—

Paul Vervloet, Marc De Wit, Edgard Timperman, Godelieve Van Braekel, Patrick Beckx, Marc De Schryver, Guy Deneire, och Steve Van Hoof genom K. Geelen, E. Monard och W. Moonen, advocaten,

—

Organisme voor de financiering van pensioenen Ogeo Fund, genom J. Bourtembourg och F. Belleflamme, avocats,

—

Arcofin CVBA, Arcopar CVBA och Arcoplus CVBA, genom A. Verlinden, R. Martens och C. Maczkovics, advocaten,

—

Belgiens regering, genom J.-C. Halleux och C. Pochet, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Ryelandt och P. De Bock, advocaten

—

Europeiska kommissionen, genom P.-J. Loewenthal, L. Flynn och A. Nijenhuis, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande rör dels tolkningen av artiklarna 2 och 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 1994, s. 5; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 227), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG av den 9 mars 2005 (EUT L 79, 2005, s. 9) (nedan kallat direktiv 94/19), dels giltigheten av kommissionens beslut 2014/686/EU av den 3 juli 2014 om det statliga stöd SA.33927 (12/C) (f.d. 11/NN) som Belgien har genomfört – Garantisystem till skydd för fysiska personers andelar i finansiella kooperativ (EUT L 284, 2014, s. 53) (nedan kallat beslutet av den 3 juli 2014) samt tolkningen av artikel 108.3 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Paul Vervloet, Marc De Wit, Edgard Timperman, Godelieve Van Braekel, Patrick Beckx, Marc De Schryver, Guy Deneire och Steve Van Hoof samt Organisme voor de financiering van pensioenen Ogeo Fund (pensionsfinansieringsorganet Ogeo Fund), Gemeente Schaarbeek (kommunen Schaerbeek, Belgien) och Frédéric Ensch Famenne, å ena sidan, och Ministerraad (Belgiens ministerråd), å andra sidan. Genom artikel 36/24 1 § första stycket punkt 3 i wet tot vaststelling van het organiek statuut van de Nationale Bank van België (lagen om den rättsliga ställningen för Belgiens nationalbank) av den 22 februari 1998 (Belgisch Staatsblad, 28 mars 1998, s. 9377), i dess lydelse enligt koninklijk besluit betreffende de evolutie van de toezichtsarchitectuur voor de financiële sector (kunglig förordning om utvecklingen av tillsynsstrukturen för finanssektorn) av den 3 mars 2011 (Belgisch Staatsblad, 9 mars 2011, s. 15623) (nedan kallad lagen av den 22 februari 1998), infördes ett garantisystem avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn. Tvisten rör frågan huruvida detta system är förenligt med likabehandlingsprincipen som är stadfäst i den belgiska författningen.

3

Direktiv 94/19 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 2014, s. 149), med verkan från och med den 4 juli 2015, varför det fortfarande är tillämpligt i det nationella målet.

4

Första, åttonde, sextonde och sjuttonde skälen i direktiv 94/19 har följande lydelse:

”I enlighet med [EG‑fördragets] mål bör den harmoniska utvecklingen av kreditinstituts verksamhet inom hela gemenskapen främjas genom upphävande av alla begränsningar i etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, under det att banksystemet görs mer stabilt och skyddet för insättarna ökas.

…

Harmoniseringen måste begränsas till de huvudsakliga beståndsdelarna i ett system för garanti av insättningar och, inom en mycket kort tid, säkerställa betalningar enligt en garanti som är beräknad utifrån en gemensam lägsta nivå.

…

Å ena sidan bör den lägsta garantinivå som föreskrivs i detta direktiv inte lämna en allt för stor del av insättningarna utan skydd, såväl av hänsyn till konsumentskydd som till stabiliteten i det finansiella systemet. Å andra sidan skulle det inte vara lämpligt att inom hela gemenskapen införa en skyddsnivå som i vissa fall kan uppmuntra till en osund ekonomisk förvaltning av kreditinstitut. Kostnaden för att finansiera systemen bör också beaktas. Det förefaller rimligt att fastställa den gemensamma lägsta garantinivån till 20000 [euro]. Det kan bli nödvändigt med begränsade övergångsåtgärder för att möjliggöra att systemen uppfyller detta belopp.

En del medlemsstater ger insättarna en täckning för insättningar som är högre än den gemensamma lägsta garantinivå som föreskrivs i detta direktiv. Det förefaller inte rimligt att kräva att sådana system, av vilka vissa har införts nyligen som en följd av [kommissionens rekommendation 87/63/EEG av den 22 december 1986 om införande av system för garanti av insättningar i gemenskapen (EGT L 33, 1987, s. 16)], ändras på denna punkt.”

5

I artikel 1 leden 1 och 4 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

6

I artikel 2 i direktiv 94/19 föreskrivs följande:

”Följande skall inte omfattas av återbetalning från garantisystem:

…

…”

7

I artikel 3.1 första stycket i direktiv 94/19 föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera system för garanti av insättningar införs och officiellt erkänns inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter som avses i andra stycket och i punkt 4 får inget kreditinstitut som är auktoriserat i medlemsstaten enligt artikel 3 i [rådets första] direktiv 77/780/EEG [av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 322, 1977, s. 30)] ta emot insättningar om det inte är anslutet till ett sådant system.”

8

Direktiven 77/780 och 89/299 har upphävts genom och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (EGT L 126, 2000, s. 1), som har upphävts genom och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 2006, s. 1), vilket i sin tur upphävts genom och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338). Sistnämnda direktiv trädde i kraft den 1 januari 2014.

9

Artikel 1 i direktiv 77/780 hade följande lydelse:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…”

10

I artikel 1.2 i direktiv 89/299 föreskrevs följande:

”I detta direktiv avses med kreditinstitut sådana institut som omfattas av [direktiv 77/780], senast ändrat genom [rådets direktiv 86/524/EEG av den 27 oktober 1986 (EGT L 309, 1986, s. 15; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 131)].”

11

Artikel 2 i direktiv 89/299 hade följande lydelse:

”1.   Med iakttagande av de begränsningar som föreskrivs i artikel 6 skall ett kreditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas utgöras av följande:

…”

12

I artikel 4 i direktiv 2006/48 i dess ändrade lydelse, med verkan från den 7 december 2009, enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/111/EG av den 16 september 2009 (EUT L 302, 2009, s. 97) (nedan kallat direktiv 2006/48), föreskrevs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…”

13

I artikel 57 första stycket i direktiv 2006/48 föreskrevs följande:

”Med iakttagande av de begränsningar som föreskrivs i artikel 66 skall ett kreditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas utgöras av följande:

…”

14

Artikel 22 i direktiv 86/635, med rubriken ”Skulder och eget kapital: Post 9 – Tecknat kapital”, lyder enligt följande:

”Denna post skall omfatta kapital som, oavsett hur det betecknats i det enskilda fallet, enligt nationell lag skall räknas som eget kapital tecknat av aktieägare eller andra innehavare, allt efter det ifrågavarande institutets associationsform.”

15

Artikel 36/24 1 § i lagen av den 22 februari 1998 har följande lydelse:

”Kungen kan, efter att ha hört banken, i fall av plötslig finansmarknadskris eller en allvarlig risk för systemkris, för att begränsa omfattningen eller verkningarna av densamma

…”

16

I artikel 3 i koninklijk besluit tot uitvoering van de wet van 15 oktober 2008 houdende maatregelen ter bevordering van de financiële stabiliteit en inzonderheid tot instelling van een staatsgarantie voor verstrekte kredieten en andere verrichtingen in het kader van de financiële stabiliteit, voor wat betreft de bescherming van de deposito’s, de levensverzekeringen en het kapitaal van erkende coöperatieve vennootschappen, en tot wijziging van de wet van 2 augustus 2002 betreffende het toezicht op de financiële sector en de financiële diensten (kunglig förordning om genomförande av lagen av den 15 oktober 2008 om åtgärder för att främja finansiell stabilitet och särskilt om införandet av en statlig garanti för beviljade krediter och andra transaktioner inom ramen för den finansiella stabiliteten, vad rör skydd för insättningar, livförsäkringar och kapitalet i auktoriserade kooperativ, och om ändring av lagen av den 2 augusti 2002 om övervakning av finanssektorn och finansiella tjänster) av den14 november 2008 (Belgisch Staatsblad, 17 november 2008, s. 61285), i dess lydelse enligt koninklijk besluit (kunglig förordning) av den 10 oktober 2011 (Belgisch Staatsblad, 12 oktober 2011, s. 62641) (nedan kallad den kungliga förordningen av den 14 november 2008), föreskrivs följande:

”Inom ramen för Caisse des Dépôts et Consignations ska det inrättas en fond med namnet 'Särskild fond för skydd av insättningar och livförsäkringar och kapitalet vid godkända kooperativa bolag’.

Kungen ska besluta om hur den fond som avses i första stycket organiseras och bedriver sin verksamhet.”

17

I artikel 4 3 § i den kungliga kungörelsen av den 14 november 2008 föreskrivs följande:

”Kooperativ som auktoriserats i enlighet med kunglig förordning av den 8 januari 1962 om fastställande av villkor för auktorisering av nationella kooperativa koncerner och av kooperativ, vilka är kontrollerade institutioner som avses i 36/24 2 § lagen av den 22 februari 1998, eller för vilka gäller att minst hälften av deras förmögenhet direkt eller indirekt investerats i sådana institutioner, har på egen begäran rätt att delta.

En sådan begäran ska i förekommande fall inges till finansministern genom rekommenderat brev.

…”

18

I artikel 1 1 § i koninklijk besluit tot toekenning van een garantie tot bescherming van het kapitaal van erkende coöperatieve vennootschapen (kunglig förordning om beviljande av en garanti för att skydda kapitalet i auktoriserade kooperativ) av den 7 november 2011 (Belgisch Staatsblad, 18 november 2011, s. 68640) (nedan kallad den kungliga förordningen av den 7 november 2011), föreskrivs följande:

”Med tillämpning av artikel 4 3 § i kunglig förordning av den 14 november 2008, bifalls begäran om skydd för kapitalet i följande kooperativ

…”

19

Enligt artikel 3 i den kungliga förordningen av den 7 november 2011 trädde sistnämnda förordning i kraft den 14 oktober 2011.

20

I skäl 1 beslutet av den 3 juli 2014 anger Europeiska kommissionen att genom skrivelse av den 7 november 2011 har ”belgiska staten underrättat kommissionen om att den infört ett system med garantier … till skydd för fysiska personers andelar i auktoriserade kooperativ, som antingen står under tillsyn av den belgiska nationalbanken … eller har investerat minst hälften av tillgångarna i ett institut som står under sådan tillsyn (nedan kallade finansiella kooperativ)”.

21

Skäl 8 i detta beslut ingår i inledningen av kommissionens beskrivning avseende ”Rättslig bakgrund till den anmälda åtgärden”. Där anges följande:

”Den 30 september 2008 tillkännagav Dexia en kapitalökning på 6,4 miljarder euro, som tecknats av de befintliga aktieägarna (däribland Arco) och myndigheterna i Belgien, Frankrike och Luxemburg. Inför en särskild kommission i det belgiska parlamentet med uppdrag att undersöka omständigheterna kring avvecklingen av Dexia … förklarade den belgiska finansminister som var ansvarig när det statliga stödet beviljades Dexia 2008, att ett politiskt beslut hade fattats i september/oktober 2008 om att inrätta ett garantisystem för kooperativ efter förfrågningar att ingripa till förmån för Arco. Han förklarade att för att nå en överenskommelse om Dexia var regeringen tvungen att samtidigt fatta ett beslut om [bland annat] Arco …. Den dåvarande belgiska finansministern berättade också att åtagandet från 2008 hade gjorts för att Arco skulle gå med på att delta i räddningen av Dexia.”

22

I skäl 9 i nämnda beslut angav kommissionen att den belgiska regeringen i ett pressmeddelande från finansministern den 10 oktober 2008 tillkännagett att den bland annat beslutat att inrätta ett system som motsvarar det befintliga systemet med garantier för insättning, vad avser andra finansprodukter, särskilt andelar i finansiella kooperativ.

23

I skäl 10 i samma beslut anges följande:

”Den 21 januari 2009 bekräftade premiärministern och finansministern i ett gemensamt pressmeddelande det åtagande som den förra regeringen gjort att införa ett garantisystem för kooperativ. Samma dag publicerade Arco pressmeddelandet från den belgiska regeringen på sin webbplats. Andra finansiella kooperativ däremot tog avstånd från den parallell mellan insättningar och andelar i finansiella kooperativ som ligger till grund för garantisystemet för kooperativ.”

24

I skälen 11–15 i beslutet av den 3 juli 2014 beskriver kommissionen den lagstiftningsprocess som lett fram till den anmälda åtgärden enligt följande:

…

…”

25

I skäl 80 och följande skäl i samma beslut förklarade kommissionen sin bedömning avseende den anmäla åtgärden.

26

Vad avser fastställandet av stödmottagaren anger kommissionen i skäl 81 i nämnda beslut att det finns en stor skillnad mellan Arco-koncernen, som omfattar de auktoriserade kooperativen Arcopar, Arcoplus och Arcofin (nedan tillsammans kallade bolagen i Arco-koncernen), vilken sedan år 2001 är majoritetsaktieägare i Dexia, och övriga finansiella kooperativ som potentiellt kunde få stöd från garantisystemet för kooperativ.

27

I skälen 82–84 i beslutet av den 3 juli 2014 anges följande:

28

I skäl 90 i nämnda beslut angav kommissionen att den utifrån de uppgifter som angetts i skäl 85–89 i samma beslut drar slutsatsen att tillkännagivandet och verkställandet av garantisystemet för kooperativ bör betraktas som en enda åtgärd. I nämnda skäl anges följande:

29

Frågan om förekomsten av stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, behandlas i skälen 91–110 i beslutet av den 3 juli 2014. I skäl 99 som rör villkoret om användning av statliga medel anges följande:

30

I skälen 101–107 i beslutet, angående förekomsten av en selektiv fördel, anges följande:

31

Frågan om snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstater avhandlas i skälen 108 och 109 i beslutet av den 3 juli 2014. I dessa skäl anges följande:

32

På grundval av den analys som framgår av skälen 91–109 i detta beslut kom kommissionen i skäl 110 i samma beslut fram till att det i det nationella målet aktuella garantisystemet för kooperativ som är verksamma inom finanssektorn ”använder statliga medel, utgör en selektiv fördel för Arco, snedvrider konkurrensen och påverkar handeln på den inre marknaden i unionen” och därför ”uppfyller … alla kriterier för att betraktas som statligt stöd”. Kommissionen ansåg även att ”[a]lla dessa faktorer förekom senast när den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011 antogs, men den fördel som åtgärden skapade fanns redan när det tillkännagavs att åtgärden skulle inrättas den 10 oktober 2008”.

33

I skälen 111–128 i beslutet av den 3 juli 2014 behandlar kommissionen frågan om huruvida detta stöd är förenligt med den inre marknaden. Kommission kom i skäl 129 i beslutet fram till slutsatsen att stödåtgärden ”inte kan anses förenlig med den inre marknaden, eftersom den inte är lämplig, nödvändig och proportionerlig enligt [artikel 107.3 b FEUF] och inte heller faller under någon annan bestämmelse som reglerar om statligt stöd är förenligt med den inre marknaden”.

34

Kommissionen konstaterade sammanfattningsvis i skäl 143 i nämnda beslut att ”garantisystemet för kooperativ utgör ett statligt stöd till förmån för Arcopar, Arcofin och Arcoplus som genomförts olagligt av Belgien, nämligen i strid med [artikel 108.3 FEUF]”. I samma skäl ansåg kommissionen att ”Belgien [därför bör] upphäva den lag som garantisystemet för kooperativ grundar sig på (nämligen lagen av den 14 april 2009 och den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011) och återkräva fördelen från Arcopar, Arcofin och Arcoplus”.

35

I artikel 1 i beslutet av den 3 juli 2014 fastslår kommissionen att ”[d]et garantisystem för kooperativ som Belgien olagligt genomfört i strid med [artikel 108.3 FEUF] till förmån för de finansiella kooperativen inom [Arco-koncernen] är oförenligt med inre marknaden”.

36

I artikel 2.1 i beslutet åläggs Konungariket Belgien att från stödmottagarna återkräva det oförenliga stöd som beviljats, enligt kommissionens beräkningar. I artikel 2.4 i beslutet föreskrivs att ”Belgien [inte ska] göra några fler utbetalningar inom den stödåtgärd som avses i artikel 1, räknat från den dag då detta beslut har delgivits”.

37

I samband med finanskrisen, och särskilt i det sammanhanget att den fransk‑belgiska banken Dexia rekapitaliserades, införde de belgiska myndigheterna med stöd av artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998, ett regelverk om garantier. I detta regelverk föreskrevs att en särskild fond för insättningar skulle ersätta högst 100000 euro av de medel som fysiska personer investerat i andelar som sålts av finansiella kooperativ som anslutit sig till detta system med garantier för det fall att dessa kooperativ skulle gå i konkurs. Med tillämpning av den kungliga förordningen av den 14 november 2008, i dess lydelse enligt kunglig förordning av den 10 oktober 2011, tilläts bolagen i Arco-koncernen, som är en av de största aktieägarna i Dexia, genom den kungliga förordningen av den 7 november 2011 att ansluta sig till detta system.

38

Mellan december 2011 och januari 2012 väckte Paul Vervloet, Marc De Wit, Edgard Timperman, Godelieve Van Braekel, Patrick Beckx, Marc De Schryver, Guy Deneire och Steve Van Hoof samt Organisme de financement des pensions Ogeo Fund, kommunen Schaarbeek och Ensch Famenne talan vid Raad van State (Belgiens högsta förvaltningsdomstol) med yrkande att de kungliga förordningarna av den 10 oktober 2011 och den 7 november 2011 skulle ogiltigförklaras. Deras argument går i huvudsak ut på att dessa kungliga förordningar strider mot likabehandlingsprincipen, vilken har stadfästs i den belgiska författningen, eftersom förordningarna innebär att det ska göras skillnad mellan, å ena sidan, fysiska personer som innehar andelar i kooperativ som kan dra nytta av det garantisystem som införts genom nämnda förordningar och, å andra sidan, fysiska personer som innehar andelar i andra bolag som står finanssektorn nära som inte omfattas av nämnda system.

39

Eftersom Raad van State (Belgiens högsta förvaltningsdomstol) ansåg att nämnda kungliga förordningar grundas på artikel 36/24 i lagen av den 22 februari 1998, och således omfattas av de begränsningar som den belgiske lagstiftaren själv upprättat och att den åberopade skillnaden i behandling anges i lag, ingav den flera tolkningsfrågor till Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) angående huruvida denna artikel är förenlig med den belgiska författningen.

40

Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) har för det första angett att ministerrådet som grund för denna skillnad i behandling angett att andelar i ett auktoriserat kooperativ som är verksamt inom finanssektorn kan anses motsvara bankinsättningar för vilka direktiv 94/19 föreskriver att medlemsstaterna ska inrätta ett garantisystem. Bolagen i Arco‑koncernen, vilka intervenerat i förfarandet vid Raad van State (Belgiens högsta förvaltningsdomstol), har gjort gällande att direktivet har införlivats genom artikel 36/24 1 § första stycket led 3 i lagen av den 22 februari 1998, eftersom andelarna i kooperativen kan anses motsvara en sparprodukt.

41

Den hänskjutande domstolen anser därför att det som är avgörande för frågan huruvida den belgiska lagstiftaren, utan att åsidosätta likabehandlingsprincipen som stadfästs i den belgiska författningen, kunde ge behörighet åt kungen att införa ett system för att, förutom bankinsättningar, garantera värdet på de andelar en fysisk person, i egenskap av delägare, innehar i ett kooperativ som är verksamt inom finanssektorn, är huruvida denne lagstiftare hade befogenhet eller till och med en skyldighet att agera på detta sätt enligt artikel 2 i direktiv 94/19, i förekommande fall jämförd med artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och den allmänna likabehandlingsprincipen.

42

Vad för det andra rör kommissionens beslut av den 3 juli 2014 har Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) anmärkt att en prövning av huruvida en stödåtgärd eventuellt ska anses vara selektiv, vad avser tillämpningen av artikel 107 FEUF, uppvisar vissa likheter med prövningen av huruvida principen om likabehandling och om icke-diskriminering, vilken har stadfästs i den belgiska konstitutionen, har följts. Den hänskjutande domstolen har preciserat att den belgiska staten och bolagen i Arco-koncernen, vilka vid nämnda domstol gjort gällande att detta beslut är ogiltigt, har väckt talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut vid Europeiska unionens tribunal. Den hänskjutande domstolen har understrukit att de argument som vid nämnda domstol anförts av dessa bolag har upprepats och utvecklats i talan om ogiltigförklaring vid tribunalen. Bolagen hänvisar till dessa argument.

43

Samma bolag hävdar enligt Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) att kommissionen åsidosatt bland annat artikel 107.1, artikel 108.2 och artikel 296 andra stycket FEUF samt processuella regler om bevisbörda och bevisning. Bolagen har härvidlag åberopat två grunder som rör frågan om huruvida beslutet av den 3 juli 2014 är giltigt i den del den aktuella åtgärden kvalificerats som ett nytt statligt stöd. Bolagen har gjort gällande dels att de inte har beviljats någon selektiv fördel, dels att ovannämnda åtgärd inte kan antas snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna.

44

Bolagen ifrågasätter i deras första grund, för det första, kommissionens slutsats att de är stödmottagare vad avser det statliga stöd som konstaterats i beslutet av den 3 juli 2014. De direkta stödmottagarna är i det aktuella fallet de fysiska personer som är delägare i kooperativen som är verksamma inom finanssektorn samt Dexia, i vilken bolagen i Arco-koncernen har investerat. Stödet till Dexia har emellertid godkänts av kommissionen.

45

Bolagen i Arco-koncernen har för det andra ifrågasatt kommissionens slutsats att förklaringarna av den 10 oktober 2008 och den 21 januari 2009 samt den kungliga förordningen av den 7 november 2011 tillsammans utgör en och samma statliga intervention. Bolagen har härvidlag understrukit att i de inte omnämns med namn i pressmeddelandet av den 10 oktober 2008.

46

Dessa bolag har för det tredje ifrågasatt kommissionens slutsats att nämnda bolag har fått en förmån genom att fysiska personer som är delägare i bolagen sedan den 10 oktober 2008 har en garanti att deras andelar skyddas av den belgiska staten. Kommissionen har inte anfört någon bevisning som stöder denna slutsats. Den aktuella åtgärden innebar inte att bolagen i Arco-koncernen fick bättre tillgång till kapitalmarknaden. Den belgiska regeringens förklaringar år 2008 och år 2009 har ingen inverkan på dessa bolags ställning mot deras konkurrenter. Kommissionen kunde dessutom inte grunda sig på en presumtion om att det föreligger en fördel, eftersom den garanti som den belgiska staten utfärdat varken är obegränsad eller gratis.

47

Bolagen i Arco-koncernen har för det fjärde gjort gällande att den aktuella åtgärden på intet sätt är selektiv. Kommissionen har inte motiverat varför den jämför finansiella kooperativ med andra kooperativ och andra finansbolag. Kommissionen har inte visat på någon skillnad i behandling mellan företag som i rättsligt och praktiskt hänseende befinner sig i en jämförbar situation och kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten. Finansiella kooperativ befinner sig i en särskild situation bland annat vad rör vilka som äger dem, varvid 99 procent av andelarna ägs av småsparare, att deras regelverk helt eliminerar möjligheten till spekulation, att det finns begränsningar vad avser utdelning och vad gäller skattebehandlingen av utdelningen, vilken kan jämföras med vad som gäller för kapitalintäkterna från bankinsättningar. Under alla omständigheter är en eventuell skillnad i behandling berättigad med hänsyn till det aktuella systemets art eller allmänna systematik. Bolagen i Arco-koncernen har härvidlag hänvisat till domen av den 8 september 2011, Paint Graphos m.fl. (C‑78/08–C‑80/08, EU:C:2011:550).

48

Bolagen har för det femte hävdat att beslutet av den 3 juli 2014 inte innehåller en korrekt motivering. Kommissionen har inte gett en tillräcklig motivering vad avser förekomsten av en fördel.

49

Bolagen i Arco-koncernen har i sin andra grund ifrågasatt kommissionens slutsats att den aktuella åtgärden kan antas snedvrida konkurrensen. Kommissionen kunde inte med rätta anse att kapitalet i auktoriserade finansiella kooperativ fanns tillgängligt för dem som säljer investeringsprodukter eller för auktoriserade kooperativ som inte är verksamma inom finanssektorn. Bolagen anser vidare att kommission inte styrkt sin slutsats att handeln mellan medlemsstaterna riskerade att störas.

50

Med hänsyn till dessa argument frågar sig den hänskjutande domstolen om beslutet av den 3 juli 2014 är giltigt i förhållande till artiklarna 107 och 296 FEUF.

51

Den hänskjutande domstolen anser, för det tredje, att för det fall att EU‑domstolen skulle komma fram till att detta beslut är ogiltigt på grund av att kommissionen inte korrekt motiverat varför den betecknat den stödordning som föreskrivs i artikel 36/24 1 § första stycket led 3 i lagen av den 22 februari 1998 som ett nytt stöd, måste det fastställas att det inte finns några andra skäl att beteckna stödordningen som ett nytt stöd som borde ha anmälts till kommissionen enligt artikel 108.3 FEUF.

52

Den hänskjutande domstolen anser, för det fjärde, att för det fall att EU‑domstolen kommer fram till att beslutet av den 3 juli 2014 är giltigt, måste det utredas när det aktuella stödet genomfördes. I beslutet anges inte uttryckligen något sådant datum. Den hänskjutande domstolen har härvidlag anmärkt att det framgår av nämnda beslut dels att den aktuella stödordningen anmälts till kommissionen genom skrivelse av den 7 november 2011, dels att den kungliga förordningen av den 3 mars 2011, vilken enligt artikel 36/24 1 § första stycket led 3 i lagen av den 22 februari 1998 fått lagstatus, trädde i kraft den 1 april 2011. Om nämnda statliga stöd inte kan anses ha genomförts den dag den kungliga förordningen av den 3 mars 2011 antogs eller trädde i kraft, så är det emellertid osäkert huruvida belgiska staten kan anses ha åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 108.3 FEUF. Nämnda artikel 36/24 1 § första stycket led 3 i lagen av den 22 februari 1998 innebär nämligen endast att kungen har getts behörighet att införa den aktuella stödordningen och det är först genom den kungliga förordningen av den 7 november 2011 som det verkligen utställdes en sådan garanti, med stöd av den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011. Det föreligger dessutom tvivel huruvida kommissionen hade fog för att i skäl 110 i beslutet av den 3 juli 2014 slå fast att alla faktorer som gör att det föreligger ett statligt stöd var för handen senast när den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011 antogs, men att den fördel som åtgärden skapade fanns redan den 10 oktober 2008 när det tillkännagavs att åtgärden skulle inrättas.

