

I riktlinjerna uppmanas medlemsstaterna bland annat att utarbeta fleråriga nationella strategiska planer för vattenbrukssektorn och fastställa gemensamma mål, samt om möjligt indikatorer för att mäta framstegen mot dessa mål. Dessa strategiska planer skulle främja vattenbrukssektorns konkurrenskraft, stödja dess utveckling genom innovation, stimulera den ekonomiska aktiviteten, öka diversifieringen, förbättra livskvaliteten i kust- och landsbygdsområdena samt säkerställa lika konkurrensvillkor för vattenbruksaktörerna vad gäller tillträde till marina områden och markområden.

2.4.2

Alla medlemsstater som har en vattenbrukssektor lade fram sina fleråriga nationella strategiska planer 2013. De flesta av de åtgärder och insatser som föreslogs i dessa planer införlivades senare i respektive operativa program i syfte att finansieras genom Europeiska havs- och fiskerifonden. Därigenom skulle genomförandet av dessa åtgärder underlättas.

2.5

Enligt den nya gemensamma fiskeripolitiken ska en rådgivande nämnd för vattenbruk inrättas. Den avlöser den tidigare rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk (Grupp 2 – Vattenbruk). Nämndens uppgift blir att underlätta en debatt om frågor som rör vattenbruket samt att lägga fram rekommendationer och förslag till EU-institutionerna. Samtidigt är man i färd med att inrätta en rådgivande nämnd för marknader med uppgift att fokusera på bättre saluföring av vattenbruksprodukter och fiskvaror.

3.1

FAO bedömer att den globala livsmedelsproduktionen måste öka med cirka 70 % fram till 2050 för att kunna försörja de 9 miljarder människor som jordens befolkning då förväntas uppgå till. Organisationen tillmäter vattenbruket en särskild betydelse som näringskälla med tillväxtpotential och rekommenderar att man främjar vattenbruket som en källa till livsmedel, sysselsättning och välstånd.

3.2

Konsumtion av fisk och andra livsmedel från havet rekommenderas på grund av dessa varors näringsvärde och betydelse för att bevara en god hälsa. Att bereda människor tillgång till en kost som innehåller tillräckligt med vattenbruksprodukter är en samhällelig prioritering. Den årliga per capita-förbrukningen av vattenbruksprodukter i EU är cirka 23,9 kg och den ökar långsamt.

3.3

EESK noterar att EU har ett underskott i handelsbalansen när det gäller vattenbruksprodukter avsedda för mänsklig konsumtion. Efterfrågan på vattenbruksprodukter på den inre marknaden uppgår årligen till ca 13,2 miljoner ton, varav endast 10 % kommer från vattenbruket i EU, medan 25 % kommer från fisket och 65 % importeras. Importandelen har ökat, men under de senaste åren har den stabiliserats. Under alla omständigheter innebär denna situation en enorm obalans som försvagar EU:s nuvarande och framtida livsmedelssäkerhet.

3.4

Den årliga vattenbruksproduktionen i EU uppgår till 1,2 miljoner ton. Av dessa kommer 65,4 % från vattenbruk till havs och 34,6 % från vattenbruk i sötvatten. Värdet vid den första försäljningen uppgår till cirka 4 miljarder euro. Produktionsformerna varierar och omfattar allt från traditionella bassänger eller dammar till andra mer tekniska former, såsom produktion i cisterner, i burar på öppet hav eller i recirkulerande system.

3.5

EHFF-förordningen antogs och offentliggjordes i maj 2014. Medlemsstaternas operativa program för EHFF godkändes inte definitivt av kommissionen förrän hösten 2015, med en försening på ett år och fem månader.

3.5.1

Europeiska revisionsrätten offentliggjorde 2014 en studie om ändamålsenligheten beträffande den tidigare Europeiska fiskerifondens stöd till vattenbruk. Revisionsrätten fann att EFF:s stöd till en hållbar utveckling av vattenbruket inte hade varit effektivt. Man ansåg att åtgärderna på EU-nivå inte hade utformats och övervakats på ett lämpligt sätt och inte utgjorde en tillräckligt tydlig ram för utvecklingen av vattenbruket. På medlemsstatsnivå hade stödåtgärderna varken utformats eller tillämpats på ett korrekt sätt, och de nationella strategiska planerna och operativa programmen utgjorde inte en tillräckligt tydlig bas för att främja vattenbruket.

3.6

Vattenbruket i EU genererar för närvarande 85 000 direkta arbetstillfällen, men antalet har stagnerat. EESK ser positivt på kommissionens bedömning att varje gång konsumtionen av vattenbruksprodukter i EU ökar med en procentenhet kan det skapas mellan 3 000 och 4 000 heltidsarbetstillfällen. Det bör dessutom noteras att det finns omkring 200 000 indirekta arbetstillfällen hos underleverantörerna till vattenbruksföretag, bearbetningsföretag och därmed sammanhängande verksamhet.

3.7

Kommittén erkänner värdet av att medlemsstaterna har utarbetat sina fleråriga nationella strategiska planer för vattenbruk och lagt fram dem för kommissionen. Vi anser dock att de ekonomiska aktörerna, aktörerna inom miljösektorn och arbetsmarknadens parter inte medverkat i tillräcklig utsträckning i samband med utarbetandet jämfört med de offentliga myndigheternas deltagande, särskilt i förhållande till den huvudroll som de myndigheter som är direkt behöriga på vattenbruksområdet har spelat.

4.1

EESK anser att obalansen i EU:s utrikeshandel med vattenbruksprodukter inte är acceptabel, vare sig ur ekonomisk synpunkt, eftersom den medför ett handelsunderskott, eller ur ett socialt perspektiv, eftersom arbetstillfällen går förlorade.

4.2

Tillväxten i EU:s vattenbruksproduktion stagnerade cirka år 2000, och man har inte lyckats få fart på den igen trots insatser från olika europeiska, nationella och regionala myndigheter. Produktionsvolymen ligger kvar på samma nivå, trots en svag ökning av dess kommersiella mervärde.

4.3

Orsakerna till den fastlåsta situationen för vattenbruket i EU, som står i kontrast till den övriga världen där det ökar i snabb takt, beskrevs helt korrekt av kommissionen i de strategiska riktlinjerna från 2013 för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU. De två huvudsakliga skäl som anges är de komplicerade administrativa förfaranden som krävs för att kunna bedriva verksamhet och de juridiska svårigheterna när det gäller att finna platser där man kan bedriva vattenbruk eller för att utvidga befintliga vattenbruk.

4.4

Kommittén är medveten om kommissionens insatser för att hjälpa de nationella och regionala myndigheterna att genomföra EU:s miljölagstiftning utan att skapa onödiga bördor för vattenbruksföretagen. I detta syfte har man offentliggjort riktlinjer för vattenbruk och Natura 2000-områden samt avseende ramdirektivet för vatten. Riktlinjer för förhållandet mellan vattenbruket och ramdirektivet om en marin strategi håller på att utarbetas. De nationella och regionala miljömyndigheterna saknar emellertid kunskap om dessa riktlinjer och de genomförs inte.

4.5

EESK noterar att det försenade antagandet av EHFF-förordningen och medlemsstaternas operativa program kommer att medföra att aktörerna i medlemsstaterna inte kommer att kunna utnyttja medel från EHFF förrän tidigast i slutet av år 2016, vilket innebär en försening på nästan tre år.

4.6

I olika rapporter, bland annat från Europeiska revisionsrätten 2014, konstaterades att en hållbar utveckling av vattenbruket har försvårats på grund av avsaknaden av en tillfredsställande fysisk planering av kust- och havsområdena, i kombination med komplicerade licensförfaranden. Revisionsrätten bekräftade också att de viktigaste tillväxtmålen för vattenbruksnäringen hittills inte har uppfyllts, och att sektorn har stagnerat under många år.

4.7

EESK noterar med tillfredsställelse att EHFF:s budget för utveckling av ett hållbart vattenbruk är nästan tre gånger större än under den föregående Europeiska fiskerifonden.

4.7.1

De EU-medlemsstater som är de största producenterna av vattenbruksprodukter har svårigheter vad gäller medfinansieringen av EHFF:s medel på grund av de budgetrestriktioner som införts i syfte att uppfylla åtagandena om att minska underskottet.

4.8

EESK håller med om att det är absolut nödvändigt att det finns ett europeiskt forum – såsom den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk – där alla berörda aktörer har möjlighet att diskutera vattenbrukets situation och lägga fram de rekommendationer som man enats om för EU-institutionerna och de nationella myndigheterna. Vi välkomnar därför den nya rådgivande nämnden för vattenbruk, som representerar en lång rad olika ekonomiska aktörer, arbetsmarknadsparter och miljöaktörer samt forskare och konsumenter. Kommittén beklagar dock att inrättandet och uppstarten av nämnden har försenats, vilket har resulterat i en lucka på tre år från nedläggningen av den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk till dess att den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk inrättades.

4.8.1

EESK uttrycker oro över att kommissionen inte deltar i den nya rådgivande nämnden i samma utsträckning som i den tidigare rådgivande kommittén. Detta beror på att det var kommissionen själv som tillhandahöll den rådgivande kommitténs verkställande sekretariat, medan den nya rådgivande nämndens sekretariat inte över huvud taget kommer att vara en del av kommissionen. Detta kan komma att påverka nämndens möjligheter att sammankalla till möten i jämförelse med offentliga förvaltningar i EU, liksom när det gäller att sprida rekommendationerna. Kommittén är bekymrad över att kommissionen kan betraktas enbart som en deltagare bland andra i den gemensamma kommittén, när den i själva verket bör fortsätta att spela en ledande roll.

4.9

EESK konstaterar att medlemsstaternas fleråriga strategiska planer för vattenbruket ännu inte har burit frukt. Dessutom är man i merparten av medlemsstaterna inte i färd med att genomföra mekanismerna för övervakning av resultatet.

4.9.1

Kommittén noterar att de hittills magra resultaten av genomförandet av de fleråriga nationella strategiska planerna för vattenbruk beror på att de flaskhalsar som förhindrar en hållbar utveckling av vattenbruket inte har åtgärdats tillräckligt kraftfullt. Dessa hinder återfinns huvudsakligen i de avdelningar vid offentliga förvaltningar i medlemsstaterna som inte har deltagit i utarbetandet av de strategiska planerna och därför inte känner till dem. Därför är det ett krav att dessa avdelningar aktivt deltar i genomförandet av de strategiska planerna.

4.10

EESK uppmanar kommissionen att anmoda de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna och regionerna att ta hänsyn till alla de tre aspekterna när det gäller hållbar utveckling – den miljömässiga, den sociala och den ekonomiska – vid genomförandet av EU:s miljöbestämmelser, och att väga den mot nödvändigheten att förbättra livsmedelstryggheten i EU.