12.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 236/132

A.

För närvarande finns det inte något särskilt, harmoniserat regelverk för vattenbrukssektorn på EU-nivå. I stället regleras sektorn av många EU-lagar på olika områden (miljö, folkhälsa m.m.) och nationella lagar som kan variera betydligt mellan medlemsstaterna, vilket är förvirrande för branschens aktörer och medför diskriminering och marknadssnedvridning.

B.

Det mest ändamålsenliga som kommissionen kan göra i denna situation är att lägga fram ett förslag till förordning för vattenbrukssektorn och därmed skapa nödvändig rättslig klarhet.

C.

Vattenbruket är en innovativ och potentiellt högteknologisk ekonomisk sektor som kräver stora investeringar i strukturer och forskning samt långsiktiga drifts- och finansieringsplaner. Därför är det också nödvändigt att skapa ett tydligt rättsläge och ett klart och stabilt regelverk.

D.

Vattenbruket samverkar direkt med områden av stor betydelse för vårt samhälle, t.ex. miljö, turism, stadsplanering, regional utveckling, folkhälsa och konsumentskydd. Därför är det mycket viktigt att man tar hänsyn till intressena inom denna sektor och att den behandlas på ett rättvist sätt.

E.

Allt vattenbruk måste vara hållbart och socialt rättvist. Därför får inga skador tillfogas ekosystemen genom ökad koncentration av naturliga ämnen och av ämnen som producerats av människan, såsom icke-nedbrytbara kemikalier och koldioxid, eller genom fysisk störning.

F.

Det har visat sig att kommissionens meddelande från den 19 september 2002 (KOM(2002)0511) är helt otillräckligt för att kunna uppmuntra medlemsstaterna att ge viktiga impulser till utvecklingen av EU:s vattenbrukssektor. Under det senaste årtiondet har sektorn dock utvecklats betydligt på global nivå, och efterfrågan på fiskprodukter, både odlade och andra produkter, har ökat kraftigt, varvid även importen av sådana produkter från tredjeländer har tilltagit avsevärt.

G.

EU är en nettoimportör av fiske- och vattenbruksprodukter, och efterfrågan på sådana produkter tenderar att öka både internationellt, till följd av ökningen av världens befolkning, och inom gemenskapen, till följd av att EU utvidgats till att omfatta nya länder där denna efterfrågetrend är ännu tydligare. Att efterfrågan ökar beror också på att konsumtionsmönstren håller på att ändras till förmån för en kost som bygger på hälsosammare produkter.

H.

Det krävs ett tillförlitligt certifieringssystem för produkter från vattenbruk.

I.

Gemenskapens hållbara vattenbrukssektor kan på ett avgörande sätt bidra till att säkra försörjningen av högklassiga fiskprodukter och därmed minska trycket på vilda arter genom att diversifiera utbudet av fiske- och vattenbruksprodukter samt spela en viktig roll för livsmedelstryggheten, den ekonomiska verksamheten och sysselsättningen, särskilt i landsbygds- och kustområden.

J.

EU bör alltså fästa större strategisk betydelse vid en hållbar vattenbrukssektor och utvecklingen av den på EU-nivå genom att anslå det ekonomiska stöd som sektorn behöver. Det bör påpekas att den avancerade teknik som vattenbruksverksamheten behöver ofta kräver stora investeringar från företagens sida, oavsett hur stora dessa företag är.

K.

Med tanke på betydelsen av att utveckla vattenbrukssektorn bör kommissionen avsätta en andel av Europeiska fiskerifondens medel för detta ändamål. De relevanta styrmedlen bör vara tillräckligt flexibla och effektiva för att trygga utvecklingen inom sektorn, bl.a. genom vetenskaplig forskning.

L.

Den omfattande mängd forskning och teknisk innovation som krävs för att man ska kunna garantera vattenbrukets konkurrenskraft och hållbarhet och för att aktörerna ska klara sig i branschen går ofta utöver vad som är möjligt för många företag i sektorn, oavsett om det rör sig om små och medelstora företag eller om storföretag.

M.

För att vara effektiv bör politiken för ett hållbart vattenbruk struktureras så att den gynnar och främjar ett tvärvetenskapligt och samordnat deltagande av alla de sektorer som är knutna till denna verksamhet.

