27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/223

—

Regionkommittén anser att det namn som har valts för programmet – ”Program för hälsa och tillväxt” – reducerar hälsan till dess rent samhällsekonomiska nytta utan att människan sätts i centrum.

—

Kommittén välkomnar den allmänna målsättningen för programmet.

—

Kommittén undrar om det räcker med den planerade budgeten på sammanlagt 446 miljoner euro under perioden 2014–2020, trots att detta innebär en höjning jämfört med tidigare program. Kommittén beklagar att kommissionen inte har fastställt en betydligt större budget med tanke på den samhällsekonomiska nytta som en minskning av utgifterna för sjukdomskostnader och sjukfrånvaro på arbetsplatsen medför.

—

Kommittén ställer sig bakom principen att bidrag endast får beviljas om man kan konstatera att det finns ett påtagligt EU-mervärde och påminner om att detta innovativa mervärde bör komma patienterna till nytta och inte enbart definieras utifrån kommersiella hänsyn och minskade hälsokostnader.

—

Kommittén anser att samfinansieringen av åtgärder borde ske enligt reglerna för strukturfonderna, så att struktursvaga regioner kan få lämpligt stöd.

—

Kommittén förväntar sig att lokala och regionala myndigheter och icke-statliga organisationer involveras i arbetet med att utarbeta, genomföra och utvärdera programmet, enskilda projekt och studier.

Föredragande

Tilman TÖGEL (DE–PSE), ledamot av Sachsen-Anhalts delstatsparlament

Referensdokument

Program för hälsa och tillväxt, det tredje fleråriga programmet för EU-åtgärder på hälsoområdet för perioden 2014–2020

COM(2011) 709 final

1.

Regionkommittén stöder ansträngningar och initiativ som syftar till att trygga den offentliga hälsovården för människorna i Europa och grunda den på de senaste vetenskapliga rönen till människornas fromma. Detta måste vara målet för alla aktörer inom hälsopolitik och hälsovård på europeisk, nationell, regional och lokal nivå.

2.

Regionkommittén betonar i samband med detta att en hållbar hälsopolitik också alltid måste ta hänsyn till hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande faktorer som t.ex. sociala förhållanden, levnadsvanor, kultur utbildning, miljöfaktorer och sociala ramvillkor. Innovationer på alla socialt relevanta områden måste spridas genom nätverk, så att man så tidigt som möjligt kan identifiera riskfaktorer och motverka deras negativa effekter.

3.

Regionkommittén ser i programprioriteringarna en risk för att olikheterna på hälsoområdet reduceras till att bara handla om ojämlik tillgång till vissa behandlingsformer. Detta kan leda till att ansträngningarna för att undanröja de sociala skillnader som ligger till grund för olikheterna hamnar i skuggan.

4.

I titeln på programmet i fråga hänvisas det till ett tillväxtbegrepp som inte definieras på något sätt. Så länge som detta begrepp inte har diskuterats närmare är det tveksamt att använda det som mål för programmet. Även om programmet i första hand främjar innovationer i mekanismer för kommunikation mellan de olika aktörerna inom hälsovården måste människan och hennes hälsa stå i centrum. Visserligen borde man framhäva sambandet mellan ekonomisk tillväxt och investeringar i hälsovården, men i förslaget är denna fokusering överdriven. Detta innebär att det finns en risk för att investeringar i hälsa endast betraktas ur ett ekonomiskt perspektiv och detta kan ge ett intryck av att man på EU-nivå endast halvhjärtat satsar på att främja fysiskt och psykiskt välbefinnande.

5.

Regionkommittén uttrycker i detta sammanhang återigen sin oro över att åtgärder för att konsolidera de statliga finanssystemen för det mesta vidtas på bekostnad av den offentliga sektorns investeringar och på så sätt också går ut över kvaliteten och stabiliteten i hälsosystemen. Regionkommittén ser det därför som en prioritering att trygga hälsovården. Kommittén utgår från att även detta program på samma sätt som offentlig-privata partnerskap kan ge upphov till samverkanseffekter som gör att hälsosystemen kan leva upp till framtidens utmaningar.

6.

Regionkommittén erkänner och stöder kommissionens ansträngningar att med de strategiska målsättningarna i Europa 2020-strategin i åtanke fortsätta med hälsoprogrammen genom det föreliggande EU-handlingsprogrammet ”Program för hälsa och tillväxt”. Vi ställer oss särskilt positiva till fokuseringen på innovativa och hållbara hälsosystem, förbättrad resursanvändning, hälsofrämjande åtgärder, förebyggande av sjukdomar och gränsöverskridande nätverkssamarbete för att förebygga och bekämpa hälsohot.

