—

Pula Parking d.o.o., genom M. Kuzmanović och S. L. Pacheco-Vinković, odvjetnici,

—

Sven Klaus Tederahn, genom E. Zadravec, odvjetnik,

—

Kroatiens regering, genom A. Metelko-Zgombić, i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och M. Hellmann, båda i egenskap av ombud,

—

Schweiz regering, genom M. Schöll, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga, S. Ječmenica och M. Wilderspin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s.1).

2

Begäran har framställts inom ramen för ett verkställighetsförfarande mellan Pula Parking d.o.o. och Sven Klaus Tederahn, angående en ansökan om indrivning av en utestående fordran för offentlig parkering.

3

Den rättsliga grunden för förordning nr 1215/2012 utgörs av artikel 67.4 samt artikel 81.2 a, 81.2 c och 81.2 e FEUF.

4

Skälen 3, 4, 10, 26 och 34 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

…

…

…

5

Kapitel I i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”. Dess artikel 1.1 föreskriver följande:

”Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).”

6

I artikel 2 i förordningen anges följande:

”Definitioner till denna förordning:

…”

7

Artikel 3 i förordningen har följande lydelse:

”I denna förordning avses med domstol följande myndigheter i den utsträckning de är behöriga i frågor som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning:

8

I artikel 66.1 och 66.2 i samma förordning föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning ska tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015.

2.   Utan hinder av artikel 80 ska förordning (EG) nr 44/2001 även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen.”

9

I artikel 31 i Ovršni zakon (lag om exektuiva åtgärder) (Narodne novine, br. 112/12, 25/13 och 93/14) föreskrivs följande:

”1)   Med handling som äger vitsord avses enligt denna lag en faktura, … ett bokföringsutdrag, en privat legaliserad handling samt varje handling som enligt särskilda föreskrifter anses utgöra en officiell handling. Beräkning av ränta anses också utgöra en faktura.

2)   En handling som äger vitsord är verkställbar om den anger borgenärens och gäldenärens identitet samt betalningsskyldighetens föremål, art, omfattning och tidpunkten för betalningsskyldighetens inträde.

3)   Utöver de upplysningar som anges i punkt 2 i denna artikel ska en faktura ställd till en fysisk person som inte bedriver registrerad näringsverksamhet informera gäldenären om att borgenären, vid utebliven betalning av en penningfordran som förfallit till betalning, kan begära verkställighet på grundval av en handling som äger vitsord.

…”

10

Enligt artikel 278 i lagen om exekutiva åtgärder ska notarier pröva ansökningar om verkställighet på grundval av officiella handlingar.

11

I enlighet med artikel 279.1 och 279.3 i denna lag är notarien inom den jurisdiktion svaranden i ett verkställighetsförfarande har sitt hemvist eller sitt säte territoriellt behörig att pröva ansökningar om verkställighet. Denna territoriella behörighet är exklusiv enligt artikel 38 i samma lag. En ansökan om verkställighet som ges in till en notarie som inte är territoriellt behörig kommer att avvisas av domstolen.

12

Enligt artikel 282.3 i lagen om exekutiva åtgärder ska den notarie, mot vars beslut gäldenären har framställt en motiverad invändning som kan tas upp till prövning inom den föreskrivna fristen, för invändningsförfarandet överföra ärendet till behörig domstol, som ska pröva invändningen på grundval av artiklarna 57 och 58 i samma lag.

13

I artikel 283.1 i lagen om exekutiva åtgärder föreskrivs att för det fall att det inte har inkommit någon invändning inom åtta dagar efter det att fristen för att inkomma med en sådan invändning har löpt ut, ska notarien, på sökandens begäran, göra en anteckning på det beslut om verkställighet som notarien antagit om att beslutet får verkställas.

14

Avseende ett ärende om ett beslut som en invändning framställt mot är den domstol ärendet överförts till, enligt artikel 58.3 i lagen om exekutiva åtgärder, behörig att undanröja beslutet i den del det avser verkställighet och att upphäva vidtagna åtgärder, varvid förfarandet kommer att fortgå i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga i fall av bestridande av ett betalningsföreläggande.

15

Pula Parking, som är ett bolag som ägs av staden Pula (Kroatien), ombesörjer, i enlighet med ett beslut av stadens borgmästare av den 16 december 2009, i dess lydelse av den 11 februari 2015, förvaltning, övervakning, underhåll och renhållning av stadens offentliga, avgiftsbelagda parkeringsplatser, uttag av parkeringsavgifter samt andra därtill relaterade uppgifter.

16

Sven Klaus Tederahn, med hemvist i Tyskland, parkerade den 8 september 2010 sitt fordon på en offentlig, avgiftsbelagd parkeringsplats i staden Pula. Pula Parking utfärdade en parkeringsbiljett till Sven Klaus Tederahn.

17

Enligt parkeringsavtalet som ingicks då parkeringsbiljetten utfärdades, var Sven Klaus Tederahn skyldig att betala denna biljett inom en frist på åtta dagar från och med dess utfärdande, varefter dröjsmålsränta började löpa efter utgången av denna frist.

18

Då Sven Klaus Tederahn inte betalade de belopp han var skyldig inom den föreskrivna fristen ansökte Pula Parking den 27 februari 2015, hos en notarie med säte i Pula, om verkställighet på grundval av en ”handling som äger vitsord” med stöd av artikel 278 i lagen om exekutiva åtgärder.

19

Den ”handling som äger vitsord” och som Pula Parking ingav var ett bestyrkt utdrag från dess bokföring med uppgift om att ett belopp på 100 kroatiska kuna (HRK) (ungefär 13 euro) enligt fakturan av den 8 september 2010 hade förfallit till betalning den 16 september 2010.

20

På grundval av denna handling utfärdade notarien, den 25 mars 2015, ett beslut om verkställighet.

21

Då Sven Klaus Tederahn, den 21 april 2015, framställde en invändning mot detta beslut överfördes ärendet till Općinski sud u Puli-Pola (Domstolen i första instans i Pula, Kroatien) i enlighet med artikel 282.3 i lagen om exekutiva åtgärder.

22

Till stöd för sin invändning anförde Sven Klaus Tederahn en grund avseende att den notarie som utfärdat beslutet om verkställighet av den 25 mars 2015 saknade materiell och territoriell behörighet med hänvisning till att denne inte var behörig att utfärda ett dylikt beslut på grundval av en ”handling som äger vitsord” från år 2010 gentemot en tysk medborgare eller en medborgare från någon annan av Europeiska unionens medlemsstater.

23

Vid dessa förhållanden beslutade Općinski sud u Puli-Pola (domstol i första instans i Pula, Kroatien) att förklara målet vilande och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

24

Då Sven Klaus Tederahn har gjort gällande att förordning nr 1215/2012 inte är tillämplig i tiden på grund av att avtalet avseende användning av parkeringsplatsen ingicks vid en tidpunkt som föregick Kroatiens anslutning till Europeiska unionen, vilken skedde den 1 juli 2013, erinrar domstolen om att en ny medlemsstats anslutningsakt i huvudsak grundas på principen att bestämmelserna i unionsrätten omedelbart och i sin helhet är bindande för denna stat, varvid undantag endast är tillåtna om de uttryckligen föreskrivs i övergångsbestämmelser (dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 33).

25

Vad närmare bestämt angår förordning nr 1215/2015, erinrar domstolen om att enligt artikel 66.1 i förordningen ska den tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015.

26

Trots att det nationella målet avser indrivning av en utestående fordran för parkering som ska betalas i enlighet med ett kontrakt som ingicks innan Kroatien anslöt sig till Europeiska unionen, inleddes verkställighetsförfarandet i förevarande fall den 27 februari 2015, efter det att förordning nr 1215/2012 trätt i kraft, och det nationella målet anhängiggjordes vid den hänskjutande domstolen den 21 april 2015, med följden att en sådan talan som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet i tiden för denna förordning.

27

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande är det vanligt att indrivning av förfallna fordringar regleras av de förfaranderegler som gäller vid tidpunkten då verkställighetsförfarandet inleds, och inte av de regler som var i kraft när det ursprungliga avtalet ingicks.

28

Den slutsats som framgår av punkt 26 ovan stöds även av domstolens praxis avseende konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Det framgår härvidlag av skäl 34 i förordning nr 1215/2012 och av nämnda rättspraxis att kontinuitet i förhållande till nyssnämnda konvention ska säkerställas vid tolkningen av artikel 66.1 i förordningen, som anger att det enda villkor som krävs för att förordningens regler ska vara tillämpliga i fråga om tvister om rättsförhållanden som uppkommit före dagen för förordningens ikraftträdande är att det rättsliga förfarandet har inletts efter den dagen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 1979, Sanicentral, 25/79, EU:C:1979:255, punkt 6).

29

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att ett verkställighetsförfarande som ett företag som ägs av en lokal myndighet har inlett gentemot en fysisk person med hemvist i en annan medlemsstat, avseende indrivning av en utestående fordran för parkering på en offentlig parkeringsplats, vars förvaltning har överlåtits av den lokala myndigheten till nämnda företag, omfattas av förordningens tillämpningsområde.

30

Pula Parking, den kroatiska och den schweiziska regeringen samt kommissionen är eniga om att det rättsliga förhållandet i det nationella målet ska anses vara av privaträttslig natur, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2015.

31

Det ska inledningsvis erinras om att eftersom förordning nr 1215/2012 nu har ersatt förordning nr 44/2001, ska domstolens tolkning av bestämmelserna i sistnämnda förordning gälla även för förordning nr 1215/2012 när bestämmelserna i dessa båda unionsrättsakter kan anses vara likvärdiga (dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

32

I detta hänseende framgår det av artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, som upprepar lydelsen av artikel 1.1 i förordning nr 44/2001, att tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 avser ”privaträttens område”.

33

Enligt domstolens fasta praxis är det – för att i möjligaste mån säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som följer av denna förordning är lika och enhetliga för medlemsstaterna och för berörda personer – av vikt att inte tolka begreppet ”privaträttens område” som en ren hänvisning till nationell rätt i endera av de berörda staterna. Detta begrepp ska ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund dels av förordningens syften och systematik, dels av de allmänna principer som framgår av helheten av de nationella rättssystemen. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements, C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

34

För att avgöra huruvida ett område omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 är det nödvändigt att identifiera det rättsliga förhållandet mellan de tvistande parterna och att granska grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 34, och dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 35).

35

Såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 49–51 i sitt förslag till avgörande utgör förvaltningen av offentlig parkering och uttag av parkeringsavgifter i förevarande fall ett uppdrag av lokalt intresse som Pula Parking – vilket är ett företag som ägs av staden Pula – tillgodoser. Även om Pula Parking har tilldelats sina befogenheter genom ett myndighetsbeslut, förefaller varken fastställandet av den utestående, kontraktsrättsliga fordran eller indrivningsförfarandet avseende densamma, som syftar till att tillvarata privata intressen och regleras av nationell lagstiftning som är tillämplig på förhållanden mellan enskilda, innebära att staden Pula eller Pula Parking utövar offentligrättsliga maktbefogenheter.

36

I detta hänseende tycks det framgå av handlingarna i målet att fordran avseende parkering som Pula Parking söker driva in inte åtföljs av sanktioner som kan anses härröra från ett utövande av offentligrättsliga maktbefogenheter från Pula Parkings sida och inte är av straffkaraktär, utan endast utgör vederlag för en utförd tjänst, vilket det likväl ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

37

Dessutom förefaller det inte heller som om Pula Parking, genom att ge ut en parkeringsbiljett till berörda personer, självt utfärdar en exekutionstitel i strid med allmänna bestämmelser, eftersom Pula Parking, efter att ha gett ut en sådan biljett, i likhet med exempelvis innehavaren av en faktura, endast har möjlighet att på grundval av en handling som äger vitsord inleda ett förfarande i enlighet med bestämmelserna i lagen om exekutiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 39).

38

Det följer av ovanstående att det rättsliga förhållandet mellan Pula Parking och Sven Klaus Tederahn ska anses utgöra ett privaträttsligt förhållande och därmed omfattas av begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i förordning nr 1215/2012.

39

Mot bakgrund av ovanstående ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att ett verkställighetsförfarande som ett företag som ägs av en lokal myndighet har inlett gentemot en fysisk person med hemvist i en annan medlemsstat – avseende indrivning av en utestående fordran för parkering på en offentlig parkeringsplats, vars förvaltning har överlåtits av den lokala myndigheten till nämnda företag, varvid fordran inte är av straffkaraktär utan endast utgör vederlag för en utförd tjänst – omfattas av förordningens tillämpningsområde.

40

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att notarier i Kroatien som agerar inom ramen för de befogenheter som tillkommer dem enligt nationell rätt vid förfaranden för verkställighet på grundval av en ”handling som äger vitsord” omfattas av begreppet ”domstol”, i den mening som avses i nämnda förordning.

41

Pula Parking och den kroatiska regeringen är av den uppfattningen att med avseende på förordning nr 1215/2012 ska begreppet ”domstol” ges en vidsträckt betydelse, som gör det möjligt att inkludera inte enbart domstolar, i strikt mening, som utövar rättsliga funktioner, utan även notarier. Kommissionen anser i likhet med de övriga intervenerande parterna, med undantag för den schweiziska regeringen, som inte har uttalat sig i denna fråga, att med förbehåll för en eventuell ändring av förordningen, kan notarier i Kroatien inte jämställas med en domstol, i den mening som avses i denna förordning, vad avser verkställighetsförfaranden som inletts på grundval av en ”handling som äger vitsord”.

42

Det framgår av domstolens fasta praxis att bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 i avsaknad av hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar ska tolkas som självständiga begrepp, med beaktande av systematiken i, syftet med och ursprunget till denna unionsrättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2016, Hőszig, C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

43

Angående syftet med förordning nr 1215/2012 noterar domstolen att denna förordning vid upprepade tillfällen hänvisar till begreppen ”domstol”, ”behörighet” och ”rättsliga förfaranden” utan att för den skull definiera dem.

44

Rubriken till förordning nr 1215/2012 hänvisar således till ”domstols behörighet” och i artikel 66, rörande dess tillämpning i tiden, anges i dess punkt 1 att förordningen endast är tillämplig på ”rättsliga förfaranden” som har inletts från och med den 10 januari 2015.

45

I kapitel I i förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”, föreskrivs i artikel 1.1 att förordningen är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. I artikel 2 i förordningen definieras begreppet ”dom” som varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering.

46

I artikel 3 i förordningen anges de myndigheter som, i den utsträckning de är behöriga i de frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde, anses som domstolar, nämligen, i Ungern, vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande notarien, och, i Sverige, vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning, Kronofogdemyndigheten. Då denna artikel endast avser de myndigheter som uppräknas där, omfattas inte notarier i Kroatien av artikeln. Det saknar härvidlag betydelse att förordning nr 1215/2012 antogs den 12 december 2012, innan Republiken Kroatien anslöt sig till Europeiska unionen, och att tekniska justeringar av unionens regelverk endast avsåg de unionsrättsakter som antagits och publicerats i Europeiska unionens officiella tidning före den 1 juli 2012.

47

Vad avser notariers funktioner har domstolen dessutom vid upprepade tillfällen förklarat att det föreligger grundläggande skillnader mellan domstolars roll och notariers roll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Österrike, C‑53/08, EU:C:2011:338, punkt 103, dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary, C‑32/14, EU:C:2015:637, punkt 47, och dom av den 1 februari 2017, kommissionen/Ungern, C‑392/15, EU:C:2017:73, punkt 111).

48

I artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107) anges exempelvis att med begreppet ”domstol” avses i den förordningen inte enbart rättsliga myndigheter, utan även alla myndigheter med behörighet på området som utövar rättsliga funktioner och som uppfyller vissa villkor som uppställs i samma bestämmelse. Förordning nr 1215/2012 innehåller till skillnad från ovannämnda förordning inte någon allmän bestämmelse med liknande innebörd.

49

Såsom erinrats om i punkt 42 ovan ska begreppet ”domstol” inom ramen för förevarande mål således undersökas mot bakgrund av de eftersträvade syftena med förordning nr 1215/2012, vars tolkning den hänskjutande domstolen har efterfrågat.

50

Domstolen erinrar i detta avseende om att det enligt skäl 4 i förordningen är nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga, så att domar som meddelats i en medlemsstat kan erkännas och verkställas enkelt och skyndsamt. Såsom framgår av skäl 26 i samma förordning motiveras denna princip om ömsesidigt erkännande framför allt av det ömsesidiga förtroende som ska finnas mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen.

51

Det framgår av domstolens praxis att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom de gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

52

Inom systemet för förordning nr 1215/2012 innebär dessa principer att rättsliga avgöranden som har meddelats av en domstol i en medlemsstat ska hanteras och verkställas som om de hade meddelats i den medlemsstat där verkställighet begärs.

53

Förordning nr 1215/2012 – vars rättsliga grund utgörs av artikel 67.4 FEUF och som syftar till att underlätta tillgången till rättslig prövning, bland annat genom principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden – avser således att på området för civilrättsligt och kommersiellt samarbete förstärka det förenklade och effektiva system för lagvalsregler, erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden som införts genom de rättsliga instrument vars sammanhang förordningen ingår i, i syfte att främja det rättsliga samarbetet för att uppnå unionens mål att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (se, analogt, på området för polissamarbete och straffrättsligt samarbete, dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 32).

54

Med hänsyn till de syften förordning nr 1215/2012 söker uppnå ska begreppet ”domstol”, i den mening som avses i förordningen, således tolkas mot bakgrund behovet av att göra det möjligt för medlemsstaternas nationella domstolar att identifiera domar som meddelats av domstolar i de övriga medlemsstaterna och förfara med den skyndsamhet förordningen kräver för att verkställa dem. Iakttagandet av principen om ömsesidigt förtroende för rättskipningen inom unionens medlemsstater, som ligger till grund för förordningens tillämpning, medför nämligen ett föregående krav på, bland annat, att de domar som begärs verkställda i en annan medlemsstat har meddelats genom ett rättsligt förfarande som erbjuder garantier för oberoende och opartiskhet, och som följer den kontradiktoriska principen.

55

Denna slutsats har stöd i ursprunget till förordning nr 1215/2012. Härvidlag angav kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(2010) 748 slutlig) avseende omarbetning av förordning nr 44/2001, i kapitel I, med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”, att med begreppet ”domstol” avsågs ”varje myndighet som av en medlemsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning”. Unionslagstiftaren antog emellertid inte detta synsätt.

56

I förevarande fall tillhör notarier i Kroatien en offentlig, notariell myndighet skild från rättsskipningen, såsom den kroatiska regeringen påpekat vid förhandlingen. I enlighet med bestämmelserna i lagen om exekutiva åtgärder är notarier behöriga att genom beslut pröva ansökningar om att inleda ett verkställighetsförfarande på grundval av handlingar som äger vitsord. Så snart svaranden har delgivits beslutet kan denne framställa en invändning däremot. Den notarie, mot vars beslut gäldenären har framställt en motiverad invändning som kan tas upp till prövning inom den föreskrivna fristen, ska inom ramen för invändningsförfarandet överföra ärendet till behörig domstol som ska pröva invändningen.

57

Det framgår av dessa bestämmelser att ett beslut om verkställighet som notarien har antagit på grundval av en ”handling som äger vitsord” inte delges gäldenären förrän beslutet redan har antagits, utan att gäldenären har underrättats om den ansökan notarien ska pröva.

58

Gäldenären kan framställa en invändning mot det beslut om verkställighet som notarien antagit och det mesta tyder på att notarien utövar de befogenheter och skyldigheter som tillkommer denne inom ramen för ett förfarande för verkställighet på grundval av en ”handling som äger vitsord” under tillsyn av en domstol, till vilken notarien måste översända eventuella bestridanden. Faktum kvarstår emellertid att en notaries prövning, i Kroatien, av en ansökan om utfärdande av ett beslut om verkställighet på grundval av en sådan handling inte är kontradiktoriskt.

59

Mot bakgrund av ovanstående ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att notarier i Kroatien som agerar inom ramen för de befogenheter som tillkommer dem enligt nationell rätt vid förfaranden för verkställighet på grundval av en ”handling som äger vitsord”, inte omfattas av begreppet ”domstol”, i den mening som avses i nämnda förordning.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: