32001Y0115(02)

Åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål

(2001/C 12/02)

INLEDNING

Begreppet ömsesidigt erkännande av domar i brottmål aktualiserades vid Europeiska rådet i Cardiff den 15-16 juni 1998.

Punkt 45 f i rådets och kommissionens handlingsplan, som antogs den 3 december 1998, för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, innehöll föreskrifter om att inleda en process syftande till att underlätta ömsesidigt erkännande av beslut och verkställighet av domar i brottmål inom två år efter det att fördraget trätt i kraft.

Tanken återupptogs i oktober 1999 av Europeiska rådet i Tammerfors, som bedömde att ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden skulle bli hörnstenen i det rättsliga samarbetet på såväl det civilrättsliga som det straffrättsliga området inom unionen (punkterna 33-37). Europeiska rådet i Tammerfors slog uttryckligen fast att denna princip bör gälla såväl domar som andra beslut fattade av rättsliga myndigheter. Det begärde dessutom att rådet och kommissionen före december 2000 skulle anta ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande (se punkt 37 från Europeiska rådet i Tammerfors).

Förverkligandet av detta åtgärdsprogram har integrerats i Europeiska kommissionens resultattavla för mätning av de framsteg som gjorts för att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen.

Det ömsesidiga erkännandet bör göra det möjligt att förstärka samarbetet mellan medlemsstater, men också att förstärka skyddet av personers rättigheter. Det kan främja bättre återanpassning av brottslingar i samhället. Slutligen är det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden en rättssäkerhetsfaktor inom unionen, eftersom det garanterar att en dom som avkunnats i en av medlemsstaterna inte ifrågasätts i en annan medlemsstat.

Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Detta förtroende vilar särskilt på den gemensamma grund som deras trohet mot principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen utgör.

Vissa former av ömsesidigt erkännande har redan införts i de instrument för rättsligt samarbete som före Maastrichtfördraget har antagits i olika forum, och därefter inom Europeiska unionens ram.

När det gäller erkännande av slutliga avgöranden har flera instrument utarbetats: Europeisk konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar av den 28 maj 1970, Konvention mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska domar av den 13 november 1991, antagen inom ramen för det politiska samarbetet, Europeiska unionens konvention av den 17 juni 1998 om kördiskvalifikationer.

Dessutom syftar överförandet av dömda personer i enlighet med Europarådets konvention av den 21 mars 1983 huvudsakligen till att främja deras rehabilitering och utgår från humanitära överväganden. Det innebär med nödvändighet att verkställighetsstaten erkänner den dömande statens avgörande.

Erkännandet av en dom innebär också att den måste beaktas av övriga stater, det vill säga att samma gärningar inte på nytt blir domstolssak och att de slutliga avgörandena inte ifrågasätts. Det är denna princip som det är frågan om i konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om tillämpningen av principen ne bis in idem, undertecknad i Bryssel inom ramen för det europeiska politiska samarbetet den 25 maj 1987. Europarådets konvention av den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål innehåller också regler om ne bis in idem. Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, undertecknad den 19 juni 1990, innehåller också bestämmelser som hänför sig till denna princip.

Inom ramen för Europeiska unionen bör konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och konventionen av den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i nämnas samt konventionen om kördiskvalifikationer, antagen den 17 juni 1998.

Inget av dessa instrument har ännu trätt i kraft mellan alla medlemsstaterna. Vad beträffar de instrument som har antagits eller som skall antas inom ramen för Europeiska unionen, åligger det medlemsstaterna att ratificera dem snarast. Beträffande de andra, inbegripet konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska brottmålsdomar av den 13 november 1991 antagen inom ramen för det politiska samarbetet, bör man samtidigt eftersträva mer moderna mekanismer som har den högre grad av normativitet som är utmärkande för de instrument som föreskrivs i artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen och som gör det möjligt att planera för ett så fullständigt system som möjligt för ömsesidigt erkännande.

Det bör påpekas att flera befintliga instrument ger de stater som är parter i konventionen möjlighet att välja mellan att fullfölja verkställigheten av avgörandet eller omvandla det.

Principen om en omvandling av avgörandet bör utredas för att ta reda på i vilken utsträckning detta är förenligt med den princip om ömsesidigt erkännande som är inskriven i slutsatserna från Tammerfors.

Vissa aspekter av det ömsesidiga erkännandet har inte behandlats inom den internationella ramen, särskilt de aspekter som rör avgöranden som föregår dom eller, vid utformandet av en dom, beaktandet av utländska straffrättsliga beslut, särskilt för att bedöma om personen har begått brott tidigare och eventuella återfall.

Ömsesidigt erkännande tar sig därför olika uttryck, och ett sådant erkännande skall eftersträvas på alla stadier av brottmålsförfarandet, före, under eller efter domen, men de närmare bestämmelserna växlar beroende på avgörandets karaktär och det utdömda straffet.

På vart och ett av dessa områden hänger omfattningen av det ömsesidiga erkännandet nära samman med förekomsten av och innehållet i vissa parametrar som är avgörande för dess effektivitet. Dessa parametrar har fastställts under överläggningarna i rådet, särskilt av Förenade kungarikets delegation.

Parametrarna är följande:

- Den planerade åtgärdens räckvidd, som kan vara allmän eller begränsad till vissa brott. Ett visst antal åtgärder för genomförande av det ömsesidiga erkännandet kan begränsas till grova brott.

- Bibehållande eller avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet som villkor för erkännande.

- Mekanismer till skydd för tredje parts, offrens och de misstänktas rättigheter.

- Fastställande av nödvändiga gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, t.ex. när det gäller domstolarnas behörighet.

- Frågan om direkt eller indirekt verkställighet av avgörandet samt fastställande och omfattning av ett eventuellt förfarande för godkännande.

- Fastställande och omfattning av motiven för att vägra erkännande med hänvisning till den anmodade statens suveränitet eller andra väsentliga intressen, eller till lagligheten.

- Staternas ansvarssystem i händelse av att målet läggs ned, frikännande eller frigivning.

Beroende på det berörda avgörandets karaktär kan beaktandet av en viss parameter komma att variera efter målet att nå fram till ett mer eller mindre ambitiöst genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, såvida det inte visar sig nödvändigt att anta en ensidig bestämmelse som gör det möjligt att tillämpa denna parameter på samtliga åtgärder.

I åtgärdsprogrammet, som är tänkt att vara övergripande, anges de olika områden på vilka medlemsstaterna bör inrikta sina ansträngningar under de närmaste åren för att gradvis nå fram till ett ömsesidigt erkännande av domar i brottmål i Europeiska unionen.

Programmet skall emellertid inte ses som ett slutgiltigt program i vilket ömsesidigt erkännande av domar i brottmål fastställs en gång för alla, utan som en ambitiös, progressiv och realistisk ansats. Syftet med programmet är att bana väg och redogöra för strategien på de berörda områdena, utan att för den skull definitivt och på ett bindande sätt fastställa formerna för det kommande arbetet. Medlemsstaterna bör inte heller anse att detta program fritar dem från att ratificera vissa i ämnet relevanta instrument som har antagits i andra forum. Det arbete som i förekommande fall blir följden av detta program bör i möjligaste mån utgå från lösningar som redan finns i befintliga instrument för att undvika onödigt dubbelarbete.

Vid genomförandet av detta program bör man slutligen, när så är lämpligt, samla flera åtgärder inom ett och samma instrument.

Genomförandet av programmet, där framstegen bör göras till föremål för en ömsesidig utvärdering, är ett viktigt steg.

Den 26 juli 2000 lade kommissionen fram ett meddelande för rådet och Europaparlamentet om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål.

I åtgärdsprogrammet återfinns kommissionens bidrag och de riktlinjer som drogs upp vid det informella rådsmötet med justitie- och inrikesministrarna den 28-29 juli 2000 i Marseille.

ÅTGÄRDSPROGRAM

1. BEAKTANDE AV SLUTGILTIGA DOMAR I BROTTMÅL SOM TIDIGARE AVKUNNATS AV EN DOMARE I EN ANNAN MEDLEMSSTAT

1.1 Ne bis in idem

Syfte: Stärka rättssäkerheten i unionen genom att garantera att en slutgiltig fällande dom i brottmål avkunnad i en av medlemsstaterna inte ifrågasätts i en annan medlemsstat. Det faktum att det föreligger ett sådant domslut från en medlemsstat skall utgöra hinder mot att den gärning eller det beteende som redan har varit uppe till behandling blir föremål för nya rättsliga åtgärder i en annan medlemsstat. Detta syfte har delvis förverkligats i artiklarna 54-57 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

I detta avseende bör de i artikel 55 i denna konvention föreskrivna möjligheterna till förbehåll ses över, särskilt den möjlighet som ger en stat tillstånd att förklara sig icke bunden av principen ne bis in idem när "de i en utländsk dom åberopade gärningarna delvis har ägt rum på dess territorium ...".

När det gäller andra avgöranden, som exempelvis beslut om frikännande eller frigivning bör det undersökas hur dessa skall kunna innefattas i principen ne bis in idem, eventuellt med vissa förbehåll.

Slutligen skulle också frågan om avgöranden i en stat efter straffmedling kunna behandlas.

Åtgärd 1: Omprövning av artiklarna 54-57 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, efter konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om tillämpning av principen ne bis in idem, undertecknad i Bryssel den 25 maj 1987 med perspektivet att principen om ömsesidigt erkännande fullt ut skall tillämpas.

Prioritet: 6.

1.2 Individualiserad påföljd

Syfte: Att få en domare i en medlemsstat att beakta en fällande dom avkunnad i en annan medlemsstat i sin bedömning av brottslingens förflutna och att dra konsekvenserna av detta vid straffutmätningen.

Åtgärd 2: Antagande av ett eller flera instrument med fastställande av principen att en domare i en medlemsstat bör kunna beakta slutliga brottmålsdomar avkunnade i andra medlemsstater när han gör en bedömning av brottslingens förflutna, inbegripet återfall, och för att fastställa vilken typ av straff som skall utmätas och hur det skall avtjänas.

Prioritet: 4.

Eftersom denna princip, för att kunna tillämpas, förutsätter kännedom om den utländska fällande domen bör följande ske:

Åtgärd 3: För att underlätta den ömsesidiga informationen bör ett enhetligt utformat formulär skapas för framställningar om utdrag ur brottsregister, översatt till unionens olika språk (punkt 49 d i handlingsplanen av den 3 december 1998 för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa) och låta sig influeras av den modell som utarbetats inom Schengeninstanserna.

Prioritet: 2.

Åtgärd 4: En genomförbarhetsstudie bör göras varigenom det blir möjligt att fastställa hur man bäst och med fullständigt beaktande av kraven på individens friheter och uppgiftsskyddet, får fram den information som de behöriga myndigheterna i Europeiska unionen har om de domar i brottmål som avkunnats mot en person. Studien bör särskilt avse vilka slags domar som skulle beröras och utreda vilken av följande metoder som är bäst: a) att underlätta bilateralt utbyte av information, b) att inrätta nätverk av nationella register, c) att upprätta ett riktigt europeiskt centralregister.

Prioritet: 2.

2. VERKSTÄLLIGHET AV AVGÖRANDEN SOM FÖREGÅR DOM

2.1 Avgöranden om att skydda bevismaterial och frysning av egendom

2.1.1 Avgöranden som syftar till att öka bevis

Syfte: Se till att bevisning kan företes i samband med sakprövning, undvika att bevismaterial försvinner samt underlätta verkställighet av husrannsakan och beslag så att bevisning snabbt kan säkras i samband med ett brottmål (punkt 36 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors). Man bör hålla i minnet artikel 26 i den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål av den 15 maj 1972 och artikel 8 i Romkonventionen av den 6 november 1990 om överförande av lagföring.

Åtgärd 5: Söka efter framkomliga vägar

- för att mellan medlemsstaterna ogiltigförklara de förbehåll och förklaringar som avses i artikel 5 i 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, kompletterad genom artiklarna 51 och 52 i Schengenavtalets tillämpningskonvention vad beträffar tvångsåtgärder, särskilt när det gäller kampen mot den organiserade brottsligheten, penningtvätt av vinning av brott och ekonomisk brottslighet,

- för att mellan medlemsstaterna ogiltigförklara de skäl för avslag på framställningar om rättshjälp som anges i artikel 2 i 1959 års konvention, kompletterad genom artikel 50 i Schengenavtalets tillämpningskonvention.

Prioritet: 1.

Åtgärd 6: Skapa ett instrument om erkännande av beslut om att frysa bevismaterial för att hindra att bevismaterial som befinner sig på en annan medlemsstats territorium förstörs.

Prioritet: 1.

2.1.2 Provisoriska åtgärder för förverkande eller återställande till brottsoffren

Syfte: Möjliggöra erkännande och omedelbar verkställighet av beslut om att frysa tillgångar inför förverkande eller återställande till offret för en straffbar gärning.

Åtgärd 7: Utarbeta ett instrument om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning av tillgångar. Genom detta instrument bör det bli möjligt att få tillgångar provisoriskt frysta i akuta lägen, utan att behöva gå via förfarandet med ömsesidig rättslig hjälp, genom verkställighet av beslut av en domstol i en annan medlemsstat.

Ett liknande instrument skulle kunna skapas för att genomföra åtgärderna 6 och 7.

Prioritet: 1.

2.2 Beslut med avseende på personer

2.2.1 Beslut om anhållande

Syfte: Underlätta verkställigheten av beslut om anhållande för att kunna väcka åtal. I samband med detta bör man hålla i minnet rekommendation 28 i Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet enligt vilken man bör räkna med möjligheten att på lång sikt inrätta ett enhetligt europeiskt rättsligt område i fråga om utlämning.

Åtgärd 8: Söka efter möjligheter, åtminstone när det gäller de allvarligaste brotten enligt artikel 29 i Fördraget om Europeiska unionen, att inrätta ett system för överlämnande som skulle grunda sig på erkännande och omedelbar verkställighet av det beslut om anhållande som kommer från den ansökande statens rättsliga myndighet. I systemet skall bland annat de fall fastställas där beslutet utgör tillräcklig grund för de anmodade behöriga myndigheterna att utlämna personen i syfte att upprätta ett enda rättsligt område när det gäller utlämning.

Prioritet: 2.

2.2.2 Kontrollåtgärder som inte innebär frihetsberövande

Syfte: Säkerställa samarbete i fall då en person har vissa skyldigheter eller måste övervakas inom ramen för en rättslig kontroll innan domen avkunnas.

Åtgärd 9: Göra upp en förteckning över åtgärder som kan komma att beröras, former för övervakning som gör det möjligt att förvissa sig om att de efterlevs av de personer för vilka de gäller samt påföljder vid brist på efterlevnad.

Prioritet: 3.

Åtgärd 10: Mot bakgrund av denna inventering planera antagande av ett instrument som medger erkännande och omedelbar verkställighet av kontroll-, övervaknings- eller säkerhetsåtgärder som förordnats av en rättslig myndighet innan domen avkunnas i sakfrågan. Detta instrument bör omfatta alla personer som är föremål för rättsliga åtgärder (åtal) i någon av medlemsstaterna, men kan befinna sig i en annan medlemsstat och det bör föreskrivas hur övervakningen skall genomföras av dessa åtgärder liksom påföljderna då dessa inte följs.

Prioritet: 5.

2.3 Beaktande av beslut om att vidta rättsliga åtgärder i andra medlemsstater

Syfte: Den internationella brottslighetens utveckling har medfört en avsevärd ökning av sådana fall där flera medlemsstater enligt sin egen processrätt är behöriga att väcka åtal och avkunna domar för samma gärningar eller för gärningar som är nära förbundna. Därför är det lämpligt att inom unionen främja en lösning på positiva behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna, och i möjligaste mån undvika att flera rättsliga förfaranden inleds. I detta syfte borde en genomförbarhetsstudie göras över upprättandet av ett centralt register för att undvika att åtal avslås enligt principen ne bis in idem, vilket också skulle kunna ge användbara upplysningar om utredningar av flera brott där en och samma person är inblandad.

Åtgärd 11: Utarbeta ett instrument som föreskriver möjligheten att överföra lagföringen till andra medlemsstater och som främjar samordningen mellan medlemsstaterna i detta syfte med beaktande av Eurojusts behörighet på detta område, eftersom en av dess uppgifter består just i att "underlätta själva samordningen av de nationella åklagarmyndigheterna" (punkt 46 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors). Kriterier som underlättar fastställandet av behörighet kunde utarbetas för att underlätta denna samordning, mot bakgrund av bl.a. Europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål, undertecknad i Strasbourg den 15 maj 1972.

Prioritet: 4.

Åtgärd 12: Göra en genomförbarhetsstudie som gör det möjligt att fastställa hur man bäst och med fullständigt beaktande av kraven på individens friheter och uppgiftsskyddet får fram den information som de behöriga myndigheterna i Europeiska unionen har om pågående utredningar och rättsliga förfaranden rörande en person. Studien bör särskilt avse de brottskategorier som skulle kunna beröras och i vilket skede av processen som denna information borde komma in. Den bör utreda vilken av följande metoder som är bäst: a) att underlätta bilateralt utbyte av information, b) att inrätta nätverk av nationella register, c) att upprätta ett riktigt europeiskt centralregister.

Prioritet: 2.

3. FÄLLANDE DOMAR

3.1 Fängelse

3.1.1 Erkännande och omedelbar verkställighet av en slutgiltig dom som i en medlemsstat avkunnats mot en medborgare i en annan medlemsstat, när en medlemsstat som i enlighet med artikel 7.2 i konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 27 september 1996 vägrar utlämna en person endast av det skälet att det rör sig om en medborgare i den staten.

Syfte: Om det visar sig vara omöjligt för en medlemsstat att inte tillämpa principen om icke-utlämning av sina medborgare, säkerställa att den dom med anledning av vilken utlämning begärs verkställs inom denna medlemsstats territorium.

Åtgärd 13: Antagande av ett tilläggsinstrument till Europeiska unionens konvention av den 27 september 1996 om utlämning och Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957. Endast "fakultativt" överförande av verkställigheten föreskrivs i artikel 3 b i konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska brottmålsdomar, som undertecknades i Bryssel den 13 november 1991. Det instrument som skall utarbetas kunde enligt det alternativ som valts fastställa en ny princip om att "antingen utlämna personen eller verkställa domen". De konkreta formerna för verkställighet av domen, såsom fullföljande av verkställighet eller omvandling av dom, bör inkluderas i detta instrument.

Prioritet: 3.

Syfte: Man bör utvärdera de internationella instrumenten för slutgiltiga domar om frihetsberövande och se om dessa instrument gör det möjligt att säkerställa ett fullständigt system för ömsesidigt erkännande.

Åtgärd 14: Utvärdera i vilken mån mer moderna mekanismer gör det möjligt att planera för ett fullständigt system för ömsesidigt erkännande av slutgiltig dom om frihetsberövande.

Prioritet: 3.

3.1.2 Överförande av personer som försöker undkomma rättvisan efter att ha fått slutgiltig dom

Syfte: Förenkla förfarandena om en person som slutgiltigt dömts försöker undkomma rättvisan (punkt 35 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors).

Åtgärd 15: Antagande av ett instrument där det formella förfarandet för utlämning avskaffas genom att göra det möjligt att till den dömande staten överföra en person som försöker undkomma rättvisan efter att ha fått slutgiltig dom i enlighet med artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen. De fall där fullföljandet av verkställighet av straff skulle kunna ersätta förfarandet med överföring bör övervägas. Detta instrument om inrättandet av principen "uppskjuta eller fullfölja verkställighet av straff" kommer särskilt att avse förrymda dömda personer.

Prioritet: 3.

3.1.4 Överförande av dömda personer i syfte att främja social återanpassning

Syfte: Göra det möjligt för personer med hemvist i en medlemsstat att avtjäna sitt straff i den staten. Man bör här hålla i minnet artikel 2 i överenskommelsen om tillämpning mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater av Europarådets konvention om överförande av dömda personer av den 25 maj 1987.

Åtgärd 16: Antagande av ett tilläggsinstrument till Europeiska konventionen av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer som gäller för medborgare i en stat så att åtgärden utvidgas till att gälla personer med hemvist i en stat.

Prioritet: 4.

3.2 Bötesstraff

Syfte: Säkerställa att böter som ådömts fysiska och juridiska personer i en medlemsstat kan drivas in i någon annan medlemsstat. Man bör hålla i minnet de bestämmelser som i detta avseende antagits i konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska brottmålsdomar av den 13 november 1991.

Åtgärd 17: Integration på unionsnivå av ett särskilt avtal inom ramen för Schengen om samarbete om förfaranden som gäller trafikbrott och verkställighet av de bötesstraff som gäller dessa och som godkänts av Verkställande kommittén för Schengen genom ett beslut av den 28 april 1999. Detta avtal, som är ett av de beslut som utgör Schengenregelverket, bör bli föremål för en rådsakt på grundval av artikel 34.2 i Fördraget om Europeiska unionen, med upprättande av ett nytt rättsligt instrument där dess materiella bestämmelser skall ingå.

Prioritet: 1.

Åtgärd 18: Utarbeta ett instrument som gör det möjligt för den stat där den dömde har hemvist att säkerställa indrivning av böter som en annan medlemsstat slutligt ådömt en fysisk eller juridisk person. Detta instrument kunde föreskriva automatisk indrivning av böter som ådömts för straffbara gärningar eller eventuellt ett förenklat valideringsförfarande. Det bör även, så långt detta är möjligt, ingå bestämmelser om förfarandet när böterna inte betalas. Under detta arbete kommer hänsyn att tas till skillnaderna mellan Europeiska unionens medlemsstater när det gäller juridiska personers ansvar.

Prioritet: 2.

3.3 Förverkande

Syfte: Förbättra verkställigheten i en medlemsstat av ett beslut om förverkande, särskilt när det gäller återställande till offret för en straffbar gärning, som avkunnats i en annan medlemsstat med beaktande av den europeiska konventionen av den 8 november 1990 om penningtvätt, spårande, beslag och förverkande av vinning av brott.

Åtgärd 19:

- Särskilt undersöka om alla orsakerna till avslag när det gäller verkställighet av förverkande enligt artikel 18 i konventionen från 1990 är förenliga med principen om ömsesidigt erkännande.

- Utan att påverka gemenskapens befogenheter, undersöka hur man skulle kunna förbättra erkännandet och den omedelbara verkställigheten i en medlemsstat av ett beslut i en annan medlemsstat för att skydda brottsoffrets intressen, när ett sådant beslut ingår i ett beslut om straffrättslig påföljd.

Prioritet: 2.

3.4 Förlust av rättigheter samt andra påföljder

Syfte: Gradvis utvidga påföljder som innebär förlust av rättigheter så att de omfattar hela Europeiska unionens territorium. Vissa påföljder måste, om de skall vara effektiva inom det europeiska området, erkännas och verkställas i hela unionen. Det är också lämpligt att beakta rekommendation 7 i handlingsplanen från 1997 om den organiserade brottsligheten, där medlemsstaterna ombeds att förbjuda personer som begått överträdelser som har samband med den organiserade brottsligheten att delta i medlemsstaternas eller gemenskapens offentliga anbudsförfaranden och att avslå deras ansökningar om subventioner eller offentliga tillstånd samt rekommendation 2 i Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet, där samma tanke återfinns.

Åtgärd 20: Göra upp en förteckning över de för samtliga medlemsstater gemensamma förluster av rättigheter, förbud och förverkanden som meddelats en fysisk eller juridisk person i en medlemsstat i samband med eller till följd av en fällande dom.

Prioritet: 2.

Åtgärd 21: Göra en genomförbarhetsstudie för att fastställa hur man bäst och med fullständigt beaktande av kraven på individens friheter och uppgiftsskydd, får fram de uppgifter som Europeiska unionens behöriga myndigheter har om de åtgärder som gäller förlust av rättigheter, förbud och förverkanden som meddelats i en medlemsstat. Studien bör särskilt avse vilken av följande metoder som är bäst: a) att underlätta bilateralt utbyte av information, b) att inrätta nätverk av nationella register, c) att upprätta ett riktigt europeiskt centralregister.

Prioritet: 2.

Åtgärd 22: Utarbeta ett eller flera instrument som gör det möjligt att göra dessa förtecknade förluster av rättigheter giltiga i den stat där den dömde har hemvist och att utvidga vissa förluster av rättigheter till att omfatta hela unionens territorium, åtminstone när det gäller vissa kategorier av brott och förluster av rättigheter. Frågan om att utvidga påföljden av förbud att vistas på en stats territorium som ådömts någon i en medlemsstat till att omfatta hela unionen, bör också tas upp i detta sammanhang.

Prioritet: 5.

4. BESLUT SOM FATTATS OM UPPFÖLJNING EFTER STRAFFETS AVTJÄNANDE

Syfte: Att säkerställa samarbete när det gäller en person som har vissa skyldigheter eller övervakas och får stöd, särskilt vid villkorlig skyddstillsyn eller villkorlig frigivning.

Åtgärd 23: Försöka optimera tillämpningen av Europeiska konventionen rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer av den 30 november 1964. Man bör i synnerhet fastställa i vilken omfattning vissa förbehåll och skäl till att vägra verkställighet kan ogiltigförklaras mellan Europeiska unionens medlemsstater, i förekommande fall genom ett särskilt instrument.

Prioritet: 6.

5. ÖMSESIDIG UTVÄRDERING

Syfte: Fastställa en mekanism för ömsesidig utvärdering av erkännandet av domar i brottmål som gör det möjligt att bedöma hur långt medlemsstaterna nått när det gäller genomförandet av de planerade åtgärderna.

Åtgärd 24: Införa principen om ömsesidig utvärdering i ett instrument i linje med den gemensamma åtgärden av den 5 december 1997 om införande av en ordning för utvärdering av tillämpning och genomförande på nationell nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten. I detta hänseende innehåller rekommendation nr 8 i dokumentet "Förebyggande och bekämpning av den organiserade brottsligheten: Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet", en begäran om att rådet skall undersöka möjligheten att komplettera den nuvarande ordningen för utvärdering, vilken också skulle kunna användas vid utvärderingen av särskilda områden.

Prioritet: se rekommendation nr 8.

GENOMFÖRANDE AV ÅTGÄRDSPROGRAMMET

Det är svårt att fastställa tidsgränser för det arbete som skall genomföras inom Europeiska unionen - alltför snäva tidsfrister är orealistiska medan slutdatum som är alltför avlägsna får medlemsstaterna att tappa motivationen.

Man har följaktligen valt att fastställa prioriteringar som under alla omständigheter skall sättas i samband med såväl institutionernas och medlemsstaternas resurser som med det övriga arbete som pågår.

Dessa prioriteringar har fastställts med beaktande av följande parametrar:

- Några åtgärder har redan nu, då detta utkast utformas, föreslagits i vissa initiativ. De har således fått högsta prioritet.

- Vissa åtgärder har redan nu betecknats som prioriterade, antingen genom slutsatserna från Tammerfors eller vid senare rådsmöten på ministernivå.

- Vissa åtgärder är genomförbarhetsstudier. I det fallet kan man tänka sig att delegera genomförandet, som därför inte kommer att belasta rådets medel i särskilt hög grad. Alla dessa åtgärder har placerats högt på prioriteringslistan. När det gäller dessa åtgärder är det lämpligt att till fullo utnyttja de program som finansieras genom gemenskapernas budget.

- Slutligen har hänsyn tagits till den förutsebara positiva effekt på genomförandet av de mål som satts upp genom fördragen.

Med hänsyn till den vikt som slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors fäster vid det ömsesidiga erkännandet är det önskvärt att väsentliga framsteg när det gäller genomförandet av åtgärderna på nivå 1 och 2 görs före slutet av 2002. Det föreslogs att rådet skulle granska vilka framsteg som gjorts vid denna tidpunkt.

A: TABELL MED PRIORITERINGARNA

>Plats för tabell>

B: TABELL ORDNAD EFTER I VILKEN ORDNING ÅTGÄRDERNA PRESENTERAS

>Plats för tabell>