19.6.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 156/26

(1)

I sina slutsatser av den 23–24 oktober 2014 om ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 godkände Europeiska rådet ett bindande mål om att de inhemska utsläppen av växthusgaser inom hela ekonomin ska minska med minst 40 % fram till 2030 jämfört med 1990 års nivåer och detta mål bekräftades på nytt i Europeiska rådets slutsatser av den 17–18 mars 2016.

(2)

I Europeiska rådets slutsatser av den 23–24 oktober 2014 angavs att unionen ska uppnå utsläppsminskningsmålet om minst 40 % gemensamt och på det sätt som är mest kostnadseffektivt, med minskningar i sektorer som omfattas av Europeiska unionens utsläppshandelssystem (nedan kallat EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS), vilket fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (4), och i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet med 43 % respektive 30 % fram till 2030 jämfört med 2005. Alla sektorer av ekonomin bör bidra till dessa minskningar av växthusgasutsläpp och alla medlemsstater bör delta i ansträngningarna, och en avvägning ska ske mellan rättvise- och solidaritetshänsyn. Metoden för att fastställa de nationella minskningsmålen för sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem, med alla de beståndsdelar som tillämpas i Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (5), bör fortsätta att tillämpas fram till och med 2030, med insatser som fördelas på grundval av relativ bruttonationalprodukt (BNP) per capita. Alla medlemsstater bör bidra till unionens övergripande minskning år 2030 med mål som sträcker sig från 0 % till – 40 % jämfört med år 2005. De nationella målen för medlemsstater vars BNP per capita ligger över unionsgenomsnittet justeras i relation till detta för att ta hänsyn till kostnadseffektivitet på ett rättvist och balanserat sätt. Uppnåendet av dessa minskningar av växthusgasutsläpp bör öka effektiviteten och innovationen i unionens ekonomi och främja förbättringar inom framför allt byggnader, jordbruk, avfallshantering och transporter, i den mån dessa sektorer omfattas av denna förordning.

(3)

Denna förordning är ett led i fullgörandet av unionens åtaganden i enlighet med Parisavtalet (6) som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallad UNFCCC). Parisavtalet ingicks på unionens vägnar den 5 oktober 2016 genom rådets beslut (EU) 2016/1841 (7). Unionens åtagande om utsläppsminskningar inom hela ekonomin angavs i det planerade nationellt fastställda bidrag som unionen och dess medlemsstater med anledning av Parisavtalet lämnat till UNFCCC:s sekretariat den 6 mars 2015. Parisavtalet trädde i kraft den 4 november 2016 och ersätter den strategi som antogs genom Kyotoprotokollet från 1997 och som inte kommer att förlängas efter 2020.

(4)

I Parisavtalet fastställs bland annat ett långsiktigt mål som ligger i linje med målet att hålla den globala temperaturökningen långt under 2 °C över förindustriell nivå och göra ansträngningar för att begränsa den till 1,5 °C över förindustriell nivå. Där understryks också vikten av att öka anpassningsförmågan till skadliga effekter av klimatförändringen och göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling. Parisavtalet kräver också en balans mellan antropogena utsläpp från olika källor och växthusgasupptag i sänkor under andra hälften av detta århundrade, och uppmanar parterna att vidta åtgärder för att, i förekommande fall, bevara och förbättra sänkor och reservoarer för växthusgaser, däribland skogar.

(5)

I sina slutsatser av den 29–30 oktober 2009 stödde Europeiska rådet, mot bakgrund av de minskningar för de utvecklade länderna som enligt Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) är nödvändiga för de utvecklade länderna såsom grupp, ett mål för unionen om att minska växthusgasutsläppen med 80–95 % fram till 2050, jämfört med 1990 års nivåer.

(6)

De nationellt fastställda bidragen från parterna i Parisavtalet är tänkta att återspegla deras högsta möjliga ambition och visa framsteg över tiden. Dessutom bör parterna i Parisavtalet sträva efter att utarbeta och meddela långsiktiga strategier för utveckling mot låga växthusgasutsläpp, uppmärksamma på Parisavtalets mål. I rådets slutsatser av den 13 oktober 2017 erkändes vikten av de långsiktiga målen och femårscyklerna för översyn i samband med genomförandet av Parisavtalet och underströks vikten av långsiktiga utvecklingsstrategier för låga växthusgasutsläpp som ett politiskt verktyg för att utveckla pålitliga vägar och de långsiktiga politiska ändringar som behövs för att uppnå Parisavtalets mål.

(7)

Övergången till ren energi förutsätter ett ändrat investeringsbeteende och incitament inom alla politikområden. Det är en av unionens centrala prioriteringar att upprätta en motståndskraftig energiunion för att kunna erbjuda sina medborgare säker, hållbar och konkurrenskraftig energi till ett överkomligt pris. För att uppnå detta krävs fortsatta ambitiösa klimatåtgärder inom ramen för denna förordning och framsteg när det gäller andra aspekter av energiunionen som tas upp i kommissionens meddelande av den 25 februari 2015 med titeln En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik.

(8)

En rad unionsåtgärder ökar medlemsstaternas förmåga att fullgöra sina klimatåtaganden och är avgörande för att uppnå nödvändiga minskningar av växthusgasutsläpp i de sektorer som omfattas av denna förordning. Dessa åtgärder handlar bl.a. om lagstiftning om fluorerade växthusgaser, minskade koldioxidutsläpp från vägfordon, byggnaders energiprestanda, förnybara energikällor och den cirkulära ekonomin, samt om unionens finansieringsinstrument för klimatrelaterade investeringar.

(9)

I Europeiska rådets slutsatser av den 19–20 mars 2015 konstateras att unionen är fast besluten att bygga en energiunion med en framåtblickande klimatpolitik på grundval av kommissionens ramstrategi, vars fem dimensioner alla är inbördes nära sammanhängande och ömsesidigt förstärkande. Dämpad efterfrågan på energi är en av de fem dimensionerna i den energiunionsstrategin. Förbättrad energieffektivitet kan åstadkomma en betydande minskning av växthusgasutsläppen. Det kan också vara till fördel för miljö och hälsa, öka energitryggheten, sänka energikostnaderna för hushåll och företag, bidra till att lindra energifattigdomen och leda till ökad sysselsättning och ekonomisk verksamhet i hela ekonomin. Åtgärder som bidrar till att man i högre grad använder energibesparande teknik i byggnader och inom industri och transport skulle kunna vara ett kostnadseffektivt sätt att hjälpa medlemsstaterna att uppnå sina mål inom ramen för denna förordning.

(10)

Ibruktagandet och utvecklingen av hållbara och innovativa metoder och tekniker kan stärka jordbrukssektorns roll när det gäller begränsningen av och anpassningen till klimatförändringarna, i synnerhet genom minskade växthusgasutsläpp och genom bevarade och utökade sänkor och kollager. För att jordbrukssektorn ska kunna minska sektorns koldioxidavtryck och ekologiska fotavtryck, med bibehållen produktivitet, regenereringsförmåga och livskraft, är det viktigt att stärka åtgärder för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna samt forskningsmedlen för utveckling av och investeringar i hållbara och innovativa metoder och tekniker.

(11)

Jordbrukssektorn har direkt och betydande inverkan på den biologiska mångfalden och på ekosystem. Därför är det viktigt att säkerställa att målet med denna förordning stämmer överens med annan unionspolitik och andra unionsmål, t.ex. den gemensamma jordbrukspolitiken och mål som avser strategin för biologisk mångfald, skogsstrategin och strategin för en cirkulär ekonomi.

(12)

Transportsektorn står för nästan en fjärdedel av unionens växthusgasutsläpp. Det är därför angeläget att minska växthusgasutsläppen och risker när det gäller beroende av fossila bränslen inom transportsektorn genom en vittomfattande strategi för främjande av minskningar av växthusgasutsläpp och energieffektivitet inom transport, för eldrivna transporter, för en transportslagsväxling i de fall där detta är mer hållbart och för hållbara, förnybara energikällor inom transport även efter 2020. Övergången i riktning mot utsläppssnål rörlighet inom ramen för en mer omfattande övergång till en säker och hållbar ekonomi med låga koldioxidutsläpp kan underlättas genom skapandet av gynnsamma förutsättningar, genom införandet av kraftfulla incitament och genom långsiktiga strategier som kan stärka investeringar.

(13)

Det bör, i linje med övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (8), göras en bedömning av effekterna av politiska strategier och åtgärder på unionsnivå och nationell nivå som genomför den här förordningen.

(14)

Utan att det påverkar budgetmyndighetens befogenheter bör man, där så är lämpligt, fortsätta med och förbättra den metod för integrering av klimataspekten som tillämpats under perioden för den fleråriga budgetramen 2014–2020, med siktet inställt på att svara på de klimatåtgärdsrelaterade utmaningarna och investeringsbehoven under perioden från och med 2021. Unionsfinansieringen bör vara förenlig med målen med unionens ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och de långsiktiga mål som anges i Parisavtalet, så de offentliga utgifternas effektivitet säkerställs. Kommissionen bör utarbeta en rapport om effekterna av unionsfinansiering som skett via unionsbudgeten eller på annat sätt i enlighet med unionsrätten i fråga om växthusgasutsläpp inom de sektorer som omfattas av denna förordning eller av direktiv 2003/87/EG.

(15)

Denna förordning bör omfatta växthusgasutsläpp från IPCC:s kategorier energi, industriprocesser och industriell produktanvändning, jordbruk och avfall i enlighet med förordning (EU) nr 525/2013, med undantag för växthusgasutsläpp från de verksamheter som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

(16)

De uppgifter som för närvarande rapporteras i de nationella växthusgasinventeringarna, de nationella registren och unionsregistren är inte tillräckliga för att det på medlemsstatsnivå ska gå att fastställa vilka koldioxidutsläpp från civil luftfart på nationell nivå som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG. Vid införandet av rapporteringsskyldigheter bör unionen inte ålägga medlemsstater eller små och medelstora företag bördor som är oproportionella i förhållande till de eftersträvade målen. Koldioxidutsläpp från flygningar som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG utgör endast en mycket liten del av de totala växthusgasutsläppen, och inrättandet av ett rapporteringssystem för dessa utsläpp skulle vara orimligt betungande mot bakgrund av befintliga krav på sektorn som helhet enligt direktiv 2003/87/EG. Koldioxidutsläpp inom IPCC:s källkategori ”1.A.3.A civil luftfart” bör vid tillämpningen av denna förordning därför betraktas som nollutsläpp.

(17)

Varje medlemsstats minskning av växthusgasutsläppen fram till 2030 bör fastställas i förhållande till dess granskade utsläppssiffror för 2005 avseende växthusgaser som omfattas av denna förordning, med undantag för verifierade växthusgasutsläpp från anläggningar som var i drift 2005 men omfattades av EU:s utsläppshandelssystem först efter 2005. Årliga utsläppstilldelningar för perioden 2021–2030 bör fastställas på grundval av de uppgifter som lämnas av medlemsstaterna och granskas av kommissionen.

(18)

Det tillvägagångssätt med årliga bindande nationella gränser som valts i beslut nr 406/2009/EG bör fortsätta under perioden 2021–2030. De regler för fastställandet av de årliga utsläppstilldelningar för varje medlemsstat som fastställs i denna förordning bör följa samma metod som den för medlemsstater med en negativ nivå inom ramen för det beslutet, men med ett beräknat förlopp som inleds antingen vid fem tolftedelar av avståndet mellan 2019 och 2020 eller år 2020 med de genomsnittliga växthusgasutsläppen under 2016–2018 och avslutas på den maximala nivån för 2030 för de enskilda medlemsstaterna. För att säkerställa lämpliga bidrag till unionens mål om minskning av växthusgasutsläpp för perioden 2021–2030 bör inledningsdatumet för förloppet för de enskilda medlemsstaterna fastställas utifrån vilket av dessa datum som ger den lägsta tilldelningen. En justering av den årliga utsläppstilldelningen 2021 bör medges för medlemsstater som både har en positiv nivå enligt beslut nr 406/2009/EG och ökande årliga utsläppstilldelningar mellan 2017 och 2020 enligt kommissionens beslut 2013/162/EU (9) och kommissionens genomförandebeslut 2013/634/EU (10) för att ta hänsyn till deras möjligheter att öka växthusgasutsläppen under dessa år.

Ytterligare en justering bör medges för vissa medlemsstater för att beakta deras exceptionella situation med både en positiv nivå enligt beslut nr 406/2009/EG och antingen de lägsta växthusgasutsläppen per capita enligt det beslutet eller den lägsta andelen växthusgasutsläpp från sektorer som inte omfattas av det beslutet i förhållande till deras totala växthusgasutsläpp. Den justeringen bör endast omfatta delar av de minskningar av växthusgasutsläpp som behöver göras under perioden 2021–2029, för att bibehålla incitamenten för ytterligare minskningar av växthusgasutsläpp och för att inte påverka uppnåendet av målet för år 2030, med beaktande av utnyttjandet av andra justeringar och flexibiliteter som anges i denna förordning.

(19)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i den här förordningen i fråga om fastställandet av de årliga utsläppstilldelningarna för medlemsstaterna, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (11).

(20)

Europeiska rådet angav i sina slutsatser av den 23–24 oktober 2014 att tillgängligheten och utnyttjandet av befintliga flexibilitetsinstrument inom sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem bör förstärkas avsevärt för att säkerställa kostnadseffektiviteten för unionens gemensamma insatser och konvergensen av växthusgasutsläpp per capita senast 2030. Som ett sätt att förbättra den övergripande kostnadseffektiviteten för de totala utsläppsminskningarna bör medlemsstaterna kunna spara och låna en del av sin årliga utsläppstilldelning. De bör också kunna överlåta en del av sin årliga utsläppstilldelning till andra medlemsstater. Det bör säkerställas att sådana överlåtelser sker öppet och de bör utföras på ett för båda parter praktiskt sätt, t.ex. genom auktioner, mellanhänder på marknaden som agerar som ombud eller genom bilaterala överenskommelser. Varje sådan överlåtelse skulle kunna vara resultatet av ett projekt eller program för begränsning av växthusgaser som genomförts i den säljande medlemsstaten och finansierats av den mottagande medlemsstaten. Medlemsstaterna bör dessutom ha möjlighet att uppmuntra inrättandet av offentlig-privata partnerskap för projekt inom ramen för artikel 24a.1 i direktiv 2003/87/EG.

(21)

En flexibilitet av engångskaraktär bör införas för att göra det lättare för medlemsstater vars nationella minskningsmål ligger betydligt över både unionsgenomsnittet och sin potential för kostnadseffektiv minskning av utsläppen, och för medlemsstater som inte tilldelade industrianläggningar kostnadsfria utsläppsrätter från EU ETS 2013 att uppnå målen. För att inte undergräva syftet med den reserv för marknadsstabilitet som upprättats genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 (12), vilket är att rätta till strukturell obalans mellan tillgång och efterfrågan inom unionens utsläppshandelssystem, bör de utsläppsrätter från EU ETS som beaktats inom ramen för flexibiliteten av engångskaraktär vid fastställandet av det totala antalet utsläppsrätter från EU ETS i omlopp varje år betraktas som utsläppsrätter från EU ETS i omlopp. I sin första översyn i enlighet med det beslutet bör kommissionen överväga att upprätthålla en sådan bokföring som utsläppsrätter från EU ETS i omlopp.

(22)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (13) fastställs bokföringsregler för utsläpp och upptag av växthusgaser i samband med markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (nedan kallad LULUCF). Verksamheter som omfattas av den förordningen bör inte omfattas av den här förordningen. Miljöeffekterna av den här förordningen i termer av minskade växthusgasutsläpp påverkas av att det totala nettoupptaget och de totala nettoutsläppen från beskogad mark, avskogad mark, brukad åkermark, brukad betesmark och, på vissa villkor, brukad skogsmark, samt, i de fall där detta blivit obligatoriskt i enlighet med förordning (EU) 2018/841, brukad våtmark, enligt definitionen i den förordningen räknas in, varför en LULUCF-flexibilitet omfattande högst 280 miljoner ton koldioxidekvivalenter av detta upptag, fördelat mellan medlemsstaterna, bör införas i den här förordningen som en ytterligare möjlighet för medlemsstaterna att fullgöra sina åtaganden vid behov. Den sammanlagda kvantiteten och fördelningen av den mellan medlemsstaterna bör ta hänsyn till den lägre begränsningspotentialen hos jordbruks- och markanvändningssektorn och ett lämpligt bidrag från den sektorn till begränsningen och bindningen av växthusgaser. Dessutom bör frivilliga strykningar av årliga utsläppstilldelningar inom ramen för den här förordningen göra det möjligt att beakta dessa kvantiteter vid bedömningen av medlemsstaternas uppfyllande av kraven i förordning (EU) 2018/841.

(23)

Den 30 november 2016 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om styrningen av energiunionen (nedan kallat förslaget till styrningsförordning), i vilket medlemsstaterna åläggs att utarbeta integrerade nationella energi- och klimatplaner inom ramen för strategisk energi- och klimatpolitisk planering med avseende på alla de fem nyckeldimensionerna av energiunionen. Enligt förslaget till styrningsförordning ska de nationella planer som avser perioden 2021–2030 spela en nyckelroll i medlemsstaternas planering av deras efterlevnad av den här förordningen och förordning (EU) 2018/841. För detta ändamål ska medlemsstaterna ange de politiska strategier och åtgärder som behövs för att fullgöra skyldigheterna inom ramen för den här förordningen och förordning (EU) 2018/841, med en prognos om det långsiktiga målet att uppnå en balans mellan utsläpp och upptag av växthusgaser i överensstämmelse med Parisavtalet. Dessa planer ska också innehålla en bedömning av konsekvenserna av de planerade politiska strategierna och åtgärderna för uppnående av målen. Enligt förslaget till styrningsförordning bör kommissionen i sina rekommendationer om utkasten till nationella planer kunna ange lämpligheten när det gäller ambitionsnivån och när det gäller det därpå följande genomförandet av politiska strategier och åtgärder. När dessa planer sammanställs bör hänsyn tas till det möjliga utnyttjandet av LULUCF-flexibiliteten för efterlevnaden av den här förordningen.

(24)

Europeiska miljöbyrån har till uppgift att stödja en hållbar utveckling och bidra till en betydande och mätbar förbättring av miljön genom att i god tid ge beslutsfattare, offentliga institutioner och allmänheten målinriktad, relevant och tillförlitlig information. Europeiska miljöbyrån bör i lämpliga fall och i enlighet med byråns årliga arbetsprogram bistå kommissionen.

(25)

Eventuella justeringar av den räckvidd som fastställs i artiklarna 11, 24, 24a och 27 i direktiv 2003/87/EG bör leda till motsvarande justering av den maximala mängden växthusgasutsläpp som omfattas av denna förordning. Om medlemsstaterna i sina åtaganden enligt denna förordning inbegriper ytterligare växthusgasutsläpp från anläggningar som tidigare omfattades av direktiv 2003/87/EG inom de sektorer som omfattas av denna förordning bör dessa medlemsstater därför genomföra ytterligare strategier och åtgärder för att minska dessa växthusgasutsläpp.

(26)

För att ta hänsyn till tidigare insatser som gjorts sedan 2013 av de medlemsstater som 2013 hade en BNP per capita under unionsgenomsnittet är det lämpligt att inrätta en begränsad säkerhetsreserv för särskilda ändamål motsvarande upp till 105 miljoner ton koldioxidekvivalenter, samtidigt som man bibehåller såväl denna förordnings miljöintegritet som incitament för åtgärder från medlemsstaterna utöver minimibidragen inom ramen för denna förordning. Säkerhetsreserven bör gagna de medlemsstater vars BNP per capita låg under unionsgenomsnittet 2013 och vars växthusgasutsläpp förblir under deras årliga utsläppstilldelningar 2013–2020 och som har problem med att uppnå sina mål för växthusgasutsläpp för 2030 trots att de utnyttjar andra flexibiliteter som föreskrivs i denna förordning. En säkerhetsreserv av denna storlek skulle täcka en betydande andel av det beräknade gemensamma underskottet för de berörda medlemsstaterna under perioden 2021–2030, utan ytterligare politiska åtgärder, samtidigt som incitamenten för ytterligare åtgärder bibehålls. Säkerhetsreserven bör på vissa villkor vara tillgänglig för dessa medlemsstater 2032 under förutsättning att användning av reserven inte hindrar uppnåendet av unionens mål om en minskning av växthusgasutsläppen med 30 % till år 2030 i de sektorer som omfattas av denna förordning.

(27)

I syfte att återspegla utvecklingen av ramverket i förordning (EU) 2018/841 samt för att säkerställa korrekt bokföring i enlighet med den här förordningen bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att tillåta användning av markbokföringskategorierna brukad skogsmark och brukad våtmark enligt LULUCF-flexibiliteten och när det gäller bokföring av transaktioner i enlighet med den här förordningen, inbegripet utnyttjandet av flexibiliteter, tillämpningen av efterlevnadskontroller och säkerhetsreservens korrekta funktion, genom det register som inrättats enligt artikel 10 i förordning (EU) nr 525/2013 (nedan kallat unionsregistret). Information om bokföring inom ramen för denna förordning bör vara tillgänglig för allmänheten. De nödvändiga bestämmelserna för bokföring av transaktioner bör ingå i ett enda rättsligt instrument som samlar bokföringsreglerna i förordning (EU) nr 525/2013, förordning (EU) 2018/841, den här förordningen och direktiv 2003/87/EG. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (14). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(28)

Denna förordning bör ses över 2024 och därefter vart femte år för att bedöma dess övergripande funktion, i synnerhet vad avser behovet av strängare politiska strategier och åtgärder från unionens sida. Översynen bör bland annat ta hänsyn till förändrade nationella omständigheter och även beakta resultaten av 2018 års stödjande dialog inom ramen för UNFCCC (nedan kallad Talanoa-dialogen) och den övergripande översynen inom ramen för Parisavtalet. Som en del av översynen bör även balansen mellan utbud av och efterfrågan på årliga utsläppstilldelningar tas under övervägande för att säkerställa att de skyldigheter som fastställs i denna förordning är tillräckliga. Dessutom bör kommissionen senast den 31 oktober 2019, som en del av sin reguljära rapportering enligt förordning (EU) nr 525/2013, bedöma resultaten av Talanoa-dialogen. Översynen av perioden efter 2030 bör vara i linje med de långsiktiga målen och de åtagande som gjorts inom ramen för Parisavtalet och, för det ändamålet, återspegla en förbättring över tid.

(29)

För att säkerställa en effektiv, transparent och kostnadseffektiv rapportering och kontroll av växthusgasutsläpp och av annan information som är nödvändig för att bedöma framstegen när det gäller medlemsstaternas årliga utsläppstilldelningar, bör kraven på årlig rapportering och utvärdering enligt den härförordningen integreras med de relevanta artiklarna i förordning (EU) nr 525/2013. Den förordningen bör även säkerställa att medlemsstaternas framsteg när det gäller att minska växthusgasutsläppen även framöver utvärderas årligen, varvid hänsyn ska tas till utvecklingen av unionens politik och medlemsstaternas åtgärder och information. Vartannat år bör utvärderingen omfatta prognoser över unionens framsteg mot ett fullgörande av dess minskningsmål och över medlemsstaternas uppfyllande av sina skyldigheter. Tillämpningen av avdrag bör emellertid bara övervägas med femårsintervall, så att hänsyn kan tas till det potentiella bidraget från beskogad mark, avskogad mark, brukad åkermark och brukad betesmark enligt förordning (EU) 2018/841. Detta påverkar inte kommissionens skyldighet att säkerställa att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter enligt denna förordning eller dess befogenhet att inleda överträdelseförfaranden i detta syfte.

(30)

Förordning (EU) nr 525/2013 bör ändras i enlighet med detta.

(31)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa skyldigheter för medlemsstaterna vad gäller deras minimibidrag för perioden 2021–2030 till uppfyllandet av unionens mål att minska sina växthusgasutsläpp och till uppnåendet av målen i Parisavtalet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(32)

Denna förordning påverkar inte strängare nationella mål.

a)

för året 2021 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning till efterföljande år fram till 2030, och

b)

för åren 2022–2029 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning upp till en omfattning av 30 % av sin årliga utsläppstilldelning fram till det året till efterföljande år fram till 2030.

a)

den sammanlagda kvantitet som beaktas för medlemsstaten för alla år under perioden 2021–2030 inte överstiger den maximala mängd av totala nettoupptag som fastställs i bilaga III till den här förordningen för den medlemsstaten,

b)

kvantiteten utgör ett överskott i förhållande till medlemsstatens krav enligt artikel 4 i förordning (EU) 2018/841,

c)

medlemsstaten inte har förvärvat mer nettoupptag enligt förordning (EU) 2018/841 från andra medlemsstater än den har överlåtit,

d)

medlemsstaten har uppfyllt förordning (EU) 2018/841, och

e)

medlemsstaten har lämnat in en beskrivning av den avsedda användningen av den flexibilitet som avses i denna punkt i enlighet med artikel 7.1 andra stycket i förordning (EU) nr 525/2013.

a)

ta hänsyn till bidraget från markbokföringskategorin brukad skogsmark och samtidigt respektera den maximala mängd av totala nettoupptag för varje medlemsstat som anges i bilaga III till denna förordning när delegerade akter som fastställer referensnivåerna för skog har antagits i enlighet med artikel 8.8 eller 8.9 i förordning (EU) 2018/841, och

b)

ta hänsyn till bidraget från markbokföringskategorin brukad våtmark och samtidigt respektera den maximala mängd av totala nettoupptag för varje medlemsstat som anges i bilaga III till den här förordningen när alla medlemsstater är skyldiga att redovisa denna kategori enligt förordning (EU) 2018/841.

a)

ytterligare åtgärder som medlemsstaten ska vidta för att uppfylla sina särskilda skyldigheter enligt artikel 4 i den här förordningen genom nationella strategier och åtgärder och genomförande av unionsåtgärder,

b)

en strikt tidsplan för genomförandet av sådana åtgärder som gör det möjligt att bedöma de årliga framstegen.

a)

Ett tillägg motsvarande utsläppsöverskottet i koldioxidekvivalenter multiplicerat med 1,08 ska läggas till medlemsstatens siffra för växthusgasutsläpp för påföljande år i enlighet med de åtgärder som vidtas enligt artikel 12.

b)

Medlemsstaten ska tillfälligt förbjudas att överlåta någon del av sin årliga utsläppstilldelning till en annan medlemsstat fram till dess att den uppfyller kraven i artikel 4.

a)

justeringar av antalet utsläppsrätter från EU ETS som utfärdas enligt artikel 11 i direktiv 2003/87/EG på grund av en ändring av de källor som omfattas av det direktivet, i enlighet med kommissionsbeslut som antagits på grundval av det direktivet om det slutgiltiga godkännandet av de nationella fördelningsplanerna för perioden 2008–2012,

b)

justeringar av antalet utsläppsrätter från EU ETS eller reduktionsenheter som utfärdas enligt artiklarna 24 och 24a i direktiv 2003/87/EG med avseende på en medlemsstats minskningar av växthusgasutsläpp, och

c)

justeringar av antalet utsläppsrätter från EU ETS för växthusgaser från anläggningar som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem i enlighet med artikel 27 i direktiv 2003/87/EG under den period som de inte omfattas.

a)

Medlemsstatens BNP per capita till marknadspris år 2013, såsom den offentliggjorts av Eurostat i april 2016, var lägre än unionsgenomsnittet.

b)

Medlemsstatens sammanlagda växthusgasutsläpp för åren 2013–2020 inom de sektorer som omfattas av denna förordning är lägre än dess sammanlagda årliga utsläppstilldelningar för åren 2013–2020.

c)

Medlemsstatens utsläpp överskrider dess årliga utsläppstilldelningar under perioden 2026–2030 trots att den har

a)

årliga utsläppstilldelningar,

b)

utnyttjade flexibiliteter enligt artiklarna 5, 6 och 7,

c)

kontroll av efterlevnaden enligt artikel 9,

d)

justeringar enligt artikel 10, och

e)

säkerhetsreserven enligt artikel 11.

1.

Artikel 7.1 ska ändras på följande sätt:

2.

I artikel 13.1 c ska följande led läggas till:

3.

I artikel 14.1 ska följande led läggas till:

4.

I artikel 21.1 ska följande led läggas till: