A4-0468/98

Resolution om respekten för de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen (1997)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna,

- med beaktande av FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter liksom protokollen som hänför sig till dessa,

- med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

- med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,

- med beaktande av Genèvekonventionen från 1951 och protokollet från 1967 om flyktingars rättsliga ställning liksom av rekommendationerna från FN:s flyktingkommissarie,

- med beaktande av konventionen om missförhållanden i samband med migration och främjande av arbetstagares likställdhet med avseende på möjligheter och behandling (Genève 1975),

- med beaktande av FN:s konvention om barns rättigheter (New York 1989),

- med beaktande av de grundläggande mänskliga rättigheterna som garanteras av medlemsstaternas författningar och av Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna liksom av dess protokoll,

- med beaktande av Europeiska konventionen från 1987 till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

- med beaktande av internationella och europeiska rättsprinciper om mänskliga rättigheter,

- med beaktande av rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna,

- med beaktande av Europeiska gemenskapernas domstols yttrande 2/94 av den 28 mars 1996 om Europeiska gemenskapens anslutning till Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna,

- med beaktande av gemenskapens stadga om grundläggande sociala rättigheter,

- med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

- med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen,

- med beaktande av Amsterdamfördraget,

- med beaktande av sin resolution av den 12 april 1989 om antagandet av Förklaringen om grundläggande fri- och rättigheter ((EGT C 120, 16.5.1989, s. 51.)),

- med beaktande av sin resolution av den 9 juli 1991 om mänskliga rättigheter ((EGT C 240, 16.9.1991, s. 45.)),

- med beaktande av sin resolution av den 12 mars 1992 om dödsstraff ((EGT C 94, 13.4.1992, s. 277.)),

- med beaktande av sin resolution av den 18 juli 1992 om en europeisk stadga för barns rättigheter ((EGT C 241, 21.9.1992, s. 67.)),

- med beaktande av sin resolution av den 11 mars 1993 om respekten för de mänskliga rättigheterna inom Europeiska gemenskapen ((EGT C 115, 26.4.1993, s. 178.)),

- med beaktande av sin resolution av den 19 januari 1994 om värnpliktsvägran inom gemenskapens medlemsstater ((EGT C 44, 14.2.1994, s. 103.)),

- med beaktande av sin resolution av den 8 februari 1994 om lika rättigheter för homosexuella inom Europeiska gemenskapen ((EGT C 61, 28.2.1994, s. 40.)),

- med beaktande av sin resolution av den 27 april 1995 om rasism, främlingsfientlighet och antisemitism ((EGT C 126, 22.5.1995, s. 75.)),

- med beaktande av sin resolution av den 18 januari 1996 om människohandel ((EGT C 32, 5.2.1996, s. 88.)),

- med beaktande av sin resolution av den 18 januari 1996 om dåliga förhållanden i fängelser inom Europeiska unionen ((EGT C 32, 5.2.1996, s. 102.)),

- med beaktande av sin resolution av den 29 februari 1996 om sekter i Europa ((EGT C 78, 18.3.1996, s. 31.)),

- med beaktande av sin resolution av den 9 maj 1996 om kommissionens meddelande om rasism, främlingsfientlighet och antisemitism ((EGT C 152, 27.5.1996, s. 57.)),

- med beaktande av sitt yttrande av den 9 maj 1996 om förslaget till rådets beslut om att utse 1997 till Europaåret mot rasism ((EGT C 152, 27.5.1996, s. 62.)),

- med beaktande av sin resolution av den 17 september 1996 om respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen 1994 ((EGT C 320, 28.10.1996, s. 36.)),

- med beaktande av sin resolution av den 12 december 1996 om åtgärder till skydd för minderåriga inom Europeiska unionen ((EGT C 20, 20.1.1997, s. 170.)),

- med beaktande av sin resolution av den 8 april 1997 om respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen 1995 ((EGT C 132, 28.4.1997, s. 31.)),

- med beaktande av sin resolution av den 16 september 1997 om behovet av en europeisk kampanj för nolltolerans av våld mot kvinnor ((EGT C 304, 6.10.1997, s. 55.)),

- med beaktande av sin resolution av den 6 november 1997 om kampen mot turism där barn utnyttjas sexuellt och om förstärkning av kampen mot sexuellt missbruk och utnyttjande av barn ((EGT C 358, 24.11.1997, s. 37.)),

- med beaktande av sin resolution av den 17 februari 1998 om respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen (1996) ((EGT C 80, 16.3.1998, s. 43.)),

