(1)

Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

Det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, som sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

(3)

Frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa brottslighet. Unionen är fast besluten att säkerställa att identifiering, förverkande och återanvändning av tillgångar som härrör från brott effektiviseras i enlighet med Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (2).

(4)

Eftersom brott ofta är av gränsöverskridande art är ett effektivt gränsöverskridande samarbete avgörande för att kunna frysa och förverka hjälpmedel vid och vinning av brott.

(5)

Unionens nuvarande rättsliga ram i fråga om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande består av rådets rambeslut 2003/577/RIF (3) och 2006/783/RIF (4).

(6)

Kommissionens genomföranderapporter om rambesluten 2003/577/RIF och 2006/783/RIF visar att den befintliga ordningen för ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande inte är helt effektiv. Dessa rambeslut har inte genomförts och tillämpats enhetligt i medlemsstaterna, vilket har lett till otillräckligt ömsesidigt erkännande och suboptimalt gränsöverskridande samarbete.

(7)

Unionens rättsliga ram för ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande har inte följt med den senaste tidens utveckling av lagstiftningen på unionsnivå och nationell nivå. Särskilt föreskriver Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU (5) minimiregler för frysning och förverkande av egendom. Dessa minimiregler avser förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott, inbegripet i de fall där en misstänkt eller tilltalad person mot vilken straffrättsliga förfaranden redan har inletts i fråga om ett brott är sjuk eller har avvikit; utvidgat förverkande; och förverkande hos tredje man. Dessa minimiregler avser också frysning av egendom för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. De typer av beslut om frysning och beslut om förverkande som omfattas av det direktivet bör också ingå i den rättsliga ramen för ömsesidigt erkännande.

(8)

När direktiv 2014/42/EU antogs konstaterade Europaparlamentet och rådet i ett uttalande att ett effektivt system för frysning och förverkande i unionen naturligt hänger samman med ett välfungerande ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Med beaktande av behovet av att införa ett övergripande system för frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i unionen uppmanade Europaparlamentet och rådet kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(9)

I sitt meddelande av den 28 april 2015Europeiska säkerhetsagendan, ansåg kommissionen att straffrättsligt samarbete är beroende av effektiva gränsöverskridande instrument och att det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden är en viktig komponent i säkerhetsramen. Kommissionen erinrade också om behovet av att förbättra det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(10)

I sitt meddelande av den 2 februari 2016 om en åtgärdsplan för förstärkning av kampen mot finansiering av terrorism, betonade kommissionen behovet av att se till att brottslingar som finansierar terrorism får sina tillgångar förverkade. Kommissionen uppgav att för att slå ut de former av organiserad brottslighet som finansierar terrorism måste brottslingarna förlora vinningen av brotten. Därför uppgav kommissionen att det är nödvändigt att säkerställa att alla typer av beslut om frysning och beslut om förverkande verkställs i så hög grad som möjligt i hela unionen genom principen om ömsesidigt erkännande.

(11)

För att säkerställa det effektiva ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande bör reglerna om erkännande och verkställighet av dessa beslut fastställas genom en rättsligt bindande och direkt tillämplig unionsakt.

(12)

Det är viktigt att underlätta ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande genom att fastställa regler som ålägger en medlemsstat att utan vidare formaliteter erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat i samband med ett förfarande i straffrättsliga frågor och att verkställa dessa beslut på sitt territorium.

(13)

Denna förordning bör tillämpas på alla beslut om frysning och alla beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. Förfaranden i straffrättsliga frågor är ett självständigt begrepp i unionsrätten som har tolkats av Europeiska unionens domstol utan hinder av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Termen omfattar därför alla slag av beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdas efter förfaranden på grund av ett brott, inte bara beslut som omfattas av direktiv 2014/42/EU. Den omfattar även andra slag av beslut som utfärdats utan slutlig fällande dom. Även om sådana beslut inte förekommer i rättssystemet i en medlemsstat, bör den berörda medlemsstaten kunna erkänna och verkställa ett sådant beslut som har utfärdats av en annan medlemsstat. Förfaranden i straffrättsliga frågor kan även innefatta brottsutredningar som utförs av polisen och andra brottsbekämpande myndigheter. Beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor bör undantas från den här förordningens tillämpningsområde.

(14)

Denna förordning bör omfatta beslut om frysning och beslut om förverkande som avser de brott som omfattas av direktiv 2014/42/EU samt beslut om frysning och beslut om förverkande som avser andra brott. Brotten som omfattas av denna förordning bör därför inte begränsas till särskilt allvarliga brott med ett gränsöverskridande inslag, eftersom artikel 82 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) inte kräver en sådan begränsning för åtgärder som fastställer regler och förfaranden för att säkerställa ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar.

(15)

Samarbete mellan medlemsstaterna som grundas på principen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkställighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att de beslut som ska erkännas och verkställas alltid kommer att fattas i överensstämmelse med principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet. Sådant samarbete förutsätter också att rättigheterna för personer som berörs av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör bevaras. Sådana berörda personer, som kan vara fysiska eller juridiska personer, bör inbegripa personer som är föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande eller personer som äger den egendom som det beslutet avser samt tredje man vars rättigheter avseende den egendomen påverkas negativt av det beslutet, inbegripet tredje man i god tro. Huruvida ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande har direkt negativ påverkan på en sådan tredje man bör avgöras i enlighet med den verkställande statens rätt.

(16)

Denna förordning ändrar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de rättsliga principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

(17)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Detta inkluderar principen att all diskriminering på grund av bland annat kön, ras eller etniskt ursprung, religion, sexuell läggning, nationalitet, språk, politisk uppfattning eller funktionshinder ska vara förbjuden. Denna förordning bör tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(18)

De processuella rättigheter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (6), 2012/13/EU (7), 2013/48/EU (8), (EU) 2016/343 (9), (EU) 2016/800 (10) och (EU) 2016/1919 (11) bör, inom dessa direktivs tillämpningsområde, tillämpas på straffrättsliga förfaranden som omfattas av denna förordning med avseende på de medlemsstater som är bundna av dessa direktiv. Under alla förhållanden bör skyddsåtgärderna enligt stadgan tillämpas på samtliga förfaranden som omfattas av denna förordning. I synnerhet bör de väsentliga skyddsåtgärder avseende straffrättsliga förfaranden som anges i stadgan tillämpas på förfaranden i straffrättsliga frågor som inte är straffrättsliga förfaranden men som omfattas av denna förordning.

(19)

Samtidigt som reglerna för översändande samt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande bör säkerställa att processen för att återvinna tillgångar som härrör från brott är effektiv, bör de grundläggande rättigheterna respekteras.

(20)

Vid bedömningen av huruvida dubbel straffbarhet föreligger bör den behöriga myndigheten i den verkställande staten pröva huruvida de omständigheter som utgör brottet i fråga, såsom de anges i intyget om frysning eller intyget om förverkande från den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i sig även skulle vara straffbara i den verkställande staten, om de hade ägt rum i denna stat vid tidpunkten för beslutet om erkännande av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande.

(21)

Den utfärdande myndigheten bör säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna följs när den utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande. Enligt denna förordning bör beslut om frysning eller beslut om förverkande utfärdas och översändas till en verkställande myndighet i en annan medlemsstat endast när det skulle ha kunnat utfärdas och användas i ett uteslutande inhemskt ärende. Den utfärdande myndigheten bör ansvara för att bedöma sådana besluts nödvändighet och proportionalitet i varje enskilt fall, eftersom erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande inte bör vägras på andra grunder än de som anges i denna förordning.

(22)

I vissa fall får ett beslut om frysning utfärdas av en myndighet, som är utsedd av den utfärdande staten, som har behörighet att i straffrättsliga frågor utfärda eller verkställa beslutet om frysning i enlighet med nationell rätt, och som inte är domare, domstol eller allmän åklagare. I sådana fall bör beslutet om frysning godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare innan det översänds till den verkställande myndigheten.

(23)

Medlemsstaterna bör kunna lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten, när den översänder ett intyg om frysning eller ett intyg om förverkande till medlemsstaten för erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, bör översända beslutet om frysning eller beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta tillsammans med intyget om frysning eller intyget om förverkande. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen när de avger eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen bör göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket, som anges i rådets beslut 2008/976/RIF (12). Det europeiska rättsliga nätverket bör göra den informationen tillgänglig på den webbplats som avses i det beslutet.

(24)

Den utfärdande myndigheten bör översända ett intyg om frysning eller ett intyg om förverkande, i tillämpliga fall tillsammans med beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, antingen direkt till den verkställande myndigheten eller till den centrala myndigheten i den verkställande staten, i tillämpliga fall, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande myndigheten att fastställa äktheten av intyget eller beslutet, såsom rekommenderat brev eller säkrad e-post. Den utfärdande myndigheten bör få använda sig av alla ändamålsenliga kanaler eller överföringssätt, inbegripet det europeiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem, Eurojust eller andra kanaler som används av rättsliga myndigheter.

(25)

När den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person mot vilken ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser penningbelopp utfärdades har egendom eller inkomster i en medlemsstat, bör den översända intyget om frysning eller intyget om förverkande som gäller beslutet till den medlemsstaten. På grundval av detta kan intyget till exempel översändas till den medlemsstat där den fysiska person som beslutet avser är bosatt eller, när den personen inte har någon fast adress, stadigvarande vistas. När beslutet är utfärdat med avseende på en juridisk person kan intyget översändas till den medlemsstat i vilken den juridiska personen har sin hemvist.

(26)

För det administrativa översändandet och mottagandet av intyg rörande beslut om frysning och beslut om förverkande bör medlemsstaterna kunna utse en eller flera centrala myndigheter, när deras interna rättssystems struktur gör detta nödvändigt. Dessa centrala myndigheter kan även tillhandahålla administrativt stöd, ha en samordningsroll och bistå vid insamling av statistik och på så sätt underlätta och främja ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(27)

Om ett intyg om förverkande som rör ett beslut om förverkande avseende penningbelopp översänds till fler än en verkställande stat bör den utfärdande staten sträva efter att undvika en situation genom vilken mer egendom än nödvändigt förverkas och det sammanlagda beloppet som erhållits genom verkställigheten av beslutet överstiger det maximala beloppet som anges i beslutet. Därför bör den utfärdande myndigheten bland annat i intyget om förverkande ange tillgångarnas värde, när detta är känt, i varje verkställande stat, så att de verkställande myndigheterna kan ta hänsyn till detta, upprätthålla nödvändig kontakt och dialog med de verkställande myndigheterna om den egendom som ska förverkas, och omedelbart underrätta den eller de berörda verkställande myndigheterna om den anser att det finns risk för förverkande utöver det maximala beloppet. Om så är lämpligt kan Eurojust inom sitt behörighetsområde utöva en samordnande roll för att undvika oskäligt förverkande.

(28)

Medlemsstaterna bör uppmuntras att lämna en förklaring i vilken det anges att de, i egenskap av verkställande stater, kommer att godta intyg om frysning, intyg om förverkande, eller bådadera, på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är ett officiellt språk i respektive medlemsstat.

(29)

Den verkställande myndigheten bör erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande och bör vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa dem. Beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande bör fattas, och frysningen eller förverkandet bör genomföras lika skyndsamt och med samma prioritet som liknande inhemska ärenden. Tidsfristerna, som bör beräknas i enlighet med rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 (13), bör fastställas för att säkerställa att beslutet om erkännande av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande kan bli föremål för beslut och verkställighet skyndsamt och effektivt. Vad gäller beslut om frysning bör den verkställande myndigheten inleda de konkreta åtgärder som krävs för att verkställa sådana beslut senast 48 timmar efter det att ett beslut om erkännande och verkställighet därav har fattats.

(30)

Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten bör vid verkställigheten av ett beslut om frysning på vederbörligt sätt beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen. Den verkställande myndigheten bör särskilt garantera konfidentialitet för beslutet om frysning och dess innehåll. Detta påverkar inte skyldigheten att underrätta berörda personer om verkställigheten av ett beslut om frysning i enlighet med denna förordning.

(31)

Erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör inte vägras på andra grunder är de som anges i denna förordning. Denna förordning bör tillåta de verkställande myndigheterna att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande med stöd av principen om ne bis in idem, på grunder som rör berörda personers rättigheter eller på grunder som rör rätten att närvara vid förhandlingen.

(32)

Denna förordning bör tillåta verkställande myndigheter att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande när personen som beslutet om förverkande avser inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till det beslut om förverkande som är kopplat till en slutlig fällande dom. Denna bör endast vara en grund för att vägra erkännande eller verkställighet när det gäller förhandlingar som resulterar i beslut om förverkande med koppling till en slutlig fällande dom och inte när det gäller förfaranden som resulterar i beslut om förverkande utan föregående fällande dom. För att en sådan grund ska kunna tillämpas bör emellertid en eller flera förhandlingar hållas. Grunden bör inte vara tillgänglig om relevanta nationella processrättsliga regler inte föreskriver förhandling. Sådana nationella processrättsliga regler bör vara förenliga med stadgan och med Europakonventionen, i synnerhet rörande rätten till en rättvis rättegång. Detta är exempelvis fallet om förfarandet genomförs på förenklat sätt efter ett helt eller delvis skriftligt förfarande eller ett förfarande utan förhandling.

(33)

Det bör vara möjligt endast under exceptionella omständigheter att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, om ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle hindra den verkställande staten från att tillämpa sina konstitutionella regler om tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier.

(34)

Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, av de grundläggande rättigheterna. I undantagsfall, när det på grundval av precisa och objektiva uppgifter finns grundad anledning att anta att verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, bör det emellertid vara möjligt för den verkställande myndigheten att besluta att inte erkänna och verkställa det berörda beslutet. De grundläggande rättigheter som bör vara relevanta i detta avseende är i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Äganderätten bör i princip inte vara relevant, eftersom frysning och förverkande av tillgångar nödvändigtvis innebär ett intrång i en persons äganderätt och eftersom de nödvändiga skyddsåtgärderna i detta avseende redan har fastställts i unionsrätten, inbegripet i denna förordning.

(35)

Innan den verkställande myndigheten beslutar att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande på basis av en grund för att vägra erkännande eller verkställighet bör den samråda med den utfärdande myndigheten för att erhålla alla nödvändiga kompletterande uppgifter.

(36)

Vid prövning av en begäran från den verkställande myndigheten om att begränsa den tidsperiod under vilken egendomen ska vara fryst bör den utfärdande myndigheten beakta alla omständigheterna i ärendet, i synnerhet huruvida fortsatt verkställighet av beslutet om frysning skulle kunna orsaka oberättigad skada i den verkställande staten. Den verkställande myndigheten uppmanas att samråda i ärendet med den utfärdande myndigheten innan en formell begäran framställs.

(37)

Den utfärdande myndigheten bör underrätta den verkställande myndigheten ifall en myndighet i den utfärdande staten tar emot ett penningbelopp som har betalats med avseende på beslutet om förverkande, varvid gäller att den verkställande staten bör underrättas endast ifall det betalda beloppet med avseende på beslutet påverkar det utestående beloppet som ska förverkas enligt beslutet.

(38)

Det bör vara möjligt för den verkställande myndigheten att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, i synnerhet när dess verkställighet kan skada en pågående brottsutredning. Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreligger bör den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet.

(39)

Den verkställande myndigheten bör, efter att ha verkställt ett beslut om frysning och efter att ha fattat beslutet om att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande, i den mån det är möjligt underrätta berörda personer som den känner till om verkställigheten eller beslutet. I det syftet bör den verkställande myndigheten göra varje rimlig ansträngning för att identifiera de berörda personerna, kontrollera hur de kan nås och underrätta dem om verkställigheten av beslutet om frysning eller om beslutet att erkänna och verkställa beslutet om förverkande. Vid fullgörandet av den skyldigheten kan den verkställande myndigheten begära bistånd från den utfärdande myndigheten, till exempel när de berörda personerna förefaller uppehålla sig i den utfärdande staten. Den verkställande myndighetens skyldighet enligt denna förordning att lämna information till berörda personer bör inte påverka den utfärdande myndighetens skyldighet att lämna information till personer enligt den utfärdande statens rätt, till exempel om utfärdandet av ett beslut om frysning eller om vilka rättsmedel som är tillgängliga enligt den utfärdande statens rätt.

(40)

Den utfärdande myndigheten bör utan dröjsmål underrättas ifall det är omöjligt att verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande. Sådan omöjlighet kan uppstå på grund av att egendomen redan har förverkats, har försvunnit, har förstörts eller inte kan återfinnas på den plats som den utfärdande myndigheten har angett eller på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots samråd mellan den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten. Under sådana omständigheter bör den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet. Om den verkställande myndigheten senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, bör den emellertid ha möjlighet att verkställa beslutet utan att ett nytt intyg måste översändas, i enlighet med denna förordning.

(41)

Om den verkställande statens rätt gör det juridiskt omöjligt att verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör den verkställande myndigheten kontakta den utfärdande myndigheten för att diskutera situationen och finna en lösning. En sådan lösning kan vara att den utfärdande myndigheten återkallar det berörda beslutet.

(42)

Så snart ett beslut om förverkande har verkställts bör den verkställande myndigheten underrätta den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten. Där det är praktiskt möjligt bör den verkställande myndigheten vid den tidpunkten även underrätta den utfärdande myndigheten om den egendom eller det penningbelopp som har förverkats, och om andra uppgifter som den anser vara relevanta.

(43)

Verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör regleras av rätten i den verkställande staten, och myndigheterna i den staten bör ha ensam behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena. Om så är lämpligt bör den utfärdande och verkställande myndigheten kunna uppmana Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket att inom sina behörighetsområden tillhandahålla biträde med verkställigheten av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(44)

En korrekt tillämpning av denna förordning förutsätter nära kontakter mellan de berörda behöriga nationella myndigheterna, särskilt vid samtidig verkställighet av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat. De behöriga nationella myndigheterna bör därför samråda med varandra närhelst det är nödvändigt, direkt eller när så är lämpligt via Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket.

(45)

Brottsoffers rätt till ersättning och återställande bör inte påverkas negativt i gränsöverskridande ärenden. I reglerna för förfogande över fryst eller förverkad egendom bör ersättning och återställande av egendom till brottsoffer prioriteras. Begreppet brottsoffer bör tolkas i enlighet med den utfärdande statens rätt, där det också bör kunna föreskrivas att en juridisk person kan ses som brottsoffer vid tillämpningen av denna förordning. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av regler om ersättning och återställande av egendom till brottsoffer i nationella förfaranden.

(46)

När den verkställande myndigheten underrättas om ett beslut om återställande av fryst egendom till brottsoffret som utfärdats av den utfärdande myndigheten eller av en annan behörig myndighet i den utfärdande staten bör den verkställande myndigheten vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att den berörda egendomen fryses och snarast möjligt återställs till brottsoffret. Den verkställande myndigheten bör kunna överföra egendomen antingen till den utfärdande staten, så att denna skulle kunna återställa egendomen till brottsoffret, eller direkt till brottsoffret förutsatt att den utfärdande staten har gett sitt samtycke. Skyldigheten att återställa fryst egendom till brottsoffret bör vara föremål för följande villkor: brottsoffrets äganderätt till egendomen bör inte vara omtvistad – vilket innebär att det godtas att brottsoffret är egendomens rättmätiga ägare och att det inte förekommer några seriösa anspråk som ifrågasätter denna äganderätt, egendomen bör inte behövas som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och rättigheterna för berörda personer, i synnerhet rättigheterna för tredje man i god tro, bör inte påverkas negativt. Den verkställande myndigheten bör återställa fryst egendom till brottsoffret endast när dessa villkor har uppfyllts. Om den verkställande myndigheten anser att dessa villkor inte är uppfyllda bör den samråda med den utfärdande myndigheten, till exempel för att begära ytterligare information eller diskutera situationen, i syfte att finna en lösning. Om ingen lösning går att finna bör den verkställande myndigheten kunna besluta att inte återställa den frysta egendomen till brottsoffret.

(47)

Varje medlemsstat bör överväga att inrätta ett nationellt centralkontor med ansvar för förvaltning av fryst egendom som eventuellt ska förverkas senare samt för förvaltning av förverkad egendom. Fryst egendom och förverkad egendom kan företrädesvis användas för brottsbekämpning och projekt som syftar till att förebygga organiserad brottslighet och för andra projekt av allmänt intresse och för sociala ändamål.

(48)

Varje medlemsstat bör överväga att inrätta en nationell fond för att garantera lämplig ersättning till brottsoffer, t.ex. familjer till poliser och offentligt anställda som omkommit i tjänsten eller som fått bestående invaliditet till följd av sin tjänsteutövning. Medlemsstaterna kan öronmärka en del av de förverkade tillgångarna för detta syfte.

(49)

Medlemsstaterna bör inte kunna avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med tillämpningen av denna förordning. Om det har uppkommit stora eller exceptionella kostnader för den verkställande staten, till exempel till följd av att egendomen har varit fryst under avsevärd tid, bör den utfärdande myndigheten dock beakta eventuella förslag från den verkställande myndigheten om att dela kostnaderna.

(50)

I syfte att kunna lösa problem som uppstår i framtiden avseende innehållet i de intyg som anges i bilagorna till denna förordning så snabbt som möjligt bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller ändringar av dessa intyg. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (14). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(51)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(52)

Bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF har med avseende på frysning av bevismaterial redan ersatts med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (15) för medlemsstater som är bundna av det direktivet. Bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF som rör frysning av egendom bör ersättas av denna förordning mellan de medlemsstater som är bundna av den. Rambeslut 2006/783/RIF bör även ersättas av denna förordning mellan de medlemsstater som är bundna av den. De bestämmelser i rambeslut 2003/577/RIF som gäller frysning av egendom, samt bestämmelserna i rambeslut 2006/783/RIF, bör därför fortsätta att tillämpas inte bara mellan de medlemsstater som inte är bundna av denna förordning utan också mellan varje medlemsstat som inte är bunden av denna förordning och varje medlemsstat som är bunden av denna förordning.

(53)

Den rättsliga formen för denna akt bör inte utgöra prejudikat för framtida unionsrättsakter på området för ömsesidigt erkännande av domar och straffrättsliga avgöranden. Valet av rättslig form för framtida unionsrättsakter bör noga bedömas från fall till fall med beaktande av, bland andra faktorer, rättsaktens effektivitet och proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.

(54)

Medlemsstaterna bör, i enlighet med rådets beslut 2007/845/RIF (16), säkerställa att deras kontor för återvinning av tillgångar samarbetar med varandra för att underlätta spårning och identifiering av vinning av brott och annan egendom som härrör från brott som kan bli föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande.

(55)

I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Förenade kungariket meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(56)

I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(57)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(1)

Rådets förordning (EG) nr 539/2001 (2) har ändrats väsentligt flera gånger (3). För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras.

(2)

Genom denna förordning föreskrivs en fullständig harmonisering i fråga om tredjeländer vars medborgare omfattas av ett krav att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser (nedan även kallat viseringskravet) och tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav.

(3)

Fastställandet av de tredjeländer vars medborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskravet bör ske på grundval av en välavvägd bedömning av olika kriterier i varje enskilt fall. Den bedömningen bör göras regelbundet och kan leda till lagstiftningsförslag för att ändra bilaga I till denna förordning, vilken innehåller en förteckning över tredjeländer vars medborgare omfattas av kravet att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser, och bilaga II till denna förordning, som innehåller en förteckning över tredjeländer vars medborgare är undantagna från kravet att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser när det gäller vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod, utan att det påverkar möjligheten till landsspecifika ändringar av de bilagorna under särskilda omständigheter, till exempel till följd av en process för viseringsliberalisering eller som den slutliga konsekvensen av ett tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet.

(4)

Förteckningarna över tredjeländer i bilagorna I och II bör vara, och förbli, förenliga med de kriterier som anges i den här förordningen. Hänvisningar till tredjeländer för vilka situationen har förändrats i fråga om dessa kriterier bör överföras från den ena bilagan till den andra.

(5)

Utveckling inom internationell rätt som medför förändringar i status eller benämning för vissa stater eller enheter bör återspeglas i bilagorna I och II.

(6)

Eftersom medborgare i Island, Liechtenstein och Norge är undantagna från viseringskravet inom ramen för avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (4) bör inte dessa länder ingå i förteckningen i bilaga II.

(7)

Eftersom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiziska edsförbundet å andra sidan om fri rörlighet för personer (5) föreskriver fri rörlighet utan viseringstvång för medborgare i Schweiz och i medlemsstaterna bör Schweiz inte ingå i förteckningen i bilaga II.

(8)

För konventionsflyktingar och statslösa personer bör frågan om de ska omfattas av, eller undantas från, viseringskravet avgöras med hänsyn till det tredjeland i vilket dessa personer är bosatta och som har utfärdat deras resehandlingar, utan att detta påverkar de skyldigheter som följer av internationella avtal undertecknade av medlemsstaterna, särskilt Europarådets europeiska överenskommelse om avskaffande av viseringstvång för flyktingar som undertecknades i Strasbourg den 20 april 1959. Medlemsstaterna bör likväl, med tanke på de skillnader som finns mellan nationell rätt för konventionsflyktingar och statslösa personer, kunna avgöra om dessa kategorier av personer bör undantas, om det tredjeland i vilket de är bosatta och som har utfärdat deras resehandlingar är ett av de tredjeländer vars medborgare är undantagna från viseringskravet.

(9)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1931/2006 (6) bör det fastställas undantag från viseringskravet för dem som innehar ett tillstånd för lokal gränstrafik.

(10)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att besluta om undantag från viseringskravet för innehavare av vissa andra pass än vanliga pass.

(11)

I vissa fall är ett särskilt viseringssystem motiverat, och då bör det vara möjligt för medlemsstaterna att undanta vissa kategorier av personer från viseringskravet alternativt låta dem omfattas av detta, bland annat i enlighet med folkrätten eller sedvanerätten.

(12)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att medge undantag från viseringskravet för konventionsflyktingar, alla statslösa personer, både de som omfattas av Förenta nationernas konvention om statslösa personers rättsliga ställning av den 28 september 1954 och de som inte omfattas av den konventionen, samt för skolelever som deltar i en skolresa, om personerna som omfattas av dessa kategorier är bosatta i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II till denna förordning.

(13)

Ordningen för möjligheterna till undantag från viseringskravet bör fullt ut återspegla de faktiska förhållandena. Vissa medlemsstater medger undantag från viseringskravet för medborgare i tredjeländer som ingår i den förteckning över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och är medlemmar av de väpnade styrkor som reser på uppdrag av Atlantpaktsorganisationen (Nato) eller Partnerskap för fred. Med tanke på rättssäkerheten bör det finnas en hänvisning i denna förordning till dessa undantag, som grundas på internationella förpliktelser utanför unionsrätten.

(14)

Full ömsesidighet i fråga om viseringar är ett mål som unionen bör eftersträva på ett proaktivt sätt i sina förbindelser med tredjeländer. På så sätt kan unionen bidra till att göra sin utrikespolitik mer trovärdig och konsekvent.

(15)

En unionsmekanism bör föreskrivas som gör det möjligt att genomföra ömsesidighetsprincipen om något av de tredjeländer som ingår i förteckningen i bilaga II beslutar att medborgarna i en eller flera medlemsstater ska omfattas av viseringskrav. Den mekanismen bör föreskriva att det blir möjligt för unionen att reagera på ett solidariskt sätt om ett sådant tredjeland tillämpar viseringskrav för medborgarna i åtminstone en medlemsstat.

(16)

Vid mottagande av en underrättelse från en medlemsstat om att ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II tillämpar viseringskrav för medborgare i den medlemsstaten bör alla medlemsstater reagera gemensamt och därigenom ge ett unionssvar på en situation som påverkar unionen i dess helhet och som utsätter dess medborgare för olika behandling.

(17)

I syfte att säkerställa en lämplig medverkan av Europaparlamentet och rådet i den andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen, med tanke på den särskilt känsliga politiska arten av upphävandet av undantaget från viseringskravet för alla medborgare i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II samt dess övergripande konsekvenser för medlemsstaterna, de länder som deltar i Schengensamarbetet och unionen själv, särskilt för deras yttre förbindelser och Schengenområdets övergripande funktion, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen med avseende på vissa delar av ömsesidighetsmekanismen. Tilldelningen av sådana befogenheter till kommissionen sker med beaktande av behovet av en politisk diskussion om unionens politik för viseringar i Schengenområdet. Den avspeglar också behovet av att säkerställa tillräcklig öppenhet och rättssäkerhet vid tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen på alla medborgare i det berörda tredjelandet, särskilt genom den motsvarande tillfälliga ändringen av bilaga II till denna förordning. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (7). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(18)

Genom denna förordning bör det föreskrivas en mekanism för att i en nödsituation tillfälligt kunna upphäva undantaget från viseringskravet för ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II (nedan kallad upphävandemekanismen) när det krävs brådskande åtgärder för att lösa problem som drabbar åtminstone en medlemsstat, och med beaktande av de övergripande konsekvenserna av nödsituationen för unionen som helhet.

(19)

För att säkerställa en effektiv tillämpning av upphävandemekanismen och av vissa bestämmelser i ömsesidighetsmekanismen och särskilt för att möjliggöra att i tillräcklig mån beakta alla relevanta faktorer och de eventuella konsekvenserna av tillämpningen av de mekanismerna, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter avseende fastställandet av de kategorier av medborgare i det berörda tredjelandet som bör omfattas av ett tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet inom ramen för ömsesidighetsmekanismen och avseende motsvarande giltighetstid av det upphävandet samt avseende upphävandemekanismen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (8). Granskningsförfarandet bör användas vid antagandet av sådana genomförandeakter.

(20)

Det är nödvändigt att förhindra och motverka missbruk till följd av undantag från viseringskravet för kortare vistelser för medborgare från ett tredjeland när de utgör ett hot mot den allmänna ordningen (ordre public) och den berörda medlemsstatens inre säkerhet.

(21)

Upphävandemekanismen bör göra det möjligt för medlemsstaterna att lämna underrättelse om omständigheter som kan komma att leda till ett upphävande och för kommissionen att utlösa upphävandemekanismen på eget initiativ.

(22)

I synnerhet bör användningen av upphävandemekanismen underlättas genom ett snabbt förfarande med hjälp av korta referensperioder och tidsfrister, och de möjliga skälen för upphävande bör innefatta minskat samarbete om återtagande samt en betydande ökning av riskerna för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i medlemsstaterna. Sådant minskat samarbete bör omfatta en betydande ökning av andelen avslagna ansökningar om återtagande, inbegripet avseende tredjelandsmedborgare som har transiterat genom det berörda tredjelandet, när ett återtagandeavtal som ingåtts mellan unionen eller en medlemsstat och det berörda tredjelandet föreskriver en sådan återtagandeskyldighet. Kommissionen bör även ha möjlighet att utlösa upphävandemekanismen om tredjelandet inte samarbetar i fråga om återtagande, i synnerhet när ett återtagandeavtal har ingåtts mellan det berörda tredjelandet och unionen.

(23)

Vid tillämpning av upphävandemekanismen avses med en betydande ökning en ökning som överstiger ett tröskelvärde på 50 %. Den ökningen kan även vara mindre om kommissionen ansåg det vara tillämpligt i ett enskilt fall som meddelats av den berörda medlemsstaten.

(24)

Vid tillämpning av upphävandemekanismen avses med en låg andel godkända ansökningar att andelen godkända asylansökningar är ungefär 3 eller 4 %. Den andelen kan även vara högre om kommissionen ansåg det vara tillämpligt i ett enskilt fall som meddelats av den berörda medlemsstaten.

(25)

Det är nödvändigt att förhindra och motverka missbruk av undantaget från viseringskravet när det leder till ett ökat migrationstryck, till exempel till följd av en ökning av antalet ogrundade asylansökningar, och även när det leder till ogrundade ansökningar om uppehållstillstånd.

(26)

För att säkerställa att de särskilda krav som användes för att bedöma lämpligheten i ett undantag från viseringskravet, vilket beviljats till följd av att en dialog om viseringsliberalisering slutförts framgångsrikt, fortsatt uppfylls bör kommissionen övervaka situationen i de berörda tredjeländerna. Kommissionen bör särskilt uppmärksamma människorättssituationen i de berörda tredjeländerna.

(27)

Kommissionen bör regelbundet och minst en gång om året rapportera till Europaparlamentet och rådet under en period på sju år efter ikraftträdandet av viseringsliberaliseringen för ett visst tredjeland, och därefter när kommissionen anser att det är nödvändigt, eller på begäran av Europaparlamentet eller rådet.

(28)

Innan kommissionen fattar något beslut om att tillfälligt upphäva undantaget från viseringskravet för medborgarna i ett tredjeland bör den beakta människorättssituationen i det tredjelandet och de möjliga följderna av att undantaget från viseringskravet för denna situation upphävs.

(29)

Upphävandet av undantaget från viseringskravet genom en genomförandeakt bör omfatta vissa kategorier av medborgare i det berörda tredjelandet, med hänvisning till de relevanta typerna av resehandlingar och, vid behov, till ytterligare kriterier, såsom personer som reser till medlemsstaternas territorium för första gången. I genomförandeakten bör det fastställas på vilka kategorier av medborgare upphävandet bör tillämpas, med beaktande av sådana särskilda omständigheter som en eller flera medlemsstater har anmält eller som kommissionen har rapporterat om och med beaktande av proportionalitetsprincipen.

(30)

I syfte att säkerställa en lämplig medverkan av Europaparlamentet och rådet i genomförandet av upphävandemekanismen, med tanke på den politiskt känsliga arten av ett upphävande av ett undantag från viseringskravet för alla medborgare i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II i denna förordning samt dess övergripande konsekvenser för medlemsstaterna och unionen själv, särskilt för deras yttre förbindelser och för Schengenområdets övergripande funktion, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet för medborgarna i de berörda tredjeländerna. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(31)

För att säkerställa öppenhet i viseringssystemet och information till berörda personer, bör medlemsstaterna underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om de åtgärder som de har vidtagit enligt denna förordning. Av samma skäl bör dessa uppgifter även offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

(32)

Villkoren för inresa till medlemsstaternas territorium eller för utfärdande av visering bör inte påverka de bestämmelser som styr erkännandet av resehandlingars giltighet.

(33)

För att se till att den gemensamma viseringspolitiken fungerar väl är det enligt proportionalitetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen nödvändigt och lämpligt att använda sig av en förordning för att fastställa förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

(34)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av internationella överenskommelser som Europeiska gemenskapen ingick före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 539/2001 vilka gör det nödvändigt att avvika från den gemensamma viseringspolitiken, samtidigt som Europeiska unionens domstols rättspraxis beaktas.

(35)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG (10).

(36)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (11), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i rådets beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (12).

(37)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (14).

(38)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (15). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(39)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (16). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(1)

Digitaliseringen av ekonomin går allt snabbare. Informations- och kommunikationstekniken är inte längre en avgränsad sektor, utan utgör grunden för alla moderna innovativa ekonomiska system och samhällen. Elektroniska data står i centrum för dessa system och kan skapa stort värde när de analyseras eller kombineras med tjänster och produkter. Samtidigt väcker den datadrivna ekonomins snabba utveckling och raskt framväxande teknik såsom artificiell intelligens, produkter och tjänster med anknytning till ”sakernas internet” (Internet of Things, IoT), autonoma system och 5G nya rättsliga frågor om tillgång till och återanvändning av data samt om ansvar, etik och solidaritet. Insatser bör övervägas vad gäller ansvarsfrågan, särskilt genom genomförande av självreglerande uppförandekoder och bästa praxis av andra slag, med hänsyn till rekommendationer, beslut och åtgärder som kommer till stånd utan mänsklig medverkan genom hela värdekedjan vid databehandling. Sådana insatser skulle också kunna inbegripa lämpliga mekanismer för fastställande av ansvar, för överföring av ansvar mellan samarbetande enheter, för försäkringar och för revision.

(2)

Datavärdekedjor bygger på olika verksamheter som rör data: skapande och insamling av data, sammanställning och organiserande av data, databehandling, analys, marknadsföring och distribution av data samt användning och återanvändning av data. En ändamålsenlig och effektiv databehandling är en grundläggande byggsten i alla datavärdekedjor. Databehandlingens ändamålsenlighet och effektivitet samt utvecklingen av den datadrivna ekonomin i unionen hämmas dock framför allt av två typer av hinder för datarörlighet och för den inre marknaden: datalokaliseringskrav som ställs av myndigheter i medlemsstaterna samt praxis i den privata sektorn som innebär inlåsning till en leverantör.

(3)

Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) tillämpas på databehandlingstjänster. Tillhandahållandet av dessa tjänster försvåras, eller hindras i en del fall, emellertid av vissa nationella, regionala eller lokala krav på att lokalisera data på ett visst territorium.

(4)

Sådana hinder för den fria rörligheten för databehandlingstjänster och för tjänsteleverantörers etableringsrätt härrör från krav i medlemsstaternas nationella rätt att lokalisera data i ett visst geografiskt område eller territorium för databehandlingsändamål. Andra regler eller administrativ praxis har liknande verkan genom att de inför särskilda krav som gör det svårare att behandla data utanför ett visst geografiskt område eller territorium inom unionen, till exempel krav på användning av teknisk utrustning som är certifierad eller godkänd i en specifik medlemsstat. Rättslig osäkerhet när det gäller i vilken utsträckning det förekommer lagliga och olagliga datalokaliseringskrav begränsar marknadsaktörernas och den offentliga sektorns valmöjligheter ytterligare när det gäller lokalisering av databehandling. Denna förordning begränsar inte på något sätt friheten för företag att sluta avtal som anger var data ska lokaliseras. Denna förordning är enbart avsedd att skydda denna frihet genom att säkerställa att en avtalad plats kan vara belägen var som helst inom unionen.

(5)

Samtidigt begränsas datarörligheten i unionen också av begränsningar i den privata sektorn: rättsliga, avtalsmässiga och tekniska aspekter som hindrar eller stoppar användare av databehandlingstjänster från att portera sina data från en tjänsteleverantör till en annan eller tillbaka till sina egna it-system, inte minst vid uppsägning av avtal med en tjänsteleverantör.

(6)

Kombinationen av dessa hinder har lett till bristande konkurrens mellan molntjänsteleverantörer i unionen, till olika inlåsningseffekter och till en allvarlig brist på datarörlighet. På samma sätt har datalokaliseringspolitik undergrävt möjligheten för företag inom forskning och utveckling att underlätta samarbeten mellan företag, universitet och andra forskningsorganisationer i syfte att driva innovation.

(7)

Av rättssäkerhetsskäl och till följd av behovet av lika villkor inom unionen är en enda uppsättning regler för alla marknadsaktörer en avgörande förutsättning för att den inre marknaden ska fungera väl. För att avlägsna handelshinder och snedvridningar av konkurrens till följd av olikheter mellan nationell rätt i olika medlemsstater, samt för att förhindra uppkomsten av fler sannolika handelshinder och betydande snedvridningar av konkurrensen, är det nödvändigt att anta enhetliga regler tillämpliga i alla medlemsstater.

(8)

Den rättsliga ramen om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter i samband med elektronisk kommunikation, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (3) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (4) och 2002/58/EG (5), påverkas inte av denna förordning.

(9)

Det växande sakernas internet (IoT), artificiell intelligens och maskininlärning utgör viktiga källor till andra data än personuppgifter, till exempel som ett resultat av deras användning inom automatiserade industriella produktionsprocesser. Konkreta exempel på andra data än personuppgifter inkluderar aggregerade och anonymiserade datamängder som används för stora dataanalyser, data om precisionsjordbruk som kan bidra till övervakning och optimering av användningen av bekämpningsmedel och vatten, eller data om underhållsbehov för industriella maskiner. Om teknisk utveckling gör det möjligt att omvandla anonymiserade data till personuppgifter ska sådana data behandlas som personuppgifter, och förordning (EU) 2016/679 ska tillämpas i enlighet med detta.

(10)

Enligt förordning (EU) 2016/679 får medlemsstaterna varken begränsa eller förbjuda den fria rörligheten för personuppgifter inom unionen av skäl som rör skyddet för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter. Den här förordningen fastställer samma princip om fri rörlighet inom unionen för andra data än personuppgifter, utom när det av hänsyn till den allmänna säkerheten är motiverat med en begränsning eller ett förbud. Förordning (EU) 2016/679 och den här förordningen tillhandahåller ett enhetligt regelverk som möjliggör fri rörlighet för olika typer av data. Vidare föreskriver den här förordningen inte någon skyldighet att lagra de olika typerna av data separat.

(11)

För att skapa en ram för det fria flödet av andra data än personuppgifter i unionen och för att lägga grunden för att utveckla den datadrivna ekonomin och stärka unionsindustrins konkurrenskraft är det nödvändigt att fastställa en tydlig, heltäckande och förutsebar rättslig ram för behandling av andra data än personuppgifter på den inre marknaden. En principbaserad ansats som tillhandahåller möjlighet till både samarbete mellan medlemsstaterna och självreglering bör säkerställa att ramen är tillräckligt flexibel för att ta hänsyn till de ständigt föränderliga behoven hos användare, tjänsteleverantörer och nationella myndigheter i unionen. För att undvika risk för överlappning med befintliga mekanismer och därigenom undvika ökade bördor för både medlemsstater och företag bör detaljerade tekniska regler inte fastställas.

(12)

Denna förordning bör inte påverka databehandling i den mån den utförs som en del av en verksamhet som inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Det bör särskilt erinras om att det framgår av artikel 4 i fördraget om Europeiska unionen (nedan kallat EU-fördraget) att den nationella säkerheten är varje medlemsstats eget ansvar.

(13)

Det fria flödet av data inom unionen kommer att ha en viktig roll när det gäller att uppnå datadriven tillväxt och innovation. Medlemsstaternas myndigheter och offentligrättsliga organ gynnas precis som företag och konsumenter av ökad valfrihet när det gäller leverantörer av datadrivna tjänster, av konkurrenskraftigare priser och av ett effektivare tillhandahållande av tjänster till medborgarna. I och med de stora mängder data som myndigheter och offentligrättsliga organ hanterar är det av största vikt att de föregår med gott exempel genom att utnyttja databehandlingstjänster och avstår från att införa datalokaliseringsbegränsningar när de använder sig av databehandlingstjänster. Därför bör medlemsstaternas myndigheter och offentligrättsliga organ omfattas av denna förordning. I detta avseende bör den princip om det fria flödet av andra data än personuppgifter som föreskrivs i denna förordning tillämpas även på allmän och konsekvent administrativ praxis samt på andra datalokaliseringskrav på området för offentlig upphandling, utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (6).

(14)

I likhet med direktiv 2014/24/EU påverkar denna förordning inte lagar och andra författningar som rör medlemsstaternas interna organisation och som fördelar, bland myndigheter och offentligrättsliga organ, befogenheter och ansvarsområden för databehandling utan avtalsenlig ersättning till privata parter, och inte heller medlemsstaters lagar och andra författningar som föreskriver genomförandet av dessa befogenheter och ansvar. Samtidigt som myndigheter och offentligrättsliga organ uppmuntras att överväga ekonomiska fördelar och andra fördelar med utkontraktering till externa tjänsteleverantörer kan de ha legitima skäl att välja att själva tillhandahålla tjänsterna eller att anlita interna resurser. Följaktligen finns det inget i denna förordning som ålägger medlemsstaterna att utkontraktera eller anlita externa leverantörer för tillhandahållande av tjänster som de skulle vilja tillhandahålla själva, eller att organisera arbetet på annat sätt än genom offentliga upphandlingskontrakt.

(15)

Denna förordning bör tillämpas på fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller databehandlingstjänster till användare som är bosatta eller har ett verksamhetsställe i unionen, inbegripet de som tillhandahåller databehandlingstjänster i unionen utan att ha något verksamhetsställe i unionen. Förordningen bör därför inte vara tillämplig på vare sig databehandlingstjänster som äger rum utanför unionen eller datalokaliseringskrav rörande sådana data.

(16)

I den här förordningen föreskrivs inte regler för fastställande av tillämplig lag på privaträttens område och den påverkar därmed inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (7). Ett avtal för tillhandahållande av tjänster är i princip underkastat lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort, i den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med den förordningen.

(17)

Denna förordning bör gälla för databehandling i dess vidaste bemärkelse, och omfatta användning av alla typer av it-system, oavsett om de finns i en användares lokaler eller är utkontrakterade till en tjänsteleverantör. Den bör omfatta databehandling på olika nivåer, från datalagring (infrastruktur som tjänst, Infrastructure-as-a-Service (IaaS)) till databehandling på plattformar (plattform som nättjänst, Platform-as-a-Service (PaaS)) eller i tillämpningar (program som nättjänst, Software-as-a-Service (SaaS)).

(18)

Datalokaliseringskrav utgör ett tydligt hinder för det fria tillhandahållandet av databehandlingstjänster i unionen och för den inre marknaden. Sådana krav bör därför förbjudas såvida de inte är motiverade med hänsyn till allmän säkerhet, enligt definitionen i unionsrätten, särskilt i den mening som avses i artikel 52 i EUF-fördraget, och är förenliga med proportionalitetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I syfte att ge verkan åt principen om det fria flödet av andra data än personuppgifter över gränserna, för att säkerställa ett snabbt undanröjande av befintliga datalokaliseringskrav och för att av operativa skäl möjliggöra databehandling på flera platser i unionen, och eftersom det i denna förordning föreskrivs åtgärder för att säkerställa tillgång till data för kontrolländamål, bör medlemsstaterna endast kunna åberopa hänsyn till allmän säkerhet som motivering för datalokaliseringskrav.

(19)

Begreppet allmän säkerhet, i den mening som avses i artikel 52 i EUF-fördraget och i enlighet med domstolens tolkning, omfattar både den inre och den yttre säkerheten i en medlemsstat samt andra frågor med bäring på allmän säkerhet, särskilt för att underlätta utredning, upptäckt och lagföring av brott. Det förutsätter att det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen, såsom ett hot mot institutioners och väsentliga offentliga tjänsters funktion samt befolkningens överlevnad, liksom en risk för en allvarlig störning i yttre förbindelser eller av den fredliga samexistensen mellan folken, eller en risk för militära intressen. I överensstämmelse med proportionalitetsprincipen bör datalokaliseringskrav som är motiverade med hänsyn till allmän säkerhet vara anpassade för att uppnå det mål som eftersträvas och bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(20)

För att säkerställa en effektiv tillämpning av principen om det fria flödet av andra data än personuppgifter över gränserna och förhindra att det uppstår nya hinder för en väl fungerande inre marknad, bör medlemsstaterna till kommissionen omedelbart överlämna varje utkast till akt som inför ett nytt datalokaliseringskrav eller ändrar ett befintligt datalokaliseringskrav. Dessa utkast till akter bör överlämnas och bedömas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (8).

(21)

För att undanröja eventuella befintliga hinder bör medlemsstaterna dessutom, under en övergångsperiod på 24 månader från och med denna förordnings tillämpningsdatum, göra en översyn av sådana befintliga lagar och andra författningar av allmän karaktär som innehåller datalokaliseringskrav och till kommissionen överlämna eventuella sådana datalokaliseringskrav som de anser överensstämma med denna förordning, tillsammans med en motivering. Detta bör göra det möjligt för kommissionen att granska efterlevnaden av kvarvarande datalokaliseringskrav. Kommissionen bör, när så är lämpligt, kunna lämna synpunkter till medlemsstaten i fråga. Sådana synpunkter kan inbegripa en rekommendation att ändra eller upphäva datalokaliseringskravet.

(22)

De skyldigheter att överlämna befintliga datalokaliseringskrav och utkast till akter till kommissionen som fastställs i denna förordning bör vara tillämpliga på lagreglerade datalokaliseringskrav och utkast till akter av allmän karaktär, men inte på beslut som riktar sig till en specifik fysisk eller juridisk person.

(23)

För att säkerställa transparensen för fysiska och juridiska personer, såsom tjänsteleverantörer och användare av databehandlingstjänster, när det gäller datalokaliseringskrav i medlemsstaterna som fastlagts i en lag eller annan författning av allmän karaktär bör medlemsstaterna offentliggöra information om sådana krav via en nationell informationspunkt online och regelbundet uppdatera den informationen. Alternativt bör medlemsstaterna lämna uppdaterad information om sådana krav till en central informationspunkt som inrättats enligt en annan unionsakt. För att på lämpligt sätt informera fysiska och juridiska personer om datalokaliseringskrav i hela unionen bör medlemsstaterna meddela kommissionen webbadresserna till sådana informationspunkter. Kommissionen bör offentliggöra denna information på sin webbplats, tillsammans med en konsoliderad och regelbundet uppdaterad förteckning över alla datalokaliseringskrav som är i kraft i medlemsstaterna, inbegripet sammanfattande information om dessa krav.

(24)

Datalokaliseringskrav grundar sig ofta i bristande förtroende för gränsöverskridande databehandling, som i sin tur beror på antagandet att data inte kommer att vara tillgängliga för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, till exempel för inspektioner och revisioner i samband med tillsyn eller övervakning. Ett sådant bristande förtroende kan inte överbryggas uteslutande genom en ogiltigförklaring av avtalsvillkor som förhindrar lagenlig tillgång till data för behöriga myndigheter när de utför sitt uppdrag. Denna förordning bör därför klart och tydligt ange att den inte påverkar de behöriga myndigheternas befogenhet att begära eller få tillgång till data i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt och att behöriga myndigheter inte får nekas tillgång till data på grundval av att data behandlas i en annan medlemsstat. Behöriga myndigheter skulle kunna uppställa funktionella krav för att stödja tillgången till data, till exempel kräva att systembeskrivningar ska förvaras i den berörda medlemsstaten.

(25)

Fysiska eller juridiska personer som omfattas av skyldigheter att lämna data till behöriga myndigheter kan uppfylla dessa skyldigheter genom att tillhandahålla och garantera behöriga myndigheter faktisk och snabb elektronisk tillgång, oberoende av på vilken medlemsstats territorium datan behandlas. Sådan tillgång kan säkerställas genom konkreta villkor i avtal mellan å ena sidan den fysiska eller juridiska person som omfattas av skyldigheten att ge tillgång till data och å andra sidan tjänsteleverantören.

(26)

Om en fysisk eller juridisk person som omfattas av en skyldighet att tillhandahålla data inte uppfyller den skyldigheten bör den behöriga myndigheten ha möjlighet att begära assistans från behöriga myndigheter i andra medlemsstater. I sådana fall bör behöriga myndigheter använda specifika samarbetsinstrument i unionsrätten eller enligt internationella avtal, beroende på vilken fråga som berörs i det aktuella fallet, exempelvis, på området för polissamarbete, straffrättsliga eller civilrättsliga fall respektive administrativa ärenden, rådets rambeslut 2006/960/RIF (9), Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (10), Europarådets konvention om it-brottslighet (11), rådets förordning (EG) nr 1206/2001 (12), rådets direktiv 2006/112/EG (13) respektive rådets förordning (EU) nr 904/2010 (14). I avsaknad av sådana specifika samarbetsmekanismer bör de behöriga myndigheterna samarbeta med varandra genom utsedda kontaktpunkter i syfte att ge tillgång till efterfrågade data.

(27)

Om en begäran om assistans innefattar tillträde till en fysisk eller juridisk persons lokaler, inbegripet utrustning och medel för databehandling, måste sådant tillträde vara förenligt med unionsrätten eller nationell processrätt, inklusive eventuella krav på rättsliga tillstånd.

(28)

Denna förordning bör inte göra det möjligt för användare att försöka undandra sig tillämpningen av nationell rätt. Den bör därför föreskriva att medlemsstaterna ska tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner på användare som hindrar behöriga myndigheter från att få tillgång till data som de behöver för att utföra sitt uppdrag enligt unionsrätten och nationell rätt. I brådskande fall, där en användare missbrukar sina rättigheter, bör medlemsstaterna kunna vidta strikt proportionella interimistiska åtgärder. Interimistiska åtgärder som innefattar krav på omlokalisering av data i mer än 180 dagar räknat från själva omlokaliseringen skulle innebära en avvikelse från principen om fri rörlighet för data under en betydande period, och kommissionen bör därför underrättas om sådana åtgärder så att deras förenlighet med unionsrätten kan granskas.

(29)

Möjligheten att portera data utan hinder är en avgörande faktor när det gäller att underlätta användarnas val och främja effektiv konkurrens på marknaderna för databehandlingstjänster. De faktiska eller upplevda svårigheterna i fråga om att portera data över gränser undergräver också professionella användares förtroende när det gäller att acceptera gränsöverskridande anbud, och därigenom deras förtroende för den inre marknaden. Medan enskilda konsumenter kan dra nytta av befintlig unionsrätt underlättas inte möjligheten att byta tjänsteleverantör för användare som agerar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet. Enhetliga tekniska krav i hela unionen avseende teknisk harmonisering, ömsesidigt erkännande eller frivillig harmonisering bidrar också till utvecklingen av en konkurrenskraftig inre marknad för databehandlingstjänster.

(30)

För att dra nytta av den konkurrensutsatta miljön fullt ut bör professionella användare kunna göra välinformerade val och på ett enkelt sätt jämföra enskilda delar av olika erbjudanden om databehandlingstjänster på den inre marknaden, bland annat när det gäller avtalsvillkoren för dataportering vid uppsägning av avtal. Den detaljerade informationen och de operativa kraven för dataportering bör, i syfte att anpassa dem till marknadens innovationspotential och med beaktande av den erfarenhet och sakkunskap som finns hos tjänsteleverantörer och professionella användare av databehandlingstjänster, fastställas av marknadsaktörerna genom självreglering i form av uppförandekoder på unionsnivå som skulle kunna inbegripa standardavtalsvillkor, vilket bör uppmuntras, underlättas och övervakas av kommissionen.

(31)

För att uppnå ändamålsenlighet och underlätta byte av tjänsteleverantör och dataportering bör uppförandekoderna vara heltäckande och inbegripa åtminstone de huvudaspekter som är viktiga under dataporteringsprocessen, såsom de processer som används för, och platsen för, backup av data, tillgängliga dataformat och support, erforderlig it-konfiguration och minsta nätverksbandbredd, den tid som krävs innan porteringsprocessen inleds och den tid under vilken data kommer att förbli tillgängliga för portering samt garantier för tillgång till data om tjänsteleverantören går i konkurs. Uppförandekoderna bör även klargöra att inlåsning till en leverantör inte är en godtagbar affärspraxis samt föreskriva tillitsfrämjande teknik, och de bör uppdateras regelbundet för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Kommissionen bör säkerställa att samråd sker med alla berörda parter, inbegripet sammanslutningar av små och medelstora företag och uppstartsföretag, användare och molntjänsteleverantörer, under hela processen. Kommissionen bör utvärdera utarbetandet av sådana uppförandekoder, och effektiviteten i genomförandet av dem.

(32)

Om en behörig myndighet i en medlemsstat begär assistans från en annan medlemsstat för att få tillgång till data enligt denna förordning bör den, genom en utsedd kontaktpunkt, lämna in en vederbörligen motiverad begäran till den sistnämnda medlemsstatens utsedda kontaktpunkt, vilken bör inbegripa en skriftlig förklaring av skälen och de rättsliga grunderna för begäran om tillgång till data. Den kontaktpunkt som utsetts av den medlemsstat vars assistans begärs bör underlätta överföringen av begäran till den relevanta behöriga myndigheten i den tillfrågade medlemsstaten. I syfte att säkerställa ett verkningsfullt samarbete bör den myndighet till vilken begäran överförts utan onödigt dröjsmål tillhandahålla assistans som svar på en viss begäran eller informera om svårigheter med att tillmötesgå en sådan begäran eller om skälen för att avslå den.

(33)

Att stärka tilltron till säkerheten i gränsöverskridande databehandling bör kunna minska marknadsaktörers och den offentliga sektorns benägenhet att använda datalokalisering som ett medel för datasäkerhet. Det bör också kunna förbättra företags rättsliga säkerhet vad gäller efterlevnad av tillämpliga säkerhetskrav när de utkontrakterar sina databehandlingsaktiviteter till tjänsteleverantörer, inbegripet tjänsteleverantörer i andra medlemsstater.

(34)

Alla databehandlingsrelaterade säkerhetskrav som tillämpas på ett motiverat och proportionellt sätt med stöd av unionsrätten eller med stöd av nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, i den medlemsstat där de fysiska eller juridiska personer vars data berörs är bosatta eller etablerade, bör vara tillämpliga på databehandlingen även när den sker i en annan medlemsstat. Dessa fysiska eller juridiska personer bör kunna uppfylla dessa krav, antingen själva eller genom klausuler i avtal med tjänsteleverantören.

(35)

Säkerhetskrav som fastställs på nationell nivå bör vara nödvändiga och stå i proportion till riskerna relaterade till säkerheten vid databehandling inom tillämpningsområdet för den nationella rätt där kraven fastställts.

(36)

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 (15) föreskriver rättsliga åtgärder för att förbättra den generella cybersäkerhetsnivån i unionen. Databehandlingstjänster utgör en av de digitala tjänster som omfattas av det direktivet. Enligt det direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av digitala tjänster utarbetar och vidtar ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nätverks- och informationssystem som de använder. Sådana åtgärder bör garantera en säkerhetsnivå som är lämplig i förhållande till den föreliggande risken, och bör ta hänsyn till systemens och anläggningarnas säkerhet, incidenthantering, driftskontinuitetshantering, övervakning, revision och testning samt efterlevnad av internationella standarder. Dessa element ska specificeras närmare av kommissionen i genomförandeakter enligt det direktivet.

(37)

Kommissionen bör lägga fram en rapport om genomförandet av denna förordning, särskilt i syfte att avgöra behovet av modifieringar med hänsyn till den tekniska eller marknadsmässiga utvecklingen. Rapporten bör särskilt utvärdera denna förordning, särskilt dess tillämpning på datamängder som består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter, samt genomförandet av undantaget avseende allmän säkerhet. Innan denna förordning blir tillämplig bör kommissionen även offentliggöra informativ vägledning om hur datamängder som består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter bör hanteras, för att företag, inbegripet små och medelstora sådana, bättre ska förstå samspelet mellan denna förordning och förordning (EU) 2016/679 och för att säkerställa att båda förordningarna efterlevs.

(38)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och följer de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och bör tolkas och tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer, inbegripet rätten till skydd av personuppgifter, yttrande- och informationsfriheten samt näringsfriheten.

(39)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa det fria flödet för andra data än personuppgifter i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål,

(1)

Den senaste ändringen av innehållet i rådets direktiv 89/552/EEG (4), senare kodifierat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (5), gjordes 2007 genom antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG (6). Sedan dess har marknaden för audiovisuella medietjänster utvecklats avsevärt och i snabb takt till följd av den fortlöpande konvergensen mellan tv- och internettjänster. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort nya typer av tjänster och användarupplevelser. Tittarvanorna har ändrats avsevärt, särskilt hos yngre generationer. Den vanliga tv-skärmen är visserligen fortfarande viktig för gemensamma audiovisuella upplevelser, men många tittare har övergått till annan, bärbar utrustning för att konsumera audiovisuellt innehåll. Traditionellt tv-innehåll står fortfarande för en stor del av den genomsnittliga dagliga tittartiden.

Nya typer av innehåll, som videoklipp eller användargenererat innehåll, har dock blivit allt viktigare och nya aktörer är numera väletablerade, inbegripet leverantörer av videotjänster på begäran (video-on-demand) och videodelningsplattformar. Denna mediekonvergens kräver ett uppdaterat regelverk för att spegla utvecklingen på marknaden och skapa balans mellan tillgång till innehållstjänster online, konsumentskydd och konkurrenskraft.

(2)

Den 6 maj 2015 antog kommissionen ett meddelande med titeln En strategi för en inre digital marknad i Europa där en översyn av direktiv 2010/13/EU aviserades.

(3)

Direktiv 2010/13/EU bör förbli tillämpligt endast på de tjänster vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla program i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte. Kravet avseende huvudsakligt syfte bör också anses uppfyllt om tjänsten har audiovisuellt innehåll och en audiovisuell form som kan särskiljas från tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet, t.ex. fristående delar av nättidningar som innehåller audiovisuella program eller användargenererade videor, om dessa delar kan anses möjliga att särskilja från den huvudsakliga verksamheten. En tjänst bör betraktas som endast ett komplement som är oskiljbart från den huvudsakliga verksamheten till följd av kopplingar som finns mellan det audiovisuella utbudet och den huvudsakliga verksamheten, såsom tillhandahållande av nyheter i skriftlig form. Kanaler eller andra audiovisuella tjänster under en leverantörs redaktionella ansvar kan i sig utgöra audiovisuella medietjänster, även om de erbjuds på en videodelningsplattform som kännetecknas av avsaknaden av redaktionellt ansvar. I sådana fall åligger det de leverantörer som har det redaktionella ansvaret att följa direktiv 2010/13/EU.

(4)

Genom videodelningsplattformstjänster tillhandahålls audiovisuellt innehåll som allmänheten, i synnerhet ungdomar, tar del av i allt högre grad. Detta gäller även sociala medietjänster, som har blivit en viktig kanal för att dela information, underhålla och utbilda, bland annat genom att ge tillgång till program och användargenererade videor. Dessa sociala medietjänster behöver omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2010/13/EU eftersom de konkurrerar om samma publik och intäkter som de audiovisuella medietjänsterna. Dessutom har de ett betydande genomslag genom att de ger användarna möjlighet att forma och påverka andra användares åsikter. För att skydda minderåriga från skadligt innehåll och alla medborgare från uppmaning till hat, våld och terrorism, bör de tjänsterna därför omfattas av direktiv 2010/13/EU i den utsträckning de omfattas av definitionen av en videodelningsplattformstjänst.

(5)

Även om syftet med direktiv 2010/13/EU inte är att reglera sociala medietjänster som sådana, bör en social medietjänst omfattas av direktivet om tillhandahållandet av program och användargenererade videor utgör en väsentlig funktion i tjänsten. Tillhandahållandet av program och användargenererade videor kan anses utgöra en väsentlig funktion i den sociala medietjänsten om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller utgör en mindre del av verksamheten i den sociala medietjänsten. I syfte att säkerställa tydlighet, effektivitet och konsekvent genomförande bör kommissionen, vid behov och efter samråd med kontaktkommittén, utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion i definitionen av en videodelningsplattformstjänst. Riktlinjerna bör utarbetas med vederbörlig hänsyn till de mål av allmänt intresse som ska uppfyllas genom de åtgärder som ska vidtas av leverantörerna av videodelningsplattformar och till rätten till yttrandefrihet.

(6)

Om, vid tillämpningen av direktiv 2010/13/EU, en särskiljbar del av en tjänst utgör en videodelningsplattformstjänst ska endast den delen omfattas av det direktivet, och endast med avseende på program och användargenererade videor. Videoklipp som är inbäddade i det redaktionella innehållet i digitala versioner av nyhetstidningar och magasin och rörliga bilder såsom GIF-bilder bör inte omfattas av direktiv 2010/13/EU. Definitionen av videodelningsplattformstjänst bör inte omfatta icke-ekonomisk verksamhet, såsom tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser och hos icke-kommersiella intressegrupper.

(7)

För att säkerställa ett effektivt genomförande av direktiv 2010/13/EU är det avgörande att medlemsstaterna upprättar och upprätthåller uppdaterade förteckningar över de leverantörer av medietjänster och videodelningsplattformar som lyder under deras jurisdiktion och att de regelbundet förmedlar dessa förteckningar till sina behöriga oberoende tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan och till kommissionen. Förteckningarna bör innehålla information om de kriterier som jurisdiktionen baseras på.

(8)

För fastställandet av jurisdiktionen krävs att sakförhållandena bedöms utifrån de kriterier som fastställs i direktiv 2010/13/EU. Bedömningen av sådana sakförhållanden kan leda till motstridiga resultat. Vid tillämpningen av de samarbetsförfaranden som föreskrivs i det direktivet är det viktigt att kommissionen kan basera sina slutsatser på tillförlitliga fakta. Den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) bör därför ges befogenhet att yttra sig om jurisdiktionsfrågor på kommissionens begäran. Om kommissionen vid tillämpningen av de samarbetsförfarandena beslutar att samråda med Erga bör den informera kontaktkommittén, inklusive angående underrättelser från medlemsstater inom ramen för samarbetsförfarandena och angående Ergas yttrande.

(9)

Förfarandena och villkoren för begränsning av friheten att tillhandahålla och ta emot audiovisuella medietjänster bör vara desamma för både linjära och icke-linjära tjänster.

(10)

I enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) är det möjligt att begränsa den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i fördraget av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom att uppnå en hög konsumentskyddsnivå, förutsatt att sådana begränsningar är motiverade, proportionella och nödvändiga. Därför bör en medlemsstat kunna vidta vissa åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av nationella konsumentskyddsregler som inte omfattas av de områden som samordnas genom direktiv 2010/13/EU. Åtgärder som en medlemsstat vidtar för att förstärka sitt nationella regelverk för konsumentskydd, inbegripet när det gäller spelreklam, behöver vara motiverade, stå i proportion till det eftersträvade målet och vara nödvändiga enligt vad som krävs enligt domstolens rättspraxis. Under alla omständigheter får en mottagande medlemsstat inte vidta några åtgärder som skulle förhindra återutsändning inom dess territorium av tv-sändningar som kommer från en annan medlemsstat.

(11)

När en medlemsstat underrättar kommissionen om att en leverantör av medietjänster har etablerat sig i den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att kringgå de striktare bestämmelserna inom de områden som samordnas genom direktiv 2010/13/EU, vilka skulle vara tillämpliga på den leverantören om den var etablerad i den underrättande medlemsstaten, bör den lägga fram trovärdig och väl underbyggd bevisning för detta. Denna bevisning bör omfatta en uppsättning bekräftande faktiska omständigheter som gör det möjligt att med rimlig säkerhet fastställa ett sådant kringgående.

(12)

I sitt meddelande Bättre lagstiftning för bättre resultat – en EU-agenda till Europaparlamentet och rådet underströk kommissionen att den, när den överväger politiska lösningar, skulle överväga både lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder, baserade på Forumet för erfarenhetsutbyte för, och principerna för, bättre själv- och samreglering. Ett antal uppförandekoder som upprättats inom de områden som samordnas genom direktiv 2010/13/EU har visat sig vara välutformade, i linje med principerna för bättre själv- och samreglering. Förekomsten av en säkerhetsmekanism i lagstiftningen (”legislative backstop”) ansågs vara en viktig framgångsfaktor när det gäller att arbeta för att själv- eller samregleringskoder följs. Det är också viktigt att sådana koder omfattar specifika allmänna och konkreta mål som tillåter en regelbunden, transparent och oberoende övervakning och utvärdering av målen med uppförandekoderna. Uppförandekoderna bör även föreskriva en effektiv kontroll av efterlevnaden. Dessa principer bör följas i de själv- och samregleringskoder som antas inom de områden som samordnas genom direktiv 2010/13/EU.

(13)

Erfarenheten har visat att både själv- och samreglerande instrument, som genomförs i enlighet med medlemsstaternas olika rättsliga traditioner, i hög grad kan bidra till en god nivå på konsumentskyddet. Åtgärder som syftar till att uppnå mål av allmänt intresse inom den framväxande audiovisuella medietjänstsektorn får större verkan om de vidtas med aktivt stöd av tjänsteleverantörerna själva.

(14)

Självreglering är ett slags frivilligt initiativ som ger ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer och föreningar möjlighet att själva och för eget vidkommande anta gemensamma riktlinjer. De ansvarar för att utarbeta, övervaka och upprätthålla efterlevnaden av dessa riktlinjer. Medlemsstaterna bör i enlighet med sina olika rättsliga traditioner erkänna den roll som effektiv självreglering kan ha som komplement till befintliga mekanismer inom lagstiftning, domstolsväsende och förvaltning samt dess viktiga bidrag till uppnåendet av målen i direktiv 2010/13/EU. Även om självreglering skulle kunna vara en kompletterande metod för att genomföra vissa av bestämmelserna i direktiv 2010/13/EU, bör den inte ersätta den nationella lagstiftarens skyldigheter. Samreglering utgör, i sin minimala form, en rättslig länk mellan självreglering och den nationella lagstiftaren i enlighet med medlemsstaternas rättsliga traditioner. Vid samreglering är den reglerande funktionen delad mellan aktörer och regeringen eller de nationella tillsynsmyndigheterna eller -organen. De relevanta offentliga myndigheternas roll är bland annat att erkänna samregleringssystemet, granska processerna inom ramen för detsamma och finansiera systemet. Samregleringen bör tillåta att det finns en möjlighet för staten att ingripa om samregleringsmålen inte uppfylls. Även om direktiv 2010/13/EU inte påverkar medlemsstaternas formella skyldigheter när det gäller införlivande, uppmuntrar det till användning av själv- och samreglering. Detta bör varken innebära att medlemsstaterna åläggs att upprätta system för själv- eller samreglering, eller bådadera, eller att samregleringsinitiativ som redan finns i medlemsstaterna och som fungerar effektivt avbryts eller äventyras.

(15)

Insyn i mediernas ägandeförhållanden är direkt kopplad till yttrandefriheten, en hörnsten i demokratiska system. Information om ägarstrukturen hos leverantörer av medietjänster, när sådant ägande leder till kontroll eller betydande inflytande över tjänsternas innehåll, gör det möjligt för användarna att bilda sig en välgrundad uppfattning om innehållet. Medlemsstaterna bör kunna fastställa huruvida och i vilken grad information om ägarstrukturen hos en leverantör av medietjänster bör vara tillgänglig för användarna, under förutsättning att det centrala innehållet i de grundläggande rättigheter och friheter som berörs respekteras och att sådana åtgärder är nödvändiga och proportionella.

(16)

Med tanke på de audiovisuella medietjänsternas speciella natur – särskilt deras påverkan på människors åsiktsbildning – har användarna ett legitimt intresse av att veta vem som har ansvaret för tjänsternas innehåll. För att stärka yttrandefriheten, och i förlängningen för att främja mediepluralism och undvika intressekonflikter, bör medlemsstaterna säkerställa att användarna alltid har smidig och direkt tillgång till information om leverantörer av medietjänster. Det är de enskilda medlemsstaterna som beslutar om detta, i synnerhet om den information som kan tillhandahållas om ägarstruktur och verkliga ägare.

(17)

För att säkerställa samstämmighet och rättssäkerhet för företag och medlemsstaternas myndigheter bör begreppet uppmaning till våld eller hat, i lämplig utsträckning, förstås i den mening som avses i rådets rambeslut 2008/913/RIF (7).

(18)

Med tanke på utvecklingen av möjligheterna att sprida innehåll via elektroniska kommunikationsnät är det viktigt att skydda allmänheten från uppmaningar till terrorism. Direktiv 2010/13/EU bör därför säkerställa att audiovisuella medietjänster inte innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott. För att säkerställa samstämmighet och rättssäkerhet för företag och medlemsstaternas myndigheter bör begreppet offentlig uppmaning att begå terroristbrott förstås i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (8).

(19)

För att ge tittarna, inklusive föräldrar och minderåriga, möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av, bör leverantörer av medietjänster tillhandahålla tillräcklig information om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Detta kan t.ex. göras genom ett system av innehållsbeskrivningar, en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt, som beskriver innehållets art.

(20)

De lämpliga åtgärder för skydd av minderåriga som är tillämpliga för tv-sändningstjänster bör också tillämpas på audiovisuella medietjänster på begäran. Detta bör höja skyddsnivån. En minimiharmonisering gör det möjligt för medlemsstaterna att införa en högre skyddsnivå vad gäller innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Det skadligaste innehållet, som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling men som inte nödvändigtvis är brottsligt, bör vara föremål för de striktaste åtgärder såsom kryptering och effektiv föräldrakontroll, utan att detta påverkar medlemsstaternas möjligheter att vidta striktare åtgärder.

(21)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (9) erkänns det att barn förtjänar särskilt skydd när det gäller behandling av deras personuppgifter. När leverantörer av medietjänster inrättar mekanismer för skydd av barn leder detta oundvikligen till behandling av personuppgifter om minderåriga. Med tanke på att sådana mekanismer syftar till att skydda barn bör personuppgifter om minderåriga som behandlas inom ramen för tekniska skyddsåtgärder för barn inte användas för kommersiella ändamål.

(22)

Att säkerställa att audiovisuellt innehåll är tillgängligt är ett grundläggande krav inom ramen för åtagandena enligt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Inom ramen för direktiv 2010/13/EU bör termen personer med funktionsnedsättning tolkas i ljuset av vilket slags tjänster som omfattas av det direktivet, nämligen audiovisuella medietjänster. Den rätt som personer med funktionsnedsättning och äldre har att delta och integreras i det sociala och kulturella livet i unionen är kopplad till tillhandahållandet av tillgängliga audiovisuella medietjänster. Därför bör medlemsstaterna utan onödigt dröjsmål säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion aktivt verkar för att göra sitt innehåll tillgängligt för personer med funktionsnedsättning, i synnerhet personer med syn- eller hörselnedsättning. Tillgänglighetskraven bör uppfyllas successivt och fortlöpande med beaktande av praktiska och oundvikliga begränsningar som kan förhindra full tillgänglighet, såsom direktsända program eller evenemang. För att mäta de framsteg som leverantörer av medietjänster har gjort när det gäller att successivt göra sina tjänster tillgängliga för personer med syn- eller hörselnedsättning bör medlemsstaterna kräva att leverantörer av medietjänster som är etablerade på deras territorium rapporterar regelbundet till dem.

(23)

Medlen för att uppnå tillgänglighet hos audiovisuella medietjänster inom ramen för direktiv 2010/13/EU bör omfatta, men behöver inte begränsas till, teckenspråkstolkning, undertextning för personer som är döva och hörselskadade, upplästa undertexter och syntolkning. Det direktivet omfattar emellertid inte funktioner eller tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster, och inte heller tillgänglighetsfunktioner i elektroniska programguider (EPG:er). Det direktivet påverkar därför inte unionsrätt som syftar till att harmonisera tillgängligheten för tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster, t.ex. webbplatser, nätapplikationer och EPG:er, eller tillhandahållandet av information om tillgänglighet och information i tillgängliga format.

(24)

I vissa fall kanske det inte är möjligt att tillhandahålla information vid kriser på ett sätt som är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning. Sådana exceptionella omständigheter bör dock inte hindra att information vid kriser offentliggörs genom audiovisuella medietjänster.

(25)

Direktiv 2010/13/EU påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att införa skyldigheter för att säkerställa att innehåll av allmänintresse enligt definierade mål av allmänintresse, såsom mediepluralism, yttrandefrihet och kulturell mångfald, framhävs på lämpligt sätt. Sådana skyldigheter bör endast införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Om medlemsstaterna beslutar att införa bestämmelser om lämpligt framhävande bör de endast införa proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.

(26)

För att slå vakt om leverantörer av medietjänsters redaktionella ansvar och den audiovisuella värdekedjan är det nödvändigt att kunna garantera integriteten hos de program och audiovisuella tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster. Program och audiovisuella medietjänster bör inte överföras i förkortad form, förändrade eller med avbrott, eller med överliggande inslag för kommersiella ändamål utan uttryckligt medgivande från leverantören av medietjänster. Medlemsstaterna bör säkerställa att överliggande inslag som mottagaren av tjänsten tagit initiativ till eller tillåtit för privat bruk, såsom överliggande inslag som är ett resultat av tjänster för personliga meddelanden, inte kräver medgivande från leverantören av medietjänster. Kontrollelement i de användargränssnitt som krävs för enhetens funktion eller för navigering i programmet, t.ex. volymreglage, sökfunktioner, navigeringsmenyer eller förteckningar över kanaler, bör inte omfattas. Legitima överliggande inslag, såsom varningsinformation, information av allmänintresse, undertexter eller överliggande inslag i form av kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leverantören av medietjänster bör inte heller omfattas. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 (10) bör datakomprimeringstekniker som reducerar storleken på en datafil och andra tekniker för att anpassa en tjänst till distributionssättet, såsom upplösning och kodning, utan någon ändring av innehållet, inte heller omfattas.

Åtgärder för att skydda programmens och de audiovisuella medietjänsternas integritet bör införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Åtgärderna bör innebära proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.

(27)

Med undantag för sponsring och produktplacering bör audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker i audiovisuella medietjänster på begäran uppfylla de kriterier som gäller för tv-reklam och teleshopping för alkoholhaltiga drycker enligt direktiv 2010/13/EU. De mer detaljerade kriterier som gäller för tv-reklam och teleshopping för alkoholhaltiga drycker är begränsade till reklaminslag, som till sin natur är åtskilda från programmet, och utesluter därmed andra kommersiella meddelanden som är kopplade till programmet eller är en integrerad del av programmet, såsom sponsring och produktplacering. Följaktligen bör dessa kriterier inte tillämpas på sponsring och produktplacering i audiovisuella medietjänster på begäran.

(28)

Det finns vissa allmänt erkända näringsrekommendationer på nationell och internationell nivå som kan användas för att kategorisera livsmedel på grundval av deras näringsinnehåll i samband med tv-reklam för livsmedel riktad till barn, t.ex. näringsprofilsmodellen från Världshälsoorganisationens regionala kontor för Europa. Medlemsstaterna bör uppmanas att säkerställa att själv- och samreglering, bland annat genom uppförandekoder, används för att på ett verkningsfullt sätt minska barns exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden avseende mat och dryck som innehåller mycket salt, sockerarter, fett, mättat fett eller transfettsyror, eller som på annat sätt inte är förenliga med dessa nationella eller internationella näringsrekommendationer.

(29)

Medlemsstaterna bör på samma sätt uppmuntras att säkerställa att uppförandekoder baserade på själv- och samreglering används för att på ett verkningsfullt sätt minska barns och minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker. Det finns vissa själv- eller samregleringssystem på unionsnivå och nationell nivå för ansvarsfull marknadsföring av alkoholhaltiga drycker, inklusive när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden. Dessa system bör främjas ytterligare, i synnerhet sådana som syftar till att säkerställa att meddelanden om ansvarsfullt drickande åtföljer audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker.

(30)

Det är viktigt att minderåriga på ett verkningsfullt sätt skyddas från exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som marknadsför spel. I detta sammanhang finns på unionsnivå och nationell nivå åtskilliga själv- eller samregleringssystem för främjande av ett ansvarsfullt spelande, inbegripet i audiovisuella kommersiella meddelanden.

(31)

För att undanröja hinder för den fria rörligheten för gränsöverskridande tjänster inom unionen är det nödvändigt att säkerställa att själv- och samregleringsåtgärderna är effektiva, framför allt för att skydda konsumenter och folkhälsan.

(32)

Marknaden för tv-sändningstjänster har utvecklats och det finns därför ett behov av större flexibilitet med avseende på audiovisuella kommersiella meddelanden, i synnerhet när det gäller kvantitativa regler för linjära audiovisuella medietjänster och produktplacering. Framväxten av nya tjänster, även reklamfria tjänster, har inneburit ett ökat utbud för tittarna, som enkelt kan byta till alternativa erbjudanden.

(33)

Liberaliseringen av produktplacering har inte resulterat i den förväntade användningen av denna form av audiovisuella kommersiella meddelanden. Framför allt har det allmänna förbudet mot produktplacering, om än med vissa undantag, inte skapat rättssäkerhet för leverantörer av medietjänster. Produktplacering bör därför tillåtas i alla audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformstjänster, med vissa undantag.

(34)

Produktplacering bör inte tillåtas i nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program eller barnprogram. I synnerhet finns det belägg för att produktplacering och inbäddad reklam kan påverka barns beteende, eftersom barn sällan är i stånd att känna igen det kommersiella innehållet. Det finns alltså ett behov av att fortsätta att förbjuda produktplacering i barnprogram. Program om konsumentfrågor är program som ger tittarna råd eller som innehåller recensioner av inköpta produkter och tjänster. Om produktplacering tillåts i sådana program skulle gränserna mellan reklam och redaktionellt innehåll suddas ut för tittare som kan tänkas förvänta sig en genuin och ärlig recension av produkter eller tjänster i sådana program.

(35)

Leverantörer av audiovisuella medietjänster på begäran bör främja produktion och distribution av europeiska produktioner genom att säkerställa att deras programkataloger innehåller en minimiandel europeiska produktioner och att dessa framhävs i tillräcklig grad. Metadatamärkning av audiovisuellt innehåll som räknas som europeisk produktion bör uppmuntras så att sådana metadata är tillgängliga för leverantörer av medietjänster. Med framhävande avses att främja europeiska produktioner genom att underlätta tillgången till sådana produktioner. Framhävande kan säkerställas med olika medel, till exempel en särskild avdelning för europeiska produktioner som är tillgänglig via tjänstens startsida, en möjlighet att söka efter europeiska produktioner med ett sökverktyg som tillhandahålls via tjänsten, användning av europeiska produktioner i tjänstens kampanjer eller främjande av en minimiandel europeiska produktioner ur tjänstens katalog, till exempel med hjälp av banners eller liknande verktyg.

(36)

För att säkerställa att tillräckligt mycket investeras i europeiska produktioner bör medlemsstaterna kunna införa finansiella skyldigheter för leverantörer av medietjänster som är etablerade på deras territorium. Skyldigheterna kan ha formen av direkta bidrag till produktion av och förvärv av rättigheter till europeiska produktioner. Medlemsstaterna skulle också kunna införa avgifter som betalas till en fond, baserat på intäkterna från audiovisuella medietjänster som tillhandahålls i och riktas mot deras territorium. I detta direktiv förtydligas att en medlemsstat, mot bakgrund av den direkta kopplingen mellan finansiella skyldigheter och medlemsstaternas olika kulturpolitik, även har rätt att införa sådana finansiella skyldigheter för leverantörer av medietjänster som är etablerade i en annan medlemsstat, men vars tjänster riktas mot den medlemsstatens territorium. I sådana fall bör de finansiella skyldigheterna endast tas ut på de intäkter som genereras genom publiken i den medlemsstat mot vilken tjänsterna riktas. Leverantörer av medietjänster som är skyldiga att bidra till ordningar för filmstöd i en medlemsstat mot vilken deras tjänster riktas bör, på ett icke-diskriminerande sätt och även om de inte är etablerade i den medlemsstaten, kunna ta del av det stöd som är tillgängligt för leverantörer av medietjänster inom ramen för sådana ordningar för filmstöd.

(37)

Programföretag investerar i dag mer i europeiska audiovisuella produktioner än leverantörer av audiovisuella medietjänster på begäran. Om en medlemsstat mot vilken tjänster riktas väljer att införa en finansiell skyldighet för ett programföretag som lyder under en annan medlemsstats jurisdiktion bör den därför ta hänsyn till de direkta bidragen från detta programföretag till produktion och förvärv av rättigheter till europeiska produktioner, särskilt samproduktioner, med vederbörligt beaktande av proportionalitetsprincipen. Detta påverkar inte medlemsstaternas behörighet att i enlighet med sin kulturpolitik och förutsatt att det är förenligt med reglerna för statligt stöd fastställa nivån på de finansiella bidrag som ska betalas av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion.

(38)

När en medlemsstat i det enskilda fallet ska fastställa om en audiovisuell medietjänst på begäran som är etablerad i en annan medlemsstat riktar sig till publik på dess territorium, bör den beakta indikatorer såsom reklam eller andra säljfrämjande åtgärder som särskilt riktar sig till kunder på medlemsstatens territorium, tjänstens huvudsakliga språk eller förekomsten av innehåll eller kommersiella meddelanden som särskilt riktar sig till publiken i den mottagande medlemsstaten.

(39)

När medlemsstater inför skyldigheter för leverantörer av medietjänster att lämna finansiella bidrag bör sådana bidrag utformas så att europeiska produktioner främjas på lämpligt sätt samtidigt som risken för att leverantörer av medietjänster blir skyldiga att lämna dubbla bidrag undviks. Om den medlemsstat där leverantören av medietjänster är etablerad inför en skyldighet att lämna ett sådant finansiellt bidrag bör den således ta hänsyn till eventuella skyldigheter att lämna finansiella bidrag som införts av medlemsstater mot vilka tjänsterna riktas.

(40)

För att säkerställa att skyldigheter relaterade till främjandet av europeiska produktioner inte äventyrar marknadsutveckling och för att medge marknadstillträde för nya aktörer, bör leverantörer utan väsentlig marknadsnärvaro inte omfattas av sådana krav. Detta gäller särskilt för leverantörer med låg omsättning eller liten publik. Huruvida publiken är liten kan fastställas exempelvis på grundval av tittartid eller försäljning, beroende på tjänstens art, medan man vid fastställande av låg omsättning bör ta hänsyn till storleksskillnaderna mellan de audiovisuella marknaderna i medlemsstaterna. Det kan också vara olämpligt att införa sådana krav i fall då det skulle vara opraktiskt och omotiverat mot bakgrund av arten av eller ämnet för den audiovisuella medietjänsten.

(41)

Det är viktigt att programföretagen får mer flexibilitet och kan bestämma när reklamen ska inplaceras för att maximera annonsörernas efterfrågan och tittarflödet. Det är emellertid också nödvändigt att upprätthålla ett fullgott konsumentskydd i det avseendet, eftersom en sådan flexibilitet skulle kunna utsätta tittarna för överdrivet mycket reklam under bästa sändningstid. Särskilda gränser bör därför gälla under perioden mellan kl. 6.00 och 18.00 och mellan kl. 18.00 och 24.00.

(42)

Neutrala inramningar skiljer redaktionellt innehåll från tv-reklaminslag eller teleshoppinginslag och enskilda inslag från varandra. Tack vare dessa kan tittaren tydligt avgöra när ett slags audiovisuellt innehåll tar slut och ett annat börjar. Det är nödvändigt att förtydliga att neutrala inramningar inte omfattas av den kvantitativa gräns som fastställts för tv-reklam. Därigenom kan man säkerställa att den tid som används för neutrala inramningar inte inverkar på den tid som används för reklam och att reklamgenererade intäkter inte påverkas negativt.

(43)

Sändningstid som ett programföretag avsätter för meddelanden som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program, eller för meddelanden till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis, med undantag av de kostnader som uppstår till följd av sändningen av sådana uppmaningar, bör inte inkluderas i den maximala sändningstid som får användas för tv-reklam och teleshopping. Dessutom tillhör många programföretag större mediegrupper och sänder meddelanden som inte bara rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program, utan även program och audiovisuella medietjänster från andra aktörer som tillhör samma mediegrupp. Den sändningstid som programföretaget använder för sådana meddelanden bör inte heller räknas med i den maximala sändningstid som får användas för tv-reklam och teleshopping.

(44)

De leverantörer av videodelningsplattformar som omfattas av direktiv 2010/13/EU tillhandahåller informationssamhällets tjänster i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (11). Dessa leverantörer omfattas följaktligen av bestämmelserna om den inre marknaden i det direktivet, om de är etablerade i en medlemsstat. Det bör säkerställas att samma bestämmelser tillämpas på leverantörer av videodelningsplattformar som inte är etablerade i en medlemsstat, i syfte att säkerställa att de åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten som föreskrivs i direktiv 2010/13/EU är verkningsfulla och att det i möjligaste mån säkerställs lika villkor för alla, i den mån som leverantörerna har antingen ett moderföretag eller ett dotterföretag som är etablerat i en medlemsstat, eller om leverantörerna tillhör en grupp och ett annat företag i den gruppen är etablerat i en medlemsstat. Mot bakgrund av ovanstående bör definitionerna i direktiv 2010/13/EU vara principbaserade och säkerställa att det inte är möjligt för ett företag att utesluta sig självt från det direktivets tillämpningsområde genom att skapa en konstellation med flera ovanpå varandra liggande företag som är etablerade i eller utanför unionen. Kommissionen bör underrättas om vilka leverantörer som står under varje medlemsstats jurisdiktion enligt bestämmelserna om etablering i direktiven 2000/31/EG och 2010/13/EU.

(45)

Det finns nya utmaningar, i synnerhet i samband med videodelningsplattformar, där användare – särskilt minderåriga – i allt högre grad konsumerar audiovisuellt innehåll. I detta sammanhang har skadligt innehåll och hatpropaganda som tillhandahålls via videodelningsplattformstjänster gett upphov till allt mer oro. För att skydda minderåriga och allmänheten från sådant innehåll är det nödvändigt att fastställa proportionella bestämmelser om dessa frågor.

(46)

Kommersiella meddelanden via videodelningsplattformstjänster omfattas redan av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG (12), som förbjuder otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter, inbegripet vilseledande och aggressiva metoder i samband med informationssamhällets tjänster.

När det gäller kommersiella meddelanden avseende tobaksvaror och relaterade produkter på videodelningsplattformar säkerställer de befintliga förbuden i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG (13), liksom förbuden avseende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU (14), att konsumenterna har ett tillfredsställande skydd mot tobaksvaror och relaterade produkter. Eftersom användarna i allt större utsträckning förlitar sig på videodelningsplattformstjänster för att ta del av audiovisuellt innehåll är det nödvändigt att säkerställa en tillräcklig konsumentskyddsnivå genom att i lämplig utsträckning anpassa reglerna om audiovisuella kommersiella meddelanden med avseende på samtliga leverantörer. Det är därför viktigt att audiovisuella kommersiella meddelanden på videodelningsplattformar är tydligt identifierade och följer ett antal grundläggande kvalitativa minimikrav.

(47)

Leverantörer av videodelningsplattformar saknar redaktionellt ansvar för en betydande andel av det innehåll som tillhandahålls på videodelningsplattformstjänster. Dessa leverantörer brukar dock normalt fastställa hur innehållet, nämligen program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden, ska organiseras, inbegripet med hjälp av automatiserade metoder eller algoritmer. Dessa leverantörer bör därför vara skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från innehåll som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling. De bör också vara skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från innehåll som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), eller vars spridning utgör ett brott enligt unionsrätten.

(48)

Mot bakgrund av det sätt på vilket leverantören är delaktig i hanteringen av det innehåll som tillhandahålls via videodelningsplattformstjänster bör de lämpliga åtgärderna för att skydda minderåriga och allmänheten avse hur innehållet organiseras och inte själva innehållet. De krav på detta område som fastställs i direktiv 2010/13/EU bör därför tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12–14 i direktiv 2000/31/EG, som föreskriver undantag från ansvar för olaglig information som överförs, som lagras automatiskt, intermediärt och tillfälligt, eller som lagras av vissa leverantörer av informationssamhällets tjänster. Vid tillhandahållandet av tjänster som omfattas av artiklarna 12–14 i direktiv 2000/31/EG bör kraven också tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av artikel 15 i det direktivet, vilken utesluter att dessa leverantörer åläggs allmänna skyldigheter att övervaka sådan information eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet; detta avser dock inte övervakningsskyldigheter i särskilda fall, och i synnerhet påverkar det inte nationella myndigheters beslut i enlighet med nationell rätt.

(49)

Det är lämpligt att så långt som möjligt involvera leverantörer av videodelningsplattformar när de lämpliga åtgärder som ska vidtas enligt direktiv 2010/13/EU genomförs. Samreglering bör därför uppmuntras. Det bör också förbli möjligt för leverantörer av videodelningsplattformar att vidta striktare åtgärder på frivillig grund i enlighet med unionsrätten och med respekt för yttrande- och informationsfriheten och mediepluralismen.

(50)

Rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång är grundläggande rättigheter som föreskrivs i artikel 47 i stadgan. Bestämmelserna i direktiv 2010/13/EU bör därför inte tolkas på ett sätt som skulle hindra parter från att utöva sin rätt till domstolsprövning.

(51)

När lämpliga åtgärder vidtas i enlighet med direktiv 2010/13/EU för att skydda minderåriga från skadligt innehåll och för att skydda allmänheten från innehåll som innehåller uppmaning till våld, hat och terrorism, bör de tillämpliga grundläggande rättigheterna såsom de fastställs i stadgan beaktas på ett väl avvägt sätt. Det rör i synnerhet, och i förekommande fall, rätten till skydd för privat- och familjeliv och skyddet av personuppgifter, yttrandefriheten och informationsfriheten, näringsfriheten, förbudet mot diskriminering och barns rättigheter.

(52)

Kontaktkommitténs syfte är att underlätta ett effektivt genomförande av direktiv 2010/13/EU och samråd med den bör regelbundet ske om alla praktiska problem i samband med direktivets tillämpning. Kontaktkommitténs arbete bör inte begränsas till befintliga frågor om politiken på det audiovisuella området, utan bör också omfatta den relevanta utvecklingen inom sektorn. Den består av företrädare för de relevanta nationella myndigheterna i medlemsstaterna. När medlemsstaterna utser sina företrädare uppmanas de att främja en jämn könsfördelning i kontaktkommitténs sammansättning.

(53)

Medlemsstaterna bör säkerställa att deras nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan är juridiskt åtskilda från regeringen. Detta bör emellertid inte hindra medlemsstaterna från att utöva tillsyn i enlighet med sin nationella konstitutionella rätt. Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan bör anses ha uppnått en tillräcklig grad av oberoende om dessa myndigheter eller organ, inbegripet sådana som är utformade som offentliga myndigheter eller organ, funktionellt och i praktiken är oberoende av sina respektive regeringar och av alla andra offentliga eller privata organ. Detta anses avgörande för att säkerställa att beslut av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan fattas på opartisk grund. Kravet på oberoende bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att inrätta tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över olika sektorer, såsom den audiovisuella sektorn och telekommunikationssektorn. De nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen bör ha de befogenheter att upprätthålla efterlevnad och resurser som de behöver för att utföra sina uppgifter vad gäller personal, sakkunskap och finansiella medel. Den verksamhet som bedrivs av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan inrättade enligt direktiv 2010/13/EU bör säkerställa att målen avseende mediepluralism, kulturell mångfald, konsumentskydd, fullbordande av den inre marknaden och främjande av sund konkurrens iakttas.

(54)

Eftersom ett av syftena med audiovisuella medietjänster är att tjäna enskilda personers intressen och forma den allmänna opinionen är det nödvändigt att sådana tjänster har möjlighet att informera enskilda och samhället så fullständigt som möjligt och med största möjliga mångfald. Detta kan endast uppnås om redaktionella beslut förblir fria från varje statligt ingripande eller påverkan från nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan som går utöver genomförandet av lagstiftning och som inte syftar till att garantera en rättsligt skyddad rättighet som ska skyddas oberoende av åsikt.

(55)

Effektiva överklagandemekanismer bör finnas på nationell nivå. Den relevanta överklagandeinstansen bör vara fristående från de berörda parterna. En sådan instans kan vara en domstol. Överklagandeförfarandet bör inte påverka befogenhetsfördelningen inom nationella rättssystem.

(56)

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionens regelverk för den audiovisuella sektorn i alla medlemsstater inrättade kommissionen Erga genom kommissionens beslut av den 3 februari 2014 (15). Ergas roll är att tillhandahålla kommissionen teknisk sakkunskap i dess arbete för att säkra ett enhetligt genomförande av direktiv 2010/13/EU i alla medlemsstater och att främja samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter eller -organ och mellan nationella tillsynsmyndigheter eller -organ och kommissionen.

(57)

Erga har på ett positivt sätt bidragit till en enhetlig regleringspraxis och har på hög nivå lämnat råd till kommissionen om genomförandefrågor. Därför bör Ergas roll erkännas formellt och stärkas i direktiv 2010/13/EU. Erga bör därför inrättas genom det direktivet.

(58)

Kommissionen bör vara fri att samråda med Erga om alla frågor som rör audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar. Erga bör bistå kommissionen genom att tillhandahålla teknisk sakkunskap och rådgivning samt genom att främja utbyte av bästa praxis, inklusive om uppförandekoder för själv- och samreglering. Kommissionen bör i synnerhet samråda med Erga vid tillämpningen av direktiv 2010/13/EU för att främja ett enhetligt genomförande av det direktivet. På kommissionens begäran bör Erga lämna icke-bindande yttranden om jurisdiktion, om åtgärder som avviker från principen om fri mottagning samt om åtgärder som motverkar kringgående av jurisdiktion. Erga bör också kunna tillhandahålla teknisk rådgivning i alla regleringsfrågor som hör samman med regelverket för de audiovisuella medietjänsterna, inbegripet på området hatpropaganda och skydd av minderåriga samt om innehållet i audiovisuella kommersiella meddelanden om livsmedel som innehåller mycket fett, salt eller natrium och sockerarter.

(59)

Medie- och informationskunnighet handlar om kunskaper, färdigheter och förståelse som människor behöver för att kunna använda medier på ett ändamålsenligt och säkert sätt. Människor behöver god medie- och informationskunnighet för att kunna ta del av information och använda, kritiskt bedöma och skapa medieinnehåll på ett ansvarsfullt och säkert sätt. Medie- och informationskunnighet bör inte bara begränsas till kunskaper om verktyg och teknik, utan syfta till att förse människor med det kritiska tänkande de behöver för att använda sitt omdöme, analysera en komplex verklighet och skilja mellan åsikt och fakta. Det är därför nödvändigt att såväl leverantörer av medietjänster som leverantörer av videodelningsplattformar, i samarbete med alla relevanta aktörer, främjar utvecklingen av medie- och informationskunnighet överallt i samhället, för människor i alla åldrar och för alla medier, och att utvecklingen på detta område följs noga.

(60)

Direktiv 2010/13/EU påverkar inte medlemsstaternas skyldighet att respektera och skydda mänsklig värdighet. Det är förenligt med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i stadgan. Direktiv 2010/13/EU syftar i synnerhet till att säkerställa full respekt för rätten till yttrandefrihet, näringsfrihet och rätten till rättslig prövning samt till att främja tillämpningen av barns rättigheter enligt stadgan.

(61)

Varje åtgärd som vidtas av medlemsstaterna enligt direktiv 2010/13/EU ska respektera yttrande- och informationsfriheten och mediepluralismen samt den kulturella och språkliga mångfalden i enlighet med Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar.

(62)

Rätten till tillgång till politiska nyhetsprogram är avgörande för att skydda den grundläggande friheten att få information och för att säkerställa ett fullständigt och korrekt skydd för tittarintressena i unionen. Med tanke på de audiovisuella medietjänsternas allt större betydelse för samhällen och för demokratin bör sändningar av politiska nyheter i största möjliga utsträckning, och utan att det påverkar tillämpningen av upphovsrättsliga bestämmelser, göras tillgängliga över gränserna i unionen.

(63)

Direktiv 2010/13/EU rör inte regler om internationell privaträtt, i synnerhet regler om domstolars behörighet och den lag som är tillämplig på inom- och utomobligatoriska skyldigheter.

(64)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (16) har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(65)

Direktiv 2010/13/EU bör därför ändras i enlighet med detta.