4.11.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 287/9

(1)

På grundval av artikel 17.3 a i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (2) upprättades genom besluten SCH/Com-ex (98) 56 (3) och SCH/Com-ex (99) 14 (4) en handbok om resehandlingar som möjliggör passage av de yttre gränserna och i vilka en visering kan införas. De besluten bör anpassas till unionens institutionella och rättsliga ram.

(2)

Förteckningen över resehandlingar utfärdade av tredjeland bör övervakas systematiskt för att säkerställa att medlemsstaternas myndigheter med ansvar för behandling av viseringsansökningar och gränskontroll förfogar över riktiga upplysningar om de resehandlingar som uppvisas av tredjelandsmedborgare. Utbytet av information mellan medlemsstaterna om utfärdade resehandlingar och om medlemsstaternas erkännande av dessa resehandlingar och tillgängliggörandet för allmänheten av denna information i sin helhet bör moderniseras och effektiviseras.

(3)

Förteckningen över resehandlingar har två syften: För det första ger den gränskontrollmyndigheterna möjlighet att kontrollera om en viss resehandling erkänns med avseende på passage av de yttre gränserna i enlighet med artikel 5.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (5). För det andra ger den konsulär personal möjlighet att kontrollera om medlemsstaterna erkänner en viss resehandling för påförande av ett viseringsmärke.

(4)

Enligt artikel 48.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (6) ska en uttömmande förteckning över resehandlingar som utfärdas av värdlandet upprättas inom ramen för det lokala Schengensamarbetet.

(5)

Det bör införas en mekanism som säkerställer att förteckningen över resehandlingar ständigt uppdateras.

(6)

Eftersom resehandlingarnas säkerhet är relevant, med avseende på ett eventuellt erkännande av dem, bör kommissionen vid behov tillhandahålla en teknisk bedömning med hjälp av experter från medlemsstaterna.

(7)

Medlemsstaterna bör förbli behöriga för erkännandet av resehandlingar med avseende på passage av de yttre gränserna och med avseende på påförande av ett viseringsmärke.

(8)

Medlemsstaterna bör meddela sina ställningstaganden beträffande samtliga resehandlingar och sträva efter att harmonisera ställningstagandena beträffande de olika typerna av resehandlingar. Eftersom innehavare av en resehandling kan få problem om en medlemsstat inte har meddelat sitt ställningstagande beträffande denna resehandling, bör det införas en mekanism som gör det obligatoriskt för medlemsstaterna att ta ställning till om de erkänner handlingarna eller inte. En sådan mekanism bör inte kunna hindra medlemsstaterna från att när som helst meddela ett ändrat ställningstagande.

(9)

På lång sikt bör det upprättas en onlinedatabas som innehåller provexemplar på alla resehandlingar i syfte att underlätta gränskontrollmyndigheternas och den konsulära personalens granskning av en viss resehandling. Databasen bör uppdateras i enlighet med eventuella ändringar av medlemsstaters tidigare ställningstagande till om en resehandling erkänns eller inte.

(10)

För informationsändamål bör kommissionen upprätta en icke uttömmande förteckning över kända låtsaspass och fiktiva pass som medlemsstaterna har uppmärksammat kommissionen på. Låtsaspassen och de fiktiva passen i denna förteckning bör inte omfattas av kravet på erkännande eller icke-erkännande. De bör inte ge innehavaren rätt att passera de yttre gränserna, och en visering bör inte införas i dem.

(11)

För att säkerställa enhetliga villkor för sammanställning och uppdatering av förteckningen över resehandlingar bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (7).

(12)

Det rådgivande förfarandet bör användas för upprättande och uppdatering av förteckningen över resehandlingar, eftersom sådana åtgärder endast innebär ett sammanställande av utfärdade resehandlingar.

(13)

När det gäller Island och Norge utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (8), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A, B och C i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet (9).

(14)

När det gäller Schweiz utgör detta beslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (10), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A, B och C i beslut 1999/437/EG, jämfört med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (11).

(15)

När det gäller Liechtenstein utgör detta beslut, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A, B och C i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (12).

(16)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. Eftersom detta beslut är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om detta beslut, besluta huruvida landet ska genomföra det i sin nationella lagstiftning.

(17)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (13). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.

(18)

Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om en begäran från Irland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (14). Irland deltar därför inte i antagandet av beslutet, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

(19)

När det gäller Cypern utgör detta beslut en akt som är en utveckling av Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(20)

Detta beslut utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

a)

Resehandlingar utfärdade till tredjelandsmedborgare.

b)

Resehandlingar utfärdade till flyktingar enligt Förenade nationernas konvention angående flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951.

c)

Resehandlingar utfärdade till statslösa personer enligt Förenade nationernas konvention om statslösa personers rättsliga ställning av den 28 september 1954.

d)

Resehandlingar utfärdade till personer som inte är medborgare i något land och som är bosatta i en medlemsstat.

e)

Resehandlingar utfärdade av Förenade kungariket till brittiska medborgare som inte är medborgare i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland i den mening som avses i unionslagstiftningen.