(1)

Sedan Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2560/2001 (4) och (EG) nr 924/2009 (5) antogs har avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro mellan medlemsstater i euroområdet minskat kraftigt, och är numera så låga att de i de flesta fall saknar betydelse.

(2)

Av alla gränsöverskridande betalningar som sker från medlemsstater utanför euroområdet sker cirka 80 % i euro. Avgifterna för sådana gränsöverskridande betalningar är fortfarande överdrivet höga i de flesta medlemsstater utanför euroområdet, trots att betaltjänstleverantörer som är belägna i medlemsstater utanför euroområdet har tillgång till samma effektiva infrastruktur för att behandla sådana transaktioner till mycket låga kostnader som betaltjänstleverantörer som är belägna inom euroområdet.

(3)

De höga avgifterna för gränsöverskridande betalningar är fortfarande ett hinder för en fullständig integrering för företag och privatpersoner i medlemsstater utanför euroområdet på den inre marknaden, vilket påverkar deras konkurrenskraft. Dessa höga avgifter leder till att betaltjänstanvändare inom unionen hamnar i två kategorier: betaltjänstanvändare som kan utnyttja fördelarna med det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) och betaltjänstanvändare som betalar höga avgifter för gränsöverskridande betalningar i euro.

(4)

För att underlätta den inre marknadens funktion och undanröja ojämlikheterna mellan å ena sidan betaltjänstanvändare i euroområdet och å andra sidan betaltjänstanvändare i medlemsstater utanför euroområdet när det gäller gränsöverskridande betalningar i euro, bör det säkerställas att avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro inom unionen ligger i linje med avgifterna för motsvarande nationella betalningar i den nationella valutan i den medlemsstat där betaltjänstanvändarens betaltjänstleverantör är belägen. En betaltjänstleverantör anses vara belägen i den medlemsstat där den tillhandahåller sina tjänster till betaltjänstanvändaren.

(5)

Valutaväxlingsavgifter utgör en betydande kostnad vid gränsöverskridande betalningar i fall där en annan valuta används i betalarens medlemsstat än i betalningsmottagarens medlemsstat. Artikel 45 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (6) kräver att de avgifter och den växelkurs som ska tillämpas är transparenta, i artikel 52.3 i det direktivet anges informationskrav när det gäller betalningstransaktioner som omfattas av ett ramavtal, och artikel 59.2 i det direktivet omfattar informationskrav för parter som erbjuder valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället. Dessa informationskrav har inte säkerställt tillräcklig transparens och jämförbarhet när det gäller valutaväxlingsavgifter i situationer där alternativa möjligheter för valutaväxling erbjuds i en uttagsautomat eller på försäljningsstället. Denna brist på transparens och jämförbarhet förhindrar också konkurrens som skulle minska valutaväxlingsavgifter, och ökar risken för att betaltjänstanvändarna väljer onödigt dyra alternativ för valutaväxling. Det bör därför införas ytterligare åtgärder i syfte att skydda konsumenterna mot överdrivet höga kostnader för valutaväxling och säkerställa att konsumenterna får den information de behöver för att kunna välja de bästa alternativen.

(6)

För att säkerställa att marknadsaktörerna inte tvingas till oproportionerligt stora investeringar för att anpassa sin betalningsinfrastruktur, -utrustning och -processer för att säkra ökad transparens, bör de åtgärder som ska vidtas vara ändamålsenliga, adekvata och kostnadseffektiva. I situationer där betalaren erbjuds olika alternativ för valutaväxling i en uttagsautomat eller på försäljningsstället, bör samtidigt den information som ges möjliggöra en jämförelse så att betalaren kan göra ett välgrundat val.

(7)

För att säkra jämförbarhet bör valutaväxlingsavgifterna för alla kortbaserade betalningar uttryckas på samma sätt, nämligen som procentuella påslag i förhållande till de senaste tillgängliga växelkurserna från Europeiska centralbanken (ECB). Vid växling mellan två valutor utanför euroområdet kan ett påslag behöva baseras på en kurs som härleds från två ECB-kurser.

(8)

I enlighet med de allmänna informationskrav avseende valutaväxlingsavgifter som fastställs i direktiv (EU) 2015/2366, bör tillhandahållare av valutaväxlingstjänster lämna information om sina valutaväxlingsavgifter innan betalningstransaktionen initieras. Parter som erbjuder valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället bör lämna information om sina avgifter för sådana tjänster på ett tydligt och tillgängligt sätt, till exempel genom att ange sina avgifter vid disken eller digitalt på terminalen eller på skärmen vid köp online. Utöver den information som anges i artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366 bör dessa parter även, innan betalningen initieras, lämna uttrycklig information om det belopp som ska betalas till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren och det totalbelopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto. Det belopp som ska betalas i den valuta som används av betalningsmottagaren bör utvisa priset för de varor och tjänster som köps och kan visas på kassan i stället för på betalterminalen. Den valuta som används av betalningsmottagaren är i allmänhet den lokala valutan, men kan enligt principen om avtalsfrihet i vissa fall vara en annan unionsvaluta. Det totalbelopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto bör utgöras av priset på varorna eller tjänsterna och valutaväxlingsavgifterna. Dessutom bör båda beloppen dokumenteras på kvittot eller på ett annat varaktigt medium.

(9)

Med hänsyn till artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, bör betalaren när en valutaväxlingstjänst erbjuds i en uttagsautomat eller på försäljningsstället kunna avböja denna tjänst och i stället betala i den valuta som används av betalningsmottagaren.

(10)

För att göra det möjligt för betalare att jämföra avgifterna för olika alternativ för valutaväxling i en uttagsautomat eller på försäljningsstället, bör betalarnas betaltjänstleverantörer inte bara lämna fullt jämförbar information om tillämpliga avgifter för valutaväxling i villkoren i sina ramavtal, utan bör också offentliggöra denna information via en allmänt tillgänglig och lättillgänglig elektronisk plattform, framför allt på sina kundwebbplatser, på sina webbplatser för internetbanktjänster och i sina mobila bankapplikationer, på ett lättförståeligt och lättillgängligt sätt. Detta skulle göra det möjligt att utveckla webbplatser för jämförelser för att underlätta för konsumenterna att jämföra priser när de reser eller handlar utomlands. Dessutom bör betalarnas betaltjänstleverantörer påminna betalarna om tillämpliga valutaväxlingsavgifter när en kortbaserad betalning görs i en annan valuta, med hjälp av allmänt och lätt tillgängliga elektroniska kommunikationskanaler, såsom sms-meddelanden, e-post eller pushnotiser via betalarens mobila bankapplikation. Betaltjänstleverantörer bör komma överens med betaltjänstanvändare om den elektroniska kommunikationskanal genom vilken de ska tillhandahålla information om valutaväxlingsavgifter, med beaktande av den mest effektiva kanalen för att nå betalaren. Betaltjänstleverantörer bör också godta betaltjänstanvändares begäranden om att inte erhålla elektroniska meddelanden med information om valutaväxlingsavgifter.

(11)

Regelbundna påminnelser är lämpligt i situationer där betalaren vistas utomlands under längre perioder, till exempel när betalaren är utstationerad eller studerar utomlands, eller om betalaren regelbundet använder ett kort för köp online i den lokala valutan. En skyldighet att tillhandahålla sådana påminnelser skulle inte kräva oproportionerliga investeringar för att anpassa betaltjänstleverantörens befintliga affärsprocesser och infrastruktur för betalningshanteringen, och skulle säkerställa att betalare är bättre informerade när de överväger olika alternativ för valutaväxling.

(12)

Kommissionen bör för Europaparlamentet, rådet, ECB och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av regeln om lika kostnader för gränsöverskridande betalningar i euro och nationella transaktioner i nationella valutor och om effektiviteten när det gäller de informationskrav för valutaväxling som fastställs i denna förordning. Kommissionen bör också undersöka ytterligare möjligheter – och den tekniska genomförbarheten av dessa möjligheter – att utvidga regeln om lika avgifter till alla unionsvalutor och att ytterligare öka transparensen och jämförbarheten när det gäller valutaväxlingsavgifter, samt att göra det möjligt att avaktivera eller aktivera den valutaväxlingsfunktion som erbjuds av andra parter än betalarens betaltjänstleverantör.

(13)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av de berörda betalningarnas gränsöverskridande natur, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.