53

Enligt Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) framgår det slutligen inte klart av beslutet av den 3 juli 2014 att kommissionen ansåg att det aktuella stödet verkställts den dag den kungliga förordningen av den 3 mars 2011 antogs eller trädde i kraft eller om så skedde först vid ett senare datum eller om denna institution ansåg att nämnda stöd genomförts vid en senare tidpunkt än de ovan angivna tidpunkterna. Om det första gäller, så ska det konstateras att artikel 108.3 FEUF utgjorde hinder för att anta nämnda kungliga förordning. Om det andra gäller, så måste det utredas huruvida – bland annat med hänsyn till den tid som gått från det att nämnda kungliga förordning trädde i kraft och de kungliga förordningarna om genomförande av nämnda förordning antogs – artikel 108.3 FEUF utgjorde hinder för att anta den kungliga förordningen av den 3 mars 2011, eftersom det denna bestämmelse föreskrivs ett krav kommissionen måste underrättas i ”god tid”.

54

Under dessa omständigheter beslutade Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) att förklara målet vilande och att ställa följande tolknings- och giltighetsfrågor till domstolen:

55

Vissa av de berörda parter som avses i artikel 23 i Europeiska unionens domstols stadga och som yttrat sig till domstolen har uttryckt tvivel angående huruvida tolknings- och giltighetsfrågorna kan upptas till sakprövning på grund av att vissa frågor saknar samband med tvisteföremålet i det nationella målet. Tvisten rör nämligen endast belgisk författningsrätt, varför direktiv 94/19 samt artiklarna 107 och 108 FEUF saknar relevans i det målet.

56

EU-domstolen erinrar härvidlag om att enligt dess fasta praxis ankommer det, inom ramen för det samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätt (dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 53, och dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

57

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 54, och dom av den 30 maj 2013, Halaf, C‑528/11, EU:C:2013:342, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

58

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Grondwettelijk Hof (Belgiens författningsdomstol) har att avgöra huruvida artikel 36/24 1 § första stycket led 3 i lagen av den 22 februari 1998 strider mot principen om likabehandling och om icke-diskriminering, vilken har stadfästs artiklarna 10 och 11 i den belgiska författningen, eftersom denna bestämmelse föreskriver att det ska göras åtskillnad mellan, å ena sidan, fysiska personer som är delägare i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, och, å andra sidan, fysiska personer som är delägare i andra bolag som är verksamma inom denna sektor.

59

Såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 30 och 31 i sitt förslag till avgörande framgår det både av detta beslut och av den hänskjutande domstolens svar på EU-domstolen begäran om klarlägganden enligt artikel 101 i domstolens rättegångsregler att den hänskjutande domstolen anser att den innan den uttalar sig i frågan huruvida det garantisystem till skydd för fysiska personers andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, som införts genom artikel 36/24 1 § första stycket led 3 i lagen av den 22 februari 1998, är förenligt med den belgiska författningen, först måste kontrollera att denna bestämmelse inte strider mot unionsrätten. Detta innebär att om det visar sig att det aktuella garantisystemet måste införas enligt direktiv 94/19, så kan den aktuella åtskillnaden mellan, å ena sidan, fysiska personer som är delägare i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, och, å andra sidan, fysiska personer som är delägare i andra bolag som är verksamma inom denna sektor, anses berättigad. Om det tvärtom skulle visa sig att unionsrätten utgör hinder mot ett sådant garantisystem på grund av att det inte är förenligt med bestämmelserna i direktiv 94/19 eller inte är förenligt med artiklarna 107 och 108 FEUF, så kan en sådan skillnad i behandling mellan olika andelsägare inte anses berättigad.

60

Under dessa förhållanden är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

61

Domstolen finner följaktligen att den hänskjutande domstolens frågor ska tas upp till prövning.

62

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 och 3 i direktiv 94/19, i förekommande fall jämförda med artiklarna 20 och 21 i stadgan och den allmänna likabehandlingsprincipen, ska tolkas så, att de ålägger medlemsstaterna att införa ett garantisystem avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, som garantisystemet i det nationella målet, och om så inte är fallet, huruvida de utgör hinder mot att en medlemsstat inför ett sådant garantisystem.

63

Enligt artikel 3.1 första stycket i direktiv 94/19 ska medlemsstaterna säkerställa att ett eller flera system för garanti av insättningar införs inom deras territorium.

64

För att bedöma omfattningen av den skyldighet som denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna i syfte att avgöra huruvida denna skyldighet innefattar ett krav att införa ett garantisystem avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom garantisystemet i det nationella målet, ska det avgöras huruvida sådana andelar omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 94/19 och den berörda personkretsen.

65

Vad för det första rör det materiella tillämpningsområdet för direktiv 94/19 framgår det redan av dess titel att det rör garantisystem avseende ”insättningar”. Enligt artikel 1 led 1 första stycket i nämnda direktiv förstås med uttrycket ”insättning” ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut.

66

Det framgår emellertid av handlingarna i målet att andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, inte omfattas av denna definition. Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande står det nämligen klart att sådana andelar i grunden utgör andelar i ett bolags kapitalbas, medan de insättningar som avses i direktiv 94/19 skiljer sig därifrån genom att de utgör inlåning i ett kreditinstitut.

67

Det ska dessutom påpekas att om även om insättningar enligt definitionen i artikel 1 första stycket i direktiv 94/19 ska återbetalas till innehavaren enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, så återspeglar det belopp som innehavaren av andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn såsom de i det nationella målet, hur kapitalavkastningen har utvecklats i dessa kooperativ. Förvärv av sådana andelar liknar således mera förvärv av aktier i aktiebolag – för vilka direktiv 94/19 inte föreskriver någon garanti – än en insättning på ett bankkonto.

68

Dessutom, och tvärtemot vad som verkar vara den belgiska regeringens ståndpunkt, kan andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, inte likställas med andelar i brittiska eller irländska building societies, vilka anses som insättningar enligt artikel 1 led 1 andra stycket i direktiv 94/19.

69

För det första omfattar denna särskilda utvidgning av begreppet insättning uttryckligen endast andelar i brittiska eller irländska building societies och inte andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn. Inget i ordalydelsen av eller den rättsliga bakgrunden till artikel 1 led 1 andra stycket i direktiv 94/19 talar för att denna bestämmelse är tänkt att omfatta andra finansiella instrument än de som uttryckligen anges där. För det andra framgår det uttryckligen av denna bestämmelse att den inte omfattar sådana andelar i dessa building societies som utgör en form av eget kapital. Andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, utgör emellertid, såsom framgår av punkt 66 ovan, en andel i ett bolags kapitalbas.

70

Vad vidare rör den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 94/19 ska det anmärkas att de två typer av insättningar som avses i artikel 1 led 1 första stycket i nämnda direktiv har det gemensamt att de sker hos ett kreditinstitut. För att andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn ska kunna anses som insättningar, i den mening som avses i direktiv 94/19, är det under alla omständigheter nödvändigt att dessa kooperativ kan anses som kreditinstitut, i den mening som avses i detta direktiv.

71

I artikel 1 led 4 i direktiv 94/19 definieras härvidlag begreppet kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra medel som ska återbetalas och att bevilja krediter för egen räkning. Det framgår emellertid varken av beslutet om hänskjutande eller de yttranden som ingetts till EU‑domstolen att dessa kooperativs verksamhet består i att bevilja krediter för egen räkning. Det finns inget som tyder på att sådana kooperativ tar emot insättningar från allmänheten eller att de, i likhet med banker, regelbundet beviljar krediter för egen räkning.

72

Detta innebär att andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 94/19, vare sig vad gäller det materiella tillämpningsområdet eller den berörda personkretsen. Det finns således inget som talar för slutsatsen att artikel 3.1 första stycket i direktiv 94/19 ålägger medlemsstaterna en skyldighet att införa ett garantisystem avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom det i det nationella målet.

73

Denna slutsats påverkas inte av den allmänna likabehandlingsprincipen som den hänskjutande domstolen hänvisat till i sin första fråga.

74

Domstolen har i detta sammanhang fastställt att likabehandlingsprincipen är en av unionsrättens grundläggande principer, som har stadfästs i artiklarna 20 och 21 i stadgan, och att den innebär ett krav på att jämförbara situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, bland annat, dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 54 och 55, och där angiven rättspraxis).

75

Såsom framgår av punkterna 65–72 ovan, och såsom generaladvokaten påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, skiljer sig andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, från insättningar i kreditinstitut vad avser syftet med den garanti för insättningar som föreskrivs i unionsrätten, och detta även om de i många avseenden kan likna klassiska sparprodukter, till exempel i fråga om beskattning, det sätt på vilket de regleras av den belgiska staten och deras popularitet hos allmänheten.

76

Det ska således prövas huruvida direktiv 94/19 utgör hinder mot att en medlemsstat inför ett sådant garantisystem vad avser andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet.

77

Det ska härvidlag påpekas att enligt artikel 2 andra stycket i direktiv 94/19 kan inga instrument som omfattas av definitionen av kapitalbas, enligt artikel 2 i direktiv 89/299, bli föremål för återbetalning från garantisystem.

78

Artikel 2 i direktiv 89/299 avser emellertid endast ”kreditinstituts” icke gruppbaserade kapitalbas, vilka med tillämpning av artikel 1.2 i samma direktiv, med hänvisning till artikel 1 i direktiv 77/780, i dess lydelse enligt direktiv 86/524, definieras som företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Denna definition överensstämmer dessutom helt med definitionen i artikel 1 led 4 i direktiv 94/19.

79

Såsom framgår av punkt 71 ovan omfattas emellertid inte auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, av ovannämnda definition av kreditinstitut.

80

Det ska i detta sammanhang anmärkas att artikel 57 i direktiv 2006/48, som ersatt direktiv 89/299, även omfattar ”kreditinstituts” icke gruppbaserade kapitalbas, varvid dessa institut, i artikel 4 led 1 i förstnämnda direktiv, definieras på samma sätt som kreditinstitut som avses i direktiv 94/19.

81

Under dessa förhållanden framstår inte den omständigheten att ett garantisystem för insättningar, såsom det som föreskrivs i belgisk rätt, utvidgas till att omfatta andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, inte som något som i sig är oförenligt med artikel 2 andra strecksatsen i direktiv 94/19.

82

Denna tolkning stöds av den omständigheten att direktiv 94/19, såsom framgår av åttonde, sextonde och sjuttonde skälen i samma direktiv, endast innebär en minsta harmoniseringsnivå vad avser insättningsgarantier.

83

Även om bestämmelserna i direktiv 94/19 således inte hindrar att medlemsstaterna utvidgar den garanti för insättningar som föreskrivs i deras nationella lagstiftning med stöd av nämnda bestämmelser till att även omfatta andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, så får en sådan utvidgning emellertid inte äventyra den praktiska verkan av det system för insättningsgarantier som medlemsstaterna enligt nämnda direktiv är skyldiga att införa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2006, Lidl Italia, C‑315/05, EU:C:2006:736, punkt 48) eller strida mot EUF-fördraget, särskilt artiklarna 107 och 108 FEUF.

84

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande kan det emellertid inte uteslutas att den praktiska verkan av det system för insättningsgarantier som föreskrivs i unionsrätten allvarligt äventyras om en medlemsstat belastar sitt nationella insättningsgarantisystem med risker som inte direkt har något med målsättningen med systemet att göra. Ju större de risker för vilka garanti ska ges är, desto mer urvattnas insättningsgarantin och desto mindre kan insättningsgarantisystemet bidra till att – med i stort sett samma medel – förverkliga de två syftena med direktiv 94/19, vilka, såsom framgår av det första skälet i direktivet, är att skydda insättarna i den händelse de insättningar som de anförtrott kreditinstituten blir indisponibla och att förstärka stabiliteten i banksystemet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2015, Surmačs, C‑127/14, EU:C:2015:522, punkt 21)

85

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den omständigheten att det införts ett garantisystem som omfattar andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, kan antas äventyra den praktiska verkan av det system för insättningsgarantier som införts i belgisk rätt i enlighet med direktiv 94/19.

86

Den hänskjutande domstolen ska härvidlag bland annat beakta den omständigheten att införandet av ett sådant system vad rör andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet, i förevarande fall ger ett stort antal små investerare tillträde till den belgiska insättningsgarantin. Vidare ska det beaktas att bolagen i Arco-koncernen, vilka anslutit sig till garantisystemet kort tid innan den föreskrivna garantin kom att åberopas, inte tidigare bidragit till dess finansiering.

87

Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 2 och 3 i direktiv 94/19 ska tolkas så, att de varken ålägger medlemsstaterna att införa ett garantisystem avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom det i det nationella målet, eller utgör hinder mot att en medlemsstat inför ett sådant system, förutsatt att detta system inte äventyrar den praktiska verkan av det system för insättningsgarantier som nämnda direktiv ålägger medlemsstaterna att införa, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, och förutsatt att nämnda system är förenligt med EUF‑fördraget, särskilt artiklarna 107 och 108 FEUF.

88

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida beslutet av den 3 juli 2014 strider dels mot artikel 107 FEUF, dels mot artikel 296 FEUF, genom att det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn betecknas som ett nytt statligt stöd.

89

Vad för det första rör artikel 107 FEUF utgör det fast rättspraxis att samtliga nedanstående villkor måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i nämnda bestämmelse. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas av åtgärden. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se, bland annat, dom av den 10 juni 2010, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑140/09, EU:C:2010:335, punkt 31, och dom av den 29 mars 2012, 3M Italia, C‑417/10, EU:C:2012:184, punkt 37).

90

Det har inte i sig bestritts att det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn utgör en statlig åtgärd och att det finansieras med statliga medel. Bolagen i Arco-koncernen och den belgiska regeringen anser däremot att de tre övriga villkoren för att nämnda system ska betecknas som ett statligt stöd inte är uppfyllda. De bestrider nämligen att detta system medför en selektiv fördel för bolagen i Arco-koncernen, att det påverkar handeln mellan medlemsstaterna och att det snedvrider konkurrensen. Det ska således prövas huruvida dessa tre villkor är uppfyllda för att avgöra huruvida kommissionen i beslutet av den 3 juli 2014 med rätta kunde beteckna detta system som ett statligt stöd.

91

Vad rör frågan vilken fördel det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn medför för bolagen i Arco-koncernen konstaterar domstolen, för det första, att kommissionen i punkterna 82–84 i beslutet av den 3 juli 2014 funnit att Arco var den enda verkliga stödmottagaren inom nämnda system.

92

Enligt bolagen i Arco-koncernen medför inte detta system fördelar för dem, utan syftet är att gynna de fysiska personer som är delägare i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn samt banken Dexia, i vilken Arco-koncernen var en av huvudägarna och till vars räddning det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn ansågs bidra.

93

Det ska härvidlag erinras om att åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska förmåner som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, anses utgöra statligt stöd (se, bland annat, dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl., C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 83, och dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

94

Såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 74 och 76 i sitt förslag till avgörande står det helt klart att Arco-koncernen gynnas av det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn. Bolagen i Arco-koncernen har dessutom, till skillnad från andra auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, ansökt om denna förmån och senare erhållit den. Detta garantisystem medförde nämligen att Arco-koncernen undgick risken att ett stort antal privatpersoner som investerat i koncernen omedelbart skulle dra sig ur. Vidare gjorde systemet det samtidigt möjligt för Arco-koncernen att som huvudägare rekapitalisera banken Dexia.

95

Den omständigheten att även andra berörda, det vill säga privatpersoner som äger andelar i bolagen i Arco-koncernen och i banken Dexia, även de kunde dra nytta av vissa förmåner enligt nämnda garantisystem utgör inte grund för att utesluta att nämnda koncern ska anses vara mottagare av detta stöd.

96

För det andra, är det enligt artikel 107.1 FEUF förbjudet att bevilja stöd som ”[gynnar] vissa företag eller viss produktion”, det vill säga selektiva stöd (dom av den 28 juli 2011, Mediaset/kommissionen, C‑403/10 P, ej publicerad, EU:C:2011:533, punkt 36, och dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 54).

97

I förevarande fall förklarade kommissionen i skäl 101 i beslutet av den 3 juli 2014 att det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn är ”uppenbart selektiv”. Bolagen i Arco-koncernen bestrider emellertid att detta garantisystem är selektivt.

98

Det följer härvidlag av domstolens fasta praxis att det enligt artikel 107.1 FEUF ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättslig reglering, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation (dom av den 28 juli 2011, Mediaset/kommissionen, C‑403/10 P, ej publicerad, EU:C:2011:533, punkt 36, dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 55, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C‑524/14 P, punkt 41, och dom av den 21 december 2016, kommissionen/World Duty Free Group m.fl., C‑20/15 P och C‑21/15 P, punkt 54).

99

Såsom framgår av punkterna 65–83 ovan har Konungariket Belgien utvidgat det garantisystem för insättningar som föreskrivs i belgisk rätt till att omfatta andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom de i det nationella målet. Den omständigheten att dessa kooperativ omfattas av detta garantisystem ger dem en ekonomisk fördel i förhållande till andra näringsidkare som säljer sina andelar i form av aktier men som inte omfattas av detta garantisystem.

100

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 81 i sitt förslag till avgörande befinner sig auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn, såsom bolagen i Arco-koncernen, vad avser syftet med insättningsgarantin – vilket, såsom framgår av skäl 1 i direktiv 94/19, är att skydda insättarna i den händelse de insättningar som de anförtrott kreditinstituten blir indisponibla och att förstärka stabiliteten i banksystemet – i en situation som i faktiskt och rättsligt hänseende, även om de har vissa särskiljande drag på grund av deras juridiska form, är jämförbar med situationen för andra näringsidkare, oavsett om dessa näringsidkare utgör kooperativ eller inte, vilka säljer sina andelar i form av aktier, och därmed ställer en typ av kapitalinvestering som inte omfattas av insättningsgarantin till allmänhetens förfogande.

101

Den omständigheten att det i belgisk rätt föreskrivna garantisystemet utvidgats till att även omfatta andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn leder således till att dessa kooperativ ges en ekonomisk fördel i förhållande till andra näringsidkare som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med nämnda system, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en situation som är jämförbar med den som nämnda kooperativ befinner sig i. Garantisystemet är således selektivt.

102

Vad rör villkoret att det aktuella garantisystemet avseende andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn måste kunna antas ha en inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen ska det erinras om att för att kvalificera en nationell åtgärd som ett statligt stöd är det inte nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan (dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 44, dom av den 15 december 2005, Unicreditio Italiano, C‑148/04, EU:C:2005:774, punkt 54, och dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C‑672/13, EU:C:2015:185, punkt 54).

103

I förevarande fall står det klart att kommissionen med rätta, i punkt 108 i beslutet av den 3 juli 2014, kunde anse att Arco-koncernen tack vare åtgärden kunde behålla sin marknadsandel under en längre period och inte drabbades av kapitalflykt förrän långt senare och i en lägre grad än vad som hade kunnat bli fallet utan åtgärden, samt att följden blev att övriga aktörer som tvingades konkurrera enbart utifrån sina egna meriter, och som inte kunde räkna med nämnda garantisystem, inte kunde dra nytta av kapital som de hade kunnat tillgå för investeringar.

104

Vidare framgår att om ett statligt finansiellt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna ska denna handel anses påverkas av detta stöd (se, bland annat, dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., C‑222/04, EU:C:2006:8, punkt 141, och dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl., C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 77). Det är i detta avseende inte nödvändigt att det stödmottagande företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. När en medlemsstat beviljar ett stöd till ett företag, kan dess verksamhet inom landet nämligen upprätthållas eller öka på grund av detta, med den följden att möjligheterna för företag från andra medlemsstater att träda in på denna medlemsstats marknad minskar (dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl., C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

105

Domstolen har även förklarat att den omständigheten att en ekonomisk sektor, såsom sektorn för finansiella tjänster, har genomgått en betydande liberaliseringsprocess på unionsnivå – som skärpt den konkurrens som redan kan föreligga till följd av den i fördraget föreskrivna fria rörligheten för kapital – kan visa att stödet har en faktisk eller potentiell inverkan på handeln mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., C‑222/04, EU:C:2006:8, punkterna 142 och 145, och dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 51).

106

Den belgiska regeringen och bolagen i Arco-koncernen har hänvisat till den omständigheten att fysiska personer som är delägare i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn i allmänhet endast äger en liten del av värdet på andelarna i dessa kooperativ. Detta förhållande innebär emellertid inte att det kan uteslutas att det aktuella garantisystemet snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

107

Det aktuella garantisystemets inverkan på konkurrensen och på handeln mellan medlemsstaterna ska nämligen bedömas med hänsyn till det totala värdet på de andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn som systemet omfattar, och inte med hänsyn till vilket kapitalbelopp som garanteras för en enskild fysisk person. Den omständigheten att det är fråga om ett relativt litet stöd eller ett relativt litet stödmottagande företag innebär enligt domstolens praxis under alla omständigheter inte att det på förhand kan uteslutas att handeln mellan medlemsstaterna påverkas (dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 81, och dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 68).

108

Detta innebär att kommissionen med rätta kunde komma fram till slutsatsen att villkoren om snedvridning av konkurrensen och om inverkan på handeln mellan medlemsstaterna var uppfyllda i förevarande fall.

109

Vad för det andra rör artikel 296 FEUF önskar den hänskjutande domstolens få klarhet i huruvida konstaterandet att det i det nationella målet aktuella garantisystemet ska betecknas som ett statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, getts en tillräcklig motivering i beslutet av den 3 juli 2014.

110

Av domstolens fasta praxis framgår att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, dom av den 15 april 2008, Nuova Agricast, C‑390/06, EU:C:2008:224, punkt 79, och dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 44).

111

Samtliga villkor som föreskrivs i artikel 107.1 FEUF måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd. Därför måste kommissionens beslut om en sådan klassificering innehålla skälen till varför institutionen anser att den aktuella statliga åtgärden uppfyller samtliga dessa villkor (dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

112

I förevarande fall uppfyller beslutet av den 3 juli 2014 dessa krav.

113

Domstolen konstaterar nämligen att detta beslut är tillräckligt motiverat, eftersom det av skälen 91–110 i beslutet klart och tydligt framgår varför kommissionen slog fast att samtliga villkor som avses i artikel 107.1 FEUF var uppfyllda i förevarande fall.

114

Det ska härvidlag erinras om det inte krävs att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005, Italien/kommissionen, C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, EU:C:2005:714, punkt 55, och dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 94).

115

Såsom kommissionen har påpekat står det dessutom klart att vissa av de argument som bolagen i Arco-koncernen anfört till stöd för sitt påstående om bristande motivering, såsom de framgår av beslutet om hänskjutande, snarare syftar till att ifrågasätta att beslutet av den 3 juli 2014 är välgrundat än att ifrågasätta dess motivering. Samma sak gäller bolagens argument mot den rättspraxis som kommissionen hänvisat till som stöd för sitt påstående om att det föreligger en fördel, samt bolagens argument vad rör villkoren om snedvridning av konkurrensen och vad rör inverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

116

Domstolen har emellertid slagit fast att skyldigheten att motivera unionens rättsakter enligt artikel 296 andra stycket FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 17 september 2015, Total/kommissionen, C‑597/13 P, EU:C:2015:613, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

117

Vid prövningen av den andra frågan har det således inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av beslutet av den 3 juli 2014.

118

Med hänsyn till svaret på den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

119

Med den fjärde, den femte och den sjätte frågan, som ska prövas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder mot införandet av det aktuella garantisystemet samt huruvida beslutet av den 3 juli 2014 strider mot nämnda bestämmelse vad gäller det datum då kommissionen anser att det konstaterade statliga stödet genomfördes.

120

Domstolen erinrar om att det i artikel 108.3 första meningen FEUF föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att underrätta kommissionen om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Enligt artikel 108.3 sista meningen EG får den medlemsstat som avser att bevilja ett stöd inte genomföra de planerade åtgärderna förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut från kommissionen. Det förbud som anges i denna bestämmelse ska säkerställa att verkningarna av ett stöd inte slår igenom förrän kommissionen fått en rimlig tidsfrist för att i detalj granska planen och, i förekommande fall, inleda det förfarande som avses i artikel 108.2 FEUF (dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

121

Genom artikel 108.3 FEUF införs sålunda en förebyggande kontroll med avseende på planerna på att bevilja nya stöd (se dom av den 11 december 1973, Lorenz, 120/73, EU:C:1973:152, punkt 2, dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C‑284/12, EU:C:2013:755, punkt 25, och dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 58).

122

Enligt domstolens fasta praxis är en stödåtgärd olaglig om den genomförs utan att de skyldigheter som avses i artikel 108.3 FEUF har fullgjorts (dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português, C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

123

I förevarande fall framgår det av skäl 1 i beslutet av den 3 juli 2014 att det aktuella garantisystemet anmäldes till kommissionen först den 7 november 2011, det vill säga den dag då begäran om skydd för kapitalet i bolagen i Arco-koncernen i enlighet med detta garantisystem bifölls genom den kungliga förordningen av samma datum.

124

En anmälan som skett så sent kan inte anses ha skett i ”god tid”, i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF.

125

Skäl 110 i beslutet av den 3 juli 2014, i vilket det anges att alla faktorer som gör att det föreligger ett statligt stöd var för handen senast när den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011 antogs, men att den fördel som åtgärden skapade fanns redan när det tillkännagavs att åtgärden skulle inrättas av den belgiska regeringen den 10 oktober 2008, ger visserligen inte möjlighet att utan tvekan avgöra vid vilken dag kommissionen anser att det aktuella garantisystemet genomförts.

126

Domstolen anser att det saknas anledning att ta ställning i frågan huruvida det statliga stöd som konstateras i beslutet av den 3 juli 2014 verkställts redan när det för första gången omnämndes i ett pressmeddelande från den belgiska regeringen den 10 oktober 2008 eller först genom den kungliga kungörelsen av den 7 november 2011 eller vid något annat av de datum som den hänskjutande domstolen tar upp mellan dessa två datum. Domstolen konstaterar att de som omfattas av det i det nationella målet aktuella garantisystemet senaste enligt den kungliga kungörelsen av den 7 november 2011 fick rätt att ansluta sig till detta system. Underrättelsen om detta system vid ovannämnda datum har därför under alla omständigheter skett vid en tidpunkt då kungörelsen inte längre var i planeringsstadiet, i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF. Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 118 i sitt förslag till avgörande har principen om kommissionens förebyggande granskning således åsidosatts.

127

Detta innebär att kommissionen under alla omständigheter, i skäl 143 i beslutet av den 3 juli 2014, med rätta kunde slå fast att det i det garantisystemet ”genomförts olagligt av [Konungariket Belgien] … i strid med [artikel 108.3 FEUF]”.

128

Av det anförda följer att den fjärde, den femte och den sjätte frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder mot ett garantisystem som det i det nationella målet, om det genomförts i strid mot de skyldigheter som framgår av denna bestämmelse.

129

Vid prövningen av dessa frågor har det inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av beslutet av den 3 juli 2014.

130

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: