–

CJ, genom A.V. Bandhoe, A.G. P. de Boon, J.S. Dobosz och P.M. Langereis, advocaten,

–

Openbaar Ministerie, genom M. Diependaal, C. McGivern och K. van der Schaft,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, H.S. Gijzen och J.M. Hoogveld, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Noë och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.2, 12 och 24.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), och av artiklarna 6, 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts inom ramen för ett verkställighetsförfarande i Nederländerna av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 31 augusti 2021 av Sąd Okręgowy w Krakowie Wydział III karny (Regionala domstolen i Kraków, tredje brottmålsavdelningen, Polen) för verkställighet av ett fängelsestraff som CJ dömts till i Polen.

3

I skälen 8, 9 och 12 i rambeslut 2002/584 anges följande:

…

4

I artikel 1.1 och 1.3 i detta rambeslut föreskrivs följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

…

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU]”

5

Artikel 2.2 i rambeslutet har följande lydelse:

”Följande brott skall medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten:

…

…”

6

I artikel 5 i samma rambeslut föreskrivs följande:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får, i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av något av följande villkor:

…

7

Artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

”Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.”

8

I artikel 7.1 i rambeslutet föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat får utse en centralmyndighet eller, om dess rättsordning så kräver, flera centralmyndigheter för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.”

9

Artikel 12 i rambeslutet har följande lydelse:

”Om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.”

10

Artikel 23 i samma rambeslut har följande lydelse:

”1.   Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2.   Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3.   Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4.   Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5.   När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”

11

I artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 stadgas följande:

”1. Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.”

12

Artikel 26.1 i rambeslutet har följande lydelse:

”Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.”

13

Rambeslut 2002/584 införlivades med nederländsk rätt genom Wet tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende het Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (Overleveringswet) (lag om införlivande av Europeiska unionens råds rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen) (lagen om överlämnande) av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195) (nedan kallad lagen om överlämnande).

14

Artikel 1 i lagen om överlämnande har följande lydelse:

”I denna lag avses med

…

…”

15

I artikel 27.2 i samma lag föreskrivs följande:

”Innan förundersökningen avslutas ska domstolen ex officio besluta huruvida den eftersökta personen ska hållas kvar i häkte, om denne har placerats i förvar eller arresterats.”

16

I artikel 33 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Frihetsberövande enligt artikel 27 ska – förutom vid fortsatt frihetsberövande av andra skäl – upphöra så snart

17

Artikel 34 i denna lag har följande lydelse:

”1.   Det frihetsberövande som avses i artikel 33 b får förlängas med högst tio dagar.

2.   Med avvikelse från punkt 1 får frihetsberövandet förlängas med högst 30 dagar om

…

…”

18

Artikel 35 i lagen om överlämnande har följande lydelse:

”1.   Det faktiska överlämnandet av den eftersökta personen ska ske så snart som möjligt efter det beslut i vilket överlämnandet helt eller delvis godkändes. Åklagaren ska efter överenskommelse med den utfärdande rättsliga myndigheten fastställa tid och plats för överlämnandet.

2.   Om överlämnandet på grund av särskilda omständigheter inte kan ske inom den tidsfrist som anges i punkt 1, ska ett nytt datum fastställas i samförstånd. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

3.   I undantagsfall kan det faktiska överlämnandet skjutas upp så länge det föreligger tungt vägande humanitära skäl, i synnerhet så länge som den eftersökta personens hälsotillstånd inte gör det möjligt för honom eller henne att resa. Den utfärdande rättsliga myndigheten ska underrättas utan dröjsmål. Åklagaren bestämmer tid och plats för det faktiska överlämnandet, efter samråd med den utfärdande rättsliga myndigheten. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4.   När de tidsfrister som anges i punkterna 1–3 har löpt ska den eftersökta personen försättas på fri fot.”

19

I artikel 36 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   Beslut om tid och plats för det faktiska överlämnandet får meddelas senare om, och så länge som, det straffrättsliga förfarandet mot den eftersökta personen pågår i Nederländerna eller en brottmålsdom som en nederländsk domstol meddelat mot den eftersökta personen fortfarande helt eller delvis kan verkställas.

