(1)

Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor säkerställs i enlighet med fördragen. Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna mellan medlemsstaterna. Förbudet gäller varje nationell åtgärd som kan hindra varuhandeln inom unionen, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt. Den fria rörligheten för varor säkerställs på den inre marknaden genom harmoniserade regler på unionsnivå som ställer gemensamma krav på saluföringen av vissa varor, eller genom tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande såsom denna definierats av Europeiska unionens domstol när det gäller varor eller aspekter av varor som inte helt och hållet omfattas av unionens harmoniserade regler.

(2)

En välfungerande princip om ömsesidigt erkännande utgör ett viktigt komplement till harmoniserade regler på unionsnivå, särskilt med tanke på att många varor både har harmoniserade och icke-harmoniserade aspekter.

(3)

Hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna kan skapas olagligen om en medlemsstats behöriga myndigheter, i avsaknad av harmoniserade regler på unionsnivå som omfattar varor eller vissa aspekter av varor, tillämpar nationella regler på varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat, enligt vilka varorna måste uppfylla vissa tekniska krav avseende exempelvis benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, presentation, märkning och förpackning. Tillämpningen av sådana regler på varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat kan strida mot artiklarna 34 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), även om reglerna tillämpas på alla varor utan åtskillnad.

(4)

Principen om ömsesidigt erkännande härrör från rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Enligt denna princip får medlemsstaterna på sina territorier inte förbjuda försäljning av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat även om varorna producerats enligt andra tekniska regler, inklusive varor som inte kommit till genom en tillverkningsprocess, men principen om ömsesidigt erkännande är inte absolut. Medlemsstaterna kan införa restriktioner för saluföringen av varor som är lagligen saluförda i andra medlemsstater när sådana restriktioner kan motiveras med hänvisning till artikel 36 i EUF-fördraget eller med hänvisning till andra tvingande hänsyn av allmänt intresse som erkänns i Europeiska unionens domstols rättspraxis i fråga om fri rörlighet för varor och när dessa restriktioner står i proportion till det uppsatta målet. Denna förordning föreskriver en skyldighet att klart motivera varför marknadstillträde har begränsats eller nekats.

(5)

Begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset är ett begrepp som befinner sig under utveckling genom Europeiska unionens domstols rättspraxis när det gäller artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget. När det finns legitima skillnader mellan olika medlemsstater kan sådana tvingande hänsyn berättiga behöriga myndigheter att tillämpa nationella tekniska regler. Myndighetsbeslut måste dock alltid vara vederbörligen motiverade för att vara legitima och lämpliga och respektera proportionalitetsprincipen, och de behöriga myndigheterna måste fatta det minst restriktiva beslutet. För att förbättra det sätt på vilket den inre marknaden för varor fungerar bör de nationella tekniska reglerna vara ändamålsenliga och inte skapa oproportionella icke-tariffära hinder. Myndighetsbeslut om nekat eller begränsat marknadstillträde i fråga om varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat får dessutom inte enbart grunda sig på den omständigheten att de varor som är under bedömning uppfyller det legitima allmänna mål som eftersträvas av medlemsstaten på ett annat sätt än hur varor i den medlemsstaten uppfyller målet. För att bistå medlemsstaterna bör kommissionen ge icke-bindande vägledning i förhållande till Europeiska unionens domstols rättspraxis avseende begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset och om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. De behöriga myndigheterna bör ges tillfälle att lämna synpunkter och ge återkoppling om vägledningen.

(6)

Konkurrenskraftrådet konstaterade i sina slutsatser om politiken för den inre marknaden från december 2013 att för att förbättra förutsättningarna för företag och konsumenter på den inre marknaden måste alla relevanta instrument utnyttjas på rätt sätt, inklusive principen om ömsesidigt erkännande. Kommissionen uppmanades därför att rapportera till rådet om de fall där tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande fortfarande inte fungerar tillräckligt bra eller är problematisk. I sina slutsatser om politiken för den inre marknaden från februari 2015 uppmanade Konkurrenskraftrådet kommissionen att vidta åtgärder för att säkerställa att principen om ömsesidigt erkännande fungerar effektivt och att lägga fram förslag i detta syfte.

(7)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 (3) antogs i syfte att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande genom inrättande av förfaranden för att minska risken för att det skapas olagliga hinder för den fria rörligheten för varor som redan är lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Trots antagandet av den förordningen återstår många problem när det gäller tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Den utvärdering som utfördes mellan 2014 och 2016 visade att principen om ömsesidigt erkännande inte fungerar som den ska och att förordning (EG) nr 764/2008 har haft en begränsad effekt när det gäller att underlätta tillämpningen av den principen. De verktyg och förfarandegarantier som inrättats genom den förordningen har misslyckats med målet att förbättra tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Exempelvis är det nätverk av kontaktpunkter för produkter som inrättades i syfte att tillhandahålla information till ekonomiska aktörer om tillämpliga nationella regler och tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande så gott som okänt och används sällan av ekonomiska aktörer. Inom det nätverket är samarbetet mellan nationella myndigheter inte tillräckligt. Kravet på att meddela myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde följs sällan. Det får till följd att hindren mot den fria rörligheten för varor kvarstår på den inre marknaden.

(8)

Det finns flera brister i förordning (EG) nr 764/2008, och den bör därför ses över och förbättras. Förordning (EG) nr 764/2008 bör av tydlighetsskäl ersättas med denna förordning. I denna förordning bör tydliga förfaranden fastställas så att den fria rörligheten för varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat kan säkerställas och den fria rörligheten enbart kan begränsas om en medlemsstat gör detta på grundval av ett legitimt allmänintresse och begränsningen är motiverad och proportionerlig. Denna förordning bör även säkerställa att de befintliga rättigheterna och skyldigheterna som följer av principen om ömsesidigt erkännande följs av både ekonomiska aktörer och nationella myndigheter.

(9)

Denna förordning bör dock inte hindra, när så är lämpligt, ytterligare harmonisering av villkoren för saluföring av varor, som syftar till att förbättra det sätt på vilket den inre marknaden fungerar.

(10)

Handelshinder kan också vara resultatet av andra åtgärder som omfattas av artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget. Sådana åtgärder kan till exempel utgöras av tekniska specifikationer som utarbetats för offentlig upphandling eller krav på att använda officiella språk i medlemsstaterna. Dessa åtgärder bör emellertid inte utgöra nationella tekniska regler i den mening som avses i denna förordning och bör inte omfattas av dess tillämpning.

(11)

Nationella tekniska regler får ibland verkan i en medlemsstat genom ett förfarande för förhandstillstånd, enligt vilket ett formellt godkännande måste fås från en behörig myndighet innan varorna får släppas ut på marknaden i medlemsstaten. Förekomsten av ett förfarande för förhandstillstånd utgör i sig en begränsning av den fria rörligheten för varor. För att kunna vara motiverat med avseende på den grundläggande principen om fri rörlighet för varor inom den inre marknaden måste sådana förfaranden eftersträva mål som enligt unionsrätten är motiverade av allmänintresset samt vara proportionella och icke-diskriminerande. Huruvida ett sådant förfarande överensstämmer med unionsrätten bör avgöras mot bakgrund av de överväganden som återfinns i Europeiska unionens domstols rättspraxis. Myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde enbart med motiveringen att en vara inte har giltigt förhandsgodkännande bör därför undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Dock bör alla myndighetsbeslut om att avslå en ansökan om obligatoriskt förhandsgodkännande för en vara på grundval av en nationell teknisk regel i en medlemsstat endast fattas enligt denna förordning, så att den sökande ska kunna omfattas av det förfarandeskydd som denna förordning tillhandahåller. Detsamma gäller, i förekommande fall, för frivilligt förhandsgodkännande för varor.

(12)

Det är viktigt att förtydliga att också jordbruksprodukter ingår i de varutyper som omfattas av denna förordning. Termen jordbruksprodukter inbegriper fiskets produkter enligt artikel 38.1 i EUF-fördraget. Kommissionen bör bedöma genomförbarheten av och fördelarna med att vidareutveckla en vägledande förteckning över produkter för ömsesidigt erkännande för att hjälpa till att identifiera vilka varutyper som omfattas av denna förordning.

(13)

Det är även viktigt att förtydliga att termen producent inte bara inbegriper tillverkaren av en vara, utan också de personer som producerar en vara som inte är resultatet av en tillverkningsprocess, inklusive jordbruksprodukter, samt de personer som utger sig för att vara producenter av varor.

(14)

Nationella domstolsavgöranden som rör lagenligheten i fall där varor som är lagligen saluförda i en medlemsstat inte får tillträde till marknaden i en annan medlemsstat till följd av tillämpningen av nationella tekniska regler, och nationella domstolsavgöranden som innebär tillämpning av sanktioner, bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

(15)

För att kunna dra nytta av principen om ömsesidigt erkännande måste varorna vara lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Det bör förtydligas att för att en vara ska anses lagligen saluförd i en annan medlemsstat måste varan överensstämma med gällande regler i den medlemsstaten och tillhandahållas till slutanvändare i den medlemsstaten.

(16)

Medlemsstaterna bör, för att öka kunskapen hos nationella myndigheter och ekonomiska aktörer om principen om ömsesidigt erkännande, överväga att införa tydliga och otvetydiga inremarknadsklausuler i sina nationella tekniska regler i syfte att förenkla tillämpningen av den principen.

(17)

Den bevisning som behövs för att visa att varorna är lagligen saluförda i en annan medlemsstat varierar stort mellan olika medlemsstater. Detta ger upphov till onödiga belastningar, dröjsmål och merkostnader för ekonomiska aktörer, och hindrar nationella myndigheter från att få tag på den information som krävs för att kunna göra en bedömning av varorna i god tid. Detta kan hindra tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Det är därför viktigt att göra det enklare för ekonomiska aktörer att kunna visa att deras varor är lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Ekonomiska aktörer bör dra nytta av en egen försäkran som förser behöriga myndigheter med all nödvändig information om varorna och om deras överensstämmelse med de gällande bestämmelserna i den andra medlemsstaten. Användningen av frivilliga försäkringar bör inte hindra de nationella myndigheterna att fatta myndighetsbeslut om att begränsa eller neka tillträdet till marknaden, under förutsättning att sådana beslut är proportionella, motiverade och tar hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande och är i enlighet med denna förordning.

(18)

Producenten, importören eller distributören bör ha möjlighet att upprätta en försäkran om laglig saluföring av varor med hänseende på ömsesidigt erkännande (nedan kallad försäkran om ömsesidigt erkännande). Eftersom producenten känner till sina varor bäst och har de bevis som krävs för att bekräfta informationen i en försäkran är producenten bäst lämpad att tillhandahålla informationen i försäkran om ömsesidigt erkännande. Producenten bör kunna bemyndiga en representant att upprätta en sådan försäkran om ömsesidigt erkännande för producentens räkning och på producentens ansvar. Om en ekonomisk aktör i försäkran endast kan ange informationen om laglig saluföring av varan bör det dock vara möjligt för en annan ekonomisk aktör att ange informationen om att varorna tillhandahålls till slutanvändare i den berörda medlemsstaten, under förutsättning att den ekonomiska aktören i fråga tar ansvar för den information denne har fyllt i försäkran om ömsesidigt erkännande och kan tillhandahålla de bevis som krävs för att bekräfta denna information.

(19)

Försäkran om ömsesidigt erkännande bör alltid innehålla korrekt och fullständig information om varorna. Försäkran ska därför uppdateras för att återspegla ändringar, exempelvis ändringar av relevanta nationella tekniska regler.

(20)

För att säkerställa att informationen i en försäkran om ömsesidigt erkännande är fullständig bör en harmoniserad struktur för försäkran fastställas som ekonomiska aktörer kan använda sig av när de ska upprätta en sådan försäkran.

(21)

Det är viktigt att säkerställa att försäkran om ömsesidigt erkännande fylls i sanningsenligt och korrekt. Därför är det nödvändigt att kräva att ekonomiska aktörer är ansvariga för den information som de anger i försäkran om ömsesidigt erkännande.

(22)

För att öka effektiviteten och konkurrenskraften hos företag som verkar inom det område för varor som inte omfattas av unionens harmoniserade lagstiftning bör det vara möjligt att använda sig av ny it-teknik för att enklare kunna tillhandahålla en försäkran om ömsesidigt erkännande. Därför bör ekonomiska aktörer kunna göra sin försäkran om ömsesidigt erkännande offentligt tillgänglig online, under förutsättning att försäkran om ömsesidigt erkännande är lättillgänglig och i ett tillförlitligt format.

(23)

Kommissionen bör se till att en mall för försäkran om ömsesidigt erkännande och relevanta riktlinjer för hur den fylls i görs tillgänglig på den gemensamma digitala ingången på alla unionens officiella språk.

(24)

Denna förordning bör också tillämpas på varor för vilka endast vissa aspekter omfattas av unionens harmoniserade lagstiftning. I de fall ekonomiska aktörer enligt unionens harmoniserade lagstiftning måste upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse för att visa att de följer lagstiftningen, bör det vara tillåtet för dessa ekonomiska aktörer att bifoga försäkran om ömsesidigt erkännande enligt denna förordning till EU-försäkran om överensstämmelse.

(25)

Om en ekonomisk aktör bestämmer sig för att inte använda försäkran om ömsesidigt erkännande bör den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter begära klart definierad och specifik information som de anser vara nödvändig för att bedöma en vara, med beaktande av proportionalitetsprincipen.

(26)

En ekonomisk aktör bör ges tillräckligt med tid för att inkomma med de handlingar eller annan information som de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten begär, eller inkomma med eventuella argument eller synpunkter gällande bedömningen av de berörda varorna.

(27)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (4) är medlemsstaterna skyldiga att underrätta kommissionen och de övriga medlemsstaterna om eventuella förslag till nationella tekniska föreskrifter som avser produkter, inbegripet jordbruks- och fiskeriprodukter, samt att ange skälen för att föreskriften anses vara nödvändig. Efter det att en nationell teknisk föreskrift antagits är det emellertid nödvändigt att se till att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas korrekt på specifika varor i de enskilda fallen. Denna förordning fastställer förfaranden för tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande i enskilda fall genom att exempelvis kräva att medlemsstaterna anger de nationella tekniska regler som myndighetsbeslutet grundas på och det legitima allmänintresse som motiverar tillämpningen av den nationella tekniska regeln på en vara som är lagligen saluförd i en annan medlemsstat. Den nationella tekniska regelns proportionalitet utgör grunden för att påvisa att ett myndighetsbeslut som grundar sig på denna regel är proportionellt. Det bör dock avgöras från fall till fall hur myndighetsbeslutets proportionalitet ska påvisas.

(28)

Eftersom myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde för varor som redan är lagligen saluförda i en annan medlemsstat skulle utgöra undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för varor, är det nödvändigt att säkerställa att sådana beslut beaktar de befintliga skyldigheter som följer av principen om ömsesidigt erkännande. Det är därför lämpligt att fastställa ett tydligt förfarande för att avgöra om varorna är lagligen saluförda i den andra medlemsstaten och om de legitima allmänintressen som omfattas av den tillämpliga nationella tekniska regeln i den mottagande medlemsstaten i sådana fall åtnjuter tillräckligt skydd i enlighet med artikel 36 i EUF-fördraget och Europeiska unionens domstols rättspraxis. Ett sådant förfarande bör säkerställa att de myndighetsbeslut som fattas är proportionella och tar hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande och är i enlighet med denna förordning.

(29)

Under tiden en behörig myndighet gör en bedömning av en vara innan den beslutar om huruvida marknadstillträde ska begränsas eller nekas, bör den myndigheten inte kunna fatta beslut som tillfälligt upphäver marknadstillträde, förutom om det krävs snabba insatser för att förhindra att personers säkerhet eller hälsa eller miljön hotas, eller i fall där det är förbjudet att tillhandahålla varan i sammanhang där detta tillhandahållande är förbjudet på grundval av den allmänna moralen eller säkerheten, exempelvis för att förebygga brottslighet.

(30)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (5) införs ett system för ackreditering för att säkerställa ömsesidigt erkännande av att organen för bedömning av överensstämmelse har likvärdig kompetens. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör därför inte vägra att godta provningsrapporter och intyg som utfärdats av ett ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse av skäl som hänför sig till detta organs kompetens. För att så långt som möjligt undvika att provningar och förfaranden som redan genomförts i en annan medlemsstat upprepas bör medlemsstaterna inte vägra att godta provningsrapporter och intyg som utfärdats av andra organ för bedömning av överensstämmelse i enlighet med unionsrätten. Behöriga myndigheter bör också ta vederbörlig hänsyn till innehållet i de provningsrapporter eller intyg som lämnats in.

(31)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG (6) föreskriver att endast säkra produkter får släppas ut på marknaden och anger tillverkarens och distributörens skyldigheter när det gäller produktsäkerheten. Enligt direktivet får de behöriga myndigheterna, tillfälligt under den tid som krävs för att utföra olika säkerhetsbedömningar, kontroller och verifikationer, förbjuda alla farliga produkter med omedelbar verkan eller förbjuda produkter som kan vara farliga. I det direktivet beskrivs också de förfaranden som behöriga myndigheter ska följa för att vidta lämpliga åtgärder om dessa produkter utgör en risk, exempelvis de åtgärder som avses i artikel 8.1 b–f, och i direktivet fastställs också medlemsstaternas skyldighet att meddela sådana åtgärder till kommissionen och de andra medlemsstaterna. Behöriga myndigheter bör därför få fortsätta att tillämpa det direktivet, i synnerhet artikel 8.1 b–f och 8.3 i det direktivet.

(32)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (7) inrättas bl.a. ett system för snabb varning för anmälan av direkta och indirekta risker för människors hälsa till följd av livsmedel eller djurfoder. Medlemsstaterna är enligt den skyldiga att omedelbart till kommissionen, med användning av systemet för snabb varning, anmäla alla åtgärder de vidtar för att begränsa utsläppandet på marknaden av livsmedel eller foder eller för att återkalla livsmedel eller foder för att skydda människors hälsa, i de fall där det krävs snabba åtgärder. Behöriga myndigheter bör få fortsätta att tillämpa den förordningen, och i synnerhet artiklarna 50.3 och 54 i den förordningen.

(33)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 (8) fastställer harmoniserade unionsramar för organisationen av offentlig kontroll, och av annan offentlig verksamhet än offentlig kontroll, i alla led i den jordbruksbaserade livsmedelskedjan, med beaktande av bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 (9) och i relevant sektorsspecifik unionslagstiftning. I förordning (EU) 2017/625 fastställs ett särskilt förfarande för att se till att ekonomiska aktörer avhjälper en situation där livsmedels- och foderlagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd inte efterlevs. Behöriga myndigheter bör få fortsätta att tillämpa förordning (EU) 2017/625, i synnerhet artikel 138 i den förordningen.

(34)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (10) inrättas ett harmoniserat ramverk på unionsnivå för utförandet av kontroller när det gäller de skyldigheter som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (11), i enlighet med de kriterier som anges i förordning (EG) nr 882/2004, och anges att medlemsstaterna ska säkerställa att alla aktörer som fullgör dessa skyldigheter har rätt att omfattas av ett system med kontroller. Behöriga myndigheter bör få fortsätta att tillämpa förordning (EU) nr 1306/2013, i synnerhet artikel 90 i den förordningen.

(35)

I varje myndighetsbeslut som fattas av en medlemsstats behöriga myndigheter enligt denna förordning bör de rättsmedel som är tillgängliga för den ekonomiska aktören anges, så att en ekonomisk aktörer, i enlighet med nationell rätt, kan överklaga beslutet eller väcka talan vid behörig nationell domstol. Myndighetsbeslutet bör också ange möjligheten för ekonomiska aktörer att använda sig av problemlösningsnätverket för den inre marknaden (nedan kallat Solvit) och det problemlösningsförfarande som föreskrivs i denna förordning.

(36)

Det är viktigt att det finns effektiva lösningar för ekonomiska aktörer som vill ha ett företagsvänligt alternativ vid överklaganden av myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde så att korrekt och konsekvent tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande kan säkerställas. För att garantera att sådana lösningar finns, och för att undvika rättegångskostnader, särskilt för små och medelstora företag, bör ett förfarande för lösning av problem som inte är av rättslig karaktär finnas tillgängligt för ekonomiska aktörer.

(37)

Solvit är en tjänst som tillhandahålls av den nationella förvaltningen i varje medlemsstat och som syftar till att hitta lösningar för privatpersoner och företag om deras rättigheter överträtts av myndigheterna i en annan medlemsstat. De principer som styr hur Solvit fungerar anges i kommissionens rekommendation 2013/461/EU (12), enligt vilken varje medlemsstat bör ha ett Solvit-center med tillräckliga personalresurser och finansiella resurser för att säkerställa dess deltagande i Solvit. Kommissionen bör, särskilt bland företag, öka medvetenheten om Solvit och dess fördelar.

(38)

Solvit är ett effektivt icke-judiciellt problemlösningsförfarande som tillhandahålls utan kostnad. Den fungerar inom korta tidsfrister och erbjuder praktiska lösningar för privatpersoner och företag som har problem med att få sina rättigheter enligt unionslagstiftningen erkända av offentliga myndigheter. Om den ekonomiska aktören, det aktuella Solvit-centret och de berörda medlemsstaterna har kommit överens om ett lämpligt utfall bör ingen ytterligare åtgärd krävas.

(39)

Om Solvits informella tillvägagångssätt inte fungerar, och om det kvarstår tvivel om huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande, bör kommissionen ges befogenhet att undersöka ärendet på något av de berörda Solvit-centrens begäran. Efter en bedömning bör kommissionen avge ett yttrande som ska delges den berörda ekonomiska aktören och de behöriga myndigheterna genom relevant Solvit-center och som bör beaktas under Solvit-förfarandet. Kommissionens insats ska ske inom en tidsgräns på 45 arbetsdagar, vilket inte inbegriper den tid som krävs för att ta emot de ytterligare uppgifter och handlingar som kommissionen anser vara nödvändiga. Om ärendet får en lösning under denna period bör kommissionen inte behöva avge ett yttrande. Sådana Solvit-ärenden bör hanteras i ett separat arbetsflöde i Solvit-databasen och bör inte tas med i den vanliga Solvit-statistiken.

(40)

Kommissionens yttrande när det gäller ett myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde bör endast ta upp frågor som gäller huruvida myndighetsbeslutet är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och med kraven i denna förordning. Detta ska inte påverka kommissionens befogenheter enligt artikel 258 i EUF-fördraget eller medlemsstaternas skyldighet att följa unionsrätten för att åtgärda fastställda systemrelaterade problem avseende tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.

(41)

Det är viktigt för den inre marknaden för varor att företagen, särskilt små och medelstora företag, kan inhämta tillförlitlig och exakt information om gällande rätt i en viss medlemsstat. Kontaktpunkter för produkter bör ha en viktig roll när det gäller att underlätta kommunikationen mellan nationella myndigheter och ekonomiska aktörer genom att de tillhandahåller information om specifika produktregler och hur principen om ömsesidigt erkännande tillämpas inom deras medlemsstaters territorium. Det är därför viktigt att förbättra rollen för kontaktpunkterna för produkter till att bli den främsta informationskanalen för alla produktrelaterade regler, inbegripet nationella tekniska regler som omfattas av ömsesidigt erkännande.

(42)

För att underlätta den fria rörligheten för varor bör kontaktpunkterna för produkter utan kostnad, upp till en rimlig nivå, tillhandahålla information om nationella tekniska regler och om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. Kontaktpunkterna för produkter bör ha tillräcklig utrustning och tillräckliga resurser. I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (13) bör de tillhandahålla informationen via en webbplats och omfattas av kvalitetskraven i den förordningen. De uppgifter som kontaktpunkterna för produkter har gällande tillhandahållandet av sådan information, inklusive elektroniska kopior av de nationella tekniska reglerna eller tillgång till dessa online, bör utföras utan att det påverkar tillämpningen av de nationella regler som styr spridningen av nationella tekniska regler. Vidare bör kontaktpunkterna för produkter inte vara skyldiga att tillhandahålla kopior av eller ge tillgång online till standarder som omfattas av immateriella rättigheter som innehas av standardiseringsorgan eller standardiseringsorganisationer.

(43)

Samarbete mellan behöriga myndigheter är viktigt för att principen om ömsesidigt erkännande ska fungera smidigt och för att skapa en kultur av ömsesidigt erkännande. Kontaktpunkterna för produkter och nationella behöriga myndigheter bör därför samarbeta och utbyta information och sakkunskaper så att korrekt och konsekvent tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande och denna förordning kan säkerställas.

(44)

Det är viktigt att medlemsstaterna får tillgång till ett informations- och kommunikationssystem så att myndighetsbeslut om begränsat eller nekat marknadstillträde kan meddelas och för att möjliggöra kommunikation mellan kontaktpunkter för produkter samt för att säkerställa det administrativa samarbetet.

(45)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (14).

(46)

Om tillämpningen av denna förordning medför behandling av personuppgifter bör sådan behandling ske i enlighet med unionsrätten om skydd av personuppgifter. All behandling av personuppgifter enligt denna förordning omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (15) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (16).

(47)

Tillförlitliga och effektiva mekanismer för övervakning bör inrättas så att information kan tillhandahållas om tillämpningen av denna förordning och dess inverkan på den fria rörligheten för varor. Sådana mekanismer bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(48)

För att öka medvetenheten om principen om ömsesidigt erkännande och säkerställa att denna förordning tillämpas korrekt och konsekvent bör åtgärder vidtas för unionsfinansiering av kampanjer för att öka medvetenheten, utbildningar, tjänstemannautbyte och annan verksamhet som syftar till att öka och främja förtroendet och samarbetet mellan behöriga myndigheter, kontaktpunkter för produkter och ekonomiska aktörer.

(49)

För att åtgärda bristen på korrekta uppgifter om hur principen om ömsesidigt erkännande fungerar och vilken inverkan den har på den inre marknaden för varor bör unionen finansiera insamlingen av sådana uppgifter.

(50)

Unionens ekonomiska intressen bör skyddas genom proportionella åtgärder under hela utgiftscykeln, inbegripet förebyggande, upptäckt och utredning av oriktigheter, krav på återbetalning av belopp som gått förlorade, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt, i tillämpliga fall, administrativa och ekonomiska sanktioner.

(51)

Det är lämpligt att skjuta upp tillämpningen av denna förordning för att behöriga myndigheter och ekonomiska aktörer ska kunna anpassa sig efter kraven i denna förordning.

(52)

Kommissionen bör utvärdera denna förordning med utgångspunkt i de mål som den syftar till att uppnå. Kommissionen bör använda de insamlade uppgifter om hur principen om ömsesidigt erkännande fungerar och vilken inverkan den principen har på den inre marknaden för varor samt den information som finns tillgänglig i informations- och kommunikationssystemet vid utvärderingen av denna förordning. Kommissionen bör kunna begära att medlemsstaterna ska tillhandahålla ytterligare information som krävs för utvärderingen av denna förordning. Enligt punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (17) bör utvärderingen av denna förordning, som i sin tur bör grundas på effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder.

(53)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa en smidig, konsekvent och korrekt tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(1)

Bruttonationalinkomsten till marknadspris (nedan kallad BNI) används som grund för att beräkna den största andelen egna medel i unionens allmänna budget. Det är därför nödvändigt att förbättra det aggregatets jämförbarhet, tillförlitlighet och fullständighet.

(2)

Statistisk integritet genom iakttagande av principerna i riktlinjerna för europeisk statistik, som sågs över och uppdaterades i kommittén för det europeiska statistiksystemet (nedan kallad ESS-kommittén) den 16 november 2017, och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 (2), är särskilt viktig när statistik används direkt för administrativa ändamål och i utformningen av politiken på unionsnivå och på nationell nivå.

(3)

Dessa statistiska uppgifter är också ett viktigt analytiskt instrument vid samordning av den ekonomiska politiken i medlemsstaterna och i samband med unionens politik på olika områden samt för forskningsverksamhet.

(4)

I enlighet med artikel 2.7 i rådets beslut 2014/335/EU, Euratom (3) avses med BNI i fråga om egna medel årlig BNI till marknadspriser enligt den metod som fastställs i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 (4) genom vilken det reviderade europeiska räkenskapssystemet inrättades (nedan kallat ENS 2010). I enlighet med artikel 10.1 i beslut 2014/335/EU, Euratom, och med förbehåll för artikel 10.2 i samma beslut, har rådets beslut 2007/436/EG, Euratom (5) upphävts.

(5)

Det är viktigt att BNI-uppgifter är jämförbara mellan medlemsstaterna och att relevanta definitioner och redovisningsregler i ENS 2010 efterlevs. Detta betyder att de bedömningsmetoder och grunduppgifter som faktiskt används bör vara sådana att de medger en riktig tillämpning av definitionerna och redovisningsreglerna enligt ENS 2010.

(6)

Det är viktigt att de källor och metoder som används för att sammanställa BNI-uppgifter är tillförlitliga. Detta betyder att sunda metoder i möjligaste mån bör tillämpas på stabila, ändamålsenliga och aktuella statistiska grunduppgifter.

(7)

Det är viktigt att BNI-uppgifter är fullständiga. Därför bör dessa uppgifter även ta hänsyn till informella, oregistrerade och andra verksamheter och transaktioner som inte redovisas i statistiska undersökningar eller anmäls till skattemyndigheten, socialförsäkringsmyndigheten och andra förvaltningsmyndigheter. En bättre täckningsgrad för BNI förutsätter att bra statistikunderlag och bedömningsmetoder utarbetas för att ta fram tillförlitlig statistik och, i tillämpliga fall, göra nödvändiga justeringar för att undvika luckor och dubbelräkning.

(8)

Enligt rådets förordning (EU, Euratom) nr 608/2014 (6) ska kontroller göras i medlemsstater för att kontrollera egna medel. För BNI-kontrolländamål bör kommissionen (Eurostat) ha rätt att göra BNI-informationsbesök för att kontrollera kvaliteten på BNI-aggregat och deras komponenter och kontrollera efterlevnaden av ENS 2010, samt för att säkerställa att BNI-uppgifterna är jämförbara, tillförlitliga och fullständiga. Kommissionen (Eurostat) bör respektera reglerna om konfidentialitet för statistiska uppgifter. Deltagande av företrädare för nationella statistikmyndigheter i BNI-informationsbesök i andra medlemsstater är avgörande för att öka insynen i och kvaliteten på förfarandet för BNI-kontroll.

(9)

För att säkerställa BNI-uppgifternas tillförlitlighet, fullständighet och högsta möjliga grad av jämförbarhet, enligt ENS 2010, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på den förteckning över frågor som ska behandlas vid varje kontrollcykel. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (7). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(10)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning genom att BNI-aggregaten tillhandahålls för beräkning av egna medel bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa strukturen och de detaljerade arrangemangen för förteckningen över de källor och metoder som används för att ta fram BNI-uppgifter och deras komponenter i enlighet med bilaga A till förordning (EU) nr 549/2013 samt en tidsplan för uppdateringen och överföringen av denna, och de särskilda åtgärder som syftar till att förbättra jämförbarheten, tillförlitligheten och fullständigheten när det gäller medlemsstaternas BNI-uppgifter på grundval av den förteckning över frågor som fastställts av kommissionen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (8).

(11)

ESS-kommittén som inrättats genom förordning (EG) nr 223/2009 har i enlighet med artikel 7 i den förordningen ombetts att ge professionell vägledning.

(12)

Den BNI-kommitté som avses i artikel 4 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 (9) har avgett yttranden, gett råd till och bistått kommissionen när denna utövat sina genomförandebefogenheter. Enligt strategin för en ny struktur för det europeiska statistiksystemet som syftar till bättre samordning och partnerskap i en tydlig pyramidstruktur inom systemet, bör ESS-kommittén ha en rådgivande funktion och bistå kommissionen när denna utövar sina genomförandebefogenheter. BNI-kommittén bör därför ersättas av ESS-kommittén när det gäller att bistå kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter enligt den här förordningen. När det gäller andra funktioner som BNI-kommittén tidigare utövade enligt förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 och som inte rör bistånd vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, bör kommissionen dock inrätta en formell expertgrupp som bistår den i dessa funktioner.

(13)

I rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom (10) och förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 fastställs ett förfarande för att kontrollera och utvärdera uppgifter om bruttonationalprodukt (BNP) och BNI-uppgifters jämförbarhet, tillförlitlighet och fullständighet i BNP-kommittén och BNI-kommittén där medlemsstaterna och kommissionen bedriver ett nära samarbete. Det förfarandet bör anpassas till beslutet att använda BNI-uppgifter enligt ENS 2010 för att beräkna egna medel, den reviderade tidsplanen för att göra de egna medlen tillgängliga och den senaste utvecklingen inom det europeiska statistiksystemet. Direktiv 89/130/EEG, Euratom och förordning (EG, Euratom) nr 1287/2003 bör därför upphöra att gälla.

(1)

Toppdomänen .eu inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 733/2002 (3) och kommissionens förordning (EG) nr 874/2004 (4). Sedan dessa förordningar antogs har den politiska och rättsliga situationen i unionen, onlinemiljön och onlinemarknaden förändrats avsevärt.

(2)

Den snabba utvecklingen på toppdomänmarknaden och det dynamiska digitala landskapet kräver en framtidssäker och flexibel lagstiftning. Toppdomänen .eu är en av de största landskodstoppdomänerna. Toppdomänen .eu används av unionens alla institutioner, byråer och organ, bland annat för EU-projekt och EU-initiativ. Syftet med toppdomänen .eu är att genom god förvaltning bidra till att stärka unionens identitet och främja unionens värden online, till exempel flerspråkighet, respekt för användarnas integritet och säkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, samt särskilda online-prioriteringar.

(3)

Toppdomänerna är en viktig del av den hierarkiska strukturen i domännamnssystemet (DNS) som säkerställer ett interoperabelt system av unika identifierare, som är tillgängliga i hela världen, för varje tillämpning och varje nät.

(4)

Toppdomänen .eu bör främja användningen av och tillgången till internet i enlighet med artiklarna 170 och 171 i EUF-fördraget, genom att erbjuda registrering som kompletterar de befintliga landskodstoppdomänerna och den globala registreringen av generiska toppdomäner.

(5)

Toppdomänen .eu, som är en tydlig och lättigenkännlig beteckning, bör fungera som en lättidentifierad länk till unionen och den europeiska marknadsplatsen. Den bör göra det möjligt för företag, organisationer och fysiska personer i unionen att registrera ett domännamn under toppdomänen .eu. Det är viktigt att det finns ett sådant domännamn för att stärka unionens identitet online. Förordning (EG) nr 733/2002 bör därför ändras för att göra det möjligt för unionens medborgare att registrera ett .eu-toppdomännamn, oberoende av sin hemvist, från och med den 19 oktober 2019.

(6)

Domännamn i toppdomänen .eu bör tilldelas behöriga parter i mån av tillgång.

(7)

Kommissionen bör främja samarbete mellan registreringsenheten, Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och andra unionsorgan i syfte att bekämpa spekulativ och oegentlig registrering av domännamn, inbegripet domänregistrering i ond tro, och tillhandahålla enkla administrativa förfaranden, särskilt för små och medelstora företag.

(8)

För att säkerställa ett bättre skydd av parternas rätt att ingå avtal med registreringsenheten respektive ombuden bör tvister om registrering av domännamn i toppdomänen .eu lösas av organ som är belägna inom unionen och som tillämpar relevant nationell rätt, utan att detta påverkar de rättigheter och skyldigheter som erkänns av medlemsstaterna eller av unionen och som följer av internationella instrument.

(9)

Kommissionen bör, på grundval av ett öppet, transparent och icke-diskriminerande urvalsförfarande, med hänsyn tagen till kostnadseffektivitet och förenklad administration, utse en registreringsenhet för toppdomänen .eu. I syfte att stödja den digitala inre marknaden, bygga en europeisk identitet online och främja gränsöverskridande online-verksamhet bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på behörighets- och urvalskriterierna samt förfarandet för att utse registreringsenheten. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (5). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(10)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att anta förteckningarna över de domännamn som reserverats och spärrats av medlemsstaterna, att fastställa de principer som ska ingå i avtalet mellan kommissionen och registreringsenheten och att utse registreringsenheten när det föreligger vederbörligen motiverade och tvingande skäl till skyndsamhet, i synnerhet för att säkra driftskontinuitet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (6). Sådana förteckningar bör sammanställas beroende på tillgången till domännamn och med beaktande av de domännamn på huvuddomännivå som redan reserverats eller registrerats av medlemsstaterna.

(11)

Kommissionen bör ingå ett avtal med den utsedda registreringsenheten, vilket bör innehålla en detaljerad beskrivning av principer och förfaranden som är tillämpliga på registreringsenheten när det gäller organisationen, administrationen och förvaltningen av toppdomänen .eu. Avtalet bör vara tidsbegränsat och bör kunna förlängas en gång utan ett nytt urvalsförfarande.

(12)

Principerna och förfarandena för driften av toppdomänen .eu bör bifogas avtalet mellan kommissionen och den utsedda registreringsenheten.

(13)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av konkurrensreglerna enligt artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.

(14)

Registreringsenheten bör följa principerna om icke-diskriminering och öppenhet och bör vidta åtgärder för att säkerställa sund konkurrens, vilka ska förhandsgodkännas av kommissionen, i synnerhet när registreringsenheten tillhandahåller tjänster åt företag med vilka den konkurrerar på marknader i senare led.

(15)

Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) har i dag ansvaret för samordningen av delegeringen av koder för landskodstoppdomäner till registreringsenheterna. Registreringsenheten bör ingå erforderliga avtal med ICANN om delegering av koden för landskodstoppdomänen .eu, med beaktande av de relevanta principer som antagits av den mellanstatliga rådgivande kommittén (GAC).

(16)

Registreringsenheten bör ingå ett lämpligt depositionsavtal för att säkra driftskontinuitet och, i synnerhet, se till att man kan fortsätta att erbjuda det lokala internetsamhället tjänster med minimala störningar vid en eventuell vidaredelegering eller andra oförutsedda omständigheter. Registreringsenheten bör dagligen lämna en elektronisk kopia av det aktuella innehållet i toppdomänen .eu:s databas till depositarie.

(17)

De förfaranden för alternativ tvistlösning som ska antas bör uppfylla kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU (7) och beakta bästa internationella praxis på detta område och i synnerhet tillämpliga rekommendationer från Världsorganisationen för immateriell äganderätt (Wipo), för att i möjligaste mån förhindra spekulativ och oegentlig registrering. Dessa förfaranden för alternativ tvistlösning bör följa enhetliga procedurregler som är i linje med de regler som anges i ICANN:s enhetliga tvistlösningsriktlinjer för domännamn.

(18)

Riktlinjerna i fråga om oegentlig registrering av .eu-domännamn bör föreskriva att registreringsenheten verifierar de data som inkommer till den, i synnerhet data avseende de sökandes identitet, och återkallar och från framtida registrering spärrar domännamn som i en lagakraftvunnen dom från en domstol i en medlemsstat förklarats vara kränkande eller rasistiska eller på annat sätt strida mot medlemsstatens rätt. Registreringsenheten bör göra sitt yttersta för att säkerställa att de data som den tar emot och innehar är korrekta. Innehavaren av domännamnet bör inom ramen för förfarandet för återkallande ges rimlig möjlighet att korrigera eventuella överträdelser av behörighetskriterierna, registreringskraven eller utestående skulder innan återkallandet träder i kraft.

(19)

Ett domännamn som är identiskt med eller lätt kan sammanblandas med ett namn för vilket en rättighet fastställts i unionsrätten eller nationell rätt och som har registrerats utan rättigheter eller legitimt intresse i namnet, bör i princip återkallas och, när så är nödvändigt, överföras till den rättmätiga innehavaren. Om det konstaterats att ett sådant domännamn har använts i ond tro bör det alltid återkallas.

(20)

Registreringsenheten bör anta tydliga riktlinjer för att se till att oegentlig registrering av domännamn identifieras i rätt tid och bör vid behov samarbeta med behöriga myndigheter och andra offentliga organ verksamma inom cybersäkerhet och informationssäkerhet och som är särskilt delaktiga i kampen mot sådana registreringar, såsom nationella it-incidenthanteringsorganisationer (Computer Emergency Response Teams, CERT).

(21)

Registreringsenheten bör stödja de rättsvårdande myndigheterna i kampen mot brottslighet genom att vidta tekniska och organisatoriska åtgärder som syftar till att ge de behöriga myndigheterna åtkomst till data hos registreringsenheten i syfte att förebygga, avslöja, utreda och lagföra brott, i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt.

(22)

Denna förordning bör genomföras i överensstämmelse med principerna om personlig integritet och skydd av personuppgifter. Registreringsenheten bör också följa unionens tillämpliga regler, principer och riktlinjer för dataskydd, i synnerhet relevanta säkerhetskrav samt principerna om nödvändighet, proportionalitet, ändamålsbegränsning och proportionerlig lagringstid för data. Likaså bör inbyggt skydd av personuppgifter och dataskydd som standard finnas i alla databehandlingssystem och databaser som utvecklas och drivs.

(23)

För att säkerställa effektiv periodisk tillsyn bör registreringsenheten på egen bekostnad minst vartannat år granskas av ett oberoende organ som, i en rapport om bedömning av överensstämmelse, ska fastställa om registreringsenheten uppfyller de krav som fastställs i denna förordning. Registreringsenheten bör lämna den rapporten till kommissionen i enlighet med sitt avtal med kommissionen.

(24)

Det avtal som ingås mellan kommissionen och registreringsenheten bör omfatta förfaranden för att förbättra registreringsenhetens organisation, administration och förvaltning av toppdomänen .eu, i enlighet med kommissionens anvisningar till följd av kommissionens tillsynsverksamhet enligt denna förordning.

(25)

I sina slutsatser av den 27 november 2014 om förvaltning av internet bekräftade rådet unionens engagemang för att främja förvaltningsstrukturer enligt en flerpartsmodell som baseras på en sammanhängande uppsättning globala principer för förvaltningen av internet. Inkluderande internetförvaltning avser utveckling och tillämpning av gemensamma principer, normer, regler, beslutsförfaranden och program som formar internets utveckling och användning av myndigheterna, den privata sektorn, det civila samhället, internationella organisationer och det tekniska samfundet, alla inom ramen för sina respektive roller.

(26)

Det bör inrättas en rådgivande .eu-flerpartsgrupp med uppgift att ge kommissionen råd i syfte att stärka och bredda underlaget för goda styrelseformer för registreringsenheten. Gruppen bör återspegla flerpartsmodellen för förvaltning av internet, och dess medlemmar – med undantag för de som kommer från medlemsstaternas myndigheter och internationella organisationer – bör utses av kommissionen genom ett öppet, icke-diskriminerande och transparent förfarande. Företrädare som kommer från medlemsstaternas myndigheter bör utses på grundval av ett rotationssystem som säkerställer tillräcklig kontinuitet i deltagandet i gruppen.

(27)

Kommissionen bör utvärdera toppdomänen .eu:s ändamålsenlighet och drift. Denna utvärdering bör beakta den utsedda registreringsenhetens arbetsmetoder och relevansen i registreringsenhetens uppgifter. Kommissionen ska även lämna regelbundna rapporter till Europaparlamentet och rådet om driften av toppdomänen .eu.

(28)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) i enlighet med fördragen, särskilt skyddet av personuppgifter, yttrandefriheten och informationsfriheten samt konsumentskyddet. Lämpliga unionsförfaranden bör iakttas vid säkerställande av att bestämmelser i nationell rätt som påverkar denna förordning är förenliga med unionsrätten och särskilt med stadgan. Registreringsenheten bör begära vägledning från kommissionen om det råder tvivel avseende efterlevnaden av unionsrätten.

(29)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att genomföra en europeisk toppdomän som kompletterar de nationella toppdomänerna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkan, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(30)

För att begränsa risken för störning av toppdomänen .eu:s tjänster under genomförandet av det nya regelverket omfattar denna förordning övergångsbestämmelser.

(31)

Förordning (EG) nr 733/2002 bör därför ändras och upphävas och förordning (EG) nr 874/2004 bör upphävas.

(1)

Sedan Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2560/2001 (4) och (EG) nr 924/2009 (5) antogs har avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro mellan medlemsstater i euroområdet minskat kraftigt, och är numera så låga att de i de flesta fall saknar betydelse.

(2)

Av alla gränsöverskridande betalningar som sker från medlemsstater utanför euroområdet sker cirka 80 % i euro. Avgifterna för sådana gränsöverskridande betalningar är fortfarande överdrivet höga i de flesta medlemsstater utanför euroområdet, trots att betaltjänstleverantörer som är belägna i medlemsstater utanför euroområdet har tillgång till samma effektiva infrastruktur för att behandla sådana transaktioner till mycket låga kostnader som betaltjänstleverantörer som är belägna inom euroområdet.

(3)

De höga avgifterna för gränsöverskridande betalningar är fortfarande ett hinder för en fullständig integrering för företag och privatpersoner i medlemsstater utanför euroområdet på den inre marknaden, vilket påverkar deras konkurrenskraft. Dessa höga avgifter leder till att betaltjänstanvändare inom unionen hamnar i två kategorier: betaltjänstanvändare som kan utnyttja fördelarna med det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) och betaltjänstanvändare som betalar höga avgifter för gränsöverskridande betalningar i euro.

(4)

För att underlätta den inre marknadens funktion och undanröja ojämlikheterna mellan å ena sidan betaltjänstanvändare i euroområdet och å andra sidan betaltjänstanvändare i medlemsstater utanför euroområdet när det gäller gränsöverskridande betalningar i euro, bör det säkerställas att avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro inom unionen ligger i linje med avgifterna för motsvarande nationella betalningar i den nationella valutan i den medlemsstat där betaltjänstanvändarens betaltjänstleverantör är belägen. En betaltjänstleverantör anses vara belägen i den medlemsstat där den tillhandahåller sina tjänster till betaltjänstanvändaren.

(5)

Valutaväxlingsavgifter utgör en betydande kostnad vid gränsöverskridande betalningar i fall där en annan valuta används i betalarens medlemsstat än i betalningsmottagarens medlemsstat. Artikel 45 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (6) kräver att de avgifter och den växelkurs som ska tillämpas är transparenta, i artikel 52.3 i det direktivet anges informationskrav när det gäller betalningstransaktioner som omfattas av ett ramavtal, och artikel 59.2 i det direktivet omfattar informationskrav för parter som erbjuder valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället. Dessa informationskrav har inte säkerställt tillräcklig transparens och jämförbarhet när det gäller valutaväxlingsavgifter i situationer där alternativa möjligheter för valutaväxling erbjuds i en uttagsautomat eller på försäljningsstället. Denna brist på transparens och jämförbarhet förhindrar också konkurrens som skulle minska valutaväxlingsavgifter, och ökar risken för att betaltjänstanvändarna väljer onödigt dyra alternativ för valutaväxling. Det bör därför införas ytterligare åtgärder i syfte att skydda konsumenterna mot överdrivet höga kostnader för valutaväxling och säkerställa att konsumenterna får den information de behöver för att kunna välja de bästa alternativen.

(6)

För att säkerställa att marknadsaktörerna inte tvingas till oproportionerligt stora investeringar för att anpassa sin betalningsinfrastruktur, -utrustning och -processer för att säkra ökad transparens, bör de åtgärder som ska vidtas vara ändamålsenliga, adekvata och kostnadseffektiva. I situationer där betalaren erbjuds olika alternativ för valutaväxling i en uttagsautomat eller på försäljningsstället, bör samtidigt den information som ges möjliggöra en jämförelse så att betalaren kan göra ett välgrundat val.

(7)

För att säkra jämförbarhet bör valutaväxlingsavgifterna för alla kortbaserade betalningar uttryckas på samma sätt, nämligen som procentuella påslag i förhållande till de senaste tillgängliga växelkurserna från Europeiska centralbanken (ECB). Vid växling mellan två valutor utanför euroområdet kan ett påslag behöva baseras på en kurs som härleds från två ECB-kurser.

(8)

I enlighet med de allmänna informationskrav avseende valutaväxlingsavgifter som fastställs i direktiv (EU) 2015/2366, bör tillhandahållare av valutaväxlingstjänster lämna information om sina valutaväxlingsavgifter innan betalningstransaktionen initieras. Parter som erbjuder valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället bör lämna information om sina avgifter för sådana tjänster på ett tydligt och tillgängligt sätt, till exempel genom att ange sina avgifter vid disken eller digitalt på terminalen eller på skärmen vid köp online. Utöver den information som anges i artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366 bör dessa parter även, innan betalningen initieras, lämna uttrycklig information om det belopp som ska betalas till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren och det totalbelopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto. Det belopp som ska betalas i den valuta som används av betalningsmottagaren bör utvisa priset för de varor och tjänster som köps och kan visas på kassan i stället för på betalterminalen. Den valuta som används av betalningsmottagaren är i allmänhet den lokala valutan, men kan enligt principen om avtalsfrihet i vissa fall vara en annan unionsvaluta. Det totalbelopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto bör utgöras av priset på varorna eller tjänsterna och valutaväxlingsavgifterna. Dessutom bör båda beloppen dokumenteras på kvittot eller på ett annat varaktigt medium.

(9)

Med hänsyn till artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, bör betalaren när en valutaväxlingstjänst erbjuds i en uttagsautomat eller på försäljningsstället kunna avböja denna tjänst och i stället betala i den valuta som används av betalningsmottagaren.

(10)

För att göra det möjligt för betalare att jämföra avgifterna för olika alternativ för valutaväxling i en uttagsautomat eller på försäljningsstället, bör betalarnas betaltjänstleverantörer inte bara lämna fullt jämförbar information om tillämpliga avgifter för valutaväxling i villkoren i sina ramavtal, utan bör också offentliggöra denna information via en allmänt tillgänglig och lättillgänglig elektronisk plattform, framför allt på sina kundwebbplatser, på sina webbplatser för internetbanktjänster och i sina mobila bankapplikationer, på ett lättförståeligt och lättillgängligt sätt. Detta skulle göra det möjligt att utveckla webbplatser för jämförelser för att underlätta för konsumenterna att jämföra priser när de reser eller handlar utomlands. Dessutom bör betalarnas betaltjänstleverantörer påminna betalarna om tillämpliga valutaväxlingsavgifter när en kortbaserad betalning görs i en annan valuta, med hjälp av allmänt och lätt tillgängliga elektroniska kommunikationskanaler, såsom sms-meddelanden, e-post eller pushnotiser via betalarens mobila bankapplikation. Betaltjänstleverantörer bör komma överens med betaltjänstanvändare om den elektroniska kommunikationskanal genom vilken de ska tillhandahålla information om valutaväxlingsavgifter, med beaktande av den mest effektiva kanalen för att nå betalaren. Betaltjänstleverantörer bör också godta betaltjänstanvändares begäranden om att inte erhålla elektroniska meddelanden med information om valutaväxlingsavgifter.

(11)

Regelbundna påminnelser är lämpligt i situationer där betalaren vistas utomlands under längre perioder, till exempel när betalaren är utstationerad eller studerar utomlands, eller om betalaren regelbundet använder ett kort för köp online i den lokala valutan. En skyldighet att tillhandahålla sådana påminnelser skulle inte kräva oproportionerliga investeringar för att anpassa betaltjänstleverantörens befintliga affärsprocesser och infrastruktur för betalningshanteringen, och skulle säkerställa att betalare är bättre informerade när de överväger olika alternativ för valutaväxling.

(12)

Kommissionen bör för Europaparlamentet, rådet, ECB och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av regeln om lika kostnader för gränsöverskridande betalningar i euro och nationella transaktioner i nationella valutor och om effektiviteten när det gäller de informationskrav för valutaväxling som fastställs i denna förordning. Kommissionen bör också undersöka ytterligare möjligheter – och den tekniska genomförbarheten av dessa möjligheter – att utvidga regeln om lika avgifter till alla unionsvalutor och att ytterligare öka transparensen och jämförbarheten när det gäller valutaväxlingsavgifter, samt att göra det möjligt att avaktivera eller aktivera den valutaväxlingsfunktion som erbjuds av andra parter än betalarens betaltjänstleverantör.

(13)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av de berörda betalningarnas gränsöverskridande natur, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(1)

Beskrivningarna av fordon av kategorierna T1 och T2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 (3) behöver tydliggöras när det gäller positionen för den axel som befinner sig närmast föraren för traktorer med vändbar förarplats och när det gäller metoden för beräkning av tyngdpunktens höjd. För att på ett korrekt och enhetligt sätt fastställa tyngdpunktens höjd för fordon av kategori T2 bör hänvisning göras till internationella normer som fastställer tyngdpunkten för en traktor.

(2)

Det är ytterst viktigt att det finns en korrekt definition av jordbrukstraktorers olika egenskaper baserad på analysen av deras tekniska egenskaper för att denna förordning och de delegerade akter och genomförandeakter som antagits i enlighet med den ska kunna genomföras korrekt och fullständigt. Eftersom diskussioner om definitionerna av kategorierna äger rum i de relevanta internationella forumen, som unionen är part i, bör kommissionen beakta detta arbete för att förhindra eventuella oproportionella och negativa effekter på tillämpningen av tekniska krav och provningsförfaranden, liksom en eventuell negativ inverkan för tillverkarna, särskilt tillverkare av mycket specialiserade traktorer.

(3)

I förordning (EU) nr 167/2013 bör det tydliggöras att termen utbytbara maskiner innebär utbytbar utrustning för att säkerställa en konsekvent användning av terminologin i hela förordningen.

(4)

Enligt förordning (EU) nr 167/2013 ska importörerna behålla en kopia av intyget om överensstämmelse för produkter som inte uppfyller kraven i den förordningen eller som utgör en allvarlig risk. Det bör tydliggöras att det som avses är ett EU-typgodkännandeintyg. Den förordningen bör därför ändras så att den hänvisar till det korrekta dokumentet.

(5)

Enligt förordning (EU) nr 167/2013 ska EU-typgodkännandeintyget innehålla en bilaga med provningsresultaten. Det bör tydliggöras att det som avses är formuläret med provningsresultaten. Den förordningen bör därför ändras så att den hänvisar till den korrekta bilagan.

(6)

Genom förordning (EU) nr 167/2013 gavs kommissionen befogenhet att anta delegerade akter under en period på fem år, vilken löpte ut den 21 mars 2018. Eftersom ett behov av att uppdatera olika delar av typgodkännandeförfarandet enligt den förordningen och de akter som antagits i enlighet med den förordningen, fortsättningsvis föreligger, framför allt för att anpassa dem till den tekniska utvecklingen eller för att införa rättelser, bör tidsperioden för utövandet av delegeringen av befogenheter förlängas, med möjlighet till ytterligare förlängningar genom tyst medgivande.

(7)

Förordning (EU) nr 167/2013 hänvisar till upphävandet av rådets direktiv 74/347/EEG (4) när den i stället borde hänvisa till upphävandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/2/EG (5), som kodifierade det tidigare direktivet. Det är därför nödvändigt att ändra den berörda hänvisningen i förordning (EU) nr 167/2013.

(8)

Eftersom den här förordningen ändrar förordning (EU) nr 167/2013 utan att utvidga dess normativa innehåll, och eftersom målen för den här förordningen inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(9)

Förordning (EU) nr 167/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/52/EG (4) har ändrats väsentligt. Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Det är önskvärt att uppnå ett allmänt införande av elektroniska vägtullsystem i medlemsstaterna och i grannländerna, och att i största möjliga utsträckning ha tillförlitliga, användarvänliga och kostnadseffektiva system som är anpassade till den framtida utvecklingen av unionens strategi för vägavgifter och till den framtida tekniska utvecklingen. Elektroniska vägtullsystem måste därför göras driftskompatibla så att de kostnader och de bördor som är förknippade med betalning av vägtullar i unionen kan minskas.

(3)

Driftskompatibla elektroniska vägtullsystem bidrar till att uppnå de mål som fastställs i unionsrätten om vägtullar.

(4)

Den bristande driftskompatibiliteten är ett betydande problem i sådana elektroniska vägtullsystem där den vägavgift som ska betalas är kopplad till den sträcka som fordonet har färdats (distansbaserade vägtullar) eller till att fordonet passerar en specifik punkt (t.ex. trängselavgift). Bestämmelserna om driftskompabilitet mellan elektroniska vägtullsystem bör därför tillämpas endast på dessa system och inte på system där vägavgiften är kopplad till den tid som fordonet befinner sig på den avgiftsbelagda infrastrukturen (t.ex. tidsbaserade system som vinjetter).

(5)

Gränsöverskridande verkställighet av skyldigheten att betala vägavgifter i unionen är ett betydande problem i alla typer av system, oavsett om det är distans-, trängsel- eller tidsbaserade system och oavsett om de är elektroniska eller manuella. För att åtgärda problemet med gränsöverskridande verkställighet till följd av en underlåtenhet att betala en vägavgift bör bestämmelserna om gränsöverskridande informationsutbyte tillämpas på alla dessa system.

(6)

I nationell rätt kan överträdelsen bestående i underlåtenhet att betala vägavgift klassificeras antingen som en administrativ överträdelse eller som ett brott. Detta direktiv bör gälla oberoende av hur överträdelsen klassificeras.

(7)

Eftersom parkeringsavgifter inte klassificeras på ett enhetligt sätt i hela unionen och indirekt är kopplade till användning av infrastrukturen bör de inte ingå i detta direktivs tillämpningsområde.

(8)

Driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem kräver harmonisering av den teknik som används och av gränssnitten mellan driftskompatibilitetskomponenterna.

(9)

Harmoniseringen av teknik och gränssnitt bör stödjas genom utveckling och underhåll av lämpliga öppna och offentliga standarder som är tillgängliga utan diskriminering för alla systemleverantörer.

(10)

För att leverantörer av vägtulltjänster i Europeiska systemet för elektroniska vägtulltjänster (EETS) ska kunna täcka den kommunikationsteknik som krävs med sin fordonsutrustning bör de tillåtas att utnyttja och ansluta till andra maskinvaru- och programvarusystem som redan finns i fordonet, t.ex. satellitnavigeringssystem eller bärbara enheter.

(11)

De särskilda egenskaperna hos elektroniska vägtullsystem som för närvarande tillämpas på lätta fordon bör beaktas. Eftersom inga sådana elektroniska vägtullsystem för närvarande utnyttjar satellitbaserad positionsbestämning eller mobil kommunikation bör EETS-leverantörer tillåtas att under en begränsad tidsperiod förse användare av lätta fordon med sådan fordonsutrustning som endast lämpar sig för användning med 5,8 GHz mikrovågsteknik. Denna avvikelse bör inte påverka medlemsstaternas rätt att införa satellitbaserade vägtullar för lätta fordon.

(12)

Vägtullsystem som baseras på teknik för automatisk nummerplåtsavläsning kräver fler manuella kontroller av vägtullstransaktioner i back office än system som använder fordonsutrustning. System som använder fordonsutrustning är effektivare för stora områden med elektroniska vägtullar, och system som använder teknik för automatisk nummerplåtsavläsning är lämpligare för små områden, såsom vägtullar i städer, där användningen av fordonsutrustning skulle medföra oproportionerliga kostnader eller administrativa bördor. Teknik för automatisk nummerplåtsavläsning kan vara användbar särskilt i kombination med annan teknik.

(13)

Mot bakgrund av teknisk utveckling knuten till lösningar som baseras på teknik för automatisk nummerplåtsavläsning bör standardiseringsorganen uppmuntras att fastställa nödvändiga tekniska standarder.

(14)

EETS-leverantörers särskilda rättigheter och skyldigheter bör gälla enheter som visar att de uppfyller vissa krav och har beviljats registrering som EETS-leverantörer i den medlemsstat där de är etablerade.

(15)

För att säkerställa att marknaden fungerar på ett rättvist och effektivt sätt bör rättigheter och skyldigheter för de huvudsakliga EETS-aktörerna, dvs. EETS-leverantörer, avgiftsupptagare och EETS-användare, tydligt anges.

(16)

Det är särskilt viktigt att värna om vissa rättigheter för EETS-leverantörerna, såsom rätten till skydd av kommersiellt känsliga uppgifter, och att detta sker utan att kvaliteten på de tjänster som avgiftsupptagare och EETS-användare tillhandahålls påverkas negativt. I synnerhet bör avgiftsupptagaren åläggas att inte lämna ut kommersiellt känsliga uppgifter till någon av EETS-leverantörens konkurrenter. Den mängd och typ av uppgifter som EETS-leverantörer översänder till avgiftsupptagare, för beräkning och tillämpning av vägtullar eller för kontroll av beräkningen av den vägtull som EETS-leverantörerna tillämpar på EETS-användares fordon, bör begränsas till ett strikt minimum.

(17)

För att höja de elektroniska vägtullsystemens övergripande effektivitet bör EETS-leverantörerna åläggas att till fullo samarbeta med avgiftsupptagarna vid deras ansträngningar när det gäller verkställighet. Därför bör avgiftsupptagare, i fall där det finns misstankar om en underlåtenhet att betala vägavgift, ha rätt att av EETS-leverantören begära uppgifter om fordonet och den ägare eller innehavare av fordonet som är EETS-leverantörens kund, under förutsättning att dessa uppgifter inte används för något annat syfte än verkställighet.

(18)

För att göra det möjligt för EETS-leverantörer att konkurrera om alla kunder inom ett visst EETS-område på ett icke-diskriminerande sätt är det viktigt att de ges möjlighet att bli ackrediterade för detta område i tillräckligt god tid för att de ska kunna erbjuda användarna tjänster från den dag då vägtullsystemet tas i drift.

(19)

Avgiftsupptagare bör ge EETS-leverantörer tillgång till sitt EETS-område på icke-diskriminerande grund.

(20)

För att säkerställa transparens och tillgång till EETS-områdena på icke-diskriminerande grund för alla EETS-leverantörer bör avgiftsupptagare offentliggöra all nödvändig information om rätt till tillgång i en EETS-områdesdeklaration.

(21)

Alla rabatter eller avdrag på vägtullar som en medlemsstat eller avgiftsupptagare erbjuder bör vara transparenta, tillkännages offentligt och tillhandahållas enligt samma villkor till EETS-leverantörers kunder.

(22)

EETS-leverantörer bör ha rätt till skälig ersättning, beräknad på grundval av en transparent, icke-diskriminerande och identisk metod.

(23)

Avgiftsupptagare bör ha rätt att dra av skäliga kostnader för att tillhandahålla, driva och underhålla de EETS-specifika delarna av det elektroniska vägtullsystemet från ersättningen till EETS-leverantörer.

(24)

EETS-leverantörerna bör betala avgiftsupptagaren alla de vägtullar som deras kunder är skyldiga att betala. EETS-leverantörerna bör dock inte vara ansvariga för vägtullar som deras kunder inte har betalat när kunderna har fordonsutrustning som till avgiftsupptagaren har anmälts som ogiltigförklarad.

(25)

Om en rättslig enhet som är en leverantör av vägtulltjänster även har andra funktioner i ett elektroniskt vägtullsystem eller bedriver andra verksamheter som inte är direkt kopplade till uttaget av elektroniska vägtullar, bör enheten vara skyldig att föra räkenskaper som gör det möjligt att tydligt skilja kostnader och intäkter i samband med tillhandahållande av vägtulltjänster från kostnader och intäkter i samband med annan verksamhet, och att på begäran informera det relevanta förlikningsorganet eller den berörda rättsliga myndigheten om kostnaderna och intäkterna i samband med tillhandahållande av vägtulltjänster. Korssubventionering mellan verksamhet som utförs i egenskap av leverantör av vägtulltjänster och annan verksamhet bör inte vara tillåten.

(26)

Oberoende av nationalitet, bosättningsmedlemsstat och registreringsmedlemsstat för fordonet bör användare ha möjlighet att abonnera på EETS genom vilken EETS-leverantör som helst.

(27)

För att undvika dubbel betalning och för att ge användarna rättslig säkerhet bör användarens skyldigheter gentemot den relevanta avgiftsupptagaren anses fullgjorda när användaren har betalat en vägtull till en EETS-leverantör.

(28)

Kontraktsförhållandena mellan avgiftsupptagare och EETS-leverantörer bör bland annat säkerställa att vägtullarna betalas korrekt.

(29)

Ett medlingsförfarande bör fastställas för lösning av tvister mellan avgiftsupptagare och EETS-leverantörer under kontraktsförhandlingar och i kontraktsförhållandena mellan dessa. Avgiftsupptagare och EETS-leverantörer bör samråda med nationella förlikningsorgan när de söker tvistlösning beträffande rätten till tillgång till EETS-områden på icke-diskriminerande grund.

(30)

Förlikningsorgan bör ha befogenhet att kontrollera att de kontraktsvillkor som ålagts en EETS-leverantör är icke-diskriminerande. De bör särskilt ha befogenhet att kontrollera att den ersättning som avgiftsupptagaren erbjuder EETS-leverantörerna är förenlig med de principer som fastställs i detta direktiv.

(31)

Trafikuppgifter om EETS-användare utgör ett bidrag som är avgörande för att förstärka medlemsstaternas transportplanering. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att begära sådana uppgifter från leverantörer av vägtulltjänster, inbegripet EETS-leverantörer för att utforma trafikplaneringen och förbättra trafikledningen eller för annan icke-kommersiell statlig användning, i överensstämmelse med tillämpliga dataskyddsregler.

(32)

Det behövs en ram som fastställer förfarandena för ackreditering av EETS-leverantörer för ett EETS-område och som säkerställer rättvis tillgång till marknaden samtidigt som en adekvat servicenivå garanteras. EETS-områdesförklaringen bör utförligt beskriva förfarandet för ackreditering av en EETS-leverantör till EETS-området, och i synnerhet förfarandet för kontroll av driftskompatibilitetskomponenternas överensstämmelse med specifikationerna och lämplighet för användning. Förfarandet bör vara identiskt för alla EETS-leverantörer.

(33)

För att säkerställa att information från EETS-marknadsaktörer är lättillgänglig bör medlemsstaterna åläggas att sammanställa och offentliggöra alla viktiga uppgifter rörande EETS i allmänt tillgängliga nationella register.

(34)

För att tillåta tekniska framsteg är det viktigt att avgiftsupptagare har möjlighet att testa ny vägtullsteknik eller nya vägtullskoncept. Sådana tester bör dock vara begränsade, och EETS-leverantörer bör inte vara skyldiga att delta i dem. Kommissionen bör ha möjlighet att inte godkänna sådana tester om de kan störa det normala elektroniska vägtullsystemets eller EETS funktion.

(35)

Stora skillnader i de tekniska specifikationerna för elektroniska vägtullsystem skulle kunna hämma uppnåendet av driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullar i hela EU, och därigenom bidra till att den nuvarande situationen, där användare behöver flera olika fordonsutrustningar för att betala vägtullar i unionen, kvarstår. Denna situation gör transportverksamheten mindre effektiv och vägtullsystemen mindre kostnadseffektiva, samt gör det svårare att uppnå de transportpolitiska målen. Problemen som orsakar denna situation bör därför åtgärdas.

(36)

Även om den gränsöverskridande driftskompatibiliteten i unionen blir allt bättre så är målet på medellång till lång sikt att göra det möjligt att resa i hela unionen med endast en fordonsutrustning. I syfte att undvika administrativa bördor och kostnader för väganvändare är det därför viktigt att kommissionen utarbetar en färdplan för att uppnå detta mål, och för att underlätta den fria rörligheten för personer och varor i unionen, utan negativ inverkan på konkurrensen på marknaden.

(37)

Eftersom EETS är en marknadsbaserad tjänst bör EETS-leverantörer inte åläggas att tillhandahålla sina tjänster i hela unionen. För användarnas skull bör EETS-leverantörer dock vara skyldiga att täcka samtliga EETS-områden i varje medlemsstat där de beslutar att tillhandahålla sina tjänster. Dessutom bör kommissionen bedöma om den flexibilitet som ges EETS-leverantörer leder till att små eller perifera EETS-områden lämnas utanför EETS och, om den finner att så är fallet, vidta nödvändiga åtgärder.

(38)

EETS-områdesdeklarationen bör utförligt beskriva de kommersiella ramvillkoren för den verksamhet som EETS-leverantörer bedriver i EETS-området i fråga. Den bör i synnerhet beskriva den metod som används för att beräkna ersättningen till EETS-leverantörer.

(39)

När ett nytt elektroniskt vägtullsystem lanseras eller när ett befintligt system ändras väsentligt bör avgiftsupptagaren offentliggöra de nya eller uppdaterade EETS-områdesdeklarationerna i tillräckligt god tid för att göra det möjligt för EETS-leverantörer att bli ackrediterade för systemet eller få sin ackreditering förnyad senast en månad innan systemet tas i drift. Avgiftsupptagaren bör utforma och följa förfarandet för ackreditering respektive förnyad ackreditering av EETS-leverantörer på ett sådant sätt att förfarandet kan avslutas senast en månad innan det nya eller väsentligt ändrade systemet tas i drift. Avgiftsupptagare bör respektera sin del av det planerade förfarandet såsom det definieras i EETS-områdesdeklarationen.

(40)

Avgiftsupptagare bör inte begära eller kräva sådana särskilda tekniska lösningar av EETS-leverantörer som skulle kunna äventyra driftskompatibiliteten med andra EETS-områden och med EETS-leverantörernas befintliga driftskompatibilitetskomponenter.

(41)

EETS har potential att avsevärt minska de administrativa kostnaderna och bördorna för operatörer och förare av internationella vägtransporter.

(42)

EETS-leverantörer bör ha rätt att ställa ut fakturor till EETS-användare. Avgiftsupptagare bör dock ha rätt att begära att fakturor skickas för deras räkning och i deras namn, eftersom fakturering som sker direkt i en EETS-leverantörs namn kan få negativa administrativa och skattemässiga konsekvenser i vissa EETS-områden.

(43)

Varje medlemsstat med minst två EETS-områden bör utse ett kontaktställe för EETS-leverantörer som vill tillhandahålla EETS på medlemsstatens territorium, i syfte att underlätta deras kontakter med avgiftsupptagarna.

(44)

Elektroniska vägtulltjänster och andra tjänster, såsom C-ITS-tillämpningar (cooperative ITS), utnyttjar liknande teknik och angränsande frekvensband för kommunikation över korta avstånd mellan olika fordon och mellan fordon och infrastruktur. I framtiden förtjänar potentialen för tillämpning av annan ny teknik för elektroniska vägtullar att utforskas, efter en grundlig bedömning av de kostnader, fördelar, tekniska hinder och möjliga lösningar som hänger samman med detta. Det är viktigt att åtgärder vidtas för att skydda befintliga investeringar i 5,8 GHz mikrovågsteknik från störningar från annan teknik.

(45)

Utan att det påverkar stadsstödsrätt och konkurrensrätt bör medlemsstaterna ha rätt att utarbeta åtgärder för att främja uttag och fakturering av elektroniska vägtullar.

(46)

När standarder som är relevanta för EETS ses över av standardiseringsorganen bör det finnas lämpliga övergångsbestämmelser för att säkerställa kontinuiteten i EETS och att de driftskompatibilitetskomponenter som redan används när standarderna ses över är kompatibla med vägtullsystemen.

(47)

EETS bör tillåta utveckling av intermodalitet, samtidigt som principerna ”användaren betalar” och ”förorenaren betalar” följs.

(48)

Problem med att identifiera personer som kommer från utlandet och som bryter mot regler för elektroniska vägtullsystem hämmar en fortsatt utbredning av sådana system och en bredare tillämpning på unionens vägar av principerna ”användaren betalar” och ”förorenaren betalar”, och det finns därför ett behov av att hitta ett sätt att identifiera sådana personer och behandla deras personuppgifter.

(49)

Med tanke på konsekvens och effektiv resursanvändning bör systemet för utbyte av information om dem som underlåter att betala en vägavgift och om deras fordon utnyttja samma verktyg som används för det utbyte av information om trafiksäkerhetsrelaterade brott som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 (5).

(50)

I vissa medlemsstater fastställs en underlåtenhet att betala en vägavgift först när användaren har underrättats om skyldigheten att betala vägavgiften. Eftersom detta direktiv inte harmoniserar nationell rätt i detta avseende bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillämpa detta direktiv för att identifiera användare och fordon för underrättelseändamål. En sådan utökad tillämpning bör dock endast vara tillåten om vissa villkor är uppfyllda.

(51)

Uppföljningsförfaranden som inleds efter en underlåtenhet att betala vägavgift är inte harmoniserade i unionen. I många fall ges den identifierade väganvändaren möjlighet att betala den utestående vägavgiften, eller ett fast ersättningsbelopp, direkt till den enhet som ansvarar för att ta ut vägavgiften, innan några ytterligare administrativa eller straffrättsliga förfaranden inleds av medlemsstatens myndigheter. Det är viktigt att ett sådant effektivt förfarande för att sätta stopp för underlåtenheten att betala vägavgift finns tillgängligt på liknande villkor för alla väganvändare. I detta syfte bör medlemsstaterna få tillhandahålla den enhet som är ansvarig för att ta ut vägavgiften de uppgifter som behövs för att identifiera dels det fordon med avseende på vilket en underlåtenhet att betala vägavgift har ägt rum, dels dess ägare eller innehavare, förutsatt att ett korrekt skydd av personuppgifter säkerställs. I detta sammanhang bör medlemsstaterna säkerställa att fullgörandet av den betalningsanmodan som utfärdats av den berörda enheten betyder att underlåtenheten att betala vägavgift har åtgärdats.

(52)

I vissa medlemsstater betraktas avsaknaden av, eller funktionsfel hos, fordonsutrustning som en underlåtenhet att betala en vägavgift när sådana avgifter endast kan betalas med fordonsutrustning.

(53)

Medlemsstaterna bör förse kommissionen med den information och de uppgifter som krävs för att utvärdera ändamålsenligheten och effektiviteten i systemet för utbyte av information om dem som underlåter att betala en vägavgift. Kommissionen bör bedöma de uppgifter och den information som erhålls och vid behov föreslå ändringar av detta direktiv.

(54)

Utöver att analysera möjliga åtgärder för att ytterligare underlätta gränsöverskridande verkställighet av skyldigheten att betala vägavgifter i unionen, bör kommissionen i sin rapport också bedöma behovet av ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna.

(55)

Verkställighet av skyldigheten att betala vägavgifter, identifiering av fordonet och av ägaren eller innehavaren av det fordon för vilket en underlåtenhet att betala en vägavgift har fastställts och insamling av information om användaren för att säkerställa att avgiftsupptagaren fullgör sina skyldigheter gentemot skattemyndigheterna medför behandling av personuppgifter. Sådan behandling måste ske i enlighet med unionsregler, bland annat de i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (6), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (7) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (8). Rätten till skydd av personuppgifter erkänns uttryckligen i artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(56)

Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas frihet att fastställa regler om avgiftsbeläggning av väginfrastruktur och om beskattningsfrågor.

(57)

För att underlätta gränsöverskridande utbyte av information om fordon och ägare till, eller innehavare av, fordon för vilka det har förekommit en underlåtenhet att betala vägavgifter bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilaga I för att spegla ändringar i unionsrätten. Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen även med avseende på fastställande av närmare bestämmelser för klassificering av fordon i syfte att fastställa tillämpliga taxesystem, att närmare fastställa EETS-användarnas skyldigheter när det gäller tillhandahållande av uppgifter till EETS-leverantören och användning och hantering av fordonsutrustningen, fastställa krav för driftskompatibilitetskomponenter avseende säkerhet och hälsa, driftsäkerhet och tillgänglighet, miljöskydd, teknisk kompatibilitet, säkerhet och integritet samt drift och skötsel, fastställa allmänna infrastrukturkrav för driftskompatibilitetskomponenter och fastställa minimikriterier för anmälda organs behörighet. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (9). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(58)

Genomförandet av detta direktiv kräver enhetliga villkor för tillämpningen av tekniska och administrativa specifikationer för införande, i medlemsstaterna, av förfaranden som rör EETS-aktörer och gränssnitt mellan dem för att underlätta driftskompatibilitet och säkerställa att nationella marknader för uttag av vägtullar regleras med likvärdiga regler. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv och för att fastställa dessa tekniska och administrativa specifikationer bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(59)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller den tidsfrist för införlivande i nationell rätt av direktivet som anges i del B i bilaga III.

(60)

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt skyddet av personuppgifter.

(61)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (11).