(1)

Elsektorn i unionen genomgår en djupgående omvandling som kännetecknas av mer decentraliserade marknader med fler aktörer, en högre andel energi från förnybara energikällor och bättre sammanlänkade system. Som svar på detta syftar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 (5) till att uppgradera den rättsliga ramen för unionens inre elmarknad, för att säkerställa att marknader och nät fungerar på ett optimalt sätt, till gagn för företag och unionsmedborgare. Förordningen är avsedd att bidra till att förverkliga energiunionens mål, där energitrygghet, solidaritet, förtroende och en ambitiös klimatpolitik ingår som integrerade delar.

(2)

Välfungerande marknader och system med lämplig elsammanlänkning är den bästa garantin för trygg elförsörjning. Även om marknader och system fungerar väl och är sammanlänkade kan risken för en elkris, som ett resultat av naturkatastrofer såsom extrema väderförhållanden, fientliga angrepp eller bränslebrist, inte uteslutas. Följderna av elkrissituationer sträcker sig ofta över nationella gränser. Även om sådana kriser börjar lokalt kan deras effekter snabbt spridas över gränser. Vissa extrema omständigheter – exempelvis sträng kyla, värmeböljor eller it-attacker – kan påverka hela regioner på samma gång.

(3)

Mot bakgrund av de sammanlänkade elmarknaderna och elsystemen kan förebyggande och hantering av elkriser inte betraktas som en rent nationell uppgift. Potentialen för effektivare och mindre kostsamma åtgärder genom regionalt samarbete bör tas bättre till vara. Det behövs en gemensam ram med regler och bättre samordnade förfaranden för att säkerställa att medlemsstater och andra aktörer kan samarbeta effektivt över gränserna i en anda av ökad öppenhet, förtroende och solidaritet mellan medlemsstaterna.

(4)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/89/EG (6) fastställdes de nödvändiga åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att säkerställa en trygg elförsörjning i allmänhet. Bestämmelserna i det direktivet har till stor del ersatts genom senare rättsakter, särskilt när det gäller hur elmarknader ska vara organiserade för att säkerställa att tillräcklig kapacitet finns tillgänglig, hur systemansvariga för överföringssystem ska samarbeta för att garantera systemstabilitet och när det gäller att säkerställa att lämplig infrastruktur finns på plats. Denna förordning behandlar den särskilda frågan om förebyggande och hantering av elkriser.

(5)

Kommissionens förordningar (EU) 2017/1485 (7) och (EU) 2017/2196 (8) utgör en detaljerad uppsättning regler som styr hur systemansvariga för överföringssystem och andra relevanta intressenter bör agera och samarbeta för att säkerställa systemsäkerhet. Dessa tekniska föreskrifter bör säkerställa att de flesta elincidenter hanteras effektivt på operativ nivå. Denna förordning är inriktad på elkriser som har en större omfattning och inverkan. I förordningen anges vad medlemsstaterna bör göra för att förebygga sådana kriser och vilka åtgärder de kan vidta om enbart systemets driftsregler inte längre skulle vara tillräckliga. Även vid elkriser bör systemets driftsregler fortsätta att respekteras fullt ut, och denna förordning bör vara förenlig med förordning (EU) 2017/2196.

(6)

I denna förordning fastställs en gemensam ram med bestämmelser om hur man bör förebygga, förbereda sig inför och hantera elkriser, öka insynen i förberedelsefasen och under en elkris och säkerställa att åtgärder vidtas på ett samordnat och ändamålsenligt sätt. I förordningen krävs att medlemsstaterna samarbetar på regional nivå och i förekommande fall bilateralt, i en anda av solidaritet. Den fastställer också en ram för en effektiv övervakning av elförsörjningstryggheten i unionen via gruppen för samordning på elområdet, som inrättades genom kommissionens beslut av den 15 november 2012 (9) som ett forum för att utbyta information och stimulera samarbete mellan medlemsstaterna, särskilt i fråga om trygg elförsörjning. Syftet med samarbetet mellan medlemsstaterna och med ramen för övervakning är att åstadkomma bättre riskberedskap till lägre kostnad. Denna förordning bör också stärka den inre elmarknaden genom att stärka tilliten och förtroendet bland medlemsstaterna och genom att utesluta olämpliga statliga ingripanden vid elkriser, i synnerhet genom att undvika onödiga inskränkningar i gränsöverskridande flöden och överföringskapaciteter mellan områden, och på så sätt minska risken för negativa spridningseffekter till angränsande medlemsstater.

(7)

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 (10) fastställer allmänna regler för säkerhet i nätverks- och informationssystem, medan särskilda regler för cybersäkerhet kommer att utarbetas genom en nätföreskrift i enlighet med förordning (EU) 2019/943. Denna förordning kompletterar direktiv (EU) 2016/1148 genom att säkerställa att cyberincidenter, på rätt sätt identifieras som en risk och att de åtgärder som vidtas mot dem återspeglas korrekt i riskberedskapsplanerna.

(8)

Rådets direktiv 2008/114/EG (11) föreskriver ett förfarande med syftet att förbättra säkerheten hos klassificerad europeisk kritisk infrastruktur, inklusive viss elinfrastruktur. Direktiv 2008/114/EG bidrar tillsammans med denna förordning till en heltäckande strategi för energitryggheten i unionen.

(9)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU (12) fastställs krav på att medlemsstaterna ska utarbeta riskbedömningar på nationell eller lämplig subnationell nivå vart tredje år samt att de ska utarbeta och förbättra planering för katastrofriskhantering på nationell eller lämplig subnationell nivå. De specifika riskförebyggande åtgärder, beredskapsåtgärder och planeringsåtgärder som fastställs i denna förordning bör vara förenlig med de bredare, multiriskbaserade, nationella riskbedömningar som krävs enligt beslut nr 1313/2013/EU.

(10)

Medlemsstaterna har ansvaret för att säkerställa en trygg elförsörjning på sina territorier, samtidigt som kommissionen och andra aktörer inom unionen också, inom sina respektive verksamhets- och behörighetsområden, har ett gemensamt ansvar för en trygg elförsörjning. Trygg elförsörjning inbegriper effektivt samarbete mellan medlemsstater, unionens institutioner, organ, kontor och byråer samt berörda intressenter. Systemansvariga för distributionssystem respektive överföringssystem är mycket viktiga för att säkerställa ett säkert, tillförlitligt och effektivt elsystem i enlighet med artiklarna 31 och 40 i direktiv (EU) 2019/944. Tillsynsmyndigheterna och andra relevanta nationella myndigheter är också viktiga för att säkerställa och övervaka trygg elförsörjning, vilket ingår bland de uppgifter som de tilldelats genom artikel 59 i direktiv (EU) 2019/944. Medlemsstaterna bör utse en befintlig eller ny enhet till sin enda behöriga nationella statliga myndighet eller nationella tillsynsmyndighet för att säkerställa ett transparent och inkluderande deltagande av alla berörda aktörer och ett effektivt utarbetande och korrekt genomförande av riskberedskapsplanerna samt för att underlätta förebyggande och efterhandsutvärdering av elkriser och informationsutbyte om dem.

(11)

En gemensam strategi för att förebygga och hantera elkriser kräver att medlemsstaterna är eniga om vad som utgör en elkris. Denna förordning bör framför allt underlätta samordningen mellan medlemsstaterna för att man ska kunna peka ut situationer där en potentiell risk för stor elbrist eller för att el inte ska kunna levereras till kunderna föreligger eller är överhängande. Det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för el (nedan kallat Entso för el) och medlemsstaterna bör på respektive håll upprätta konkreta regionala och nationella elkrisscenarier. Detta bör säkerställa att alla relevanta elkriser täcks, med hänsyn till regionala och nationella särdrag såsom nätets topologi, elmixen, produktionens och förbrukningens omfattning och folktätheten.

(12)

En gemensam strategi för att förebygga och hantera elkriser kräver också att medlemsstaterna använder samma metoder och definitioner för att identifiera risker som rör en trygg elförsörjning och att de på ett effektivt sätt kan jämföra hur väl de och deras grannar lyckas på detta område. I denna förordning identifieras två indikatorer för övervakning av en trygg elförsörjning i unionen: förväntad energi som ej levereras (EENS, expected energy non served), uttryckt i GWh/år, och förväntad belastningsförlust (LOLE, loss of load expectation), uttryckt i timmar/år. Dessa indikatorer är en del av den europeiska bedömningen av resurstillräcklighet som utförs av Entso för el i enlighet med artikel 23 i förordning (EU) 2019/943. Gruppen för samordning på elområdet bör genomföra regelbunden övervakning av elförsörjningstryggheten på grundval av resultaten avseende dessa indikatorer. Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) bör också använda de indikatorerna när den rapporterar om medlemsstaternas resultat när det gäller försörjningstrygghet i sina årliga rapporter om övervakning av elmarknaden enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942 (13).

(13)

För att säkerställa enhetlighet mellan riskbedömningarna på ett sätt som skapar förtroende mellan medlemsstater i en elkris behövs en gemensam strategi för att fastställa riskscenarier. Därför bör Entso för el, efter samråd med relevanta berörda parter, utveckla och uppdatera en gemensam metod för riskidentifiering i samarbete med Acer och med gruppen för samarbete på elområdet, i dess sammansättning med endast företrädare för medlemsstaterna. Entso för el bör föreslå metoden och Acer bör godkänna den. Vid sitt samråd med gruppen för samarbete på elområdet ska Acer ta största möjliga hänsyn till gruppens åsikter. Entso för el bör uppdatera den gemensamma metoden för riskidentifiering om betydelsefull ny information blir tillgänglig.

(14)

På grundval av den gemensamma metoden för riskidentifiering bör Entso för el regelbundet upprätta och uppdatera regionala krisscenarier och identifiera de mest relevanta riskerna för varje region, t.ex. extrema väderförhållanden, naturkatastrofer, bränslebrist eller fientliga angrepp. Vid beaktande av krisscenariot med gasbrist bör risken för avbrott i gasförsörjningen bedömas på grundval av de avbrottsscenarier avseende gasförsörjning och infrastruktur som utarbetats av det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för gas (nedan kallat Entso för gas) i enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1938 (14). Entso för el bör få delegera uppgifter som rör fastställandet av regionala elkrisscenarier till regionala samordningscentrum som inrättats i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) 2019/943. Dessa delegerade uppgifter bör utföras under överinseende av Entso för el. Medlemsstaterna bör upprätta och uppdatera sina nationella elkrisscenarier på grundval av regionala elkrisscenarier, i princip vart fjärde år. Scenarierna bör utgöra grunden för riskberedskapsplanerna. Vid identifieringen av risker på nationell nivå bör medlemsstaterna beskriva eventuella risker de konstaterar när det gäller ägande av infrastruktur som är relevant för en trygg elförsörjning, och eventuella åtgärder som vidtagits för att hantera dessa risker, t.ex. allmänna eller sektorspecifika lagar om granskning av investeringar, särskilda rättigheter för vissa aktieägare osv., med uppgift om varför de anser att dessa åtgärder är nödvändiga och proportionella.

(15)

En regional strategi för att fastställa riskscenarier och utarbeta förebyggande, förberedande och mildrande åtgärder bör ge betydande fördelar i form av effektiva åtgärder och optimal resursanvändning. Vid en samtidig elkris skulle dessutom en samordnad och på förhand överenskommen strategi säkerställa enhetlig respons och minska risken för negativa spridningseffekter som rent nationella åtgärder skulle kunna få i angränsande medlemsstater. Denna förordning föreskriver därför att medlemsstater ska samarbeta i ett regionalt sammanhang.

(16)

De regionala samordningscentrumen bör utföra de uppgifter av regional relevans som de tilldelats i enlighet med förordning (EU) 2019/943. För att säkerställa att de kan utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt och agera i nära samarbete med relevanta nationella myndigheter i syfte att förebygga och mildra elincidenter med större omfattning, bör det regionala samarbete som krävs enligt denna förordning bygga på de regionala samarbetsstrukturer som används på teknisk nivå, närmare bestämt de grupper av medlemsstater som delar samma regionala samordningscentrum. De regionala samordningscentrumens geografiska regioner är därför relevanta för att fastställa de regionala elkrisscenarierna och riskbedömningarna. Medlemsstaterna bör dock kunna bilda undergrupper inom regionerna för att samarbeta kring konkreta regionala åtgärder, eller att samarbeta inom befintliga regionala samarbetsforum, eftersom den tekniska förmågan att erbjuda ömsesidigt stöd i en elkris är avgörande. Orsaken till detta är att inte alla medlemsstater i en större region nödvändigtvis kommer att kunna tillhandahålla el till en annan medlemsstat vid en elkris. Därför behöver inte alla medlemsstater i en region ingå regionala avtal om konkreta regionala åtgärder. Sådana avtal bör i stället ingås av medlemsstater med teknisk förmåga att ge varandra stöd.

(17)

Förordning (EU) 2019/943 föreskriver användning av en gemensam metod för den europeiska bedömningen av resurstillräcklighet på medellång till lång sikt (från tio år före till året före), i syfte att säkerställa att medlemsstaternas beslut om eventuella investeringsbehov fattas på öppen och gemensamt överenskommen grund. Den europeiska bedömningen av resurstillräcklighet har ett annat syfte än de bedömningar av tillräcklighet på kort sikt som används för att upptäcka eventuella tillräcklighetsrelaterade problem inom korta tidsramar, närmare bestämt bedömningar av säsongstillräcklighet (på sex månaders sikt) och tillräcklighetsbedömningar på en veckas till minst ett dygns sikt. När det gäller bedömningar på kort sikt behövs en gemensam strategi för hur eventuella tillräcklighetsrelaterade problem ska upptäckas. Entso för el bör utarbeta vinter- och sommarbedömningar av tillräcklighet för att uppmärksamma medlemsstaterna och systemansvariga för överföringssystem på risker som hör samman med försörjningstrygghet och som kan inträffa under de följande sex månaderna. För att förbättra dessa tillräcklighetsbedömningar bör Entso för el utveckla en gemensam sannolikhetsbaserad metod för dem, efter samråd med relevanta berörda parter och i samarbete med Acer och med gruppen för samarbete på elområdet, i dess sammansättning med endast företrädare för medlemsstaterna. Entso för el bör föreslå metoden och uppdateringarna av den för Acer och Acer bör godkänna förslaget och planerna. Vid sitt samråd med gruppen för samarbete på elområdet bör Acer ta största möjliga hänsyn till gruppens åsikter. Entso för el bör uppdatera metoden om betydelsefull ny information blir tillgänglig. Entso för el bör kunna delegera uppgifter som hänger samman med bedömningar av säsongstillräcklighet till regionala samordningscentrum, medan delegerade uppgifter bör utföras under överinseende av Entso för el.

(18)

Systemansvariga för överföringssystem bör tillämpa den metod som används för att utarbeta bedömningar av säsongstillräcklighet när de gör alla andra typer av riskbedömningar på kort sikt, närmare bestämt de prognoser om huruvida produktionen kommer att vara tillräcklig och som görs veckan före eller åtminstone dagen före produktionen sker och som föreskrivs i förordning (EU) 2017/1485.

(19)

För att säkerställa en gemensam strategi för elkrisförebyggande och krishantering bör den behöriga myndigheten i varje medlemsstat utarbeta en riskberedskapsplan, med utgångspunkt från de regionala och nationella elkrisscenarierna. De behöriga myndigheterna bör samråda med berörda parter eller företrädare för grupper av berörda parter, såsom företrädare för producenter eller för deras branschorganisationer eller för systemansvariga för distributionssystemen, när de är relevanta för att förebygga och hantera en elkris. De behöriga myndigheterna bör i det avseendet besluta om lämpliga former för samrådet. Riskberedskapsplanerna bör beskriva effektiva, proportionella och icke-diskriminerande åtgärder för hantering av alla fastställda elkrisscenarier. Miljökonsekvenserna av de föreslagna åtgärderna på efterfråge- respektive försörjningssidan bör beaktas. Planerna bör sörja för öppenhet särskilt när det gäller under vilka omständigheter icke-marknadsbaserade åtgärder kan vidtas för att mildra elkriser. Alla planerade icke-marknadsbaserade åtgärder bör överensstämma med de regler som anges i denna förordning. Riskberedskapsplanerna bör offentliggöras, med samtidigt säkerställande av konfidentialiteten hos känsliga uppgifter.