2.   I de fall som avses i punkt 1 får ministern, efter att ha hört åklagarmyndigheten, besluta att den eftersökta personen tillfälligt får ställas till den utfärdande rättsliga myndighetens förfogande för en rättegång eller verkställighet av ett fängelsestraff som vederbörande dömts till genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, samt fastställa villkoren för detta.

3.   De villkor som ministern fastställt inbegriper

…”

20

Den 31 augusti 2021 utfärdade Sąd Okręgowy w Krakowie Wydział III karny (Regionala domstolen i Kraków, tredje brottsmålsavdelningen, Polen) en europeisk arresteringsorder mot CJ, som är polsk medborgare, för verkställighet i Polen av ett fängelsestraff på två år som utdömts för tretton brott som omfattas av kategorin organiserad stöld och väpnat rån i den mening som avses i artikel 2.2 i rambeslut 2002/584. Det framgår av uppgifter från den hänskjutande domstolen, Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna), att CJ fortfarande måste avtjäna nästan hela den påföljd som utdömts för dessa brott.

21

I samband med verkställigheten av denna europeiska arresteringsorder beslutade den hänskjutande domstolen den 2 juni 2022 att frihetsberöva CJ. Genom slutligt beslut av den 16 juni 2022 beviljade nämnda domstol överlämnandet av CJ för de brott som anges i den europeiska arresteringsordern.

22

Samtidigt med detta förfarande blev CJ föremål för ett straffrättsligt förfarande i Nederländerna för en annan gärning än den som låg till grund för den europeiska arresteringsordern. Den 15 december 2021 dömde Kantonrechter in de rechtbank Den Haag (ensamdomaren vid domstolen i Haag, Nederländerna) CJ till böter på 360 euro och, i andra hand, 7 dagars fängelse för att ha framfört ett motorfordon utan körkort. Denna fällande dom är emellertid inte slutgiltig, eftersom den överklagades av CJ. Förhandling vid appellationsdomstolen planerades till november 2022 och den dom som meddelas i andra instans kan fortfarande överklagas till sista instans. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att CJ inte har avstått från sin rätt att personligen närvara vid de förhandlingar som kommer att äga rum i detta brottmålsförfarande.

23

Den 17 juni 2022 begärde officier van justitie bij het arrondissementsparket Amsterdam (åklagaren vid distriktsåklagarmyndigheten i Amsterdam, nedan kallad åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam) att den hänskjutande domstolen skulle förlänga frihetsberövandet av CJ med en period på 30 dagar, eftersom överlämnandet av honom inte kunde ske inom tio dagar på grund av ”särskilda omständigheter”.

24

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att beslutet att skjuta upp överlämnandet ankommer på åklagaren enligt artikel 36.1 i lagen om överlämnande, jämförd med artikel 35.1 i samma lag. Den hänskjutande domstolen är inte behörig att pröva huruvida ett sådant beslut är lagenligt.

25

Den hänskjutande domstolen har vidare konstaterat att det enda skäl som enligt nederländsk rätt motiverar en förlängning av frihetsberövandet i det nationella målet är att överlämnandet skjuts upp. Begäran om förlängning av frihetsberövandet av CJ innebär således med nödvändighet att åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam hade beslutat att skjuta upp överlämnandet på grund av det pågående straffrättsliga förfarandet i Nederländerna.

26

På begäran av åklagarmyndigheten i Amsterdam kan Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) nämligen besluta att den eftersökta personen ska hållas fortsatt frihetsberövad, vid varje häktesförhandling för en period om högst trettio dagar, så länge det straffrättsliga förfarandet i Nederländerna pågår, under förutsättning att överlämnandeförfarandet genomförs på ett tillräckligt skyndsamt sätt och att frihetsberövandets längd följaktligen inte är orimlig.

27

Den 22 juni 2022 biföll den hänskjutande domstolen åklagarens vid åklagarmyndigheten i Amsterdam begäran om att CJ skulle hållas fortsatt frihetsberövad och förlängde således häktningen med 30 dagar.

