30.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/1

(1)

I enlighet med rådets beslut 2001/748/EG av den 16 oktober 2001 om undertecknande på Europeiska gemenskapens vägnar av FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (2) undertecknade kommissionen på gemenskapens vägnar nämnda protokoll (nedan kallat FN:s protokoll om skjutvapen) den 16 januari 2002.

(2)

FN:s protokoll om skjutvapen, som har till syfte att främja, underlätta och stärka samarbetet mellan parterna i avtalet för att förebygga, bekämpa och utrota olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition, trädde i kraft den 3 juli 2005.

(3)

För att göra det lättare att spåra skjutvapen och effektivt bekämpa olaglig handel med skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition är det nödvändigt att förbättra informationsutbytet mellan medlemsstaterna, i synnerhet genom att använda befintliga kommunikationskanaler bättre.

(4)

Personuppgifter ska behandlas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (3) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (4).

(5)

I sitt meddelande av den 18 juli 2005 om åtgärder för att öka säkerheten i fråga om sprängämnen, detonatorer, skjutvapen och utrustning för bombtillverkning (5) klargjorde kommissionen sin avsikt att genomföra artikel 10 i FN:s protokoll om skjutvapen som en del av de åtgärder som måste vidtas för att unionen ska kunna ingå protokollet.

(6)

Enligt FN:s protokoll om skjutvapen ska parterna införa eller förbättra administrativa förfaranden eller system för att utöva effektiv kontroll över tillverkningen, märkningen, importen och exporten av skjutvapen.

(7)

För att efterleva FN:s protokoll om skjutvapen måste också olaglig tillverkning av eller handel med skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition fastställas som brott och åtgärder måste vidtas för att kunna beslagta varor som tillverkats eller som det handlats med på detta sätt.

(8)

Denna förordning bör inte tillämpas på skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition som är särskilt avsedda för militära ändamål. Åtgärderna i artikel 10 i FN:s protokoll om skjutvapen bör anpassas så att förenklade förfaranden införs för skjutvapen för civilt bruk. Följaktligen bör vissa lättnader när det gäller tillstånd för flera transporter, transiteringsåtgärder och temporär export för lagliga ändamål säkerställas.

(9)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av artikel 346 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i vilken det hänvisas till medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen, och denna förordning har inte heller någon inverkan på Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EG av den 6 maj 2009 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen (6) eller på rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (7). Vidare är inte FN:s protokoll om skjutvapen, och följaktligen inte heller denna förordning, tillämpliga på bilaterala statliga transaktioner eller statliga överföringar i fall där tillämpning av protokollet skulle begränsa rätten för en part i protokollet att vidta åtgärder i den nationella säkerhetens intresse, i överensstämmelse med FN:s stadga.

(10)

I direktiv 91/477/EEG behandlas överföringar av skjutvapen för civilt bruk inom unionens territorium, medan denna förordning är inriktad på åtgärder rörande export från unionens tullområde till eller genom tredjeländer.

(11)

Skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition som importeras från tredjeländer omfattas av unionsrätten och särskilt av kraven i direktiv 91/477/EEG.

(12)

Enhetligheten bör säkerställas med tanke på gällande bestämmelser om registerföring i unionsrätten.

(13)

För att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning bör medlemsstaterna vidta åtgärder som ger de behöriga myndigheterna nödvändiga befogenheter.

(14)

I syfte att upprätthålla förteckningen över skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition för vilka tillstånd krävs enligt denna förordning, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att anpassa bilaga I till denna förordning till bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (8) och till bilaga I till direktiv 91/477/EEG. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(15)

Unionen har antagit en samling tullbestämmelser som återfinns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (9) och dess tillämpningsföreskrifter enligt kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (10). Hänsyn bör också tas till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (11), vars bestämmelser ska tillämpas i olika faser enligt artikel 188 i kodexen. Ingenting i denna förordning inskränker eventuella bemyndiganden som har beviljats i kraft av och i enlighet med gemenskapens tullkodex och dess tillämpningsföreskrifter.

(16)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om de sanktioner som kan tillämpas vid överträdelser av denna förordning och säkerställa att de genomförs. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(17)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av unionens ordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden som fastställts i rådets förordning (EG) nr 428/2009 (12).

(18)

Denna förordning är förenlig med övriga relevanta bestämmelser om skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition för militär användning, säkerhetsstrategier, olaglig handel med handeldvapen och lätta vapen och export av militär teknik, däribland rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/Gusp av den 8 december 2008 om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel (13).

(19)

Kommissionen och medlemsstaterna bör underrätta varandra om de åtgärder som vidtas enligt denna förordning och om andra relevanta uppgifter med anknytning till denna förordning som de förfogar över.

(20)

Denna förordning hindrar inte medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om allmänhetens tillgång till officiella handlingar, med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (14).

a)

ett exportförfarande enligt artikel 161 i förordning (EEG) nr 2913/92,

b)

återexport i den mening som avses i artikel 182 i förordning (EEG) nr 2913/92, med undantag av varor som förflyttas inom ramen för förfarandet för extern transitering enligt artikel 91 i den förordningen, där inga formaliteter för återexport enligt artikel 182.2 i den förordningen har fullgjorts.

a)

ett enda tillstånd eller en enda licens som beviljas en viss exportör för en transport av ett eller flera skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition till en bestämd slutlig mottagare eller försändelsemottagare i ett tredjeland, eller

b)

exporttillstånd för flera transporter eller licens som beviljas en viss exportör för flera transporter av ett eller flera skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition till en bestämd slutlig mottagare eller försändelsemottagare i ett tredjeland, eller

c)

ett globalt tillstånd eller en global licens som beviljas en viss exportör för flera transporter av ett eller flera skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition till flera bestämda slutliga mottagare eller försändelsemottagare i ett eller flera tredjeländer.

a)

Bilaterala statliga transaktioner eller statliga överföringar.

b)

Skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition, särskilt utformade för militär användning, och under alla omständigheter, helautomatiska skjutvapen.

c)

Skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition, avsedda för de väpnade styrkorna, polisen eller de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna.

d)

Samlare och organ som ägnar sig åt kulturella och historiska aspekter av skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen och ammunition och som erkänts som sådana med avseende på tillämpningen av denna förordning av den medlemsstat på vars territorium de är etablerade, förutsatt att spårningsåtgärder har säkerställts.

e)

Skjutvapen som har gjorts obrukbara.

f)

Antika skjutvapen och replikvapen till dessa definierade i enlighet med nationell lagstiftning, förutsatt att antika skjutvapen inte inbegriper skjutvapen som tillverkats efter 1899.

a)

det importerande tredjelandet har gett sitt tillstånd till den berörda importen, och

b)

eventuella tredjeländer som är transitländer före transporten skriftligen har meddelat att de inte har några invändningar mot transiteringen. Denna bestämmelse gäller inte för

a)

Utfärdandedag och sista giltighetsdag.

b)

Plats för utfärdande.

c)

Exportland.

d)

Importland.

e)

I förekommande fall, tredjeland eller tredjeländer som är transitländer.

f)

Försändelsemottagare.

g)

Slutlig mottagare, om denne är känd vid tidpunkten för avsändandet.

h)

Uppgifter som möjliggör identifiering av skjutvapnen, delarna och de väsentliga delarna till skjutvapnen och ammunitionen, en redogörelse för mängderna och den märkning som anbringats på skjutvapnen senast före transporten.

a)

Inget exporttillstånd ska krävas för

b)

Jägare och tävlingsskyttar ska, när de lämnar unionens tullområde via en annan medlemsstat än den medlemsstat där de är bosatta, för behöriga myndigheter visa upp det europeiska skjutvapenpasset enligt artiklarna 1 och 12 i direktiv 91/477/EEG. Vid lufttransport ska det europeiska skjutvapenpasset visas upp för de behöriga myndigheterna där de relevanta varorna lämnas över till lufttrafikföretaget för transport ut ur unionens tullområde.

Jägare och tävlingsskyttar får, när de lämnar unionens tullområde via den medlemsstat där de är bosatta, i stället för ett europeiskt skjutvapenpass välja att visa upp en annan handling som betraktas som giltig för detta ändamål av de berörda myndigheterna i den medlemsstaten.

c)

De behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska, för en period som inte överstiger tio dagar, avbryta förfarandet för export från eller, vid behov, på annat sätt förhindra att skjutvapen, delar eller väsentliga delar till skjutvapen och ammunition lämnar unionens tullområde via den medlemsstaten, om de har anledning att misstänka att de skäl som anförs av jägare eller tävlingsskyttar inte är förenliga med de relevanta aspekter och förpliktelser som fastställs i artikel 10. Under exceptionella omständigheter och av vederbörligen motiverade skäl får den tidsperiod som avses i detta led förlängas till 30 dagar.

a)

återexport av skjutvapen efter temporär införsel för bedömning eller utställning utan försäljning, eller i enlighet med förfarandet för aktiv förädling för reparation, förutsatt att skjutvapnen fortfarande tillhör en person som är etablerad utanför unionens tullområde och att de återexporteras till den personen,

b)

återexport av skjutvapen, delar och väsentliga delar till skjutvapen, och ammunition i tillfällig förvaring från den tidpunkt då de förs in i unionens tullområde fram till utförseln,

c)

temporär export av skjutvapen för bedömning och reparation samt utställning utan försäljning, förutsatt att exportören styrker sitt lagliga innehav av dessa skjutvapen och exporterar dem i enlighet med förfarandet för passiv förädling eller tullförfarandet för temporär export.

a)

sina förpliktelser och åtaganden i egenskap av part i de relevanta internationella överenskommelserna om exportkontroll eller genom relevanta internationella fördrag,

b)

nationella utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter, inbegripet de som täcks av gemensam ståndpunkt 2008/944/Gusp,

c)

aspekter rörande den avsedda slutanvändningen, försändelsemottagaren, den bestämda slutliga mottagaren och risken för omdirigering.

a)

vägra att bevilja exporttillstånd om sökanden har blivit dömd för brott som anges i artikel 2.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (15) eller någon annan gärning under förutsättning att denna utgör ett brott där maximistraffet är frihetsberövande i minst fyra år eller ett strängare straff,

b)

upphäva, tillfälligt upphäva, ändra eller återkalla ett exporttillstånd om villkoren för beviljande inte, eller inte längre, är uppfyllda.

a)

inhämta upplysningar om varje order eller transaktion som inbegriper skjutvapen, delar eller väsentliga delar till skjutvapen och ammunition, och

b)

fastställa att exportkontrollåtgärderna tillämpas korrekt, vilket särskilt får inbegripa rätt till tillträde till lokaler som tillhör personer som berörs av en exporttransaktion.

a)

relevanta uppgifter inte beaktades när tillståndet beviljades, eller

b)

omständigheterna har ändrats väsentligt sedan tillståndet beviljades.

a)

uppgifter om exportörer vars ansökan om tillstånd har avslagits eller exportörer som omfattas av beslut av medlemsstaterna i enlighet med artikel 11,

b)

uppgifter om försändelsemottagare eller andra aktörer som deltar i misstänkt verksamhet och, om sådana uppgifter är tillgängliga, om transportvägar.