(20)

Riskberedskapsplanerna bör ange nationella, regionala och, i förekommande fall, bilaterala åtgärder. Regionala åtgärder, och i förekommande fall bilaterala åtgärder, är nödvändiga särskilt i händelse av en samtidig elkris, när en samordnad och på förhand överenskommen strategi behövs för att säkerställa en enhetlig respons och minska risken för negativa spridningseffekter. De behöriga myndigheterna bör därför, innan de antar riskberedskapsplanerna, samråda med de behöriga myndigheterna i de relevanta medlemsstaterna. Relevanta medlemsstater är de medlemsstater där det kan uppstå negativa spridningseffekter eller andra inbördes konsekvenser för elsystemen, oavsett om dessa medlemsstater befinner sig i samma region eller är direkt anslutna. Planerna bör beakta de relevanta nationella omständigheterna, bland annat situationen för de yttersta randområdena i den mening som avses i artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och för vissa isolerade mikrosystem som inte är anslutna till de nationella överföringssystemen. Medlemsstaterna bör i detta sammanhang dra lämpliga slutsatser om bland annat denna förordnings bestämmelser om fastställande av regionala elkrisscenarier och om de regionala och bilaterala åtgärderna som anges i riskberedskapsplanerna samt i fråga om bestämmelserna om stöd. Planerna bör tydligt ange de behöriga myndigheternas roller och ansvarsområden. Nationella åtgärder bör ta full hänsyn till de regionala och bilaterala åtgärderna som har överenskommits och bör fullt ut dra fördel av de möjligheter som regionalt samarbete ger. Planerna bör vara av teknisk och operativ karaktär, och deras funktion bör vara att bidra till att förhindra att en elkris uppstår eller upptrappas och att mildra dess effekter.

(21)

Riskberedskapsplanerna bör uppdateras regelbundet. För att säkerställa att planerna är aktuella och effektiva bör de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i varje region vartannat år organisera simuleringar av elkriser i samarbete med systemansvariga för överföringssystemen och andra relevanta berörda parter för att testa planernas lämplighet.

(22)

Den mall som föreskrivs i denna förordning är avsedd att underlätta utarbetandet av planerna och göra det möjligt att ta med ytterligare information som är specifik för medlemsstaten. Mallen är också avsedd att underlätta samråden med övriga medlemsstater i den berörda regionen och gruppen för samordning på elområdet. Samråd inom regionen och inom gruppen för samordning på elområdet bör säkerställa att åtgärder som vidtas i en medlemsstat eller region inte äventyrar en trygg elförsörjning i andra medlemsstater eller regioner.

(23)

Det är viktigt att underlätta kommunikation och transparens mellan medlemsstaterna när de har konkret, allvarlig och tillförlitlig information om att en elkris kan uppstå. Under sådana omständigheter bör de berörda medlemsstaterna utan onödigt dröjsmål informera kommissionen, de angränsande medlemsstaterna och gruppen för samordning på elområdet och i synnerhet tillhandahålla information om orsakerna till försämringen av elförsörjningsläget, om de planerade åtgärderna för att förebygga elkrisen och om det eventuella behovet av stöd från andra medlemsstater.

(24)

Informationsutbyte i händelse av en elkris är avgörande för att säkerställa samordnade åtgärder och riktat stöd. Därför ålägger denna förordning den behöriga myndigheten att utan onödigt dröjsmål underrätta medlemsstaterna i regionen, angränsande medlemsstater och kommissionen när de ställs inför en elkris. Den behöriga myndigheten bör också tillhandahålla information om orsakerna till krisen, om åtgärder som vidtagits och planeras för att mildra krisen och om det eventuella behovet av stöd från andra medlemsstater. Om stödet går utöver en tryggad elförsörjning bör unionens civilskyddsmekanism fortsätta att vara den tillämpliga rättsliga ramen.