28

Den 6 juli 2022 begärde åklagaren för andra gången att frihetsberövandet skulle förlängas med 30 dagar, med motiveringen att ”det faktiska överlämnandet, på grund av särskilda omständigheter, inte kan ske inom tio dagar”. Åklagaren uppgav i huvudsak att dessa ”särskilda omständigheter” bestod i att CJ inte hade avstått från rätten att personligen närvara vid förhandlingen inom ramen för överklagandeförfarandet.

29

Åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam preciserade dessutom att nämnda åklagarmyndighet skulle besluta om uppskov med överlämnandet och regelbundet begära att CJ:s frihetsberövande skulle förlängas så länge det straffrättsliga förfarande som han är föremål för i Nederländerna pågår. Den 6 juli 2022 biföll den hänskjutande domstolen begäran från åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam och förlängde CJ:s frihetsberövande med ytterligare 30 dagar.

30

I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida CJ kan hållas frihetsberövad när överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten skjuts upp på grund av att den berörda personen är föremål för ett straffrättsligt förfarande i den verkställande medlemsstaten.

31

Den hänskjutande domstolen har härvidlag erinrat om att artiklarna 12 och 24 i rambeslut 2002/584 inte utgör hinder för att hålla en person som befinner sig i samma situation som CJ frihetsberövad till dess att de straffrättsliga förfarandena rörande honom eller henne har avslutats i Nederländerna. Dessa bestämmelser utgör således, i förening med artiklarna 33–36 i lagen om överlämnande, en tydlig och begriplig rättslig grund som ger de nationella myndigheterna behörighet att hålla en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder fortsatt frihetsberövad när överlämnandet har skjutits upp.

32

Enligt den hänskjutande domstolen är således den enda fråga som återstår frågan huruvida frihetsberövandets längd inte blir orimligt lång, vilket skulle strida mot kraven i artikel 6 i stadgan.

33

För det andra har den hänskjutande domstolen erinrat om att det enligt artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 ankommer på den ”verkställande rättsliga myndigheten” att fatta beslut om att skjuta upp överlämnandet för att möjliggöra lagföring i den verkställande medlemsstaten. Såsom framgår av punkt 24 ovan är det åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam som är den myndighet som är behörig att pröva huruvida överlämnandet eventuellt ska skjutas upp.

34

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att domstolen redan, i punkt 67 i domen av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) (C‑510/19, EU:C:2020:953), slagit fast att en sådan åklagare inte kan kvalificeras som ”verkställande rättslig myndighet” på grund av det inflytande som den verkställande makten kan utöva över detta organ. Vad vidare gäller tillämpningen av artikel 23.2 i rambeslut 2002/584, har den hänskjutande domstolen påpekat att domstolen i domen av den 28 april 2022, C och CD (rättsliga hinder för verkställighet av ett beslut om överlämnande) (C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307), slog fast att bedömningen av huruvida det föreligger force majeure i den mening som avses i denna bestämmelse och, i förekommande fall, fastställandet av ett nytt datum för överlämnande utgör beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern och följaktligen, enligt artikel 6.2 i rambeslutet, jämförd med skäl 8 i detta beslut, omfattas av den verkställande rättsliga myndighetens exklusiva behörighet.

35

Under dessa omständigheter uppkommer frågan huruvida beslutet att skjuta upp överlämnandet enligt artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 utgör ett beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern som ska fattas av den verkställande rättsliga myndigheten enligt artikel 6.2 i rambeslutet.

36

Den hänskjutande domstolen har dessutom konstaterat att utöver de fall då överlämnandet skjuts upp enligt artikel 23.3 och 23.4 i rambeslut 2002/584, ska överlämnandet ske inom tio dagar, i enlighet med artikel 23.2 och 23.5 i rambeslutet. Eftersom tidsfristerna i förevarande fall inte har iakttagits, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida CJ kan hållas kvar i häkte, med hänsyn till att beslutet att skjuta upp överlämnandet utgör den materiella grunden för ett sådant kvarhållande.

37

För det fall domstolen skulle finna att åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam inte kan kvalificeras som ”verkställande rättslig myndighet” och att nämnda åklagarmyndighet följaktligen inte är behörig att fatta ett beslut om att skjuta upp överlämnandet, i den mening som avses i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka följder dessa omständigheter får för CJ:s situation.

38

För det tredje har den hänskjutande domstolen erinrat om att det faktiska överlämnandet av CJ kan komma att skjutas upp i flera månader, med hänsyn till att åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam hade för avsikt att begära uppskjutande av verkställigheten till dess att det straffrättsliga förfarande som pågår i Nederländerna avslutats, och på grund av att appellationsdomstolens avgörande kan komma att överklagas till högsta instans.

39

Den hänskjutande domstolen har vidare erinrat om att CJ ska avtjäna ett fängelsestraff i den utfärdande medlemsstaten medan han i den verkställande medlemsstaten endast åtalats för ett mycket mindre allvarligt brott som således kommer att leda till en mindre sträng påföljd. Med hänsyn till dels en eventuell förlängning av frihetsberövandet i Nederländerna, dels skyldigheten att från det straff som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten avräkna alla perioder av frihetsberövande i den verkställande medlemsstaten som följer av verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, i enlighet med artikel 26.1 i rambeslut 2002/584, skulle CJ de facto avtjäna en betydande del av det fängelsestraff som han dömts till i Polen i den verkställande medlemsstaten, det vill säga i Nederländerna. En sådan konsekvens bidrar inte till att öka möjligheterna för CJ att återanpassa sig till samhället i den utfärdande medlemsstaten.

40

Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om den inte ska göra en avvägning mellan relevanta intressen när den ska pröva en ansökan om förlängning av frihetsberövandet av den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den ska göra en avvägning som är jämförbar med den som åligger den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 5.3 i rambeslut 2002/584, när den beslutar vid vilken tidpunkt personen ska överlämnas till den verkställande medlemsstaten för att avtjäna sitt fängelsestraff där. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att domstolen i dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti om återsändande till den verkställande medlemsstaten) (C‑314/18, EU:C:2020:191), tolkade denna bestämmelse så, att det inte är tillåtet för den utfärdande rättsliga myndigheten att systematiskt och automatiskt skjuta upp återsändandet av den berörda personen till den verkställande medlemsstaten fram till den tidpunkt då de övriga processuella etapper som ingår i det straffrättsliga förfarandet avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern har avslutats.

41

Enligt den hänskjutande domstolen innebär en analog tillämpning av denna rättspraxis på det aktuella målet att den verkställande myndigheten inte får skjuta upp överlämnandet enbart av det skälet att den eftersökta personen inte har avstått från sin rätt att personligen inställa sig vid de domstolar vid vilka åtal väckts mot vederbörande i den verkställande medlemsstaten.

42

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

43

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

44

Till stöd för denna begäran har den hänskjutande domstolen angett att CJ har varit frihetsberövad i avvaktan på utlämning sedan den 2 juni 2022. Domstolens svar på tolkningsfrågorna har dessutom en direkt och avgörande inverkan på hur länge CJ ska vara frihetsberövad.

45

Det kan inledningsvis erinras om att förevarande begäran om förhandsavgörande rör en tolkning av rambeslut 2002/584, som omfattas av avdelning V – om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – i tredje delen av EUF-fördraget. Begäran kan följaktligen bli föremål för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

46

Vad för det andra gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska det understrykas att detta villkor är uppfyllt bland annat när den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och utgången i det nationella målet är avgörande för huruvida denna person ska vara fortsatt frihetsberövad. Den berörda personens situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Valstybės sienos apsaugos tarnyba m.fl., C‑72/22 PPU, EU:C:2022:505, punkt 37).

47

I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna att CJ, som är berörd person i det nationella målet, faktiskt är frihetsberövad vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

48

Den hänskjutande domstolens frågor syftar dessutom till att fastställa under vilka villkor en person som befinner sig i samma situation som CJ – vars överlämnande till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, på grundval av en europeisk arresteringsorder, har skjutits upp för lagföring av vederbörande i den verkställande medlemsstaten – kan kvarhållas i häkte.

49

Under dessa omständigheter beslutade domstolens första avdelning den 3 augusti 2022, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

50

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att beslutet att skjuta upp överlämnandet enligt denna bestämmelse utgör ett beslut om verkställande av en europeisk arresteringsorder som enligt artikel 6.2 i rambeslutet ska fattas av den verkställande rättsliga myndigheten. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern fortfarande kan hållas kvar i häkte för att verkställa arresteringsordern, när ett sådant beslut har fattats av en annan enhet än den verkställande rättsliga myndigheten.

51

Vad gäller den första delen av frågan konstaterar domstolen för det första att det tydligt framgår av ordalydelsen i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 att det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att besluta om att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen. När innebörden av en unionsbestämmelse otvetydigt framgår av själva lydelsen av bestämmelsen, kan domstolen inte avvika från denna tolkning (dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND, C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 39).

52

Det framgår dock av artikel 7 i rambeslut 2002/584, jämförd med skäl 9 i rambeslutet, att åtgärder som vidtas av en annan myndighet än den verkställande rättsliga myndigheten, såsom den ”centralmyndighet” som avses i nämnda artikel, ska vara begränsade till praktiskt och administrativt bistånd till de behöriga rättsliga myndigheterna (se, för liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, C och CD (rättsliga hinder för verkställande av ett beslut om överlämnande), C‑804/21 PPU, EU:C:2002:307, punkt 65).

53

Utövandet av den möjlighet som föreskrivs i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 går emellertid utöver ramarna för ”praktiskt och administrativt bistånd” som kan anförtros centrala myndigheter. Beslutet att skjuta upp överlämnandet, i den del det innebär att verkställigheten av den europeiska arresteringsordern skjuts upp under en period som åtminstone är likvärdig med uppskjutandet rör nämligen själva kärnan i de mekanismer för samarbete mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter som inrättats genom rambeslut 2002/584.

54

Ett beslut om att skjuta upp överlämnandet, i den mån det utgör ett beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern, omfattas följaktligen av den verkställande rättsliga myndighetens exklusiva behörighet enligt artikel 6.2 i rambeslut 2002/584.

55

När det i förevarande fall gäller möjligheten att kvalificera åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam som en ”verkställande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, ska det erinras om att domstolen, i punkt 67 i domen av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) (C‑510/19, EU:C:2020:953), redan har slagit fast att denna åklagare inte omfattas av detta begrepp, eftersom den nederländska justitieministern kan lämna individuella anvisningar till åklagarmyndigheten. Det förefaller således som att beslutet att skjuta upp överlämnandet i det nationella målet, eftersom det fattades av åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam, inte fattades av en ”verkställande rättslig myndighet”, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

56

Vad för det andra gäller de följder som ett eventuellt fastställande av att ett sådant beslut om uppskjutande av överlämnandet är rättsstridigt får för det fortsatta frihetsberövandet av den eftersökta personen, vilka behandlas i den andra delen av den andra frågan, preciseras inte dessa i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584.

57

Om beslutet att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen inte härrör från en ”verkställande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, uppfyller detta beslut inte de formella kraven i artikel 24.1 i rambeslutet (se, analogt, dom av den 28 april 2022, C och CD, (Rättsliga hinder för verkställande av ett beslut om överlämnande), C‑804/21 PPU, EU:C:2022:307, punkterna 67–69).

58

Eftersom beslutet att verkställa den europeiska arresteringsordern antogs i enlighet med artikel 15 i rambeslut 2002/584, i vilken det bland annat föreskrivs att den verkställande rättsliga myndigheten ska fatta beslut, konstaterar domstolen att en sådan situation omfattas av artikel 23 i rambeslutet, i vilken tidsfristerna för överlämnande fastställs.

59

I artikel 23.1 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att när det slutgiltiga beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern har fattats, ska den verkställande rättsliga myndigheten så snart som möjligt överlämna den eftersökta eller dömda personen vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna ska komma överens om. Om det i artikel 2 föreskrivs att personen ska överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern, ska tidsfristerna för överlämnandet fastställas enligt punkterna 3 och 4 för det fall överlämnandet inte är genomförbart på grund av force majeure eller av allvarliga humanitära skäl. När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 i samma artikel har löpt ut ska den eftersökta personen, i enlighet med artikel 23.5 i rambeslutet, försättas på fri fot om vederbörande fortfarande kvarhålls i häkte.

60

När beslutet att senarelägga överlämnandet inte har fattats av en ”verkställande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skyldig, enligt artikel 23.5 i rambeslutet, när ett giltigt beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern har antagits, att försätta den eftersökta personen på fri fot, utan att det påverkar tillämpningen av de åtgärder som denna myndighet anser vara nödvändiga för att undvika att den eftersökta personen avviker, enligt artikel 12 i rambeslutet.

61

I förevarande fall kan det, såsom framgår av punkterna 40 och 41 i generaladvokatens förslag till avgörande, inte uteslutas att den hänskjutande domstolen kan tolka bestämmelserna i lagen om överlämnande på ett sätt som är förenligt med kraven i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 och ersätta det beslut som fattats av åklagaren vid åklagarmyndigheten i Amsterdam, som den hänskjutande domstolen har slagit fast är rättsstridigt, med sitt eget beslut om uppskov med verkställigheten, och besluta att CJ ska vara fortsatt frihetsberövad.

62

Det framgår av domstolens praxis att även om rambeslut 2002/584 inte kan ha direkt effekt, eftersom det antagits med stöd av den tredje pelaren i unionen, med tillämpning av artikel 34.2 b EU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Poplawski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 69), medför dess tvingande karaktär emellertid en skyldighet för de nationella myndigheterna, och särskilt de nationella domstolarna, att göra en konform tolkning av nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

63

De nationella domstolarna är vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka denna mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i beslutet uppnås. Denna skyldighet att göra en konform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, eftersom den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem (dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

64

Eftersom lagen om överlämnande inte kan tolkas i enlighet med kraven i rambeslut 2002/584, följer det av artikel 23.5 i rambeslutet att den hänskjutande domstolen är skyldig att besluta att en person som befinner sig i CJ:s situation ska försättas på fri fot, för det fall den skulle konstatera att de tidsfrister som föreskrivs i artikel 23.2–23.4 har överskridits.

65

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det beslut att skjuta upp överlämnandet som avses i denna bestämmelse utgör ett beslut om verkställande av en europeisk arresteringsorder som enligt artikel 6.2 i rambeslutet ska fattas av den verkställande rättsliga myndigheten. Om ett sådant beslut inte har fattats av denna myndighet och de tidsfrister som anges i artikel 23.2–23.4 i rambeslutet har löpt ut, ska den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder försättas på fri fot i enlighet med artikel 23.5 i samma rambeslut.

66

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan, som ska prövas härnäst, för att få klarhet i huruvida artikel 12 och artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 6 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, vars överlämnande till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten har skjutits upp för lagföring i den verkställande medlemsstaten, hålls frihetsberövad där, med stöd av den europeiska arresteringsordern, under det berörda straffrättsliga förfarandet.

67

Enligt fast rättspraxis ska, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 18 november 2020, Kaplan International colleges UK, C‑77/19, EU:C:2020:934, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

68

För det första ska det påpekas att enligt artikel 12 i rambeslut 2002/584 ska den verkställande rättsliga myndigheten, om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder, besluta om huruvida personen ska hållas kvar i häkte i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta den personen på fri fot med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.

69

Den verkställande rättsliga myndigheten får, enligt artikel 24.1 i rambeslutet, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.

70

Det framgår inte av dessa bestämmelsers ordalydelse att de utgör hinder för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder hålls fortsatt frihetsberövad, i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning, när personen är föremål för lagföring i den verkställande medlemsstaten för ett brott som begåtts i denna stat och som inte är det brott som avses i arresteringsordern.

71

Vad för det andra gäller det sammanhang som dessa bestämmelser ingår i, framgår det förvisso av artikel 23 i rambeslut 2002/584 att vid utgången av de tidsfrister som avses i punkterna 2 och 4 i denna artikel ska den eftersökta personen, i enlighet med punkt 5 i samma artikel, försättas på fri fot, det vill säga senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern eller den nya tidpunkt som överenskommits, beroende på omständigheterna.

72

Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, utgör ett uppskjutet överlämnande av de skäl som anges i artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 en specialregel som skiljer sig från det sätt på vilket överlämnandet ska genomföras enligt artikel 23 i rambeslutet.

73

De tidsfrister som föreskrivs i artikel 23.5 i rambeslut 2002/584 är följaktligen inte tillämpliga på det fall av uppskjutet överlämnande som avses i artikel 24 i rambeslutet och det är följaktligen på grundval av artikel 12 i rambeslutet som den verkställande rättsliga myndigheten kan besluta om att hålla den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder fortsatt frihetsberövad.

74

Den tolkning av artiklarna 12 och 24 i rambeslut 2002/584 som gjorts i punkt 70 i denna dom medverkar, för det tredje, till att de syften som eftersträvas med detta rambeslut uppnås, bland annat att motverka straffrihet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 62).

75

Om det inte var möjligt att hålla en sådan person frihetsberövad under perioden fram till den tidpunkt till vilken överlämnandet skjuts upp enligt artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, skulle risken för att personen avviker, och därmed att ett korrekt verkställande av den europeiska arresteringsorder som vederbörande är föremål för äventyras, otvivelaktigt öka.

76

För det fjärde påverkas inte heller en sådan tolkning av artiklarna 12 och 24 i rambeslut 2002/584 av behovet av att tolka dessa bestämmelser i överensstämmelse med artikel 6 i stadgan, i vilken det föreskrivs att var och en har rätt till frihet och säkerhet.

77

Domstolen erinrar härvidlag om att det i artikel 1.3 i rambeslutet uttryckligen föreskrivs att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 EU, vilka återspeglas i stadgan. Denna skyldighet gäller dessutom samtliga medlemsstater, däribland både den utfärdande och den verkställande medlemsstaten (dom av den 12 februari 2019, TC, C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

78

Domstolen erinrar även om att artikel 52.1 i stadgan tillåter att utövandet av de rättigheter som slås fast i artikel 6 i stadgan får begränsas, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag och att de är förenliga med fri- och rättigheternas väsentliga innehåll. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 12 februari 2019, TC, C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

79

I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs vidare att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), ska de ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. I artikel 53 i stadgan tilläggs att ingen bestämmelse i stadgan får tolkas så, att den inskränker eller inkräktar på rättigheter som erkänns bland annat i Europakonventionen (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

80

Den mekanism för en europeisk arresteringsorder som inrättades genom rambeslut 2002/584 motsvarar den situation som avses i artikel 5.1 f i Europakonventionen (dom av den 30 juni 2022, Spetsializirana prokuratura (Information om det nationella beslutet om gripande), C‑105/21, EU:C:2022:511, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

81

När det gäller artikel 12 i rambeslutet konstaterar domstolen att det framgår av denna bestämmelse att det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att besluta huruvida den eftersökta eller dömda personen ska hållas fortsatt frihetsberövad i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, och att det är alltid är möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.

82

Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att skjuta upp överlämnandet med stöd av artikel 24.1 i rambeslutet, kan denna myndighet, i enlighet med artikel 6 i stadgan, endast besluta att den eftersökta eller dömda personen ska hållas kvar i häkte såvitt överlämnandeförfarandet har genomförts på ett tillräckligt skyndsamt sätt och tiden för frihetsberövande därmed inte är orimlig. För att säkerställa att så verkligen är fallet, ska nämnda myndighet göra en konkret kontroll av den aktuella situationen med beaktande av samtliga relevanta omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2017, Vilkas, C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 43).

83

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras som följer. Artikel 12 och artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 6 i stadgan, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, och vars överlämnande till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten skjutits upp för lagföring av denna person i den verkställande medlemsstaten, hålls fortsatt frihetsberövad där på grundval av den europeiska arresteringsordern under nämnda lagföring.

84

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att överlämnandet av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder skjuts upp, för lagföring i den verkställande medlemsstaten, enbart på grund av att personen inte har avstått från sin rätt att personligen inställa sig vid de domstolar vid vilka åtal väckts. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka omständigheter som den verkställande rättsliga myndigheten ska beakta när den beslutar att skjuta upp överlämnandet.

85

I artikel 24.1 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att personen kan åtalas i den verkställande medlemsstaten eller, om dom redan har fallit, i den staten kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.

86

Det framgår tydligt av denna bestämmelses ordalydelse att den ger den verkställande rättsliga myndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar ett beslut om att skjuta upp överlämnandet, vars utövande endast är begränsat av att beslutet antas för att den eftersökte ska kunna åtalas i den verkställande medlemsstaten eller avtjäna ett straff som dömts ut för en annan gärning än den som den europeiska arresteringsordern avser.

87

Det ska i detta hänseende erinras om att även om det av ordalydelsen i nämnda bestämmelse framgår att utövandet av den möjlighet som föreskrivs i denna bestämmelse inte är underkastat något ytterligare villkor, ska rambeslut 2002/584, såsom framgår av artikel 1.3 i detta, jämförd med skäl 12 i samma rambeslut, tolkas i överensstämmelse med skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna.

88

Den tilltalades rätt att personligen närvara vid förhandlingen i straffrättsliga förfaranden, vilken utgör en väsentlig del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra och tredje styckena och artikel 48.2 i stadgan, innebär att medlemsstaterna är skyldiga att garantera den tilltalade rätten att närvara i förhandlingslokalen under rättegången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som utvisats ur landet), C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 54–56).

89

För det fall den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat beslutar att inte skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person som är föremål för lagföring i den medlemsstaten, är nämnda medlemsstat således skyldig att vidta alla nödvändiga åtgärder för iakttagande av denna rätt i samband med organisationen av den berörda personens rättegång, för att säkerställa att den eftersökta personen ges en verklig möjlighet att närvara (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som utvisats ur landet), C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 61).

90

Eftersom den verkställande rättsliga myndighetens beslut att skjuta upp överlämnandet däremot inte leder till att rättegången mot den eftersökta personen äger rum i den verkställande medlemsstaten i dennes utevaro, kan beslutet inte i sig kränka personens rätt att närvara vid förhandlingen.

91

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att även om den verkställande rättsliga myndigheten inte på något sätt är skyldig att besluta att skjuta upp överlämnandet med hänvisning till den tilltalades rätt att personligen närvara vid förhandlingen, finns det inget som hindrar den från att, med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som den har vid antagandet av detta beslut, skjuta upp överlämnandet för att säkerställa att denna rätt iakttas inom ramen för det straffrättsliga förfarande som pågår i den verkställande medlemsstaten.

92

Bland de överväganden som kan vara relevanta för att avgöra om överlämnandet av den eftersökta personen ska skjutas upp återfinns bland annat den verkställande medlemsstatens intresse av att slutföra det straffrättsliga förfarande som denna person är föremål för, den utfärdande medlemsstatens intresse av att utan dröjsmål få personen i fråga överlämnad för lagföring eller för verkställighet av ett straff avseende det brott som den europeiska arresteringsordern avser och hur allvarliga de brott som begåtts i dessa medlemsstater är.

93

Det ska slutligen erinras om att enligt artikel 24.2 i rambeslut 2002/584 ska den verkställande rättsliga myndigheten ha möjlighet att, i stället för att skjuta upp överlämnandet, tillfälligt överlämna den eftersökte till den utfärdande medlemsstaten på villkor som ska fastställas i samförstånd mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. I detta avseende kan det bland annat avtalas om att den eftersökta personen ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för lagföring i den staten.

94

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 24.1 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 andra och tredje styckena samt artikel 48.2 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att överlämnandet av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder skjuts upp, i syfte att lagföra personen i den verkställande medlemsstaten, enbart av det skälet att denna person inte har avstått från rätten att personligen närvara vid de domstolar som ska pröva åtalet.

95

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: