(1)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (4) fastställs livsmedelslagstiftningens allmänna principer och krav så att de utgör en gemensam grund för de åtgärder som gäller livsmedelslagstiftningen på både unionsnivå och nationell nivå. I förordningen föreskrivs bland annat att livsmedelslagstiftningen ska bygga på riskanalys, utom när detta inte är lämpligt med hänsyn till omständigheterna eller åtgärdens art.

(2)

I förordning (EG) nr 178/2002 definieras riskanalys som en process som består av tre sammanhängande delar, nämligen riskbedömning, riskhantering och riskkommunikation. För en riskbedömning på unionsnivå inrättas genom den förordningen Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) som ansvarigt organ för riskbedömning i frågor som rör livsmedels- och fodersäkerhet.

(3)

Riskkommunikation är en viktig del av riskanalysprocessen. I REFIT-utvärderingen av den allmän livsmedelslagstiftning (förordning (EG) nr 178/2002) från 2018 (nedan kallad kontrollen av den allmänna livsmedelslagstiftningens ändamålsenlighet), konstaterades att riskkommunikationen på det hela taget inte anses vara tillräckligt effektiv. Detta påverkar konsumenternas förtroende för riskanalysprocessens resultat.

(4)

Det är därför nödvändigt att säkerställa en öppen, kontinuerlig och inkluderande riskkommunikation under hela riskanalysen med deltagande av riskbedömare och riskhanterare på både unionsnivå och nationell nivå. Denna riskkommunikation bör stärka medborgarnas tilltro till att målet att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och konsumenternas intressen ligger till grund för riskanalysen. Riskkommunikationen bör också kunna bidra till en deltagandebaserad och öppen dialog mellan samtliga berörda parter för att säkerställa att allmänintresset och riktigheten, fullständigheten, insynen, konsekvensen och ansvarigheten beaktas i riskanalysprocessen.

(5)

I riskkommunikationen bör särskilt fokus läggas på att i tid och på ett noggrant, tydligt, heltäckande, enhetligt och lämpligt sätt förklara inte bara själva resultaten av riskbedömningen utan också hur dessa resultat i berörda fall används i beslut om riskhantering tillsammans med andra legitima faktorer. Information bör tillhandahållas om hur besluten om riskhantering fattades och om vilka faktorer, utöver resultaten av riskbedömningen, som riskhanterarna beaktade samt hur dessa faktorer vägdes mot varandra.

(6)

Med beaktande av allmänhetens oklara uppfattning om skillnaden mellan fara och risk bör man i riskkommunikationen sträva efter att tydliggöra den skillnaden och på så sätt säkerställa att den skillnaden förstås bättre av allmänheten.

(7)

Om det finns välgrundad anledning att misstänka att ett livsmedel eller foder innebär en risk för människors eller djurs hälsa på grund av bristande efterlevnad till följd av avsiktliga överträdelser av tillämplig unionslagstiftning som begåtts genom bedrägliga eller vilseledande förfaranden, bör myndigheterna informera allmänheten om detta så snart som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt fastställa vilka produkter som berörs och vilka risker de kan innebära.

(8)

Det är nödvändigt att fastställa allmänna mål och principer för riskkommunikation, med beaktande av riskbedömares och riskhanterares respektive roller samtidigt som deras oberoende säkerställs.

(9)

På grundval av allmänna mål och principer bör en allmän plan för riskkommunikation upprättas i nära samarbete med myndigheten och medlemsstaterna, och efter relevanta offentliga samråd. Den allmänna planen bör främja en integrerad ram för riskkommunikation för alla riskbedömare och riskhanterare på såväl unionsnivå som nationell nivå i alla frågor som rör livsmedelskedjan. Den bör även tillåta nödvändig flexibilitet och inte avse situationer som specifikt omfattas av den allmänna planen för krishantering.

(10)

Den allmänna planen för riskkommunikation bör fastställa vilka centrala faktorer som ska beaktas när man överväger vilken typ av och vilken nivå på riskkommunikationsåtgärder som behövs, såsom de olika risknivåerna, typen av risk och dess potentiella inverkan på människors eller djurs hälsa och, i berörda fall, miljön, vilka och vad som direkt eller indirekt påverkas av risken, nivån av exponering för en fara, hur brådskande det är och förmågan att kontrollera riskerna och andra faktorer som påverkar riskuppfattningen, inklusive den tillämpliga rättsliga ramen och den relevanta marknaden.

(11)

Den allmänna planen för riskkommunikation bör också identifiera verktyg och kanaler som ska användas och bör inrätta lämpliga mekanismer för samordning och samarbete mellan riskbedömare och riskhanterare på unionsnivå och nationell nivå som deltar i riskanalysprocessen, i synnerhet när flera unionsorgan tillhandahåller vetenskapliga utlåtanden om samma eller om relaterade frågor, för att säkerställa enhetlig riskkommunikation och en öppen dialog mellan alla berörda parter.

(12)

Insyn i riskbedömningsprocessen bidrar till att myndigheten får ökad legitimitet hos konsumenter och allmänheten för fullgörandet av sitt uppdrag, ökar förtroendet för dess arbete och säkerställer att den får en större demokratisk ansvarsskyldighet gentemot unionens medborgare. Det är därför nödvändigt att stärka allmänhetens och andra berörda parters förtroende för den riskanalys som ligger till grund för relevant unionsslagstiftning och i synnerhet för riskbedömningen, inbegripet insyn samt myndighetens organisation, funktion och oberoende.

(13)

Det är lämpligt att öka medlemsstaternas roll samt ansträngningarna och engagemanget bland alla parter som ingår i myndighetens styrelse (nedan kallad styrelsen).

(14)

Erfarenheten visar att styrelsen är inriktad på frågor av administrativ och ekonomisk natur och att den inte påverkar oberoendet för det vetenskapliga arbete som utförs av myndigheten. Det är därför lämpligt att inkludera företrädare för samtliga medlemsstater, för Europaparlamentet och för kommissionen samt för det civila samhället och branschorganisationer i styrelsen, samtidigt som det föreskrivs att dessa företrädare bör ha erfarenhet och sakkunskap inte enbart inom de områden av lagstiftningen om rör livsmedelskedjan och politiken som rör livsmedelskedjan, inklusive riskbedömning, utan även i fråga om ledningsfrågor, administrativa, finansiella och rättsliga frågor, och säkerställa att de agerar självständigt och i allmänhetens intresse.

(15)

Styrelsens ledamöter bör väljas och utses på ett sådant sätt att högsta kompetens och bredaste och mest relevanta sakkunskap säkerställs.

(16)

Vid kontrollen av den allmänna livsmedelslagstiftningens ändamålsenlighet fastställdes vissa brister i myndighetens långsiktiga kapacitet att upprätthålla sin expertis på hög nivå. I synnerhet har det skett en minskning av antalet kandidater som ansöker om att bli ledamöter i myndighetens vetenskapliga paneler. Systemet måste därför stärkas och medlemsstaterna bör inta en mer aktiv roll för att säkerställa att en tillräcklig reserv av experter finns tillgänglig för att tillgodose behoven i unionens system för riskbedömning när det gäller vetenskaplig sakkunskap på hög nivå, oberoende och tvärvetenskaplig expertis.

(17)

För att bevara riskbedömningens oberoende från riskhanteringen och från andra intressen på unionsnivå är det lämpligt att den verkställande direktörens urval och myndighetens styrelses utseende av ledamöter i myndighetens vetenskapliga kommitté och vetenskapliga paneler görs på grundval av strikta kriterier som säkerställer experternas spetskompetens och oberoende, samtidigt som den tvärvetenskapliga expertis som krävs för varje vetenskaplig panel säkerställs. Det är i detta syfte också viktigt att den verkställande direktören, som har till uppgift att försvara myndighetens intressen och i synnerhet se till att dess expertis är oberoende, medverkar vid urvalet av dessa vetenskapliga experter. Styrelsen bör sträva efter att säkerställa att de experter som utses till ledamöter i de vetenskapliga panelerna i största möjliga utsträckning är forskare som aktivt forskar och publicerar sina forskningsresultat i sakkunnigbedömda (peer-reviewed) vetenskapliga tidskrifter, under förutsättning att de uppfyller de strikta kriterierna avseende spetskompetens och oberoende. Det bör säkerställas att experterna får lämplig ekonomisk ersättning. Ytterligare åtgärder bör också vidtas för att säkerställa att de vetenskapliga experterna har möjlighet att agera självständigt.

(18)

Det är viktigt att säkerställa att myndigheten fungerar effektivt och att dess expertis bättre bevaras. Det är därför nödvändigt att stärka det stöd som myndigheten och medlemsstaterna ger till arbetet i den vetenskapliga kommittén och de vetenskapliga panelerna. Framför allt bör myndigheten organisera det förberedande arbetet till stöd för de vetenskapliga panelernas uppgifter, inbegripet genom att be myndighetens personal eller nationella vetenskapliga organisationer som samverkar med myndigheten att utarbeta utkast till vetenskapliga yttranden för sakkunnigbedömning och antagande av panelerna. Detta bör inte påverka oberoendet hos myndighetens vetenskapliga bedömningar.

(19)

Godkännandeförfarandena bygger på principen att det ankommer på sökanden eller anmälaren att bevisa att föremålet för en ansökan eller anmälan är förenligt med unionens krav. Denna princip grundar sig på antagandet att människors och djurs hälsa och, i berörda fall, miljön skyddas bättre när det är sökanden eller anmälaren som har bevisbördan eftersom denne måste visa att föremålet för ansökan eller anmälan är säkert före utsläppandet på marknaden, i stället för att myndigheterna ska behöva bevisa att det föremålet inte är säkert för att kunna förbjuda det från marknaden. Enligt denna princip och i enlighet med tillämplig lagstiftning, måste sökande eller anmälare till stöd för ansökningar eller anmälningar inom ramen för unionens sektorsspecifika lagstiftning lämna in relevanta studier, inklusive tester, för att påvisa säkerheten och i vissa fall effektiviteten hos föremålet för ett godkännandeförfarande.

(20)

Det finns bestämmelser i unionsrätten om innehållet i ansökningar och anmälningar. Det är viktigt att en ansökan eller anmälan som lämnas in till myndigheten för riskbedömning uppfyller de tillämpliga specifikationerna för att säkerställa att myndighetens vetenskapliga bedömningar är av bästa möjliga kvalitet. Sökanden eller anmälare och särskilt små och medelstora företag har inte alltid förstått dessa specifikationer ordentligt. Det är således lämpligt att myndigheten, när den kan åläggas att tillhandahålla vetenskapliga utlåtanden, på begäran bör ge råd till potentiella sökande eller anmälare, innan ansökan eller anmälan formellt lämnas in. Dessa råd innan inlämning bör avse tillämpliga regler och det innehåll som krävs för en ansökan eller anmälan och bör inte avse utformningen av de studier som ska lämnas in, eftersom det även fortsättningsvis bör vara sökandens ansvar.

(21)

Om myndigheten kan åläggas att tillhandahålla vetenskapliga utlåtanden bör den ha kunskaper om alla de studier som en sökande utför i syfte att stödja en ansökan enligt unionsrätten. Det är därför nödvändigt och lämpligt att företagare, när de beställer eller utför studier i syfte att lämna in en ansökan eller anmälan, anmäler dessa studier till myndigheten. Skyldigheten att anmäla sådana studier bör även gälla för laboratorier och andra provningsanläggningar som utför dem. Information om de anmälda studierna bör offentliggöras först när en motsvarande ansökan har gjorts offentlig i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna om insyn. För att säkerställa ett effektivt genomförande av den skyldigheten är det lämpligt att föreskriva vissa förfarandemässiga konsekvenser vid bristande efterlevnad. Myndigheten bör i det sammanhanget fastställa bestämmelser för den praktiska tillämpningen av den skyldigheten, inklusive förfaranden för att begära och offentliggöra motiveringarna till bristande efterlevnad.

(22)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU (5) bör djurförsök ersättas, begränsas eller förfinas. Inom denna förordnings tillämpningsområde bör därför om möjligt dubblering av djurförsök undvikas.

(23)

Vid ansökningar och anmälningar om förlängning av ett godkännande har det godkända ämnet eller produkten redan funnits på marknaden i flera år. Erfarenhet och kunskap om detta ämne eller denna produkt finns därför redan. Om myndigheten kan åläggas att tillhandahålla vetenskapliga utlåtanden är det lämpligt att studier som planeras till stöd för en ansökan om förlängning, inklusive information om den föreslagna utformningen, vilka anmälts av sökanden eller anmälaren till myndigheten, lämnas in för samråd med tredje parter. Myndigheten bör systematiskt ge råd till sökande eller anmälare om innehållet i den planerade ansökan eller anmälan om förlängning samt om utformningen av studierna, med beaktande av de synpunkter som mottagits.

(24)

Allmänheten hyser en viss oro över att myndighetens bedömning avseende förfaranden för godkännande främst grundar sig på studier från industrin. Det är av största vikt att myndigheten gör sökningar i vetenskaplig litteratur för att kunna beakta andra data och studier som finns angående det föremål för ett godkännandeförfarande som lämnats in för myndighetens bedömning. I syfte att ytterligare säkerställa att myndigheten har tillgång till alla relevanta vetenskapliga data och studier som finns angående föremålet för ett godkännandeförfarande i en ansökan eller anmälan om godkännande eller förlängning av ett godkännande, är det lämpligt att föreskriva ett samråd med tredje parter i syfte att fastställa huruvida andra relevanta vetenskapliga data eller studier finns tillgängliga. För att öka effektiviteten i samrådet bör det äga rum direkt efter att de studier som lämnats in av industrin och som ingår i en ansökan eller anmälan offentliggörs, i enlighet med tillämpliga bestämmelser om insyn. Om det finns en risk för att resultaten av ett offentligt samråd inte vederbörligen kan beaktas till följd av gällande tidsfrister, är det lämpligt att föreskriva en begränsad förlängning av dessa tidsfrister.

(25)

Livsmedelssäkerhet är en känslig fråga av största intresse för alla unionsmedborgare. Samtidigt som man upprätthåller principen att det ankommer på industrin att styrka överensstämmelsen med unionens krav, är det viktigt att införa ett verktyg för kompletterande verifiering, det vill säga att beställa ytterligare studier i syfte att verifiera de belägg som använts vid riskbedömningen, för att hantera specifika fall av stor samhällelig betydelse när det finns allvarliga motsättningar eller motstridiga resultat. Med tanke på att dessa verifierande studier skulle finansieras genom unionens budget och att användningen i undantagsfall av detta verktyg för verifiering bör förbli proportionellt, bör kommissionen med beaktande av de synpunkter som framförts av Europaparlamentet och medlemsstaterna, ansvara för att beställa sådana verifierande studier. Hänsyn bör tas till det faktum att i vissa särskilda fall kan de beställda verifierande studierna behöva ha en vidare räckvidd än de belägg som är omstridda, t.ex. i fall där nya vetenskapliga rön blir tillgängliga.

(26)

Kontrollen av den allmänna livsmedelslagstiftningens ändamålsenlighet visade att även om myndigheten har gjort betydande framsteg när det gäller insyn upplevs riskbedömningsprocessen, särskilt i samband med godkännandeförfaranden för livsmedelskedjan, inte alltid som helt öppet för insyn. Detta är också delvis till följd av de olika bestämmelser om insyn och konfidentiell behandling som fastställs inte bara i förordning (EG) nr 178/2002 och i andra sektorsspecifika unionslagstiftningsakter. Växelverkan mellan dessa akter kan påverka allmänhetens acceptans av riskbedömningen.

(27)

Det europeiska medborgarinitiativet med titeln Förbjud glyfosat och skydda människor och miljön mot giftiga bekämpningsmedel bekräftade ytterligare att det finns farhågor rörande insynen när det gäller studier som beställs av industrin och som lämnas in vid godkännandeförfaranden.

(28)

Det är därför nödvändigt att stärka insynen i riskbedömningen på ett proaktivt sätt. Alla vetenskapliga data och all vetenskaplig information som ligger till grund för ansökningar om godkännanden enligt unionsrätten, samt andra begäranden om vetenskapliga utlåtanden, bör offentliggöras proaktivt och vara lättåtkomliga så tidigt som möjligt i riskbedömningsprocessen. Ett sådant utlämnande till allmänheten bör dock inte påverka bestämmelser om immateriella rättigheter eller bestämmelser i unionsrätten som skyddar den investering som görs av innovatörer vid insamling av information och data till stöd för berörda ansökningar eller anmälningar. Det bör säkerställas att ett sådant utlämnande inte betraktas som en tillåtelse till vidareanvändning eller vidareutnyttjande, utan att det utlämnandets proaktiva karaktär och den utlämnade informationens och datans lättåtkomlighet äventyras.

(29)

För att säkerställa insynen i riskbedömningen bör en sammanfattning av rådgivningen före inlämnandet offentliggöras först när en motsvarande ansökan eller anmälan har gjorts offentlig i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna om insyn.

(30)

Om myndighetens yttrande begärs i samband med ansökningar eller anmälningar som lämnats in enligt unionsrätten och med hänsyn till skyldigheten att säkerställa allmänhetens tillgång till all stödjande information i samband med tillhandahållandet av vetenskapliga utlåtanden, bör myndigheten ha ansvaret för att bedöma begäranden om konfidentiell behandling.

(31)

För att avgöra vilken grad av proaktivt utlämnande till allmänheten som är lämpligt bör allmänhetens rätt till insyn i riskbedömningsprocessen vägas mot de sökandes eller anmälandes rättigheter, med beaktande av målen i förordning (EG) nr 178/2002.

(32)

När det gäller ansöknings- eller anmälningsförfarandena i enlighet med unionsrätten, visar erfarenheten att viss information i allmänhet anses som känslig och bör förbli konfidentiell inom de olika sektoriella förfarandena. Det är därför lämpligt att i förordning (EG) nr 178/2002 fastställa en övergripande förteckning över information vars utlämnande, enligt vad sökanden eller anmälaren visat, kommer att skada berörda kommersiella intressen i betydande omfattning och som därför inte bör lämnas ut till allmänheten. Denna information bör innefatta framställnings- och produktionsprocessen, inklusive metod och innovativa aspekter, samt tekniska och industriella specifikationer, såsom föroreningar, som hör till processen, förutom information som är relevant för bedömning av säkerheten. Endast under mycket begränsade och exceptionella omständigheter, avseende förutsebara hälsoeffekter eller, om en miljöbedömning krävs enligt unionens sektoriella lagstiftning, miljöeffekter eller om berörda myndigheter har identifierat brådskande behov av att skydda människors eller djurs hälsa eller miljön, bör sådan information lämnas ut.

(33)

För tydlighetens skull och för att öka rättssäkerheten är det nödvändigt att fastställa de särskilda förfarandekrav som ska uppfyllas av en sökande eller anmälare i fråga om en begäran om att information som lämnats in för att stödja en ansökan eller anmälan i enlighet med unionslagstiftningen ska behandlas konfidentiellt.

(34)

För insyn i riskbedömningsprocessen är det också nödvändigt att fastställa särskilda krav när det gäller skydd av personuppgifter och personuppgifters konfidentialitet med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1725 (6) och (EU) 2016/679 (7). Följaktligen bör inga personuppgifter offentliggöras inom ramen för den här förordningen, utom om det är nödvändigt och proportionellt för att säkerställa insyn, oberoende och tillförlitlighet i riskbedömningsprocessen, samtidigt som intressekonflikter förebyggs. Det är särskilt, i syfte att säkerställa insyn och undvika intressekonflikter, nödvändigt att offentliggöra namnen på deltagarna och observatörerna vid vissa av myndighetens möten.

(35)

För att öka insynen och säkerställa att begäranden om vetenskapliga utlåtanden som myndigheten tar emot behandlas på ett effektivt sätt, bör standardiserade dataformat utvecklas.

(36)

Med beaktande av att myndigheten skulle behöva lagra vetenskapliga data, inbegripet konfidentiella data och personuppgifter, är det nödvändigt att säkerställa att denna lagring sker med en hög grad av säkerhet.

(37)

I syfte att bedöma ändamålsenligheten och effektiviteten hos de olika rättsliga bestämmelser som gäller för myndigheten är det också lämpligt att föreskriva att kommissionen utför en utvärdering av myndigheten. Utvärderingen bör särskilt se över förfarandena för att välja ledamöterna i den vetenskapliga kommittén och de vetenskapliga panelerna vad gäller deras grad av insyn, kostnadseffektivitet och lämplighet för att säkerställa oberoende och kompetens och för att förhindra intressekonflikter.

(38)

Studier, inklusive tester, som lämnats in av företagare till stöd för ansökningar uppfyller vanligtvis internationellt erkända principer, vilka utgör en enhetlig grundval för deras kvalitet, särskilt när det gäller resultatens reproducerbarhet. Frågor om efterlevnaden av de tillämpliga standarderna, såsom standarder som fastställts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/10/EG (8) eller standarder som utvecklats av Internationella standardiseringsorganisationen, kan dock uppstå i vissa fall och därför finns internationella och nationella system för att verifiera efterlevnaden. Det är därför lämpligt att kommissionen genomför informationsuppdrag för att bedöma tillämpningen vid laboratorier och andra provningsanläggningar av relevanta normer för att utföra tester och studier som lämnats in till myndigheten som en del av ansökan. Dessa informationsuppdrag skulle göra det möjligt för kommissionen att identifiera, och syfta till korrigering av, eventuella svagheter i systemen och bristande efterlevnad och ge ytterligare garantier för att försäkra allmänheten om kvaliteten på studierna. På grundval av slutsatserna från dessa informationsuppdrag kan kommissionen föreslå lämpliga lagstiftningsåtgärder som syftar till att förbättra efterlevnaden av relevanta standarder.

(39)

För att säkerställa enhetlighet med de föreslagna anpassningarna av förordning (EG) nr 178/2002 bör bestämmelserna om allmänhetens tillgång och skyddet av konfidentiell information i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1829/2003 (9), (EG) nr 1831/2003 (10), (EG) nr 2065/2003 (11), (EG) nr 1935/2004 (12), (EG) nr 1331/2008 (13), (EG) nr 1107/2009 (14), (EU) 2015/2283 (15) och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG (16) ändras.

(40)

För att säkerställa att sektoriella särdrag i fråga om konfidentiell information beaktas, är det nödvändigt att göra en avvägning mellan allmänhetens berörda rättigheter till insyn i riskbedömningsprocessen, och sökandes eller anmälares rättigheter, med beaktande av de särskilda målen för sektorsspecifik unionslagstiftning samt vunna erfarenheter. Det är därför nödvändigt att göra särskilda ändringar i förordningarna (EG) nr 1829/2003, (EG) nr 1831/2003, (EG) nr 1935/2004, (EG) nr 1331/2008, (EG) nr 1107/2009, (EU) 2015/2283 och direktiv 2001/18/EG i syfte att föreskriva konfidentiell behandling för information utöver den som anges i förordning (EG) nr 178/2002.

(41)

Den rätt till tillgång till handlingar som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (17) och, vad gäller miljöinformation, de rättigheter som följer av förordning (EG) nr 1367/2006 (18) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (19) påverkas inte av den här förordningen. De rättigheter som fastställs i dessa akter bör inte på något sätt begränsas av bestämmelserna om proaktiv spridning i denna förordning och den berörda bedömningen av begäran om konfidentiell behandling.

(42)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av förordning (EG) nr 178/2002 avseende antagandet av en allmän plan för riskkommunikation och antagandet av standardiserade dataformat bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (20).

(43)

För att göra det möjligt för kommissionen, medlemsstaterna, myndigheten, och företagarna att anpassa sig till de nya krav som fastställs i denna förordning, och samtidigt säkerställa att myndigheten fortsätter att fungera smidigt, är det nödvändigt att fastställa övergångsbestämmelser för tillämpningen av denna förordning.

(44)

Eftersom utseendet av ledamöter i den vetenskapliga kommittén och de vetenskapliga panelerna är beroende av att den nya styrelsen börjar sitt arbete, är det nödvändigt att fastställa särskilda övergångsbestämmelser som möjliggör en förlängning av den nuvarande mandatperioden för ledamöterna i den vetenskapliga kommittén och i de vetenskapliga panelerna.

(45)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (21).