8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/1

1.1

I sitt förra yttrande om nanovetenskap och nanoteknik (1) konstaterade EESK att det vore lämpligt att tillhandahålla en enkel ”teckenförklaring” med korta definitioner av de oftast förekommande termerna, också med hänsyn till att yttrandet berörde ett delvis nytt ämne med ofta ganska okända eller föga använda termer. Det finns därför skäl att på nytt tillhandahålla dessa definitioner i inledningen till detta yttrande.

1.1.1

Med tanke på att det sjätte ramprogrammet fortfarande var i kraft 2006 liksom många andra EU-program som inrättades i början av 2000-talet kommer också de viktigaste av de program som påverkar området för nanovetenskap och nanoteknik att anges i fotnoter. Detta gäller särskilt program som har central betydelse för de nya medlemsstaterna, som inte haft möjlighet att vara med från början och följa debatten om målsättningarna före 2004.

1.2.1

Nano: Betyder miljarddel. När vi här talar om dimensioner använder vi begreppet ”nano” för att beteckna nanometer, en miljarddels meter.

1.2.2

Mikro: Betyder miljondel. Här används beteckningen för att ange en miljondels meter.

1.2.3

Nanovetenskap: Nanovetenskapen utgör ett nytt arbetssätt inom den traditionella vetenskapen (kemi, fysik, biologi, elektronik osv.) med avseende på materiens grundläggande struktur och beteende, på atom- och molekylnivå. Nanovetenskapen är den vetenskap som inom olika discipliner studerar atomernas potential (3).

1.2.4

Nanoteknik: Den teknik som gör det möjligt att hantera atomer och molekyler så att man skapar nya ytor och föremål som tack vare den nya strukturen och atomernas nya sammansättning får särskilda egenskaper som gör dem användbara i det dagliga livet (4). Det är alltså en teknik som befattar sig med miljarddelen av en meter.

1.2.5

Vid sidan av definitionerna ovan finns det skäl att vetenskapligt gå in lite mer i detalj på ytterligare en definition. Med termen nanoteknik avses ett arbetssätt som omfattar flera discipliner och som syftar till att skapa material, instrument och system genom kontroll av materien på nanometrisk nivå. Mot bakgrund av det tvärvetenskapliga arbetssättet är det för att kunna erhålla kvalifikationer inom nanoteknik nödvändigt att ha en bred kunskapsbas inom områdena elektronik, fysik och kemi.

1.2.6

Nanomekanik: Ett föremåls dimensioner börjar bli betydelsefullt för dess egenskaper när föremålet är en nanometer upp till några tiotal nanometer (det handlar här om föremål som består av några tiotal upp till några tusen atomer). När det rör sig om dessa dimensioner har ett föremål som består av 100 järnatomer fysikalisk-kemiska egenskaper som skiljer sig radikalt från t.ex. ett annat föremål som består av 200 atomer, även om det är atomer av samma slag. På samma sätt skiljer sig de mekaniska och elektromagnetiska egenskaperna hos ett fast föremål som består av nanopartiklar radikalt från egenskaperna hos ett fast föremål av traditionellt slag med samma kemiska sammansättning, och avspeglar egenskaperna i de enskilda delar som det består av.

1.2.7

Mikroelektronik: Den gren av elektroniken som sysslar med utvecklingen av integrerade kretsar, konstruerade inom enskilda halvledarregioner, med mycket små dimensioner. I dagsläget kan mikroelektroniken framställa enskilda komponenter med dimensioner på cirka 0,1 mikrometer, det vill säga 100 nanometer (5).

1.2.8

Nanoelektronik: Vetenskapsgren som sysslar med forskning om och produktion av kretsar som konstruerats med andra tekniker och material än vad som används vid framställningen av kiselkretsar, och som fungerar enligt principer som på ett grundläggande sätt skiljer sig från de nuvarande principerna (6).

1.2.9

Nanoelektroniken är på väg att bli en av hörnstenarna för nanotekniken, på samma sätt som elektroniken i dag är närvarande i alla vetenskapliga sektorer och industriella processer (7).

1.2.10

Biomimetik  (8). Vetenskap som studerar de lagar som ligger till grund för de befintliga molekylära sammansättningarna i naturen. Kunskaperna om dessa lagar kan göra det möjligt att skapa artificiella nanomotorer som baserar sig på samma principer som finns i naturen (9).

1.3.1

Kommittén gläder sig åt kommissionens förslag om att fram till 2009 genomföra en handlingsplan för nanovetenskap och nanoteknik, speciellt när det gäller följande områden:

1.3.1.1

De som ingår i detta centrum bör ha ingående och bevisad vetenskaplig och administrativ kompetens och dessutom en lyhördhet för den allmänna miljö där nanovetenskap och nanoteknik utvecklas.

1.3.1.2

Även i fråga om nanovetenskap och nanoteknik skapar forskning och utveckling som ges stöd av EU ”ett kraftigt ökat europeiskt mervärde. De skapar en potential som vida överstiger de enskilda medlemsstaternas förmåga, och de har redan möjliggjort europeiska utvecklingar på toppnivå i global jämförelse” (10). Av detta skäl är det viktigt med ett gemenskapscentrum viktigt, som kan leda utvecklingen inom sektorn, med tydlig ansvarsfördelning.

1.3.2

Inför den revolution som nanovetenskap och nanoteknik utgör är kommittén övertygad om att Europas möjligheter att ligga i framkant är beroende på förmågan att samordna och skapa en kritisk europeisk massa för nanoteknik på säker grundval, mot bakgrund av en världsmarknad där ständigt nya aktörer dyker upp med aggressiv marknadsföring.

1.3.3

För kommittén är det grundläggande att EU lyckas utarbeta en handlingsplan för nanovetenskap och nanoteknik som förmår att skapa en gemensam insats när det gäller ledning och som förmår att integrera gemenskapsnivån med den nationella och regionala nivån, med respekt för subsidiaritetsprincipen. En sådan plan bör i synnerhet säkerställa följande:

1.3.4

Kommittén anser att gemenskapens handlingsplan skall stödjas av nationella handlingsplaner som säkerställer samordning och fortlöpande jämförande analyser vad avser sammanlänkning och samverkanseffekter på olika områden: infrastruktur, utbildning, riskbedömning, utbildning i säkerhet på arbetsplatsen, standardisering vad avser bestämmelser och patent samt dialog med det civila samhället, i synnerhet konsumenterna.

1.3.5

Kommittén anser att det europeiska näringslivet bör öka och påskynda insatser när det gäller forskning och tillämpning på området nanoteknik och nanovetenskap, så att investeringsnivån åtminstone kommer att motsvara nivån hos de mer avancerade konkurrenterna. Detta kan ske genom följande åtgärder: utveckling av europeiska teknikplattformar, incitament för rättsligt skydd av och ökad prioritering av nanovetenskap och nanoteknik inom näringslivet, satsningar på utbildning av småföretagare, utveckling av europeiska nätverk för innovation och tillämpningar på området nanovetenskap och nanoteknik, stöd till tvärvetenskaplig kompetensutveckling för tekniker och annan personal ”företagsnanoteknik” och laboratorier för framtagande av prototyper och certifiering, samt inrättade av en enhetlig ram för teknisk standardisering, industriell äganderätt och upphovsrätt.

1.3.6

Tvåårsrapporten om kontroll och övervakning av genomförandet av gemenskapens handlingsplan och samstämmigheten med EU:s övriga politik bör enligt kommitténs åsikt kompletteras med en årlig utvärdering av hur tidsplanen följs, och med medlemsstaternas rapporter om genomförandet av de nationella handlingsplanerna.

1.3.7

Denna rapport bör presenteras för EP och rådet, men också för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

2.1

Nanovetenskap och nanoteknik är ett område som utvecklas snabbt och som är mycket lovande när det gäller att omvandla grundforskningen till framgångsrika innovationer. Det är en mycket viktig sektor både för att stärka det europeiska näringslivets konkurrenskraft i dess helhet, och för att skapa nya produkter och tjänster som kan öka medborgarnas och samhällets välmåga och livskvalitet.

2.2

Det är en allmän uppfattning bland analytiker att material, produkter och tjänster baserade på nanoteknik och nanovetenskap fram till 2015 kan utgöra en marknad på hundratals miljarder euro om året (11), på villkor att man lyckas omsätta de ypperliga FoU-insatserna till produkter, processer och tjänster som kan marknadsföras och att man (vilket även kommissionen påpekar) kan undvika ”att den 'europeiska paradoxen' som iakttagits inom annan teknik upprepas” (12).

2.3

Kommittén anser att man därför bör

2.4

Kommittén har redan uttalat sig i detta ämne (13) och gett bl.a. följande rekommendationer:

2.5.1

Under loppet av de senaste 5 åren har kommissionen med gemenskapsmedel stött cirka 30 kompetenscentrum i enlighet med olika prioriteringar i gemenskapens ramprogram. Många av dessa centrum som är aktiva i utvecklingen av nanoteknik och nanovetenskap (14) har kopplingar till universitet, forskningscentrum och företag i de nya medlemsstaterna.

2.5.2

Kommittén anser att det är viktigt att Gemensamma forskningscentret fortsätter att utveckla åtgärder för att stödja och stimulera kompetenscentrum i de nya medlemsstaterna och kandidatländerna, särskilt inom området nanovetenskap och nanoteknik, och att detta område uttryckligen inkluderas i deras arbetsprogram.

2.5.3

Kommittén anser att kommissionen bör stödja utvecklingen av europeiska nätverk för innovation, tillämpningar och framtagande av prototyper på området nanovetenskap och nanoteknik, med särskild inriktning på småföretagen, som utgör den överväldigande merparten av det europeiska näringslivet.

2.5.4

I synnerhet bör man utveckla särskilda ”tjänstepaket” för att hjälpa företag att ta vara på möjligheten och olika aspekter av tillämpningar på området nanoteknik och nanovetenskap, och att upprepa framgångsrika initiativ som Gate2Growth (15) och Minanet (16). Man bör dessutom ta fram nya riskfinansieringskällor och -metoder samt ytterligare garantisystem som kompletterar dem som redan finns.

2.5.5

Kommittén anser att även gemenskapsinitiativet Phantoms, som är ett spetskompetensnätverk för nanoteknik som lanserades inom ramen för gemenskapsprogrammet IST-FET för informationssamhällets teknik, borde utvecklas ytterligare och få större synlighet.

2.5.6

EESK anser för övrigt att man, särskilt med tanke på behovet av att ytterligare stimulera FoU-verksamheten i de nya medlemsstaterna och kandidatländerna, borde utveckla adekvata samverkanseffekter med initiativen Eureka och Cost, som redan i många länder används för verksamhet inom området nanovetenskap och nanoteknik.

2.6.1

De totala utgifterna på global nivå från regeringar, företag och finansvärlden för forskning och utveckling inom området nanoteknik och nanovetenskap uppskattades i januari 2005 till cirka sju miljarder euro årligen (17) (varav mer än hälften var offentliga utgifter). USA stod för cirka 35 % av utgifterna, Asien för cirka 35 %, Europa för 28 % och resten av världen för 2 %.

2.6.1.1

I fråga om utgifter per invånare var skillnaden i offentliga investeringar i slutet av nittiotalet mycket små (ca 1 euro i USA och i Japan, och hälften i EU), men år 2005 var de i USA uppe i 5 euro per invånare, i Japan 6,5 euro och i EU 3,5 euro. Prognoserna för 2011 visar att utgifterna då kommer att ligga på 9 euro per invånare i USA och i Japan, och 6,5 i EU (18).

2.6.2

Näringslivets utgifter på global nivå uppgår till mer än 3 miljarder euro per år, varav 46 % i amerikanska företag, 36 % i asiatiska företag, 17 % i europeiska och mindre än 1 % i företag i resten av världen. Cirka 1 500 företag har angivit att de har stora åtaganden i forskning och utveckling på området nanoteknik och nanovetenskap. Av dessa utgörs 80 % av nystartade företag, varav hälften i USA. Medietäckningen när det gäller nanoteknik har ökat från ungefär 7 000 artiklar per år till 12 000 för närvarande (19).

2.6.3

I USA har den federala regeringen under en femårsperiod, från slutet av 2000 fram till i dag, investerat mer än 4 miljarder dollar i nanoteknik. Endast under 2006 har Bush-administrationen äskat 1 miljard dollar för forskning inom nanovetenskap och nanoteknik för sammanlagt 11 federala forskningsorgan. Det sägs i utvärderingsrapporten om nanoteknikinitiativet 2005, ”5-Years Assessment on Nanotechnology Initiative 2005”, att USA är erkänt världsledande inom FoU på nanoteknikområdet med årliga offentliga och privata investeringsutgifter på 3 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av utgifterna i hela världen.

2.6.3.1

USA är också världsledande när det gäller antalet nystartade företag, publiceringar och patent. På federal nivå anser man att utgifterna för de nya kunskaperna och för att stödja infrastrukturer för nanovetenskap och nanoteknik har varit ”väl avvägda och väl tilltagna, vilket möjliggör avsevärd ekonomisk avkastning på lång sikt”.

2.6.4

I Japan var den årliga utgiften 2003 cirka 630 miljoner euro, varav 73 % från utbildningsministeriet och 21 % från ministeriet för ekonomi, handel och näringsliv. Forskningen är i huvudsak inriktad på nanomaterial. När det gäller riskkapital för nanoteknik har Mitsui beslutat att investera nästan 700 miljoner euro under de kommande fyra åren, medan fonden för kritisk teknik kommer att investera cirka 30 miljoner euro i forskning på området nanoteknik och nanovetenskap (20).

2.6.5

Ett annat asiatiskt land, Taiwan, planerar att investera mer än 600 miljoner euro fram till 2008. Fler än 800 företag sysslar med nanoteknik och nanovetenskap. Man beräknar att under 2006 uppnå en produktion på nästan 7,5 miljarder euro, en ökning av antalet företag till 1 500 och en utveckling av nya produkter upp till 25 miljarder euro 2012, särskilt inom nanoelektronikens olika sektorer.

2.6.5.1

En nödvändig förutsättning för att denna expansion skall kunna ske är att man reglerar problemen med immateriella rättigheter och industriell äganderätt.

2.6.6

Sydkorea är ett av de första länder där företag med framgång har marknadsfört produkter baserade på nanoteknik och nanovetenskap (21). Sydkorea, som har en potentiell hemmamarknad för nanoteknik som beräknas till cirka två miljarder euro, har anslagit 168 miljoner euro till ett program för nanoteknik och nanovetenskap (Next Generation Core Development Program) och prioriterar bl.a. nanomaterial, nanokompositmaterial och bionanoteknik.

2.6.7

I Australien har under de senaste åren 30 företag startats inom nanoteknik och nanovetenskap, och antalet ökar med 50 % per år. De offentliga och privata utgifterna för forskning inom nanoteknik och nanovetenskap uppgår till cirka 60 miljoner euro, huvudsakligen inriktade på nya material, bionanoteknik samt tillämpningar inom medicin och olika behandlingsområden.

2.6.8

När det gäller Kina visar en studie som nyligen publicerats i Peking om utvecklingen inom nanoteknikområdet i Kina under perioden 2005–2010 med prognoser fram till 2015 (22) att landet är ”världsledande när det gäller inregistrering av nanoteknikföretag, publiceringar och patent på området nanoteknik och nanovetenskap, med en hemmamarknad för nanoteknikprodukter och -system” som redan beräknas uppgå till mer än 4,5 miljarder euro och som beräknas öka till mer än 27 miljarder euro fram till 2010 och till mer än 120 miljarder euro fram till 2015 (23).

2.6.9

Det internationella läget visar enligt EESK hur viktigt det är att arbeta framåtblickande och främja forskning och innovation i alla EU-länder för att kunna delta med framgång i forsknings- och utvecklingsinvesteringar inom sektorn.

3.1

Kommittén har alltid hävdat behovet av kraftiga insatser för att både i absoluta och relativa termer öka FoU-investeringarna i Europa mot bakgrund av genomförandet av treprocentsmålet från Barcelona. Med tanke på de internationella tendenserna anser kommittén att dessa insatser i första hand är nödvändiga inom området nanoteknik och nanovetenskap.

3.1.1

Kommittén anser att dessa satsningar inte kommer att ge önskat resultat om de inte integreras i en tydlig europeisk samordningsprocess som omfattar nationella och regionala forskningsprogram för nanoteknik och nanovetenskap, bland annat genom ERA-NET och ERA-NET Plus (24). Denna insats bör kompletteras med medvetandehöjande åtgärder och stöd till forskningscentrum, industrin och universiteten genom programmen COST (25), ESF (26) och Eureka (27), och med lån från EIB.

3.1.2

Kommittén anser att denna europeiska samordning och detta samarbete bör beröra även medlemsstaternas åtgärder som syftar till att utveckla tvärvetenskapliga infrastrukturer och kompetenscentrum på området nanovetenskap och nanoteknik, i syfte att binda samman dem i ett alleuropeiskt nätverk som skulle öka samverkansvinsterna och undvika onödiga överlappningar.

3.2.1

Kommittén är övertygad om att en handlingsplan för gemenskapen för att vara operativ och trovärdig måste kopplas till en tidsplan med angivna tidsfrister som gör framstegen på följande områden mer tydliga och kontrollerbara:

3.2.2

Kommittén hävdar med kraft att man måste öka investeringarna kraftigt i forskning, innovation och utbildning på området nanovetenskap och nanoteknik både på gemenskapsnivå och, parallellt och samordnat, i medlemsstaterna och deras regioner.

3.2.2.1

Kommittén vill i detta sammanhang understryka att gemenskapens satsningar på nanovetenskap och nanoteknik i motsats till vad som är fallet inom andra forskningsområden motsvarar medlemsstaterna investeringar (i allmänhet utgör gemenskapens anslag 4–5 % av det totala europeiska forskningsutgifterna, medan medlemsstaterna står för 87 %).

3.2.3

Kommittén anser att sjunde ramprogrammets (2007–2013) prioriteringar när det gäller nanovetenskap och nanoteknik bör tilldelas inte mindre än 10 % av de resurser som anslagits till det särskilda programmet ”Samarbete”.

3.2.3.1

Inom programmet ”Kapacitet” bör tillräckligt utrymme reserveras för små och medelstora företag för forskning och innovation inom området nanoteknik och nanovetenskap, och i synnerhet för nanoteknikdistrikten, spetskompetensinfrastruktur och en framtidsvision när det gäller nanovetenskap och nanoteknik.

3.2.3.2

I det särskilda programmet ”Människor” bör tillräckligt utrymme ägnas utbildning och rörlighet för forskare inom nanovetenskap och nanoteknik. Detta bör ges samma tyngd som Gemensamma forskningscentret när det gäller säkerhet och metronomi, samt teknisk framtidsforskning.

3.2.4

Från och med 2007 bör ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation delvis – och inom gränserna för tillgängliga anslag – ägnas uppbyggnad av en företagskultur som är inriktad på organisatoriska tillämpningar av forskningen inom nanovetenskap och nanoteknik.

3.2.5

Kommittén är mycket positiv till att europeiska teknikplattformar inrättas med utgångspunkt i befintliga plattformar för nanoelektronik och nanomedicin. Sådana plattformar är mycket lämpliga för att involvera alla offentliga och privata aktörer inom olika sektorer (vetenskap, utbildning, teknik, industri och finanser) i europeiska, nationella, regionala eller gemensamma projekt och initiativ, mot bakgrund av en framtidsvision präglad av gemensamt deltagande.

3.2.6

Kommittén anser att investeringar i avancerad yrkesutbildning och annan utbildning är avgörande. De nya gemenskapsprogrammen för perioden efter 2006 bör innehålla konkreta och tvärvetenskapliga åtgärder till stöd för nanovetenskap och nanoteknik.

3.2.7

Kommissionen bör inom ramen för den nanorelaterade delen av sjunde ramprogrammet underlätta det industriella utnyttjandet av nanovetenskap och nanoteknik, genom att senast 2007 godkänna följande:

3.2.8

Kommissionen bör förstärka systemet för etisk övervakning, för att garantera att de etiska frågor som kan uppstå i samband med nanovetenskap och nanoteknik får en systematisk behandling, särskilt på områdena medicin, jordbruk, livsmedel och kosmetika.

3.3.1

Det är viktigt att gemenskapens handlingsplan motsvaras av nationella handlingsplaner som läggs fram för Europaparlamentet, rådet och kommissionen under det första halvåret 2006. Målet är att säkerställa sammanlänkning och samverkanseffekter på olika områden: infrastruktur, utbildning, standardisering vad avser bestämmelser och patent, riskbedömning, dialog med det civila samhället, konsumenterna och medierna.

3.3.2

Enligt kommitténs uppfattning bör medlemsstaterna ägna en större del av de offentliga och privata investeringarna åt nanovetenskap och nanoteknik, och de bör regelbundet rapportera till parlamentet och rådet om sina framsteg i fråga om investeringar och genomförande av de nationella handlingsplanerna.

3.3.3

Dessa rapporter bör införlivas i den gemensamma tvåårsrapporten och framför allt ta upp följande frågor:

3.3.4

Kommittén anser att medlemsstaterna måste göra en insats för att upprätthålla balansen mellan två behov: å ena sidan behovet av samarbete och spridning av forskningsresultat och tillämpningar i hälsoskydds- och miljöskyddssyfte, och å andra sidan behovet av att skydda innovationshemligheter, immateriella rättigheter och industriell äganderätt.

3.3.5

Enligt vår uppfattning är det även här uppenbart hur negativt det är att det saknas ett gemenskapspatent och en enhetlig patenträtt inom gemenskapen. Det gäller både frågan om vad som kan bli föremål för patent, särskilt på det bionanotekniska området, och enkel tillgång för berörda aktörer till information om nya uppfinningar och patent.

3.4.1

EESK stöder helt och fullt de riktlinjer som i handlingsplanen föreslås för utveckling av strukturerat samarbete och en strukturerad dialog på internationell nivå. Kommittén föreslår dessutom att de kompletteras med följande förslag:

3.5.1

Enligt kommitténs uppfattning kan företagen, särskilt de små och medelstora, i hög grad dra nytta av forskningen inom nanovetenskap och nanoteknik och spridning av forskningsresultat som syftar till tekniköverföring, framför allt genom att införliva och använda sig av energieffektiv och miljöeffektiv teknik, nanorelaterad informationsteknik, nya material som kan tillämpas på processer, produkter och tjänster samt samverkande nanoteknik, bioteknik och informationsteknik.

3.5.2

EESK anser att den europeiska industrin bör fördubbla och öka takten i sina ansträngningar inom nanorelaterad forskning och tillämpning, och investera åtminstone lika mycket som sina mest avancerade konkurrenter. Dessa insatser bör uppmuntras genom gynnsamma regler och lagar på såväl gemenskapsnivå som nationell och regional nivå.

3.5.3

Kommittén är övertygad om att detta angreppssätt, som innebär att företagen involveras i hög grad, är nödvändigt för forskningen och utvecklingen liksom för tillämpningen av nanovetenskap och nanoteknik. En förutsättning är att stödåtgärder vidtas på såväl europeisk som nationell och regional nivå och framför allt gemensamt på en övergripande nivå. Dessa åtgärder skall syfta till följande:

3.5.4

Kommittén vill understryka att arbetstagarna och den vetenskapliga och tekniska ledningen utgör och även i fortsättningen bör utgöra de socialt ansvarsfulla europeiska företagens styrka.

3.5.4.1

I detta sammanhang understryker kommittén hur viktigt det är att garantera säkra produktionsmiljöer och produktionsprocesser, att utbilda den berörda personalen, särskilt inom medicinsk diagnostik och vård, med särskild tonvikt på förebyggande och förhandsbedömning av risker. Detta skulle kunna ske med hjälp av tekniska handledningar som erkänns på gemenskapsnivå.

3.5.4.2

Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor i Dublin bör genomföra djupgående utvärderingar och studier av hur arbetstagarna påverkas av den nya arbetsorganisation som nanotillämpningen kräver på produktionsnivå, och vilka effekter utbildnings- och hälsoskyddskraven får.

3.5.5

Den europeiska dialogen om nanovetenskap och nanoteknik med alla berörda aktörer bör formaliseras senast 2007, genom inrättande av ett rådgivande organ eller forum som är tillräckligt synligt och öppet för att fungera som behörig och erkänd samtalspartner med medierna och det civila samhället.

3.5.6

De framgångsrika pilotinitiativen för att öka medborgarnas medvetenhet bör konsolideras senast 2007. Man bör synliggöra dem i högre grad genom att knyta dem till Europa-webbplatsen, och marknadsföra dem gentemot till andra institutioner, framför allt Europaparlamentet och rådet. Initiativen bör även få en internationell dimension, genom att man 2008 inrättar ett tvärvetenskapligt nanovetenskaps- och nanoteknikpris som kan delas ut under den årliga nanovetenskaps- och nanoteknikveckan.

3.5.7

Kommissionen bör senast 2007 införa godkända metoder för att upptäcka risker i samband med tillämpning eller användning av nanovetenskap och nanoteknik, och senast första halvåret 2008 föreslå europeiska riktlinjer på detta område.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/10

1.1

Kommissionens förslag rör forskningsinnehållet och forskningsområdena i kommissionens förslag om det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (2007–2013) och om det sjunde ramprogrammet för Euratom (2007–2011), vilka kommittén tidigare yttrat sig över. Det här yttrandet från kommittén kompletterar därför det tidigare yttrandet om de båda ramprogrammen.

1.2

I det sistnämnda yttrandet rekommenderade kommittén att man till fullo bör tillhandahålla de investeringar i forskning och utveckling som kommissionen föreslagit, och som det finns ett trängande behov av, och inte låta dem bli en lekboll eller ett offer i förhandlingarna om EU:s framtida allmänna budget.

1.3

Om Lissabonstrategins mål att göra Europa till en ledande ekonomi skall kunna uppnås, krävs nämligen en rejäl ökning av investeringarna i forskning och utveckling. I den globala konkurrensen utmanas Europa inte bara av stater som USA, Japan och Korea, utan även av Kina, Indien och Brasilien. Framför allt USA och Japan har just låtit investeringar i forskning och utveckling bli en nationell prioritering för att stärka den internationella konkurrenskraften, och nödvändiga medel har avsatts för detta. Det mål som rådet beslutade om i Barcelona men som ännu inte uppnåtts, att 3 % av EU:s BNP skall investeras i forskning och utveckling, är med tanke på den fortsatta globala utvecklingen alltså ett ”rörligt mål”. Den som uppnår det för sent ligger fortfarande inte först.

1.4

Mot bakgrund av EU-budgeten, som rådet sedan dess fattat beslut om, och budgetens effekter på forskningsbudgeten, upprepar kommittén sin rekommendation i detta sammanhang, nämligen att avsätta en betydligt större andel av medlen – cirka 8 % – för forskning och utveckling, och att den ökning som föreskrivs i rådets beslut påbörjas tidigare än först om sju år.

1.5

Kärnan i kommissionens förslag är det särskilda programmet ”Samarbete”. Kommittén är positiv till att viktiga forskningsområden främjas i förslaget, såsom energi, hälsa, IT, nanoteknik, miljö, transport, samhällsvetenskap och humaniora samt det nya området säkerhets- och rymdforskning. Detta kommenteras utförligt i punkt 4, och i vissa fall rekommenderar vi en relativ förstärkning.

1.6

Generellt rekommenderar kommittén största möjliga flexibilitet i stället för statiska budgetramar för de olika områdena. Detta skulle ge garantier för att kommissionen kan reagera på ett lämpligt sätt och utan ytterligare politiska åtgärder under programmets genomförande, på fokusförskjutningar, på nya frågeställningar eller omstruktureringar som krävs på grund av att många programområden har en ämnesövergripande karaktär.

1.7

Kommittén fortsätter att stödja det särskilda programmet ”Idéer”. Enligt vår uppfattning ligger utmaningen framför allt – vid sidan om att programmet måste få tillräckliga medel – i urvalsförfarandet och förvaltningen av detta program. Kommittén är därför positiv till att denna krävande uppgift anförtros det autonoma europeiska forskningsrådet (European Research Council, ERC).

1.8

Kommittén har vid flera tillfällen betonat att nyckeln till en framgångsrik och konkurrenskraftig europeisk forskning och utveckling – vid sidan om högkvalitativ utrustning, finansiellt stöd och lämpliga ramvillkor – är att det finns tillräckligt många högkvalificerade, kreativa vetenskapsmän. Det särskilda programmet ”Människor” innehåller åtgärder som gör det möjligt för kommissionen att uppnå detta mål. Kommittén stöder uttryckligen dessa åtgärder. Vidare hänvisar kommittén till sina tidigare kommentarer rörande den europeiska stadga för forskare som offentliggjorts av kommissionen.

1.9

Det särskilda programmet ”Kapacitet” är ett mycket bra exempel på gemenskapens kompletterande uppgifter. Detta gäller framför allt sådan forskningsinfrastruktur – t.ex. större apparatur, vetenskapliga verktyg och datorer – där kostnaderna och potentialen överstiger de enskilda medlemsstaternas förmåga. Men även delprogrammet ”Forskning till förmån för små och medelstora företag” motsvarar våra tidigare rekommendationer att i högre grad involvera de små och medelstora företagen i innovationsprocessen.

1.10

Kommittén hänvisar även till sin tidigare rekommendation att drastiskt minska den administrativa bördan för de sökande, att förenkla förfarandena och samtidigt se till att kontinuiteten blir så stor som möjligt när det gäller stödinstrumenten och förfarandena för tilldelning av stöd.

2.1

Kommissionens förslag, som framförs i sju separata dokument, utgör ett tillägg till kommissionens förslag (1) om det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (2007–2013) och om det sjunde ramprogrammet för Euratom (2007–2011), och innehåller detaljerade upplysningar om forskningsinnehållet och forskningsområdena i de planerade stödåtgärderna.

2.1.1

Det här yttrandet från kommittén är därför en koncentrerad komplettering till det yttrande  (2) som lades fram inför beslutet om det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (2007–2013) och Euratomprogrammet (2007–2011) och påpekandena och rekommendationerna i detta.

2.1.2

Därav följer att yttrandet i första hand handlar om forskningsinnehåll, och inte strukturer och instrument. Därför går vi exempelvis inte in på den viktiga frågan om optimering av innovationstriangeln grundforskning, tillämpad forskning och utveckling, och inte heller på rekommendationen att de kommissionstjänstemän som ansvarar för programmet även i fortsättningen bör vara forskningserfarna sakkunniga med stor kunskap om området i fråga, något som kräver tillräcklig kontinuitet i personalhänseende. Dessa synpunkter har behandlats utförligt i tidigare yttranden (3).

2.1.3

Inledningsvis bör man dock gå in på en viktig aspekt av budgetanslagen till och indelningen av enskilda programdelar. Kommittén har redan rekommenderat största möjliga flexibilitet i detta sammanhang, för att kommissionen under programmets genomförande skall kunna agera på ett lämpligt sätt och utan långtgående politiska åtgärder i förhållande till fokusförskjutningar, nya frågeställningar eller omstruktureringar som krävs på grund av att många programområden har en ämnesövergripande karaktär.

2.2

För budgetarna för de båda ramprogrammen hade kommissionen föreslagit en ökning till sammanlagt 72,7 miljarder euro (4). Detta är fortfarande mindre än de 8 % som föreslås i EU:s allmänna budget för 2007–2013 (1 025 miljarder euro). I sitt ovan nämnda yttrande om sjunde ramprogrammet för FoTUD rekommenderade kommittén att man till fullo bör tillhandahålla de investeringar i forskning och utveckling som kommissionen föreslagit, och som det finns ett trängande behov av, och inte låta dem bli en lekboll eller ett offer i förhandlingarna om EU:s framtida allmänna budget.

2.2.1

Den 19 december 2005 enades dock Europeiska rådet om en allmän EU-budget på bara 862,4 miljarder euro (5). Det kan därför hända att EU:s forskningsbudget blir klart mindre (6) än vad kommissionen föreslagit. ”Europeiska rådet  (7) anser att EU:s finansiering av forskning därför bör ökas så att de tillgängliga medlen i reala termer senast 2013 är ungefär 75 % högre än år 2006”. Kommissionen kommer för detta ändamål att utarbeta ett reviderat förslag som motsvarar denna riktlinje. Den politiska beslutsprocessen rörande de båda ramprogrammen är alltså inte avslutad.

2.2.2

Om Lissabonstrategins mål att göra Europa till en ledande ekonomi skall kunna uppnås, krävs nämligen en rejäl ökning av investeringarna i forskning och utveckling. I den globala konkurrensen utmanas Europa inte bara av stater som USA, Japan och Korea, utan även av Kina, Indien och Brasilien. Framför allt USA och Japan har just låtit investeringar i forskning och utveckling bli en nationell prioritering för att stärka den internationella konkurrenskraften, och nödvändiga medel har avsatts för detta. Det mål som rådet beslutade om i Barcelona men som ännu inte uppnåtts, att 3 % av EU:s BNP skall investeras i forskning och utveckling, är med tanke på den fortsatta globala utvecklingen alltså ett ”rörligt mål”. Den som uppnår det för sent ligger fortfarande inte först.

2.3

Med tanke på den rådande situationen anser kommittén att det är nödvändigt att åter citera ovan nämnda yttrande och påpekar därför återigen (1) att ”effektiv och avancerad forskning och utveckling som ges tillräckligt stöd är den avgörande basen och förutsättningen för innovation, konkurrenskraft och välstånd, och därmed även för kulturell utveckling och social trygghet”, (2) att kommissionens förslag är ”en minimiinsats – som på sikt dock bör höjas – i strävan att inte äventyra Europas position, utan bibehålla den och stärka den, eftersom Europa är den moderna vetenskapens och teknikens vagga”, och (3) att ”Lissabonmålen inte kan uppnås utan en sådan insats”, inte ens på lång sikt.

2.4

Kommittén upprepar att det europeiska forsknings- och utvecklingssamarbetet är en effektiv katalysator för integration och sammanhållning i Europa. Detta är en särskilt viktig synpunkt för närvarande, när Europeiska unionen söker acceptans för sin konstitution hos medborgarna. Sist men inte minst är forskning och utveckling viktigt inte bara för att Lissabonmålen skall kunna uppnås, utan även för att man skall hitta lösningar på frågor och problem rörande hälsa, energiförsörjning, miljö etc.

2.5

Kommittén upprepar också sin rekommendation att avsätta en betydligt större andel av medlen inom ramen för EU-budgeten – cirka 8 % – för forskning och utveckling, och att den ökning som föreskrivs i rådets beslut skall påbörjas tidigare än först om sju år.

2.6

Kommittén har tagit del av kommissionens förslag (8) om att inrätta ett europeiskt tekniskt institut. Utan att i detalj gå in på förslagets innehåll, vill vi påpeka att de nödvändiga kostnaderna inte under några omständigheter bör belasta budgeten för de särskilda program som diskuteras här.

2.7

Samtidigt hänvisar kommittén även till sin tidigare rekommendation att drastiskt minska den administrativa bördan för de sökande, att förenkla förfarandena och samtidigt se till att kontinuiteten blir så stor som möjligt när det gäller stödinstrumenten och förfarandena för tilldelning av stöd. Kommittén kommer att uttala sig mer ingående om denna punkt när den behandlar kommissionens förslag om ”tillträdesregler” (9).

3.1

Kommissionen tar i sina förslag upp och specificerar allt som skall utforskas och utvecklas inom ramen för det sjunde ramprogrammet och Euratomprogrammet – alltså samtliga forskningsområden, innehåll, metoder och hjälpmedel. Kommissionen föreslår dessutom hur Gemensamma forskningscentret bör bidra till detta. Vidare anges åtgärder för hur man kan skaffa sig och stärka den mänskliga potential som krävs. Det handlar sammanlagt om sju kommissionsdokument som innehåller stora mängder information och en redogörelse för de enskilda delprogrammen.

3.2

Strukturen i dessa kan sammanfattas på följande sätt, där procenttalen anger respektive andel av den sammanlagda budgeten:

A – beträffande ramprogrammet för forskning och utveckling (sammanlagd budget 72 726 miljoner euro) 2007–2013

B – beträffande ramprogrammet för Euratom (sammanlagd budget 3 092 miljoner euro) 2007–2011

3.3

Kapitel 3 i yttrandet om det sjunde ramprogrammet för FoTUD (CESE 1484/2005) innehåller en utförlig redogörelse för kommissionens förslag.

4.1

Följande kommentarer grundar sig på vad som sägs i kapitel 4–6 i ovan nämnda yttrande om det sjunde ramprogrammet för FoTUD och kan utan kunskap om detta vara svåra att förstå.

4.1.1

Kommittén stöder kommissionen i dess avsikt att ta hänsyn till att många programinslag är av övergripande intresse och att genom temaöverskridande angreppssätt främja tvärvetenskaplighet.

4.1.2

Kommittén har för detta ändamål också behandlat frågan huruvida delområden i forskningsarbeten rörande sådana tvärgående teman, t.ex. informations- och kommunikationsteknik inom medicinsk forskning, bör hänföras till informations- och kommunikationstekniken eller till det fackspecifika delprogrammet Hälsa. Kommittén rekommenderar därför i fallet informations- och kommunikationsteknik faktiskt att en del av de åtgärder som planeras inom detta program i större utsträckning läggs till de fackspecifika delprogrammen, t.ex. hälsa, energi, transport och eventuellt samhällsvetenskap.

4.1.3

Detta leder nämligen till att de sakrelaterade problemen framhävs. Denna fråga kan dock inte ges något allmängiltigt svar och i varje enskilt fall bör man därför undersöka var man å ena sidan kan förvänta sig de största metodiska samordningsvinsterna och var å andra sidan den bästa kopplingen kan göras till den konkreta frågeställningen. Kommittén upprepar sin rekommendation att i vilket fall som helst sörja ”både för en överordnad samordning och de nödvändiga tvärkontakterna”.

4.1.4

Kommittén ställer sig också positiv till kommissionens föresats att reagera flexibelt på framväxande behov, ny kunskap och förslag samt på oförutsedda politiska behov. Kommissionens arbete med att främja och samordna forskning och utveckling före det konkurrensutsatta stadiet kommer att bidra till att EU:s konkurrensförmåga stärks.

4.2.1

Hälsa. Kommittén betonar vikten av ett brett angreppssätt som bör sträcka sig från att förbereda sig inför och förebygga epidemier och pandemier till att beakta den demografiska utvecklingen med alla dess sociala och hälsorelaterade följdsymptom och följder på lång sikt, inbegripet forskning om åldrande och funktionshinder (i det senare fallet finns det även sociala och tekniska aspekter som sträcker sig bortom de hälsorelaterade frågorna). Kommittén stöder kommissionens intention att i samband med detta inte heller försumma forskningen kring sällsynta sjukdomar. Programmet bör omfatta alla relevanta vetenskaplig-tekniska områden – inbegripet bioteknik, genomik, stamcellsforskning och andra tvärvetenskapliga angreppssätt och inbegripet frågan om erforderliga kvalitetsnormer och sociala normer. Detta gäller både den biologisk-medicinska forskningen vid universitet, kliniker och forskningsinstitutioner som erhåller offentligt stöd och stärkandet av den europeiska läkemedelsindustrins konkurrenskraft. Kommittén rekommenderar därför att den programram som föreslås godkänns. Forskning och utveckling rörande hälsa bör prioriteras inte bara på europeisk nivå utan även globalt.

4.2.2

Livsmedel, jordbruk och bioteknik (bioteknik är för övrigt också en viktig metod på hälsoområdet (punkt 4.2.1)). Kommittén kan i detta program skönja en berättigad strävan att skapa och bibehålla en europeisk kunskapsbaserad bioekonomi. Målet är att man med biovetenskap och bioteknik skall kunna ta fram miljövänliga och konkurrenskraftiga produkter och processer inom jordbruk, fiske, vattenbruk, livsmedelsindustri, hälso- och sjukvård och skogsindustri samt inom närstående näringsgrenar. Med tanke på den mycket hårda konkurrensen inom jordbrukssektorn med länder som t.ex. Brasilien är detta också en mycket viktig sektor. En tänkbar ny utvecklingsbransch skulle kunna vara att odla växter som bidrar till att sanera förorenad mark genom att ta upp skadliga ämnen alternativt sådana växter som just inte tar upp några skadliga ämnen från sådan mark och därför kan användas utan betänkligheter.

4.2.3

Informations- och kommunikationsteknik (IKT). Produkterna och tjänsterna på IKT-området har revolutionerat, berikat och förändrat vetenskap, teknik, förvaltning och till och med medborgarnas vardagsliv. IKT-området är med avseende på både sina relativa budgetmedel och mångfalden i uppgifterna den mest omfattande komponenten i programmet Samarbete och griper in eller kan gripa in i alla andra områden. Målet är att ta fram innovativa, IKT-stödda produkter och tjänster inom vetenskap, teknik, förvaltning och logistik. IKT-programmet omfattar alltså utveckling av allt från nya typer av hårdvara (där t.ex. chiputvecklingen uppvisar en tydlig överlappning med nanoteknikprogrammet), hårdvarusystem och nät till nya programmeringsverktyg. I samband med detta bör man också fästa stor vikt vid att IKT-tjänsterna är tillgängliga för alla befolkningsgrupper. Kommittén vill samtidigt hänvisa till sin kommentar angående detta under punkt 4.1.2. Det är alltså just förmågan att leva upp till dessa prestationskrav, dvs. i vilken grad IKT-programmet kommer att bidra till de andra programmen också i framtiden, som avgör om det faktiskt gör skäl för sin påfallande omfångsrika budget.

4.2.4

Nanovetenskap, nanoteknik, material och ny produktionsteknik. Detta är också ett nytt, ytterst innovativt område (11), som vuxit fram i spänningsfältet mellan grundforskning och tillämpning ur många olika slags rötter och förgreningar inom fysikalisk och kemisk forskning och teknik. Det har en potential att generera nya eller bättre produkter och förfaranden på många tekniska områden. Samtidigt är det dock så mångfaldigt och förgrenat att man måste ha en bred överblick för att kunna skönja och dra nytta av likheter och tvärförbindelser på detta område, som sträcker sig från atomfysik till plasmateknik och från nanomekanik till textilförädling. Eftersom nanoprocesserna samtidigt utspelar sig i en mikroskopisk dimension, som allmänheten har mycket svårt att föreställa sig, krävs det på detta område redan från början en konstruktiv dialog med konsumenterna, så att man känner igen och kan utesluta risker och dessutom skingra omotiverade farhågor. Kommittén ställer sig därför mycket positiv till kommissionens breda angreppssätt, som också innefattar försök att förmedla kunskaper.

4.2.5

Energi. Kommittén har vid upprepade tillfällen tagit upp det centrala temat energi och uttalat sig om detta i talrika specifika yttranden där den också betonat det stora forskningsbehovet (12). På medellång till lång sikt finns det ett mycket allvarligt energiproblem (13). Detta gäller såväl den förväntade resursminskningen och de högre priserna på de ”klassiska” energibärarna olja och naturgas som Europas kritiska försörjningstrygghet med avseende på dessa energibärare och energianvändningens mestadels till och med globala effekter på miljön, framför allt klimatet. Energiproblemet kan endast lösas genom ny eller bättre men ändå så prisvärd teknik som möjligt. Energiforskningen är nyckeln till detta. Denna måste täcka alla områden (14) – från en bättre exploatering – och lagring! – av miljövänliga energibärare, till tekniker för att spara energi och göra energianvändningen mer effektiv, inklusive förfaranden för partiell eller fullständig avskiljning och lagring av växthusgaser. Särskilt viktig är också övergången till högeffektiva kraftverk för generering av ström. Kommittén anser att kommissionens förslag är berättigade och välavvägda, men är mycket orolig för att den budgetandel som planeras för detta är för liten med tanke på hur viktig den uppgift som skall lösas är. Kommittén rekommenderar här en relativ ökning.

4.2.6

Miljö (inbegripet klimatförändringar). För dagens och framtida generationers livskvalitet och levnadsvillkor är miljöskyddet av grundläggande betydelse. Att känna igen och lösa de problem som hänger samman med detta är ett mycket ambitiöst och möjligen också livsviktigt mål. Denna uppgift hänger nära samman med frågor på de mest skilda områden inom forskning och politik: ekonomisk politik, energipolitik, hälso- och sjukvårdspolitik och jordbrukspolitik, inklusive övervakning och, på grund av de globala aspekterna, internationella överenskommelser. Medan syftet med miljöforskningen är att man skall känna igen eller kunna känna igen de olika problemen och orsakerna till dessa, är det mer på andra områden, särskilt på energiområdet, som man söker efter lösningar. Detta är något som man bör ta hänsyn till genom en flexibel budget.

4.2.7

Transport (inbegripet flygteknik). Europeiska transportsystem är en viktig komponent i den ekonomiska och sociala välfärden och sammanhållningen i Europa. Delprogammet transport är tänkt att främja utveckling av integrerade, miljövänliga, intelligenta och säkra europatäckande transportsystem och transportmedel. Det är därför ett försök att uppfylla konkreta tekniska och logistiska utvecklingsmål för olika transportsätt och transportsystem. Utveckling/Vidareutveckling av energisnåla fordon med låga utsläpp (flygplan, bilar m.m.) är en vetenskaplig-teknisk uppgift som hänger samman med delprogrammen energi och miljö och i vilka också små och medelstora företag kan involveras. Ett viktigt instrument för detta är de teknikplattformar som inrättats för ändamålet (ACARE för flygteknik och flygtransporter, ERRAC för järnvägstransporter, ERTRAC för vägtransporter, WATERBORNE för vattenvägtransporter samt teknikplattformen för väte och bränsleceller). Med tanke på vilken betydelse ett funktionsdugligt europeiskt transportnät har även för de nya medlemsstaterna och med tanke på den totala trafiktätheten, som också fortsätter att öka – uppgiften att förhindra trafikstockningar är också mycket aktuell och viktig – och dess betydelse för den europeiska konkurrenskraften (och dess effekter på miljön!), är målet för detta delprogram också mycket viktigt. Vi stöder därför detta mål.

4.2.8.1

Enligt kommittén bör målet med detta program vara att bidra till en djupgående förståelse av de komplexa och inbördes relaterade socioekonomiska, rättsliga och kulturella utmaningar som Europa står inför, inklusive frågan om Europas historiska rötter och beröringspunkter samt dess gränser och grannar. En uppgift som är mycket viktig för gemenskapens intellektuella grundvalar och identitetsskapande är att åstadkomma en för alla medlemsstater gemensam beskrivning och bedömning av Europas historia och låta denna ligga till grund för historieundervisningen i medlemsstaterna, eller att bidra till nuvarande insatser i denna riktning. Denna uppgift rör även medlemsstaternas och de europeiska medborgarnas kontakter med varandra.

4.2.8.2

Detta område innefattar dock även sådana aspekter som ekonomisk politik, finans- och skattepolitik, vetenskapspolitik, tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft, social sammanhållning och hållbarhet, livskvalitet, utbildning, kulturfrågor, rättspolitiska frågor och det ömsesidiga beroendet på global nivå. Detta innefattar också sådana speciella utmaningar i det moderna samhället som demografisk utveckling (fakta, följder, åtgärder), migration, social utstötning, kulturell splittring och utvecklingen mot ett kunskapssamhälle. För att göra detta delprogram mer sammanhängande och profilera det bör man enligt kommittén dessutom från programmet ”Kapacitet” överföra den del av programmet ”Vetenskapen i samhället” som inte används för att förmedla vetenskap och öka förståelsen mellan vetenskap och samhälle (se även 4.5.3) utan för att studera banden mellan vetenskap och samhälle till delprogrammet ”Samhällsvetenskap och humaniora”. På det hela taget anser kommittén att delprogrammet ”Samhällsvetenskap och humaniora” är mycket viktigt, i synnerhet som det också spelar en avgörande roll för den politiska rådgivningen. Det bör kompletteras med några av ovan nämnda områden och vid behov också erhålla en relativ förstärkning.

4.2.9.1

Medborgarna i västvärlden har genom de senaste årens terroristattentat blivit ännu mer medvetna om vikten av nöjaktig säkerhet. Denna förutsätter ett brett rättsligt, socialt, kulturellt och även tekniskt-vetenskapligt angreppssätt. Temat säkerhet och rymdforskning begränsar sig dock inte till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utan rör även sådana områden som transport, hälsa (t.ex. EU:s hälsosäkerhetsprogram), katastrofskydd (t.ex. naturkatastrofer och industriolyckor), energi och miljö.

4.2.9.2

Allmänheten är ännu inte helt medveten om vilka överväldigande framsteg som gjorts inom rymdforskning och rymdteknik. De är av både geostrategisk och ”världsförklarande” betydelse. När allt kommer omkring var det iakttagandet av himlen och de insikter som detta gav, t.ex. om planeternas rörelse, som i hög utsträckning låg till grund för den moderna naturvetenskapen. Rymdforskning och rymdteknik är dessutom pionjärområden för utveckling av innovativ teknik. När det gäller rymdforskningen anser kommittén ett det krävs ett balanserat samarbete mellan det program som planeras och de europeiska organisationer som redan finns, t.ex. ESA och ESO.

4.3

Idéer. Här beträder kommissionen med sitt forskningsstöd ny fruktbar mark. Detta är också något som kommittén vid flera tillfällen ställt sig positiv till (15). Genom att stödja förslag på forskning som sticker ut i den europeiska konkurrensen och frångå det krav på gränsöverskridande samarbete som hittills varit brukligt gör man topprestationer möjliga och synliga, samtidigt som man drar till sig framstående europeiska och internationella vetenskapsmän: På så sätt blir marken fruktbar för innovationer. Kommittén vill i samband med detta återigen betona att man för att övervinna medelmåttigheten också måste räkna med risken att man inte lyckas. Svårigheten ligger därmed framför allt – vid sidan om att programmet måste få tillräckliga medel – i urvalsförfarandet och förvaltningen av detta program. Kommittén anser det därför vara motiverat att anförtro denna krävande uppgift åt ett autonomt organ bestående av särskilt framgångsrika och erkända, personligen utsedda vetenskapsmän: det europeiska forskningsrådet (EFR – European Research Council, ERC).

4.4

Människor. Kommittén har vid flera tillfällen betonat (16) att nyckeln till en framgångsrik och konkurrenskraftig europeisk forskning och utveckling – vid sidan om högkvalitativ utrustning och finansiellt stöd – är att det finns tillräckligt många högkvalificerade, kreativa vetenskapsmän. Intresset för vetenskap och teknik måste alltså väckas redan bland barn och ungdomar, så att tillräckligt många begåvade påbörjar och slutför de – mycket svåra och krävande – studierna på detta område.

4.4.1

Kommittén har tidigare, i sitt yttrande om det sjunde ramprogrammet för FoTUD (17), tagit upp universitetens nyckelfunktion som institutioner för forskning och utbildning och den otillfredsställande situationen i Europa. Härvidlag måste man bl.a. se till att arbetet med en doktorsavhandling, som är så viktigt för en forskarkarriär, kan ske under lämpliga fackrelaterade och personliga förhållanden (18). Efter att ha avslutat sin framstående utbildning behöver dessa dessutom internationell erfarenhet, en attraktiv forskningsmiljö med tillräckligt med svängrum samt ur internationell synvinkel konkurrenskraftig utformning av avtal och karriärplanering. (När det gäller den europeiska stadgan för forskare, som är viktig i detta sammanhang, har kommittén yttrat sig både positivt och kritiskt (19).)

4.4.2

Med hänsyn till hur viktig forskarnas internationella mobilitet är för vetenskapen och forskningen, framför allt mellan de stater som är mest prestationsdugliga på detta område, måste man dock se till att det inte uppstår en ensidig ”braindrain”. För att ta ett exempel måste alltså deras personliga inkomster vara så stora att man också kan hämta in amerikanska toppvetenskapsmän till Europa, något som för närvarande knappast är möjligt. Kommittén stöder därför det mål som kommissionen vid upprepade tillfällen betonat, nämligen att införa erforderliga instrument och ramvillkor och verka för att även medlemsstaterna gör detta samt att sätta in de instrument som föreslås i programmet Människor och som delvis redan finns tillgängliga. Särskilt viktigt för det europeiska forskningsområdet är det dessutom att man skapar attraktiva villkor för rörlighet och att hinder avlägsnas. Det är positivt att kommissionen beslutsamt verkar för att uppfylla detta mål.

4.5

Kapacitet. Detta program är ett bra exempel på gemenskapens subsidiära uppgifter.

4.5.1

Detta gäller framför allt målet att utveckla/installera, gemensamt utnyttja och optimera sådan forskningsinfrastruktur – t.ex. större apparatur, vetenskapliga verktyg och datorer – där kostnaderna och potentialen överstiger de enskilda medlemsstaternas förmåga. Kommittén ställer sig positiv till att man i samband med att projektförslag läggs fram i överensstämmelse med kommitténs tidigare rekommendation kommer att prioritera ett bottom up-förfarande.

4.5.2

Men de andra uppgifter som faller under ”Kapacitet”, t.ex. ”forskning till förmån för små och medelstora företag”, ”sammanslutningar av små och medelstora företag” eller ”kunskapsregioner” samt ”frigörande och utveckling av den forskningspotential som finns i EU:s konvergensregioner och yttersta randområden” är också mycket viktiga, särskilt för de nya medlemsstaterna och för de små och medelstora företagen.

4.5.3

Delprogrammet ”Vetenskapen i samhället” är tänkt att stimulera en harmonisk integration av de vetenskapliga och tekniska ansträngningarna – och den därmed sammanhängande forskningspolitiken – i den europeiska sociala strukturen. Det handlar om förmågan att generera, använda och sprida kunskap och att få fram innovationer. Målet med detta delprogram är alltså å ena sidan att förmedla en bild av vetenskapen, vetenskapsmännen och verksamheten till EU:s invånare. Kommittén är positiv till dessa mål och ser framför allt kunskapsspridning som en viktig kulturell och innovativ uppgift. Men det gäller också att undersöka varför en del av invånarna betraktar vetenskapen (eller delar av denna), dess metoder och dess potentiella effekter med skepsis. Kommittén anser att det senare, framför allt sociologiska forskningsarbetet bör infogas i det särskilda programmet ”Samarbete” under delprogrammet ”Samhällsvetenskap och humaniora” och på så sätt behandlas i en vidare europeisk samarbetskontext.

4.6.1

Inom fusionsforskningen  (20) gäller det nu att (i) förbereda och genomföra uppbyggnaden av ITER, (ii) att göra alla förberedelser för att utnyttja den inbegripet utbildning av den vetenskapliga personalen, mobilisering av forskningspotentialen hos de s.k. associerade laboratorierna i medlemsstaterna samt internationell arbetsdelning, (iii) främja den tekniska utvecklingen (framför allt när det gäller material och bränslekretslopp) i riktning mot DEMO, samt (iv) utforska och optimera olika (magnetiska) inneslutningsprinciper. ITER och den fortsatta utvecklingen måste vara förankrade i och stödjas av forskningsinstitutionerna i medlemsstaterna. Kommissionens förslag är ett svar på hur dessa uppgifter skulle kunna lösas och motsvarar de internationella förpliktelser som ingåtts, och kommittén stöder dem till fullo.

4.6.2

Vad beträffar kärnklyvningen  (21) gäller det nu att (i) undersöka och öka säkerheten i befintliga kärnkraftverk (detta är framför allt en uppgift för de industriella producenterna och dem som driver kraftverken) samt (ii) utveckla nya reaktorkoncept med ännu bättre egenskaper i fråga om säkerhet, bränsleförbrukning och avfallshantering. Detta inbegriper också forskning kring upparbetning av använt bränsle (transmutation och återanvändning). Dessutom måste man (iii) lösa frågan om slutförvaringen och skapa acceptans för detta på politisk nivå, (iv) stödja strävandena att hindra spridning av kärnvapenmaterial samt (v) skaffa sig större kunskaper om de biologiska effekterna av (låga) strålningsdoser (22) och utveckla den mätteknik som krävs för detta (framför allt persondosimetri). En viktig deluppgift i alla dessa fall är att man utbildar lämpliga specialister, dvs. tillräckligt med nya förmågor. Kommittén är bekymrad över bristen på nya förmågor i vissa medlemsstater och den sinande expertisen och undrar om inte dessa viktiga frågor bör tillmätas större betydelse med tanke på att kärnkraften kommer att användas globalt under en överskådlig framtid.

4.7.1

GFC är med rätta involverat i verksamheten både inom det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (2007–2013) och det sjunde ramprogrammet för Euratom (2007–2011). Eftersom centret i denna egenskap är direkt ansvarigt inför kommissionen och detta är dess styrka när det gäller politisk rådgivning och flexibel operativ beredskap, måste man se till att centret omfattas av samma stränga och tydliga normer som medlemsstaternas alla forskningsanstalter i fråga om inbördes internationell granskning av experter på samma nivå, konkurrens, utnämningsförfaranden/personalpolitik och övervakning, samt att centret är kopplat till det internationella forskarsamhället. Kommittén anser att en sådan koppling är viktig också inom samhällsvetenskap och humaniora, som tagits upp ovan.

4.7.2

Till uppgifterna inom det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (2007–2013) hör det för gemenskapen viktiga allmänna området ”hållbar utveckling” (t.ex. klimatskydd, livsmedelsförsörjning, energi, transport, kemikalier och sanering). Detta innebär även att man utarbetar vetenskaplig-tekniska referensdata för olika områden inom miljö- och livsmedelsövervakningen. Detta är också ett värdefullt bidrag till arbetet med att utarbeta rättsföreskrifter för gemenskapen. En annan uppgift för gemenskapen är att utveckla och sprida internationellt erkända referenser och att främja ett gemensamt europeiskt mätsystem. Detta skulle kunna omfatta en samordning av arbetsuppgifterna för de nationella organen för mätteknik och standardisering och att man samtidigt deltar i deras program. Mot bakgrund av den europeiska inre marknaden och den europeiska integrationen i allmänhet skulle man därför kunna överväga att inrätta en europeisk standardiseringsbyrå med deltagande av nationella laboratorier och institutioner, t.ex. CEN och Cenelec, de näringar som berörs och GFC.

4.7.3

Det är rätt att GFC när det gäller det sjunde ramprogrammet för Euratom (2007–2011) stöder det politiska beslutsfattandet på kärnkraftsområdet. Detta innefattar arbetet med att genomföra och övervaka befintliga strategier och reaktioner på nya utmaningar. Kommittén menar också att det är konsekvent att lägga tyngdpunkten i det kärntekniska GFC-programmet på huvudrubrikerna avfallshantering, säkerhet och övervakning (och att även dessa aktiviteter sammankopplas och samordnas med medlemsstaternas). Det är just här som allmänheten har farhågor och som det krävs tillförlitliga lösningar. Kommittén anser också att det är en mycket viktig uppgift att (vidare)utveckla förfaranden som gör det möjligt att förbättra övervakningen av att kärnvapenmaterial eller kärnvapenteknik inte sprids.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/17

1.1

Medlemsstaterna bör ges möjlighet att på grundval av en riskbedömning tillämpa strängare åtgärder än dem som fastställs i denna förordning, under förutsättning att de finansierar dem med sin egen nationella budget.

1.2

Varje medlemsstat bör utse en enda myndighet som ansvarar för samordningen och övervakningen av genomförandet av säkerhetsstandarderna.

1.3

Varje medlemsstat bör utarbeta ett nationellt program med skyddsregler för den civila luftfarten.

1.4

I syfte att övervaka tillämpningen av det nya förfarandet i medlemsstaterna och fastställa svaga punkter vad flygsäkerheten beträffar bör kommissionen utföra kontroller, även oannonserade sådana.

1.5

För att transfererande passagerare och bagage skall kunna undantas från screening när de anländer med flyg från ett tredjeland, så kallad ”one stop security”, samt för att passagerare från en sådan flygning skall kunna uppehålla sig tillsammans med avresande passagerare som genomgått screening, är det lämpligt att uppmuntra till avtal mellan gemenskapen och tredjeländer om erkännande av att de säkerhetsstandarder som tillämpas i tredjelandet är likvärdiga med gemenskapens standarder.

1.6

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ och stöder helhjärtat grundprinciperna bakom förslaget.

1.7

EESK ställer sig också positiv till införandet av gemensamma regler för flygplatssäkerhet eftersom bestämmelserna varierar kraftigt i Europa och det därför är viktigt att standardisera dem.

1.8

Kommissionen kan med hänsyn till avdelning 1, punkt 1.2.5 och avdelning 11 i bilagan, och mot bakgrund av den fria rörligheten för arbetstagare inom unionen och tillgången på arbetstagare från tredjeländer, erbjuda stöd till nationella myndigheter, flygplatser, flygbolag etc. när det gäller att styrka arbetssökandes personuppgifter, i syfte att uppfylla kraven på bakgrundsundersökningar.

1.9

Målet som sätts upp i artikel 1.1 i förslaget till förordning bör ändras för att förtydliga att de berörda säkerhetsåtgärderna är avsedda att skydda den civila luftfarten från olagliga handlingar som äventyrar säkerheten inom denna. De aktuella åtgärderna syftar inte till att ta itu med andra typer av olagliga handlingar, såsom stöld och smuggling.

1.10

Europeiska kommissionen bör utarbeta och genomföra en övergripande policy för finansiering av flygsäkerhetsåtgärder som en del av medlemsstaternas nationella säkerhetsplikt att skydda medborgarna från terrorism.

1.11

Förordningen bör också innehålla en mekanism för att bedöma vilka konsekvenser varje framtida förslag om säkerhetsåtgärder kan komma att få för luftfartsnäringen. Det skulle säkerställa att en given åtgärds kostnader och konsekvenser inte blir oproportionerligt stora i förhållande till åtgärdens resultat.

2.1

Kommissionens lagförslag syftar till att förtydliga Europeiska unionens rättsliga ram (som upprättats genom nu gällande förordning (EG) nr 2320/2002), att tillhandahålla en grund för en gemensam tolkning av Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) internationella villkor, att avlägsna känslig information från den offentliga arenan och att ytterligare betona vikten av att utveckla krav för skyddsregler för den civila luftfarten genom tillämpning av förordningen, dvs. genom tillämpning av beslut 1999/468/EG angående det kommittéförfarande som föreskriver att representanter för medlemsstaterna och kommissionen skall involveras i den rättsliga beslutsprocessen.

2.2

Avsikten är att förslaget skall ersätta den befintliga förordningen och medföra en förbättrad lagstiftning baserad på fyra principer, nämligen förenkling, harmonisering, tydlighet och ökad säkerhet.

3.1

Målet med detta förslag är att förtydliga, förenkla och harmonisera de lagstadgade kraven ytterligare, i syfte att öka säkerheten inom den civila luftfarten totalt sett.

3.2

Erfarenheterna har visat att förordningen är alltför detaljerad och i behov av förenkling.

3.3

Kommissionen erkänner subsidiaritetsprincipens betydelse, men ser samtidigt gärna att säkerhetsåtgärder och säkerhetsförfaranden harmoniseras i högre grad än vad som i dag är fallet.

3.4

Detta har lett till 25 nationella system och följaktligen till en möjlig snedvridning av konkurrensen och svårigheter för branschen att dra nytta av friheterna på den inre marknaden.

3.5

Ökad harmonisering är också ett nödvändigt inslag i One Stop Security, ett system som innebär att passagerare, bagage och last som är föremål för transfer eller transit inte behöver screenas på nytt eftersom man utgår ifrån att grundläggande säkerhetsmått vidtagits vid den flygplats där resan tog sin början. Detta är ytterligare ett inslag som gagnar såväl aktörerna som passagerarna på en ytterst konkurrensutsatt marknad.

3.6

Kommissionen anser att förmågan att snabbt kunna agera och reagera inför ständigt föränderliga risker är av största vikt för att säkerhetsnivån totalt sett skall kunna höjas.

3.7

Vidare menar kommissionen att det inte är önskvärt att detaljerade säkerhetsåtgärder och säkerhetsförfaranden offentliggörs. Genom att hänföra praktiska detaljer till genomförandelagstiftningen kan man komma till rätta med detta. Kommittén vill betona hur viktigt det är att man i dessa nya gemensamma regler tar hänsyn till rörelsehindrade personers särskilda förutsättningar, i linje med rekommendationerna i det yttrande på detta område som kommittén nyligen lade fram. Säkerhetskontroller och andra säkerhetsrelaterade åtgärder kan även om de är befogade och nödvändiga skapa ytterligare barriärer och begränsa rörelsehindrade personers rättigheter. Detta skulle gå stick i stäv mot kommissionens insatser för att garantera funktionshindrade och rörelsehindrade samma möjligheter vid flygresor som den övriga befolkningen.

3.8

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 införs gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten. Kommissionens förslag syftar till att ersätta denna rättsakt.

3.9

Förordning (EG) nr 2320/2002 skulle alltså ersättas av en förenklad och tydligare förordning med allmänna principer.

3.10

Den enda nya behörigheten rör bestämmelser för säkerhet under flygning. Det täcker olika områden såsom tillträde till cockpit, störande passagerare och säkerhetsansvarig personal ombord. Kommittén rekommenderar inte säkerhetsansvarig personal ombord utom i undantagsfall.

3.11

Kraven på säkerhetsprogram återspeglar rådande bästa praxis inom luftfartssektorn och utgör som sådan inte någon väsentlig börda för branschen eller förvaltningarna. För flygbolag i gemenskapen bör programmen godkännas av flygbolagens nationella myndigheter och ömsesidigt erkännas av de andra medlemsstaterna och tillsynsmyndigheterna.

3.12

Enligt artikel 13 är varje medlemsstat skyldig att övervaka efterlevnaden med hjälp av ett nationellt kvalitetskontrollprogram.

3.13

I artikel 14 ges kommissionen rättighet att inspektera bland annat flygplatser inom unionen.

3.14

Artikel 17 ersätter nuvarande artikel 10 angående säkerhet på flygningar från tredjeländer. I artikeln behandlas avtal mellan unionen och tredjeländer om transfereringar av passagerare, bagage och last vid flygplatser inom unionen, utan ytterligare screening eller säkerhetskontroller.

3.15

Detta mål bör kunna uppnås genom upprättande av gemensamma regler och standarder för luftfartssäkerheten liksom mekanismer för övervakning av efterlevnaden.

3.16

Innehållet i förordning (EG) nr 2320/2002 bör ses över i ljuset av samlade erfarenheter, och förordningen som sådan bör ersättas av en ny rättsakt som är inriktad på förenkling, harmonisering och förtydligande av gällande regler, samt på ökad säkerhet.

3.17

Eftersom det behövs större flexibilitet vid antagandet av säkerhetsåtgärder och säkerhetsförfaranden så att det blir möjligt att ta hänsyn till den ständiga utvecklingen inom riskbedömningen och att införa ny teknik, bör den nya rättsakten innehålla de grundläggande principerna för vad som behöver göras för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar.

3.18

Den nya rättsakten bör omfatta säkerhetsåtgärder som skall gälla ombord på ett luftfartyg som tillhör eller under en flygning som utförs av lufttrafikföretag från gemenskapen.

4.1

Det är viktigt att gemensamma standarder anges för förbjudna föremål i syfte att undvika förvirring och tvister vid säkerhetskontroller.

4.2

Termen ”kontinuerligt och slumpmässigt” används i bilagan till den föreslagna förordningen, men definieras inte. Det är av största betydelse att införa en definition för att säkerställa att denna princip tolkas på samma sätt vid säkerhetskontroller i hela Europa.

4.3

Strängare åtgärder skall enbart införas som svar på uttalade terroristhot som fastställts genom en riskbedömning av myndigheten i medlemsstaten. Införandet av strängare åtgärder går emot målen om harmoniserade säkerhetsåtgärder på luftfartsområdet inom EU och inrättandet av ett one stop security-område. Beslut om ytterligare avskräckande eller förebyggande säkerhetsåtgärder som begärs av medlemsstaten måste fattas i fullt samråd med flygplatsoperatören, och den berörda medlemsstaten måste bekosta de extra säkerhetsåtgärderna som en del av den nationella skyddsplikten att skydda medborgarna från terrordåd.

4.4

Stålbestick, t. ex. knivar och gafflar, förbjuds av vissa flygbolag, men inte av andra. Man bör uppmuntra till en standardisering av dessa regler som gäller alla flygbolag.

4.5

Medan saxar, nagelfilar etc. utgör förbjudna föremål, är glasflaskor tillåtna. Dessa kan utgöra dödliga vapen, särskilt om de krossas. Alla flaskor – med eller utan skattebefriat innehåll – som bärs ombord på ett flygplan bör vara tillverkade av plast. I annat fall bör de förvaras i lastrummet tillsammans med övrigt bagage. Detta är en fråga som man bör enas om på internationell nivå innan lagstiftningen genomförs.

4.6

Det är viktigt att räddningsutrustning såsom brandsläckare och säkerhetsyxa förvaras säkert i besättningens skåp och att passagerarna inte har tillgång till dessa.

4.7

Flygbolagen bör använda förstärkta bagagecontainrar i de fall det är möjligt, som skydd mot bombexplosioner som den som inträffade på El Al Airlines.

4.8

I syfte att måna om säkerheten bör de nationella myndigheterna noggrant övervaka den mängd alkoholhaltiga drycker som får serveras till passagerare som orsakar incidenter kopplade till alkoholkonsumtion.

4.9

Även om tillträde till cockpit skyddas genom en förstärkt dörr skulle en flygplanskapare kunna ta sig in genom den tunna väggen mellan toalett och cockpit. Denna vägg behöver därför förstärkas.

4.10

Artikel 11 bör omfatta flygbolag och marktjänstagenter som ofta tillhandahåller säkerhetsåtgärder.

4.11

Mot bakgrund av avdelning 11 i bilagan bör alla säkerhetsinstruktörer ha genomgått utbildning vid godkända utbildningsinstitut, t.ex. Europeiska institutet för utbildning i luftfartsskydd (EASTI), för att utformningen av Internationella civila luftfartsorganisationens säkerhetsutbildningsmoduler skall kunna standardiseras. Nationella myndigheter bör åläggas att inrätta nationella utbildningsprogram med instruktörer från EASTI.

4.12

När det gäller avdelning 4, punkt 4.3 i bilagan (med tanke på det ökade antalet avvisade personer etc.) bör den nationella myndigheten åläggas att inrätta en kortaste tidsperiod inom vilken flygbolags-, flygplats-, och flygpersonal skall kunna förbereda en föreslagen transport av personer som riskerar att uppträda störande under reguljärflyg.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/20

1.1

EESK uppskattar förslaget till direktiv, som ingår i den temainriktade strategin för att skydda och bevara den marina miljön, eftersom det kan integrera och samordna vissa delar av befintlig lagstiftning. Vi värdesätter särskilt valet av metod vid miljöinsatser, vilken liknar metoden i ramdirektivet om vatten.

1.2

En kritisk anmärkning är dock att även om direktivförslaget är nödvändigt så går det inte tillträckligt långt: Havsmiljön är i dag i så dåligt skick att det skulle behövas mer tvingande åtgärder för att kunna genomföra och övervaka de åtgärder som redan finns. Dessutom omfattar förslaget bara delvis den marina miljöns tillstånd. Vi anser därför att ett ramdirektiv på ett effektivare sätt skulle kunna integrera och senare utveckla och fördjupa aspekter som inte tas upp i förslaget.

1.3

Genom att inte införa några nya lagstiftnings- eller förvaltningsinstrument och utgå från dem som redan finns på gemenskapsnivå undviker man ytterligare kostnader och framför allt ökad byråkrati för medlemsstaterna. Samtidigt införs system för samråd med allmänheten och berörda aktörer och för deras deltagande, vilket är ytterst viktigt för att allmänheten skall engagera sig mer i miljöfrågor.

1.4

Vi vill framföra ett antal rekommendationer som vi ser som nödvändiga för att förbättra det föreslagna direktivet så att kommissionen kan bedöma vårt bidrag som berörd part i det civila samhället.

1.4.1

För det första måste man klargöra och stärka kommissionens samordnings- och kontrollfunktion i förhållande till de regionala myndigheter som skall utvärdera och planera målen och åtgärderna samt eftersträva dessa mål i den egna marina miljön. Man bör sträva efter likartade och välbalanserade åtgärder i alla kustområden eftersom vi inte får glömma bort att haven inte känner några gränser. En centraliserad samordning skulle göra det möjligt att utöva inflytande i de tredjeländer där EU-insatser skulle kunna genomföras, i synnerhet i länder som har internationella avtal med EU.

1.4.2

Ett gott tillstånd för havsvatten beror i hög grad på kvantitativa faktorer. EESK anser därför att även kvantitativa deskriptorer bör ingå i definitionerna (särskilt definitionen av ”gott miljötillstånd” på basis av allmänna kvalitativa deskriptorer), på samma sätt som för sötvatten i ramdirektivet om vatten. Som påpekas i punkt 5.5 bör miljömålen åtminstone inbegripa de mål som anges i meddelandet, eftersom man genom att använda så allmänna formuleringar som i förslaget till direktiv kan förhindra att målsättningarna uppnås helt.

1.4.3

Valet av ”särskilda områden”, där miljömålen bedöms vara ouppnåeliga, kan på grund av de oklara formuleringarna leda till missbruk. Vi föreslår därför att orsakerna till dessa områdens speciella ställning definieras klart och tydligt, vilket också bör gälla kommissionens förfarande för att godkänna sådana områdens särskilda ställning.

1.5

Slutligen vill vi lyfta fram två mycket viktiga teman för att uppnå de föreslagna målen. Det första temat gäller den omedelbara tillämpningen av alla tidigare åtgärder som påverkar den marina miljön, t.ex. åtgärder inom paketen Erika I, II och III (särskilt beträffande nödhamnar), det transeuropeiska nätet för övervakning av sjöfarten, medlemsstaternas inrättande av ett övervakningssystem för registrering av fartyg samt undersökning och inventering av avfall (inklusive bomber och containrar med radioaktiva produkter).

1.5.1

Det andra temat gäller forskning om den marina miljön. Mer och bättre kunskap gör det möjligt att fastställa klara mål och att utarbeta de åtgärdsprogram som krävs för att återställa miljön i ett gott skick. Man bör därför eftersträva ökade insatser från EU:s ramprogram för forskning.

2.1

Förslaget till direktiv bygger på ett meddelande som kommissionen lade fram 2002 (1) och som inrättar en strategi för att skydda och bevara den marina miljön, med målet att främja ett hållbart utnyttjande av haven och bevara de marina ekosystemen. Redan i det sjätte miljöhandlingsprogrammet framhölls att den marina miljön måste skyddas och bevaras och att ett hållbart utnyttjande av de europeiska haven inte kan uppnås genom enskilda politiska insatser. Det står klart att det krävs akuta insatser eftersom många av de miljöhot som förutsågs i det sjätte programmet har förverkligats på ett oväntat dramatiskt sätt (2).

2.2

Den strategi som föreslogs i det ovannämnda meddelandet utgår från situationen i den europeiska marina miljön, som har försämrats kraftigt bland annat på grund av effekterna av klimatförändringarna, kemiska föroreningar, kommersiellt fiske, övergödning och ökad förekomst av exogena arter. Om man dessutom väger in andra institutionella hinder, t.ex. medlemsstaternas suveränitet över sina egna territorialvatten, internationella konventioner som också gäller länder utanför EU och många globala avtal (3) som är svåra att tillämpa och övervaka, så framgår det med all tydlighet att denna strategi ovillkorligen måste genomföras trots alla hinder som har konstaterats.

2.3

Ett annat meddelande (4) lades fram samma dag som föreliggande direktivförslag, men det gick inte ut på remiss till EESK. I det meddelandet anges att en grönbok skall utarbetas om strategin för den marina miljön. Kommittén anser att kommissionen bör beakta synpunkterna och kommentarerna i våra yttranden, och att det bästa sättet att uppnå det skulle vara att genomföra ett nytt samråd som skulle ta hänsyn till EESK:s sakkunskap och synpunkter beträffande åtgärder som påverkar den marina miljön (t.ex. fiskeri, transporter och kolväten). Eftersom EESK företräder det civila samhället är det viktigt att kommittén kan nå ut med sina synpunkter.

3.1

För att tillämpa strategin för att skydda och bevara den marina miljön innehåller förslaget till direktiv ett instrument som vi avser att granska. Förslaget behandlar också internationella konventioner, framför allt konventioner som ingåtts av kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för FN (5), samt regionala avtal (6) med åtaganden som direktivet bör bidra till att uppfylla.

3.2

Förslaget till direktiv är indelat i fem kapitel. I det första fastställs de allmänna bestämmelserna och syftet (artikel 1), tillämpningsområdet (artikel 2), marina regioner och delregioner (artikel 3), marina strategier (artikel 4), regler för samordning och samarbete mellan medlemsstaterna (artikel 5) samt behöriga myndigheter (artikel 6).

3.3

I detta första kapitel bör man särskilt uppmärksamma artikel 4 om den marina strategi som medlemsstaterna skall utarbeta för varje marin region som berörs. Ett minimikrav är att strategierna skall innefatta följande:

Dessutom skall ett åtgärdsprogram utformas senast 2016 för att uppnå ett gott miljötillstånd i haven.

3.4

I andra och tredje kapitlen utvecklas de marina strategierna. I kapitel 2 anges reglerna för att utforma dessa strategier och i kapitel 3 behandlas åtgärdsprogrammen.

3.4.1

Åtgärderna för att utforma de marina strategierna innebär att medlemsstaterna är skyldiga att göra en inledande bedömning av sina europeiska marina vatten (artikel 7). De skall bland annat göra en ekonomisk och social analys av utnyttjandet av och miljöförstöringskostnaden för den marina miljön. Kommissionen definierar gott miljötillstånd (artikel 8 och bilaga II) och miljömålen (artikel 9 och bilaga III), och slutligen formerna för att utarbeta övervakningsprogrammen (artikel 10 och bilagorna II och IV) samt metoden för godkännande (artikel 11).

3.4.2

I det tredje kapitlet beskrivs de åtgärdsprogram som medlemsstaterna skall genomföra inom sina marina regioner (artikel 12 och bilaga V) i syfte att uppnå ett gott miljötillstånd. På grundval av den inledande bedömningen skall de informera kommissionen (artikel 14) för godkännande (artikel 15). Programmen skall inbegripa särskilda åtgärder i speciella områden (artikel 13).

3.5

Kapitel fyra innehåller bestämmelser för uppdateringen av strategierna inom varje marin region (artikel 16) samt krav på att det vart tredje år skall utarbetas en delrapport (artikel 17). Artikel 18 förtjänar särskild uppmärksamhet, eftersom den innehåller bestämmelser för samråd med och information till allmänheten i enlighet med direktiv 2003/35/EG. Dessutom finns det krav på att kommissionen skall utarbeta en utvärderingsrapport om genomförandet av direktivet (artikel 19). Kommissionen skall se över detta direktiv senast 15 år efter dagen för dess ikraftträdande.

3.6

Det femte och sista kapitlet innehåller tekniska bestämmelser, och framför allt hänvisningar till bilagorna (artikel 21) och till den kommitté som skall biträda kommissionen (artikel 22).

4.1

Det aktuella förslaget till direktiv bör betraktas mot bakgrund av det tidigare nämnda meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet ”Mot en strategi för att skydda och bevara den marina miljön” (för en grundligare behandling av frågan hänvisas till EESK:s yttrande om meddelandet, CESE 578/2003). Meddelandet innehåller följande huvudpunkter:

4.2

I EESK:s yttrande framförs följande synpunkter:

4.3

I detta hänseende innehåller direktivförslaget – utifrån en bestämd tolkning – viktiga bidrag från EESK:s yttrande. Vidare innehåller det en metod som liknar den i vattenramdirektivet, men skillnaderna är stora när det gäller kommissionens och medlemsstaternas roll och integreringen av de olika aspekterna. Grunderna och nyttanförklaras emellertid inte i någon tillräcklig utsträckning, och framför allt finns det stora motsägelser. Ett par exempel:

4.4

Enligt EESK:s uppfattning är det aktuella direktivförslaget

4.5

Medlemsstaterna bär så gott som uteslutande ansvaret för direktivets tillämpning. Kommissionen anger riktlinjer för åtgärderna, får information från medlemsstaterna och godkänner eller underkänner definitionerna när det gäller miljötillstånd, mål och indikatorer, övervakningsprogram och åtgärdsprogrammet för särskilda områden i tillämpliga delar.

4.6

Det införs inga nya lagstiftnings- eller förvaltningsinstrument, utan man använder dem som redan finns på gemenskapsnivå och i de internationella avtal som EU har undertecknat.

4.7

Formerna för allmänhetens och de berörda parternas deltagande i de olika medlemsstaterna klargörs.

5.1

Den erfarenhet som medlemsstaterna har av EU:s mest ambitiösa åtgärder (vattenramdirektivet IPPC-direktivet) och deras tillämpning visar att kommissionen bör spela en aktiv roll inte bara när det gäller att övervaka åtgärderna utan även i arbetet med att samordna och centralisera olika insatser till stöd för medlemsstaterna, samtidigt som subsidiaritetsprincipen beaktas. Därför bör kommissionen inrätta och leda ett forum för behöriga myndigheter i marina subregioner och regioner. I detta bör även berörda parter från vetenskapliga institutioner med erfarenhet på området samt myndigheter med ansvar för fiskeripolitik och frågor som rör radionuklider delta.

5.2

Förutom kraven på information och godkännande av förslaget till inledande bedömning, ett gott miljötillstånd, miljömålen, övervakningsprogrammet och åtgärdsprogrammet samt de särskilda åtgärderna för speciella områden, bör direktivet fastställa ett förfarande för insatser och en tidsgräns för handläggning av eventuella underkännanden. De berörda parterna och allmänheten bör delta i detta förfarande, och det bör även innehålla tillräckliga incitament.

5.3

Den inledande bedömningen beskrivs i bilaga II. Tabellen ”Belastning och påverkan” bör i enlighet med kriteriet i det meddelande som föregår direktivförslaget även innehålla sådana orsaker som kan kopplas till mänskliga aktiviteter och deras relation till belastning och påverkan liksom till kriterierna och målsättningarna för skyddet av den marina miljön. På så vis skulle man kunna upprätta en koppling mellan dessa faktorer och strategins åtgärder och politik.

5.4

Definitionen av ett ”gott miljötillstånd” och ”tillståndet för miljön i marina vatten” grundas på ”allmänna kvalitativa deskriptorer, kriterier och standarder”. Man bör även lägga till kvantitativa deskriptorer, eftersom dessa är nödvändiga när det gäller ett par av de variabler som är relevanta för såväl den inledande bedömningen som ett gott miljöstånd. Dessutom kräver uppföljningen av variablerna i övervakningsprogrammen kvantitativa uppgifter (exempelvis densiteten av växtplankton).

5.5

Miljömålen fastställs i artikel 9 och i bilaga III med utgångspunkt i alltför allmänna kriterier. Det vore lämpligt att fastställa vilka kriterier och målsättningar man som minimum bör använda när man ställer upp miljömål. Åtminstone bör man inbegripa dem som anges i meddelandet från 2002:

5.6

Åtgärdsprogrammet (artikel 12, bilaga IV) bör som minimum innehålla de åtgärder som är obligatoriska enligt EU-lagstiftningen, framför allt avseende kustvatten, där programmet syftar till att förhindra skador förorsakade av de föroreningskällor som anges i föregående punkt. Dessutom bör programmet innehålla obligatoriska åtgärder till följd av internationella överenskommelser och avtal samt särskilda åtgärder som syftar till att minska förstörelsen av den marina miljön i ”särskilda områden”. Fördelen med denna utformning är att den sammanför samtliga åtgärder och insatser som för närvarande ingår i olika bestämmelser och rättsliga normer. På så vis förenklas tillämpningen.

5.6.1

Emellertid bör man se till att åtgärdsprogrammen inte inskränker sig till detta minimum, för – som redan har påpekats – om detta inte har varit tillräckligt för att förhindra att miljön försämras, kommer det knappast att räcka för att uppnå målsättningen om ett gott tillstånd i den marina miljön. Ur denna synpunkt skulle en viktig insats kunna vara att regelbundet sprida bästa praxis om ekoteknik i kustländer (ekologiska toaletter, rengöringsmedel utan fosfat, buffertzoner och olika restriktioner i kustområden).

5.7

Direktivförslaget gör det möjligt för medlemsstaterna att peka ut särskilda områden där miljömålen inte kan uppnås av följande skäl:

5.7.1

Detta är så svårgripbart att det kan feltolkas vid tillämpningen. Därför bör man vidta följande åtgärder:

5.8

När det gäller samordning och samarbete bör man inte bara ta hänsyn till de länder som har ingått internationella avtal, utan även till de tredjeländer som gränsar till våra hav och oceaner för att uppmuntra ett ökat samarbete i syfte att uppnå goda miljöresultat.

5.9

Avslutningsvis reglerar förslaget till direktiv formerna för de berörda parternas och allmänhetens deltagande inom ramen för befintliga nationella system. Dessa ifrågasätts i många länder, i vissa fall på grund av bristande insyn, i andra fall på grund av att behandlingen av förfrågningar tar lång tid eller för att det råder oklarhet avseende de berörda parternas representation osv. Av denna anledning bör kommissionen inrätta ett smidigt och effektivt förfarande i syfte att ta emot klagomål och kritik från de berörda parterna och allmänheten samt handlägga dessa ärenden och säkerställa rätten till information, samråd och medverkan. Kriteriet ”i tillämpliga delar” i systemet för godkännande bör som tidigare påpekats strykas.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/24

1.1

Österrikes regering framförde en kort tid innan den tog över EU-ordförandeskapet en formell begäran om att rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI) skulle utarbeta ett förberedande yttrande om ”Industriell omvandling och EU:s utvidgning: Framtidsutsikter och effekter i de gränsöverskridande regionerna”. Ett förberedande yttrande läggs per definition fram innan ett förslag läggs fram eller ett politiskt beslut fattas av ett EU-organ.

1.2

Övergången till marknadsekonomi och omställningen till den inre marknaden och EU:s konkurrensbestämmelser har satt i gång en ny dynamik i många regioner i Central- och Östeuropa. De nya medlemsländernas anslutning till EU har i gränsregionerna medfört ett närmande och i många fall återupplivat gamla handels- och affärsband. Denna nya dynamik har dock gett upphov till problem med framför allt arbetsmarknaden och uppenbarat brister i infrastrukturen i gränsområden som samarbetar med varandra.

1.3

För att titta närmare på de industriella förändringarna i det utvidgade EU:s gränsöverskridande regioner och för att skaffa underlag för ett yttrande anordnade CCMI och europeiska centrumet för övervakning av förändringar (EMCC) den 17–18 oktober 2005”workshops” i Bratislava i gränsregionen Centrope. Vid dessa deltog medlemmar av CCMI, företrädare för arbetsmarknadens parter i Österrike, Slovakien och Ungern samt sakkunniga.

2.1

I gränsregionerna, som för närvarande utgör cirka 40 % av EU:s totala yta, lever cirka 33 % av EU:s invånare. (1)

2.2

Sedan EKSG-fördraget skrevs under har EU:s gränser genomgått ständiga förändringar. På medellång sikt kommer de att förändras ytterligare. Med tanke på de förändringar som detta medför måste EU löpande uppdatera sin politik rörande gränsregionerna.

2.2.1

De gränsregioner i kandidatländerna som delar en fysisk gräns med EU börjar samarbeta med angränsande yttre regioner i EU redan före anslutningen till EU när de anpassar sin lagstiftning och sitt samhällsekonomiska system.

2.2.2

Ett särfall bland gränserna var ”järnridån”. En stor del av denna gräns ligger nu innanför EU-25:s gränser. År 1989, 9 år efter Solidaritets revolution 1980, när Berlinmuren föll, fanns det praktiskt taget ingen infrastruktur i de områden som låg i närheten av denna gräns, som delade Europa och länderna i det f.d. östblocket, framför allt inte i s.k. ”ingenmansland”. Trots att betydande framsteg gjorts med att avhjälpa följderna av de politiska beslut som ledde till detta, är detta problem ännu i dag långt ifrån löst.

2.2.3

Ett annat särfall bland gränserna är Medelhavet. Även om politiken för samarbete mellan EU och länderna i Medelhavsområdet existerat i många år har det på senare tid, om man ser till den internationella situationens utveckling, inte varit någon av Europas huvudprioriteringar.

2.3

Innan de nya länderna anslöt sig till EU fanns det i deras gränsregioner redan en rad gränsöverskridande sammanslutningar (t.ex. euroregionerna), en form av gränsöverskridande samarbete som kommit till stånd genom överenskommelser mellan angränsande gränsregioner. Det ställdes inga krav på att euroregionernas verksamhet skulle fastställas i några avtal mellan ländernas regeringar. De kommunala myndigheterna och övriga berörda parter var fria att själva besluta om denna verksamhet. Samarbetet inom euroregionerna hade som mål att gemensamt lösa problem, oberoende av de politiska gränserna, och att inleda ekonomiskt samarbete på området kommunikation och miljöåtgärder.

2.4

Det praktiska genomförandet av det mellanregionala samarbetet inom EU från 1990-talet och framåt har huvudsakligen skett inom ramen för de olika Interreg-programmen, och EESK har också uppmärksammet ett antal aspekter av detta samarbete i yttranden om det mellanregionala samarbetet, där kommittén byggt vidare på erfarenheterna från områdena vid Medelhavet och Östersjön (2)  (3)  (4).

2.4.1

Genom dessa EESK:s arbeten kan man sluta sig till att det samarbete mellan regionerna som gemenskapen befrämjar kan definieras med avseende på

2.4.2

Kommittén konstaterar i sina yttranden om Interreg att sambanden mellan de olika samarbetskategorierna under 1990-talet var tämligen selektiva. Samarbetet fungerade t.ex. endast på en del av de nämnda nivåerna och begränsades till vissa ”rumsliga” kategorier och geografiska områden.

2.4.3

En viktig insats från EU:s sida i fråga om gränsregionerna i Frankrike, Belgien, Tyskland och Luxemburg, som håller på att genomgå intensiva omstruktureringar, var användningen av sådana omvandlingsmetoder som bidrar till att förhindra att dessa regioner avfolkas och att det i dessa områden uppstår ”postindustriella öknar”. EKSG-fördragets resurser och åtgärder hade ett avgörande inflytande på att denna omstrukturering fick en sådan effekt.

2.5

För närvarande finns det cirka 180 gränsöverskridande sammanslutningar i Europa. De flesta av dessa sammanslutningar är instrument för att jämna ut de negativa följderna av gränsen. I de nya medlemsstaterna finns det 32 euroregioner. Man kan alltså konstatera att de nya EU-medlemmarna är mycket aktiva i sitt stöd till idén om gränsöverskridande samarbete.

2.6

I de flesta av dessa 32 gränsöverskridande områden, som ligger i både de ”nya” medlemsstaterna och de ”gamla” som gränsar till dem, har man hittills inte vidtagit några initiativ som direkt berör industripolitiken, även om många gemensamma satsningar indirekt berör denna politik.

2.7

Nya initiativ på området industripolitik har som regel vidtagits i de gränsöverskridande regioner som befinner sig i närheten av storstadsområden (t.ex. inom triangeln Wien–Budapest–Bratislava) eller i regioner som på sitt territorium har industriella centra eller en grupp stora städer som dock inte är storstäder (regionen Katowice, Ostrava på gränsen mellan Tjeckien och Polen).

2.7.1

Ett intressant nytt exempel på industriell omvandling är regionen Friuli–Venezia Giulia, på gränsen mellan Italien och Slovenien, där det just före och efter EU-anslutningen ägde rum en uppgång inom tillverkningssektorerna, framför allt inom möbelsektorn.

3.1.1

De egenskaper hos gränsregioner med en industripolitik i utveckling som tas upp i detta yttrande har framför allt identifierats på grundval av observationer i Centrope-regionen (5).

3.1.1.1

Denna region innefattar områden i tre av de nya och en av de 15 gamla medlemsstaterna (delstaterna Wien, Niederösterreich och Burgenland i Österrike; regionen Sydmähren i Tjeckien; regionerna Bratislava och Trnava i Slovakien; och distrikten Győr-Moson-Sopron och Vas i Ungern). I denna storregion finns både områden med typiska periferiproblem och ekonomiskt dynamiska, stadsdominerade centralzoner som gränsar till dessa.

3.1.1.2

Under 1990-talet genomgick denna region en intensiv omstrukturering, och till följd av denna började investeringar att strömma in i delar av regionen. Detta ledde också till att arbetsmarknaderna försköts så att åtskilliga, framför allt äldre, arbetstagare slutade sina arbeten och att det senare uppstod en efterfrågan på arbetskraft parallellt med investeringarna – inte alltid på samma ort.

3.1.1.3

EU:s utvidgning har fört samman en mångfald av regionala arbetsmarknader i ”fyrnationshörnet” Österrike, Tjeckien, Slovakien och Ungern, en utmanande integrationsuppgift. En flykt av företag och arbetskraft i riktning mot städerna och en bristfällig (transport)infrastruktur är liksom tidigare en belastning på arbetsmarknadens struktur, och det finns en utpräglad lönemässig skevhet mellan Österrike och de nya EU-staterna, samtidigt som prognoser pekar på en brist på utbildad arbetskraft.

3.1.1.4

Man börjar skönja tecken på gränsöverskridande produktionsnät. Utvecklingen av transportinfrastrukturen, som kräver omfattande investeringar, är en faktor som bidragit till detta. Detta har i sin tur lett till att luckor kunnat tätas och att gamla band kunnat återknytas.

3.1.2

De utländska och nationella investeringarna, även från de små och medelstora företagens sida, är en viktig faktor som stimulerat den industriella omvandlingen i dessa regioner. I dessa länder, där man redan före anslutningen skapade s.k. ”särskilda ekonomiska områden” eller ”industrizoner” har de flesta investeringar attraherats av områden vilkas läge sällan sammanfallit med en gränsöverskridande region (se yttrande EESK CCMI/025). Detta förklarar varför antalet gränsregioner med en ny industripolitik är så litet.

3.1.2.1

Den främsta drivkraften bakom tillväxten har varit investeringar i bestående infrastruktur (brown-field) och ny infrastruktur (green-field) och företagsomflyttningar. Drivfjädrarna bakom dessa investeringar har bland annat varit identifieringen av nya marknader, skillnader i företagsbeskattning, avsevärda löneskillnader och statligt stöd. Dessa faktorer har varit till stöd för omstruktureringsprocesserna och har bidragit till den ekonomiska tillväxten.

3.1.2.2

De har hjälpt till att rekrytera hög- och medelkvalificerade arbetstagare och lett till att man kunnat sänka kostnaderna för arbete och icke-arbetsrelaterade kostnader. Efterfrågan på maskinoperatörer, montörer, metallarbetare, svetsare, maskiningenjörer och IT-specialister har ökat betydligt – och detta blir förresten alltmer tydligt inom tillverkningssektorerna i hela EU.

3.1.2.3

Dessa åtgärder har lett till att ledningskompetensen ökat, till att det uppstått en politik för mänskliga resurser och till fungerande industriella relationer. De har också gjort det möjligt att erhålla finansiella medel för investeringar och knyta band med leverantörer och kunder.

3.1.2.4

Det är inte bara storföretag från EU som deltagit i investeringarna utan även små och medelstora företag och företag utanför EU. Dessa företag har grupperat sina investeringar i kluster, skapat multiplikatoreffekter, knutit kontakter med lokala företag, inhemska företag och utländska filialer.

3.1.3

En analys av den industriella strukturomvandlingens drag i de regioner som undersökts ger vid handen att man där i allmänhet prövar sig fram steg för steg.

3.1.3.1

Det första steget kännetecknas av arbetskraftsintensiv tillverkning och en tämligen lågkvalificerad arbetskraft. Under nästa steg siktar man däremot på bättre utbildad arbetskraft och tjänster. Om det första steget lyckas börjar man ”flytta ut” viss verksamhet utanför företaget, men inom regionen, för att sänka arbetskostnaderna.

3.1.3.2

De strukturella sammanslagningar åt båda hållen – uppåt (utländska företag i och utanför regionen) och nedåt (på lokal nivå) – som skett i syfte att öka konkurrenskraften inom ett nät eller en region har haft stor betydelse för de strukturella frågorna i samband med denna industriella omvandling.

3.1.3.3

Även metoder behäftade med en större risk har använts (enligt ”snöbollsprincipen”), och detta har visat sig skapa starkare band. De ”enklaver” som uppstår i de expanderande företagen till följd av denna process har kännetecknats av att det varit lätt att överföra dem till nya företag.

3.1.3.4

Ett allt vanligare fenomen i de gränsöverskridande regionerna också i de nya EU-länderna är att dynamiska investerare träder in i regionens andra utvecklingsfas och skapar nya filialer eller avdelningar av ett företag. Man kan också konstatera att industripolitiken i sådana regioner stimuleras av företagsnät verksamma i ett gränsöverskridande system, ofta med internationella företag med till exempel en gränsöverskridande interaktiv hantering av de mänskliga resurserna.

3.2.1

Inom industripolitiken handlar det om användningen av direkta incitament och om införandet av asymmetrier mellan företagen. Störst problem i samband med denna asymmetri har de företag som involverar små och medelstora företag i sina nätverk.

3.2.1.1

Som Roberto Pedersini beskriver i sin presentation (se fotnot nr 5) kan det inom en nära framtid hända att livslängden för företag förkortas till medellång sikt, men detta kommer utan tvivel att få sociala återverkningar. I samband med detta måste man använda de garantimekanismer som fastställts i den sociala och ekonomiska dialogen.

3.2.2

En utmaning av stor vikt för hela EU:s utveckling och för hela industripolitikens framtid, framför allt i de gränsöverskridande regionerna, är skillnaderna i företagsbeskattning, speciellt på bolagsskatteområdet (6).

3.2.2.1

Det är utomordentligt viktigt att avgöra huruvida bolagsskatterna bör harmoniseras och hur man bör definiera skattebasen – efter var huvudkontoret är beläget (Home State Taxation – HST) eller efter en gemensam skattebas (Common Corporate Consolidated Tax Base – CCCTB).

3.2.2.2

HST-systemet skulle innebära att olika rättsliga bestämmelser om fastställande av den beskattningsbara inkomsten inte skulle tillämpas i de gränsöverskridande regionerna inom EU. Riskerna är dock desto fler (7).

3.2.2.3

Om man använder sig av alternativet CCCTB kommer det att leda till att alla företagare som verkar över gränserna använder sig av en enhetlig grund för att fastställa sin beskattningsbara inkomst (8), oberoende av i vilket land de har sitt huvudkontor. CCCTB förutsätter dessutom inte att de nationella bestämmelser som funnits hittills ändras utan endast att överenskommelser om ytterligare nya och EU-täckande bestämmelser skapas för företag som bedriver verksamhet i flera stater.

3.2.2.4

En brist med CCCTB är risken för att två företagare från ett och samma land med liknande potential och andel av den nationella marknaden fastställer sin beskattningsbara inkomst på olika grunder.

3.2.3

En av de viktigaste faktorer som påverkar industripolitikens utveckling i dessa regioner är det skick som transportinfrastrukturen inom regionen och dess ”inresekorridorer” befinner sig i och dess utvecklingstakt. Förutom intensiva investeringar i anläggning och modernisering av regionens transportnät krävs det därför gemensamma transportsatsningar och en modern förvaltning av dem med hjälp av innovationer och vetenskaplig forskning.

4.1

Gränsöverskridande regioner som kännetecknas av ny industripolitik är ett komplicerat koncept både rent allmänt och när det gäller konkreta fall och orter. Kommittén anser därför att man under det nya ordförandeskapet bör skapa en väl avgränsad och exakt definition av vad ”region” betyder i ett gränsöverskridande och industriellt sammanhang. I denna definition bör man behandla de regioner som ligger på gränsen till länder som inte är medlemmar i EU separat och ta hänsyn till om grannlandet är ett kandidatland eller inte.

4.1.1

Framför allt i fråga om sådana regioner som också ligger inom de nya medlemsländerna och på gränsen mellan dessa och länderna i det ”gamla” EU bör man försöka svara på frågan om var och hur skiljelinjen går mellan effekterna i regionerna av de förändringar som genomfördes under 1990-talet och de förändringar som skedde inför EU-anslutningen, vilken effekt de gemenskapsinstrument som tillämpades där hade före och efter anslutningen.

4.1.2

Det nya ordförandeskapet bör i samarbete med EESK också försöka besvara följande frågor:

4.2

Med tanke på att de gränsöverskridande regionerna i det utvidgade EU kännetecknas av

anser EESK att det är mycket viktigt att säkra den sociala sammanhållningen och undvika konkurrensbetingade sänkningar av de arbetsrättsliga och sociala normerna. Därför är det nödvändigt att använda etablerade instrument från de moderna industriella relationerna i EU, framför allt den sociala dialogen, eller dialogen mellan företrädare för de berörda parterna (stakeholder dialogue).

4.2.1

I en situation där de gränsöverskridande regionerna präglas av svårigheter på arbetsmarknaden till följd av historiska försummelser, omstruktureringsprocesser och dynamiska förändringar som i sin tur beror på att man tillämpat en specifik industripolitik i dessa regioner, föreslår EESK att man i sådana fall för att motivera sysselsättning och vidareutbildning använder de mekanismer för att främja sysselsättningen som ofta använts tidigare i EU och som går ut på att man subventionerar de företag som skapat varaktiga arbetstillfällen.

4.2.2

Ett sådant angreppssätt bör användas tillsammans med formella garantier som gör det omöjligt att missbruka offentliga medel och som ser till att de arbetstillfällen som skapas på detta sätt utan tvivel blir nya och varaktiga. Hur sådana garantier skulle fungera i fallet med offentliga kontrakt har tagits upp i samband med EU-direktiven om offentlig upphandling.

4.2.3

Framför allt skall företag inte kunna beviljas statligt stöd eller bidrag inom ramen för strukturfonderna om de efter att ha erhållit sådant stöd utlokaliserat personal eller sagt upp personal på huvudorten till följd av en utlokalisering, utan hänsyn till nationella eller internationella bestämmelser.

4.3

Kommittén konstaterar att möjligheten för berörda parter i dessa regioner att använda medel från EU:s strukturfonder varit och är en mycket viktig och till och med avgörande faktor, som påverkar arbetet med att genomföra och utveckla industripolitiken i de gränsöverskridande regionerna i det utvidgade EU. En ökad användning av strukturmedel i dessa regioner krävs absolut också för att man skall kunna mildra förloppet i de intensiva övergångsprocesserna och för att man skall kunna anpassa sig till den dynamiska politik som förs där.

4.3.1

Kommittén hänvisar därför till sitt yttrande (9) om Europaparlamentets och rådets förordning om europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete (EGGS) och understryker mycket kraftigt behovet av att utvidga bestämmelserna i förordningen rörande målet för och sammansättningen hos dessa grupperingar med följande: ”samt ekonomiska och sociala aktörer och andra berörda organisationer inom det civila samhället...”.

4.3.1.1

De juridiska personer som skapas inom ramen för både EGGS och andra strukturfonder måste ta ansvaret för samordningen av olika finansiella flöden för förberedelse och genomförande av fondprojekt till stöd för industripolitiken i regionen. Dessa medel skulle finnas tillgängliga för företrädare för olika berörda parter i regionerna. Sådana juridiska personer skulle kunna bidra till att öka motivationen till gränsöverskridande samarbete och ge sådana regioner en större delaktighet och vilja att harmonisera sina bestämmelser.

4.3.2

När man skapar och därefter genomför projekt med hjälp av strukturfondsmedel bör man utnyttja möjligheten att kombinera offentliga medel med privata medel från investerare, utan att de offentliga medlen betraktas som otillåtet stöd. Kriteriet skulle inte vara nyttan för den ekonomiska aktören utan för regionen – arbetstillfällen, utveckling av infrastruktur och ekonomins produktivitet.

4.4

Kommittén anser att utvecklingen på arbetsmarknaderna i de berörda regionerna är en faktor som inte får underskattas i samband med den industriella omvandlingen. Det finns ännu kvar tillfälliga rörlighetshinder för arbetstagare med avseende på gränsöverskridande rörlighet inom EU. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att seriöst undersöka om inte övergångsperioderna kan avslutas tidigare. I detta sammanhang förutsätter vi att arbetsmarknadsparterna involveras och rådfrågas på alla berörda nivåer.

4.4.1

När man försöker skapa förutsättningar för större rörlighet för arbetskraften i de gränsöverskridande regionerna får man samtidigt inte glömma möjliga spänningar på grund av nationalitet och etniskt ursprung. Särdragen och erfarenheterna hos de regioner där olika kulturer och nationaliteter blandats under lång tid bör göra det möjligt att mer effektivt än i andra fall ta udden av och lösa dessa svåra frågor. Utomordentligt viktig är den sociala dialogens roll och det civila samhällets engagemang för att övervinna problemen i de ömsesidiga förbindelserna mellan olika nationella och etniska och kulturella grupper (10).

4.5

De åtgärder som vidtas i samband med den dynamiska strukturomvandlingen i de gränsöverskridande regionerna bör åtföljas av expertundersökningar och vetenskapliga undersökningar under beskydd av EU:s olika ordförandeskap, eftersom spontana initiativ kan visa sig vara ineffektiva, ja till och med destabiliserande.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/31

1.1

År 1999 trädde Amsterdamfördraget i kraft. Ett av målen i detta fördrag är att upprätthålla och utveckla ”unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där det råder fri rörlighet för personer, och samtidigt vidta lämpliga åtgärder när det gäller kontroll av de yttre gränserna, asyl och invandring samt förebyggande av brottslighet och brottsbekämpning”. (1)

1.2

Detta innebar en revolutionerande milstolpe i och med att migrationspolitiken överfördes från Europeiska unionens tredje pelare som grundas på samarbete mellan medlemsstaterna, till den första pelaren där det är Europeiska kommissionen som initierar politiken. Den 1 maj 2004 påbörjades en ny fas för migrationspolitiken för de 25 medlemsstaterna eftersom detta gradvisa byte från nationellt förd politik till en gemensam politik då vidgades ytterligare.

1.3

Den 17 december 2005 lyckades det brittiska ordförandeskapet uppnå en överenskommelse om budgetplanen för åren 2007–2013, EU:s finansiella ram för den kommande perioden. (2)

1.4

Under rubriken ”Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa” behandlas säkerheten för medborgarna i de 25 EU-medlemsstaterna, med förväntade utgifter för olika åtgärder inom områden som exempelvis kontroll av de yttre gränserna. Utgifterna under denna rubrik förväntas öka avsevärt under de närmaste åtta åren. Vidare syftar initiativ på det socialpolitiska området vilka avspeglas i sociala projekt, till exempel Europeiska flyktingfonden och integrationsfonden, till att förbättra tillhandahållandet av tjänster för grupper som invandrar till medlemsstaterna.

1.5

Vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki år 2003 föreslogs också att man skulle undersöka ”lagliga sätt för medborgare i tredjeland att migrera till unionen, med beaktande av medlemsstaternas mottagningskapacitet” (3)

1.6

I diskussioner på detta område, och särskilt i bedömningen av en enskild medlemsstats mottagningskapacitet, måste hänsyn tas inte bara till statens befolkning, landareal och ekonomiska storlek, utan också till den befintliga invandrarbefolkningen och aktuella migrationsströmmar. Dessa faktorer kan i sin tur inte bedömas korrekt om man inte harmoniserar statistiska metadata (regler för datainsamling) i medlemsstaterna i syfte att säkerställa att EU-statistiken i de olika medlemsländerna är enhetlig.

1.7

Bristen på harmoniserad statistik är delvis ett resultat av olikheter i definieringen av begreppet migration, vilket i sin tur kan bero på skillnader i lagstiftningen på migrationsområdet. Ineffektivitet och bristfälligheter vid datainsamlingen gör det också svårare att få till stånd en successiv harmonisering.

1.8

Dessutom är olaglig invandring och svartarbete vanligt förekommande och ökar alltmer, delvis på grund av de restriktioner som gäller för lagliga migrationssätt. Sådan oregistrerad migration är ett område där statistiska mätmetoder troligtvis inte är tillförlitliga. Särskilt i detta fall varierar förmodligen de statistiska beräkningarnas omfattning och metoder mellan olika nationella statistiska myndigheter, vilket gör en harmonisering av metadata mellan medlemsstaterna än mer nödvändig. I USA, till exempel, kom frågan om ”underrapportering” av olagliga invandrare upp i form av en diskussion om huruvida folkräkningsuppgifter skulle korrigeras med hjälp av data över oregistrerade personer som samlats in med stickprovsteknik. Utöver stickprovsteknik finns det även andra metoder som kan användas för insamling av statistik. I Frankrike, till exempel, är de lokala myndigheterna involverade när det gäller datainsamling.

1.9

Utkastet till det konstitutionella fördraget erkänner ”medlemsstaternas rätt att bestämma hur många tredjelandsmedborgare, med ursprung i ett tredjeland, som får beviljas inresa till deras territorium för att där söka sysselsättning som arbetstagare eller egenföretagare”. EESK har påpekat att denna konstitutionella restriktion inte hindrar unionen från att uppnå en hög grad av lagstiftningsharmonisering när det gäller mottagande av invandrare. (4) EESK har framhållit behovet av en aktiv EU-politik när det gäller ekonomisk invandring och behovet av harmoniserad lagstiftning. (5)

1.10

Den fortsatta utvecklingen av det rättsliga ramverket med avseende på invandring berättigas delvis av den demografiska verkligheten och genomförandet av Lissabonstrategin. EESK har noterat att ”EU:s demografiska utveckling och Lissabonstrategin tyder på att det finns behov av en aktiv politik för ekonomisk invandring i EU (…). Varje land har sina specifika behov och särdrag, men tendensen att öppna kanaler för ekonomisk invandring är gemensam för samtliga medlemsstater.” (6) Europeiska unionen och medlemsstaterna begär en lagstiftning som tillåter arbetskraftsinvandring genom lagliga och öppna kanaler. Kommittén anser att även om tonvikten i detta fall ligger på de ekonomiska aspekterna av invandring är detta ett inskränkande förhållningssätt, och menar att man i medlemsstaterna även måste föra en aktiv politik när det gäller inresor för invandrare som inte är ekonomiska invandrare.

1.11

Stora migrationsströmmar medför också anpassningssvårigheter i mottagarländerna till följd av påfrestningar på den offentliga sektorn, och påverkar eventuellt även arbetsmarknadsvillkoren. Hur stora effekterna blir beror på det aktuella mottagarlandets absorptionsförmåga. För att allmänheten skall kunna bilda sig en riktig uppfattning om migrationsströmmarnas konsekvenser fordras korrekt statistisk information som är enhetlig i alla medlemsstater. Korrekt statistik kan också bidra till att utmana främlingsfientliga tendenser i den allmänna opinionen, till exempel attityder som att ”invandrarna tar jobben från den inhemska befolkningen” eller att ”de invaderar oss”.

1.12

Med hjälp av tillförlitlig statistisk information kan ett rättsligt ramverk inom unionen främjas, vilket i sin tur skulle bidra till skyddet av invandrarnas rättigheter. Kommittén uppmanar kommissionen att betona vikten av att insamling och tolkning av statistiska data sker på ett korrekt sätt i syfte att undvika misstolkningar av information.

1.13

Eftersom invandrade arbetstagare utgör en så stor del av arbetskraften måste man i en strävan efter rörlighet på arbetsmarknaden i EU beakta effekterna av de restriktioner som gäller för förflyttning mellan medlemsstater samt omlokaliseringar av invandrade arbetstagare som har sitt ursprung i länder utanför EU. Dessutom skulle sådana interna strömmar inom EU mildra de anpassningssvårigheter som mottagande samhällen med lägre absorptionsförmåga ställs inför.

1.14

Kommitténs utgångspunkt är att varje process för insamling och bearbetning av personuppgifter för statistiska ändamål och/eller annan offentlig användning av personuppgifter som samlats in på detta sätt måste skyddas ordentligt mot missbruk av förfaranden eller andra kränkningar, om man skall kunna garantera respekt för de mänskliga rättigheterna och skydd av alla individers mänskliga värdighet.

2.1

Statistisk information som avspeglar den politiska, sociala och ekonomiska inställningen liksom den nationella uppfattningen i EU-länderna i förhållande till migrationsfrågan kan påverka och bidra till utformningen, analysen och översynen av migrationspolitiken i dessa länder.

2.2

För att kunna kartlägga invandrarbefolkningarna i EU med avseende på bland annat deras storlek och andra demografiska särdrag är korrekta statistiska uppgifter av mycket stor vikt. Kommittén uppmanar kommissionen att lägga tonvikt vid behovet av korrekta statistiska data på detta område så att medlemsstaterna inser områdets betydelse och därmed avsätter större resurser för det.

3.1

Man måste hålla i minnet de särdrag som utmärker migrationsscenariot. Först den öst-västliga migrationsströmmen på jakt efter bättre levnadsvillkor. Sedan fler invandrare från länder utanför EU till de nya EU-staterna, uppenbarligen lockade av de potentiella fördelar som dessa länders EU-medlemskap medför, med den extra fördelen att dessa länder kan utnyttjas som språngbräde till västvärlden. Statistisk information om dessa migrationsmönster är av avgörande betydelse för att medlemsstaterna skull kunna analysera tidigare och aktuella migrationsströmmar, och förutsäga framtida strömmar och analysera konsekvenserna och potentialen för demografiska, sociala och ekonomiska aspekter, vilka i sin tur kommer att påverka politiken på dessa områden.

4.1

De flesta av EU:s medlemsstater har upprättat ingående statistik över de asylsökandes ursprungsländer. Icke desto mindre finns det fortfarande ett stort behov av mer djupgående statistik – baserad på kriterier som är enhetliga i medlemsstaterna – för framtida gränsöverskridande jämförelser.

4.2

Den föreslagna förordningen för ett gemensamt ramverk för insamling och sammanställning av statistik är särskilt viktig i länder som inte ens förfogar över en central databas med invandrings- och asyldata, utan där de olika myndigheterna har sina egna databaser.

4.3

En av statistikens viktigaste uppgifter är dess inverkan på utvecklingen och översynen av politiken. Ett exempel: I fall där statistik avslöjat att det bland den olovligt invandrade befolkningen fanns barn, minderåriga som rest utan vuxensällskap, gravida kvinnor och handikappade ledde detta till ett utarbetande av nationella strategier för ”sårbara gruppers” frisläppande från att ha hållits i förvar och för ”minderåriga som reser utan sällskap av vuxen”. En nedbrytning av statistiken som utöver antalet invandrande även ger information på det demografiska och det sociala och ekonomiska planet, inbegripet vilket språk de talar, innebär därmed att politiken påverkas, vilket i sin tur kan påverka invandrarnas integration på arbetsmarknaden.

4.4

Mer detaljerad och omfattande statistik gör det lättare att ställa prognoser för framtiden och utgör följaktligen en plattform för bland annat framtida resursplanering. Statistik utgör också ett tillförlitligt instrument som stöd för resursallokering. Ett exempel: Om årsstatistik visar att ett stabilt antal olovligt invandrande minderåriga utan vuxensällskap reser in i ett land, måste resurser planeras/utökas för att denna grupp skall få tillgång till nödvändig infrastruktur och stöd.

4.5

Relevant statistik bidrar till att säkerställa att de tjänster som tillhandahålls motsvarar behoven hos användarna samt att resursfördelningen mellan medlemsstaterna sker rättvist och proportionellt.

4.6

Vidare skulle en jämförande undersökning om alla de invandringslagar som tillämpas i EU:s 25 medlemsländer definitivt hjälpa Europeiska kommissionen att bättre samordna invandringspolitiken på EU-nivå. Även om invandring faller under pelaren rättsliga och inrikes frågor ökar trycket konstant från EU-medborgarna, särskilt i länder som drabbats av detta mänskliga fenomen, på att man skall ta itu med denna fråga på EU-nivå. Syftet med en sådan undersökning skulle vara att leda till en harmonisering på statistikområdet som i sin tur skulle bidra till att göra EU-politiken med avseende på invandring mer sammanhängande.

4.7

Tillförlitlig statistisk information och undersökningar om vad som kännetecknar olagliga invandrare skulle hjälpa EU:s medlemsstater att analysera de underliggande orsakerna till olovlig invandring. Sådana uppgifter skulle kunna inbegripa dessa invandrares sociala och ekonomiska bakgrund, deras färdigheter, deras ambitioner och orsakerna till varför de utvandrat. Dessa undersökningar skulle kunna leda till att informationsbaserna över invandrare förbättras och att resurser tilldelas för exempelvis utbildningsprogram för invandrare. Insamling av statistik över antalet invandrare som fått information om ansökningsförfarandet för internationellt skydd, över hur många ansökningar som kommit in samt över antalet godkända och avslagna ansökningar för de olika statustyperna (artikel 4) är också av största betydelse för utformningen av en policy för skydd av invandrare. Kontrollen av insamlingen och hanteringen av data borde utövas av myndigheterna i medlemsstaterna, med hjälp av större personalresurser, bättre kvalifikationer och nya verktyg. Myndigheterna skulle åläggas att iaktta sekretess i hanteringen av personliga data och att lägga fram årsrapporter för sina respektive parlament. Insamlingen av information och statistiska data kräver en gemensam insats från medlemsstaternas sida för att rekrytera professionella tolkar som kan kommunicera med invandrarna och få fram all den information som behövs för att undersökningen skall lyckas. Sådana datainsamlingar skulle också hjälpa medlemsstaterna att föra en lämplig politik. De ovan nämnda programmen skulle bidra till att invandrarna integreras i medlemsstaternas samhällen och det finns disponibla medel för insamling av data om bland annat invandrarnas sociala bakgrund. Sådana statistiska verktyg skulle också hjälpa organ som det europeiska observationsorganet i dess arbete för skydd av de mänskliga rättigheterna.

4.8

Statistik över anläggningar där invandrare hålls i förvar och över öppna centrum som tar emot olagliga invandrare behövs också för att Europeiska kommissionen skall kunna föreslå en gemensam policy i denna fråga.

4.9

Medlemsstaterna bör också arbeta gemensamt för att samla in data beträffande invandrares anställningar (både deklarerat arbete och svartarbete) och boende. Dessa uppgifter ger EU med dess 25 medlemsländer information om rådande trender som i sin tur skulle kunna leda fram till strategier för ett bättre liv och för bättre villkor för dessa invandrade arbetstagare. Medlemsstaterna måste iaktta sekretess i hanteringen av personuppgifter och inrätta behöriga organ som ansvarar för utarbetandet av årsrapporter till deras respektive parlament.

4.10

Man skulle också kunna använda sig av statistiken i informations- och integrationskampanjer. Vidare skulle statistiska data, i synnerhet över invandrarnas utbildning och sociala bakgrund, kunna fungera som stöd för EU-medborgarna för att hjälpa till att integrera dessa invandrare. Därför stöder kommittén kommissionen i dess syn på vikten av data om social bakgrund och utbildning.

4.11

Statistik över de kostnader som mottagarlandet har åsamkats för kontroll och hållande i förvar samt för återsändande och integrering av invandrare är också av avgörande betydelse för att EU-25 skall kunna bidra till formuleringen av någon typ av gemensam fond och policy för en invandring som baseras på solidaritet. Statistik kan också bidra till en bättre bedömning av resursbehovet.

4.12

Kommittén uppmuntrar kommissionen att införa nya normer för anländande, som inbegriper dem som kommer luftvägen, landvägen eller sjövägen, för en mer omfattande statistik över förebyggande åtgärder för olaglig inresa och vistelse (artikel 5) och förbättrade informationskällor och normer (artikel 9).

5.1

Under senare år har man i Europa bevittnat ett inflöde av olovliga invandrare från Afrika söder om Sahara och andra afrikanska länder. Olovliga invandrare och asylsökande är ofta människor som har flytt från sina ursprungsländer för att komma undan förföljelse på grund av exempelvis religion, ras och politisk tillhörighet, liksom inbördeskrig, svält, fattigdom, naturkatastrofer och ekonomiska orsaker. Många har sett familjemedlemmar dödas, torteras och/eller utstå andra grymheter och/eller har skiljts från dem. Deras upplevelser under resorna har i många fall gjort att de befinner sig i chocktillstånd och är sårbara och i behov av skydd. Korrekt statistisk information över skälen till utvandring kan fastställa orsakerna till invandring och bidra till den fortsatta utvecklingen och utvärderingen av strategier för asyl och människohandel.

5.2

De länder som tar emot olovliga invandrare och alla de personer som kommer att arbeta med dem måste fullgöra de åtaganden som är förknippade med de internationella mänskliga rättigheterna liksom den inhemska invandrings- och flyktinglagstiftningen för att kunna erbjuda dem skydd. Säkerhetsstyrkorna (armén och polisen) i mottagarlandet är i början förpliktade att erbjuda undsättnings- och livräddningsåtgärder samt EU:s minimala mottagningsåtgärder. Vid mottagandet erbjuds medicinsk behandling om det visar sig nödvändigt, och man fastställer i den mån det är möjligt ursprungslandet och andra demografiska uppgifter för den som invandrat olovligt. Invandraren har också en grundläggande rättighet till information om hur man ansöker om asyl. Insamling av statistik över antalet invandrare som fått information om ansökningsförfarandet för internationellt skydd, över hur många ansökningar som kommit in samt över antalet godkända och avslagna ansökningar för de olika statustyperna (artikel 4) är också av största betydelse för utformningen av en policy för skydd av invandrare.

5.3

Mottagarländerna måste iaktta de internationella förpliktelser förknippade med mänskliga rättigheter som åligger dem när de undertecknat internationella och/eller regionala konventioner/deklarationer/fördrag. Europeiska unionen kräver, som en del av grundkraven i gemenskapslagstiftningen, att medlemsstaterna undertecknar flyktingkonventionen från 1951 och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1967. Det dokument som låg till grund för dessa konventioner var FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som inbegriper rätten att söka asyl. Flyktingkonventionen är en viktig del av ramverket för internationella mänskliga rättigheter. Andra konventioner har sedan följt, däribland konventionen mot tortyr 1984 och konventionen om barnets rättigheter. (7) Medlemsstaterna måste också följa EU-direktiven, i synnerhet direktiv 2003/9/EG om miniminormer för mottagande (8), direktiv 2004/83/EG om miniminormer för skäl och rättslig ställning” (9) och direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus”. (10)

5.4

Därför är det av största vikt att mottagarländerna fogar sig efter dessa konventioner i syfte att först och främst garantera att de asylsökande erbjuds grundskydd och inte avvisas innan deras asylansökan har bedömts och humanitära skäl, flyktingsstatus eller andra skäl har kunnat konstateras.

5.5

Jämförande studier över medlemsstaternas tillämpning av definitioner med avseende på invandring i enlighet med artikel 2 och tillämpning av artikel 4 så som nämns ovan (båda artiklarna härrör från ovan nämnda källa), bidrar avsevärt till att garantera internationellt skydd för invandrare.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/35

1.1

I förslaget till förordning behandlas ett ämne som tas upp i artikel 65 i EG-fördraget, och den rättsliga grunden för förslaget utgörs av artikel 61 c i samma fördrag. Med hänsyn till de särdrag som är utmärkande för underhållsbidrag och gränsöverskridande indrivning av dessa överensstämmer förslaget i tillräcklig utsträckning med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, såväl när det gäller de rättsliga institutionerna och den nationella lagstiftningen som rättssubjekten.

1.2

Frågan gäller både familjerätt och indrivning av fordringar och innebär på det sociala området en risk för ökad fattigdom som också måste beaktas.

1.3

Förslaget uppfyller också kraven på tydlighet och rättssäkerhet för berörda parter, tredje personer och förvaltningar, och skyddar personuppgifter mot all användning som inte är relevant för lösningen av tvisten eller uppfyllandet av den underhållsskyldiges plikter.

1.4

Kommittén välkomnar kommissionens lagstiftningsinitiativ, med förbehåll för vissa särskilda påpekanden, och gläder sig över de ansträngningar, bland annat genom förhandsöverläggningar och en preliminär konsekvensbedömning, som har gjorts för att åstadkomma en välfungerande lagstiftning och som har resulterat i en rättsakt av hög kvalitet. EESK stöder också den form som kommissionen har valt för rättsinstrumentet, samt den rättsliga grunden, som är bäst lämpad för att skapa en harmonisering på området när frågan har en europeisk aspekt, trots de skillnader som fortfarande förekommer mellan de nationella lagstiftningarna.

1.5

Endast ett fåtal medlemsstater har ratificerat Haagkonventionen om tillämplig lag för underhåll, medan merparten (17 av 25) har ratificerat konventionen om verkställighet av avgöranden om underhåll. Eftersom man har förhållit sig med en viss reservation till frågan och det är möjligt att prioritera allmänna nationella bestämmelser framför ett avgörande som fattats utomlands, kan det dock visa sig omöjligt att verkställa ett sådant avgörande trots att det härrör från ett annat land som ratificerat konventionen. En sådan situation hindrar de rättsliga beslutens fria rörlighet inom gemenskapen, vilket bör åtgärdas.

1.6

Kommittén uppmanar sålunda rådet att anta den föreslagna förordningen, som kommer att skapa rättslig säkerhet och införa praktiska åtgärder för gränsöverskridande indrivning av underhåll, vilket ligger i EU-medborgarnas intresse.

1.7

Slutligen uppmanar kommittén Storbritanniens och Irlands regeringar att överväga sina möjligheter att börja tillämpa denna förordning (opt in). Danmarks regering uppmanas att förenkla verkställigheten av domar som rör underhållsbidrag, i enlighet med Haagkonventionen om verkställighet av underhållsskyldighet som landet har ratificerat, samt att överväga inledandet av ett samarbete i detta syfte med andra medlemsstater då en sådan begäran framförs.

2.1.1

I åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område, som antogs den 30 november 2000, förespråkas avskaffandet av exekvaturförfarandet för underhållsberättigade, som skall omfattas av förordningen ”Bryssel I” (1) om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område. I programmet anges också att det kan bli nödvändigt att införa ett antal gemensamma processrättsliga regler inom ramen för en harmonisering av förfarandena, att försöka effektivisera verkställigheten i den anmodade staten av de domar som avkunnats i en annan medlemsstat, bland annat för att det skall gå att avgöra vad som ingår i en gäldenärs tillgångar.

2.1.2

Det ömsesidiga erkännandet bör dessutom ingå som ett led i ett rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna och förutsätter en harmonisering av lagvalsreglerna.

2.1.3

Vid Haagkonferensen för internationell privaträtt förbereds en modernisering av de befintliga konventionerna, och enligt kommissionen kompletterar förfarandet inom gemenskapen och det internationella förfarandet varandra. Haaginitiativet möjliggör en framtida utveckling av ett samarbete med länder utanför EU och kan ge resultat som längre fram skulle kunna överföras till EU.

2.2.1

Genom förslaget vill man undanröja alla svårigheter som hindrar en underhållsberättigad som är bosatt i en medlemsstat från att indriva underhållsbidrag från en underhållsskyldig bosatt i en annan medlemsstat.

2.2.2

Den underhållsberättigade bör kostnadsfritt kunna få en exekutionstitel som är direkt verkställbar inom det europeiska rättsliga området och med vilkens hjälp den underhållsberättigade regelbundet erhåller det belopp som han eller hon har rätt till.

2.2.3

Ett enda kraftfullt instrument som täcker alla områden av relevans för det civilrättsliga samarbetet förefaller i detta fall vara nödvändigt eftersom det inte finns någon gemensam ordning. Begreppen ”underhåll” och ”underhållsberättigad” varierar från ett land till ett annat, och ett eventuellt motstånd mot att verkställa en dom härrör från förbehållen i Haagkonventionen från år 1973 (artikel 26), som för närvarande har företräde framför gemenskapsrätten. Det föreslås att detta undantag – som anges i artikel 71 i Bryssel I-förordningen – skall upphävas med hjälp av ett särskilt instrument för indrivning av underhållsbidrag.

2.3.1

En harmonisering av lagvalsreglerna: Om den lag som skall tillämpas fastställs enligt harmoniserade regler underlättas rörligheten för domarna, som meddelas i enlighet med en rätt som har tillräcklig och obestridlig anknytning till den underhållsberättigades och den underhållsskyldiges familjesituation.

2.3.2

Erkännande och direkt verkställande av domen i hela unionen.

2.3.3

Konkreta verkställighetsåtgärder i det land där den underhållsskyldige har hemvist, inklusive tillgång till uppgifter om den underhållsskyldiges ekonomiska situation och införandet av rättsliga instrument som möjliggör direkta avdrag på löner och uttag från bankkonton.

2.3.4

En förstärkning av underhållskravens ställning som fordringar med företrädesrätt och av det civilrättsliga samarbetet: enhetliga modellformulär bifogas förordningen.

3.1

Kommittén anser att förslaget till särskild förordning om gränsöverskridande indrivning av underhållsbidrag är nödvändigt och väldimensionerat. I egenskap av lex specialis har förordningen företräde framför andra allmänna bestämmelser om samarbete i civilrättsliga frågor. Den återupprättar gemenskapslagstiftningens företräde på ett område som på medlemsstaternas begäran hittills varit undantaget, dock utan att det krävs några ändringar i medlemsstaternas egen lagstiftning.

3.2

De förfaranden som föreslås för fastställandet av den underhållsskyldiges tillgångar och för avdrag tryggar respekten för rätten till ett privatliv och uppgifternas konfidentiella natur. Den underhållsskyldige skall dock informera den underhållsberättigade och ursprungsdomstolen om alla ändringar beträffande arbetsgivare och bankkonto.

3.3

Förordningen erbjuder lösningar för den underhållsberättigade, samtidigt som den beaktar den underhållsskyldiges rätt att bestrida underhållskravet eller att begära en ny prövning av beloppet vid ursprungsdomstolen. Genom en begäran om ny prövning uppskjuts verkställighetsåtgärderna.

3.4

På domen tillämpas verkställighetsförfarandet i verkställighetslandet, oberoende av i vilket land domen har utfärdats.

3.5

Utarbetandet av förslaget föregicks av offentliggörandet av en grönbok (2), samrådsförfaranden och sammanträden mellan sakkunniga samt av en granskning av den rådande situationen i var och en av medlemsstaterna. Detta har lett till utarbetandet av ett förslag som är logiskt, tydligt och välgenomtänkt på det praktiska planet, vilket bör göra det möjligt att avlägsna kvarstående hinder för gränsöverskridande indrivning av underhållsbidrag.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/37

1.1

EESK ser positivt på de mål som föreslagits av kommissionen och stöder dem, även om vi ser annorlunda på de åtgärder som fastställts för att uppnå målen.

1.2

Det finns framför allt vissa tvivel om huruvida de regler om flexibilitet och undantag som föreskrivs i fråga om måluppfyllelsen är ändamålsenliga. Detta gäller dels de undantagsregler som föreskrivs för överföring av pensionsrättigheter, dels de långa övergångsperioderna för en förkortning av karenstiden.

1.3

Framför allt kan målet om att underlätta rörlighet och säkerställa en extra garanti för ålderspension bara uppnås om medlemsstaternas olika skattesystem harmoniseras.

1.4

Därför bör man i det fortsatta arbetet med att behandla direktivförslaget beakta följande synpunkter:

2.1

Kommissionen nämner de områden där hinder måste avlägsnas, nämligen:

Kommissionen anser dessutom att rörligheten kan öka om arbetstagarna får (bättre) information om vad ett anställningsbyte innebär för deras kompletterande pensionsrättigheter.

2.2

Kommissionens ser sitt förslag som ett resultat av flera års informations- och erfarenhetsutbyte på europeisk nivå. Det har inte inletts några förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter för att nå en överenskommelse i frågan, eftersom de inte har kunnat enas om vilka mål som skall fastställas och vilka instrument som skall användas för en gemenskapsåtgärd.

2.3

På grundval av artiklarna 42 och 94 i EG-fördraget vill kommissionen genom detta förslag få till stånd gemensamma principer för utformningen av medlemsstaternas lagstiftning. Detta skall också leda till att företagsetablering i en annan medlemsstat inte hindras av problem i fråga om rekrytering av kvalificerad personal på grund av att denna personal är bunden till andra företag genom reglerna i ett kompletterande pensionssystem.

2.4

Kommissionen motiverar sitt val av direktiv som instrument med att man endast med detta kan skapa en balans mellan arbetstagarnas krav på rättigheter i fråga om rörlighet och den flexibilitet de nationella lagstiftningsmyndigheterna behöver vid genomförandet av direktivet med hänsyn till de nationella särdragen i de enskilda medlemsstaternas kompletterande pensionssystem.

3.1

I direktivet definieras, i överensstämmelse med de definitioner som fastställts i direktiv 98/49/EG, de begrepp som används inom detta område.

3.2

I förslaget fastställs också principen om att en arbetstagare inte skall gå miste om de inbetalningar som denne eller en arbetsgivare gjort till ett kompletterande pensionssystem om anställningen upphör, även då rättigheter ännu inte har intjänats för senare pensionsutbetalningar. Man måste alltså säkerställa att inbetalda bidrag antingen kan utbetalas eller överföras.

3.3

För att säkerställa att just unga arbetstagare inte förlorar sina rättigheter vid ett anställningsbyte anser kommissionen att minimiåldern för intjänande av kompletterande pensionsrättigheter inte bör vara högre än 21 år i medlemsstaterna.

Dessutom skall väntetiden, dvs. den tid som i enlighet med anställningsföreskrifterna måste förlöpa innan en arbetstagare kan gå med i ett kompletterande pensionssystem inte vara längre än ett år.

På samma sätt bör den s.k. karensperioden, dvs. perioden från den dag då den första bidragsinbetalningen görs till den dag då rättigheter börjar intjänas, inte överstiga två år.

3.4

Kommissionen anser att det är nödvändigt att genomföra en rättvis anpassning av vilande pensionsrättigheter, och att man skall låta medlemsstaterna själva besluta om anpassningens form och vilka medel som skall användas för att genomföra den. Vid ett byte av arbetsgivare skall det, utöver möjligheten till överföring, finnas möjlighet för arbetstagaren att få sina intjänade rättigheter utbetalda, såvida det inte rör sig om ett belopp som överstiger det tak som fastställts av medlemsstaten i fråga.

3.5

För att främja rörligheten och avlägsna de hinder som föreligger för ett anställningsbyte måste man underlätta en överföring av intjänade pensionsrättigheter från en arbetsgivares kompletterande pensionssystem till en annans. Dessutom får en överföring inte innebära finansiella nackdelar till följd av olika beräkningsmetoder eller orimligt höga administrativa kostnader.

3.6

Arbetstagaren skall själv kunna besluta om han eller hon vill föra över sina rättigheter till ett nytt system eller ha kvar dem i det gamla.

3.7

Arbetstagarna skall i enlighet med förslaget dessutom på begäran och inom rimlig tid informeras om vad ett anställningsbyte innebär för deras pensionsrättigheter i de kompletterande pensionssystemen.

3.9

Dessutom kan understödskassor och företag som i sin bokföring avsätter reserver för pensionsutbetalningar samt fördelningsbaserade pensionssystem under obegränsad tid undantas från bestämmelserna om överföringsmöjligheter. Kommissionen måste då informeras om de konkreta skälen för detta. Den berörda medlemsstaten måste meddela vilka åtgärder som fastställts eller planeras för att säkerställa överföringsrättigheterna. Senast 2018 skall man undersöka om ytterligare åtgärder är nödvändiga för att förbättra överföringsmöjligheterna för dessa system.

4.1

Eftersom arbetsmarknadsparternas synpunkter på räckvidden av och innehållet i ett europeiskt direktiv ligger så långt ifrån varandra, har den möjlighet till avtal mellan arbetsmarknadens parter som föreskrivs i artikel 139 i EG-fördraget inte utnyttjats.

4.2

Däremot erkänner EFS, Unice och CEEP i ingressen till ramavtalet om tidsbegränsad anställning att det krävs innovationer inom socialförsäkringssystemen för företag för att systemen skall vara anpassade till dagens förhållanden, och framför allt för att möjliggöra överföring av pensionsrättigheter.

4.3

Detta avspeglar tydligt en allmän vilja att grundligt undersöka hur man kan uppnå den nödvändiga tillnärmningen av medlemsstaternas rättsliga grunder för intjänande och behållande av kompletterande pensionsrättigheter. Även om tidsbegränsade arbetsförhållanden hör till ett annat område än arbetstagarnas rörlighet erkänner avtalsparterna att sysselsättningsvillkoren ändras och att det därför finns ett behov av att anpassa företagens sociala system.

4.4

Detta överensstämmer för övrigt med den viktiga roll som arbetsmarknadens parter spelar i de flesta medlemsstater vid utformningen av kompletterande pensionssystem. Eftersom arbetsmarknadsparternas åtgärder (måste) begränsas till nationell nivå är kommissionens avsikt att utarbeta ett direktiv ändå meningsfull.

4.4.1

Beslut om detaljer i systemen för kompletterande pensionsrättigheter bör fattas på medlemsstatsnivå, även när det gäller kollektivavtal som ingås mellan arbetsmarknadens parter. På europeisk nivå bör bestämmelserna om villkoren för intjänande av rättigheter därför vara inriktade på principer och ge riktlinjer för åtgärder på nationell nivå och därmed ge arbetsmarknadens parter tillräckligt utrymme för kollektivavtalsförhandlingar.

4.4.2

Direktivets artikel 4 bör ersättas av följande text: ”om det finns fastställda villkor för intjänande av pensionsrättigheter, t.ex. minimiålder, väntetider och/eller intjänandeperioder, bör sådana villkor vara rättvisa och motiveras på objektiva (och icke-diskriminerande) grunder”.

4.5

Ett anställningsbyte kan få negativa följder för förvärvandet och omfattningen av kompletterande pensionsrättigheter.

Detta påverkar arbetstagarna när de beslutar sig för att byta eller inte byta arbetsgivare, även om ett sådant beslut också beror på en rad andra faktorer.

4.6

Framför allt på grund av den demografiska utvecklingen kommer de utbetalningar som görs via den lagstadgade pensionsförsäkringen i framtiden inte att räcka till för att säkerställa äldre människors levnadsstandard. Detta gäller även de medlemsstater där den lagstadgade pensionsförsäkringen är den viktigaste inkomstkällan för pensionärer. Därför blir de kompletterande pensionssystemen allt viktigare, även om dessa system också kan påverkas negativt av demografiska förändringar.

4.7

Med tanke på det grundläggande målet för EU:s inre marknad att säkerställa fri rörlighet för personer, men också på nödvändigheten av att förbättra ramvillkoren för de kompletterande pensionssystemen, är kommissionens initiativ för att avlägsna hindren för de kompletterande pensionssystemen positivt.

4.8

Vidare skall rådet enligt EG-fördragets artikel 40 ”… utfärda direktiv eller förordningar i vilka de åtgärder anges som är nödvändiga för att genomföra den fria rörlighet[en] för arbetstagare…”. Artikel 40 stärker på så sätt också den rättsliga grunden till kommissionens förslag, nämligen artikel 42 i fördraget.

4.9

Även för att uppnå det grundläggande målet i Lissabonstrategin, nämligen att stärka den europeiska ekonomin genom att skapa ett kunskapssamhälle, är det mycket viktigt att avlägsna hindren för rörlighet. Ett kunskapssamhälle är en nödvändig förutsättning för samhällets utveckling och det utgör också den viktigaste produktivkraften. Kunskapssamhället baserar sig på medborgarnas innovationer och idérikedom. För att stärka detta samhälle måste ett ständigt kunskaps- och erfarenhetsutbyte äga rum. Arbetstagarnas rörlighet utgör ett viktigt bidrag till detta. Ett annat mål inom ramen för Lissabonstrategin är att säkerställa den sociala sammanhållningen. Detta är ytterligare en anledning att stödja målen i kommissionens förslag till direktiv.

4.10

Man bör också påpeka att rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 behandlar tillämpningen av socialförsäkringssystem för arbetstagare som flyttar med sina familjer inom gemenskapen, och också tar itu med frågan om hur man undviker negativa följder i fråga om ålderspensionen. Detta var ett av de första socialpolitiska instrumenten, och syftar till att avlägsna hinder för och undvika negativa följder av fri rörlighet. I detta hänseende är kommissionens förslag en naturlig uppföljning av denna politik, framför allt också för att det saknas lagstiftning på området för kompletterande pensionssystem. Detta tomrum i lagstiftningen måste fyllas med tanke på att dessa pensionssystem får en allt större betydelse när det gäller att säkerställa pensionärernas levnadsstandard.

4.11

Åtgärderna för att avlägsna rörlighetshinder kommer lägligt eftersom Europeiska kommissionen har utsett år 2006 till ”Europeiska året för arbetstagares rörlighet”.

4.12

I de enskilda medlemsstaterna finns det olika kompletterande pensionssystem, och därför ligger det i sakens natur att man bara kan åstadkomma en gradvis tillnämning av de olika systemen med hjälp av en europeisk ram för att uppnå målet om att underlätta en övergång från ett kompletterande pensionssystem till ett annat.

4.13

Även om detta är något som kan fastställas på europeisk nivå, kan man knappast åstadkomma homogena levnads- och arbetsvillkor genom en tillnärmning av reglerna för en gränsöverskridande övergång från ett system till ett annat om man inte samtidigt gör något åt villkoren för ett byte inom en och samma medlemsstat. Därför är det lämpligt att följa kommissionens förslag om att avlägsna både gränsöverskridande hinder för arbetstagarnas rörlighet och hinder inom medlemsstaterna.

4.14

I förslaget till direktiv saknas däremot ett grundläggande område, nämligen tillnärmning av skattereglerna för kompletterande pensionssystem. De olika beskattningsbestämmelserna i de enskilda medlemsstaterna utgör emellertid ett avsevärt rörlighetshinder eftersom arbetstagare kan dubbelbeskattas (dels vid inbetalningar och dels vid utbetalningar). Skulle direktivet också behandla beskattningsfrågor skulle detta kräva ett enhälligt godkännande av rådet med risk för att direktivet skulle blockeras. Kommissionen har därför försökt reglera skattefrågan genom sitt meddelande av den 19 april 2001 och har inlett överträdelseförfaranden mot ett flertal medlemsstater. Utan dessa åtgärder från kommissionens sida anser kommittén att målet om en förbättrad överföring av kompletterande pensionsrättigheter inte kommer att uppnås.

5.1

Det finns mycket som talar för att långa väntetider, långa karenstider för intjänande av rättigheter och en hög minimiålder kan inverka negativt på ett beslut om byte av arbetsplats.

Kommissionens initiativ är ett steg i rätt riktning eftersom det syftar till att ändra såväl väntetiden och minimiåldern som karenstiden. På så sätt kan man eventuellt se de valda åtgärderna som ett första steg mot målet om ett totalt avlägsnande av de hinder som står i vägen för tillgången till pensionssystemen.

5.2

Man måste emellertid också ta hänsyn till vilka följder de föreslagna bestämmelserna kan få, särskilt för kompletterande pensionssystem som finansieras av arbetsgivare på frivillig basis. Man måste nämligen ta hänsyn till att åtgärderna kan innebära höga kostnader och att detta i sin tur skulle kunna äventyra viljan att upprätthålla denna typ av system.

5.3

Frivilliga arbetsgivarfinansierade åtaganden är å andra sidan också ett viktigt personalpolitiskt instrument. Mot bakgrund av konkurrensen om de ”bästa huvudena” skulle det därför kunna ligga i arbetsgivarnas intresse att på ett tidigt stadium och efter en kort anställningsperiod bevilja rättigheter, särskilt med tanke på de förändrande demografiska förhållandena och det växande behovet av kvalificerad arbetskraft. Dessutom är de kompletterande pensionsrättigheterna bara ett av många personalpolitiska instrument av försörjningskaraktär. Å andra sidan bidrar längre vänte- och karenstider till ökad företagslojalitet bland arbetstagarna, vilket innebär att de därmed stannar längre inom företaget.

5.4

På det stora hela måste man emellertid också ta hänsyn till att förhållandet mellan de kompletterande pensionssystemen, som finansieras av (enbart) arbetsgivaren, och sådana system som finansieras genom bidrag av arbetstagaren själv har utvecklats olika i de olika medlemsstaterna. För att beakta dessa skillnader vore det tänkbart att föreskriva differentieringsmöjligheter för medlemsstaterna beroende på finansieringen av systemen.

5.5

Kommissionens förslag att undanröja de konkurrenshinder som står i vägen för företag som vill etablera sig i andra EU-medlemsstater måste framhävas på ett tydligt sett. Långa tidsfrister och en hög minimiålder binder arbetstagarna och hämmar därmed deras rörlighet.

5.6

Kommissionen tar i övrigt hänsyn till att det är nödvändigt med en stegvis anpassning, och menar att tidsfristen för införlivandet av bestämmelsen om väntetiden för pensionsrättigheter kan förlängas.

5.7

När det gäller bevarandet av vilande pensionsrättigheter råder det inga tvivel om att en skyldighet att anpassa rättigheterna kan innebära ökade kostnader inom de kompletterande pensionssystemen.

Detta beror emellertid först och främst på vilken finansieringsform det är fråga om. Om det rör sig om finansiering genom bidragsåtaganden finns det ingen större mening med en anpassning av rättigheterna eftersom värdet av det intjänade kapitalet beror på utvecklingen av kapitalmarknaderna och avkastningarna. Detta skulle emellertid kunna innebära negativa följder för pensionsåtaganden då avsättningar inte längre görs.

5.8

Vad beträffar de kompletterande pensionssystemens roll, dvs. att på ett lämpligt sätt komplettera de lagstadgade pensionssystemen, ser det emellertid ut som om en anpassning kommer att vara nödvändig. Kommissionens förslag innehåller inte några egentliga skyldigheter för medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder. De exempel som ges under skäl 7 kan inte heller uppfattas som annat än uppmaningar. Det är också oklart huruvida en differentierad anpassning på grundval av arbetstagarens lojalitet, och skyldigheten att anpassa utbetalningarna och inte pensionsrättigheterna, är förenliga med kommissionens uppfattning om en ”rimlig” anpassning.

5.9

Möjligheten att utbetala rättigheter i stället för att överföra dem, såvida de inte överstiger det nationellt fastställda taket för förvärvade rättigheter, verkar ändamålsenlig.

5.10

Ansvaret för att fatta beslut om huruvida rättigheter skall utbetalas eller överföras ligger uteslutande hos det kompletterande pensionssystemet i fråga. Även rättigheter som i enlighet med de allmänna föreskrifterna inte uppgår till något större värde kan helt klart vara av intresse för den enskilde arbetstagaren som en regelbunden kompletterande pensionsinkomst. En oönskad överföring kan därför verka hämmande på en arbetstagares beslut om att byta arbetsgivare.

5.11

EESK stöder kommissionsförslagets mål för överföring av kompletterande pensionsrättigheter. Kommittén välkomnar särskilt att kommissionen inte inskränker sig till att lägga fram förslag till förbättring av överförbarheten för kompletterande pensionsrättigheter, utan också i hög grad behandlar frågan om att avlägsna rörlighetshindren för de kompletterande pensionssystemen.

5.12

Vad beträffar bestämmelserna om överföring ser kommittén det som särskilt positivt att en överföring, enligt kommissionen, inte skall innebära några finansiella nackdelar för arbetstagaren. Detta ligger i linje med direktivets syfte. En arbetstagare kommer bara att överväga att föra över sina rättigheter och därmed att byta arbetsgivare om överföringen kan genomföras utan finansiella nackdelar för arbetstagaren.

5.13

Också förslaget om en skärpt informationsplikt ligger i linje med direktivets mål, även om man här måste ta hänsyn till att dessa skyldigheter måste anpassas till de konkreta möjligheter som finns, framför allt i mindre företag.

5.14

Kommittén vill emellertid påpeka att artikel 6.1 rörande den definition som ges i artikel 3f kan tolkas som att arbetstagarna bara har rätt att överföra sina rättigheter när de själva beslutat att byta arbetsplats. Arbetstagare som sägs upp drabbas därmed av kraftiga nackdelar. Därför vore det ändamålsenligt att, också med tanke på det nödvändiga målet om att förhindra fattigdom bland äldre människor, inbegripa alla former av arbetsgivarbyten i tillämpningsområdet för artikel 3.1.

5.15

Det skulle dessutom strida mot direktivets grundläggande mål om särskilda kompletterande pensionssystem i princip skulle kunna undantas från reglerna för överförbarhet. Medlemsstaterna skall informera kommissionen om vilka åtgärder de vidtar för att utvidga tillämpningsområdet för dessa regler till att omfatta också dessa pensionssystem, men med tanke på de diskussioner som har förts i åtskilliga år och på den absoluta nödvändigheten av att bygga upp en andra stabil pensionsförsäkring verkar detta inte vara tillräckligt. Med hänsyn till de skillnader som föreligger mellan systemen i de olika medlemsstaterna kan man å andra sidan bara räkna med att kommissionens förslag godtas om tillräckliga övergångsperioder införs. Kommittén ser därför gärna att konkreta tidsfrister och riktlinjer fastställs.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/42

—

”Att främja den interkulturella dialogen som ett instrument som kan hjälpa EU:s medborgare och alla andra som är tillfälligt eller fast bosatta i EU att inhämta de kunskaper, de kvalifikationer och det kunnande som krävs för att klara sig i en öppnare men också mer komplex miljö, med de eventuella svårigheter det kan innebära, för att kunna dra nytta av möjligheterna i ett mångsidigt och dynamiskt samhälle, såväl inom Europa som i resten av världen.

—

Att ge EU:s medborgare, och alla andra som är bosatta i EU, insikt i hur viktigt det är att vara engagerade medborgare och visa öppenhet inför resten av världen och respekt för kulturella skillnader, med utgångspunkt i EU:s gemensamma värderingar, dvs. respekt för människans värdighet, frihet, jämlikhet, icke-diskriminering, solidaritet, demokrati, rättsstatsprincipen samt respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.”

—

”Att göra samtliga EU-program och EU-åtgärder som bidrar till den interkulturella dialogen synligare och mer samstämda.

—

Att lyfta fram olika kulturers bidrag till vårt kulturarv och till vårt levnadssätt; att ge EU-medborgare och alla andra som bor i EU, särskilt ungdomar, insikt i hur man genom interkulturell dialog kan visa engagemang och öppenhet inför resten av världen och respekt inför den kulturella mångfalden med utgångspunkt i EU:s gemensamma värderingar.

—

Att bidra till innovation och en övergripande strategi som syftar till att lyfta fram den interkulturella dialogen på alla områden, och särskilt bland ungdomar.”

2.1

EESK välkomnar att beslutsförslaget tar upp tanken att ”engagerade (EU-)medborgare” inte enbart skall avse unionsmedborgare enligt definitionen i artikel 17 i EG-fördraget, utan alla som är fast eller tillfälligt bosatta i Europeiska unionen.

2.2

Vi ser också positivt på att kommissionen har för avsikt att stärka samarbetet med länder utanför EU inom ramen för den interkulturella dialogen.

2.3

Det är bra att den interkulturella dialogen fungerar som ett samarbetsverktyg, som främjar stabilitet och demokrati via partnerskapsrelationer inte bara inom unionen, utan också över EU:s gränser.

2.4

Dessutom välkomnar kommittén att beslutsförslaget främjar eller förbättrar synkroniseringen och samordningen av åtgärder och program för genomförande av EU-institutionernas gemensamma strategi. Men på grund av kulturella skillnader antar de olika institutionernas insatser på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå inga enhetliga former, utan uppvisar variationer i fråga om effektivitet och resultat. Det gäller också institutionernas inbördes samarbete. Om de europeiska kulturerna verkligen för en fortlöpande dialog med varandra, där deras respektive identitet kommer till uttryck, skulle också de olika institutionerna på gemenskapsnivå och på nationell, regional och lokal nivå förbättras med avseende på funktionssätt, effektivitet och resultat.

2.5

EESK välkomnar avsikten att det europeiska kulturarvet skall bli inte bara välbekant utan också tillgängligt och användbart för alla, tack vare framsteg med avseende på utbildning, innovationer och lika möjligheter för alla samt med hjälp av gemenskapsstöd till den interkulturella dialogen och samordning av denna på nationell nivå.

2.6

Det är också positivt att samarbetet mellan medlemsstaterna i samband med europeiska året för interkulturell dialog bidrar till att uppfylla gemenskapsmålen. Därför stöder EESK planerna på att utse 2008 till europeiska året för interkulturell dialog.

2.7

Kommittén föreslår att året för interkulturell dialog skall utnyttjas till att inte hänföra skillnader, bristande jämlikhet, motsättningar och konflikter i ekonomiskt, socialt, miljömässigt och politiskt hänseende enbart till etniska och kulturella orsaker. Man kan undvika konflikter genom att bekanta sig med och acceptera mångfalden i vår kultur och använda den kulturella dialogen som verktyg, samt genom att kartlägga konfliktorsakerna.

2.8

I detta syfte och i linje med våra tidigare yttranden och tilläggsyttranden om kulturens sociala dimension ”insisterar [EESK] på att Europeiska unionen skall utgöra ett område för självbetraktelse och ifrågasättande av den kulturpolitik som förs i unionens samtliga medlemsländer. Ett område lämpat för en ny kulturell betraktelse av kulturen. Förberedelserna inför året för den interkulturella dialogen (år 2008) borde utgöra ett passande tillfälle för kommissionen att lägga fram en detaljerad rapport om dialogens verkliga omfattning, om nya alternativt gamla hinder förknippade med den, samt om de nya hypoteser som skulle kunna formuleras och leda till en verklig fördjupning av denna dialog. EESK är redo att bidra till utarbetandet av denna rapport, i synnerhet ur perspektivet av kulturens sociala dimension.” (1)

3.1

I egenskap av rådgivande organ till Europaparlamentet, rådet och kommissionen har EESK kunnat knyta speciella band mellan de olika europeiska kulturerna. Kommitténs ledamöter är EU-medborgare, som i arbetet med kommitténs yttranden respekterar och på ett balanserat sätt tar hänsyn till de olika sociala intressegruppernas intressen och respekterar varandras kulturer. På så vis bidrar de också till samförståndsbaserade beslut i EU-medborgarnas intresse. (2)

3.2

Med sitt aktiva bidrag till verksamheten inte bara på EU-nivå, utan också på nationell, regional och lokal nivå, representerar EESK-ledamöterna den interkulturella dialogen, samtidigt som de främjar och förverkligar denna inom det civila samhället.

3.3

EESK vill fästa Europaparlamentets, rådets och kommissionens uppmärksamhet på att respekt för kulturer utanför EU och för mångfalden i dessa inte uttryckligen tas upp bland gemenskapens mål. I anslutning till utarbetandet av målen hänvisar kommissionen till artikel 151 i EG-fördraget (medlemsstaternas skyldighet att visa varandra respekt). Även om man måste utesluta alla former av rättsliga ingrepp från Europeiska gemenskapens sida, bör Europeiska kommissionen och andra institutioner uppmana medlemsstaterna att främja respekten för kulturella skillnader och uppmuntra en fredlig dialog mellan de olika kulturerna.

3.4

Spänningar som härrör från konflikter mellan olika kulturer och religioner blir tyvärr alltmer betecknande för vår tid. Detta väcker frågan huruvida Europeiska unionen bör skriva in ömsesidig respekt mellan olika kulturer i fördraget. Konflikter och spänningar fäster också uppmärksamhet på det berättigade i att EU ständigt framhåller vikten av ömsesidig respekt de olika kulturerna emellan. ”I en tid som präglas av 'det europeiska medvetandets kris', kan främjandet av europeiska kulturvärden vara ett tecken på optimism och tillförsikt inför EU:s framtid. Därför måste det vara EU:s uppgift att i syfte att främja kulturturismen också utveckla den kulturella och religiösa dialogen med andra folk.” (3)

3.5

Grunden för den interkulturella dialogen bör framför allt vara att främja respekten för EU-medborgarnas olika kulturer, seder och traditioner.

3.6

EU-medborgarnas ökande rörlighet och det ständigt ökande antalet migrerande arbetstagare, ofta åtföljda av familjer eller släktingar, utgör skäl för att vidta riktade åtgärder för att främja respekten för kulturer och traditioner som skiljer sig från de som av hävd funnits i Europa. Detta åtagande bör fullgöras av EU-institutionerna och medlemsstaterna inom ramen för deras samordningsarbete.

3.7

Kommittén föreslår att man på grundval av de Unesco-dokument som vi tidigare hänvisat till skall stärka Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet genom att göra det till ett samordningsorgan på EU-nivå, som skulle underlätta tiotals miljoner invandrares kulturella integration i syfte att förbättra de olika kulturernas kännedom om och respekt för varandra.

3.8

Vi beklagar att det bland verktygen för att uppfylla målen i beslutsförslaget inte förekommer inrättande av ett ljud- eller bildmedium på EU-nivå som kan sända på invånarnas olika språk. Under tiden har kommissionen dock utarbetat sin vitbok om EU:s kommunikationspolitik, handlingsplanen för kommunikation och Plan D som i demokrati, dialog och debatt osv. Alla dessa dokument sätter dialogen med EU:s invånare i centrum. Privatägda elektroniska och tryckta medier räcker inte till för att genomföra gemenskapens mål fullt ut.

3.9

I ett flertal yttranden har EESK uttryckt sin oro över projektens finansiering, samt över möjligheterna att uppfylla målen för det ytterst ändamålsenliga koncept som de europeiska åren utgör, och på ett balanserat sätt göra åtgärderna fleråriga. (4)

Initiativet ”europeiska år” kräver i sig en utvärdering av hur kraven på allmänhetens uppmärksamhet och mer långsiktighet skall kunna balanseras och tillgodoses. Man kan inte gå ut med programmet för ett år i taget utan att följa upp detta och utan att säkerställa gemenskapsresurser även för de kommande åren. Samtidigt måste man också åtgärda den bristande jämlikhet som kan noteras i genomförandet. Därför inställer sig frågan om hur beslutsförslagets ettåriga målsättning skall kunna garantera ömsesidig kännedom om och acceptans för alla invånares kultur och institutioner.

3.10

Det är ingen tvekan om att målen för de europeiska åren för lika möjligheter för alla och interkulturell dialog samt för Europeiska kommissionens kommunikationsstrategi – med avseende på ett aktivt agerande från medborgarnas sida och demokratiskt deltagande – inte kan förverkligas i en rad olika ettåriga program. Därför krävs det samstämmiga program samt att man utnyttjar resurserna i syfte att göra det möjligt att uppfylla mer långsiktiga mål på ett kontinuerligt sätt.

3.11

Kommittén ställer sig tveksam till huruvida de oerhört viktiga målen skall kunna uppnås inom den föreslagna budgetramen. Den största delen av medlen i förslaget till budget går till att stödja gemenskapens verksamhet, och man kan fråga sig om de åtta programmen har rätt proportioner för att uppnå de fastställda målen. På detta sätt blir stödet för medborgarnas lokala initiativ osäkert.

3.12

Kommittén rekommenderar att kommissionen inte bara tar fram kvantitativa utan också kvalitativa indikatorer för att utvärdera hur målen med det Europeiska året har uppnåtts, och att den därvidlag tar hänsyn till den breda variationen inom den interkulturella dialogen. EESK åtar sig att bidra till detta arbete som representant för det civila samhället.

3.13

EESK rekommenderar att man på grundval av olika evenemang och insatser under Europeiska året för interkulturell dialog 2008 sammanställer en europeisk kulturencyklopedi, och på grundval av denna färdigställer en handbok för europeiska kulturer som kan ligga till grund för utvecklingen när det gäller det europeiska medborgarskapet. Samlingen av bästa praxis och handboken skulle vara oumbärliga när det gäller att främja integreringen av invandrade arbetstagare och deras familjemedlemmar.

4.1

EESK stöder de mål som formulerats i Unescos allmänna deklaration ”Den kulturella rikedomen i vår värld ligger i dialogens mångfald” (5) och i Konventionen om skydd för mångfalden i kulturella innehåll och konstnärliga uttryck (6) samt särskilt följande: ”att främja kulturmöten för att utveckla samverkan mellan kulturer i syfte att bygga broar mellan folken.”

4.2

Bland målen för Europeiska året för interkulturell dialog framträder konstnärliga uttryck för mänskliga känslor i olika former som några av de allra viktigaste formerna för det europeiska kulturarvet. Kunskap om och erkännande av olika kulturer kan inte skapas utan kunskap om, erkännande av och mottaglighet för den andres känslor och värderingar. Om den prioriterade målgruppen är ungdomar, kan särskilt inte en sund känslomässig utveckling lämnas obeaktad, och därför måste vi stödja initiativ till förmån för en utveckling av en mångkulturell medvetenhet.

4.3

Kommittén stöder förslaget enligt vilket man bör inrätta en dag för interkulturell dialog, vilken tidsmässigt kunde sammanfalla med den av Unesco tidigare utropade internationella dagen för kulturell utveckling, dvs. den 21 maj. Vid detta tillfälle skulle gemenskapens institutioner kunna dela ut ett symboliskt pris till sådana utbildningsinstitutioner och icke-statliga organisationer som har gått i spetsen när det gäller att få igång och genomföra en interkulturell dialog. Denna dag skulle även ge tillfälle till att anordna officiella evenemang.

4.4

Det är ytterst viktigt att icke-statliga organisationer, utbildningsinstitutioner och de europeiska medborgarna blir delaktiga i främjandet av den interkulturella dialogen. Därför skulle EESK i hög grad värdesätta inrättandet av ett sådant pris – låt vara ett symboliskt sådant – (vinnarna bland de europeiska medborgarna, icke-statliga organisationerna och utbildnings-institutionerna skulle även få möjlighet att använda logon för den interkulturella dialogens dag) som skulle belöna de europeiska medborgare, icke-statliga organisationer och utbildningsinstitutioner som har utmärkt sig när det gäller att främja den interkulturella dialogen, särskilt genom sådana initiativ där målet har varit att lära ungdomar hur viktigt det är att samhällsmedborgarna ömsesidigt respekterar värdet av varandras traditioner och kulturer, inte bara på lokal, regional eller nationell nivå utan även på gemenskapsnivå.

4.5

Kommittén är överens med kommissionen och Europaparlamentet om att de unga bör utgöra huvudmålgruppen för initiativ som syftar till att främja den interkulturella dialogen. Trots detta vill kommittén fästa EU-institutionernas uppmärksamhet vid att äldre åldersgrupper inte heller får glömmas bort.

5.1

För att främja ett effektivare genomförande av de mål som fastställs i förslaget till beslut betonar EESK vikten av att harmonisera och likrikta de mål och instrument som fastställts för Europeiska året för lika möjligheter (2007) och Plan D som i demokrati, dialog och debatt.

5.2

Med tanke på brokigheten hos de initiativ som de olika medlemsstaterna har tagit i syfte att främja dialogen mellan alla kulturer anser kommittén att EU-institutionerna bör inrätta ett organ för samordning av dessa initiativ med uppgift att harmonisera, främja och sprida dessa.

5.3

Bland lyckade interkulturella initiativ kan man nämna Leonardo da Vinci-programmet som främjar den europeiska utbildningsdimensionen på ett sådant sätt att man kan stödja utvecklingen av innovativa initiativ på området för yrkesutbildning, liksom projekt inom ramen för internationella partnerskap (7), Anna Lindh-stiftelsen (8) samt Euromedcafé, som främjar dialogen mellan de europeiska länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet (9).

5.4

Syftet med förslaget till beslut är att främja harmonisering och samordna den kulturella mångfalden samtidigt som man beaktar den ekonomiska globaliseringen. Förslaget innebär därför ett tydligt mervärde och en ny impuls för att uppnå den förnyade Lissabonstrategins mål.

5.5

EESK skulle vilja delta i följande samarbete med de icke-statliga organisationerna:

På grundval av ovanstående ämnar kommittén lägga fram ett kompletterande förslag i lämplig form.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/46

1.1

EESK stöder de åtgärder som föreslås av kommissionen i EU:s handlingsplan på handikappområdet 2006–2007.

1.2

EESK anser att kontrollen av direktivet om likabehandling i arbetslivet även i fortsättningen bör prioriteras under den period som omfattas av EU:s handlingsplan på handikappområdet.

1.3

EESK anmodar kommissionen att föreslå ett särskild direktiv om handikappfrågor i enlighet med genomförbarhetsstudien om att ta fram en antidiskrimineringslagstiftning på EU-nivå.

1.4

Den tydliga bristen på konkreta åtgärder i EU:s sysselsättningsstrategi är ett tydligt tecken på otillräckliga förpliktelser från EU:s sida. EU:s sysselsättningsstrategi var ett viktigt riktmärke för att testa i vilken omfattning EU och medlemsstaterna känner sig förpliktade att följa EU:s handlingsplan på handikappområdet. Samtliga parter misslyckades i detta test. De nya målsättningarna i EU:s sysselsättningsstrategi bör innebära en ökad integrering av handikappfrågor i sysselsättningsriktlinjerna och de nationella reformprogrammen.

1.5

EU måste förplikta sig att verka för ökad integration av handikappaspekterna i följande initiativ:

1.6

EESK beklagar att det finns en brist på intresse hos medlemsstaterna när det gäller att integrera handikappfrågorna i arbetet med att utforma den nationella politiken. Styrkan hos EU:s handlingsplan på handikappområdet bygger på nationalstaternas intresse av att anta handlingsplanens principer.

1.7

EESK uppmanar också övriga gemenskapsinstitutioner att anta handlingsplanens målsättningar på europeisk nivå. Satsningarna på internkommunikation och ökad medvetenhet bör resultera i att handikappfrågorna blir mera synliga i EU:s politik.

1.8

Organisationer på EU-nivå, såsom Europeiskt handikappforum och andra representativa icke-statliga organisationer, bör fortsätta sitt arbete med stöd inom ramen för det nya Progressprogrammet.

1.9

I fråga om den framtida dagordningen anmodar EESK kommissionen att beakta följande frågor:

2.1

Det är med stort intresse som EESK mottagit detta meddelande (2).

2.2

EU:s handlingsplan (3) antogs 2003 som en flerårig handlingsplan som skulle gälla från 2004 till 2010. Den syftar till att integrera handikappfrågor i EU:s politik på samtliga områden och till att utforma konkreta åtgärder för att integrera funktionshindrade personer i samhället.

2.2.1

Under den första etappen prioriterades frågan om att förbättra funktionshindrade personers tillträde till arbetsmarknaden, användning av IT samt offentliga byggnaders tillgänglighet.

2.2.2

Under den andra etappen fokuserar åtgärderna på att bidra till ett aktivt samhällsdeltagande bland funktionshindrade personer, förbättra tillgången till vård- och stödtjänster av hög kvalitet, främja olika varors och tjänsters tillgänglighet samt att öka EU:s analytiska kapacitet.

2.3

Enligt EU:s handlingsplan på handikappområdet skall en rapport om de funktionshindrade personernas situation utarbetas vartannat år, med syftet att se över de olika målsättningarna och analysera de funktionshindrades situation under den aktuella referensperioden.

2.4

EESK beklagar att denna tvåårsrapport nu omvandlats till ett kort meddelande. Den första delen av meddelandet utgörs av den tvåårsrapport som omfattar perioden 2004–2004 och den andra delen är handlingsplanen för den andra etappen 2006–2007.

2.4.1

Den information som presenteras i bilagorna till meddelandet är av stort intresse för utvärderingen. EESK beklagar dock att informationens omfattning är begränsad, eftersom analysen inte omfattar samtliga initiativ som genomförs runtom i EU. Medlemsstaterna borde ha tillhandahållit mer information i det frågeformulär som kommissionen utarbetat med anledning av rapporten.

2.4.2

EESK beklagar att informationen i bilagorna ännu inte översatts till EU:s samtliga officiella språk förutom engelska.

2.5

Funktionshindrade personer utgör 10 % av befolkningen och denna andel ökar med anledning av att vi blir allt äldre. Detta innebär att det finns över 50 miljoner funktionshindrade personer i den utvidgade Europeiska unionen (4).

2.6

Funktionshindrade personer – män och kvinnor, pojkar och flickor – utgör en mycket skiftande, icke-homogen grupp. Denna mångfald bör beaktas på samtliga nivåer när politiken utformas.

2.7

EESK har regelbundet framfört sitt starka stöd för att personer med funktionshinder integreras till fullo i samhället, och kommittén har efterlyst ett särskilt direktiv om handikappfrågor (5).

2.8

Kommittén framförde vissa konkreta rekommendationer i sitt yttrande om handlingsplanen 2004–2006 (6). EESK konstaterar att kommissionen tagit fasta på vissa rekommendationer. Dessvärre valde kommissionen också att bortse från många förslag, bland annat förslaget om ett särskilt direktiv om funktionshinder och om att integrera handikappaspekten i EU:s sysselsättningsstrategi.

2.9

EESK har analyserat denna handlingsplan mot bakgrund av de förhandlingar som för närvarande förs inom FN:s konvent för funktionshindrade personers rättigheter. (7)

3.1

EESK instämmer i att de målsättningar som fastställts för den andra etappen av EU:s handlingsplan på handikappområdet är mycket viktiga.

3.2

EESK anser att kommissionen bör eftersträva ett socialt synsätt på funktionshinder när denna fråga behandlas i kommissionens olika dokument, eftersom detta skulle göra det möjligt att främja användandet av ett mer neutralt och integrationspräglat språk på det breda område som gäller handikappfrågor. I vissa översättningar från engelska av en del av kommissionens dokument används ett språk som inte helt ligger i linje med ett socialt synsätt på funktionshinder.

3.3

EESK håller med kommissionen om att bristen på relevant statistik avseende funktionshindrade personer är ett problem, eftersom sådan statistik är nödvändig när man skall utforma framtida politiska åtgärder på detta område. Befintlig forskning omfattar endast funktionshindrade personer som är aktiva/sysselsatta, och omfattar inte majoriteten av personer med funktionshinder (personer på institutioner, barn).

3.4

EESK ser med oro på den klyfta som skiljer icke-funktionshindrade och funktionshindrade personer åt i sysselsättningshänseende. Eurostat konstaterade år 2003 att funktionshindrade personers deltagande på arbetsmarkanden är mycket lägre än för övriga grupper: 78 % av samtliga svårt funktionshindrade personer i åldern 16–64 år ingår inte som en del av arbetskraften. Denna siffra skall jämföras med 27 % för dem utan något långvarigt hälsoproblem eller funktionshinder. Även bland svårt funktionshindrade personer som ingår som en del av arbetskraften är arbetslösheten nästan dubbelt så hög jämfört med personer utan funktionshinder. Endast 16 % av dem som har nedsatt arbetsförmåga får någon form av hjälp för att kunna arbeta (8).

3.5

I vissa avseenden håller EESK inte helt med om några av de skäl som anges i kommissionens rapport som förklaring till varför dubbelt så många personer med funktionshinder inte utgör en del av arbetskraften i jämförelse med resten av befolkningen. Att ange ”bidragsfällor” (9) som ett skäl är inte tillräckligt, och man lägger därmed hela ansvaret på den funktionshindrade personen.

3.5.1

Bakom den negativa statistiken ligger mer komplicerade hinder, såsom en ovilja bland arbetsgivare, arbetsplatser som inte anpassats till funktionshindrade personers behov, ojämlikt tillträde till arbetsmarknaden, bristfälligt stöd för att kunna leva ett självständigt liv (personlig eller materiell assistans), diskriminering i fråga om transporter, utbildning, tillgång till varor och tjänster, IT, m.m. Även om 43,7 % av dem som svarade på enkäten anser att de skulle kunna arbeta om de får rätt stöd, är det i verkligheten endast 15,9 % som faktiskt får ett sådant stöd (10).

3.5.2

EESK anser följaktligen att man vid en översyn av de sociala trygghetssystemen och av sysselsättningssystemen bör väga in de mycket komplicerade anledningarna till att en funktionshindrad person inte får tillträde till eller har möjligt att stanna kvar på arbetsmarknaden (11).

3.6.1

EESK ser positivt på att kommissionen i högre grad satsar på att kontrollera och genomföra sysselsättningsdirektivet (12). Kontrollen bör ske i samarbete med arbetsmarknadens parter och representativa icke-statliga organisationer. Kommittén är övertygad om att sysselsättningsdirektivet, som innehåller förbud mot olika typer av diskriminering på arbetsmarknaden, bl.a. på grund av funktionshinder, är ett lagstiftat krav och inte bara en rättighet som kan hävdas. Kommissionen har såsom direktivets väktare en central roll att spela när det gäller att se till att direktivet genomförs på ett effektivt sätt.

3.6.2

EESK håller inte med kommissionen om att frågan om funktionshinder tydligt framgår i EU:s sysselsättningsstrategi  (13). Integrationen av handikappfrågor i sysselsättningsstrategin har skett i mindre utsträckning än vad som är önskvärt, i synnerhet som denna dimension helt glömts bort i de nationella reformprogrammen.

3.6.3

Kommittén har redan uttalat sitt stöd för kommissionens förordning om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt sysselsättningsstöd  (14) och de undantag för statligt stöd som syftar till integration av funktionshindrade personer på den reguljära arbetsmarknaden.

3.6.4

EESK rekommenderar att arbetsmarknadens parter vidtar ytterligare åtgärder för att främja sysselsättningen av funktionshindrade personer. Arbetsmarknadens parter redogjorde för sina initiativ på detta område år 2004 (15).

3.6.5

EESK stöder också de åtgärder som vidtas med stöd av Europeiska socialfonden i syfte att integrera funktionshindrade personer på arbetsmarknaden. Initiativet Equal har varit till stor nytta när det gäller att eftersträva lika möjligheter för funktionshindrade personer. De nya ramarna för Europeiska socialfonden bör utformas med hänsyn till vissa principer som glömts bort i den nuvarande lagstiftningen, såsom principen om tillgänglighet och design för alla samhällsmedborgare i projekt som finansieras av Europeiska socialfonden.

3.6.6

EESK gläder sig åt att kommissionen tagit initiativ till en handlingsplan mot diskriminering  (16).

3.6.7

EESK anser att andra initiativ, t.ex. Equality-toppmötet och Europeiska året för lika möjligheter 2007 måste åtföljas av viktiga politiska beslut samt olika former av åtgärder och lagstiftning.

3.6.8

EESK beklagar att de funktionshindrade personernas intresseorganisationer på nationell nivå generellt sett inte har inbegripits i utarbetandet av de nationella reformprogrammen. Den reviderade Lissabonagendan bör genom en tydligare skrivning betona det civila samhällets deltagande, så att Lissabonmålen lättare kan uppnås.

3.6.9

EESK anser att en dialog med det civila samhället – arbetsmarknadens parter och andra relevanta intresseorganisationer – på såväl europeisk som nationell nivå – är viktig för sysselsättningsstrategiernas effektivitet. Det är av största betydelse att inkludera representanter för olika handikapporganisationer.

3.7.1

I sitt yttrande om Europeiska handikappåret uppmanar EESK kommissionen att i sin kommande tvåårsrapport om situationen för funktionshindrade personer utvärdera uppföljningen av de politiska åtaganden som gjordes under handikappåret – framför allt av rådets resolutioner om sysselsättning, utbildning, e-tillgänglighet och kultur – och att utarbeta rekommendationer om hur man kan integrera handikappfrågor i den öppna samordningsmetoden inom ramen för Lissabonstrategin  (17).

3.7.2

EESK välkomnar bästa praxis i fråga om förordningen om flygpassagerares rättigheter, där fördelarna med att inkludera handikappfrågorna är tydliga.

3.7.3

Kommittén välkomnar de landvinningar (18) som gjorts när det gäller funktionshindrade personers möjligheter att få tillgång till IT samt övriga initiativ (19). Det finns andra områden där man skulle ha kunnat nå större framsteg, t.ex. i frågan om ett regelverk för telekommunikationer och TV-sändningar.

3.7.4

EESK anser att EU:s strukturfonder är ett instrument som EU bör använda för att främja vissa grundläggande principer. Icke-diskriminering och tillgänglighet bör inkluderas i strukturfondernas bestämmelser och programplanering. Funktionshinder bör ses som en övergripande fråga när åtgärder vidtas inom ramen för strukturfonderna.

3.7.5

EESK ser med oro på de olika skyddsnivåerna när det gäller funktionshindrade personers rättigheter i EU. Skyddets och rättigheternas omfattning för en privatperson beror på i vilket land vederbörande är bosatt.

3.7.6

Kommissionen ser också med oro på att vissa aspekter av diskriminering av funktionshindrade personer undviks eller inte behandlas på ett tillräckligt utförligt sätt i rapporten om den första etappen av EU:s handlingsplan på handikappområdet. Diskrimineringen av funktionshindrade personer borde t.ex. ha analyserats med utgångspunkt i en mängd olika faktorer såsom kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, ålder eller sexuell läggning  (20). Frågan om funktionshindrade personers rätt till ett självständigt liv borde också ha behandlats.

EESK anser att funktionshinder inte är den enda avgörande faktorn när funktionshindrade personer diskrimineras, samt att andra förhållanden också kan påverka situationen och få konsekvenser för dessa personers livskvalitet.

4.1

Kommissionen har fastställt ett antal nya målsättningar för den andra etappen. EESK anser det vara positivt att målsättningarna även i fortsättningen inriktas på funktionshindrade personers viktigaste problem.

4.2

EESK håller inte med om uttalandet att ”man har lyckats integrera handikappfrågorna på vissa områden som sysselsättning, IT och utbildning (e-lärande)”. Detta står helt i strid med innehållet i de s.k. Joint Inclusion Reports, där det framhålls att inga påtagliga förbättringar av situationen kan konstateras och att framstegen på det ekonomiska planet i bästa fall kan bedömas vara blandade. Det finns tydliga bevis på att man i analysen av Lissabonstrategin kunnat konstatera en klyfta mellan det som medlemsstaterna förpliktar sig att göra i form av allmänna målsättningar och de åtgärder som faktiskt vidtas för att genomföra politiken (21).

4.3

EESK anser att EU:s högnivågrupp för handikappfrågor är mycket viktig för genomförandet av EU:s handlingsplan på handikappområdet och menar att denna grupps ställning bör stärkas. Gruppen bör ges i uppdrag att ta fram konkreta resultat och rekommendationer som därefter bör överlämnas till rådet för godkännande.

4.3.1

EESK ställer sig helt bakom förslaget att inbegripa Europeiskt handikappforum och andra viktiga handikapporganisationer i högnivågruppens diskussioner, så att handikapprörelsen får göra sin röst hörd när EU:s politik på handikappområdet utformas.

4.4

EESK gläder sig åt att kommissionen avser att vidta åtgärder för att inleda ett överträdelseförfarande mot de medlemsstater som ännu inte genomfört rådets direktiv 2000/78 om likabehandling i arbetslivet på ett korrekt sätt i den nationella lagstiftningen (22).

4.5.1

Den andra etappen av EU:s handlingsplan på handikappområdet fokuserar på åtgärder som syftar till att aktivt integrera funktionshindrade personer i samhället och bygger på medborgardefinitionen av begreppet funktionshinder (23). Detta innebär att funktionshindrade har samma rätt att göra samma val och ha samma kontroll över sin vardag som personer som inte är funktionshindrade.

4.6.1

EESK har i sitt tidigare yttrande påpekat att funktionshindrade personer inte omnämns i den nya omarbetade Lissabonstrategin  (24).

4.6.2

EESK vill dock varna för att det inte går att öka sysselsättningen bland funktionshindrade personer om man inte samtidigt förbättrar nuvarande arbetsförhållanden och bekämpar diskriminering på områden såsom utbildning, transporter, IT, tillgång till varor och tjänster osv.

4.6.3

EESK anser att översynen av målsättningarna för EU:s sysselsättningsstrategi måste inbegripa handikappfrågor. Annars kommer skyddet för funktionshindrade personer även fortsättningsvis att vara mycket svagt.

4.6.4

EU:s strukturfonder måste på ett kraftfullt sätt bidra till integrationen av funktionshindrade personer genom att tillämpa principen om icke-diskriminering och tillgänglighet för personer med funktionshinder. Under den kommande programplaneringsperioden för strukturfonderna måste åtgärder vidtas som förhindrar uppkomsten av nya hinder. Strukturfonderna bör också medverka till ökad samhällsintegration.

4.6.5

Kommissionens nya förordning om undantag för sysselsättnings- och fortbildningsstöd måste bidra till att skapa ett rättvist system som uppmuntrar personer med funktionshinder att delta i arbetslivet. Under den nya översynen bör förfarandena förenklas, så att det blir lättare för arbetsgivare att få stöd för funktionshindrade arbetstagare.

4.6.6

Företag inom den sociala ekonomin kan ge ett mycket värdefullt bidrag när det gäller att integrera personer med funktionshinder på arbetsmarknaden.

4.7.1

EESK håller med kommissionen om att denna fråga är mycket viktig.

4.7.2

EESK anser att samtliga åtgärder som avser att förbättra de funktionshindrades livssituation runtom i Europa bör bygga på grundläggande mänskliga rättigheter såsom

4.7.3

EESK välkomnar därför kommissionens garantier att stödja arbetet med att ge funktionshindrade personer ett självständigt liv och med avinstitutionaliseringen av funktionshindrade som bor på stora institutioner.

4.7.3.1

EESK anmodar kommissionen att se till att alla personer som berörs av frågan om ett självständigt liv, t.ex. offentliga myndigheter på nationell nivå, organisationer som representerar personer med funktionshinder och EU, deltar aktivt i processen.

4.7.3.2

Frågan om ett självständigt liv handlar inte bara om att leva i samhället, utan också om att vara en jämlik samhällsmedlem. Med begreppet avses ett fullständigt samhällsdeltagande i alla avseenden.

4.7.3.3

EESK anser att samtliga åtgärder som syftar till att se över vården bör underlätta möjligheterna till ett självständigt liv för personer med funktionshinder. En särskild målsättning i fråga om avinstitutionalisering och utveckling av andra alternativ i närmiljön skulle kunna vara en del av en ny strategi för långsiktig vård och en del av en ny strategi för det sociala trygghetssystemet. Alternativen bör omfatta initiativ såsom personliga assistenter, handikapphjälpmedel, stödtjänster, information, handledning och möjligheten för funktionshindrade personer att själv påverka sin vård.

4.7.4

EESK efterlyser bättre standarder för kvaliteten på den vård som erbjuds personer med funktionshinder. Dessa standarder bör tas fram i samarbete med olika handikapporganisationer. Samtliga modeller för vård- och stödtjänster i EU bör bygga på kvalitet, kontinuitet, tillgänglighet och hållbara finanser.

4.7.5

Den öppna samordningsmetoden för vård bör också ta hänsyn till de funktionshindrades behov och deras grundläggande rättigheter i fråga om tillgång till vård.

4.8.1

EESK välkomnar förordningen om rättigheter för flygpassagerare med nedsatt rörlighet samt de initiativ som tagits mer generellt inom transportområdet (järnväg, bussar och sjöfart) och i fråga om turism. Allt detta kommer att underlätta den fria rörligheten för personer med funktionshinder.

4.8.2

Tillgång till ny teknik är av avgörande betydelse när man skall överbrygga den digitala klyfta som delar det europeiska samhället. EU måste se till att projekt inom det sjunde ramprogrammet leder till bättre forskning om ny teknik, handikapphjälpmedel och design av alla varor och tjänster.

4.8.3

EESK anser att de funktionshindrade konsumenternas behov när det gäller att få tillgång till varor och tjänster i EU bör tas i beaktande i de nuvarande förhandlingarna om tjänstedirektivet för inre marknaden.

4.8.4

EESK rekommenderar kommissionen att i sitt kommande meddelande om tjänster av allmänt intresse inom den sociala sektorn och vården behandla principerna om kontinuitet, tillgänglighet och en europeiska kvalitetsstandarder samt hållbara finanser.

4.9.1

Europeiska unionen måste ha den förmåga som krävs för att kunna bedöma funktionshindrade personers situation.

4.9.2

EESK anser att mer tillförlitlig och jämförbar statistisk skulle kunna tas fram för personer med funktionshinder. Den statistik som utarbetas inom EU i dag omfattar analyser som bygger på kön och ålder. Det är av största betydelse för analysen av de funktionshindrade personernas situation och den framtida politiken att den statistik som tas fram på EU-nivå bryts ner i hög grad.

4.9.3

Det krävs ytterligare akademisk forskning med särskild inriktning mot de behov som påtalats av personer med funktionshinder samt en bättre analys av frågan om diskriminering på flera grunder.

8.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 185/52

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beklagar att de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken 2007–2013 lades fram ett år efter förslagen till budgetplan och strukturfondsförordningar för samma period, i stället för samtidigt eller tidigare. Under dessa förhållanden ter sig riktlinjerna mer som kompletterande bestämmelser än som de vägledande dokument de borde utgöra.

1.2

Denna försening är särskilt beklaglig eftersom behovet av riktlinjer är angeläget mot bakgrund av de både många och komplexa sammanhållningsfrågorna inför perioden 2007-2013: uppföljningen av utvidgningarna, konsolideringen av euron och återhämtningen av förseningarna i Lissabonstrategin mot bakgrund av en allt snabbare globalisering. Trots en otillräcklig tillväxt, stora skillnader mellan medlemsstaterna och en alltför begränsad gemenskapsbudget har EU vissa fördelar, men dessa är snarare potentiella än konkreta (konsolidering av den utvidgade inre marknaden, framtidsinfrastrukturer och anpassningsreformer).

1.3

EESK anser inte att sambanden mellan de strategiska riktlinjernas prioriteringar och strukturfondernas målsättningar är tydliga, och villkoren för deras genomförande bör klargöras. När det gäller den första prioriteringen, som syftar till att göra investeringar mer attraktiva, ställs den centrala frågan om behovet av att öka tilltron till EU:s egen utveckling. I anslutning till den andra prioriteringen, till stöd för innovation och entreprenörskap, väcks frågan om den ständiga bristen på anpassning av gemenskapsinstrumenten (bristen på framsteg när det gäller gemenskapspatenträtten, luckorna i den europeiska företagsstadgan och åtgärder inom ramen för fonderna, vilka i alltför stor utsträckning inskränker sig till subventioner). Den tredje prioriteringen, som syftar till att skapa fler arbetstillfällen, ställer frågan om hur man mot bakgrund av globaliseringens påtryckningar skall komma i kapp eftersläpningarna i Lissabonstrategin och den fortfarande avlägsna optimeringen av den ekonomiska och sociala inre marknaden.

1.4

EESK är bekymrad över svagheterna i den gemenskapsbudget som Europeiska rådet i december 2005 lade fram för perioden 2007–2013: det tak som fastställdes till 1,045 % av bruttonationalinkomsten (dvs. 0,36 % för sammanhållningsbudgeten) innebär en lägre nivå än före utvidgningen från 15 till 25 medlemsländer, trots att problemen med interna skillnader och internationell konkurrens har ökat betydligt. Därför är den centrala fråga som de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken 2007–2013 bör ge svar på följande: Hur skall man kunna göra mer med mindre? Som svar rekommenderar EESK att man diversifierar de sammanhållningspolitiska instrumenten, att man i högre grad koncentrerar insatserna och att man moderniserar förvaltningen.

1.5

EESK anser att man bör diversifiera de sammanhållningspolitiska instrumenten genom innovativt nytänkande när det gäller EU:s finansiella åtgärder.

1.5.1

Strukturfonderna bör kunna använda sig av andra instrument än bidrag, exempelvis lån, subventioner, lånegarantier, stöd till riskkapital och riskkapital, i direkt samarbete med EIB eller EIF.

1.5.2

En sådan omstrukturering skulle, på en mycket bredare front än enbart programmet Jeremie, åstadkomma en multiplikatoreffekt av fonderna, vilket skulle komplettera investeringarna av offentligt och privat kapital bättre och uppväga den blygsamma budgeten.

1.5.3

EESK ser positivt på en kraftig ökning av EU:s möjligheter att ge lån och garantier, ett stärkt partnerskap med bank- och finanssektorn och en motsvarande anpassning av de nya strukturfondsförordningarna. För att förverkliga dessa tre villkor måste Europeiska kommissionen snabbt lägga fram förslag i denna riktning.

1.6

EESK rekommenderar att man i högre grad koncentrerar strukturfondsåtgärderna i enlighet med EU:s prioriterade intressen.

1.6.1

Förutom att fullfölja och intensifiera det direkta stödet till de städer och regioner som har störst behov, innebär detta att man i samarbete med offentlig-privata partnerskap bör stärka finansieringen av de transeuropeiska infrastrukturnäten och stödet till gränsregionerna.

1.6.2

Mot denna bakgrund föreslår EESK att det skall göras en omfattande omprövning av budgeten för de transeuropeiska näten, eftersom denna försummades i december 2005 trots Lissabonstrategins målsättningar.

1.6.3

Detta förutsätter även att gemenskapsstödet i större utsträckning används för att hjälpa medlemsstaterna att bättre genomföra gemenskapens riktlinjer, beslut och åtaganden, antingen det rör sig om att införliva direktiv eller genomföra Lissabonstrategin. Framför allt bör budgeten för stöd till utbildning, som också förbisågs i december 2005, ändras.

1.7

Avslutningsvis rekommenderar EESK att man moderniserar förvaltningen av sammanhållningspolitiken och främjar bättre insyn och växelverkan.

1.7.1

Detta förutsätter att gemenskapsstödet, i likhet med det statliga stödet, är helt förenligt med den europeiska konkurrenspolitiken.

1.7.2

Det kräver också en ökad medverkan av det organiserade civila samhällets aktörer, framför allt arbetsmarknadsparterna, vid utarbetandet och förvaltningen av den europeiska sammanhållningspolitiken.

1.7.3

EESK efterlyser därför att medverkan av aktörer i näringsliv och samhälle uttryckligen skall ingå i de strategiska riktlinjerna. Villkoren för genomförandet i de olika medlemsstaterna bör preciseras i bilagor till planerings- och revideringsdokumenten.

2.1

Det meddelande från kommissionen som antogs den 5 juli 2005 om sammanhållningspolitikens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013 kompletterar en rad tidigare förslag.

2.1.1

Riktlinjerna för gemenskapsbudgeten 2007–2013, som presenterades den 17 februari 2004, har utarbetats med utgångspunkt i en gemenskapsbudget baserad på 1,14 % av bruttonationalinkomsten.

2.1.2

Förslagen till ändringar i strukturfondsförordningarna (Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden) för perioden 2007–2013 lades fram den 14 juli 2004 (1): Kommissionen satte upp tre målsättningar för fonderna:

2.1.2.1

Ett konvergensmål, som en uppföljning av nuvarande mål 1 till förmån för EU:s mindre utvecklade regioner, i synnerhet de regioner vars BNP är lägre än 75 % av EU:s genomsnitt: 78,54 % av fondmedlen anslås till detta mål.

2.1.2.2

Ett mål för regional konkurrenskraft och sysselsättning, som följer upp nuvarande mål 2, till förmån för EU:s övriga regioner, framför allt för att stödja genomförandet av Lissabonstrategin och öka sysselsättningen: 17,22 % av fondmedlen anslås till detta mål.

2.1.2.3

Ett mål om territorialt europeiskt samarbete, som uppföljare till det nuvarande Interreg-programmet: 3,94 % av fondmedlen anslås till detta mål.

2.1.3

Dessutom lade kommissionen den 14 juli 2004 fram ett förslag till stadga för europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete som syftar till att underlätta sådana initiativ inom gemenskapen (2).

2.2

När kommissionen den 5 juli 2005 presenterade de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken 2007–2013 betonades tre prioriteringar. De skiljer sig från ovannämnda målsättningar för strukturfonderna, även om det finns vissa överensstämmelser:

2.2.1

Den första prioriteringen i de strategiska riktlinjerna syftar till att göra investeringar mer attraktiva.

2.2.2

Den andra prioriteringen syftar till att öka innovationen och företagsamheten.

2.2.3

Den tredje prioriteringen syftar till att stödja skapandet av nya arbetstillfällen.

2.3

De strategiska riktlinjerna skall genomföras utifrån nationella strategiska referensramar som i ett senare skede skall utarbetas av kommissionen, medlemsstaterna och regionerna.

2.4

Presentationen av de strategiska riktlinjerna var den sista etappen i diskussionen om ett övergripande paket om sammanhållningspolitiken 2007–2013. Det hade emellertid varit mer logiskt om kommissionen hade öppnat debatten om sammanhållningspolitiken med att presentera dessa strategiska riktlinjer, som syftar till att fastställa en övergripande politisk ram. I stället inledde man med att lägga fram förslag till fondförordningar som bör kunna fungera som tillämpningsanvisningar. Avsaknaden av samordning, som skulle ha gett de strategiska riktlinjerna en tydlig ledande roll i stället för att som nu låta dem utgöra ett komplement, gör att det finns risk för att den europeiska sammanhållningspolitikens mervärde försvagas och att man uppmuntrar till en åternationalisering av utvecklingsstrategierna. Detta skulle vara till stor skada för EU:s samstämmighet, konkurrenskraft och ekonomiska och sociala effektivitet.

2.5

Diskussionen om riktlinjerna för budgetförfarandet för 2007–2013 och fondförordningarna för samma period inleddes under svåra förhållanden, kännetecknade av påtagliga meningsskiljaktigheter mellan de 25 medlemsstaterna avseende beloppen och tilldelningen. Efter ett första misslyckande i juni 2005 uppnådde Europeiska rådet den 17 december 2005 en budgetöverenskommelse på mycket mer återhållsamma grunder: budgettaket 2007–2013 fastställdes till 1,045 % av BNI. 252 miljarder euro, dvs. 82 % anslogs till konvergensmålet, 48,5 miljarder, dvs. 15,5 %, anslogs till konkurrens- och sysselsättningsmålet, och 7,5 miljarder, dvs. mindre än 2,5 %, anslogs till målet om europeiskt territoriellt samarbete.