30.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/16

(1)

I sin rapport av den 4 maj 2007 till rådet och Europaparlamentet gjorde kommissionen, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 (3), en utvärdering av användningen av fosfater i tvätt- och rengöringsmedel. Efter ytterligare analyser har det konstaterats att användningen av fosfater i tvättmedel och maskindiskmedel för konsumentbruk bör begränsas för att minska det bidrag fosfater i tvätt- och rengöringsmedel ger till eutrofieringsrisken och för att minska kostnaderna för avlägsnandet av fosfater i avloppsreningsanläggningar. Dessa besparingar uppväger kostnaden för att ändra på sammansättningen av tvättmedel för konsumentbruk med alternativ till fosfater.

(2)

Effektiva alternativ till fosfatbaserade tvättmedel för konsumentbruk kräver små mängder andra fosforföreningar, nämligen fosfonater som kan vara skadliga för miljön om de används i ökande mängder. Även om det är viktigt att uppmuntra användningen av alternativa ämnen med en bättre miljöprofil än fosfater och andra fosforföreningar vid framställningen av tvättmedel och maskindiskmedel för konsumentbruk, bör dessa ämnen under normala användningsförhållanden inte medföra någon risk, eller medföra en lägre risk, för människor och/eller miljön. Därför bör Reach (4)-systemet, när det är lämpligt, användas för utvärdering av sådana ämnen.

(3)

Samverkan mellan fosfater och andra fosforföreningar kräver ett genomtänkt val av omfattning och nivå för begränsningen av användningen av fosfater i tvättmedel och maskindiskmedel för konsumentbruk. Begränsningen bör inte bara gälla fosfater, utan även alla fosforföreningar, för att förhindra att de bara ersätts med andra fosforföreningar. Gränsen för fosforinnehåll bör vara så låg att den effektivt förhindrar försäljningen av fosfatbaserade tvättmedel för konsumentbruk, medan den bör vara så hög att den tillåter den minsta mängd fosfonater som behövs i alternativa sammansättningar.

(4)

Det är för närvarande inte lämpligt att på unionsnivå utöka begränsningen av användningen av fosfater och andra fosforföreningar i tvättmedel och maskindiskmedel för konsumentbruk till att även omfatta tvätt- och rengöringsmedel avsedda att användas inom industrin och vid institutioner, eftersom lämpliga tekniskt och ekonomiskt genomförbara alternativ till användningen av fosfater i dessa tvätt- och rengöringsmedel ännu inte är tillgängliga. För maskindiskmedel för konsumentbruk kommer alternativen troligen att i en nära framtid bli mera allmänt tillgängliga. Det är därför lämpligt att föreskriva en begränsning av användningen av fosfater i sådana diskmedel. En sådan begränsning bör tillämpas från och med den tidpunkt i framtiden vid vilken alternativ till fosfater förväntas ha blivit allmänt tillgängliga, i syfte att stimulera utvecklingen av nya produkter. Det är också lämpligt att fastställa en högsta tillåten fosforhalt med utgångspunkt från olika rön, däribland föreliggande nationella begränsningar för fosfor i maskindiskmedel för konsumentbruk. Innan denna begränsning blir tillämplig i hela unionen bör kommissionen dock ges i uppgift att ingående bedöma gränsvärdet utifrån de mest aktuella uppgifter som finns att tillgå samt, om det är motiverat, lägga fram ett lagstiftningsförslag. Den bedömningen bör omfatta de effekter som maskindiskmedel för konsumentbruk med fosfornivåer över och under gränsvärdet som anges i bilaga VIa och alternativ till dessa diskmedel har på miljön, näringslivet och konsumenterna, med hänsyn tagen till frågor som deras kostnad, tillgänglighet, rengöringseffektivitet och påverkan på avloppsvattenreningen.

(5)

Ett av syftena med denna förordning är att skydda miljön genom att minska eutrofieringen till följd av fosfor i tvätt- och rengöringsmedel som används av konsumenter. Det skulle därför inte vara lämpligt att tvinga medlemsstater som redan har begränsningar för fosfor i maskindiskmedel för konsumentbruk att anpassa de begränsningarna innan unionens begränsning blir tillämplig. Det är dessutom önskvärt att medlemsstaterna får tillåtelse att fasa in de begränsningar som fastställs i denna förordning så tidigt som möjligt.

(6)

För att underlätta läsningen bör en definition av rengöring införas i förordning (EG) nr 648/2004, i stället för en hänvisning till relevanta ISO-standarder, och definitioner av tvättmedel för konsumentbruk och maskindiskmedel för konsumentbruk bör också införas. Det är vidare lämpligt att förtydliga definitionen av utsläppande på marknaden samt att införa en definition av tillhandahållande på marknaden.

(7)

Det sätt på vilket kommissionen offentliggör förteckningarna över behöriga myndigheter och godkända laboratorier bör moderniseras, så att exakt information kan tillhandahållas så snabbt som möjligt.

(8)

I syfte att anpassa förordning (EG) nr 648/2004 till vetenskapliga och tekniska framsteg, för att införa bestämmelser om lösningsmedelsbaserade tvätt- och rengöringsmedel och för att införa lämpliga individuella riskbaserade koncentrationsgränser för doftämnesallergener bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilagorna till den förordningen, vilka är nödvändiga för att uppnå dessa mål. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(9)

Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om sanktioner som ska gälla vid överträdelser av förordning (EG) nr 648/2004 och se till att de tillämpas. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(10)

Det är lämpligt att skjuta upp tillämpningen av de begränsningar som fastställs i denna förordning för att möjliggöra för aktörer, särskilt små och medelstora företag, att ändra sammansättningen på sina fosfatbaserade tvättmedel för konsumentbruk och maskindiskmedel för konsumentbruk genom att använda alternativ inom ramen för den normala produktutvecklingsprocessen för att därigenom minska kostnaderna för detta.

(11)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att minska bidraget från fosfater i tvätt- och rengöringsmedel för konsumentbruk till eutrofieringsrisken, att minska kostnaderna för att avlägsna fosfater i avloppsreningsanläggningar och att säkerställa en välfungerande inre marknad för tvättmedel och maskindiskmedel för konsumentbruk, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på grund av att nationella åtgärder med olika tekniska specifikationer inte kan säkerställa en heltäckande förbättring av vattenkvaliteten över nationsgränserna, och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(12)

Förordning (EG) nr 648/2004 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 1.2 ska tredje och fjärde strecksatserna ersättas med följande, och en femte strecksats läggas till:

2.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

3.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 4a

Begränsningar av mängden fosfater och andra fosforföreningar

Tvätt- och rengöringsmedel som förtecknas i bilaga VIa och som inte följer begränsningarna av mängden fosfater och andra fosforföreningar som fastställs i den bilagan får inte släppas ut på marknaden från och med de datum som anges där.”

4.

Artikel 8.4 ska ersättas med följande:

”4.   Kommissionen ska för allmänheten tillgängliggöra den förteckning över behöriga myndigheter som nämns i punkt 1 och över de godkända laboratorier som nämns i punkt 2.”

5.

Artikel 11.4 ska ersättas med följande:

”4.   På förpackningarna till tvättmedel för konsumentbruk och maskindiskmedel för konsumentbruk ska dessutom anges de uppgifter som föreskrivs i avsnitt B i bilaga VII.”

6.

Artikel 12.3 ska utgå.

7.

Artiklarna 13 och 14 ska ersättas med följande:

”Artikel 13

Anpassning av bilagor

1.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 13a för att införa de ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagorna I-IV, VII och VIII till vetenskapliga och tekniska framsteg. Kommissionen ska om möjligt använda europeiska standarder.

2.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 13a för att införa ändringar av bilagorna till denna förordning vad gäller lösningsmedelsbaserade tvätt- och rengöringsmedel.

3.   Om individuella riskbaserade koncentrationsgränser för doftämnesallergener upprättas av vetenskapliga kommittén för konsumentsäkerhet, ska kommissionen anta delegerade akter i enlighet med artikel 13a för att anpassa gränsen på 0,01 % som anges i avsnitt A i bilaga VII i enlighet därmed.

Artikel 13a

Utövande av delegeringen

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 13 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 19 april 2012. Senast den 19 juli 2016 ska kommissionen utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med ytterligare perioder på fem år, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av varje sådan period.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 13 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt, ska den samtidigt underrätta Europaparlamentet och rådet.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 13 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 14

Klausul om fri rörlighet

1.   Medlemsstaterna får inte förbjuda, begränsa eller hindra tillhandahållande på marknaden av tvätt- och rengöringsmedel och/eller tensider för tvätt- och rengöringsmedel som uppfyller kraven i denna förordning, av skäl som föreskrivs i denna förordning.

2.   Medlemsstater får behålla eller införa nationella bestämmelser för begränsningar av mängden fosfater och andra fosforföreningar i tvätt- och rengöringsmedel för vilka det inte finns några begränsningar fastställda i bilaga VIa om de kan motiveras, framför allt med sådana skäl som skyddet av folkhälsan eller miljön och det finns tekniskt och ekonomiskt genomförbara alternativ tillgängliga.

3.   Medlemsstater får behålla nationella bestämmelser som var i kraft den 19 mars 2012 och som avser begränsningar av mängden fosfater och andra fosforföreningar i tvätt- och rengöringsmedel, för vilka de begränsningar som fastställs i bilaga VIa ännu inte börjat gälla. Sådana befintliga nationella åtgärder ska rapporteras till kommissionen senast den 30 september 2012 och får alltjämt vara i kraft till det datum då de begränsningar som fastställs i bilaga VIa börjar gälla.

4.   Från och med den 19 mars 2012 till och med den 31 december 2016 får medlemsstater anta nationella bestämmelser för genomförandet av de begränsningar av mängden fosfater och andra fosforföreningar som fastställts i punkt 2 i bilaga VIa om de kan motiveras, framför allt med sådana skäl som skyddet av folkhälsan eller miljön och när det finns tekniskt och ekonomiskt genomförbara alternativ tillgängliga. Medlemsstaterna ska anmäla sådana åtgärder till kommissionen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (5).

5.   Kommissionen ska för allmänheten tillgängliggöra den förteckning över nationella åtgärder som avses i punkterna 3 och 4.

8.

Artikel 15.1 ska ersättas med följande:

”1.   Om en medlemsstat har välgrundade skäl att anta att ett visst tvätt- eller rengöringsmedel, trots att det uppfyller kraven i denna förordning, utgör en risk för människors eller djurs säkerhet eller hälsa eller en risk för miljön, får medlemsstaten vidta alla lämpliga provisoriska åtgärder, på ett sätt som överensstämmer med riskens karaktär, för att säkerställa att tvätt- eller rengöringsmedlet i fråga inte längre medför denna risk, dras tillbaka eller återkallas från marknaden inom en skälig tidsrymd eller att dess tillgänglighet på annat sätt begränsas.

Medlemsstaten ska omedelbart underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta och ange skälen för sitt beslut.”

9.

Artikel 16 ska ersättas med följande:

”Artikel 16

Rapportering

1.   Kommissionen ska senast den 31 december 2014, med beaktande av uppgifter från medlemsstaterna om fosforinnehållet i maskindiskmedel för konsumentbruk som släppts ut på marknaden på deras territorier och mot bakgrund av eventuella befintliga eller nya vetenskapliga uppgifter som kommissionen har tillgång till om ämnen som används i sammansättningar med fosfater och i alternativa sammansättningar, genom en ingående bedömning ha utvärderat huruvida den begränsning som fastställts i punkt 2 i bilaga VIa bör ändras. Den bedömningen ska omfatta en undersökning av hur maskindiskmedel för konsumentbruk med fosfornivåer över och under det gränsvärde som anges i bilaga VIa påverkar miljön, näringslivet och konsumenterna, med beaktande av frågor som kostnader, tillgänglighet, rengöringseffektivitet och påverkan på avloppsvattenreningen. Kommissionen ska överlämna den ingående bedömningen till Europaparlamentet och rådet.

2.   Om kommissionen, med utgångspunkt från den ingående bedömning som avses i punkt 1, anser att begränsningen för användningen av fosfater och andra fosforföreningar i maskindiskmedel för konsumentbruk måste ses över ska kommissionen dessutom, senast den 1 juli 2015, lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag. Förslagets syfte ska vara att överlag minimera miljöskadeverkningarna från alla maskindiskmedel för konsumentbruk och samtidigt ta hänsyn till eventuella ekonomiska kostnader som framkommit vid den ingående bedömningen. Såvida inte Europaparlamentet och rådet med utgångspunkt från ett sådant förslag beslutar annorlunda senast den 31 december 2016 ska det gränsvärde som fastställts i punkt 2 i bilaga VIa bli gränsvärdet för fosforinnehållet i maskindiskmedel för konsumentbruk från och med det datum som fastställts i den punkten.”

10.

Artikel 18 ska ersättas med följande:

”Artikel 18

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska gälla vid överträdelser av denna förordning och ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de tillämpas. Detta får också innefatta lämpliga åtgärder för att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska kunna förhindra tillhandahållandet på marknaden av tvätt- och rengöringsmedel eller tensider till tvätt- och rengöringsmedel som inte överensstämmer med denna förordning. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser och alla senare ändringar som gäller dem till kommissionen så snart som möjligt.

Dessa bestämmelser ska innefatta åtgärder som ger de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna möjlighet att stoppa partier av tvätt- eller rengöringsmedel som inte överensstämmer med denna förordning.”

11.

Texten i bilagan till den här förordningen ska införas som bilaga VIa till förordning (EG) nr 648/2004.

12.

Bilaga VII ska ändras på följande sätt:

30.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/22

(1)

Att skapa en integrerad marknad för elektroniska betalningar i euro utan någon skillnad mellan nationella och gränsöverskridande betalningar är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. I detta avseende syftar projektet med det gemensamma eurobetalningsområdet (nedan kallat Sepa) till att utveckla gemensamma unionsomfattande betaltjänster som ska ersätta de nuvarande nationella betaltjänsterna. Genom införandet av öppna gemensamma standarder, regler och förfaranden för betalning och en integrerad betalningshantering bör Sepa ge unionens konsumenter och företag säkra, konkurrensmässigt prissatta, användarvänliga och tillförlitliga betaltjänster i euro. Detta bör gälla för Sepa-betalningar inom och över nationella gränser, på samma grundläggande villkor och i enlighet med samma rättigheter och skyldigheter oavsett var de sker i unionen. Sepa bör kompletteras på ett sätt som underlättar tillträdet för nya marknadsaktörer och utvecklingen av nya produkter samt skapar gynnsamma förutsättningar för en ökad konkurrens när det gäller betaltjänster och för en obehindrad utveckling och ett snabbt genomförande av innovationer på betalningsområdet i hela unionen. Ökade stordriftsfördelar, ökad effektivitet och starkare konkurrens bör följaktligen leda till en prispress nedåt på elektroniska betaltjänster i euro grundad på ett ”bäst i klassen”-system. Effekterna av detta torde vara betydande, inte minst i medlemsstater där betalningar är relativt dyra jämfört med i andra medlemsstater. Övergången till Sepa bör därför inte åtföljas av övergripande prisökningar för användarna av betaltjänsten (nedan kallade betaltjänstanvändare) i allmänhet, och i synnerhet inte för konsumenterna. När betaltjänstanvändaren är en konsument, bör man i stället uppmuntra principen om att inga högre avgifter tas ut. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka prisutvecklingen i betalningssektorn och uppmanas att tillhandahålla en årlig analys av denna.

(2)

Det är mycket viktigt såväl ekonomiskt som politiskt att Sepa blir en framgång. Sepa är helt i linje med Europa 2020-strategin, som syftar till att skapa en smartare ekonomi med ett välstånd som bygger på innovation och en mer effektiv användning av tillgängliga resurser. Europaparlamentet har, genom sina resolutioner om genomförandet av Sepa av den 12 mars 2009 (4) och den 10 mars 2010 (5), betonat vikten av en snabb övergång till Sepa, liksom rådet, i dess slutsatser av den 2 december 2009.

(3)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (6) föreskrivs en modern rättslig grund för skapandet av en inre marknad för betalningar, av vilken Sepa är en väsentlig del.

(4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen (7) föreskrivs också ett antal åtgärder som underlättar Sepas framgångsrika genomförande, som exempelvis en utvidgning av principen om lika avgifter till gränsöverskridande autogireringar och nåbarhet för autogireringar.

(5)

Den europeiska banksektorns självreglerande åtgärder genom Sepa-initiativet har inte visat sig vara tillräckliga för att påskynda en gemensam övergång till unionsomfattande system för betalningar och autogireringar på utbuds- och efterfrågesidan. I synnerhet har konsument- och andra användarintressen inte beaktats tillräckligt och på ett transparent sätt. Alla relevanta aktörer bör kunna göra sin röst hörd. Denna självreglering har dessutom inte omfattats av lämpliga förvaltningsåtgärder, vilket till en del kan förklara den långsamma efterfrågeökningen. Det nyligen inrättade Sepa-rådet utgör en betydande förbättring av styrningen av Sepa-projektet, men i grunden och formellt ligger styrningen fortfarande i händerna på Europeiska betalningsrådet (EPC). Kommissionen bör därför se över styrningsarrangemangen för hela Sepa-projektet före utgången av 2012 och vid behov lägga fram ett förslag. I samband med översynen bör man bland annat granska sammansättningen av EPC, samverkan mellan EPC och en övergripande styrningsstruktur som Sepa-rådet och rollen för denna övergripande struktur.

(6)

Endast en snabb och omfattande övergång till unionsomfattande betalningar och autogireringar kommer att göra det möjligt att utnyttja alla fördelar med en integrerad betalningsmarknad, så att de höga kostnaderna för den samtidiga driften av såväl ”äldre” instrument som Sepa-produkter kan avskaffas. Regler bör därför antas för genomförandet av alla betalningstransaktioner och autogireringstransaktioner i euro inom unionen. I detta skede bör emellertid inte korttransaktioner innefattas, eftersom gemensamma standarder för kortbetalning inom unionen fortfarande håller på att utvecklas. Penningöverföringar, internt hanterade betalningar, betalningstransaktioner av större belopp, betalningar mellan betaltjänstleverantörer för egen räkning och betalningar via mobiltelefoner eller med hjälp av annan teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning bör inte omfattas av dessa regler eftersom dessa betaltjänster inte är jämförbara med betalningar eller autogireringar. Då ett betalkort vid försäljningsstället eller någon annan utrustning, exempelvis en mobiltelefon, används för att initiera en betalningstransaktion, antingen vid försäljningsstället eller på distans, vilket direkt ger upphov till en betalning eller en autogirering till eller från ett betalkonto som identifieras med existerande nationella enkla bankkontonummer (BBAN-nummer) eller internationella bankkontonummer (Iban-nummer), bör emellertid denna betalningstransaktion omfattas. Dessutom med tanke på de specifika särdragen hos betalningar som hanteras genom system för betalning av större belopp, nämligen deras höga prioritet, den brådskande arten och främst stora belopp, är det inte lämpligt att låta sådana betalningar omfattas av denna förordning. Detta undantag bör inte inbegripa autogireringar, såvida betalaren inte uttryckligen begärt att betalningen ska gå via ett system för betalning av större belopp.

(7)

Det finns för närvarande flera betaltjänster, varav merparten används för betalning via internet, som också använder Iban-nummer och företagsidentifieringskoden (BIC-koden) och bygger på betalningar eller autogireringar men dessutom har andra särdrag. Användningen av dessa tjänster förväntas expandera utanför de nuvarande nationella gränserna och skulle kunna uppfylla konsumenternas behov av innovativa, säkra och billiga betaltjänster. För att inte utesluta sådana tjänster från marknaden bör regleringen av de slutdatum för betalningar och autogireringar som föreskrivs i denna förordning endast gälla den betalning eller autogirering som ligger bakom dessa transaktioner.

(8)

I de allra flesta betaltjänsttransaktioner inom unionen är det möjligt att identifiera ett unikt betalkonto enbart genom användning av Iban-numret utan att dessutom specificera BIC-koden. Därför har banker i ett antal medlemsstater redan upprättat register, databaser eller andra tekniska medel för att identifiera den BIC-kod som motsvarar ett specifikt Iban-nummer. BIC-koden krävs bara i ett mycket litet antal återstående fall. Det verkar oberättigat och överdrivet betungande att tvinga alla betalare och betalningsmottagare över hela unionen att tillhandahålla BIC-koden vid sidan av Iban-numret för det begränsade antal fall där det för närvarande är nödvändigt. Det skulle vara mycket enklare om betaltjänstleverantörer och andra parter löste och eliminerade de fall där ett betalkonto inte otvetydigt kan identifieras genom ett givet Iban-nummer. Därför bör de nödvändiga tekniska medlen utvecklas så att alla användare otvetydigt kan identifiera ett betalkonto med enbart ett Iban-nummer.

(9)

För att en betalning ska genomföras måste betalningsmottagarens betalkonto vara nåbart. För att främja ett framgångsrikt införande av unionsomfattande tjänster för betalning och autogirering bör därför ett nåbarhetskrav inrättas inom hela unionen. För att förbättra transparensen är det dessutom lämpligt att konsolidera det kravet med nåbarhetskravet för autogireringar som redan införts genom förordning (EG) nr 924/2009 i en enda rättsakt. Alla betalningsmottagares betalkonton som är nåbara för en nationell betalning bör också vara nåbara via en unionsomfattande betalningsordning. Alla betalares betalkonton som är nåbara för en nationell autogirering bör också vara nåbara via en unionsomfattande autogireringsordning. Detta bör vara tillämpligt oberoende av huruvida en betaltjänstleverantör beslutar att delta i en viss betalnings- eller autogireringsordning eller inte.

(10)

Teknisk interoperabilitet är en förutsättning för konkurrens. För att skapa en integrerad marknad för elektroniska eurobetalningssystem är det av avgörande vikt att hanteringen av betalningar och autogireringar inte störs av affärsregler eller tekniska hinder såsom obligatoriskt deltagande i mer än ett system för att genomföra gränsöverskridande betalningar. Betalningar och autogireringar bör utföras inom ramen för ett system vars grundläggande regler följs av betaltjänstleverantörer som utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna inom en majoritet av medlemsstaterna och utgör en övergripande majoritet av betaltjänstleverantörerna i unionen och vilka är desamma för såväl gränsöverskridande som för rent nationella betalnings- och autogireringstransaktioner. När det finns fler än ett betalningssystem för hanteringen av sådana betalningar bör dessa betalningssystem vara interoperabla genom användning av unionsomfattande och internationella standarder så att alla betaltjänstanvändare och alla betaltjänstleverantörer kan utnyttja fördelarna med smidiga betalningar i euro av mindre belopp inom unionen.

(11)

Med tanke på affärsmarknadens särdrag och eftersom alla system för betalningar eller autogireringar mellan företag måste följa alla andra bestämmelser i denna förordning, inbegripet att ha samma regler för gränsöverskridande och nationella transaktioner, bör dock kravet att deltagarna utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna i en majoritet av medlemsstaterna bara tillämpas i den utsträckning betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betaltjänster eller autogireringstjänster mellan företag utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna i en majoritet av de medlemsstater där sådana tjänster tillhandahålls, och utgör en majoritet av de betaltjänstleverantörer som tillhandahåller sådana tjänster inom unionen.

(12)

Det är mycket viktigt att anta tekniska krav som otvetydigt fastställer vilka särdrag som de unionsomfattande betalningsordningar som ska utvecklas inom ramen för lämpliga styrarrangemang ska uppvisa för att säkerställa interoperabiliteten mellan betalningssystem. Dessa tekniska krav bör inte begränsa flexibiliteten och innovationerna, utan bör vara öppna för och neutrala gentemot potentiella nya utvecklingar och förbättringar på betalningsmarknaden. De tekniska kraven bör utformas med beaktande av särdragen hos betalningar och autogireringar, i synnerhet när det gäller de uppgifter som anges i betalningsmeddelandet.

(13)

Det är viktigt att vidta åtgärder för att stärka betaltjänstanvändarnas förtroende för användningen av sådana tjänster, särskilt för autogireringar. Dessa åtgärder bör göra det möjligt för betalare att ge sin betaltjänstleverantör i uppdrag att begränsa en autogirering till ett visst belopp eller en viss periodicitet och att upprätta specifika positiva och negativa listor över betalningsmottagare. Inom ramen för upprättandet av unionsomfattande autogireringsordningar är det lämpligt att konsumenterna kan dra nytta av sådana kontroller. För det praktiska genomförandet av sådana kontroller av betalningsmottagarna är det dock viktigt att betaltjänstleverantörer kan göra dessa kontroller på grundval av Iban-nummer och, under en övergångsperiod men bara då det är nödvändigt, BIC-koden, eller någon annan kod för att unikt identifiera en specificerad betalningsmottagare. Andra relevanta användarrättigheter har redan fastställts i direktiv 2007/64/EG och de bör till fullo säkerställas.

(14)

Teknisk standardisering är en hörnsten för integrationen av nätverk som exempelvis unionens betalningsmarknad. Tillämpningen av standarder som utvecklats av de internationella eller europeiska standardiseringsorganen bör vara obligatorisk från och med ett visst datum för alla berörda transaktioner. Inom ramen för en betalning utgörs sådana obligatoriska standarder av Iban, BIC samt meddelandestandarden för finansiella tjänster, ISO 20022 XML-standarden. Det är därför nödvändigt att alla betaltjänstleverantörer använder dessa standarder för att nå en fullständig interoperabilitet inom hela unionen. Den obligatoriska användningen av Iban och, när så är lämpligt, BIC bör framför allt främjas med hjälp av omfattande kommunikations- och stödåtgärder i medlemsstaterna för att möjliggöra en smidig och problemfri övergång till unionsomfattande betalningar och autogireringar, inte minst för konsumenterna. Betaltjänstleverantörer bör bilateralt eller multilateralt kunna komma överens om att utvidga basuppsättningen av latinska tecken till stöd för regionala variationer av Sepas standardmeddelanden.

(15)

Det är absolut nödvändigt att alla aktörer, och särskilt unionsmedborgarna, är ordentligt informerade i tid så att de är fullständigt förberedda på de förändringar som Sepa medför. Nyckelaktörer såsom betaltjänstleverantörer, offentliga förvaltningar och nationella centralbanker liksom andra betydande användare av regelbundna betalningar bör därför genomföra specifika och omfattande informationskampanjer som är anpassade till behovet och skräddarsydda till sin publik efter behov, för att öka allmänhetens kunskaper och förbereda medborgarna på Sepa-övergången. I synnerhet är det nödvändigt att vänja medborgarna vid övergången från BBAN-nummer till Iban-nummer. Nationella Sepa-samordningskommittéer är bäst placerade för att samordna sådana informationskampanjer.

(16)

För att möjliggöra en samlad övergångsprocess så att det blir tydligt och enkelt för konsumenterna, är det lämpligt att fastställa en enda tidpunkt för övergången då alla betalnings- och autogireringstransaktioner bör uppfylla dessa tekniska krav, samtidigt som marknaden bör lämnas öppen för fortsatt utveckling och innovation.

(17)

Under en övergångsperiod bör medlemsstaterna kunna tillåta betaltjänstleverantörerna att låta konsumenterna fortsätta att använda BBAN-numret för nationella betaltjänsttransaktioner under förutsättning att interoperabiliteten säkerställs genom att BBAN-numret tekniskt och säkert omvandlas till ett unikt betalkontonummer hos den berörda betaltjänstleverantören. Betaltjänstleverantören bör inte ta ut några direkta och indirekta avgifter i samband med den tjänsten.

(18)

Även om utvecklingsnivån för betal- och autogireringstjänster varierar från en medlemsstat till en annan, skulle ett gemensamt slutdatum efter en lämplig genomförandeperiod, som gör det möjligt att genomföra de nödvändiga processerna, bidra till en samordnad, sammanhängande och integrerad övergång till Sepa och även bidra till att förhindra ett tvåhastighetsgenomförande av Sepa, vilket skulle skapa stor förvirring bland konsumenterna.

(19)

Betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare bör få tillräckligt med tid för att anpassa sig till de tekniska kraven. Anpassningsperioden bör dock inte i onödan försena fördelarna för konsumenterna eller missgynna förutseende operatörer som redan har börjat gå över till Sepa. För nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner bör betaltjänstleverantörerna erbjuda sina enskilda kunder de tekniska tjänster som krävs för att övergången till de tekniska kraven enligt denna förordning ska bli smidig och säker.

(20)

Det är viktigt att tillhandahålla betalningsbranschen rättssäkerhet när det gäller affärsmodeller för autogireringar. Att reglera de multilaterala förmedlingsavgifterna för autogireringar är väsentligt för att skapa lika konkurrensvillkor mellan betaltjänstleverantörerna och för att göra det möjligt att utveckla en inre marknad för autogireringar. Förmedlingsavgifter för transaktioner som avvisas, vägras, återsänds eller upphävs för att de inte kan genomföras korrekt eller ger upphov till en manuell hantering (s.k. R-transaktioner där bokstaven ”R” kan betyda avvisa, vägran, återsändning, upphävande, återkallelse eller begäran om annullering) skulle kunna bidra till en effektiv kostnadsfördelning inom den inre marknaden. Det förefaller således vara av fördel för skapandet av en effektiv europeisk marknad för autogirering om man kunde förbjuda multilaterala förmedlingsavgifter per transaktion. Avgifter för R-transaktioner bör emellertid tillåtas under förutsättning att de uppfyller vissa villkor. Betaltjänstleverantörerna måste med hänsyn till transparens och konsumentskydd tillhandahålla konsumenterna tydlig och begriplig information om avgifter för R-transaktioner. Sådana R-transaktionsbestämmelser inverkar dock inte på tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Dessutom bör det noteras att i allmänhet har autogireringar och kortbetalningar olika särdrag, särskilt eftersom betalningsmottagare i högre grad kan uppmuntra användning av autogireringar från betalare genom redan existerande avtal mellan betalningsmottagaren och betalaren, medan inga sådana avtal existerar för kortbetalningar och betalningstransaktionen ofta är en isolerad och oregelbunden händelse. Därför påverkar inte bestämmelserna om multilaterala förmedlingsavgifter för autogireringar analysen enligt unionens konkurrenslagstiftning av multilaterala förmedlingsavgifter för betalkortstransaktioner. Andra alternativa tjänster omfattas inte av förbudet enligt denna förordning när de tydligt och tveklöst skiljer sig från de centrala tjänsterna för autogirering och när betaltjänstleverantörerna och betaltjänstanvändarna är helt fria att erbjuda eller använda sådana tjänster. De är dock fortfarande underställda unionens och nationella konkurrensregler.

(21)

Därför bör möjligheten att tillämpa multilaterala förmedlingsavgifter per transaktion för nationella och gränsöverskridande autogireringar tidsbegränsas, och allmänna villkor bör fastställas för tillämpningen av förmedlingsavgifter för R-transaktioner.

(22)

Kommissionen bör övervaka nivån på avgifterna för R-transaktioner i unionen. Avgifterna för R-transaktionerna på den inre marknaden bör närma sig varandra över tiden så att de inte varierar mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att de äventyrar de lika konkurrensvillkoren.

(23)

I en del medlemsstater används fortfarande vissa äldre betaltjänster som genomförs som betalningar eller autogireringar men som har mycket specifika funktioner, ofta på grund av historiska eller rättsliga skäl. Transaktionsvolymen för dessa tjänster är ofta obetydlig. Sådana tjänster kan därför klassificeras som nischprodukter. En övergångsperiod för sådana nischprodukter som är tillräckligt lång för att minimera övergångens inverkan på betaltjänstanvändarna bör hjälpa båda sidor av marknaden att främst fokusera på övergången av merparten av betalningarna och autogireringarna, vilket skulle göra det möjligt att tidigare utnyttja merparten av de potentiella fördelarna med en integrerad betalningsmarknad inom unionen. I vissa medlemsstater finns det specifika autogireringsinstrument som verkar vara mycket lika betalkortstransaktioner i det att betalaren använder ett kort på försäljningsstället för att initiera betalningstransaktionen men den underliggande betalningstransaktionen är en autogirering. Vid en sådan betalningstransaktion används kortet bara för avläsning i syfte att underlätta ett elektroniskt skapande av medgivandet som måste undertecknas av betalaren på försäljningsstället. Även om en sådan betaltjänst inte kan klassificeras som en nischprodukt, behövs det en övergångsperiod i samband med sådana betaltjänster på grund av den betydande transaktionsvolymen. I syfte att ge aktörerna möjlighet att genomföra en adekvat Sepa-ersättning, bör denna övergångsperiod vara tillräckligt lång.

(24)

För att den inre marknaden för betalningar ska fungera väl måste betalare som exempelvis konsumenter, företag eller offentliga myndigheter kunna sända betalningar till betalkonton som innehas av betalningsmottagare vars betaltjänstleverantörer är etablerade i andra medlemsstater och nåbara i enlighet med denna förordning.

(25)

För att trygga en smidig övergång till Sepa bör varje giltigt godkännande för betalningsmottagaren att inkassera återkommande autogireringar i en äldre ordning förbli giltigt efter den övergångstidsfrist som upprättats i denna förordning. Detta godkännande bör anses som ett samtycke till att betaltjänstleverantören genomför de återkommande autogireringar som inkasseras av betalningsmottagaren i enlighet med denna förordning, i avsaknad av nationell lagstiftning om fortsatt giltighet för medgivandet eller kundöverenskommelser som ändrar autogireringsmedgivanden så att de kan fortsätta. Konsumenternas rättigheter måste dock skyddas, och där ett befintligt autogireringsmedgivande har en ovillkorlig rätt till återbetalning bör sådana rättigheter bibehållas.

(26)

De behöriga myndigheterna bör ges befogenhet att effektivt fullgöra sina övervakningsskyldigheter och vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet att behandla klagomål, för att säkerställa att betaltjänstleverantörer följer denna förordning. Medlemsstaterna bör också tillse att klagomål mot betaltjänstanvändare som inte efterlever denna förordning kan framföras och att denna förordning på ett effektivt och ändamålsenligt sätt kan genomföras antingen genom administrativa åtgärder eller genom domstolsprövning. För att främja efterlevnaden av denna förordning bör medlemsstaternas behöriga myndigheter samarbeta med varandra och, i lämpliga fall, med Europeiska centralbanken (ECB) och medlemsstaternas nationella centralbanker samt andra relevanta behöriga myndigheter, som den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (8) (EBA), vilka utsetts enligt unionslagstiftning eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betaltjänstleverantörer.

(27)

Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av denna förordning och tillse att dessa sanktioner är effektiva, proportionella och avskräckande samt att de tillämpas. Dessa sanktioner bör inte tillämpas på konsumenter.

(28)

För att ge möjlighet till överklagande när denna förordning har tillämpats inkorrekt eller då tvister uppstår mellan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer avseende rättigheter eller skyldigheter enligt denna förordning, bör medlemsstaterna införa adekvata och effektiva utomrättsliga förfaranden för klagomål och tvistlösning. Medlemsstaterna bör kunna besluta att dessa förfaranden endast ska tillämpas på konsumenter eller på konsumenter och mikroföretag.

(29)

Kommissionen bör förelägga Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EBA och ECB en rapport om tillämpningen av denna förordning. Rapporten bör vid behov åtföljas av förslag till ändringar av förordningen.

(30)

För att tillse att de tekniska kraven för betalningar och autogireringar i euro förblir uppdaterade, bör kommissionen delegeras befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget när det gäller dessa tekniska krav. I förklaringen (nr 39) om artikel 290 i EUF-fördraget, som fogats till slutakten från den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget, noterade konferensen kommissionens avsikt att i enlighet med sin etablerade praxis även i fortsättningen samråda med av medlemsstaterna utsedda experter vid utarbetandet av kommissionens utkast till delegerade akter på området finansiella tjänster. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga och transparenta samråd under utarbetandet av utkastet, inklusive med ECB och alla berörda intressenter. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(31)

Eftersom betaltjänstleverantörer som är etablerade i medlemsstater som inte har euron som valuta kommer att behöva inleda ett särskilt förberedande arbete utanför betalningsmarknaden för sin nationella valuta, bör dessa betaltjänstleverantörer tillåtas att skjuta upp tillämpningen av de tekniska kraven under en viss period. Medlemsstater som inte har euron som valuta bör dock uppfylla de tekniska kraven i syfte att skapa ett verkligt europeiskt betalningsområde, vilket kommer att stärka den inre marknaden.

(32)

För att trygga ett omfattande allmänt stöd för Sepa är en hög nivå på skyddet av betalare av avgörande betydelse, särskilt för autogireringstransaktioner. Den nuvarande och enda paneuropeiska autogireringsordningen för konsumenter som utvecklats av EPC föreskriver en automatisk och ovillkorlig rätt till återbetalning av auktoriserade betalningstransaktioner under en period på åtta veckor från det datum då medlen debiterades, samtidigt som denna återbetalningsrätt är föremål för åtskilliga villkor enligt artiklarna 62 och 63 i direktiv 2007/64/EG. Mot bakgrund av den rådande marknadssituationen och nödvändigheten att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet bör följderna av dessa bestämmelser bedömas i den rapport som kommissionen, i enlighet med artikel 87 i direktiv 2007/64/EG, senast den 1 november 2012 ska lägga fram inför Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och ECB, vid behov tillsammans med ett förslag till översyn.

(33)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (9) reglerar hanteringen av personuppgifter som behandlas enligt denna förordning. Övergången till Sepa och införandet av gemensamma standarder och regler för betalningar bör ske i överensstämmelse med nationell lagstiftning om skydd av känsliga personuppgifter i medlemsstaterna och bör skydda unionsmedborgarnas intressen.

(34)

Finansiella meddelanden om betalningar och överföringar inom ramen för Sepa omfattas inte av tillämpningsområdet för avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater av den 28 juni 2010 om behandling och överföring av uppgifter om finansiella betalningsmeddelanden från Europeiska unionen till Förenta staterna i enlighet med programmet för att spåra finansiering av terrorism (TFTP) (10).

(35)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att inrätta tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av dess omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(36)

Enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 924/2009 ska medlemsstaterna avskaffa avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav för betaltjänstleverantörer för upprättande av betalningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstransaktioner för belopp på upp till 50 000 EUR. Insamlingen av betalningsbalansstatistik om avvecklingar infördes efter avskaffandet av valutakontrollerna och har utgjort en viktig uppgiftskälla tillsammans med andra, till exempel direkta undersökningar, och bidragit till statistik av god kvalitet. Från början av 1990-talet valde vissa medlemsstater att förlita sig mer på uppgifter som direkt rapporteras av företag och hushåll än på uppgifter som rapporteras genom banker för deras kunders räkning. Även om avvecklingsbaserad rapportering är en lösning som för samhället i stort minskar kostnaden för upprättande av betalningsbalanssammanställningar samtidigt som god kvalitet på statistiken uppnås, kan bibehållandet, när det strikt gäller gränsöverskridande betalningar, av sådan rapportering i vissa medlemsstater minska effektiviteten och öka kostnaderna. Eftersom ett av syftena med Sepa är att minska kostnaderna för gränsöverskridande betalningar, bör avvecklingsbaserad betalningsbalansrapportering avskaffas helt.

(37)

I syfte att öka rättssäkerheten är det lämpligt att anpassa tidsfristerna för förmedlingsavgifter i artikel 7 i förordning (EG) nr 924/2009 till bestämmelserna i den här förordningen.

(38)

Förordning (EG) nr 924/2009 bör därför ändras i enlighet med detta.

a)

Betalningstransaktioner som genomförs mellan och internt hos betaltjänstleverantörer, inbegripet deras ombud eller filialer, för egen räkning.

b)

Betalningstransaktioner som hanteras och utförs i system för betalning av större belopp med undantag för autogireringstransaktioner där betalaren inte uttryckligen begärt att betalningen ska gå via system för betalning av större belopp.

c)

Betalningstransaktioner som genomförs med betalkort eller liknande, däribland kontantuttag, om inte betalkort eller liknande bara används för att generera den information som krävs för att direkt göra betalningar eller autogireringar till och från betalkonton som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

d)

Betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning och som inte leder till en betalning eller autogirering till och från ett betalkonto som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

e)

Penningöverföringstransaktioner enligt artikel 4.13 i direktiv 2007/64/EG.

f)

Betalningstransaktioner där elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (11) överförs, om inte sådana transaktioner leder till betalningar eller autogireringar till och från ett betalkonto som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

a)

Deras regler ska vara desamma för nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner inom unionen och på samma sätt för nationella och gränsöverskridande autogireringstransaktioner inom unionen.

b)

Deltagarna i betalningsordningen ska utgöra en majoritet av betaltjänstleverantörerna inom en majoritet av medlemsstaterna och utgöra en majoritet av de betaltjänstleverantörer inom unionen som tillhandahåller betalningar respektive autogireringar.

a)

De ska använda det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan för identifiering av betalkonton oavsett var den berörde betaltjänstleverantören är etablerad.

b)

De ska använda de meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan vid översändandet av betalningstransaktioner till en annan betaltjänstleverantör eller via ett system för betalning av mindre belopp.

c)

De ska tillse att betaltjänstanvändaren använder det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan för identifieringen av betalkonton oavsett om betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller den enda betaltjänstleverantören i betalningstransaktionen är etablerade i samma medlemsstat som betaltjänstanvändarna eller i en annan medlemsstat.

d)

De ska tillse att, när en betaltjänstanvändare som inte är en konsument eller ett mikroföretag initierar eller mottar enskilda betalningar eller enskilda autogireringar vilka inte överförs individuellt utan har sammanförts för överföring, det meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan används.

a)

Betalarens betaltjänstleverantör ska tillse att betalaren tillhandahåller de uppgifter som anges i punkt 2 a i bilagan.

b)

Betalarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalningsmottagarens betaltjänstleverantör de uppgifter som anges i punkt 2 b i bilagan.

c)

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalningsmottagaren de uppgifter som anges i punkt 2 d i bilagan eller göra dem tillgängliga för denne.

a)

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillse att

b)

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalarens betaltjänstleverantör de uppgifter som anges i punkt 3 b i bilagan.

c)

Betalarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalaren de uppgifter som anges i punkt 3 c i bilagan eller göra dem tillgängliga för denne.

d)

Betalaren ska ha rätt att ge sin betaltjänstleverantör i uppdrag att

a)

Arrangemanget ska syfta till att effektivt fördela kostnaderna på de betaltjänstleverantörer, eller deras betaltjänstanvändare, som har orsakat R-transaktionen, beroende på vilket som är tillämpligt, med beaktande av transaktionskostnaderna och ska säkerställa att betalaren inte automatiskt belastas med avgifter, och att betaltjänstleverantören inte belastar betaltjänstanvändare med en given typ av R-transaktionsavgifter som överstiger betaltjänstleverantörens kostnader för sådana transaktioner.

b)

Avgifterna ska vara helt kostnadsbaserade.

c)

Avgifterna får inte överskrida de faktiska kostnaderna för hanteringen av en R-transaktion hos den mest kostnadseffektiva jämförbara betaltjänstleverantör som är en representativ part till arrangemanget i fråga om transaktionsvolym och typ av tjänst.

d)

Tillämpningen av avgifter i enlighet med leden a, b och c ska förhindra att betaltjänstleverantörerna påför de respektive betaltjänstanvändarna avgifter som går utöver de kostnader som ska täckas av dessa förmedlingsavgifter.

e)

Det ska inte finnas något praktiskt och ekonomiskt hållbart alternativ till arrangemanget som skulle kunna ge en lika eller mer effektiv hantering av R-transaktioner till samma eller lägre kostnad för konsumenterna.

1.

I artikel 2 ska led 10 ersättas med följande:

”10.   medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (15),

2.

I artikel 3 ska punkt 1 ersättas med följande:

”1.   De avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av en betaltjänstanvändare för gränsöverskridande betalningar ska vara desamma som de avgifter som denna betaltjänstleverantör tar ut av betaltjänstanvändare för motsvarande nationella betalningar till samma värde och i samma valuta.”

3.

Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 5.1 ska ersättas med följande:

”1.   Med verkan från och med 1 februari 2016 ska medlemsstaterna avskaffa avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav för betaltjänstleverantörer för upprättande av betalningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstransaktioner.”

5.

Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 8 ska utgå.

30.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/38

(1)

En rad reformer av den gemensamma organisation av marknaden för mjölk och mjölkprodukter som nu ingår i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”förordningen om en samlad marknadsordning”) (4) har handlat om marknadsinriktning, dvs. att prissignaler ska få vägleda jordbrukarnas beslut om vad och hur mycket de ska producera, för att stärka mejerisektorns konkurrenskraft och hållbarhet i förhållande till den globaliserade handeln. Därför beslutades det genom antagande av rådets förordning (EG) nr 72/2009 av den 19 januari 2009 om ändring av den gemensamma jordbrukspolitiken genom ändring av förordningarna (EG) nr 247/2006, (EG) nr 320/2006, (EG) nr 1405/2006, (EG) nr 1234/2007, (EG) nr 3/2008 och (EG) nr 479/2008 samt genom upphävande av förordningarna (EEG) nr 1883/78, (EEG) nr 1254/89, (EEG) nr 2247/89, (EEG) nr 2055/93, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 2596/97, (EG) nr 1182/2005 och (EG) nr 315/2007 (5) (hälsokontrollsreformen 2008–2009) att kvoterna gradvis skulle höjas för att säkerställa en smidig utfasning av systemet med mjölkkvoter 2015.

(2)

Under perioden 2007 till 2009 skedde en exceptionell utveckling av marknaden för mjölk och mjölkprodukter, vilket till slut ledde till en priskrasch under 2008–2009. Till en början ledde extrema väderförhållanden i Oceanien till att försörjningen minskade kraftigt, vilket i sin tur ledde till en snabb och stor prishöjning. Även om försörjningen på global nivå började återhämta sig och priserna började återgå till mer normala nivåer fick den därpå följande finansiella och ekonomiska krisen negativa effekter för unionens mejeriproducenter och prisvolatiliteten ökade. Högre råvarupriser resulterade i kraftigt ökade kostnader för foder och andra insatsvaror, inklusive energi. Därefter minskade efterfrågan både globalt och inom unionen, inklusive efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter, under en period när unionsproduktionen förblev stabil, vilket innebar att priserna i unionen föll till den lägre skyddsnätsnivån. Denna kraftiga minskning i mejeriråvarupriserna överfördes inte fullt ut till lägre mejeripriser på konsumentnivå, vilket ledde till en ökad bruttomarginal för sektorerna nedströms i kedjan för de flesta mjölk- och mjölksektorsprodukter och länder, vilket i sin tur innebar att efterfrågan på dem förhindrades anpassa sig till låga råvarupriser, prisåterhämtningen fördröjdes och de låga prisernas effekter för mjölkproducenterna förvärrades, vilket gjorde det mycket svårt för många av dem att fortsätta med verksamheten.

(3)

Som reaktion på denna svåra marknadssituation för mjölk inrättades en högnivågrupp för mjölk i oktober 2009 för att diskutera åtgärder inom sektorn mjölk och mjölkprodukter på medellång och lång sikt, vilken i samband med att kvoterna avskaffas under 2015 skulle bidra till att stabilisera marknaden och mjölkproducenternas inkomster och samtidigt öka insynen i sektorn.

(4)

Högnivågruppen tog emot muntliga och skriftliga synpunkter från stora europeiska intressentgrupper i mejeriförsörjningskedjan, med företrädare för jordbrukare, mejeribearbetningsföretag, mejerihandlare, återförsäljare och konsumenter. Därutöver fick högnivågruppen in bidrag från inbjudna akademiska sakkunniga, företrädare för tredjeländer, nationella konkurrensmyndigheter samt från kommissionens avdelningar. Dessutom anordnades en konferens för mejerisektorns intressenter den 26 mars 2010 där fler aktörer i försörjningskedjan fick möjlighet att uttrycka sina åsikter. Högnivågruppen lämnade sin rapport den 15 juni 2010. Rapporten innehöll en analys av det rådande läget i mejerisektorn och ett antal rekommendationer med fokus på avtalsvillkor, producenternas förhandlingsposition, yrkes- eller branschorganisationer, insyn (inklusive vidareutvecklingen av det europeiska instrumentet för övervakning av livsmedelspriser), marknadsåtgärder och framtida marknader, marknadsföringsnormer och ursprungsmärkning samt innovation och forskning. Som ett första steg behandlas de fyra första av dessa frågor i denna förordning.

(5)

Högnivågruppen konstaterade att de sektorer som producerar och bearbetar mejeriprodukter skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna. Det finns också stora skillnader mellan aktörer och typer av aktörer inom enskilda medlemsstater. Emellertid är koncentrationen av försörjningen låg i många fall, vilket leder till skillnader i förhandlingsposition mellan jordbrukare och mejerier i försörjningskedjan. Denna obalans kan leda till otillbörliga affärsmetoder; framför allt kan jordbrukare inte känna till vilket pris de kommer att få för sin mjölk när de levererar den, eftersom priset ofta fastställs långt senare av mejerierna på grundval av det erhållna förädlingsvärdet, vilket ofta ligger utanför jordbrukarens kontroll.

(6)

Prisöverföringen längs kedjan är alltså ett problem, särskilt när det gäller priser fritt gården där nivåerna i allmänhet inte är anpassade till de stigande produktionskostnaderna. Inte heller anpassades mjölkutbudet omedelbart till den lägre efterfrågan under 2009. I vissa stora producentmedlemsstater ökade jordbrukarna i själva verket sin produktion jämfört med året innan, som en reaktion på de lägre priserna. Förädlingsvärdet i mejerikedjan har blivit alltmer koncentrerat till nedströms sektorer, särskilt för mejerier och detaljhandlare, med ett pris för slutkonsumenten som inte återspeglas i priset till mjölkproducenten. Alla aktörer inom mejerikedjan, även distributionssektorn, bör uppmanas att samarbeta för att åtgärda denna obalans.

(7)

När det gäller mejerier är den volym av mjölk som levereras till dem under en säsong inte alltid välplanerad. Även för mejerikooperativ (som ägs av jordbrukare, har bearbetningsanläggningar samt bearbetar 58 procent av den obehandlade mjölken i unionen) föreligger en potentiell brist på anpassning av tillgången till efterfrågan: jordbrukarna är skyldiga att leverera all sin mjölk till kooperativet och kooperativet är skyldigt att ta emot all denna mjölk.

(8)

Användningen av formella, skriftliga avtal som ingås före leveransen och innehåller de mest grundläggande villkoren är inte vanlig. Emellertid skulle sådana avtal kunna bidra till att aktörerna inom mejerikedjan åläggs ökat ansvar och ökar medvetenheten för behovet att ta större hänsyn till marknadssignaler, förbättra prisöverföringen och anpassa tillgången till efterfrågan samt bidra till att vissa otillbörliga affärsmetoder undviks.

(9)

I avsaknad av unionslagstiftning om sådana avtal kan medlemsstaterna besluta att göra dem obligatoriska inom ramen för sina egna avtalslagar, under förutsättning att unionslagstiftningen respekteras, särskilt i fråga om den inre marknadens och den gemensamma marknadsorganisationens funktion. Med tanke på de varierande situationerna i unionen vad gäller avtalsrätt bör beslutet ligga hos medlemsstaterna, för att följa subsidiaritetsprincipen. Likvärdiga villkor bör gälla för alla leveranser av obehandlad mjölk inom ett visst territorium. Om en medlemsstat beslutar att varje leverans av obehandlad mjölk till ett bearbetningsföretag från en jordbrukare inom medlemsstatens territorium ska omfattas av ett skriftligt avtal mellan parterna bör denna skyldighet därför även gälla för leveranser av obehandlad mjölk från andra medlemsstater, men det är inte nödvändigt att den gäller för leveranser till andra medlemsstater. I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör det vara upp till medlemsstaterna att bestämma om den första köparen ska krävas lämna ett skriftligt anbud till jordbrukaren för ett sådant avtal.

(10)

För att se till att ändamålsenliga miniminormer tillämpas för sådana avtal och säkerställa en välfungerande inre marknad och en gemensam marknadsorganisation bör dock vissa grundläggande villkor fastställas på unionsnivå för användning av sådana avtal. Alla sådana grundläggande villkor ska dock förhandlas fram fritt. I syfte att öka stabiliteten på mejerimarknaden och förbättra mjölkproducenternas avsättning i vissa medlemsstater där det är tämligen vanligt med extremt korta avtal ska medlemsstaterna ha rätt att fastställa en minimiavtalslängd att ingå i sådana avtal och/eller anbud. En sådan minimilängd ska emellertid endast åläggas avtal mellan de första köparna och mjölkproducenten eller för anbud som de första köparna gör till mjölkproducenten. Bestämmelserna får inte heller hämma funktionen på den inre marknaden och mjölkproducenterna ska ha möjlighet att fritt välja att stå utanför eller vägra en sådan minimilängd. Till de grundläggande villkoren hör att det pris som ska betalas kan anges i avtalet, men det är upp till avtalsparterna att bestämma om detta ska vara ett fast pris eller ett rörligt pris som varierar beroende på fastställda faktorer; bland annat mängden och kvaliteten eller sammansättningen på den obehandlade mjölk som levererats, samtidigt som det ska vara möjligt att ange ett fast pris för en viss mängd och ett rörligt pris för ytterligare obehandlad mjölk som levereras inom ramarna för ett och samma avtal.

(11)

Mejerikooperativ som i sina stadgar eller i reglerna eller besluten som baserats därpå har bestämmelser med liknande verkan som de grundläggande avtalsvillkor som fastställs i denna förordning bör för enkelhetens skull uteslutas från kravet på att ingå avtal.

(12)

För att stärka effektiviteten hos det avtalsbaserade systemet enligt ovan, där mellanhänder samlar in mjölk från jordbrukare för att leverera den till bearbetningsföretag, bör medlemsstater ges möjlighet att tillämpa systemet även för dessa mellanhänder.

(13)

Enligt artikel 42 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionens konkurrensregler tillämpas på produktion av och handel med jordbruksprodukter endast i den omfattning som fastställs av Europaparlamentet och rådet i enlighet med artikel 43.2 i EUF-fördraget, där det föreskrivs att en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna ska upprättas.

(14)

För att säkerställa en genomförbar utveckling av produktionen och således trygga en rimlig levnadsstandard för mjölkbönder bör deras förhandlingsposition stärkas i förhållande till mejeribearbetningsföretag. Detta bör i sin tur leda till en mer rättvis fördelning av förädlingsvärdet längs försörjningskedjan. För att förverkliga dessa mål för den gemensamma jordbrukspolitiken bör därför en bestämmelse införas i enlighet med artiklarna 42 och 43.2 i EUF-fördraget så att producentorganisationer som uteslutande är sammansatta av mjölkbönder eller deras sammanslutningar gemensamt kan förhandla med ett mejeri om avtalsvillkor, däribland pris, för hela eller delar av medlemmarnas produktion. Emellertid bör endast producentorganisationer som ansöker om att erkännas och erkänns i enlighet med artikel 122 i förordning (EG) nr 1234/2007 kunna omfattas av denna bestämmelse. Dessutom bör bestämmelsen inte gälla för erkända producentorganisationer, däribland kooperativ, som bearbetar all obehandlad mjölk från sina medlemmar eftersom det inte är aktuellt med några leveranser av obehandlad mjölk till andra bearbetningsföretag. Dessutom bör man skapa möjlighet för faktiskt erkännande enligt denna förordning för befintliga producentorganisationer som erkänns enligt nationell lagstiftning.

(15)

För att inte försämra kooperativens effektiva funktion och för att skapa tydlighet bör man ange att en jordbrukares medlemskap i en kooperativ organisation innebär att jordbrukaren åtar sig att leverera hela eller en del av sin produktion av obehandlad mjölk till de villkor som fastställs inom kooperativets stadgar eller reglerna och besluten som baserats därpå; dessa villkor bör inte underkastas en förhandling genom en producentorganisation.

(16)

För att bibehålla en effektiv konkurrens på mejerimarknaden bör denna möjlighet dessutom omfattas av lämpliga gränsvärden uttryckta som en procentandel av unionsproduktionen och produktionen i den medlemsstat som sådana förhandlingar avser. Gränsvärdet uttryckt som en procentandel av den nationella produktionen bör i första hand gälla den volym obehandlad mjölk som produceras i producentmedlemsstaten eller i var och en av producentmedlemsstaterna. Samma gränsvärde uttryckt som en procentandel bör också gälla den volym obehandlad mjölk som levereras till en viss medlemsstat.

(17)

Med tanke på betydelsen av skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar inom i synnerhet utsatta landsbygdsregioner och för att säkerställa mervärdet och behålla kvaliteten på framför allt de ostar som skyddas genom sådana beteckningar, samt i samband med det utlöpande systemet med mjölkkvoter, bör medlemsstaterna ha rätt att tillämpa regler som ska reglera utbudet av sådan ost som produceras inom ett fastställt geografiskt område. Reglerna ska omfatta hela produktionen av de berörda ostarna och ska begäras av en branschorganisation, producentorganisation eller grupp i enlighet med definitionen i rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (6). En sådan begäran bör stödjas av en stor majoritet av mjölkproducenterna, som ska representera en majoritet av den mjölk som används för den specifika osten och, vid branschorganisationer och grupper, av en stor majoritet av ostproducenterna, som ska representera en stor majoritet av denna ostproduktion. Dessa regler ska dessutom åläggas strikta villkor, i synnerhet för att undvika att skada handeln med produkter på andra marknader och för att skydda minoriteters rättigheter. Medlemsstaterna ska omedelbart offentliggöra och informera kommissionen om de regler som har antagits, säkerställa regelbundna kontroller och upphäva reglerna om de inte följs.

(18)

Regler på unionsnivå har införts för branschorganisationer inom vissa sektorer. Dessa organisationer kan spela en viktig roll för att möjliggöra dialog mellan aktörer i försörjningskedjan och för att främja bästa praxis och insyn på marknaden. Dessa regler bör även tillämpas inom sektorn mjölk och mjölkprodukter, tillsammans med de bestämmelser som förtydligar sådana organisationers ställning enligt konkurrenslagstiftningen, under förutsättning att dessa organisationers verksamhet inte snedvrider konkurrensen eller den inre marknaden eller negativt påverkar funktionen i den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna. Medlemsstaterna bör uppmuntra alla relevanta aktörer att delta i branschorganisationer.

(19)

För att följa utvecklingen på marknaden behöver kommissionen kontinuerlig information om de volymer obehandlad mjölk som levereras. Det behövs därför bestämmelser om att den första köparen regelbundet ska överlämna den typen av uppgifter till medlemsstaterna, och att medlemsstaterna meddelar kommissionen detta.

(20)

Kommissionen behöver även meddelanden från medlemsstaterna vad gäller avtalsförhandlingar, erkännande av producentorganisationer och deras sammanslutningar samt branschorganisationer likväl som deras avtalsförhållanden inom sektorn mjölk och mjölkprodukter för att kunna övervaka och analysera tillämpningen av denna förordning framför allt för att förbereda de rapporter som den ska lägga fram för Europaparlamentet och rådet om utvecklingen av mejerimarknaden.

(21)

De åtgärder som fastställs i denna förordning är motiverade med hänsyn till de nuvarande ekonomiska omständigheterna för mejerimarknaden och försörjningskedjans struktur. De bör därför tillämpas under tillräckligt lång tid för att kunna få fullt genomslag. Eftersom de är långtgående bör de emellertid vara tillfälliga och bli föremål för översyn så att man kan undersöka hur de har fungerat och om de bör fortsätta att tillämpas. Detta bör behandlas i två kommissionsrapporter om utvecklingen av mejerimarknaden och framför allt omfatta möjliga incitament för jordbrukarna att ingå gemensamma produktionsavtal; överlämnade senast den 30 juni 2014 och senast den 31 december 2018.

(22)

Ekonomin inom vissa missgynnande regioner i unionen är mycket beroende av mjölkproduktionen. De särskilda förhållandena i dessa regioner medför att man behöver anta övergripande politiska åtgärder för att på ett bättre sätt möta behoven där. I den gemensamma jordbrukspolitiken har man redan planerat specifika åtgärder för dessa missgynnade regioner. Ytterligare politiska åtgärder som fastställs i denna förordning kan bidra till att stärka mjölkproducenternas ställning i sådana regioner. Dessa effekter bör dock utvärderas i ovannämnda rapporter, på grundval av vilka kommissionen, vid behov, bör lägga fram förslag till Europaparlamentet och rådet.

(23)

För att säkerställa en klar definition av mål och ansvar för producentorganisationerna och producentsammanslutningarna i mjölk- och mjölkproduktssektorn bör kommissionen ha befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget avseende villkoren för erkännande av gränsöverskridande producentorganisationer och gränsöverskridande producentsammanslutningar, avseende reglerna för att upprätta gränsöverskridande samarbete och villkoren för att ge administrativt stöd till detta samt avseende beräkningen av den mängd obehandlad mjölk som omfattas av förhandlingarna hos en producentorganisation. Det är av särskild vikt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen bör när den förbereder och utarbetar delegerade akter se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(24)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen ges genomförandebefogenheter. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011, om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (7), ska följas när det gäller genomförandebefogenheter rörande villkor för erkännande av producentorganisationer och deras sammanslutningar och branschorganisationer, information från dessa organisationer om vilken mängd obehandlad mjölk som dessa förhandlingar omfattar, den information som ska ges av medlemsstaterna till kommissionen om dessa organisationer, reglerna för reglering av utbud av ost som har skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning, detaljerade bestämmelser om avtal, beslut och samordnade förfaranden för mjölk och mjölkprodukter, innehåll, utformning och tidpunkt för obligatoriska deklarationer inom sektorn och vissa avtalsaspekter rörande jordbrukares leverans av obehandlad mjölk.

(25)

Med tanke på kommissionens befogenheter inom området för unionens konkurrenspolitik och med tanke på dessa akters speciella karaktär bör kommissionen besluta, utan att tillämpa förordning (EU) nr 182/2011 om vissa avtal och samordnade förfaranden inom sektorn mjölk och mjölkprodukter är förenliga med unionens konkurrensregler, samt om en producentorganisation får förhandla för mer än en medlemsstat samt om vissa regler som medlemsstaten har infört för att reglera utbudet av ost med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning ska upphävas.

(26)

Förordning (EG) nr 1234/2007 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 122 första stycket a ska följande led införas:

2.

I artikel 123 ska följande punkt läggas till:

”4.   Medlemsstaterna får också erkänna branschorganisationer som

3.

I del II avdelning II kapitel II ska följande avsnitt införas:

”Avsnitt IIa

Bestämmelser om producentorganisationer och branschorganisationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

Artikel 126a

Erkännande av producentorganisationer och deras sammanslutningar inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

1.   Medlemsstaterna ska som producentorganisationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter erkänna alla juridiska personer eller tydligt definierade delar av juridiska personer som har ansökt om ett sådant erkännande, under förutsättning att

2.   Medlemsstaterna får efter ansökan erkänna en sammanslutning av producentorganisationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter om den berörda medlemsstaten anser att sammanslutningen effektivt kan bedriva en av de verksamheter som en erkänd producentorganisation bedriver, och att den uppfyller de villkor som fastställs i punkt 1.

3.   Medlemsstaterna får besluta att producentorganisationer som på grundval av nationell lagstiftning har erkänts före den 2 april 2012 och som uppfyller de villkor som anges i punkt 1 i denna artikel ska anses vara erkända som producentorganisationer enligt artikel 122 första stycket a iiia.

Producentorganisationer som på grundval av nationell lagstiftning har erkänts före den 2 april 2012 men som inte uppfyller de villkor som anges i punkt 1 i denna artikel får fortsätta att bedriva sin verksamhet inom ramen för nationell lagstiftning till och med den 3 oktober 2012.

4.   Medlemsstaterna ska

Artikel 126b

Erkännande av branschorganisationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

1.   Medlemsstaterna får erkänna branschorganisationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter förutsatt att dessa organisationer

2.   Medlemsstaterna får besluta att branschorganisationer som på grundval av nationell lagstiftning har erkänts före den 2 april 2012 och som uppfyller de villkor som anges i punkt 1 i denna artikel ska anses vara erkända som branschorganisationer enligt artikel 123.4.

3.   Om medlemsstaterna utnyttjar möjligheten att erkänna en branschorganisation i enlighet med punkt 1 och/eller 2 ska de

Artikel 126c

Avtalsförhandlingar inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

1.   En producentorganisation inom sektorn mjölk och mjölkprodukter som är erkänd enligt artikel 122 får för sina jordbrukarmedlemmars räkning förhandla om avtal om leverans av obehandlad mjölk från en jordbrukare till ett bearbetningsföretag för obehandlad mjölk eller till en mottagare i den mening som avses i artikel 185f.1 andra stycket, för hela eller delar av medlemmarnas samlade produktion.

2.   En producentorganisation får föra förhandlingar

3.   Utan hinder av bestämmelserna i punkt 2 c ii och iii kan en producentorganisation föra förhandlingar enligt punkt 1, under förutsättning att denna producentorganisations volym av obehandlad mjölk som omfattas av förhandlingarna och som produceras eller levereras i en medlemsstat som har en total årsproduktion av obehandlad mjölk på mindre än 500 000 ton inte överstiger 45 procent av den totala nationella produktionen i den medlemsstaten.

4.   Vid tillämpningen av denna artikel avses med producentorganisationer även sammanslutningar av sådana producentorganisationer.

5.   Vid tillämpningen av punkterna 2 c och 3, ska kommissionen på ett ändamålsenligt sätt offentliggöra storleken på produktionen av obehandlad mjölk i unionen och i medlemsstaterna med hjälp av den mest aktuella information som finns tillgänglig.

6.   Genom undantag från punkterna 2 c och 3 får den konkurrensmyndighet som avses i andra stycket i den här punkten, även när de där angivna tröskelvärdena inte överskrids, i enskilda fall besluta att en viss förhandling med producentorganisationen antingen ska återupptas eller inte bör äga rum alls, om myndigheten anser att ett sådant beslut är nödvändigt för att konkurrensen inte ska hindras eller för att allvarlig skada ska undvikas för små och medelstora företag som bearbetar obehandlad mjölk på dess territorium.

För förhandlingar som omfattar mer än en medlemsstat ska det beslut som avses i första stycket antas av kommissionen utan tillämpning av det förfarande som avses i artikel 195.2 eller 196b.2. I andra fall ska det beslutet fattas av den nationella konkurrensmyndigheten i den medlemsstat som förhandlingarna avser.

De beslut som avses i denna punkt ska inte tillämpas tidigare än den dag de anmäls till de berörda företagen.

7.   I denna artikel avses med

a)   nationell konkurrensmyndighet: den myndighet som avses i artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av de konkurrensregler som anges i artiklarna 101 och 102 i fördraget (8),

b)   små och medelstora företag: mikroföretag, små eller medelstora företag enligt kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (9).

8.   De medlemsstater där förhandlingarna kring denna artikel äger rum ska informera kommissionen om tillämpningen av punkterna 2 f och 6.

Artikel 126d

Reglering av utbud av ost med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning

1.   På begäran av en producentorganisation erkänd i enlighet med artikel 122 a första stycket, en branschorganisation erkänd i enlighet med artikel 123.4 eller en grupp som avses i artikel 5.1 i förordning (EG) nr 510/2006 får medlemsstaterna för en begränsad tidsperiod lägga fast bindande regler för reglering av utbud av ost som har skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning i enlighet med artikel 2.1 a och b i förordning (EG) nr 510/2006.

2.   De regler som anges i punkt 1 ska följa bestämmelserna i de villkor som fastställs i punkt 4 och ska även omfattas av en befintlig förhandsöverenskommelse mellan parterna i det geografiska område som anges i artikel 4.2 c i förordning (EG) nr 510/2006. En sådan överenskommelse ska slutas mellan minst två tredjedelar av mjölkproducenterna eller deras företrädare och de ska motsvara minst två tredjedelar av den obehandlade mjölk som används för produktionen av den ost som avses i punkt 1; dessutom ska i tillämpliga fall minst två tredjedelar av producenterna av denna ost motsvara minst två tredjedelar av produktionen av osten inom det geografiska område som avses i artikel 4.2 c i förordning (EG) nr 510/2006.

3.   För tillämpningen av punkt 1, angående ost som har skyddad geografisk beteckning, ska den obehandlade mjölkens geografiska ursprungsområde enligt ostens produktspecifikation vara detsamma som det som anges i artikel 4.2 c i förordning (EG) nr 510/2006 för den berörda osten.

4.   De regler som avses i punkt 1

5.   De regler som avses i punkt 1 ska offentliggöras i en officiell tidning i den aktuella medlemsstaten.

6.   Medlemsstaterna ska utföra kontroller för att säkerställa att de villkor som anges i punkt 4 uppfylls och, om de nationella myndigheterna upptäcker att dessa villkor inte har uppfyllts, ska de regler som har införts enligt punkt 1 upphöra att gälla.

7.   Medlemsstaterna ska omedelbart informera kommissionen om de regler som de har antagit enligt punkt 1. Kommissionen ska skicka information om sådana regler till medlemsstaterna.

8.   Kommissionen får när som helst anta genomförandeakter som kräver att en medlemsstat ska avskaffa de regler som den har infört enligt punkt 1 om kommissionen anser att dessa regler inte följer bestämmelserna i punkt 4, att de förhindrar eller snedvrider konkurrensen på en stor del av den inre marknaden, att de äventyrar frihandeln eller syftena med artikel 39 i EUF-fördraget. Dessa genomförandeakter ska antas utan att tillämpa det förfarande som avses i artikel 195.2 eller artikel 196b.2.

Artikel 126e

Kommissionens befogenheter i förhållande till producentorganisationer och branschorganisationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

1.   För att säkerställa en klar definition av producentorganisationernas och producentsammanslutningarnas mål och ansvar inom sektorn mjölk och mjölkprodukter och därmed bidra till att deras åtgärder blir effektiva och utan att onödiga bördor åläggs, ska kommissionen ha rätt att anta delegerade akter i enlighet med artikel 196a, i vilken man fastställer

2.   Kommissionen får anta genomförandeakter med detaljerade bestämmelser som behövs för

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 196b.2. —

4.

I artikel 175 ska orden ”om inte annat följer av artiklarna 176–177 i denna förordning” ersättas med orden ”om inte annat följer av artiklarna 176–177a i denna förordning”.

5.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 177a

Avtal, beslut och samordnade förfaranden inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

1.   Artikel 101.1 i EUF-fördraget ska inte tillämpas på erkända branschorganisationers avtal, beslut och samordnade förfaranden vars syfte är att genomföra sådan verksamhet som anges i artikel 123.4 c i denna förordning.

2.   Punkt 1 ska endast tillämpas om

3.   Avtalen, besluten och de samordnade förfarandena får inte träda i kraft förrän den period som avses i punkt 2 b har löpt ut.

4.   Avtal, beslut och samordnade förfaranden ska alltid förklaras vara oförenliga med unionsreglerna om de

5.   Om kommissionen, när den tidsfrist som avses i punkt 2 b har löpt ut, konstaterar att villkoren för tillämpning av punkt 1 inte har uppfyllts ska den utan att tillämpa det förfarande som avses i artikel 195.2 eller artikel 196b.2 fatta beslut om att avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet i fråga ska omfattas av artikel 101.1 i EUF-fördraget.

Kommissionens beslut får tillämpas först från och med dagen för dess anmälan till den berörda branschorganisationen, såvida inte branschorganisationen har lämnat felaktiga uppgifter eller missbrukat det undantag som anges i punkt 1 i den här artikeln.

6.   Om fleråriga avtal ingås ska anmälan för det första året gälla även för de därpå följande åren av avtalet. Kommissionen får emellertid när som helst på eget initiativ eller på begäran från en medlemsstat avge ett yttrande om oförenlighet.

7.   Kommissionen får anta genomförandeakter med detaljerade bestämmelser om de åtgärder som krävs för en enhetlig tillämpning av denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 196b.2.”

6.

Artikel 184 ska ändras på följande sätt:

7.

Följande artiklar ska införas:

”Artikel 185e

Obligatoriska deklarationer inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

Från och med den 1 april 2015 ska den första köparen av obehandlad mjölk till de behöriga nationella myndigheterna deklarera vilka mängder obehandlad mjölk som har levererats till dem varje månad.

För tillämpningen av denna artikel och artikel 185f avser ”första köpare” ett företag eller en grupp som köper mjölk från producenter

Medlemsstater ska meddela kommissionen vilken mängd obehandlad mjölk som avses i första stycket.

Kommissionen kan anta genomförandeakter som fastställer regler om innehållet, formatet och tidpunkten för de förklaringar och åtgärder som rör meddelanden från medlemsstaterna i enlighet med denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 196b.2.

Artikel 185f

Avtalsvillkor inom sektorn mjölk och mjölkprodukter

1.   Om en medlemsstat beslutar att varje leverans av obehandlad mjölk på dess territorium från en jordbrukare till ett bearbetningsföretag för obehandlad mjölk ska omfattas av ett skriftligt avtal mellan parterna och/eller beslutar att den första köparen måste lämna ett skriftligt anbud för ett avtal för leverans av obehandlad mjölk till jordbrukare, ska detta avtal och/eller detta anbud för ett avtal uppfylla de villkor som fastställs i punkt 2.

När medlemsstaten beslutar att leveranser av obehandlad mjölk från en jordbrukare till en bearbetare av obehandlad mjölk måste omfattas av ett skriftligt avtal mellan parterna, ska den också besluta om vilket eller vilka steg av leveransen som måste täckas av ett sådant avtal om leveransen av obehandlad mjölk görs via en eller flera mottagare. Med ”mottagare” avses för tillämpningen av denna artikel ett företag som transporterar obehandlad mjölk från en jordbrukare eller från en annan mottagare till ett bearbetningsföretag för obehandlad mjölk eller till en annan mottagare, där äganderätten till den obehandlade mjölken överförs i vart och ett av fallen.

2.   Avtalet och/eller anbudet för ett avtal ska

3.   Genom undantag från punkt 1 ska ett avtal och eller anbud för ett avtal inte krävas när obehandlad mjölk levereras från en jordbrukare till ett kooperativ som jordbrukaren tillhör och kooperativets stadgar eller de bestämmelser och beslut som fastställts i eller inom ramen för dessa stadgar innehåller bestämmelser med liknande effekt som de bestämmelser som anges i punkterna 2a, 2b eller 2c.

4.   Alla delar av avtal om leverans av obehandlad mjölk som ingås av jordbrukare, mottagare eller bearbetningsföretag som hanterar obehandlad mjölk, inbegripet de delar som avses i punkt 2 c, ska förhandlas fritt mellan parterna.

Utan hinder av första stycket

Det andra stycket ska inte påverka jordbrukarens rätt att avböja en sådan minimiperiod under förutsättning att denne gör det skriftligen. I sådana fall står det parterna fritt att förhandla om alla delar av avtalet, inklusive de delar som avses i punkt 2 c.

5.   De medlemsstater som utnyttjar de möjligheter som anges i denna artikel ska meddela kommissionen om hur de tillämpas.

6.   Kommissionen får anta genomförandeakter med åtgärder som krävs för en enhetlig tillämpning av punkt 2 a och b och punkt 3 och åtgärder som rör den information som medlemsstaterna ska ge i enlighet denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 196b.2.”

8.

I del VII kapitel I ska följande artiklar läggas till:

”Artikel 196a

Utövande av delegering

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som fastställs i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 126e.1 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 2 april 2012. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 126e.1 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt, ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 126e.1 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 196b

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté som ska kallas kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket. Denna kommitté är en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (10).

2.   När hänvisning sker till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 iakttas.

9.

I artikel 204 ska följande punkt läggas till:

”7.   När det gäller sektorn mjölk och mjölkprodukter ska artiklarna 122 första stycket a iiia, 123.4, 126a, 126b, 126e och 177a tillämpas från och med den 2 april 2012 till och med den 30 juni 2020 och artiklarna 126c, 126d, 185e och 185f ska tillämpas från och med den 3 oktober 2012 till och med den 30 juni 2020.”

30.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 94/49

1.

På sidan 12, bilaga III, ”STÖDFÖRKLARINGSFORMULÄR – DEL A”, längst ned på sidan, ska det

2.

På sidan 13, bilaga III, ”STÖDFÖRKLARINGSFORMULÄR – DEL A”, sista textrutan, ska det

3.

På sidan 14, bilaga III, ”STÖDFÖRKLARINGSFORMULÄR – DEL B”, längst ned på sidan, ska det

4.

På sidan 15, bilaga III, ”STÖDFÖRKLARINGSFORMULÄR – DEL B”, sista textrutan, ska det

5.

På sidan 16, bilaga III, ”DEL C”, andra fältet i tabellen, ska det