7.

Det namn som har valts för programmet – ”Program för hälsa och tillväxt” – reducerar hälsan till dess rent samhällsekonomiska nytta utan att människan sätts i centrum. Namnet på programmet återspeglar på så sätt inte de målsättningar för programmet som nämns i artikel 4, t.ex. ”öka tillgången till bättre och tryggare vård för medborgarna” (artikel 4.2) och ”skydda medborgarna från gränsöverskridande hälsohot” (artikel 4.4).

8.

Kommittén uppmanar kommissionen att tänka på att programmets namn kan verka diskriminerande för sjuka och funktionshindrade, eftersom det antyder att endast friska människor kan bidra till den ekonomiska tillväxten och därmed vara önskvärda ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Här glömmer man att också dessa människor är fullt berättigade att delta i arbetslivet och på så sätt kan lämna ett ekonomiskt värdefullt bidrag förutsatt att man erbjuder dem de stödåtgärder som de behöver.

9.

Regionkommittén konstaterar i detta sammanhang att det är svårt att se en innehållsmässig koppling mellan programmet och Världshälsoorganisationens (WHO) strategi ”Hälsa 21 – Hälsa för alla på 2000-talet” och att målen inte är jämförbara. Som mål för en hälsostrategi betonar WHO det absolut nödvändiga i att avlägsna olikheter i fråga om sociala och ekonomiska möjligheter för att förbättra hälsan hos befolkningen som helhet. WHO anser samtidigt att åtgärderna för framför allt särskilt hjälpbehövande och sjuka människor måste samlas under ett tak, att flaskhalsarna i vården måste avvecklas och att hälsorelaterad och social diskriminering måste åtgärdas (punkt II i inledningen till WHO:s förklaring ”Hälsa 21” från 51:a Världshälsoförsamlingen). Dessa aspekter saknas i programmet, som ensidigt betonar möjligheterna för samhällsekonomins utveckling. Regionkommittén förväntar sig ett nära samarbete mellan kommissionen och WHO:s regionala kommitté vid utarbetandet av den framtida euroepiska hälsopolitiken ”Health 2020”.

10.

Kommittén ställer sig positiv till det program som kommissionen nu lägger fram som en fortsättning på andra handlingsprogrammet, som pågår till 2013, och första handlingsprogrammet (2003–2007).

11.

Kommittén ställer sig i detta sammanhang kritisk till att det inte har gjorts någon utvärdering av dessa program och framhåller att det inte räcker med en ”sammanfattning av efterhandsutvärderingen av folkhälsoprogrammet för 2003–2007 och halvtidsutvärderingen av folkhälsoprogrammet för 2008–2013” (punkt 6.5.3 i finansieringsöversikten) för att man ska kunna ta ställning till revisionsrättens rekommendationer och genomförandet av programmets rekommendationer.

12.

Kommittén välkomnar den allmänna målsättning för programmet som formuleras i artikel 2,

13.

Kommittén noterar att det i programmet inte talas om det nödvändiga i att involvera de lokala och regionala myndigheterna, som ofta har ansvaret för att skapa förutsättningar för god hälsa och för att tillhandahålla en hälsovård som motsvarar behoven och organisera hälsovården, eller om samråd på förhand med berörda parter.

14.

Kommittén förväntar sig därför att lokala och regionala myndigheter och icke-statliga organisationer involveras i arbetet med att utarbeta, genomföra och utvärdera programmet, enskilda projekt och studier.

15.

Kommittén ställer sig kritisk till att det i förslaget till förordning införs nya begrepp och instrument, vilkas innehåll och räckvidd inte helt tydligt framgår. Det är t.ex. inte tillräckligt tydligt vilka av de ”verktyg och mekanismer på EU-nivå för att hantera bristen på personal och ekonomiska resurser, och underlätta införandet av innovativa lösningar inom hälso- och sjukvården […]” som nämns under första målet som ska utvecklas. Nya verktyg får inte leda till dubbla strukturer, dubbla kostnader eller en ökad administrativ börda.

16.

Kommittén stöder intentionen i programmet att uppmuntra politiska beslutsfattare och anställda inom hälsovården och vid hälsovårdsinstitutioner att använda innovativa och högvärdiga produkter och tjänster med avseende på de verktyg, mekanismer och riktlinjer som har utvecklats inom hälsovården. Därigenom vill man uppnå kostnadsbesparingar på lång sikt och samtidigt öka effektiviteten och hållbarheten i hälsosystemen. Kommittén föreslår att man på medellång sikt överväger ett kompletterande system med incitament till stöd för dessa effekter.

17.

Kommittén välkomnar målsättningarna att förbättra tillgången till medicinsk sakkunskap och information om specifika sjukdomar över nationsgränserna samt utarbeta gemensamma lösningar och riktlinjer för att förbättra kvaliteten på vården och patientsäkerheten. Aktörer och beslutsfattare inom hälsopolitiken samt anställda inom hälsovården borde uppmuntras att utnyttja de sakkunskaper som har samlats in genom de europeiska referensnäten och att genomföra de riktlinjer som har utarbetats. I samband med detta bör man också överväga utbytesprogram för olika personalkategorier på hälsoområdet, som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och folkhälsoexperter.

18.

Kommittén instämmer i att man därför bör främja samarbetet vid utvärderingen av medicinska metoder och undersöka potentialen med e-hälsotillämpningar, och förutsätter att man i det samarbete som eftersträvas i fråga om elektroniska patientregister respekterar de krav som uppgiftsskyddet, läkarnas tystnadsplikt och patienternas självbestämmande ställer.

19.

Kommittén anser att det är rätt att fokusera på identifiering, spridning och främjande av bästa praxis och projekt för att främja hälsan och förebygga sjukdomar som uppstår till följd av bl.a. tobaksrökning, dåliga kost- och motionsvanor, alkoholmissbruk och oskyddade sexuella kontakter. Kommittén förväntar sig dessutom att man tar itu med den allt högre graden av antibiotikaresistens och kopplingen till användningen av antibiotika i djuruppfödningen, framför allt vid intensiv djuruppfödning, samt nödvändigheten av förebyggande hälsovård genom vaccinationer. Frågan om ojämlik hälsa, psykisk hälsa, sociala bestämningsfaktorer för hälsa och välbefinnande, som hittills inte har beaktats, måste också tas med i programmet med tanke på kopplingen till den pågående finansiella och ekonomiska krisen.

20.

Kommittén välkomnar de stödberättigande åtgärder som fastställs i artikel 4.1, framför allt när det handlar om att utveckla samarbetet vid utvärdering av medicinska metoder och öka driftskompatibiliteten för e-hälsotillämpningar i syfte att stärka patienternas rättigheter.

21.

Kommittén kräver som komplement till samarbete vid utvärderingen av medicinska metoder att det görs hälsokonsekvensbedömningar (Health Impact Assessments), särskilt med avseende på aktuella eller framtida strategier, planer och program både inom och utanför hälsoområdet.

22.

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka om man inte vid sidan av medlemsstaterna, patientorganisationerna och intressegrupperna också kan involvera självhjälpsgrupper för drabbade i samarbetet för att utarbeta samordnade åtgärder på EU-nivå som gör det möjligt att utnyttja gränsöverskridande behandlingsmöjligheter.

23.

Kommittén välkomnar strävan i programmet att ge omfattande stöd till ”tillhandahållande av kunskap”. Ett viktigt mål i detta sammanhang bör vara att lägga grunden för metodologiska färdigheter bland beslutsfattarna och de institutioner som förbereder besluten i syfte att utveckla skräddarsydda temainriktade lösningar på nationell och regional nivå som gör det möjligt att tillämpa lösningar i de strukturer och system som är specifika för länderna och som har vuxit fram historiskt.

24.

Kommittén stöder inriktningen på åtgärder som ska motverka bristen på arbetskraft inom hälsovården och på vårdområdet och utgår ifrån att åtgärder som syftar till att stödja hållbar tillgång till arbetskraft inom hälsovården och på vårdområdet inte motverkas av att yrkeskunnig personal lockas över från andra medlemsstater.

25.

I detta sammanhang hänvisar kommittén till att utbildningen av vård- och omsorgspersonal måste anpassas till 2000-talets behov, såsom krävs i Lancet-rapporten ”Health professionals for a new century: transforming education to strengthen health systems in an interdependent world”. Vi uppmanar dessutom till en fortsatt dialog om en omorientering av utbildningen av vårdpersonal i de ansvariga EU-organen.

26.

Kommittén välkomnar alla de åtgärder som nämns i artikel 4.2 och 4.3 och som ska vidtas för att öka tillgången till bättre och tryggare vård för medborgarna, men också för att förebygga sjukdomar. Kommittén förväntar sig att man inte bara skapar referensnätverk eller referenscentrum, i synnerhet för studie och forskning, diagnos och behandling beträffande sjukdomar som är sällsynta i Europa, utbyter bästa praxis och skapar kunskapssystem om hälso- och sjukvård utan framför allt också utarbetar riktlinjer som syftar till försiktig användning av antibiotika samt åtgärder som generellt sett stimulerar medborgarna till en försiktig hantering av framför allt icke-receptbelagda läkemedel.

27.

Kommittén stöder inriktningen på skyddet för medborgarna mot gränsöverskridande hälsohot, som går ut på att man utvecklar gemensamma strategier för bättre beredskap och samordning i samband med hälsokriser. Utgångspunkten för strategierna bör vara att man tar hänsyn till nationell och regional kompetens, och att mekanismerna för det gränsöverskridande samarbetet fastställs på grundval av denna kompetens.

28.

Vi vill i detta sammanhang tydligt framhålla vår förväntan att de lokala och regionala myndigheterna, med tanke på deras befogenheter för hälso- och katastrofskyddet i medlemsstaterna, måste involveras i arbetet med att utarbeta, genomföra och utvärdera dessa åtgärder.

29.

Kommittén framhåller också vikten av hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen. Medlemsstaterna bör därför göra främjande av hälsa inom närings- och arbetslivet till en fast del av sin hälsopolitik.

30.

Kommittén undrar om det räcker med den planerade budgeten på sammanlagt 446 miljoner euro under perioden 2014–2020, trots att detta innebär en höjning jämfört med tidigare program. Kommittén beklagar att kommissionen inte har fastställt en betydligt större budget med tanke på den samhällsekonomiska nytta som en minskning av utgifterna för sjukdomskostnader och sjukfrånvaro på arbetsplatsen medför.

31.

Kommittén förväntar sig att kommissionen fördelar de egentligen alltför knappa medlen på ett balanserat sätt som medger insyn och att kommittén involveras i god tid när fördelningskriterierna ska fastställas, framför allt i samband med de årliga arbetsprogram som nämns i artikel 11.1.

32.

Kommittén anser att man tydligt bör begränsa den del av den totala budgeten som ska användas för tjänstekontrakt och göra resultaten av tjänstekontrakten tillgängliga för medlemsstaterna, regionerna och andra berörda aktörer.

33.

Kommittén ställer sig positiv till att programmet också görs tillgängligt för tredjeländer, eftersom framför allt sådana frågor som gränsöverskridande hälsovård, åtgärder för att avhjälpa bristen på sakkunnig personal och katastrofberedskap måste ses i ett gränsöverskridande sammanhang.

34.

Kommittén framhåller kopplingen till ”den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete” (EGTS) och möjligheten att utnyttja de positiva effekterna och möjligheterna i samband med detta, framför allt i medlemsstaternas gränsregioner.

35.

Kommittén ställer sig bakom principen att bidrag enligt artikel 7.2 endast får beviljas om man kan konstatera att det finns ett påtagligt EU-mervärde och påminner om att detta innovativa mervärde bör komma patienterna till nytta och inte enbart definieras utifrån kommersiella hänsyn och minskade hälsokostnader.

36.

Kommittén beklagar dock att detta mervärde endast behandlas under punkt 6.5.2 i finansieringsöversikten, där det hänvisas till den samordning, den styrning och det främjande som krävs på EU-nivå för att uppnå programmets mål. Detta är dock i sig tillräckliga argument för att EU ska kunna agera i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 168, dvs. för ett överstatligt agerande.

37.

Kommittén noterar att det behövs en verifierbar grund för de aspekter som formuleras under punkt 6.5.2 i finansieringsöversikten som t.ex. ”åtgärder som skulle kunna leda till ett system för riktmärkning, ökning av stordriftsfördelarna genom att dubbelarbete undviks och genom att utnyttjandet av de ekonomiska resurserna optimeras” för att detta mervärde ska kunna fastställas.

38.

Kommittén anser att samfinansieringen av åtgärder enligt artikel 7.3 borde ske enligt reglerna för strukturfonderna, så att struktursvaga regioner kan få lämpligt stöd.

39.

Kommittén välkomnar den utlovade förenklingen av ansöknings- och förvaltningsförfarandet för åtgärderna och framhåller att den nuvarande administrativa bördan med det nuvarande programmet (2007-2013) har lett till ett lågt deltagande.