- med beaktande av följande framställningar:

a) 16/97, presenterad av «Groupe Amnesty International de Dampremy», med fem underskrifter, om situationen för värnpliktsvägrare i Grekland,

b) 48/97 av Marlies Mosiek-Urbahn, tysk medborgare och ledamot av Europaparlamentet, om installation av ett varningssystem i samtliga TV-apparater vilket aktiveras när programmen är av pornografisk eller våldsam natur,

c) 67/97 av Heinrich Lenz, tysk medborgare, om indragningen av hans intyg om gravt handikapp,

d) 79/97 av Robert Maris, nederländsk medborgare, om uppehållstillstånd för Europeiska unionens medborgare,

e) 183/97 av Giovanni Campano, italiensk medborgare, om dennes utvisning från Tyskland,

f) 266/97 av Hamza Yigit, turkisk medborgare, om politisk asyl i Tyskland,

g) 287/97 av John Simms, brittisk medborgare, om medborgares rösträtt i annan medlemsstat,

h) 430/97 av Jean-Pierre Perrin-Martin, fransk medborgare, å organisationen FASTI:s vägnar, om situationen för flyktingarna i Europa,

i) 436/97 av M. V. Sorani, italiensk medborgare, som representant för «Solidarité européenne», fackförening för tjänstemän vid Europeiska kommissionen i Luxemburg, med 1 178 underskrifter, om kampen mot pedofili,

j) 506/97 av M. C. Verbraeken, belgisk medborgare, om illegal invandring till Europeiska unionen av östeuropeiska kvinnor som ägnar sig åt prostitution,

k) 680/97 av Judy Wall, brittisk medborgare, om underhållsbidrag för studenter i Förenade kungariket,

l) 872/97 av Joesoe Maatrijk, nederländsk medborgare, om rösträtt för invandrad arbetskraft i Nederländerna,

m) 920/97 av Charles Payne, amerikansk medborgare, om påstådd rasdiskriminering i Danmark av hans son,

n) 963/97 av Adolfo Pablo Lapi, italiensk och argentinsk medborgare, om brist på respekt för homosexuella i Italien,

- med beaktande av artikel 148 i arbetsordningen,

- med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor (A4-0468/98), och av följande skäl:

A. Respekten för mänskliga rättigheter, en inneboende del av människans värdighet, utgör en grundläggande princip, till vilken samtliga medlemsstater har anslutit sig genom att inrätta nödvändiga institutioner och mekanismer för att se till att de faktiskt skyddas, och som i Europeiska unionen garanteras av pluralistiska och demokratiska politiska system, försedda med parlamentariska institutioner och oberoende rättsapparater.

B. Europaparlamentet tar hänsyn till tillämpliga resolutioner från Förenta nationerna och Europarådet samt förslag från enskilda organisationer om skydd av och respekt för mänskliga rättigheter.

C. Europaparlamentet är bekymrat över det faktum att det under 1997 i vissa medlemsstater uppkom speciella situationer som bryter mot principer som är oupplösligt förenade med respekten för mänskliga rättigheter.

D. Europaparlamentets roll inom Europeiska unionen och inom ramen för en aktiv politik till skydd för mänskliga rättigheter måste också vara att belysa och påtala de brott mot mänskliga rättigheter som det är viktigt att åtgärda.

Mänskliga rättigheter, Europeiska unionen och medlemsstaterna

1. Parlamentet betonar att de mänskliga rättigheterna är varje individs naturliga rättigheter och att de därför inte är förbundna med några skyldigheter eller utförda handlingar,

2. betonar att medlemsstaterna måste utfärda eller förbättra erforderliga bestämmelser för att säkerställa en faktisk respekt för de grundläggande rättigheterna inom Europeiska unionen och framhåller hur viktigt detta är för trovärdigheten och konsekvensen i Europeiska unionens externa verksamhet på området,

3. begär enträget att unionen i verklig politisk handling visar sitt och medlemsstaternas engagemang för de mänskliga rättigheterna och därför-

- att kommissionen redan vid Amsterdamfördragets ikraftträdande tilldelar en av sina ledamöter ansvaret för mänskliga rättigheter och för områdena frihet, trygghet och rättvisa,

- parlamentets behöriga utskott inom området medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor periodiskt verifierar situationen för de mänskliga rättigheterna i medlemsstaterna och även de framsteg som förverkligats inom områdena frihet, trygghet och rättvisa,

- mandatet för Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien skall utvidgas till behörighet i frågor om mänskliga rättigheter i Europeiska unionen, i egenskap av priviligierat instrument som ställs till institutionernas disposition för att regelbundet informera dem om situationen när det gäller rasism, främlingsfientlighet och mänskliga rättigheter i medlemsstaterna,

4. anser att det är dess uppgift, som demokratiskt vald institution inom gemenskapen, att övervaka försvaret och främjandet av de grundläggande fri- och rättigheterna i unionen och beklagar därför att elva av unionens femton medlemsstater nämns i Amnesty Internationals årsrapport för 1997,

5. glädjer sig över att Amsterdamfördraget bland annat inkluderar artiklarna 6, 11, 49 och 177 som är inriktade på respekten för de mänskliga rättigheterna både inom och utom unionen,

6. hävdar att respekt för de mänskliga rättigheterna är en oförytterlig beståndsdel av varje demokratiskt samhälle och måste vara en av hörnstenarna i unionens inrikes- och utrikespolitik; betonar att den korta tiden fram till 50-årsdagen för FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är en mycket lämplig tidpunkt för att främja en internationell politisk debatt och internationella, politiska insatser för att främja respekt för de mänskliga rättigheterna och de nödvändiga instrumenten för att skydda dessa rättigheter,

7. betygar på nytt att rätten till liv och rätten att inte utsättas för inhuman och förnedrande behandling är absoluta och okränkbara rättigheter som inte är underställda de enskilda staternas avgörande och godtycke,

8. hävdar att rätten till liv och rätten till hälsa innebär en rätt att leva i en miljö som är skyddad mot föroreningar och ett ansvar gentemot dagens och morgondagens generationer; anhåller i synnerhet av detta skäl om att skador på miljön skall straffbeläggas i enlighet med principen om att förorenaren skall betala,

9. uppmanar de medlemsstater som ännu inte gjort så att skriva under och/eller ratificera det andra protokollet som hänför sig till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,

10. understryker att det är omöjligt för Europeiska unionen att ta med stater som inte respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna och uppmanar kommissionen och rådet att vid förhandlingarna lägga större vikt vid minoriteters rättigheter (t. ex. etniska, språkliga, religiösa och homosexuella),

Tillgång till omsorg

11. anser att rätten till liv innebär tillgång till omsorg som skall ges varje person oberoende av ställning, hälsotillstånd, ålder, kön, ras, etnisk tillhörighet, religion eller åsikter,

12. anser att var och en måste ha rätt att leva sin sista tid i värdighet, kräver förbud mot alla aktiva handlingar avsedda att förkorta livet för nyfödda, handikappade, äldre personer och patienter i koma sedan lång tid och uppmanar medlemsstaterna att prioritera inrättandet av vårdenheter där den döende kan få smärtlindring, vilket skall inbegripa alla tänkbara medel för att bekämpa smärta, och få avsluta sina dagar på ett värdigt sätt, utan att till varje pris utsättas för livsuppehållande behandling,

13. fruktar de faror som en aktualisering av arvshygienen skulle föra med sig och motsätter sig alla steg i riktning mot att tillåta experiment som antingen direkt eller indirekt skulle kunna leda till en förändring av ärftliga genetiska egenskaper (genteknik med könsstamceller) eller till framställning av genetiskt förbättrade människor eller mänskliga forskningsmodeller genom kloning eller någon annan liknande teknik,

Rätt till trygghet - rättsstaten och kampen mot terrorismen

14. anser att unionens invånare skall ha rätt till ett liv utan fruktan för personlig säkerhet, och utan fruktan för säkerheten för sina familjer och sin egendom,

15. fördömer mord, kidnappning, utpressning, våldshandlingar och tortyr, både fysisk och psykisk, genomförda av terroristorganisationer; anser att det inte finns några politiska motiv eller krav som kan göra terroristhandlingar försvarbara och betonar att terrorismen måste bekämpas med fasthet; anser vidare att ingen stat eller företrädare för en stat har rätt att använda sig av mord och tortyr eller av grym, omänsklig eller förnedrande behandling av människor som ett medel för att undertrycka sitt eget folk; uppmanar enträget medlemsstaterna att fortsätta ett nära samarbete i kampen mot terrorismen genom att stärka det rättsliga samarbetet och polissamarbetet i Europa; anser att kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste besvaras med fasthet, men denna fasthet får inte utesluta en rigorös respekt för rättsstatens bestämmelser, i synnerhet principen om att man förutsätts vara oskyldig, krav på rättvis rättskipning och säkerställande av den åtalades rättigheter,

Hur rättssystemet fungerar

16. påminner om att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna vid ett flertal tillfällen har ådömt medlemsstaterna att ge upprättelse åt medborgare som blivit offer för rättsapparaten, i synnerhet på grund av långsamma rättsprocesser och brott mot rätten till försvar; uppmanar följaktligen de berörda medlemsstaterna att planera åtgärder som syftar till att förebygga rättssystemens brister och i synnerhet i de nationella rättssystemen införa begreppet rimliga tidsfrister, som förespråkas av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, och att undersöka möjligheten att åtgärda det långsamma rättsliga förfarandet liksom att till ett absolut minimum begränsa användningen av häktningar, som skall ha karaktären av undantag,

17. påpekar att häktning faktiskt innebär både ett föregripande av följderna av en eventuellt fällande dom och ett oförnekligt personligt lidande, liksom att man offrar den grundläggande rätten att antas vara oskyldig; därför är häktning endast legitimt då den är absolut nödvändig, välgrundad och står i proportion till syftet att skydda de intressen, rättigheter och värden som avses i den grundläggande strafflagstiftningen,

18. påminner med eftertryck om den allmänna principen om att den åtalade i en rättsprocess skall var fri och i fullt åtnjutande av sina rättigheter,

19. framhåller att några av de viktigaste allmänna rättsprinciper som ligger till grund för medlemsstaternas rättsordningar är principen om domstolars oberoende, principen om att man inte kan åtalas två gånger för samma sak samt principen om att man förutsätts oskyldig tills motsatsen har bevisats och den självklara följden av detta, nämligen att det inte är den åtalade som måste bevisa sin oskuld utan att det är rättsväsendet som måste bevisa den åtalades skuld,

20. uppmanar medlemsstaterna att ta alla tänkbara initiativ för att återskapa en balans mellan åtalssidan och försvarssidan vid rättegångar och att se till att båda parter har samma möjligheter att agera, både kvalitativt och kvantitativt sett,

Medborgerliga och politiska rättigheter

21. beklagar att inte alla medlemsstater har införlivat rådets direktiv 94/80/EG om närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid kommunala val för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare ((EGT L 368, 31.12.1994, s. 38.)) med sin lagstiftning, vilket erkänner rätten att rösta och vara valbar vid kommunalval; understryker rösträttens politiska betydelse i förhållande till den sociala integrationen av unionsmedborgare som är bosatta i en värdstat, och uppmanar de medlemsstater som ännu inte har gjort det att vidta lämpliga åtgärder så snart som möjligt,

22. uppmanar för övrigt medlemsstaterna att anpassa sin lagstiftning snarast möjligt för att utvidga denna rösträtt i lokala val till att inbegripa invandrade tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta sedan mer än fem år på deras territorium,

Respekt för privatlivet

23. betonar att rätten till respekt för privatliv och familjeliv, hemfrid och korrespondens liksom skyddet för personuppgifter utgör grundläggande rättigheter som staterna måste värna och att följaktligen all TV-övervakning, avlyssning och dataövervakning måste godkännas med absolut respekt för dessa rättigheter och alltid åtföljas av rättsliga garantier,

24. begär att databanker som SIS (informationssystemet Schengen), SIE (europeiska informationssystemet), SID (tullinformationssystemet) samt Europols databank skall underställas respekten för privatlivet och principerna om likabehandling och icke-diskriminering,

25. uppmanar medlemsstaterna att införa flexibla och snabba möjligheter att utnyttja rätten till genmäle mot oberättigad spridning av personliga uppgifter eller kränkande beskyllningar i tidningspressen,

26. anser att rätten till frihet från diskriminering (när det gäller hälsovård, försäkringar, sysselsättning och liknande) på grundval av en enskilds genetiska arv eller anlag är av största betydelse och att en enskilds genetiska uppgifter enbart bör överlämnas till en tredje part om man i förväg har informerat den berörde eller dennes rättsliga företrädare och fått ett skriftligt medgivande,

Yttrandefrihet och andra friheter

27. bekräftar återigen att åsikts- och yttrandefrihet, tanke- och samvetsfrihet samt individuell och kollektiv religionsfrihet liksom föreningsfrihet utgör grundläggande friheter för unionens medborgare,

28. framhåller emellertid att gränsen för yttrandefriheten går vid respekt för lagar och förordningar och i synnerhet för lagar mot rasism,

29. betonar att Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna anser att förnekande av förintelsen urholkar konventionens grundläggande principer, i synnerhet principerna om rättvisa och fred, och understöder ras- och religionsdiskriminering; betonar följaktligen att de restriktioner som medlemsstaterna infört mot framförande av sådana förnekelseteorier utgör åtgärder som är nödvändiga för den offentliga säkerheten, skyddet för den allmänna ordningen och för andra människors fri- och rättigheter,

30. fördömer bestämt dels tendenserna att reducera pressfriheten, dels de påtryckningar, till och med hot, som journalister ibland utsätts för,

Religionsfrihet

31. fördömer alla kränkningar av rätten till religionsfrihet, och begär att också minoritetsreligioner skall kunna utövas utan att de utsätts för diskriminering,

32. uppmanar medlemsstaterna att med respekt för rättsstatsprincipen vidta åtgärder för att bekämpa de kränkningar av individens rättigheter som begås av vissa sekter, vilka borde nekas en ställning som religiös organisation eller kulturorganisation eftersom detta garanterar dem skattemässiga fördelar och ett visst juridiskt skydd,

33. uppmanar alla medlemsstater att respektera Europarådets rekommendation liksom resolution 1993/84 från FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna genom att fullt ut respektera värnpliktsvägran och ge möjlighet till alternativ civil tjänstgöring vilken innebär krav som motsvarar militärtjänsten,

34. välkomnar att Grekland har antagit en lagstiftning som erkänner rätten till värnpliktsvägran; förväntar sig emellertid att alla bestämmelser av bestraffande karaktär i den införda civila tjänstgöringen kommer att ändras och att värnpliktsvägraren i ömmande fall frikallas från tjänst samt kräver att anhållna värnpliktsvägrare släpps fria; önskar att Grekland på samma sätt bestämmer sig för att stryka religionstillhörighet på identitetskortet eftersom detta inkräktar på individens privatliv och kan medföra diskriminering,

Ekonomiska och juridiska rättigheter

35. påminner om att rättspraxis från Europadomstolen i Strasbourg erkänner ekonomiska och sociala rättigheter som grundläggande mänskliga rättigheter, i enlighet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna,

36. välkomnar att Förenade kungariket slutligen har undertecknat 1989 års sociala stadga,

37. anser det nödvändigt att respektera ekonomiska och sociala rättigheter, fackföreningsrättigheter och kulturella rättigheter och att erkänna dem som grundläggande rättigheter, i synnerhet rätten till arbete, bostad, utbildning, social trygghet och kultur,

38. anser att fattigdom och utslagning är ovärdiga välmående demokratiska samhällen och anser det oacceptabelt att mer än femtio miljoner människor lever i fattigdom inom Europeiska unionen och att många av dem inte omfattas av någon social trygghet,

39. uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att politiskt prioritera kampen mot social utslagning och fattigdom,

40. beklagar djupt att programmet för kampen mot fattigdom inte har antagits och upprepar sin begäran till rådet om ett snabbt beslut,

41. uppmanar medlemsstaterna att i nära samråd med humanitära organisationer anta och genomföra lagar för att förebygga och bekämpa utslagning, främst lagar om tillgång till arbete, hälsa, social trygghet, bostad, utbildning och rättsväsende,

42. framhåller att ett av det europeiska samhällets kännemärken är principen om den trygghet äldre har rätt till; stödjer äldre människors rätt till värdiga pensioner och socialförsäkringar på en tillfredsställande nivå,

43. betonar att friheten att hålla möten som föreskrivs i artikel 11 i den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna skyddar medborgarnas rätt att kollektivt försvara sina intressen; anser att medborgarna måste kunna organisera sig i demokratiska fackföreningar på sina arbetsplatser; fördömer kränkningar av fackföreningsrättigheter och all diskriminering av fackföreningsföreträdare samt angrepp på strejkrätten i den privata och den offentliga sektorn; anhåller om ett adekvat skydd mot alla former av diskriminering av fackföreningsföreträdare,

44. hyser oro för det ökade våldet på arbetsplatserna i flera medlemsstater, vilket framgår i en rapport från Internationella arbetsorganisationen (ILO), där det preciseras att våldet kan sträcka sig från slagsmål och fysiska angrepp till sexuella trakasserier och mobbning; konstaterar, som det påpekas i rapporten från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, att våldet på arbetsplatser framför allt berör tillfälligt anställda; uppmanar medlemsstaterna att omedelbart rätta sig efter rekommendationerna från Europarådets ministerkommitté, särskilt när det gäller förbud mot tvångsarbete, föreningsfrihet och strejkrätt, vilka samtliga tas upp i den europeiska sociala stadgan,

45. upprörs av de slaveriliknande villkor som ett ej försumbart antal ofta utländska hembiträden utsätts för till följd av att arbetsgivaren, som ibland åtnjuter diplomatisk immunitet, utnyttjar de anställdas ekonomiska beroende och sociala sårbarhet,

Kulturella rättigheter

46. anser det nödvändigt att ge kulturen en viktigare roll när det gäller att skapa sysselsättning genom att ge den en plats i utvecklingsstrategierna och att inte begränsa den till ett bevarande av kulturarvet: den bör ingå som en del i samtliga investeringar avsedda för konstnärligt skapande samt radio och TV,

47. uppmanar medlemsstaterna att erkänna och främja sina regionala språk huvudsakligen inom undervisnings- och mediasektorerna, särskilt genom att underteckna och ratificera den europeiska stadgan om regionala språk och minoritetsspråk,

48. fördömer all form av kulturell censur och alla angrepp mot yttrande- och skapandefrihet,

49. anser att offentlighetsprincipen, som innebär att medborgarna skall ha tillgång till alla sorters uppgifter, med undantag för personuppgifter och uppgifter som rör den nationella säkerheten, är ett utmärkt instrument för att främja demokratin och bekämpa bedrägerier, och anser att principen bör erkännas officiellt inom EU och medlemsstaterna,

50. fördömer särskilt den direkta censur eller den ekonomiska censur som utövas gentemot kulturområdet och vissa bibliotek av ett visst antal ledare för lokala och regionala organ,

Kampen mot diskriminering - kvinnors rättigheter - barns rättigheter - skydd av familjen

51. gläder sig över att det i förslaget till Amsterdamfördrag ingår bestämmelser (artiklarna 12 och 13) som gör det möjligt att bekämpa all diskriminering grundad på kön, ras, nationalitet, etniskt ursprung, ålder, religion, övertygelse eller sexuell läggning,

52. gläder sig över att man i vissa medlemsstater, parallellt med lagarna om borgerlig eller kyrklig vigsel, har infört lagbestämmelser som reglerar förhållanden mellan personer som sinsemellan vill skapa juridiska band,

53. uppmanar de medlemsstater som ännu inte gjort det att undanröja alla former av diskriminering av homosexuella; uppmanar särskilt Förenade kungariket, Grekland, Portugal och Österrike att avskaffa skillnaderna mellan homosexuella och heterosexuella när det gäller åldersgränser för samtycke till en sexuell förbindelse,

54. anhåller ännu en gång om att all ojämlikhet när det gäller behandling av homosexuella personer skall avskaffas, i synnerhet när det gäller åldersgräns för homosexuella förbindelser, medborgerliga rättigheter, rätten till arbete, sociala och ekonomiska rättigheter osv.,

55. påminner om att konferenserna i Wien 1993 och Beijing 1995 betonade att kvinnors rättigheter utgör en obestridlig, fullständig och oskiljbar del av de mänskliga rättigheterna, och beklagar den långa väg som fortfarande återstår i Europeiska unionen tills dess att principer såsom den om icke-diskriminering på grundval av kön är fullständigt förverkligade,

56. konstaterar att kvinnor fortfarande är diskriminerade, i synnerhet lönemässigt, och fortfarande inte ges en verklig likabehandling,

57. uppmanar medlemsstaterna att bekämpa all form av ojämlikhet i behandlingen av män och kvinnor samt att ge positiva kvinnliga förebilder,

58. uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att förbättra jämställdheten för kvinnor vad gäller behandling och möjligheter och att försäkra sig om deras aktiva och jämställda deltagande i samhällslivet och i beslutsprocesserna inom samtliga områden och framhåller sin övertygelse enligt vilken positiv särbehandling är oundgängligt för att nå dit,

59. beklagar att vissa medlemsstater förbjuder och begränsar positiv abortupplysning; fördömer attityden hos militanta abortmotståndare som härjar i vissa medlemsstater, till exempel i Frankrike; anhåller om att dessa militanta gruppers verksamhet skall bestraffas hårt, att tillgången till abortupplysning skall garanteras och att föreningarnas roll skall erkännas,

60. uppmanar återigen kommissionen och medlemsstaterna att understödja förslaget om att göra 1999 till ett europeiskt år mot våld mot kvinnor,

61. fördömer kvinnlig könsstympning; uppmanar gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna att i samverkan med berörda länder understödja informations- och utbildningskampanjer för att få ett slut på denna sedvänja,

62. upplever det nödvändigt att Europeiska unionen och medlemsstaterna tillsammans kommer överens om att inte ingå och tillämpa bilaterala avtal med länder som tillåter att grundläggande rättigheter, bland annat kvinnors och barns rättigheter, kränks; påminner i detta sammanhang om att det i avtalen med tredje land finns en villkorsklausul om mänskliga rättigheter och anhåller om att denna klausul verkligen skall tillämpas,

63. bekräftar att barns rättigheter inräknas i de mänskliga rättigheterna och uppmanar medlemsstaterna att konkretisera målen i FN:s konvention om barns rättigheter; uppmanar kommissionen att integrera principerna i FN:s konvention om barns rättigheter i sitt arbete, inbegripet att utvärdera alla Europeiska unionens förslag till lagstiftning, politik och program med hänsyn till deras konsekvenser för barn och att använda den tidigare nämnda konventionen om barns rättigheter som instrument för analysen,

64. beklagar djupt att trots antagandet av ett särskilt direktiv fortsätter barn att arbeta i vissa medlemsstater och kräver att förbudet mot barnarbete omgående skall respekteras i hela Europeiska unionen,

65. välkomnar de på nationell nivå och gemenskapsnivå vidtagna åtgärderna i syfte att bekämpa barnhandel, barnprostitution och barnpornografi, där den sistnämnda antingen kommer direkt från eller via den nya tekniken,

66. uppmanar alla medlemsstater att vidta lagstiftningsåtgärder med utomterritoriell verkan för att på sina egna territorier kunna åtala förövare av sexuella brott som begåtts mot barn i tredje land,

67. uppmanar ännu en gång medlemsstaterna att förstärka de insatser som syftar till att förhindra och eliminera vanvård av barn, oavsett om vanvården begås av privata organ eller - ännu värre - av inrättningar som direkt eller indirekt står under statens eller en lokal myndighets ansvar,

68. uppmanar medlemsstaterna att i sin helhet tillämpa den gemensamma handlingsplan som antogs den 24 februari 1997 på grundval av artikel K 3 i EU-fördraget om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn ((EGT L 63, 4.3.1997, s. 2.)) och att till fullo genomföra de åtaganden som gjordes i slutdeklarationen från ministerkonferensen den 24, 25 och 26 april 1997 i Haag om kampen mot kvinnohandeln,

69. bedömer det absolut nödvändigt att skydda familjen, som är den bästa uppväxtmiljön och som bäst borgar för ett barns harmoniska utveckling och anser att ett barn, oavsett nationalitet, alltid har rätt till en familj, som är den miljö som gör det möjligt för barnet att utvecklas fullt ut, i enlighet med FN:s konvention om barns rättigheter; uppmanar medlemsstaterna att när det gäller vårdnad efter en skilsmässa se till att barn inte längre utgör föremål för invecklade rättstvister,

70. uppmanar de medlemsstater som inte redan gjort det att ge ensamstående möjlighet att adoptera barn som inte har kunnat placeras i en familj,

71. konstaterar att de handikappade fortsätter att utsättas för diskriminering i sina dagliga liv och på sina arbeten och uppmanar därför medlemsstaterna att vidta åtgärder avsedda att förbättra deras situation i synnerhet vad gäller sysselsättning och möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden,

72. uppmanar medlemsstaterna att erkänna de kringresande minoriteternas speciella situation, att respektera deras kulturer, att tillförsäkra dem skydd, att avstå från all diskriminering och att bekämpa de fördomar som de utsätts för; anhåller om att man skall respektera (eller införa) en laglig skyldighet att tillhandahålla lämpliga mottagningsmöjligheter för dessa grupper,

73. påminner om att ingen får bli offer för fördomar eller diskriminering, varken beroende på att denne tillhör en nationell, språklig, religiös eller etnisk minoritet, på dennes kön, eller på grund av hans eller hennes politiska, religiösa eller filosofiska övertygelse eller sexuella läggning, och naturligtvis att de sistnämnda inte får leda till eller uppmuntra kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och särskilt kvinnors och barns rättigheter,

De intagnas situation - återanpassning

74. beklagar att det i Europeiska unionen kan hända att omhändertagna eller fängslade personer utsätts för tortyr, våldtäkter, inhuman, grym och förnedrande behandling av personal inom ordningsmakten eller av fångvårdspersonal, bland annat under häktning; understryker de ofta rasistiska inslagen i denna behandling,

75. framhåller och beklagar det faktum att den här sortens händelser har lett till att flera länder i Europeiska unionen förekommer i Amnesty Internationals årsrapport,

76. konstaterar och protesterar mot det faktum att de inom ordningsmakten som är ansvariga för dessa handlingar sällan ställs inför rätta eller döms till lindriga straff; uppmanar medlemsstaterna att visa prov på större fasthet i frågan så att inga handlingar av den här typen kan passera ostraffat,

77. uppmanar medlemsstaterna att inrätta en från de offentliga myndigheterna oberoende «högsta myndighet» som kan se till att de yrkesetiska reglerna respekteras av hela den säkerhetsmakt som kan drabba medborgarna och som medborgarna direkt kan vända sig till,

78. påminner om att straffet skall ha en förbättrande och återanpassande verkan på den omhändertagne och att målet följaktligen är en mänsklig och social rehabilitering; uppmanar medlemsstaterna att avskaffa det «dubbla straffet», som är orättvist och diskriminerande; understryker att det inte är förenligt med rättspraxisen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna att utvisa personer som har alla sina anhöriga i värdlandet och inga anhöriga i sitt ursprungsland,

79. understryker vikten av respekt för offrens rätt och nödvändigheten av att tillse att de erhåller ersättning för de uppkomna skadorna samt önskar att lagstiftningsåtgärder i denna riktning skall vidtas av medlemsstaterna,

80. beklagar och hyser oro över de försämrade levnadsförhållandena på fångvårdsanstalterna i flera medlemsstater, som omnämns i rapporterna från OIP (Observatoire international des prisons), det internationella organet för övervakning av fångvårdsanstalter, vilket framför allt beror på överintagningen och på sammanblandningen av häktade och dömda samt på att det ofta saknas förutsättningar för arbete, studier, kulturell verksamhet och idrott på fångvårdsanstalterna, något som är oundgängligt för en faktisk och effektiv förberedelse av den intagne inför en återgång till det civila livet,

81. uppmanar återigen medlemsstaterna att se till att minderåriga förbrytare rehabiliteras och utbildas snarare än fängslas, att fångvården tar hänsyn till dessa ungdomars behov och att ungdomar under 16 år i princip aldrig placeras på vanliga fångvårdsanstalter,

82. önskar att man skall uppmärksamma den särskilda situationen för vissa grupper av intagna som är särskilt utsatta: minderåriga, kvinnor, invandrare, etniska minoriteter, homosexuella, sjuka; uppmanar enträget medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att tillse att dessa får en individuell behandling som tar hänsyn till varje persons speciella situation,

83. begär att medlemsstaterna, utan att förglömma nödvändigheten av att skydda samhället mot farliga brottslingar, i så stor omfattning som möjligt skall använda sig av alternativa lösningar för kortare straff, i synnerhet dem som redan visat sig vara effektiva i vissa medlemsstater, exempelvis samhällsarbete och elektronisk fotboja,

84. uppmanar medlemsstaterna att införa nya bestämmelser för att effektivare bekämpa narkotikamissbruk, spridning av överförbara sjukdomar (till exempel aids och hepatit) och organiserad brottslighet,

Kamp mot rasism och främlingsfientlighet

85. förnyar sitt fördömande av alla former av rasism, främlingsfientlighet och antisemitism, rasistiska våldshandlingar och rasdiskriminering, som tyvärr är alltför vanliga i vissa medlemsstater, inte minst när det gäller tillgång till sysselsättning och bostäder,

86. hyser oro över att det i arbetslivet håller på att växa fram en diskriminering som hänger samman med arbetstagarnas ursprung, vilket leder till diskriminering vid anställning och arbetsfördelning och hindrar karriär- och löneutveckling; hyser också oro över det oacceptabla uppträdande som är vanligt i vissa offentliga inrättningar när det gäller bemötande av utlänningar på grund av deras ursprung,

87. uppmanar de medlemsstater som ännu inte gjort det att ratificera FN:s konvention mot tortyr och att erkänna FN:s kommission mot tortyr som ett behörigt organ att ta emot och behandla enskilda klagomål,

88. hyser oro över den växande högerextremistiska brottsligheten, bland annat i Tyskland, där antalet högerextremistiska brott har ökat kraftigt enligt det tyska organet för brottsutredning BKA,

89. välkomnar införandet av antidiskrimineringsklausuler i gemenskapens instrument, bland annat i Amsterdamfördraget, beslutet att göra 1997 till Europaåret mot rasism och främlingsfientlighet samt inrättandet av ett Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien; anser dock att det fortfarande finns mycket att göra, både nationellt och inom EU, för att förhindra och bekämpa rasism,

90. uppmanar de medlemsstater som inte redan har en särskild lagstiftning mot diskriminering att snarast anta en sådan och uppmanar dem vars nuvarande diskrimineringslagstiftning inte är tillräckligt effektiv att se över sin praxis,

91. uppmanar medlemsstaterna att införa antirasistiska lagar eller stärka de redan existerande och att grunda dem på principen enligt vilken rasismen är ett brott oavsett om den visar sig i handling, tal eller skrift,

92. framhåller att informations- och utbildningskampanjer ständigt skall genomföras, i synnerhet i undervisning och media, för att påtala rasism, främlingsfientlighet och antisemitism samt främja tolerans och för att sprida kunskap om utlänningars positiva bidrag till den europeiska ekonomin och kulturen,

93. fördömer återigen all politik som uppmuntrar till rasism och främlingsfientlighet och kräver att politiska partier stryker alla former av rasistisk propaganda från sina partiprogram,

94. uppmanar medlemsstaternas politiska partier att inför valen till Europaparlamentet 1999 anta och respektera de europeiska partiernas stadga för ett icke-rasistiskt samhälle; uppmanar medlemsstaterna att komplettera antirasistiska lagar med åtgärder som syftar till att förhindra valbarhet av politiskt valda och ansvariga som uttrycker sig i rasistiska och antisemitiska ordalag; uppdrar åt utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet att utarbeta förslag till sanktioner mot ledamöter av Europaparlamentet som uttalar sig rasistiskt,

95. uppmanar medlemsstaterna att inrätta utbildningsprogram för ordningsmakten, juridisk personal, fångvårdspersonal och socialarbetare för att lära ut hur man skall bemöta de specifika kulturella särdrag som personer av utländsk härkomst eller tillhörande etniska minoriteter uppvisar,

96. erkänner att regleringen av medborgarskap omfattas av medlemsstaternas behörighet och understryker att utövandet av civila rättigheter bör vara knutet till erhållande av medborgarskap,

Invandring och asyl

97. uppmanar kommissionen och rådet att inleda förfarandet med att anta en enhetlig invandrarlagstiftning inom EU,

98. kräver att medlemsstaterna rigoröst tillämpar Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars rättsliga ställning och dess protokoll från 1967, principerna utarbetade av FN:s flyktingkommissaries exekutivkommitté liksom av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna angående asylrätten,

99. påpekar att Genèvekonventionen inte gör någon skillnad mellan olika offer för förföljelse, oavsett om förföljelsen begås av statliga institutioner eller av andra organ,

100. hyser oro för återsändandet, utan hänsyn till artikel 3 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, av det växande antalet människor som får avslag på sina asylansökningar för vilka återvändandet till ursprungsländerna, där deras säkerhet inte kan garanteras, utgör en uppenbar fara; uppmanar rådet att besluta om ett särskilt instrument för att dessa personer skall kunna åtnjuta ett tillfredsställande skydd,

101. anhåller därför om kompletterande rättsliga instrument för ytterligare skyddsformer, till exempel tillfälligt skydd för mottagande av flyktingar i händelse av masstillströmning,

102. upprörs över de för asylsökande alltför ofta bedrövliga villkor som gäller i förläggningar och uppsamlingsläger; beklagar att det ofta råder ett rättslöst tillstånd i förläggningar och läger och anhåller om att detta skall upphöra,

103. kräver att asylsökande oberoende av sin ställning som hustru eller man skall ha rätt till en självständig rättslig prövning,

104. noterar det växande antalet asylansökningar från ensamma barn, vars föräldrar är döda eller dömda i sina ursprungsländer; uppmanar återigen medlemsstaterna att pröva skälen till dessa minderåriga asylsökandes flykt inom ramen för ett särskilt förfarande anpassat efter deras ålder; uppmanar medlemsstaterna att tilldela dem en säker uppehållsrättslig ställning, att tillhandahålla lämpliga mottagningsanläggningar och kvalificerad personal för att garantera deras omhändertagande samt att möjliggöra en familjeåterförening oberoende av om deras rätt till asyl erkänns eller ej,

105. noterar de åtgärder som vidtagits i flera medlemsstater för att reglera situationen för dem som befinner sig i länderna utan uppehållstillstånd,

106. kritiserar de kränkningar av individens rättigheter som begås vid utvisning av människor som nekats asyl eller vid utvisning av illegala invandrare,

107. kräver att de människoföraktande kriminella organisationer som smugglar flyktingar skall bekämpas kraftfullt, så att människor inte skall dö i lastbilscontainrar med mycket begränsat utrymme eller i fartyg som inte är sjödugliga redan då de försöker ta sin tillflykt till Europeiska unionens territorium,

108. uppmanar medlemsstaterna att ta effektivare och hårdare tag för att bekämpa internationella brottsliga organisationer som smugglar illegala invandrare och dem som organiserar svartarbete; påminner om att man måste respektera de illegala invandrarnas mänskliga rättigheter, eftersom det är dessa invandrare som i första hand drabbas och på ett motbjudande sätt plundras och utnyttjas av människosmugglarna,

109. uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra denna resolution till rådet, kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.