Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om miniminormer för brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av brottsoffer /* KOM/2011/0275 slutlig - 2011/0129 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND Det här förslaget
ingår i ett lagstiftningspaket som är avsett att stärka brottoffrens
rättigheter i EU och som även innehåller två andra delar, nämligen ett
meddelande om stärkta rättigheter för brottsoffer i EU och ett förslag till
förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga
förfaranden. Europeiska
kommissionen anser att skyddet av brottsoffer och inrättandet av miniminormer
är en strategisk prioritering[1] i
enlighet med Stockholmsprogrammet och dess handlingsplan[2]. Dessa dokument sätter brottsoffren högt på
EU:s dagordning och lägger en fast grund för behovet och avsikten att skapa en
integrerad och samordnad syn på brottsoffer och deras situation, i enlighet med
RIF-rådets slutsatser från oktober 2009[3]. Ett av Europeiska
unionens mål är att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa, vilket förutsätter ömsesidigt erkännande av domar och andra beslut av
rättsliga instanser i civilmål och brottmål inom EU. Kommissionens rapport om
EU-medborgarskapet av den 27 oktober 2010[4]
försöker undanröja hindren för EU-medborgarnas möjligheter att utöva sina
rättigheter. Arbetet med att stärka brottoffrens rättigheter samt de
misstänktas eller tilltalades processuella rättigheter i straffrättsliga
förfaranden är ytterligare en apsekt av denna ambition. EU har redan
vidtagit åtgärder avseende brottsoffers rättigheter i straffrättsliga
förfaranden inom ramen för rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om
brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden. Förbättringar har gjorts
på området men målen i rådets rambeslut har inte uppfyllts helt och hållet. Europaparlamentet
har också uppmanat rådet att anta en övergripande rättslig ram för att ge
brottsoffren ett så brett skydd som möjligt.[5]
I Europaparlamentets resolution av den 26 november 2009[6] om avskaffande av våld mot kvinnor uppmanade
parlamentet medlemsstaterna att förbättra den nationella lagstiftningen och
politiken mot alla former av våld mot kvinnor och angripa orsakerna till våldet
mot kvinnor, inte minst genom förebyggande åtgärder; vidare uppmanade
parlamentet EU att garantera alla våldsoffer rätt till hjälp, skydd och stöd.
Även i förklaring 19 i protokollen till Fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt uppmanas medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för
att förhindra och bestraffa alla former av våld i hemmet samt att stödja och
skydda brottoffren. Rättsligt
samarbete på det straffrättsliga området inom EU bygger på principen om
ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga beslut. Ömsesidigt
erkännande kan bara fungera effektivt i en anda av förtroende, där inte bara de
rättsliga myndigheterna utan alla som berörs av den straffrättsliga processen
och andra som har legitima intressen i den kan förlita sig på att alla
medlemsstater har adekvata bestämmelser och tillämpar dem korrekt. Om inte
brottsoffer kan förlita sig till enhetliga miniminormer inom hela EU kan detta
förtroende minska på grund av problem med behandlingen av brottsoffren eller på
grund av skillnader i de processrättsliga bestämmelserna. Gemensamma
miniminormer bör därför utmynna i ökat förtroende för alla medlemsstaters
straffrättsliga system, vilket i sin tur bör bidra både till ett effektivare
rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende och till främjandet av
de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. De bör även bidra till att
minska hindren för medborgarnas fria rörlighet eftersom gemensamma miniminormer
ska tillämpas på alla brottsoffer. Förenlighet med
Europeiska unionens politik och mål på andra områden Förslaget syftar
till att se till att brottsoffrens olika behov, som spänner över en rad av EU:s
övriga politikområden, respekteras och uppfylls. Skyddet av brottsoffrens
rättigheter är en avgörande del i många av EU:s politikområden eller rättsakter
som tar upp människohandel, sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande av
barn, våld mot kvinnor, terrorism, organiserad brottslighet och trafikbrott. Förslaget ska bygga vidare på och komplettera
befintliga bestämmelser, i synnerhet rådets direktiv 2011/36/EU om förebyggande
och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer[7], rådets direktiv om bekämpande av sexuella
övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi[8], som för närvarande är under förhandling
eller rådets rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism[9] i dess ändrade lydelse enligt rådets
rambeslut 2008/919/RIF av den 28 november 2008[10].
Förslaget ska fastställa miniminormer för brottsoffrens rättigheter som ska
förbättra den allmänna situationen för skyddet av brottsoffer i EU:s
lagstiftning och politik. De särskilda behoven för vissa grupper av människor
som fallit offer för en viss typ av brott regleras i särskilda bestämmelser
till exempel om terrordåd, människohandel, sexuella övergrepp och sexuellt
utnyttjande av barn och barnpornografi, medan det här förslaget innehåller en
övergripande ram för att hantera alla typer av brottsoffers behov, oavsett
vilken typ av brott som ägt rum, omständigheterna i övrigt eller den plats där
brottet förövats. Bestämmelserna i det här förslaget är förenliga med
hållningen på de tidigare nämnda politikområdena. Det här direktivet påverkar inte
bestämmelserna i andra EU-rättsakter som är specifikt inriktade på de särskilda
behov som sårbara brottsoffer har. I synnerhet ska myndiga offer för
människohandel omfattas av de åtgärder som anges i rådets direktiv 2011/36/EU,
som motsvarar de åtgärder som anges i artiklarna 12, 20b, 21.3a, 21.3c, 21.3d i
det här direktivet; barn som fallit offer för människohandel ska omfattas av de
åtgärder som anges i rådets direktiv 2011/36/EU och som motsvarar de åtgärder
som fastställs i artiklarna 12, 20, 21.2 a–c, 21.3 och artikel 22 i det här
direktivet; Barn som fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering
och barnpornografi ska omfattas av de åtgärder som anges i rådets direktiv
[….]/[..]/EU [om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell
exploatering av barn och barnpornografi] som motsvarar de åtgärder som anges i
artiklarna 12, 20, 21.2 a–c, 21.3 och artikel 22 i det här direktivet. De som fallit
offer för terrordåd ska omfattas av bättre system för att identifiera deras
behov, informera dem om förfaranden och erbjuda lämpligt skydd i samband med
förfarandena. Även om den här åtgärden inte särskilt avser alla de många behov
som trafikoffer har kommer dock ökad medvetenhet och bättre kulturella
attityder bland rättstillämparna tillsammans med lämpliga bedömningar att göra
det lättare att se till att deras behov uppfylls, i synnerhet när det gäller
bemötande och behandling innan något brott konstaterats. I likhet med de
åtgärder som vidtagits avseende offer för människohandel, sexuella övergrepp,
sexuell exploatering av barn och barnpornografi hanterar förslaget särskilt
sårbara offers behov på ett konsekvent sätt. Åtgärder övervägs
även för särskilda kategorier av brottsoffer, däribland offer för terrorism och
organiserad brottslighet. I synnerhet bör luckor i den gällande lagstiftningen
om skydd av terroroffer analyseras för att förbättra deras situation i EU. Gällande
bestämmelser –
Bestämmelser om människohandel och skydd av dess
offer har införts i rådets direktiv 2011/36/EU, med särskild inriktning på barn
som är särskilt sårbara för människohandel.[11]
–
Bestämmelser om bekämpande av sexuella övergrepp
mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi i ett förslag till
nytt direktiv som även handlar om de särskilda behoven hos barn som utsatts för
sådana övergrepp.[12] – En EU-agenda för barns rättigheter där ett av huvudmålen är ett rättsväsende
som tar hänsyn till barns behov. Negativa erfarenheter som barn vittnen har av
att delta i straffrättsliga förfaranden bör minskas och barn offer bör få
möjlighet att ta aktiv del i de straffrättsliga förfarandena.[13] –
Rådets direktiv 2004/80/EG om ersättning till
brottsoffer, som ska underlätta rätten till ersättning i gränsöverskridande
situationer.[14] –
Bekämpa våld mot kvinnor är en av de strategiska
prioriteringarna i strategin för jämställdhet 2010-2015 och det huvudsakliga
målet för Daphne III-programmet.[15]
–
Skydd av terroroffers rättigheter.[16] 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER
SAMT KONSEKVENSANALYSER Kommissionens
normer för samråd har följts. Experter från olika instanser vid regeringar,
brottsbekämpande organ, icke-statliga organisationer, internationella
organisationer och universitet deltog i ingående diskussioner om det planerade
förslaget i samband med förberedelserna av konsekvensanalysen till förslaget. Kommissionen
beställde en extern undersökning i samband med förberedelserna av konsekvensanalysen
och ytterligare en undersökning beställdes för att utreda de olika
möjligheterna att garantera att skydd som beviljats genom domstolsbeslut inte
förloras när en skyddad person reser eller flyttar till en annan medlemsstat.[17] Resultaten av två undersökningar
har också använts, nämligen en extern undersökning hos 384 företrädare för
regeringar och icke-statliga organisationer där 119 svar inkom samt projektet
Victims in Europe[18]
där 97 svar inkom på enkäten om rättslig tillämpning och 218 svar lämnades på
enkäten om organisationen. Vid utarbetandet
av konsekvensanalysen anordnade kommissionen en offentlig remiss som var öppen
för allmänheten, icke-statliga organisationer och regeringar för att få in
synpunkter på vilka åtgärder EU borde vidta för att förbättra brottsoffrens
situation. Kommissionen fick in 77 svar innan remisstiden löpte ut. Ett möte med
akademiska experter, icke-statliga organisationer och företrädare för
medlemsstaterna hölls den 18-19 februari 2010 och följdes upp med ännu ett
rättsforum den 14 april 2010. Utöver direkta samråd har kommissionen även
konsulterat en rad undersökningar och skrifter.[19] I konsekvensanalysen drogs slutsatsen att 2001
års rambeslut borde ersättas av ett nytt direktiv med konkreta skyldigheter
avseende brottsoffrens rättigheter. Lagstiftningen borde följas upp med
praktiska åtgärder för att underlätta det fortsatta genomförandet. Detta skulle
vara det första steget på ett område som krävde vidare undersökningar och
åtgärder, i synnerhet om ersättning och rättshjälp till brottsoffer. 3. RÄTTSLIGA ASPEKTER Många av bestämmelserna i rådets rambeslut
2001/220/RIF om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden har
behållits i sin ursprungliga form eller har ändrats bara i den mån det varit
nödvändigt för att klargöra innebörden eller av redigeringsskäl. Artiklarna 9,
12, 14, 15, 16 och 25 i det föreslagna direktivet motsvarar till exempel
artiklarna 3, 6, 9, 11 och 12 i rambeslutet. Nedanstående kommentarer inriktas
huvudsakligen på de artiklar som medför omfattande förändringar i rambeslutet. Artikel 2 – Definitioner Syftet med det här
direktivet är att ge alla brottsoffer tillgång till miniminormer inom hela EU.
Direktivet innehåller i synnerhet bestämmelser om stöd och skydd till
brottsoffrens familjemedlemmar eftersom dessa också skadas av brottet och
själva kan utsättas för sekundär viktimisering, övergrepp eller hot från
förövaren eller dennes medhjälpare. Alla bestämmelser i direktivet är även
tillämpliga på familjemedlemmar till brottsoffer som avlidit på grund av
brottet, eftersom de har särskilda och legitima intressen som går utöver de som
gäller för familjemedlemmar till överlevande brottsoffer, och eftersom de ofta
träder i brottsoffrets ställe. Artiklarna 3, 4, 5 och 6 – Rätt att få information
samt rätten att förstå och bli förstådd Syftet med dessa
artiklar är att se till att brottsoffren får tillräcklig information i en form
de kan förstå så att de helt och fullt kan utöva sina rättigheter och behandlas
med respekt. Informationen bör vara tillgänglig redan då brottsoffret anmäler
brottet, under hela det straffrättsliga förfarandet och under det att ärendet
framskrider. Informationen bör vara tillräckligt ingående för att brottsoffret
ska kunna fatta välinformerade beslut om deltagandet i förfarandena och om
utövandet av sina rättigheter, i synnerhet när de beslutar om att begära
omprövning av beslut om att inte väcka åtal. Brottsoffren kan
av många olika skäl ha problem med att förstå information som lämnas i en
standardiserad skriftlig form. Det kan till exempel handla om att brottsoffret
har problem med att förstå det språk på vilket informationen lämnas eller så
kan personens ålder, mognad, intellektuella kapacitet eller emotionella
tillstånd, läsvana och eventuella funktionsnedsättningar till exempel med
avseende på syn eller hörsel försvåra eller förhindra förståelsen. Därför bör
informationen i största möjliga mån lämnas i många olika former. Artikel 7 – Rätt att få hjälp från
brottsofferorganisationer Syftet med den här
artikeln är att se till att brottsoffer får tillgång till
brottsofferorganisationer som kan lämna information och rådgivning, emotionellt
och psykologiskt stöd samt praktiskt bistånd som ofta är avgörande för
brottsoffrens återhämtning och för att hjälpa dem att hantera konsekvenserna av
brottet och pressen i samband med straffrättsliga förfaranden. Stöd bör erbjudas
så tidigt som möjligt efter brottet, oavsett om det anmälts eller ej. Detta kan
vara avgörande för att få brottsoffret att anmäla brottet. Brottsoffer kan
också behöva stöd i samband med de rättsliga förfarandena och på längre sikt.
Stöd kan tillhandahållas av staten eller frivilligorganisationer och bör inte
leda till omfattande administrativa formaliteter som kan försvåra den faktiska
tillgången till stöd. Stöd kan lämnas på många olika sätt, genom möten, per
telefon eller andra former av distanskommunikation för att öka stödets
geografiska spridning och tillgången till stöd. Vissa brottsoffer, däribland
personer som utsatts för sexuellt våld, hatbrott i form av könsrelaterat eller
rasrelaterat våld samt terrordåd behöver ofta specialistvård på grund av
brottets art. Sådant stöd bör lämnas i största möjliga mån. Stödet bör inte
vara beroende av att offret anmält brottet till polisen eller andra behöriga
myndigheter, men dessa instanser har ofta bäst insyn i vilken typ av stöd
offret kan få. Medlemsstaterna uppmanas att skapa de förutsättningar som krävs
för att kunna hänvisa brottsoffer till stödorganisationer, däribland åtgärder
som avser skydd av personuppgifter. Artikel 8 – Brottsoffrens rätt till
bekräftelse på att anmälan mottagits Syftet med den här
artikeln är att se till att brottsoffer som anmäler brott får en officiell
bekräftelse på att anmälan mottagits, som de kan hänvisa till i senare kontakter. Artikel 9 – Rätt att höras Syftet med den här
artikeln är att ge brottsoffret möjlighet att i inledningsskedet och senare
lämna upplysningar, yttra sig eller vittna i samband med straffrättsliga
förfaranden. Den närmare omfattningen av rätten att höras ska fastställas i
nationell rätt och kan spänna över allt från den grundläggande rätten att
kontakta och höras av den behöriga myndigheten till mer omfattande rättigheter
såsom rätten att lämna bevisning, se till att viss bevisning beaktas eller rätten
att göra inlägg under rättegången. Artikel 10 – Rättigheter i samband med
beslut om att inte väcka åtal Syftet med den här
artikeln är att ge brottsoffren möjlighet att kontrollera att fastställda
förfaranden och bestämmelser följts och att ett beslut om att inte väcka åtal
är korrekt. De närmare förfarandena för kontroll ska fastställas i nationell
rätt. Sådana kontroller bör dock normalt utföras av en annan person eller
myndighet än den som fattat det ursprungliga beslutet om att inte väcka åtal. Artikel 11 – Rätt till skydd vid medling
och annan reparativ rättvisa Reparativ rättvisa
omfattar en rad olika insatser som kan vidtas i samband med, före, samtidigt
som eller efter straffrättsliga förfaranden. Insatserna kan avse vissa typer av
brott eller vissa förövare (vuxna eller barn) och kan till exempel omfatta
medling mellan förövare och brottsoffer, familjerådslag och andra former av
samråd (t.ex. sentencing circles). Syftet med den här
artikeln är att skydda brottsoffren mot ytterligare viktimisering i samband med
dessa förfaranden. Arbetet bör därför i första hand se till brottsoffrets
intressen och behov för att avhjälpa den skada som lidits och undvika
ytterligare skada. Deltagandet för brottsoffrets del bör vara frivilligt,
varför han eller hon bör ha tillräcklig kännedom om de risker och fördelar
förfarandet medför för att kunna fatta ett välinformerat beslut. Det innebär
även att man innan ett ärende hänvisas till reparativ hänvisa eller förfarandet
genomförs bör beakta sådana faktorer som till exempel maktstrukturer och
brottsoffrets ålder, mognad samt intellektuella kapacitet som kan begränsa
eller hindra hans eller hennes förmåga att fatta ett välinformerat beslut eller
som kan försvåra ett positivt resultat för brottsoffret. Privata överläggningar
mellan brottsoffer och gärningsman bör i allmänhet ske bakom stängda dörrar, om
inte parterna enats om annat, men om hot förekommer under förfarandet kan det
vara ett skäl till att göra förfarandet offentligt med hänsyn till
allmänintresset. Alla eventuella överenskommelser mellan parterna bör nås på
frivillig grund. Artikel 13 – Rätt till kostnadsersättning Den här
bestämmelsen är förenlig med 2001 års rambeslut om att ge brottsoffer som
deltar i straffrättsliga förfaranden rätt till kostnadsersättning. Artikeln
innehåller även bestämmelser om kostnadsersättning till brottsoffer som är
närvarande vid rättegången utan att delta i förfarandet. Syftet är att se till
att brottsoffren inte av ekonomiska skäl förhindras att närvara vid rättegången
och se rättvisa skipas. Artikel 18 –
Sårbarhetsidentifiering Syftet med den här
artikeln är att se till att brottsoffren behandlas som individer och att en
konsekvent metod används för att identifiera sårbara brottsoffer som kan behöva
särskilda insatser i samband med de straffrättsliga förfarandena. Alla brottsoffer
är i en utsatt position som kräver känslig och försiktigt behandling. Men vissa
brottsoffer är särskilt sårbara för ytterligare viktimisering eller hot från
den tilltalade eller misstänka eller dennes medhjälpare. Vissa brottsoffer
löper dessutom särskild risk att utsättas för ytterligare lidande eller skada
genom deltagandet i straffrättsliga förfaranden, i samband med vittnesmål eller
andra former av deltagande. Sådana personer behöver särskilda insatser för att
minska risken för ytterligare skada. Den här artikeln
innehåller bestämmelser om att sådana brottsoffers sårbarhet ska fastställas
utifrån offrets personliga förutsättningar och brottets art. Barn och personer
med funktionsnedsättningar löper särskild risk att skadas med tanke på deras
personliga förutsättningar. Dessa grupper kan omedelbart identifieras som
särskilt sårbara individer som i de flesta fall behöver särskilda åtgärder.
Beroende på brottets art kan även andra kategorier av brottsoffer löpa särskild
risk för ytterligare viktimisering under förfarandena, i synnerhet personer som
utsatts för sexuellt våld, sexuellt utnyttjande eller människohandel. Samtidigt utgår
artikeln från att brottsoffren är individer som reagerar på olika sätt på de
brott de utsatts för och att de har olika behov och problem. Ett brottsoffer
kan därför vara en särskilt sårbar person trots att han eller hon inte ingår i
någon av de ovannämnda kategorierna. Därför ska ett system för individuell
bedömning inrättas för att se till att alla sårbara brottsoffer identifieras
och erbjuds lämpligt skydd. Det är särskilt viktigt för att underlätta
personens återhämtning och för att tillhandahålla rätt stöd och skydd under och
efter de rättsliga efterspelet. Det ökar möjligheten att förebygga sekundär
eller upprepad viktimisering eller hot och ger brottsoffret konkret tillgång
till rättslig prövning. Arbetet bör dock stå i proportion till utsikterna att
inleda ett straffrättsligt förfarande och till att brottsoffret kommer att behöva
särskilda åtgärder. Omfattningen av den individuella bedömningen kan bland
annat bero på brottets svårhetsgrad och den uppenbara skada som åsamkats
brottsoffret. Brottsoffrets
behov under förfarandena och eventuell hänvisning till brottsofferorganisationer
bör bygga på en individuell bedömning. De tjänstemän som först kommer i kontakt
med brottsoffret när brottet anmäls bör få fortbildning och ha tillgång till
lämplig rådgivning, verktyg eller arbetsmetoder så att de kan bedöma
brottsoffrets behov på ett konsekvent sätt. Individuella
bedömningar bör göras av alla faktorer som ökar risken för ytterligare
viktimisering eller hot under det rättsliga förfarandet. Särskild hänsyn skall
tas till följande uppgifter: personens ålder, kön och könsidentitet, etnisk
tillhörighet, ras, religion, sexuell läggning, hälsotillstånd,
funktionsnedsättning, kommunikationssvårigheter, förhållande till eller
beroendeställning till den misstänkta eller tilltalade, tidigare övergrepp samt
brottets svårhetsgrad eller art, t.ex. hatbrott, organiserad brottslighet eller
terrorism. Bedömningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt personer som fallit
offer för terrorism eftersom sådana brott kan vara mycket varierande och spänna
över allt från massterrorism till målinriktade terrordåd mot enskilda. Artikel 19 –
Förhindrande av kontakt mellan brottsoffer och förövare Den här artikeln
speglar artikel 8 i 2001 års rambeslut som går ut på att se till att
brottsoffer inte ska behöva komma i kontakt med den tilltalade eller misstänkta
i de lokaler offret befinner sig i under de rättsliga förfarandena. Detta kan
åstadkommas på olika sätt, till exempel genom separata väntrum och genom att
kontrollera in- och utpassering av brottsoffer och tilltalade. Goda rutiner och
vägledningar till offentliga tjänstemän kan vara en viktig källa till
information om hur man på bästa sätt undviker sådana kontakter. Artikel 20 –
Brottsoffrens rätt till skydd vid förhör i samband med straffrättsliga
förfaranden Syftet med den här
artikeln är att förhindra sekundär viktimisering genom att se till att
brottsoffret hörs så tidigt som möjligt och att kontakterna med myndigheterna
underlättas så långt som möjligt samtidigt som man begränsar antalet onödiga
kontakter mellan brottsoffret och myndigheterna. Beslut om när förhör ska
hållas bör så långt som möjligt fattas med hänsyn till brottsoffrets behov och
eventuella krav på att snabbt säkra bevisning. Brottsoffren får åtföljas av en
person som de själva valt och litar på. Bara i undantagsfall bör denna
möjlighet begränsas, och då endast med avseende på en viss person. Brottsoffret
bör därefter få välja en annan stödperson. Artiklarna 21
och 22 – Sårbara brottsoffers, däribland barns, rätt till skydd i samband med
straffrättsliga förfaranden Syftet med den här
artikeln är att se till att lämpliga åtgärder vidtas för att förebygga skada
hos brottsoffer som löper risk för att utsättas för ytterligare viktimisering
eller hot. Sådana åtgärder bör vara tillgängliga under hela det straffrättsliga
förfarandet, dvs. såväl under den inledande förundersökningen eller åtalet som
under själva rättegången. Åtgärderna kan variera beroende på i vilket skede
förfarandet befinner sig. Vid
förundersökningen krävs att skyddet i samband med förhör av brottsoffret
uppfyller vissa minimikrav. Förhören bör hållas på ett känsligt sätt av
tjänstemän som fått lämplig fortbildning om detta. Efter fortbildningen bör
tjänstemannen känna till lämpliga förhörsmetoder som tar hänsyn till
brottsoffrets särskilda situation, minskar hans eller hennes lidande och
maximerar en högkvalitativ bevisupptagning. Beroende på brottsoffrets sårbarhet
kan det därför vara nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt att förhören
bara hålls i lokaler som lämpar sig för detta ändamål. Detta kan innebära
lokaler försedda med inspelningsutrustning eller helt enkelt lokaler som till
exempel innehåller möbler som anpassats till barn eller personer med
funktionsnedsättningar. Sårbara
brottsoffer kan känna stor press i samband med förhör, i synnerhet om brottet
inneburit ingrepp i den personliga integriteten. Det är viktigt att
förhörsledaren vinner brottsoffrets förtroende, något som kan ta tid. Därför
ställs i artikeln krav på att sårbara offer i regel ska förhöras av samma
person. Undantag är tillåtna om god rättsskipning kräver det, till exempel om
det finns ett trängande behov av att förhöra någon annan eller den vanliga
förhörsledaren inte är tillgänglig. Av liknande skäl ska brottsoffer som
utsatts för sexuellt våld ha rätt att förhöras av en person av samma kön. En annan faktor
som kan vara viktig för att bedöma lämpliga skyddsåtgärder är behovet av skydd
mot både avsiktliga och oavsiktliga hot under själva rättegången. Artikeln
fastställer minimiåtgärder i dessa syften och för att minska pressen, särskilt
i samband med vittnesmål. Åtgärder föreslås för att undvika visuell kontakt
mellan brottsoffret och den tilltalade samt för att avskilja allmänheten och
massmedia från förhandlingen. För Det är upp till dmstolen att avgöra om sådana
åtgärder ska vidtas eller ej för att se till att den tilltalade eller
misstänkta personens grundläggande rättigheter respekteras. Om brottsoffret är
ett barn, har funktionsnedsättningar, har utsatts för sexuellt våld eller
människohandel bör detta tillsammans med den individuella bedömningen vara
starka indikationer på att skyddsåtgärder behövs. Med tanke på barns
särskilda sårbarhet bör ytterligare åtgärder också erbjudas och användas i
normalfallet. Enligt artikel 22 får förhör spelas in och användas som bevis i
rätten och rätten bör i lämpliga fall utse en särskild företrädare för honom
eller henne om sådan saknas. Artikel 24 –
Fortbildning av yrkesverksamma Syftet med den här
artikeln är att ställa krav på fortbildning av tjänstemän som kommer i kontakt
med brottsoffer. Nivå, typ och intensitet på fortbildningen, däribland
specialisering, bör avgöras med hänsyn till hur ofta och vilken typ av
kontakter tjänstemannen har med brottsoffer samt i synnerhet om de kommer i
kontakt med en viss typ av brottsoffer. Fortbildning bör
ges på områden som behövs för att hjälpa tjänstemännen att behandla
brottsoffren med respekt, identifiera skyddsbehov och lämna lämplig information
så att offren kan hantera de rättsliga förfarandena och åberopa sina
rättigheter. Fortbildningen bör omfatta sådana frågor som medvetenhet om hur
offren påverkas av brottet och risken för sekundär viktimisering, kunskap och
kompetens, däribland särskilda åtgärder och metoder som behövs för att bistå
brottsoffren och minska risken för trauma på grund av sekundär viktimisering,
känna igen och förhindra repressalier, hot och skada, fortbildning om instanser
som lämnar information om stöd särskilt anpassat till brottsoffrens behov och
hur man kommer i kontakt med dessa instanser. Artikeln syftar vidare till att de som lämnar
stöd till brottsoffer eller som arbetar med reparativ rättvisa också ska få
fortbildning på lämplig nivå för att kunna behandla brottsoffren på ett
respektfullt och opartiskt sätt och hantera ärendet professionellt. 4. Subsidiaritetsprincipen Målet med detta förslag
kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna själva, eftersom
det syftar till att främja det ömsesidiga förtroendet dem emellan, och därför
är det viktigt att enas om gemensamma miniminormer som är tillämpliga i hela
Europeiska unionen. Förslaget kommer att tillnärma medlemsstaternas materiella
bestämmelser om brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av
brottsoffer för att skapa ömsesidigt förtroende. Det finns även en
tydlig gränsöverskridande aspekt på viktimisering, eftersom många EU-medborgare
bor, arbetar och reser inom EU och utsätts för brott i utlandet. Personer i
sådana situationer kan ha särskilda problem att åberopa sina rättigheter och
straffrättsliga förfaranden kan innebära en ytterligare belastning för dem. Medborgare
bör kunna lita på att de har tillgång till en miniminivå av rättigheter i hela
EU. Förslaget är därför förenligt med
subsidiaritetsprincipen. 5. Proportionalitetsprincipen Förslaget överensstämmer med
proportionalitetsprincipen, eftersom det inte går utöver det minimum som krävs
för att uppnå det uppsatta målet på europeisk nivå och vad som är nödvändigt
för det ändamålet. 2011/0129 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om miniminormer för brottsoffers rättigheter
samt stöd till och skydd av brottsoffer EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
särskilt artikel 82.2, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella
parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[20], med beaktande av Regionkommitténs yttrande[21], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1)
Ett av Europeiska unionens mål är att bevara och
utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, vilket förutsätter
ömsesidigt erkännande av domar i civilmål och brottmål. (2)
EU är fast besluten att skydda brottsoffer och
inrätta miniminormer och har antagit rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15
mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden. Inom ramen
för Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet vid dess möte den 10
och 11 december 2009, uppmanades kommissionen och medlemsstaterna att undersöka
hur man kan förbättra lagstiftning och praktiska stödåtgärder till skydd för
offer. (3)
I Europaparlamentets resolution av den 26 november
2009 om avskaffande av våld mot kvinnor uppmanade parlamentet medlemsstaterna
att förbättra den nationella lagstiftningen och politiken mot alla former av
våld mot kvinnor och angripa orsakerna till våldet mot kvinnor, inte minst
genom förebyggande åtgärder; vidare uppmanade parlamentet EU att garantera alla
våldsoffer rätt till hjälp och stöd. (4)
Artikel 82.2 i fördraget föreskriver antagande av i
medlemsstaterna tillämpliga minimiregler för att underlätta det ömsesidiga
erkännandet av domar och avgöranden av rättsliga myndigheter samt samarbete
mellan polis- och domstolsmyndigheter i brottmål med en gränsöverskridande
dimension. I artikel 82.2 c anges ”brottsoffers rättigheter” som ett av de
områden på vilka minimiregler kan fastställas. (5)
Brott utgör både en överträdelse av samhällets
regler och en kränkning av de enskilda offrens rättigheter. Brottsoffren bör
därför erkännas och behandlas på med respekt, känslighet och professionalism i
alla kontakter med offentliga myndigheter, brottsofferorganisationer eller
instanser som arbetar med reparativ rättvisa, med full hänsyn till offrets personliga
situation och omedelbara behov, ålder, kön, funktionsnedsättningar eller mognad
och med full respekt för personens fysiska, psykiska och moraliska integritet.
Brottsoffren bör skyddas mot upprepad eller ytterligare viktimisering samt hot,
erhålla lämpligt stöd för att underlätta återhämtning och garanteras adekvat
tillgång till rättslig prövning. (6)
Syftet med detta direktiv är att ändra och utöka
bestämmelserna i rambeslut 2001/220/RIF. Eftersom de ändringar som ska göras är
omfattande både till antal och karaktär bör rambeslutet av tydlighetsskäl
ersättas i sin helhet. (7)
Detta direktiv är förenligt med de grundläggande
rättigheterna och följer de principer som erkänns i bland annat Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktivet syftar i
synnerhet till att främja rätten till värdighet, liv, fysisk och psykisk
integritet, privatlivets och familjelivets helgd, rätten till egendom, barnets
rättigheter, äldres och funktionshindrades rättigheter samt rätten till en
opartisk rättegång. (8)
I detta direktiv fastställs miniminormer.
Medlemsstaterna får utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet för att
därigenom bevilja en högre nivå av skydd. (9)
En person som utsatts för brott är att anse som
brottsoffer oavsett om gärningsmannen identifierats, gripits, åtalats eller
fällts och oberoende av eventuella familjeband mellan gärningsmannen och
offret. Familjemedlemmar till brottsoffer skadas också av brottet, i synnerhet
familjemedlemmar till brottsoffer som avlidit, och de har ett rättmätigt intresse
av de straffrättsliga förfarandena. Sådana indirekta offer bör därför också
åtnjuta skydd i enlighet med detta direktiv. Brottsoffer behöver lämpligt stöd
och bistånd även innan brottet anmälts. Sådant stöd kan vara av avgörande
betydelse för brottsoffrets återhämtning och eventuella beslut om att anmäla
brottet. (10)
Den information som ges bör vara tillräckligt
uttömmande för att säkerställa att brottsoffren behandlas med respekt och kan
fatta välinformerade beslut om sin medverkan i förfarandena och hur de kan
åberopa sina rättigheter. Det är av särskild vikt att brottsoffren får
information om ställningen i eventuella pågående förfaranden och om hur de
utvecklas. Sådan information är också vikig för att brottsoffret ska kunna
besluta om att eventuellt begära omprövning av beslut om att inte väcka åtal. (11)
Information och rådgivning från offentliga
myndigheter, brottsofferorganisationer och instanser som arbetar med reparativ
rättvisa bör så långt som möjligt lämnas i olika former och på ett sätt som kan
förstås av brottsoffret. Man bör även försäkra sig om att brottsoffret kan göra
sig förstått under förfarandena. Man bör ta hänsyn till brottsoffrets kunskaper
i det språk på vilket informationen lämnas, personens ålder, mognad,
intellektuella kapacitet eller emotionella tillstånd, läsvana och eventuella
fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar till exempel med avseende på syn
eller hörsel. Om brottsoffret har svårt att kommunicera ska även detta beaktas
i samband med det straffrättsliga förfarandet. (12)
Rättvisa kan inte skipas om inte brottoffret
ordentligt kan förklara omständigheterna kring brottet och lämna bevisning på
ett sätt som är förståeligt för de behöriga myndigheterna. Det är även viktigt
att se till att brottsoffren behandlas med respekt och att de kan hävda sina
rättigheter. Därför bör gratis tolkning alltid erbjudas i samband med förhör av
brottsoffer och i samband med deltagande i rättegång. I andra skeden av de
straffrättsliga förfarandena kan behovet av tolkning och översättning variera
beroende på vilka frågor som behandlas, brottsoffrets ställning och deltagande
i förfarandet samt eventuella särskilda rättigheter. Tolkning och översättning
bör i dessa fall erbjudas bara i den mån det krävs för att brottsoffret ska
kunna hävda sina rättigheter. (13)
Stöd från staten eller icke-statliga organisationer
bör lämnas från det att brottet ägt rum och hela tiden under de straffrättsliga
förfarandena och efteråt beroende på brottsoffrets behov. Stöd bör lämnas i en
rad olika former, utan onödig formalia, och med tillräcklig geografisk
spridning för att alla brottsoffer ska kunna använda sig av det. Vissa
kategorier av brottsoffer, till exempel personer som utsatts för sexuellt våld,
könsrelaterat eller rasrelaterat våld, andra typer av hatbrott eller terrordåd
kan kräva specialistvård på grund av den särskilda karaktären på det brott de
utsatts för. (14)
Stödet bör inte vara beroende av att offret anmält
brottet till någon behörig myndighet, till exempel polisen, men dessa instanser
har ofta bäst insyn i vilken typ av stöd offret kan få. Medlemsstaterna
uppmanas att skapa de förutsättningar som krävs för att kunna hänvisa
brottsoffer till brottsofferorganisationer, däribland åtgärder som avser skydd
av personuppgifter. (15)
Beslut om att inte väcka åtal bör omprövas av en
annan person eller myndighet än den som fattat det ursprungliga beslutet.
Omprövningen bör ske enligt de metoder eller förfaranden som anges i nationell
rätt. (16)
Instanser som arbetar med reparativ rättvisa, till
exempel medling mellan offer och förövare, familjerådslag och andra former av
samråd (t.ex. sentencing circles) kan vara till stor nytta för brottsoffret,
men denna typ av åtgärder kräver att lämpligt skydd finns tillgängligt för att
förebygga ytterligare viktimisering. Arbetet bör därför i första hand se till
brottsoffrets intressen och behov för att avhjälpa den skada som lidits och
undvika upprepad viktimisering. Innan ett ärende hänvisas till reparativ
hänvisa eller rättegång bör man beakta sådana faktorer som till exempel
maktstrukturer och brottsoffrets ålder, mognad samt intellektuella kapacitet
som kan begränsa eller hindra hans eller hennes förmåga att fatta ett
välinformerat beslut eller som kan försvåra möjligheterna att nå ett positivt
resultat för brottsoffret. Privata överläggningar mellan brottsoffer och
gärningsman förfaranden bör i allmänhet ske bakom stängda dörrar, om inte
parterna enats om annat, men om hot förekommer under förfarandet kan det vara
ett skäl till att göra förfarandet offentligt med hänsyn till allmänintresset. (17)
Vissa brottsoffer är i samband med straffrättsliga
förfaranden särskilt utsatta för sekundär eller upprepad viktimisering eller
hot från förövaren eller dennes medhjälpare. Sårbarheten kan i stora drag
härledas ur brottsoffrets personliga situation och brottets art. Sådana
brottsoffer som barn, personer med funktionsnedsättning, personer som utsatts
för sexuellt våld eller som fallit offer för människohandel är ofta sårbara för
ytterligare viktimisering och behöver särskilda skyddsåtgärder. Tillgången till
sådana skyddsåtgärder får begränsas bara i undantagsfall, till exempel när det
krävs av hänsyn till den tilltalade eller misstänkta personens grundläggande
rättigheter, eller när brottsoffret önskar det. När det gäller personer som
fallit offer för människohandel, sexuella övergrepp och sexuell exploatering av
barn eller barnpornografi regleras dessa frågor inte i etta direktiv, eftersom
särskilda och ingående bestämmelser redan finns i andra rättsakter som antagits
eller är under beredning. (18)
Utöver dessa kategorier kan vem som helst vara
sårbar, beroende på den personliga situationen. Sådan sårbarhet identifieras
bäst genom en individuell bedömning som görs så snart som möjligt av någon som
har möjlighet att lämna rekommendationer om skyddsåtgärder. Bedömningen bör i
synnerhet ta hänsyn till brottsoffrets ålder, kön och könsidentitet, etnisk
tillhörighet, ras, religion, sexuell läggning, hälsotillstånd,
funktionsnedsättning, kommunikationssvårigheter, förhållande till eller
beroendeställning till den misstänkta eller tilltalade, tidigare övergrepp samt
brottets svårhetsgrad eller art, t.ex. organiserad brottslighet, terrorism
eller hatbrott samt med hänsyn till om brottsoffret är från ett annat land.
Bedömningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt personer som fallit offer för
terrorism, eftersom sådana brott kan vara mycket varierande och spänna över
allt från massterrorism till målinriktade terrordåd mot enskilda. (19)
Brottsoffer som identifierats som sårbara bör
erbjudas lämpligt skydd under de straffrättsliga förfarandena. Åtgärdernas art
och omfattning bör avgöras efter individuell bedömning, i samråd med
brottoffret och i enlighet med reglerna för domstolens utrymme för skönsmässig
bedömning. Brottsoffrets oro och rädsla i samband med förfarandena bör vara
avgörande för att besluta om några särskilda åtgärder behövs. (20)
Vid tillämpningen av detta direktiv måste barnets
bästa komma i främsta rummet i enlighet med Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna och 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. (21)
Vid tillämpningen av detta direktiv bör
medlemsstaterna se till att personer med funktionsnedsättning fullt ut kan
åberopa de rättigheter direktivet ger dem på samma villkor som alla andra, i
enlighet med FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter, i synnerhet
konventionens bestämmelser om rätten till likhet inför lagen, lika tillgång
till rättslig prövning, rätten att få tillgång till information och tillträde
till lokaler samt förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling samt frihet
från våld och utnyttjande. (22)
Risken för ytterligare viktimisering från förövaren
eller i samband med deltagandet i de straffrättsliga förfarandena bör begränsas
genom att samordna förfarandena på ett sätt som innebär att brottsoffren
behandlas med respekt och får förtroende för myndigheterna. Kontakterna med
myndigheterna bör underlättas så långt som möjligt samtidigt som man begränsar
antalet onödiga kontakter med brottsoffret, till exempel genom att spela in
förhören och tillåta detta som bevisning i rätten. De yrkesverksamma bör ha
tillgång till så många olika åtgärder som möjligt för att kunna förebygga att
brottsoffren utsätts för lidande i samband med rättegången, i synnerhet på
grund av visuell kontakt med gärningsmannen, dennes familj, medhjälpare, eller
med allmänheten. Därför uppmanas medlemsstaterna att införa genomförbara och
praktiska åtgärder vid behov för att i samband med rättegång kunna erbjuda
brottsoffren separata väntrum. Att skydda brottsoffrets personliga integritet
kan vara mycket viktigt för att förebygga ytterligare viktimisering och detta
kan ske på olika sätt, till exempel genom att vägra lämna ut eller begränsa
utlämningen av uppgifter om vem brottsoffret är eller om var han eller hon
befinner sig. För barn är sådant skydd särskilt viktigt, däribland
undanhållande av brottsoffrets namn. (23)
När en tillfällig förmyndare eller en företrädare
ska utses för ett barn i enlighet med detta direktiv får båda rollerna fyllas
av samma person eller av en juridisk person, en institution eller en myndighet. (24)
Tjänstemän som i samband med straffrättsliga
förfaranden kan väntas komma i kontakt med brottsoffer bör få lämplig
utbildning för att kunna identifiera och uppfylla brottsoffrens behov både
genom inledande utbildning och fortbildning som är anpassad till graden av
kontakt med brottsoffer. Detta bör vid behov även omfatta särskild
fortbildning. (25)
Medlemsstaterna bör uppmuntra det civila samhällets
organisationer, däribland erkända och aktiva icke-statliga organisationer som
arbetar med brottsoffer, och nära samarbeta med dessa organisationer, särskilt
i fråga om lagstiftningsförslag, informationsinsatser och medvetandegörande
kampanjer, forskning och utbildning, fortbildning samt uppföljning och
utvärdering av de åtgärder som ska stödja och skydda brottsoffren. (26)
Eftersom målet med att införa gemensamma
miniminormer inte i tillräcklig mån kan uppnås av medlemsstaterna var och en
för sig, varken på central nivå eller på regional eller lokal nivå, utan
istället med tanke på omfattningen och de förväntade effekterna endast kan
uppnås på unionsnivå, får EU vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen.
I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta
direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. (27)
Personuppgifter som behandlas vid genomförandet av
detta direktiv bör skyddas i enlighet med rådets rambeslut 2008/977/RIF av den
27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för
polissamarbete och straffrättsligt samarbete[22]
och i enlighet med Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, som ratificerats av
samtliga medlemsstater. (28)
Detta direktiv påverkar inte mer långtgående bestämmelser
i andra EU-rättsakter som är särskilt inriktade på sårbara brottsoffers behov. (29)
[I enlighet med artiklarna 1, 2, 3 och 4 i
protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på
området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har
Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och
tillämpningen av detta direktiv] ELLER [Utan att det påverkar tillämpningen av
artikel 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med
avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till
fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i
antagandet av detta direktiv och är därför inte bundna av det och omfattas inte
av dess tillämpning].[23] (30)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om
Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta
direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Kapitel 1 INLEDANDE BESTÄMMELSER Artikel 1
Mål Syftet med detta direktiv är att se till att
alla brottsoffer får lämpligt skydd och stöd, kan delta i straffrättsliga
förfaranden, får erkännande och behandlas med respekt, känslighet och
professionalism, utan någon form av diskriminering, i alla kontakter med
offentliga myndigheter, brottsofferorganisationer och instanser för reparativ
rättvisa. Artikel 2
Definitioner I detta direktiv gäller följande definitioner: a) brottsoffer: i) en fysisk person som lidit fysisk eller
psykisk skada eller utsatts för emotionellt lidande eller ekonomisk förlust i
direkt samband med ett brott. ii) familjemedlemmar till en person som
avlidit på grund av brott. b) familjemedlem: make eller
maka, sambo, registrerad partner, släktingar i direkt upp- eller nedstigande
led, syskon och anhöriga till brottsoffret. c) sambo: en person som lever
tillsammans med brottsoffret i ett stabilt och varaktigt förhållande som inte
registrerats hos någon myndighet. d) registrerad partner: den
partner med vilken brottsoffret ingått registrerat partnerskap enligt lagstiftningen
i någon av medlemsstaterna. e) instanser
för reparativ rättvisa: instanser som arbetar för att sammanföra
brottsoffer och misstänkta för att hjälpa dem att nå en frivillig uppgörelse om
den skada brottet orsakat. f) barn: alla personer som är yngre
än arton år. g) personer med funktionsnedsättning:
personer med fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska
funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras
fulla och verkliga deltagande i samhället på samma villkor som andra. Kapitel 2 INFORMATION OCH STÖD Artikel 3
Rätt att få information vid
den första kontakten med en behörig myndighet Medlemsstaterna ska se till att brottsoffer
utan onödigt dröjsmål får följande information vid den första kontakten med den
myndighet som är behörig att ta emot anmälan av brott: a) var och hur brottet kan anmälas, b) vilka myndigheter eller
organisationer de kan vända sig till för att få stöd, c) vilken typ av stöd de kan få, d) de olika etapperna efter anmälan av
brottet och brottsoffrens roll i samband därmed, e) hur och på vilka villkor de kan få
skydd, f) i vilken utsträckning och på vilka
villkor de har rätt till juridisk rådgivning, rättshjälp och andra typer av
rådgivning, g) i vilken utsträckning och på vilka
villkor de har rätt att få ersättning samt inom vilken tid ansökan om detta ska
göras, h) om ett brottsoffer är bosatt i en
annan stat ska han eller hon informeras om vilka särskilda mekanismer han eller
hon kan åberopa för att skydda sina intressen, i) hur brottsoffret kan gå till väga
för att klaga om hans eller hennes rättigheter inte respekterats, j) kontaktuppgifter för information i
det egna ärendet. Artikel 4
Rätt att få information om
det egna ärendet 1.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren
informeras om rätten att få nedanstående upplysningar i det egna ärendet och
ska se till att dessa upplysningar lämnas till brottsoffer som uttryckt en
sådan önskan: a) upplysningar om alla eventuella skäl till
och beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarande som inletts efter
brottsoffrets anmälan, till exempel beslut om att lägga ned eller avsluta
förundersökning eller åtal eller lagakraftvunna domstolsavgöranden, däribland
domar, b) upplysningar om hur det straffrättsliga
förfarande som inletts efter brottsanmälan fortskrider, med undantag för om
utlämnandet av dessa upplysningar skulle försvåra en godtagbar handläggning av
ärendet, c) upplysningar om när och var rättegången
kommer att äga rum. 2.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren har
möjlighet att få information om när den som åtalats eller fällts för brott i
ett ärende som berör dem försätts på fri fot. Brottsoffren ska få dessa
upplysningar om de uttryckt en sådan önskan. 3.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffer som
uppger att de inte vill få de upplysningar som avses i punkt 1 och 2 inte
heller mottar sådana upplysningar. Artikel 5
Rätten att förstå och bli
förstådd Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att ge
brottoffren möjlighet att förstå och bli förstådda i utbytet med offentliga
myndigheter i straffrättsliga förfaranden, även när myndigheterna lämnar
upplysningar. Artikel 6
Rätten till tolkning och
översättning 1.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffer som
inte förstår eller talar det språk på vilket det straffrättsliga förfarandet
hålls om de så önskar ska få tillgång till kostnadsfri tolkning när de frågas
ut eller förhörs av utredande eller dömande myndigheter, till exempel vid
polisförhör, och till tolkning i samband med deltagande i rättegång samt vid
andra nödvändiga sammanträden. 2.
För att ge brottoffren möjlighet att utöva sina
rättigheter i straffrättsliga förfaranden ska medlemsstaterna i alla övriga
fall säkra tillgången till kostnadsfri tolkning på brottsoffrets begäran på ett
sätt som tillgodoser brottsoffrens behov och deras roll i förfarandet. 3.
När det är lämpligt får sådan teknik som
videokonferenser eller kommunikation per telefon eller internet användas,
förutom då tolken måste vara fysiskt närvarande för att säkerställa
brottsoffrets möjligheter att utöva sina rättigheter eller förstå förfarandet. 4.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffer som
inte förstår eller talar det språk på vilket det straffrättsliga förfarandet
hålls om de så önskar ska få tillgång till kostnadsfri översättning av följande
upplysningar, om brottsoffren har rätt att få tillgång till dessa upplysningar:
a) brottsanmälan till den behöriga
myndigheten, b) alla eventuella beslut om att avsluta det
straffrättsliga förfarande som inletts efter brottsanmälan, tillsammans med
åtminstone en sammanfattning av skälen till beslutet, c) upplysningar av vikt för att brottsoffret
ska kunna utöva sina rättigheter i straffrättsliga förfaranden på ett sätt som
tillgodoser brottsoffrens behov och deras roll i förfarandet, 5.
Medlemsstaterna ska se till att det finns ett
förfarande eller system för att kontrollera om brottsoffren förstår och talar
det språk på vilket det straffrättsliga förfarandet hålls eller om de behöver
översättning och tolkning. 6.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren, i
enlighet med de förfaranden som fastställs i nationell lagstiftning, kan
överklaga avslag av tolkning eller översättning och att de, om tolkning och
översättning har tillhandahållits, har möjlighet att klaga om tolkningens
kvalitet är otillräcklig för att de ska kunna utöva sina rättigheter eller
förstå förfarandena. Artikel 7
Rätt att få hjälp från
brottsofferorganisationer 1.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren och
deras familjemedlemmar i mån av behov får kostnadsfri hjälp från
brottsofferorganisationer som arbetar konfidentiellt. 2.
Detta stöd ska minst omfatta följande: a) information, rådgivning och stöd av
relevans för brottsoffrens rättigheter, däribland upplysningar om statliga
brottsofferfonder och brottsoffrens roll i det straffrättsliga förfarandet,
däribland förberedelser för att delta i rättegången, b) information om eller när det är lämpligt
hänvisning till specialister, c) emotionellt och psykologiskt stöd, d) rådgivning om ekonomiska och praktiska
frågor i samband med brottet. 3.
Medlemsstaterna ska underlätta för den myndighet
till vilken brottsanmälan gjordes eller andra berörda myndigheter att hänvisa
brottsoffren till brottsofferorganisationer. 4.
Medlemsstaterna ska främja inrättande eller
utveckling av specialiserade stödtjänster, utöver det allmänna stöd som lämnas
brottsoffren. Kapitel 3 DELTAGANDE I STRAFFRÄTTSLIGA
FÖRFARANDEN Artikel 8
Brottsoffrens rätt till
bekräftelse på att anmälan mottagits Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren
får en skriftlig bekräftelse på att anmälan mottagits av en behörig myndighet i
medlemsstaten. Artikel 9
Rätt att höras Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren
kan höras i samband med det straffrättsliga förfarandet och att de får medverka
till bevisupptagningen. Artikel 10
Rättigheter i samband med
beslut om att inte väcka åtal 1.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren har
rätt att begära omprövning av alla beslut om att inte väcka åtal. 2.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren har
tillräckliga upplysningar för att kunna avgöra om de vill begära omprövning av
beslut om att inte väcka åtal. Artikel 11
Rätt till skydd vid medling
och annan reparativ rättvisa 1.
Medlemsstaterna ska fastställa normer för att
skydda brottsoffren från att i samband med medling och annan reparativ rättvisa
utsättas för hot eller ytterligare viktimisering. Normerna bör minst omfatta
följande: a) Medling och annan reparativ rättvisa ska
användas enbart när det ligger i brottsoffrets intresse, efter frivilligt och
välinformerat samtycke; ett sådant samtycke får återkallas när som helst. b) Innan brottsoffret lämnar sitt samtycke
ska han eller hon få uttömmande och objektiv information om förfarandet,
eventuella resultat och hur fullföljandet av en eventuell överenskommelse
kommer att bevakas. c) Den misstänka, tilltalade eller dömda
måste ha tagit på sig ansvaret för gärningen. d) Eventuella överenskommelser måste uppnås
på frivillig grund och hänsyn till dessa ska tas vid eventuella vidare
straffrättsliga förfaranden. e) Förhandlingar i samband med medling eller
annan reparativ rättvisa som inte är offentliga är belagda med sekretess och
ska därför inte yppas i ett senare skede utan parternas samtycke, om inte detta
krävs enligt nationell rätt och ett övervägande allmänintresse talar för det. 2.
Medlemsstaterna ska underlätta överlämnande av
ärenden till medling eller annan reparativ rättvisa, däribland genom att
upprätta protokoll om villkoren för överlämnandet. Artikel 12
Rätt till rättshjälp Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren i
enlighet med förfaranden som fastställs i nationell rätt har tillgång till
rättshjälp när de är parter i straffrättsliga förfaranden. Artikel 13
Rätt till kostnadsersättning Medlemsstaterna ska i enlighet med förfaranden
som fastställs i nationell rätt ge brottsoffer som deltar i straffrättsliga
förfaranden möjlighet att begära ersättning för kostnader som uppstått i
samband med deltagandet i förfarandet, däribland närvaro vid rättegången. Artikel 14
Rätt att återfå egendom Medlemsstaterna ska se till att brottsoffer
vars egendom beslagtagits i samband med straffrättsliga förfaranden utan
dröjsmål återfår egendomen, om detta kan ske utan skada för det straffrättsliga
förfarandet. Artikel 15
Rätt till beslut om
ersättning från förövaren i samband med straffrättsliga förfaranden 1.
Medlemsstaterna ska se till att brottsoffren i
samband med straffrättsliga förfaranden får ett beslut om ersättning från
förövaren inom rimlig tid. Det första stycket är inte tillämpligt om
nationell lagstiftning innehåller bestämmelser om att återställande eller
ersättning ska ske på annat sätt. 2.
Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att se till
att förövarna betalar ut lämplig ersättning till brottsoffren. Artikel 16
Rättigheter för brottsoffer
bosatta i en annan medlemsstat 1.
Medlemsstaterna ska se till att deras behöriga
myndigheter kan vidta lämpliga åtgärder för att minska de svårigheter som
uppstår när brottsoffret är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet
förövats, särskilt med avseende på rättsliga förfaranden. I detta syfte bör de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat där brottet ägt rum särskilt ha rätt att –
förhöra brottsoffret omedelbart efter brottsanmälan
till den behöriga myndigheten, –
höra vittnen som är bosatta utomlands i största
möjliga utsträckning med hjälp av de bestämmelser om videokonferenser och
telefonkonferenser som fastställs i Europeiska unionens konvention om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål av den 29 maj 2000. 2.
Medlemsstaterna ska se till att de som utsätts för
brott i en annan medlemsstat än den där de är bosatta kan göra en anmälan till
de behöriga myndigheterna i den stat där de är bosatta, om de inte kunnat göra
detta i den medlemsstat där brottet begicks eller om de, vid brott som i
nationell rätt anses grova, inte har velat göra en anmälan där. 3.
Utan att det påverkar den egna behörigheten ska den
myndighet till vilken anmälan görs utan dröjsmål överlämna anmälan till den
behöriga myndigheten där brottet begicks. Kapitel 4 UTSATTHET OCH SKYDD AV BROTTSOFFER Artikel 17
Rätt till skydd 1.
Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att skydda
brottsoffren och deras familjemedlemmar från vedergällning, hot, upprepad eller
ytterligare viktimsering. 2.
De åtgärder som avses i första stycket ska särskilt
omfatta förfaranden för att fysiskt skydda brottsoffer och deras
familjemedlemmar, åtgärder för att förhindra kontakt mellan förövare och offer
i de lokaler där straffrättsliga förfaranden hålls samt åtgärder som ska minska
risken för att brottsoffren lider psykologisk eller emotionell skada vid förhör
eller vittnesmål eller som ska garantera deras säkerhet och värdighet. Artikel 18
Sårbarhetsidentifiering 1.
I det här direktivet anses följande kategorier av
brottsoffer som särskilt sårbara med tanke på de personer som berörs: a) Barn b) Personer med funktionsnedsättning 2.
I det här direktivet anses följande kategorier av
brottsoffer som särskilt sårbara med tanke på brottets art: a) Personer som utsatts för sexuellt våld b) Personer som fallit offer för
människohandel 3.
Medlemsstaterna ska se till att en individuell
bedömning görs i rimlig tid för att avgöra om andra offer i enlighet med
nationella förfaranden med tanke på de personer som berörs eller med tanke på
brottets art är särskilt sårbara för sekundär eller upprepad viktimisering
eller hot. 4.
Medlemsstaterna ska se till att en individuell
bedömning görs i rimlig tid av alla sårbara brottsoffer som anges i punkt 1, 2
och 3 för att i enlighet med nationella förfaranden avgöra vilka av de
särskilda åtgärder som anges i artiklarna 21 och 22 som bör sättas in.
Bedömningen ska göras med hänsyn till det sårbara offrets önskemål, även när de
frånsäger sig särskilda åtgärder. 5.
Bedömningens omfattning kan anpassas med hänsyn
till brottets svårhetsgrad och den uppenbara skada som åsamkats brottsoffret. Artikel 19
Förhindrande av kontakt
mellan brottsoffer och förövare Medlemsstaterna ska gradvis upprätta de
villkor som krävs för att förhindra kontakt mellan brottsoffer och tilltalade
eller misstänkta i lokaler där brottsoffren kan behöva ta personlig kontakt med
offentliga myndigheter med anledning av sin ställning och i synnerhet i lokaler
där straffrättsliga förfaranden hålls. Artikel 20
Brottsoffrens rätt till skydd
vid förhör i samband med straffrättsliga förfaranden Medlemsstaterna ska se till att a) brottsoffren förhörs utan onödigt
dröjsmål efter det att brottet anmälts till de behöriga myndigheterna, b) att antalet förhör med brottoffren
blir så få som möjligt och att utfrågningar görs bara om det är strikt
nödvändigt för det straffrättsliga förfarandet, c) att brottsoffren när så är lämpligt
får åtföljas av sitt juridiska ombud eller någon annan person som de själva
valt, såvida det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något
annat med avseende på den personen. Artikel 21
Sårbara brottsoffers rätt
till skydd i samband med straffrättsliga förfaranden 1.
Medlemsstaterna ska se till att sådana sårbara
brottsoffer som avses i artikel 18 kommer i åtnjutande av de åtgärder som avses
i punkt 2 och 3 efter en sådan individuell bedömning som avses i artikel 18.4
och i enlighet med reglerna för domstolens utrymme för skönsmässig bedömning. 2.
Sårbara brottsoffer ska erbjudas följande åtgärder
i samband med förundersökning: a) de ska förhöras i lokaler som
utformats eller ställts i ordning för detta ändamål, b) de ska förhöras av eller genom
yrkeskunniga personer som är särskilt utbildade för detta ändamål, c) alla förhör med brottsoffret ska
utföras av samma personer, om detta kan ske utan hinder för god rättsskipning, d) alla förhör med personer som utsatts
för sexuellt våld ska utföras av personer av samma kön. 3.
Sårbara brottsoffer ska erbjudas följande åtgärder
i samband med rättegång: (a) åtgärder för att förhindra visuell
kontakt mellan brottsoffer och tilltalade, även under vittnesmål, genom
lämpliga hjälpmedel däribland lämplig kommunikationsteknik, b) åtgärder som ger brottsoffret möjlighet
att höras i rätten utan att behöva vara närvarande, däribland med användning av
lämplig kommunikationsteknik, c) åtgärder för att undvika onödig
utfrågning om brottsoffrets privata förhållanden som inte är relaterade till
brottet, och d) åtgärder som möjliggör förhör inom
stängda dörrar. Artikel 22
Barns rätt till skydd i
samband med straffrättsliga förfaranden Utöver de åtgärder som anges i artikel 21 ska
medlemsstaterna om brottsoffret är ett barn även vidta följande åtgärder: a) Alla förhör med brottsoffret i
samband med straffrättsliga förfaranden får spelas in och i enlighet med
nationell rätt användas som bevisning vid straffrättsliga förfaranden i
domstol. b) Vid straffrättslig förundersökning
och straffrättsliga förfaranden i domstol ska de rättsliga myndigheterna utse
en särskild företrädare för barn om vårdnadshavarna i enlighet med nationell
lag inte får företräda barnet på grund av en intressekonflikt mellan dem och
barnet, om det inte finns någon medföljande vuxen eller om barnet skilts från
sin familj. Artikel 23
Rätt till skydd av den
personliga integriteten 1.
Medlemsstaterna ska se till att de rättsliga
myndigheterna under rättegången vidtar lämpliga åtgärder för att skydda
brottsoffrens och deras familjemedlemmars personliga integritet samt undvika
fotografering. 2.
Medlemsstaterna ska uppmunta medier att tillämpa
självreglering i syfte att skydda brottsoffers privatliv, integritet och
personuppgifter. Kapitel 6 ALLMÄNNA BESTÄMMELSER Artikel 24
Fortbildning av
yrkesverksamma 1.
Medlemsstaterna ska se till att poliser, åklagare
och anställda vid domstolar får både allmän och särskild fortbildning som är
anpassad till graden av kontakt med brottsoffer, för att uppmärksamma dem på
brottsoffrens behov och lära dem att hantera situationen opartiskt, med respekt
och professionalism. 2.
Medlemsstaterna ska se till att dormare och
åklagare har tillgång till både allmän och särskild fortbildning för att
uppmärksamma dem på brottsoffrens behov och lära dem att hantera situationen
opartiskt, med respekt och professionalism. 3.
Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att se till
att de som ger brottsoffren stöd eller som arbetar med reparativ rättvisa får
lämplig fortbildning som är anpassad till graden av kontakt med brottsoffer och
för att se till att de i enlighet med yrkesnormerna tillhandahåller tjänsterna
på ett opartiskt, respektfullt och professionellt sätt. 4.
Fortbildningen ska minst omfatta hur offren
påverkas av brottet, risken för hot, upprepad eller sekundär viktimisering samt
hur detta kan undvikas, tillgången till och relevansen hos brottsofferstöd;
fortbildningen ska anpassas till de yrkesverksammas uppgifter samt till arten
och omfattningen av deras kontakter med brottsoffer. Artikel 25
Samarbete och samordning av
insatser 1.
Medlemsstaterna ska samarbeta för att underlätta
ett mer effektivt skydd av brottsoffrens rättigheter och intressen i
straffrättsliga förfaranden, oavsett om det sker via nätverk, direkt koppling
till rättsväsendet eller genom kontakter mellan brottsofferorganisationer, till
exempel med stöd av europeiska nätverk för brottsoffer. 2.
Medlemsstaterna ska se till att myndigheter som
arbetar med eller lämnar stöd till brottsoffer samarbetar för att samordna
insatserna och minska de negativa följderna av brottet, risken för sekundär eller
upprepad viktimisering samt pressen på brottsoffren i kontakterna med
straffrättsliga myndigheter. Kapitel 7 SLUTBESTÄMMELSER Artikel 26
Införlivande 1.
Medlemsstaterna ska senast [två år efter
antagandet] sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga
för att följa detta direktiv. 2.
De ska till kommissionen genast överlämna texten
till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område
som omfattas av detta direktiv tillsammans med en jämförelsetabell över dessa
bestämmelser och detta direktiv. 3.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska
göras ska varje medlemsstat själv utfärda. Artikel 27
Insamling av information och
statistik Medlemsstaterna ska senast [två år efter
antagandet] till Europeiska kommissionen överlämna information om hur de
nationella förfarandena tillämpas på brottsoffer. Artikel 28
Ersättning Rambeslut 2001/220/RIF ersätts härmed med
avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock
utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristen
för införlivande i nationell lagstiftning. Med avseende på de medlemsstater som deltar i
antagandet av detta direktiv ska hänvisningar till rambeslutet anses som
hänvisningar till detta direktiv. Artikel 29
Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Artikel 30
Adressater Detta direktiv
riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Utfärdat i Bryssel På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] KOM(2010) 623. [2] EUT C 115, 4.5.2010, s. 1; KOM(2010) 171. [3] 2969:e mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) den
23 oktober 2009, doknr. 14936/09 (Presse 306). [4] Rapport om EU-medborgarskapet 2010 – Att undanröja
hindren för EU-medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter - KOM(2010)
603. [5] Europaparlamentets rekommendation till rådet av den 7
maj 2009 om utvecklingen av ett EU-område för straffrättskipning
(2009/2012(INI)). [6] P_TA(2009)0098. [7] EUT L 101, s. 1. [8] EUT L […]. [9] EGT L164, 22.6.2002, s. 3. [10] EUT L 330, 9.12.2008, s. 21. [11] .Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den
5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess
offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF. [12] Förslag till direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp
mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om upphävande av
rambeslut 2004/68/RIF. [13] Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet,
rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En
EU-agenda för barns rättigheter, KOM(2011) 60, av den 15 februari 2011. [14] Rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om
ersättning till brottsoffer, EUT L 261, 6.8.2004, s. 15. [15] Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet,
rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén:
Strategi för jämställdhet 2010–2015 , KOM(2010) 491. [16] Rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om
bekämpande av terrorism i dess ändrade lydelse enligt rådets rambeslut
2008/919/RIF av den 28 november 2008 (EUT L 330, 9.12.2008, s. 21-23). [17] Hess
Burkhard, ”Feasibility Study: The European Protection Order and the European
Law of Civil Procedure”, snart tillgänglig på:
http://ec.europa.eu/justice/index_en.htm. [18] APAV/Victim Support Europe via projektet ”Victims in Europe”,
2009 (nedan kallad APAV-rapporten). [19] Se t.ex. APAV-rapporten, rapporten The Implementation of
the EU Framework Decision on the standing of victims in the criminal
proceedings in the Member States of the European Union, Lissabon 2009 som
utarbetades av Bulgariens center för demokratistudier eller ONE-projektets
rapport Member States' legislation, national policies, practices and approaches
concerning the victims of crime, Sofia 2009. [20] EUT C […], […], s. […]. [21] EUT C […], […], s. […]. [22] EGT L 350, 30.12.2008, s. 60. [23] Den slutgiltiga lydelsen av detta skäl i direktivet beror
på den faktiska ståndpunkt som Förenade kungariket och Irland kommer att inta i
enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 21.