(1)

Enligt artikel 24 i förordning (EU) 2021/1139 får Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) stödja ersättning för extrakostnader som uppstår för aktörer inom fiske, odling, beredning och saluföring av vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter från unionens yttersta randområden som avses i artikel 349 i fördraget.

(2)

Enligt artikel 35 i förordning (EU) 2021/1139 bör den berörda medlemsstaten, i den handlingsplan som avses i den artikeln och för vart och ett av sina yttersta randområden, beskriva metoden för beräkningen av ersättningen för extrakostnaderna.

(3)

Enligt artikel 36.6 i förordning (EU) 2021/1139 ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter med avseende på att fastställa kriterierna för beräkningen av de extrakostnader som uppstår på grund av de specifika nackdelarna i de berörda regionerna.

(4)

För att ge alla berörda regioner harmoniserad och lika behandling och för att undvika överkompensation av extrakostnader, är det nödvändigt att fastställa kriterierna för beräkningen av de extrakostnader som uppstår på grund av de specifika nackdelarna i unionens yttersta randområden. De gemensamma kriterier som ska användas bör säkerställa att en enhetlig metod för beräkning av extrakostnader tillämpas i alla berörda regioner.

(5)

Referenskostnader för produkter eller produktkategorier som uppstått för aktörerna på fastlandet i medlemsstatens eller i unionens territorium, och utifrån vilka extrakostnader fastställs, bör beräknas med särskild omsorg för att undvika överkompensation.

(6)

Det finns produkter eller produktkategorier för vilka inga jämförelsekriterier eller måttenheter finns att tillgå på fastlandet i den berörda medlemsstatens territorium. I sådana fall bör referensen för beräkningen av extrakostnader fastställas i jämförelse med de kostnader för motsvarande produkter eller produktkategorier som uppstått för aktörer från fastlandet i unionens territorium.

(7)

Med tanke på de olika saluföringsvillkor som råder i de yttersta randområdena och variationerna när det gäller fångster, bestånd och marknadsefterfrågan, bör det överlåtas åt de berörda medlemsstaterna att fastställa vilka fiskeri- och vattenbruksprodukter eller produktkategorier som ska berättiga till ersättning, de respektive maximikvantiteterna för dessa produkter samt de olika ersättningsbeloppen inom ramen för det totala anslaget per medlemsstat.

(8)

Medlemsstaterna bör fastställa ersättningsbeloppen på en nivå som på ett lämpligt sätt kompenserar för de extrakostnader som uppstår på grund av de specifika nackdelar som präglar de yttersta randområdena, utan att det leder till överkompensation. Därför bör ersättningsbeloppet även beakta andra typer av offentliga åtgärder, däribland statligt stöd som anmälts enligt artikel 108.3 i fördraget och artikel 37 i förordning (EU) 2021/1139, som påverkar extrakostnadernas omfattning.

(9)

För att säkerställa att extrakostnader presenteras på ett harmoniserat sätt bör extrakostnader uttryckas på grundval av levande vikt i ton, fastställd i enlighet med rådets förordning (EU) nr 1224/2009 (2) och kommissionens förordning (EG) nr 404/2011 (3); i dessa förordningar fastställs presentationskoder för beredd fisk och Europeiska unionens omräkningsfaktorer för färsk och färsk saltad fisk som ska användas för omräkning av vikten på lagrad och bearbetad fisk till levande vikt i syfte att övervaka fångster.

(10)

För att möjliggöra ett snabbt genomförande av de åtgärder som föreskrivs i denna förordning, med tanke på att utgifterna redan berättigar till bidrag från EHFVF sedan den 1 januari 2021 i enlighet med artikel 63.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060 (4), bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.