Ömsesidigt erkännande av varor

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i ett annat EU-land

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGEN?

Syftet är att stärka den inre marknaden genom att förbättra tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande* inom området för varor och avlägsna omotiverade handelshinder. Förordningen gör detta genom att

• definiera de principenliga rättigheterna och skyldigheterna för nationella myndigheter och företag när varor säljs i ett annat EU-land,
• föreskriva skyddsåtgärder när ömsesidigt erkännande nekas i enskilda fall, och
• stärka den roll som de nationella kontaktpunkterna för produkter har som informations- och kommunikationskanaler mellan nationella myndigheter och företag.

Lagstiftningen ersätter förordning (EG) nr 764/2008.

VIKTIGA PUNKTER

Genom principen om ömsesidigt erkännande säkerställs marknadstillträde för varor som inte, eller endast delvis, omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning.

Förordningen omfattar

• alla typer av varor som är lagligen saluförda i ett annat EU-land, inbegripet jordbruks- och fiskeriprodukter, oavsett hur de produceras och bearbetas,
• nationella myndighetsbeslut om att begränsa eller neka tillträdet till det landets marknad för sådana varor.

När en behörig myndighet i det importerande landet avser att bedöma varorna får företagen använda sig av en frivillig försäkran om ömsesidigt erkännande för att bevisa att varorna är lagligen saluförda i ett annat EU-land.

Nationella myndigheter som bedömer de importerade varorna enligt principen om ömsesidigt erkännande måste göra följande:

• Omedelbart kontakta det berörda företaget och ge en förklaring till den planerade bedömningen.
• Tillåta att varorna distribueras och säljs medan de gör bedömningen (förutom om varorna är föremål för ett förfarande för förhandsgodkännande i deras land eller om de tillfälligt upphäver marknadstillträdet).
• Godta en förklaring om ömsesidigt erkännande, tillsammans med annan bevisning som bekräftar informationen i försäkran, som tillräcklig för att visa att varorna är lagligen saluförda i ett annat EU-land. Om ingen förklaring inges får den behöriga myndigheten begära att företaget i fråga tillhandahåller dokumentation och information om de berörda varornas eller varutypens egenskaper och den lagliga saluföringen av varorna i ett annat EU-land.
• Ta vederbörlig hänsyn till innehållet i de provningsrapporter eller intyg som utfärdats av ett organ för bedömning av överensstämmelse och som tillhandahållits av ett företag inom ramen för bedömningen.
• Omedelbart underrätta företaget – och Europeiska kommissionen och EU-länderna inom 20 dagar – om de beslutar att neka eller begränsa marknadstillträdet för varorna.
• På ett tillräckligt detaljerat och motiverat sätt ange varför de begränsar eller nekar tillträde till marknaden vid ett negativt myndighetsbeslut, samt redogöra för
  • den nationella tekniska regel som beslutet baseras på,
  • det legitima allmänintresse som motiverar tillämpningen av den nationella tekniska regeln,
  • den vetenskapliga och tekniska bevisning som beaktats,
  • en sammanfattning av de relevanta argument som det berörda företaget lagt fram,
  • bevisning för att beslutet är proportionerligt, och
  • de olika nationella rättsmedel som finns för företaget och tidsfristerna för dessa, inbegripet möjligheten att använda gratistjänsten Solvit (vilket kan leda till ett yttrande från kommissionen).

Nationella myndigheter som bedömer importerade varor får tillfälligt upphäva försäljningen eller distributionen av dessa och ska omedelbart informera företaget, kommissionen och EU-länderna om

• varorna under normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden utgör en allvarlig risk för personers säkerhet eller hälsa eller för miljön, även i fall där verkningarna inte är omedelbara, vilket kräver ett snabbt ingripande från den behöriga myndigheten, eller
• det råder ett generellt förbud i EU-landet mot att tillhandahålla varorna eller varutypen på marknaden i det EU-landet med hänvisning till allmän moral eller allmän säkerhet.

Om Solvit-centren inte lyckas finna någon bra lösning i ett enskilt ärende med hjälp av Solvit-förfarandet kan kommissionen bistå med att lösa ärendet på begäran av något av de involverade Solvit-centren genom att avge ett yttrande. För detta måste kommissionen göra följande:

• Bedöma huruvida den nationella myndighetens beslut är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och kraven i förordningen.
• Begära att Solvit-centret i fråga, om ytterligare information eller handlingar krävs, kontaktar företaget eller den behöriga myndigheten för att få sådan ytterligare information eller sådana ytterligare handlingar.
• Utfärda ett yttrande inom 45 dagar.
• Se till att det berörda Solvit-centret delger yttrandet till företaget och den nationella myndigheten. Kommissionen måste delge EU-länderna yttrandet.
• När så är lämpligt ta upp eventuella frågor i sitt yttrande som bör behandlas i Solvit-ärendet eller ge rekommendationer för att bistå vid lösningen av ärendet.

Varje EU-land måste inrätta och underhålla kontaktpunkter för produkter inom sina territorier och se till att de har tillräckliga befogenheter och lämpliga resurser. Kontaktpunkterna för produkter måste göra följande:

• Ge information på nätet om
  • principen om ömsesidigt erkännande och tillämpningen av förordningen i sitt land,
  • kontaktuppgifter till de behöriga nationella myndigheterna, inbegripet de myndigheter som ansvarar för att övervaka genomförandet av de nationella tekniska regler som gäller i landet, och
  • tillgängliga rättsmedel och förfaranden i landet vid en eventuell tvist, inbegripet det Solvit-förfarande som fastställs i förordningen.
• Svara utan kostnad på begäranden från företag eller nationella myndigheter om ytterligare information inom 15 dagar.
• Bidra där så krävs till att upprätta kontakter mellan nationella myndigheter i fråga om det bedömningsförfarande som anges i förordningen.

EU får finansiera följande verksamheter till stöd för förordningen:

• Informationskampanjer.
• Utbildning och praktik.
• Samarbete mellan kontaktpunkter för produkter och behöriga myndigheter samt tekniskt och logistiskt stöd till detta samarbete.
• Insamling av uppgifter om hur principen om ömsesidigt erkännande fungerar och vilken inverkan principen har på EU:s inre marknad för varor.
• Utbyte av tjänstepersoner och bästa praxis.

Kommissionen måste utvärdera förordningen senast den 20 april 2025 och vart fjärde år därefter och inge en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

Genomförandeakt

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1668 fastställs de detaljer som krävs för att anpassa informations- och kommunikationssystemet för marknadskontroll (ICSMS) för ömsesidigt erkännande.

Genom genomförandeförordningen införs användning av ICSMS för att

• anmäla myndighetsbeslut (artikel 5),
• anmäla tillfälliga upphävanden (artikel 6),
• anmäla kommissionens yttranden till alla EU-länder (artikel 8),
• utbyta information mellan de behöriga myndigheter i EU-länderna som ansvarar för att kontrollera de uppgifter och handlingar som lämnas av företagen under en bedömning (artikel 10).

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRORDNINGEN FÖR?

Den har gällt sedan den 19 april 2020.

BAKGRUND

Mer information finns här:

• Mutual recognotion of goods (ung. ömsesidigt erkännande av varor) (Europeiska kommissionen).

VIKTIGA BEGREPP

HUVUDDOKUMENT

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008 (EUT L 91, 29.3.2019, s. 1).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169, 25.6.2019, s. 1).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 295, 21.11.2018, s. 1).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll) (EUT L 95, 7.4.2017, s. 1).

Fortlöpande ändringar av förordning (EU) 2017/625 har införlivats i grundtexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 549).

Se den konsoliderade versionen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 1.2.2002, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4).

Se den konsoliderade versionen.

Senast ändrat 27.11.2020