N.

I och med genomförandet av förordningarna (EG) nr 834/2007, 889/2008 och 710/2009 har EU redan förverkligat en politik till stöd för ekologiska jordbruks- och vattenbruksprodukter som är av avgörande betydelse för en hållbar vattenbrukssektor i EU och som är nära förbunden med arbetet för att optimera sektorns produkter för att göra dem mer konkurrenskraftiga och förbättra konsumentskyddet samt informationen till och valfriheten för konsumenterna.

O.

Alla politiska strategier för ett hållbart vattenbruk, både på gemenskapsnivå och nationell nivå, måste ta hänsyn till de olika kategorierna inom vattenbruksproduktionen (saltvattenfisk, sötvattenfisk, mollusker, kräftdjur, alger och tagghudingar). Åtgärderna bör riktas mot den berörda marknaden och mot konkurrensstrukturer och konkurrensproblem.

P.

Åtgärderna för att främja utvecklingen av det hållbara vattenbruket måste i vissa fall ta hänsyn till behovet av att minimera de stressnivåer som orsakas av odlingsintensiteten eller transporten och av att försöka utveckla mindre grymma slaktmetoder och ta hänsyn till fiskarnas allmänna välbefinnande.

Q.

I artikel 13 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt erkänns det att fisk är kännande varelser, och det fastställs att unionen och medlemsstaterna vid utformningen och tillämpningen av sin fiskeripolitik fullt ut ska ta hänsyn till kraven angående välfärd för djuren.

R.

I många medlemsstater tampas sektorns aktörer med överdrivna byråkratiska hinder och administrativa formaliteter som beror på det gällande regelverket, som begränsar deras produktivitet och konkurrenskraft och i stor utsträckning medverkar till att skrämma bort investerare.

S.

Fisk är den naturliga födan för många odlade fiskarter, och de flesta fiskodlingar använder foder som innehåller en viss mängd fiskmjöl och fiskolja.

T.

I många medlemsstater saknas det samtidigt specifika nationella eller regionala utvecklingsplaner som reglerar etableringar av vattenbruksanläggningar i inlands-, kust- och havsområden och tydligt ringar in de områden där vattenbruksföretag får etableras och som därmed förhindrar lätt förutsebara intressekonflikter med olika typer av miljöskyddspolitik och med andra ekonomiska sektorer som turism, jordbruk och kustfiske.

U.

En politik för ett hållbart vattenbruk kan existera jämsides med Natura 2000-områdena och kan också, förutsatt att bevarandemålen för ett område gör det möjligt, bidra positivt till förvaltningen av dem och till de berörda beståndens välbefinnande när det rör sig om traditionella skaldjursodlingar eller om vattenbruksanläggningar av lämplig storlek som inte kan etableras någon annanstans, som följer gemenskapens bestämmelser om miljökonsekvensbedömningar och som är förenliga med bestämmelserna om skydd av livsmiljöer.

V.

EU-produkterna är numera utsatta för hård konkurrens från produkter från tredjeländer (framför allt Turkiet, Chile, Vietnam och Kina), där företagen har mycket lägre omkostnader eftersom de inte omfattas av samma rättsliga begränsningar och av lika stränga miljölagar och växtskyddsbestämmelser och eftersom de kan betala låga löner (social dumpning), vilket sätter ytterligare press på EU:s vattenbrukssektor, påverkar livsmedelskvaliteten och äventyrar konsumenternas hälsa.

W.

Vattenbruket påverkar miljön i mindre utsträckning än andra primärsektorer, och därför är vattenbruksprodukterna mer hållbara. En del av det europeiska civilsamhället känner inte till detta, vilket kan ge upphov till ogrundade fördomar om dessa produkter.

X.

I flera områden påverkar skarvarnas skadeverkningar det traditionella, naturnära vattenbruket så mycket att det äventyrar dess existens.

1.

Europaparlamentet ser kommissionens initiativ att lägga fram det ovannämnda meddelandet (KOM(2009)0162) som ett positivt tecken på att man nu fäster större uppmärksamhet vid ett hållbart vattenbruk. Parlamentet hoppas att detta leder till ett nytt regelverk som är mer anpassat efter sektorns behov och de utmaningar som sektorn står inför, så att dess ställning stärks på global nivå.

2.

Europaparlamentet påpekar att det i och med Lissabonfördragets ikraftträdande inte längre är ett rådgivande organ inom fiskesektorn. I stället har parlamentet blivit en medlagstiftare även inom vattenbrukssektorn.

3.

Europaparlamentet framhåller att varje reform av lagstiftningen inom vattenbrukssektorn bör stå i samklang med den pågående reformen av den gemensamma fiskeripolitiken och komplettera den.

4.

Europaparlamentet noterar att man redan tidigare pekat på behovet av en mer tydlig och konsekvent vattenbrukslagstiftning som medger insyn.

5.

Europaparlamentet är övertygat om att en stark och hållbar vattenbrukssektor kan fungera som en katalysator för utvecklingen av många avlägsna kust- och landsbygdsområden i medlemsstaterna samt bidra till utvecklingen av den lokala produktionen med avsevärda fördelar även för konsumenterna i form av högklassiga och hälsosamma livsmedel som framställts under hållbara former.

6.

Europaparlamentet anser att konkurrenskraften för gemenskapens vattenbruk bör stärkas med hjälp av ett starkt, aktivt, riktat och fortlöpande stöd för forskning och teknisk utveckling, vilket är en absolut förutsättning för att man ska kunna utveckla en hållbar, modern, effektiv, lönsam och miljövänlig vattenbrukssektor. Parlamentet påminner även om att det för att få en god avkastning på investeringarna i forskning och utveckling finns ett behov av forskningsnätverk, tvärvetenskapliga forskningsgrupper, tekniköverföring och samordning mellan sektorn och forskarna via tekniska plattformar.

7.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk, med tanke på att vattenbrukssektorn behöver stödjas av högklassig forskning och innovation för att kunna möta framtidens utmaningar.

8.

Europaparlamentet anser att framgången för ett hållbart europeiskt vattenbruk i hög grad är beroende av att det på nationell och lokal nivå skapas en miljö som är mer gynnsam för företagen. Medlemsstaterna uppmanas därför att utan dröjsmål påskynda sina åtgärder i detta avseende och att främja utbyte av erfarenheter och bästa praxis på EU-nivå.

9.

Europaparlamentet understryker att minskad byråkrati kommer att uppmuntra investeringar i sektorn och anser att medlemsstaterna i nära samarbete med de lokala myndigheterna omgående måste genomföra förfaranden för att förenkla förvaltningen, bl.a. genom att införa öppna och standardiserade tillståndsförfaranden för ansökningar om etablering av nya vattenbruksanläggningar.

10.

Europaparlamentet anser att en hållbar och ekologisk vattenbrukssektor bör kunna ge konsumenterna högklassiga livsmedel som kan möjliggöra en sund och balanserad kost.

11.

Europaparlamentet anser att vattenbrukssystem som äventyrar beståndet av vilda fiskarter eller förorenar kustvattnen bör betraktas som ohållbara, och att vattenbruket i EU bör prioritera växtätande och köttätande arter som kan livnära sig på begränsade mängder fiskmjöl och fiskolja.

12.

Europaparlamentet betonar att en expansion av vattenbrukssektorn i EU kräver en kontinuerlig utveckling som syftar till att minska andelen proteiner från vildfångad fisk i fodret. De vilda fiskarter som är lämpliga för foderproduktion är begränsade och i många fall överfiskade. Utvecklingen av vattenbruket bör därför i högre grad riktas in på växtätande och fiskätande arter som ytterligare kan sänka foderfaktorn avsevärt.

13.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att snarast fastställa stränga och öppna kriterier för EU-vattenbruksprodukternas kvalitet och spårbarhet och att de nuvarande kriterierna måste stärkas. Fiskfodret måste förbättras, och man måste införa märkningskriterier för högklassiga och ekologiska vattenbruksprodukter samt stärka de kriterier som redan finns.

14.

Europaparlamentet framhåller att det främsta målet med certifiering av vattenbruksprodukternas ekologiska kvalitet är att främja ett miljövänligt utnyttjande av de levande resurserna i vattnen, inom ramen för en hållbar utveckling som tar hänsyn till ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter med respekt för principerna i uppförandekoden för ett ansvarsfullt fiske (23) och FAO:s framtida riktlinjer.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa ett program för europeisk miljömärkning för fiske- och vattenbruksprodukter som följer gemenskapens riktlinjer för miljömärkning. Miljömärkning innebär inte bara en konkurrensfördel för de europeiska vattenbruksprodukterna, utan skapar även insyn på en marknad där den stora förekomsten av privata certifieringar kan förvirra konsumenten.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att se till att vattenbrukens bestånd inte påverkar den naturliga statusen eller livskraften för de vilda arterna, de marina ekosystemen och den biologiska mångfalden generellt.

17.

Europaparlamentet anser att ekonomiskt stöd för att reparera skador som orsakats av fridlysta djur är en absolut förutsättning för utvecklingen av en hållbar, modern och effektiv vattenbrukssektor.

18.

Europaparlamentet anser att alla förslag till EU-rättsakter visserligen bör ta hänsyn till allmänna aspekter som miljökonsekvensbedömningar, vattenanvändning och vattenskydd samt produkternas spårbarhet, men att lagstiftningen inte får ha en generell eller odifferentierad ansats.

19.

Europaparlamentet betonar att det krävs ett starkare åtagande från EU:s sida till stöd för investeringar i ett hållbart vattenbruk, i form av ytterligare finansiering från gemenskapens fiskerifond och med prioritering av bästa miljöpraxis. Den framtida finansieringen av vattenbruksrelaterad verksamhet bör emellertid vara möjlig under förutsättning att direktivet om miljökonsekvensbedömning (24) genomförs effektivt, så att finansierade projekt inte leder till miljöförstöring eller försämring av bestånden av vilda fiskar eller skaldjursarter.

20.

Europaparlamentet framhåller att respekt för den biologiska mångfalden bör vara en grundprincip för EU:s vattenbrukspolitik, både i inhemska vatten och i fråga om den externa dimensionen i vattenbruksstrategin. Stöd till fiskodling bör ges endast när det rör sig om lokala eller redan väletablerade arter. Parlamentet vill att det görs vetenskapliga riskbedömningar för varje introduktion av icke-inhemska arter och att det vidtas åtgärder för att begränsa och övervaka miljöskadliga arter.

21.

Europaparlamentet bekräftar att den traditionella skaldjursodlingen, tillsammans med resten av vattenbruksverksamheten, måste införlivas i den gemensamma jordbrukspolitiken, så att den ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarheten garanteras, och så att vattenbruket garanteras icke-diskriminerande tillgång till EU-medel.

22.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att alla lämpliga åtgärder vidtas för att se till att varje vattenbruksprodukt som importeras till unionen från tredjeländer, antingen för att konsumeras eller bearbetas, till fullo uppfyller samma normer för folkhälsa och livsmedelssäkerhet som motsvarande gemenskapsprodukt. Det är också viktigt att noggranna kontroller på lämpliga ställen effektivt bidrar till detta, utan att skapa nya handelshinder. Dessutom är det angeläget att stimulera ett utbyte av bästa praxis med utvecklingsländerna.

23.

Europaparlamentet betonar att vattenbruket bör betraktas som ett komplement till fiskesektorn, särskilt när det gäller marknadsleveranser och anställbarhet.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast lägga fram ett förslag till förordning som konsoliderar all gemenskapslagstiftning om vattenbrukssektorn i en enda text och att främja samordning mellan de olika generaldirektorat som är behöriga i frågan.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i denna förordning fastställa särskilda europeiska certifieringskriterier och allmänna grundregler för olika produktkategorier som varje vattenbruksanläggning i gemenskapen måste efterleva, samt bestämmelser om den högsta tillåtna harmoniseringen av miljökonsekvenskriterierna på gemenskapsnivå, i syfte att undvika konkurrenssnedvridning mellan medlemsstaterna. Kommissionen uppmanas att delegera ansvaret för genomförandeetappen och kontroller av anläggningarnas verksamhet till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, med full respekt för subsidiaritetsprincipen. Hit hör enligt parlamentet t.ex. parametrar för miljöeffekter, utnyttjandet av vattenresurser, utfodring av fisk, blötdjur och kräftdjur i produktionsanläggningarna, produkters spårbarhet och märkning, fiskens hälsa och respekt för välbefinnandet m.m.

26.

Europaparlamentet anser att vattenbrukssektorn bör regleras på vederbörligt sätt och utformas som en del av ett större spektrum av maritim verksamhet såsom sjötransporter, vattenturism, vindkraftsparker till havs, fiske etc.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att försöka få medlemsstaterna att formellt åta sig att dokumentera och tillämpa sina nationella miljö- och turistskyddslagar och att – för de områden som inte omfattas av restriktioner – anta nödvändiga utvecklingsplaner för förvaltningen av havs- och kustområden samt inre vattenområden, så att det blir möjligt att genomföra sektorsspecifika vattenbruksplaner som klart ringar in de områden där vattenbruksföretag får etableras.

28.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, i överensstämmelse med EU:s nya havspolitik och miljökonsekvensbedömningarna, ta fram en ”detaljplan för havet” och en integrerad förvaltning av kustområdena som omfattar alla de olika typer av vattenbruk som finns, t.ex. skaldjursodlingar, kustnära vattenbruk, vattenbruk till havs och insjövattenbruk. Medlemsstaterna uppmanas också att åta sig att minska de nuvarande byråkratiska hindren för att erhålla sådana licenser och tillstånd som krävs för att inleda en hållbar vattenbruksverksamhet, eventuellt genom att införa gemensamma kontaktpunkter som centraliserar all administration för aktörerna till ett enda ställe. Medlemsstaterna uppmanas också att dra upp långsiktiga strategiska planer för att främja en hållbar utveckling av vattenbruket, och kommissionen uppmanas att lägga fram förslag om alla de åtgärder som krävs för att främja konkurrenskraften inom denna sektor, varvid hänsyn bör tas till varje medlemsstats särdrag.

29.

Europaparlamentet hoppas att den framtida Europeiska fiskerifonden, som är avsedd att stödja den reformerade gemensamma fiskeripolitiken, ska omfatta särskilda budgetposter för hållbar utveckling av vattenbruket och för stöd till investeringar i denna sektor i enlighet med bästa miljöpraxis och i syfte att främja ekonomisk verksamhet och sysselsättning, med särskild hänsyn till etablering av tekniskt innovativa anläggningar med mindre miljöpåverkan (t.ex. system för rening av vatten som gör det möjligt att avlägsna avfall och föroreningar), odlingar som respekterar fiskens hälsa och välfärd samt hållbara vattenbruksformer.

30.

Europaparlamentet hoppas att fonden tar vederbörlig hänsyn till att det behövs finansiellt stöd för företag inom denna sektor, oavsett deras storlek, på grundval av deras bidrag till den sociala och ekonomiska utvecklingen i kustområdena och med tonvikten lagd på perifera områden och gränsområden.

31.

Europaparlamentet stöder medlemsstaterna i avsikten att förenkla tillståndsförfarandena, vilket skulle främja tillgången till nya områden och underlätta långsiktig tillgång till de nuvarande områdena, särskilt sådana där små och medelstora företag samt familjeägda företag är verksamma.

32.

Europaparlamentet betonar även behovet av att garantera ökade finansiella bidrag till vetenskaplig forskning, innovation och tekniköverföring när det gäller hållbart och ekologiskt vattenbruk till havs och i insjöar och till företag som helt eller delvis ska lägga om sin traditionella produktion till ekologisk produktion. Enligt parlamentet kan detta ske genom sektorsspecifik politik som omfattar alla nyckelaspekter från försörjningskedjan till produktoptimering och främjande av produkterna på marknaden, och genom att man mer effektivt infogar dessa aspekter i de tematiska områdena för strukturfonderna och gemenskapsprogrammen.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att vattenbrukssektorn får tillgång till ett verkligt ekonomiskt instrument för krissituationer och att ta fram system för stöd i samband med en biologisk (t.ex. spridningen av giftiga fytoplankton) eller annan typ av naturkatastrof (som ”Erika” eller ”Prestige”) eller extrema väderleksförhållanden (cykloner, översvämningar etc.).

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja experiment vid odling av lokala arter, teknik för att ta fram frisk fisk och bekämpa sjukdomar som uppstår inom vattenbruket för att diversifiera gemenskapens vattenbruksproduktion så att den kan ta fram högklassiga produkter med ett högt mervärde. I detta sammanhang är det viktigt att uppmuntra forskning och utbyte av bästa praxis kring dessa arter och relaterade produktionsmetoder, så att vattenbruksprodukterna kan konkurrera bättre med andra innovativa livsmedelsprodukter.

35.

Europaparlamentet betonar behovet av att vidta åtgärder som garanterar inplanteringen av flodlevande arter som minskar i antal, särskilt migrerande arter med stor ekonomisk betydelse för de människor som bor längs floderna (arter såsom stör, majfisk, lax m.fl.) samt vissa saltvattenarter, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera att finansiella resurser för att genomföra denna typ av initiativ finns tillgängliga.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta tendensen att utveckla vattenbruksanläggningar till havs som en möjlig lösning på problemet med tillgången till utrymme längs Europas kuster, och att ta hänsyn till de svåra miljö- och klimatförhållanden som denna typ av vattenbruk bedrivs under.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera en lämplig yrkesutbildning i vattenbruk, höja sektorns konkurrenskraft och främja eventuell omskolning av yrkesfolk inom fiskesektorn till alternativ förvaltning av vattenmiljöerna och därmed bidra till att skapa säkra jobb för ungdomar i landsbygdsområdena, kustområdena och de yttersta randområdena och särskilt i de regioner som är mycket beroende av fiskeri och vattenbruk.

38.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att inrätta specialiserade organisationer för främjande av vattenbruksprodukter. Kommissionen uppmanas också att utvidga bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaden till att omfatta ett hållbart vattenbruk samt att stödja och ge incitament till säljfrämjande åtgärder i EU och på de externa marknaderna.

39.

Europaparlamentet anser att en hållbar utveckling av vattenbruket inte bör gå före en strikt kvalitetspolitik, miljövänliga produktionsmetoder som respekterar djurens väl – när det gäller transport av vattenbruksbestånd, slaktmetoder och försäljning av levande fisk – samt strikta hälsonormer och en hög konsumentskyddsnivå.

40.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att ta fram en särskild kvalitetsmärkning för EU:s vattenbruksprodukter och en kvalitetsmärkning för ekologiskt odlade vattenbruksprodukter, med strikta bestämmelser som följer EU:s principer för högklassig ekologisk odling, så att man garanterar konsumenten att produktions- och kontrollsystemet är tillförlitligt och att vattenbruksprodukterna kan spåras till fullo. Kommissionen uppmuntras att överväga användning av de redan befintliga märkningsstrukturerna för ekologisk vattenbruksproduktion av hög kvalitet.

41.

Europaparlamentet anser att en ansvarsfull produktion av ingredienser för fiskfoder, inklusive marina ingredienser, är en förutsättning för ett hållbart vattenbruk.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i nära samarbete med medlemsstaterna anordna och främja institutionella informationskampanjer till stöd för vattenbruksprodukter, inklusive ekologiska vattenbruksprodukter.

43.

Europaparlamentet upprepar de synpunkter som parlamentet redan framfört i sin resolution av den 4 december 2008 (25) om utarbetande av en europeisk förvaltningsplan för skarv, och erinrar om att minskande av skarvens och andra rovfåglars skadliga inverkan på vattenbruksföretag är en viktig faktor för företagens produktionskostnader och därmed för deras överlevnad och konkurrenskraft. Parlamentet uppmärksammar även behovet av att uppskatta de förluster som orsakats av skarven och andra rovfåglar inom vattenbruket, och av att utarbeta planer för att åtgärda dessa skador inom vattenbrukssektorn.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra de åtgärder som efterlystes i parlamentets resolution av den 4 december 2008, särskilt att införa en europeiskt samordnad plan i flera nivåer för förvaltning av skarvbestånden och främja insamlingen av vetenskapliga uppgifter om skarvbeståndens storlek. Kommissionen uppmanas att omgående vidta lagstiftningsåtgärder på detta område.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att – i nära samarbete med medlemsstaterna och efter att ha beaktat de olika geografiska förhållandena och klimatförhållandena, den produktionsteknik som använts och den särskilda naturen hos de odlade arterna – föreslå särskilt hållbara kriterier för den odlade fiskens välbefinnande, t.ex. högsta nivåer för odlingsintensitet och den mängd växt- och djurprotein som får användas som foder på de olika odlingsanläggningarna. Dessa kriterier bör ta hänsyn till särdragen i odlingen av enskilda arter och till de odlade fiskarternas näringsmässiga behov, etapperna i deras livscykel och miljöförhållandena. Dessutom uppmanas kommissionen att främja transport- och slaktmetoder som minimerar källor till stress, samt ett lämpligt vattenutbyte i odlingsdammarna i syfte att garantera välbefinnandet för den fisk som odlas där. Det långsiktiga målet måste vara att ersätta djurproteiner med växtproteiner för alla de arter där detta är möjligt, med tanke på behovet av näring, och strategisk forskning om alternativ till de centrala ingredienserna bör få högsta prioritet, eftersom forskning om de centrala näringsämnena och metoder för att framställa dem av alternativa källor som mikroalger och jäst skulle minska behovet av fiskmjöl på lång sikt.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvidga räckvidden för rådets förordning (EG) nr 1/2005 (26) om skydd av djur under transport på så sätt att transport av fisk över långa sträckor begränsas och odling av fiskägg och ungfisk på ort och ställe samt slakt i närheten av uppfödningsanläggningen därmed främjas.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att anskaffande av råmaterial för fiskfoder sker enligt miljömässigt acceptabel praxis och inte inverkar negativt på de ekosystem från vilka ingredienserna tas.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att man undviker sådana förfaranden före slakt som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) har klassificerat som skadliga för fiskens välbefinnande. Slaktmetoder som enligt EFSA håller fisken vid medvetande långt innan döden inträder, t.ex. att fisken kvävs av krossad is, bör förbjudas.

49.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att utfärda särskilda tekniska riktlinjer för certifiering av hållbart fiskfoder.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att arbeta för en strikt tillämpning av gemenskapslagstiftningen på hela kedjan av vattenbruksprodukter, däribland foderprodukter och foderråvaror som importeras från tredjeländer.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på plats undersöka produktionsförhållandena för odlad fisk utanför EU och kartlägga eventuella hälsofaror.

52.

Europaparlamentet framhåller vikten av att se till att vattenbruksprodukter som framställs i eller importeras till EU uppfyller höga krav på miljöskydd och på konsumenternas hälsa och säkerhet.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att försöka se till att principen om ömsesidigt erkännande och fri rörlighet för varor tillämpas på botande och förebyggande läkemedel som används i vattenbruket. Kommissionen uppmanas att främja ömsesidiga och avancerade know-how-avtal med tredjeländer och att gynna införandet av god praxis från andra länder eller internationella organ.

54.

Europaparlamentet erinrar om behovet av systematiska kontroller på platser som ger tillträde till den inre marknaden och på centrala importplatser, så att konsumenterna får fullständiga garantier för att de vattenbruksprodukter som importeras från tredjeländer underkastas systematiska och ingående kvalitetskontroller och därmed till fullo uppfyller EU:s hygien- och folkhälsonormer.

55.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja dessa principer både inom WTO och i alla andra lämpliga institutionella sammanhang.

56.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för EU:s politik för samarbete med utvecklingsländerna främja stöd- och utbildningsåtgärder som syftar till att främja ett hållbart vattenbruk och till att öka vattenbruksproducenternas medvetenhet i dessa länder om en politik för kvalitet och högre produktionsstandarder, särskilt när det gäller miljö- och hygienparametrar samt sociala standarder inom uppfödningen.

57.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en rapport om miljöstandarder och sociala standarder inom vattenbruksproduktionen utanför EU och undersöka möjligheterna att ge konsumenterna bättre information.

58.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda konsekvensbedömningsstudier av de eventuella effekter som gemenskapens handelsavtal kan ha på vattenbrukssektorn.

59.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.