(25)

I händelse av en elkris bör medlemsstaterna samarbeta i en anda av solidaritet. Förutom denna allmänna regel bör lämpliga åtgärder vidtas för att medlemsstaterna ska kunna erbjuda varandra stöd vid en elkris. Detta stöd bör vara baserat på i förväg överenskomna samordnade åtgärder som anges i riskberedskapsplanerna. Denna förordning ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de kommer överens om sådana samordnade åtgärders innehåll och därmed stödets innehåll. Det är medlemsstaternas sak att besluta och komma överens om sådana samordnade åtgärder, med beaktande av efterfrågan och utbud. Denna förordning säkerställer samtidigt att elleveranserna inom ramen för det överenskomna stödet sker på ett samordnat sätt. Medlemsstaterna bör komma överens om nödvändiga tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang för att genomföra de regionala och bilaterala åtgärderna som har överenskommits. Som ett led i dessa tekniska arrangemang bör medlemsstaterna ange de största mängder el som ska levereras, och dessa mängder bör omprövas med utgångspunkt från den tekniska möjligheten till elleverans om stöd blir nödvändigt under en elkris. Medlemsstaterna bör därefter vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra de regionala och bilaterala åtgärderna som har överenskommits och de tekniska, rättsliga och finansiella arrangemangen.

(26)

Medlemsstaterna bör, när de träffar överenskommelser om samordnade åtgärder och tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang och när de på annat sätt tillämpar bestämmelser om stöd, ta hänsyn till sociala och ekonomiska faktorer, inbegripet unionsmedborgarnas säkerhet, samt proportionalitetsprincipen. De uppmuntras att utbyta bästa praxis och använda gruppen för samordning på elområdet som en diskussionsplattform för att identifiera tillgängliga möjligheter till stöd, i synnerhet beträffande samordnade åtgärder och de nödvändiga tekniska, rättsliga och finansiella arrangemangen, inbegripet skälig ersättning. Kommissionen får underlätta utarbetandet av regionala och bilaterala åtgärder.

(27)

Stöd mellan medlemsstater enligt denna förordning bör vara föremål för en skälig ersättning som medlemsstaterna överenskommit om sinsemellan. Denna förordning harmoniserar inte alla aspekter av en sådan skälig ersättning mellan medlemsstater. Medlemsstaterna bör därför komma överens om bestämmelser om skälig ersättning innan stöd tillhandahålls. Den stödbegärande medlemsstaten bör till den medlemsstat som tillhandahåller stödet snabbt betala eller säkerställa betalning av en skälig ersättning. Kommissionen bör ge icke-bindande vägledning om de viktigaste inslagen i skälig ersättning och andra inslag i de tekniska, rättsliga och finansiella arrangemangen.

(28)

När medlemsstaterna tillhandahåller stöd i enlighet med denna förordning tillämpar de unionsrätten och måste därför respektera grundläggande rättigheter som garanteras genom unionsrätten. En medlemsstats åtgärder kan därför, beroende bl.a. på de åtgärder som medlemsstaterna kommit överens om, ge upphov till en skyldighet för denna medlemsstat att betala ersättning till dem som påverkas av åtgärderna. Medlemsstaterna bör därför vid behov säkerställa att det finns nationella ersättningsregler som överensstämmer med unionsrätten, särskilt med de grundläggande rättigheterna. De stödmottagande medlemsstaterna bör dessutom slutligen bära alla rimliga kostnader som en annan medlemsstat haft för att ge sådant stöd i enlighet med dessa nationella ersättningsregler.

(29)

Vid en elkris bör stöd tillhandahållas även om medlemsstaterna ännu inte har kommit överens om samordnade åtgärder och tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang i enlighet med bestämmelserna om stöd i denna förordning. För att i en sådan situation kunna tillhandahålla stöd i enlighet med bestämmelserna i denna förordning bör medlemsstaterna enas om ad hoc-åtgärder och arrangemang som ersätter de samordnade åtgärder och tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang som saknas.

(30)

I denna förordning införs en sådan mekanism för stöd mellan medlemsstaterna som ett instrument för att förebygga eller mildra en elkris inom unionen. Kommissionen bör därför se över stödmekanismen mot bakgrund av framtida erfarenheter av hur den fungerar och vid behov föreslå ändringar.

(31)

Denna förordning bör göra det möjligt för elföretag och kunder att kunna förlita sig på marknadsmekanismerna i förordning (EU) 2019/943 och direktiv (EU) 2019/944 under så lång tid som möjligt när de drabbas av elkriser. Regler för den inre marknaden och för systemdrift bör följas även under elkriser. Dessa regler inbegriper artikel 22.1 i) i förordning (EU) 2017/1485 och artikel 35 i förordning (EU) 2017/2196, vilka reglerar inskränkningar av handel, begränsning av tillhandahållande av kapacitet mellan elområden för kapacitetstilldelning eller begränsning av tillhandahållande av planer. Detta innebär att icke-marknadsbaserade åtgärder, exempelvis tvångsmässig bortkoppling eller tillhandahållande av ytterligare leveranser utanför normala marknadsförhållanden, bör vidtas endast som en sista utväg, när alla möjligheter som erbjuds av marknaden har uttömts. Därför bör tvångsmässig bortkoppling införas först när alla möjligheter till frivillig förbrukningsbortkoppling har uttömts. Dessutom bör alla icke-marknadsbaserade åtgärder vara nödvändiga, proportionella, icke-diskriminerande och tillfälliga.

(32)

I syfte att säkerställa öppenhet efter en elkris bör den behöriga myndighet som tillkännagett elkrisen genomföra en efterhandsutvärdering av krisen och dess följder. En sådan utvärdering bör beakta bland annat effektiviteten och proportionaliteten hos de åtgärder som vidtagits samt deras ekonomiska kostnader. Utvärderingen bör också omfatta gränsöverskridande faktorer såsom åtgärdernas inverkan på andra medlemsstater och den nivå av stöd som den medlemsstat som tillkännagav elkrisen erhållit från dem.

(33)

Skyldigheterna avseende öppenhet bör säkerställa att alla åtgärder som vidtas för att förebygga eller hantera elkriser överensstämmer med den inre marknadens regler och är i linje med de principer om samarbete och solidaritet som ligger till grund för energiunionen.

(34)

Genom denna förordning får gruppen för samordning på elområdet en förstärkt roll. Den bör utföra specifika uppgifter, särskilt i samband med utvecklingen av en metod för fastställande av regionala elkrisscenarier, och en metod för bedömningar av tillräcklighet på kort sikt och av säsongstillräcklighet samt i samband med utarbetandet av riskberedskapsplanerna, och bör ha en framträdande roll när det gäller övervakningen av medlemsstaternas resultat när det gäller en trygg elförsörjning, och när det gäller att utarbeta bästa praxis på grundval av detta.

(35)

En elkris kan sträcka sig utanför unionens gränser till avtalsslutande länder i energigemenskapen. Som en part i fördraget om upprättande av en energigemenskap bör unionen arbeta för att fördraget ändras i syfte att skapa en integrerad marknad och ett gemensamt lagstiftningsområde genom en lämplig och stabil rättslig ram. För att säkerställa en effektiv krishantering bör unionen ha ett nära samarbete med de avtalsslutande parterna i energigemenskapen när den förebygger, förbereder sig inför och hanterar en elkris.

(36)

När kommissionen, Acer, gruppen för samordning på elområdet, Entso för el, medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter och tillsynsmyndigheter eller andra organ, enheter eller personer mottar konfidentiell information i enlighet med denna förordning bör de säkerställa att informationen förblir konfidentiell. Konfidentiell information bör därför omfattas av de regler som finns på unionsnivå och nationell nivå för hantering av konfidentiell information och konfidentiella förfaranden.

(37)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa den mest ändamålsenliga och effektiva riskberedskapen i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av sin omfattning och sina verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen anta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(38)

Cypern är för närvarande den enda medlemsstat i unionen som inte är direkt ansluten till en annan medlemsstat. Så länge detta är fallet bör det klarläggas att vissa bestämmelser i denna förordning, nämligen bestämmelserna om fastställande av regionala elkrisscenarier och om inbegripande av regionala och bilaterala åtgärder som anges i riskberedskapsplanerna, samt bestämmelserna om stöd, inte gäller för Cypern. Cypern och andra relevanta medlemsstater uppmuntras att med stöd av kommissionen utarbeta alternativa åtgärder och förfaranden på de områden som omfattas av dessa bestämmelser, förutsatt att sådana alternativa åtgärder och förfaranden inte påverkar den faktiska tillämpningen av denna förordning mellan de övriga medlemsstaterna.

(39)

Direktiv 2005/89/EG bör upphävas.