16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/1

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att det är absolut nödvändigt att ytterligare klart stärka de hittillsvarande åtgärderna på området för forskning och utveckling (FoU) i Europa och att förbättra de ramvillkor och skapa de finansiella förutsättningar som är nödvändiga för detta.

Jämte slagkraftiga gemensamma, nationella och industriella forsknings- och utvecklingsprogram behöver vi en europeisk inre marknad för forskning och utveckling för att bättre kunna utnyttja och frigöra befintlig och utvecklingsbar potential, dvs. det europeiska området för forskningsverksamhet.

1.2

EESK ser därför positivt på kommissionens avsikt att stärka och utvidga det europeiska området för forskningsverksamhet. De mål och förslag som kommissionen tar upp är i stor utsträckning motiverade och värda att stödja. Många av dem behöver emellertid kompletteras och i vissa fall också förtydligas eller ändras.

1.3

Kommittén stöder målet att skapa en attraktiv europeisk arbetsmarknad för forskare som både möjliggör och belönar rörlighet. I förgrunden finner man frågor som rör utformningen av kontrakt, attraktiv ersättning, en social trygghet som är överförbar i hela Europa och möjligheten att hålla samman familjer. På detta område finns det stora brister, framför allt i medlemsstaterna! Därför vill kommittén särskilt uppmana medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att åtgärda dessa brister och framför allt också att erbjuda unga forskare attraktiva yrkesmöjligheter som kan konkurrera med de andra yrkesmöjligheter som finns för högt begåvade akademiker. Fler unga kommer då att vara beredda att lägga ner såväl energi som tid på mycket krävande studier och därmed bidra till att avlägsna den hotande bristen på kvalificerad vetenskaplig-teknisk arbetskraft och akademiker i Europa.

1.4

Vi stöder det mål som Europeiska rådet beslutade om i Barcelona. Enligt detta beslut ska gemenskapen emellertid bara bidra med sammanlagt runt 2 % (alltså bara en femtiondedel!) till de investeringar i forskning och utveckling som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Det absolut största politiska ansvaret för att uppnå Barcelonamålet ligger därmed hos medlemsstaterna, och det ekonomiska ansvaret hos industrin. Vi vill därför särskilt uppmana rådet, Europaparlamentet och medlemsstaterna att göra allt de förmår för att Europa åter ska kunna inta en världsledande ställning inom forskning och utveckling, och vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för detta.

1.5

Kommittén upprepar sin rekommendation om att höja gemenskapens bidrag till de sammanlagda investeringar som eftersträvas på FoU-området till åtminstone 3 % för att kunna stärka forskningsstödens hävstångseffekter på de forskningsinvesteringar som krävs från medlemsstaternas och industrins sida. Dessutom bör man avsätta en del av strukturfondsmedlen för infrastrukturåtgärder på FoU-området, och stärka de stödmöjligheter som finns genom EIB. Med tanke på de allvarliga energi- och klimatproblem som länge underskattats är denna rekommendation nu av yttersta vikt.

1.6

Kommittén ställer sig bakom målet att skapa vetenskaplig-teknisk forskningsinfrastruktur av världsklass, vilket kräver ett varaktigt och tillförlitligt stöd. En grundläggande förutsättning för framgång och för att det ska finns någon mening med investeringar på detta område är att relevanta institut och universitet i medlemsstaterna deltar, och att industrin engagerar sig aktivt i tekniska projekt. Det är endast genom nätverksarbete som man kan bilda en helhet och skapa europeiskt mervärde.

1.7

Kommittén stöder målet att stärka forskningsinstitutionerna – men också deras överordnade paraplyorganisationer – som väsentliga initiativtagare och huvudaktörer inom forskning och utveckling. Dessa måste garanteras trygghet för att kunna planera långsiktigt, ha tillgång till adekvat utrustning och ges tillräcklig beslutsfrihet. Förutsättningarna för detta är större egenansvar när det gäller användning av finansiella resurser, tillräcklig grundfinansiering och totalfinansiering av projekt, överföringsmöjligheter mellan årsbudgetar, minskad administrativ framstegshämmande belastning för aktörerna inom forskning och utbildning samt uppmuntran till och stöd för avancerad forskning genom konkurrensbaserad tilldelning av ytterligare forskningsmedel.

1.8

Kommittén anser att gemensamma teknikinitiativ och teknikplattformar utgör viktiga instrument för tekniska innovationer inom strategiskt viktiga forskningsområden. I samband med de partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn och de gemensamma forskningsprogrammen som är nödvändiga på detta område är det också viktigt att i adekvat utsträckning engagera små och medelstora företag. De kunskaps- och innovationsgemenskaper som ska skapas i framtiden av det europeiska tekniska institutet (ETI) bör kunna dra nytta av de erfarenheter som görs inom ramen för dessa samarbetsformer. Erfarenheterna från projekten ERA-Net och CORNET liksom från EUREKA-klustren kan också utgöra värdefulla bidrag på detta område.

1.9

Vi stöder målet att öppna det europeiska området för forskningsverksamhet mot omvärlden. För att kunna göra detta är områdets attraktivitet emellertid av avgörande betydelse. Först när den pågående beklagliga kompetensflykten (brain-drain), inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt hänseende, av de globalt konkurrenskraftigaste och framgångsrikaste forskarna har övervunnits kan denna uppgift anses vara genomförd. För att kunna uppnå detta mål måste emellertid alla avgörande kriterier vara uppfyllda i fråga om nivå, utrustning, arbetsvillkor, politiska ramvillkor, utvecklingsmöjligheter och handlingsutrymme, inkomst och samhälleligt erkännande.

1.10

Kommittén stöder den öppna samordningsmetoden som används för att värdera medlemsstaternas strategiska mål och politik och för att utbyta erfarenheter i syfte att uppnå samstämmighet och en optimerad europeisk forskningspolitik. Däremot vill vi avråda från att använda en toppstyrd samordning (top-down) av den europeiska forskningen in i minsta detalj och ända in i forskningsorganisationer och företag i strävan efter att säkerställa en allmän samstämmighet. Man måste därför undvika att ge intryck av att kommissionen eftersträvar en central styrning av den europeiska forskningen. Det handlar om att skapa en harmonisk balans mellan gemenskapens ramar, medlemsstaternas självständighet samt institutionella och individuella initiativ och handlingsfrihet. Det är endast genom en mångfald av metoder, initiativ och ämnesval som de bästa resultaten, metoderna och innovationerna kan uppstå.

1.11

Kommittén upprepar sin uppmaning om att minska byråkratin, och rekommenderar att man för upp minskad byråkrati som ytterligare ett viktigt politiskt mål på den framtida dagordningen för Europeiska området för forskningsverksamhet. Detta innebär att gemensamt med medlemsstaterna och forskningsorganisationerna utveckla metoder för att förenkla de alltför överreglerade och många europeiska, regionala och institutionella rapporteringsplikterna och ansöknings-, bedömnings-, utvärderings- och beviljande-förfarandena etc. och begränsa dessa till ett absolut nödvändigt minimum. Till och med konkurrensen om stöd för spetsforskning förvärrar för närvarande den byråkratiska bördan för forskarna. Därför är det desto viktigare att finna en lösning på detta problem genom att minska och förenkla det administrativa arbetet. Rädslan för enskilda personers felaktiga agerande får inte leda till en överreglering och handlingsförlamning som drabbar alla.

1.12

Vi anser det vara nödvändigt att vetenskapligt ledande kvalificerade tjänstemän med särskild sakkunskap, som sedan länge är och under lång tid framöver kommer att vara mycket väl förtrogna med det berörda sakområdet, dess särdrag och speciella forskargemenskap (regelbunden arbetsrotation är i detta sammanhang kontraproduktivt!), involveras i arbetet i stödorganisationerna, särskilt i kommissionen.

1.13

Kommittén vill föreslå att man kompletterar det europeiska området för forskningsverksamhet med ett europeiskt kunskapsområde i syfte att skapa ett europeiskt kunskapssamhälle. Detta kräver en solid och bred utbildning för alla medborgare och en förstklassig specialutbildning för forskare och ingenjörer, vilket i sin tur kräver en adekvat ”kunskapsförvaltning”. Forskning och utveckling handlar om att med hjälp av redan befintlig kunskap ta fram ny kunskap.

1.14

Kommittén rekommenderar att man utvecklar tydliga och lättbegripliga regler för det gemensamma FoU-stödets och den gemensamma FoU-samordningens många instrument, inbegripet en sammanfattande översikt över (och ”bruksanvisning” till) alla stöd- och samordningsinstrument i olika former som står till förfogande i förbindelse med kommissionens FoU-mål. Då skulle det också framgå om instrumenten, trots deras växande antal, fortfarande är tillräckligt tydliga och avgränsade i fråga om uppgifter och om de, såväl för användarna som för kommissionens tjänstemän, fortfarande är överskådliga och hanterbara, eller snarare behöver ses över.

1.15

Många av de frågor som tas upp i grönboken kräver en differentierad analys. För detta och för ytterligare aspekter hänvisar kommittén till yttrandets fullständiga text.

2.1

Kommissionens meddelande tar utgångspunkt i den redan genomförda debatten om och antagandet av det nu gällande sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (FoU), och i de därtill utvalda forskningsämnena (s.k. specifika program) och tillgängliga instrumenten samt gällande deltaganderegler. I kommissionens meddelande behandlas därför inte forskningsinnehåll, utan uteslutande de strategiska mål som satts upp för det europeiska området för forskningsverksamhet.

2.2

I kommissionsmeddelandet sammanfattas, efter en kortfattad historisk översikt, det europeiska forskningsområdets uppgifter och mål. Därefter diskuteras, omprövas och anpassas dessa mot bakgrund nuläget till den nya utveckling som ägt rum. I sitt meddelande utgår kommissionen från den europeiska forskningens stora betydelse för Lissabonstrategin, och behandlar frågan om dess konkurrenskraft på global nivå.

2.3

Som särskilda uppgifter och mål lyfts följande punkter fram:

2.4

Resultat som redan har uppnåtts sammanfattas och utifrån detta behandlas därefter framtida åtgärder för konsolidering och den fortsatta utvidgningen av Europeiska området för forskningsverksamhet (ERA – European Research Area). EU:s nuvarande ramprogram för forskning har enligt kommissionen utformats särskilt för att stödja dessa åtgärder, och finansieringen har ökats avsevärt, om än mindre än vad Europeiska kommissionen först föreslog (och vad kommittén rekommenderade!). Nya initiativ som inletts i samband med sjunde ramprogrammet (2007–2013), till exempel Europeiska forskningsrådet, kommer att få stor betydelse för det europeiska forskningslandskapet. Även det framtida Europeiska tekniska institutet skulle kunna bidra till att skapa kunskaps- och innovationsgemenskaper av världsklass.

2.5

Kommittén pekar samtidigt på svaga punkter som måste åtgärdas, som till exempel (förkortat):

2.6

I följande avsnitt behandlas ytterligare element i grönboken.

2.7

För att skapa en bred diskussion om grönboken har kommissionen formulerat 35 konkreta frågor i sitt meddelande. Europaparlamentet, rådet, EESK, Regionkommittén, medlemsstaterna samt forskare och forskningsinstitutioner förväntas svara på dessa frågor och förslag till åtgärder ska under 2008 fastställas på grundval av dessa svar. Många av frågorna besvaras redan implicit i avsnitt 3 i detta yttrande. I avsnitt 4 tar kommittén ställning till några särskilda frågor.

3.1

Betydelsen av vetenskaplig spetskompetens. Kommittén har vid flera tillfällen (1) påpekat att vetenskapliga och tekniska topprestationer och omsättningen av dessa i innovationer och en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi ska kunna trygga vår framtid i den globala miljön utan att äventyra den europeiska sociala modellen.

Därför är det absolut nödvändigt att ytterligare klart stärka de hittillsvarande åtgärderna på området för forskning och utveckling i Europa och att fastställa nödvändiga politiska prioriteringar, förbättra nödvändiga ramvillkor och skapa finansiella förutsättningar för detta. Det är viktigt att tillämpa konkurrensprincipen utifrån stränga kvalitetskriterier. Kommittén har vid flera tillfällen yttrat sig om reglerna för de nödvändiga statliga stöden (2).

3.2

Europeisk inre marknad för forskning och utveckling. Jämte slagkraftiga gemensamma, nationella och industriella forsknings- och utvecklingsprogram behöver vi en europeisk inre marknad för forskning och utveckling för att bättre kunna utnyttja och frigöra befintlig och utvecklingsbar potential, dvs. det europeiska området för forskningsverksamhet.

3.3

Principiellt instämmande. Kommittén välkomnar därför den avsikt som kommissionen framför i grönboken att konsolidera, stärka och vidareutveckla det europeiska området för forskningsverksamhet, som en fortsättning på den i stort sett positiva utveckling som ägt rum. I kommissionsdokumentet ser vi också viktiga element som återspeglar våra tidigare rekommendationer på detta område (3). De mål som kommissionen tar upp i samband med detta är relevanta och de förslag som den lägger fram ser vi som i hög grad lämpliga och värda att stödja. Många av dem behöver emellertid kompletteras och i vissa fall också förtydligas eller ändras.

3.4.1

”Forskargemenskapen”. Redan för över 50 år sedan grundades Europeiska organisationen för kärnforskning (CERN) (4). För detta fick den oberoende internationella ”forskargemenskapen”, dvs. den oberoende organisationen för internationellt ledande forskare (5), det stöd av ledande europeiska politiker som var nödvändigt för dess verksamhet. Därmed skapades också en europeisk försöksanläggning av världsklass, som skulle ha varit en alltför stor belastning för de enskilda länderna att finansiera och driva på egen hand i förhållande till deras möjligheter och vilja. Av liknade orsaker grundades sedan fler mellanstatliga europeiska organisationer (6), till exempel ECMWF, EMBO, ESRF, ESO, ESA och ILL.

3.4.2

Europeiska gemenskapen. Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) som undertecknades den 25 mars 1957 i Rom är ett av de tre fördrag som ligger till grund för Europeiska gemenskapen. I och med detta fördrag inleddes gemenskapens engagemang på området forskning och utveckling  (7). I samband med ikraftträdandet av det första FoU-ramprogrammet 1986 lades grunden för en allmän gemensam forskningspolitik som omfattade långt mer än de mål som satts upp inom ramen för Euratom. Med det beslut som fattades år 2000 om det europeiska området för forskningsverksamhet, i samband med utarbetandet av Lissabonstrategin, bekräftade de europeiska politikerna sin vilja att skapa en formell ram för europeisk forskning. Europeiska området för forskningsverksamhet skulle samtidigt med inriktningen och mål baserade på Lissabonstrategin utvecklas till att bli ett varumärke av symboliskt värde.

3.4.3

Barcelonamålet. Som vi flera gånger framhållit stöder kommittén det mål som Europeiska rådet i anslutning till Lissabonstrategin beslutade om i Barcelona för fem år sedan. Enligt detta mål ska de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka så att de 2010 når upp till en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta ska till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet. Enligt nu gällande beslut ska gemenskapen emellertid bara bidra med sammanlagt runt 2 % (alltså bara en femtiondedel!) av de sammanlagda investeringar i forskning och utveckling som eftersträvas enligt Barcelonamålet.

3.5

Medlemsstaternas politiska förpliktelse. Det absolut största politiska ansvaret för att uppnå Barcelonamålet ligger därmed hos medlemsstaterna, och det ekonomiska ansvaret hos industrin och det privata näringslivet. Följande rekommendationer och uppmaningar vill vi därför rikta särskilt till rådet, Europaparlamentet och medlemsstaterna, som med det snaraste måste ta de steg som krävs och stödja de mål som fastställts i grönboken för att Europa åter ska kunna inta en världsledande ställning inom forskning och utveckling. Som ett första steg i denna riktning måste man se till att uppnå Barcelonamålet och vidta alla övriga åtgärder som är nödvändiga i sammanhanget.

3.6

Bättre utnyttjande av det gemensamma forskningsstödets hävstångseffekter. Gemenskapens forskningsstöd är emellertid också av mycket stor betydelse. Detta stöd har inte bara en integrerande och samordnande effekt, utan framför allt en hävstångseffekt som uppmuntrar medlemsstaterna och industrin att investera i forskning. Denna hävstångseffekt bör därför stärkas avsevärt så att det bidrag som är nödvändigt från medlemsstaternas och industrins sida för att uppnå Barcelonamålet äntligen kommer till stånd. Europa måste bli medvetet om sin tradition som ledande område för forskning och innovation och åter blåsa liv i denna.

3.6.1

Ökade gemensamma bidrag. Kommittén har kunnat konstatera (8) att den aktuella gemensamma FoU-budget som man beslutat om inte är tillräcklig för att kunna fungera som hävstångseffekt. Vi vill därför återigen uppmana till att i samband med den budgetöversyn som ska genomföras 2008 höja gemenskapens bidrag till de totala FoU-investeringar som eftersträvas inom det europeiska området för forskningsverksamhet, och som för närvarande ligger en bra bit under 2 %, till minst 3 % av BNP. Vi uppmanar också till att använda en väsentlig del av strukturfondsmedlen för infrastrukturåtgärder på FoU-området (9) och i avsevärd grad förbättra stödmöjligheterna genom EIB (10).

3.6.2

Vikten av ett politiskt beslut. Siffror, som offentliggjorts av kommissionen (11), rörande den europeiska forskningens och dess finansierings nuvarande läge i förhållande till dess internationella konkurrenter bekräftar att det nu är mer än nödvändigt att fatta ett beslut om att genomföra kommitténs ovannämnda rekommendation. De mycket allvarliga och under lång tid underskattade energi- och klimatproblemen försvårar situationen ytterligare!

3.7

Kritisk massa, koncentration av resurser och expertis, europeiskt mervärde. Gemenskapen bör i första hand gripa sig an och stödja forskningsuppgifter och -projekt som har stor betydelse för vetenskapliga och tekniska framsteg, och som är alltför krävande för de enskilda medlemsstaterna och deras ekonomiska resurser eller får betydligt större effekter genom gemenskapsåtgärder och Europaomfattande nätverksarbete. Därigenom uppnår man också ett betydande mervärde i förhållande till de enskilda staternas insatser.

3.8

Infrastruktur och högklassiga forskningsinstitutioner. På många särskilt relevanta forskningsområden är resurskrävande infrastrukturåtgärder och omfattande utrustning förutsättningar för att göra vetenskapliga och tekniska framsteg, och för att ställa nya förbättrings- och innovationsmöjligheter till förfogande för den tekniska utvecklingen (före det konkurrensutsatta stadiet). Därför anser kommittén att målet i grönboken om att utveckla forskningsinstitutioner av världsklass är särskilt viktigt. De utgör den viktiga grogrunden för högklassig forskning. De har stor dragningskraft på världens ledande forskare och ingenjörer, och bidrar därmed på ett enastående sätt till att stödja det viktiga målet att skapa högklassiga forskningsinstitutioner som ger varumärkena Europeisk forskning och Europeiska området för forskningsverksamhet gott anseende.

3.8.1

ESFRI  (12) -listan. Kommittén välkomnar den ESFRI-lista som sammanställts av kommissionen i samarbete med medlemsstaterna, och som rådet (13) ställt sig positiv och gett sitt stöd till. Vi vill i detta sammanhang påpeka att det, jämte medlemsstaternas primära engagemang på detta område, i framtiden också kommer att vara nödvändigt med ett förstärkt, tillförlitligt och varaktigt engagemang från kommissionens sida. Det är nämligen här som den politiska viljan att åstadkomma högklassiga vetenskaplig-tekniska pionjärinsatser bäst kommer till uttryck. Mot bakgrund av detta stöder kommittén eftertryckligen att man konsekvent följer ”färdplanen” och ger ett betydande finansieringsstöd från gemenskapen i fråga om upprättandet och en långsiktig drift av dessa anläggningar. Vi vill understryka vikten av utformningen av kontrakt för att öppna och väcka intresse för dessa anläggningar hos partner och användare i hela det europeiska forskningsområdet. Vi stöder också de ansträngningar som görs för att etablera partnerskap och deltagande utanför Europas gränser (14).

3.8.2

Varaktigt stöd. Just i samband med långsiktiga projekt som kräver stora investeringar är det särskilt viktigt att stöd ges ända fram tills det att målen med projekten har uppnåtts, dvs. att stöden är tillförlitliga, varaktiga och beviljas så länge projekten uppfyller kriteriet för vetenskaplig spetskompetens. Kraftiga variationer, osäkerhet och till och med avbruten finansiering förorsakar, i synnerhet på detta område, inte bara slöseri med stora investeringar och vetenskaplig-tekniskt utvecklingsarbete, utan förstör också etablerade nätverk, internationellt samarbete och tilliten till framtida beviljanden. Detta skadar också den europeiska arbetsmarknaden för forskare och ingenjörer.

3.8.3

Involvering av universitet och institutioner. En grundläggande förutsättning för att dessa betydande investeringar i infrastrukturprojekt ska ge positiva resultat och för att den avancerade forskningen ska vidareutvecklas är att relevanta universitet, institut och forskningsorganisationer i medlemsstaterna tar sitt ansvar och deltar i utvecklingen och användningen av motsvarande försöksanläggningar, ty det är enbart genom nätverksarbete som man kan bilda en helhet och skapa europeiskt mervärde. Därför är det också nödvändigt att i adekvat utsträckning stödja detta nätverksarbete och att förse de specifika programmen Samarbete och Idéer med nödvändiga medel. För att kunna göra detta måste tillräckliga finansiella medel ställas till förfogande för resor och uppehälle liksom för kommunikationssystem och hjälpmedel. Kommittén vill i detta sammanhang också understryka vikten av att främja rörlighet.

3.8.4

Obehindrad rörlighet. Kommittén ställer sig bakom målet att inom det europeiska forskningsområdet säkerställa en obehindrad rörlighet mellan medlemsstaterna, olika organisationer samt den privata och offentliga sektorn. Rörlighet bidrar inte bara till yrkesmässig utveckling, kunskapsutbyte och fackerfarenhet, utan rent generellt också till vidgade vyer, förbättrad omdömesförmåga och bättre kulturell förståelse. Därför måste alla de hinder och olämpliga åtgärder som står i vägen för den fria rörligheten elimineras. Hit hör, jämte de mellanstatliga hindren, ett otillräckligt erkännande av eller otillräckliga möjligheter till överföring av förvärvade sociala rättigheter samt skattemässiga nackdelar eller belastningar i samband med familjeflyttningar som innebär orts- och/eller bostadsbyte.

3.8.5

Situationen i de nya medlemsstaterna. Man måste emellertid se till att, och utveckla incitament för att, den inomeuropeiska rörligheten bland forskare från de nya medlemsstaterna som eftersträvas inte leder till en inomeuropeisk kunskapsflykt på lång sikt. Kommittén har i ett av sina tidigare yttranden redan påpekat att inrättande av attraktiva forskningsinstitutioner i de nya medlemsstaterna också av denna anledning är av särskilt stor betydelse.

3.9

Det europeiska forskningsområdets anseende. Framgångsrika och effektiva internationella samarbeten, särskilt stora europeiska gemenskapsprojekt, ger de deltagande aktörerna en starkare gemenskapskänsla som gynnar det europeiska forskningsområdets anseende och symbolvärde.

3.10

Oberoende organisationer och fackkonferenser. Exemplet CERN, men till exempel också utvecklingen av den europeiska anläggningen för kärnfusionsforskning, visar att ”forskargemenskapen” har en vilja och förmåga att på eget initiativ söka och finna internationella samarbetspartner och få regeringar i tredjeländer att bidra med finansiering. En nödvändig förutsättning för detta är också att det tillhandahålls medel för genomförande av särskilt relevanta vetenskaplig-tekniska fackkonferenser i Europa, liksom att särskilt yngre europeiska forskare också ges möjlighet att delta i internationella konferenser.

3.10.1

Vetenskaplig-tekniska samfund – civila samhällsorganisationer. Fackkonferenser utgör ett mycket viktigt forum för att sprida och bedöma resultat, utbyta kunskaper och idéer och bana väg för samarbete och utveckling av nya eller förbättrade koncept. Sådana konferenser organiseras normalt av de berörda vetenskaplig-tekniska samfunden (15), som är typiska exempel på civila samhällsorganisationer. Därför vill kommittén uppmana till att i högre grad uppmärksamma dessa samfunds insatser och till att i större utsträckning ta del av och främja deras aktiviteter för att sprida kunskap, bedöma resultat och samordna forskning.

3.11

Ramprogram. Vi anser att det gemensamma FoU-ramprogrammet och Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram är gemenskapens viktigaste instrument för att förverkliga det europeiska området för forskningsverksamhet.

Som komplettering till de specifika programmen Infrastruktur och Idéer ger särskilt programmen Samarbete och Människor, och de därmed förbundna stödåtgärderna, viktiga incitament till samordnat samarbete (se punkt 3.13). Ett adekvat genomförande av dessa program är därför nödvändigt för att skapa en transnationell och synergiskapande identitet för den europeiska forskningen och det europeiska området för forskningsverksamhet.

3.11.1

Grundforskning och tillämpning. I detta sammanhang bör man understryka vikten av ett explicit inbegripande av grundforskningen och erkännandet av dess avgörande betydelse för framsteg och innovation. Det är därmed också nödvändigt att få till stånd en balans mellan det planerade stödet till grundforskning å ena sidan och till tillämpad forskning och produkt- och processinriktad forskning å andra sidan. Som påpekats flera gånger (16) finns det inga tydliga skiljelinjer mellan dessa områden, utan snarare en omfattande växelverkan eftersom de är avhängiga av varandra.

3.11.2

Gemensamma teknikinitiativ, teknikplattformar och ETI. Kommittén vill betona den särskilda roll som gemensamma teknikinitiativ och teknikplattformar spelar. Dessa bidrar till målet att upprätta partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn på strategiska forskningsområden och till genomförandet av gemensamma forskningsprogram. Vi rekommenderar därför att man vid etableringen av det europeiska tekniska institutets kunskaps- och innovationsgemenskaper tittar på de erfarenheter som man vinner i detta sammanhang. Erfarenheterna från projekten ERA-Net och EUREKA-klustren kan också vara till stor hjälp i detta sammanhang.

3.11.3

Små och medelstora företag. Det är särskilt viktigt att i tillräcklig utsträckning involvera små och medelstora företag i partnerskap mellan den privata och offentliga sektorn, men också i industriella partnerskap. Kommittén välkomnar kommissionens ansträngningar, och dess avsikt att också i fortsättningen göra ansträngningar, på detta område. I detta sammanhang kan dessutom CORNET-projektet (17) (Collective Research Networking), som inletts inom ramen för ERA-Net, vara till hjälp.

3.11.4

Sekretessbelagd information. Fri spridning av information om nya vetenskapliga rön har varit och är ett av framgångskriterierna inom modern vetenskap (se även punkt 4.4.2 om Open Access). Den problematiska begränsningen av sådan information omfattar, utöver aspekter rörande immateriella rättigheter, framför allt frågan om från vilket utvecklingsstadium av nyskapande/innovativ teknik som sekretess – på grund av den marknadsekonomiska konkurrensen (18) – förhindrar det nödvändiga kunskapsutbytet och vidare samarbete med och mellan industriella partner. Kommittén rekommenderar att man tittar närmare på denna viktiga fråga eftersom den är avgörande för ett framgångsrikt samarbete, särskilt mellan den offentliga och privata sektorn.

3.12

Forskningsinstitutionernas styrka. Kommittén stöder det särskilt viktiga målet att stärka forskningsinstitutionerna – men också deras överordnade paraplyorganisationer – som väsentliga initiativtagare och huvudaktörer inom forskning och utveckling. Dessa institutioner samordnar, planerar och bedriver forskning, och det arbetsklimat och den handlingsfrihet och forskningsstil som utvecklas där är avgörande för den berörda forskningsorganisationens och -institutionens anseende och framgång. Därför måste dessa forskningsorganisationer och forskningsinstitutioner garanteras trygghet, kunna planera långsiktigt, ha tillgång till adekvat utrustning och ges tillräcklig beslutsfrihet. Förutsättningarna för detta är alltså större egenansvar när det gäller användning av finansiella resurser, tillförlitlig och tillräcklig institutionell grundfinansiering (minst 75–80 %), totalfinansiering av projekt, överföringsmöjligheter mellan årsbudgetarna, minskad administrativ belastning för aktörer inom forskning och utbildning samt uppmuntran till och stöd för avancerad forskning genom konkurrensbaserad tilldelning av ytterligare forskningsmedel med tillräckligt långsiktiga tidsramar.

3.13

Öppen samordning. Betydande impulser till en ömsesidig öppen samordning och bedömning av medlemsstaternas forskningspolitik och strategiska mål kommer från de beprövade europeiska beslutsprocesserna rörande kommissionens forskningspolitiska initiativ, liksom från de förberedande samrådsfaserna. Kommittén anser också att ytterligare avstämnings- och samordningsåtgärder med och mellan medlemsstaterna och regionerna vad gäller specifika prioriteringar och infrastrukturprojekt är viktiga och ändamålsenliga för att uppnå större samstämmighet och en optimerad europeisk forskningspolitik. Därför är samordning också ändamålsenligt i samband med inrättandet av europeiska mellanstatliga forskningsorganisationer för stora projekt och infrastrukturinrättningar (se punkt 3.8). Samordning från kommissionens sida sker dessutom genom stödåtgärderna i det sjunde ramprogrammet (se punkt 3.11).

3.14

Inget övermått av samordningsåtgärder. Vi vill däremot avråda från att använda en toppstyrd samordning (top-down) av den europeiska forskningen in i minsta detalj och ända in i forskningsorganisationer och företag som självändamål i strävan efter att säkerställa en allmän samstämmighet. Detta skulle – t.ex. genom den deklarerade avsikten att undvika dubbelforskning (19) och fragmentering – begränsa det utrymme för mångfald som är nödvändigt för forskningsstrategier och -metoder (se framför allt också punkt 4.7.1) och leda till avståndstagande från forskarnas, institutionernas och den involverade industrins sida.

Därför måste man under alla omständigheter undvika att ge intryck av att kommissionen eftersträvar en central styrning av den europeiska forskningen. Detta kommer annars att bidra ytterligare till den oro som redan finns hos medborgarna i EU:s medlemsstater (20) när det gäller en alltför stark centralisering i Bryssel. Det handlar snarare om att skapa en harmonisk balans mellan gemenskapens ramar, medlemsstaternas självständighet och beslutsfrihet samt institutionella och individuella initiativ och handlingsfrihet.

3.14.1

Mångfald av metoder, initiativ och ämnesval. Det är endast genom en mångfald av metoder, initiativ och ämnesval som de bästa resultaten, metoderna och innovationerna kan uppstå. Pluralism är inget slöseri, utan ett nödvändigt medel för optimering och utveckling i jakten på ny vetenskap och kunskap. Kommittén anser att man särskilt bör rådfråga Europeiska forskningsrådet när det gäller denna viktiga avgränsningsfråga.

3.15

Minskad byråkrati – ytterligare ett mål. Kommittén upprepar sina tidigare uppmaningar om att uppföra minskad byråkrati som ytterligare ett viktigt politiskt mål på det europeiska forskningsområdets framtida dagordning. Detta innebär att gemensamt med medlemsstaterna och forskningsorganisationerna utveckla metoder för att förenkla de alltför överreglerade och många europeiska, regionala och institutionella rapporteringsplikterna och ansöknings-, bedömnings-, utvärderings- och beviljandeförfarandena etc. och begränsa dessa till ett absolut nödvändigt minimum. Till och med den konkurrens om spetskompetens, stöd etc. som kommittén förespråkar innebär ökade insatser från forskarnas sida i fråga om administrativa procedurer och förfaranden för sakkunnigbedömningar. Därför är det desto viktigare att finna en rimlig lösning på detta problem genom att minska och förenkla hela det administrativa arbetet. Kommittén har redan påpekat (21) att rädslan för att begå fel eller för enskilda personers felaktiga agerande inte får leda till en överreglering och handlingsförlamning som drabbar alla. Detsamma gäller för stödorganisationernas och forskarnas arbetsmetoder.

3.16

En attraktiv arbetsmarknad och bättre karriärmöjligheter. Kommittén stöder det viktiga målet att skapa en attraktiv arbetsmarknad för forskare. För att kunna göra detta måste kontrakt, lönenivåer, social trygghet/sociala förmåner samt främjandet av sammanhållning av familjer utformas och förbättras på ett sätt som gör att forskarna, t.ex. på grund av underbetalning, långdragna kontraktsförhandlingar och en alltför hög grad av osäkerhet vad gäller framtida karriärutveckling, inte känner sig utnyttjade och kommer fram till att det inte lönar sig att satsa på en mycket krävande och selektiv utbildning för att göra en framgångsrik karriär i Europa.

3.16.1

Brister i medlemsstaterna. På detta område finns det, framför allt på medlemsstatsnivå, stora brister och man kan fortfarande se att utvecklingen går i motsatt riktning! (22) Därför vill kommittén särskilt uppmana medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att åtgärda dessa brister och framför allt också att erbjuda unga forskare attraktiva yrkesmöjligheter som kan konkurrera med de andra yrkesmöjligheter som finns för högt begåvade akademiker. Först då kommer fler unga människor att vara beredda att lägga ner såväl energi som tid på mycket krävande och selektiva studier och därmed bidra till att avlägsna den hotande bristen på kvalificerad vetenskaplig-teknisk arbetskraft och akademiker i Europa.

3.16.2

Jämställdhet. Kommittén understryker sitt stöd till jämställdhet och likabehandling av båda könen. Samhället behöver de största begåvningarna, såväl de kvinnliga som de manliga. Det som räknas är kunskap och resultat. (När vi talar om vetenskapsmän, forskare och ingenjörer syftar vi naturligtvis på både kvinnor och män.)

3.16.3

Rörlighet mellan institutioner, discipliner, sektorer och länder. Vi stöder också det mål som formuleras i grönboken om att främja rörlighet mellan institutioner, discipliner, sektorer och länder. I detta sammanhang hänvisar vi å ena sidan till ovan nämnda rekommendationer om detta, å andra sidan till kommitténs tidigare rekommendation om att upprätta ett attraktivt stipendiesystem (tjänstledighet) för personalutbyten mellan den akademiska världen och industrin.

3.16.4

Sammanhållning av familjer. Kommittén har redan vid flera tillfällen uppmärksammat en särskilt viktig aspekt när det gäller främjande av rörlighet, nämligen att möjliggöra och främja sammanhållning av familjer. Detta handlar framför allt om makans/makens förvärvsarbete (i ”dual career couples”), lämpliga skolor för barnen, hjälp vid byte av bostadsort och/eller bostad (kompensation för omkostnader, skatt) etc.

3.17

Ett brett öppnande mot omvärlden av det europeiska området för forskningsverksamhet. Målet att öppna det europeiska området för forskningsverksamhet mot omvärlden tillmäts särskilt stor betydelse i grönboken. Kommittén ger sitt fulla stöd till detta. Att uppnå detta mål kommer att bli en viktig prövosten för Lissabonstrategins framgång.

3.17.1

Attraktivitet – det avgörande kriteriet. Det europeiska forskningsområdets attraktivitet är emellertid – utöver den mer formella och i stor utsträckning redan förverkligade aspekten av ett principiellt öppnande – det avgörande kriteriet i detta sammanhang. Att välkomna internationellt ledande forskare är det första nödvändiga steget, därefter gäller det emellertid också att få dem att komma hit liksom att få europeiska forskare som arbetar i utomeuropeiska länder att så småningom återvända till Europa.

3.17.2

Att övervinna kompetensflykten (”Brain Drain”). Först när den pågående och så uppenbart beklagliga kompetensflykten (”brain-drain”), inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt hänseende, av de globalt konkurrenskraftigaste och framgångsrikaste forskarna har övervunnits kan denna uppgift anses vara genomförd. För att kunna uppnå detta mål måste emellertid alla avgörande kriterier vara uppfyllda i fråga om nivå, utrustning, arbetsvillkor, tillförlitliga ramvillkor, utvecklingsmöjligheter och handlingsutrymme, inkomst (inbegripet sociala förmåner) och samhälleligt erkännande.

3.18

Fortsättning på de första framgångarna. Trots att det fortfarande föreligger brister och uppgifter som ännu inte är lösta kan kommittén med tillfredsställelse fastställa att de ansträngningar som hittills har gjorts inom europeisk forskningspolitik för att etablera det europeiska området för forskningspolitik har varit framgångsrika och generellt gått i rätt riktning. Därför är det viktigt att fortsätta den utveckling som det nu banats väg för, genom en snabbt växande europeisk FoU-potential, en konkurrensinriktad stödpolitik, nätverksarbete, integrationseffekter och i synnerhet genom utformning av attraktiva och tillförlitliga ramvillkor och karriärmöjligheter – utan överreglering och centralisering! Det europeiska forskningsområdet måste bli ett positivt begrepp i hela världen.

3.19

Europeiskt kunskapsområde. Kommittén har redan vid flera tillfällen framhållit att det europeiska området för forskningsverksamhet bör kompletteras med ett ”europeiskt kunskapsområde” (23). Huvudsyftet är att skapa ett europeiskt kunskapssamhälle och för att kunna göra detta är det nödvändigt med en solid utbildning för alla medborgare och en förstklassig specialutbildning för forskare och ingenjörer. Därvid är också livslångt och autodidaktiskt lärande av mycket stor betydelse. I det yttrande som primärt behandlar det europeiska området för forskningsverksamhet hänvisar man också till nödvändigheten av en adekvat ”kunskapsförvaltning” som säkerställer dokumentation, ordning, spridning, tillgänglighet och bevarande av kunskap som redan förvärvats. Forskning och utveckling handlar om att med hjälp av redan befintlig kunskap ta fram nya kunskaper.

3.19.1

Kunskapsförvaltning och teknik. Kunskapsförvaltning är dessutom viktig med avseende på en säker användning (24) av tekniska förfaranden, för att möjliggöra en optimal och säker användning, minimera risker och undvika att utsätta befolkningen för fara. På detta område bör kommissionen, tillsammans med relevanta internationella organisationer, även i framtiden vidta lämpliga åtgärder och främja nödvändiga forskningsprogram.

3.19.2

Läroböcker och översiktsverk. Bra läroböcker, översiktsverk och handböcker spelar en viktig roll för bevarande, klarhet och ordning när det gäller kunskap, och särskilt för en utbildning av hög kvalitet. För att utarbeta läroböcker krävs erfarenhet, stora arbetsinsatser och tid samt frigörande från andra uppgifter. Vi vill uppmana till att införa denna uppgift i katalogen över stödberättigade uppgifter, eftersom detta mödosamma arbete normalt inte innebär någon kommersiell vinst för författarna.

4.1

Frågorna 1–3: Inslag i visionen om det europeiska området för forskningsverksamhet. Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för forskning och utveckling, där FoU:s avgörande betydelse för välstånd, konkurrenskraft, framsteg och kultur beaktas och uppskattas. Av stor vikt är också en tillräcklig kommunikation mellan de olika forskningsdisciplinerna, särskilt mellan naturvetenskap och humaniora. Det krävs i detta sammanhang att insatser görs för att man ska nå fram till en gemensam förståelse av grundläggande metodiska principer. Detta är också en förutsättning för att kunna skapa nödvändiga ramvillkor och fastställa prioriteringar på alla politiska nivåer. Kommissionen och medlemsstaterna kan dessutom i högre grad än vad de gjort tidigare genom symposier och resurser främja erfarenhetsutbytet mellan forskningsgemenskapen och samhället i stort, samt göra reklam för det europeiska området för forskningsverksamhet. Även media måste spela en viktig roll och bidra till detta, varvid tyngdpunkten bör läggas på information och inte ställningstagande. Kommittén stöder kommissionen i dess strävan efter en offentlig debatt och vidare åtgärder.

4.2

Frågorna 8–10: Doktorander. Här måste man först vända sig till de unga forskarna med en komplett universitetsexamen, nämligen doktoranderna. Dessa är inga studenter eller lärlingar (25), utan betydande aktörer inom forskning och undervisning. Forskning och undervisning, liksom litteraturarbete, konferenser, seminarier och så kallade ”sommarskolor” är den bästa vidareutbildningen, och deltagande i sådana aktiviteter måste därför också i högsta möjliga grad stödjas och möjliggöras. Egna initiativ och självständighet måste möjliggöras, uppmuntras och belönas, eftersom detta inte är något som uppstår i skolans regi.

4.3

Fråga 12 och framåt: Man bör börja med ETI och dess ”kunskaps- och innovationsgemenskaper” och dra lärdom av dessa.

4.3.1

Fråga 18: Man bör först samla erfarenheter från enskilda fall. Risker och ansvar måste fastställas, till exempel för fall då en partner i ett partnerskap bortfaller.

4.3.2

Fråga 19: I detta sammanhang bör man först och främst titta närmare på de erfarenheter som gjorts med de redan befintliga ”virtuella institutionerna” inom medlemsstaternas forskningsorganisationer, annars rekommenderar vi att man handlar utifrån nedifrån och upp-principen (bottom-up).

4.3.3

Fråga 20 i): Vad gäller denna fråga bör förslag inhämtas från de berörda institutionerna.

4.3.4

Fråga 20 ii): Inga objektivt mätbara kriterier. På detta område hyser kommittén stora betänkligheter. Det finns nämligen risk för att kvantitativa och ”objektivt mätbara” kriterier – som praktiskt taget inte finns inom forskningen (26) – kommer att hamna i förgrunden. Sådana kriterier skulle kanske vara till nytta i samband med produktutveckling, men inom forskningen skulle de däremot främja kortsiktighet och ytlighet. Till och med industriella forskningsinstitutioner har utrymme för långsiktighet och grundforskning, och de framgångsrikaste forskningsinstitutionerna (27) är ett bevis på att detta är av mycket stor betydelse. Dock är dessa faktorer inte lätta att bedöma med de fastställda bedömningsförfarandena som i stor utsträckning är inriktade på ”kvantitativt mätbara” kriterier. Kommittén hänvisar här även till tidigare yttranden på detta tema (28).

4.4

Fråga 21: Kunskapsdelning (här: rådata). Detta är en svår och känslig fråga. (I vilket stadium i processen uppstår ”rådata”? Deras korrekthet måste ofta kontrolleras och bedömas av den forskare som ursprungligen tog fram dem.) När det gäller denna typ av data rör det sig om ett individuellt tillitsförhållande mellan forskare (29). Frågan saknar förståelse för experimentella och interna förhållanden bland forskarna (laganda, konkurrens, prioritering etc.). Det vore i det avseendet lämpligt att skapa incitament för ett direkt kunskapsutbyte. Reproducerbara resultat är nyckelordet i detta sammanhang. Från en reglering uppifrån – till och med på EU-nivå – måste absolut avrådas. I vissa fall skulle rekommendationer kunna vara lämpliga, till exempel i fråga om hur länge (en viss minimitid) ”rådata” bör lagras och vem som är ansvarig för detta. Oavsett detta (se punkt 3.19.1) kvarstår frågan om en allmän ”kunskapsförvaltning” för att säkerställa att kunskap inte går förlorad. Eventuellt bör Europeiska forskningsrådet befatta sig även med denna fråga.

4.4.1

Tillbaka till fråga 21: Hinder för informationstillgång och -utbyte. Denna fråga omfattar ännu ett problem, nämligen rörande obehindrad och snabb åtkomst till information som redan offentliggjorts i vetenskapliga förlags facktidskrifter. På grund av den nuvarande tolkningen av copyright-skyddet finns det inga fritt tillgängliga bibliotek på Internet, och elektroniska kopior får inte längre skickas. Den snabba tillgången till viktig vetenskaplig-teknisk litteratur inskränks därmed kraftigt, varigenom vetenskapligt utbyte och framsteg på området i hög grad förhindras.

4.4.2

Open Access. Kommittén anmodar kommissionen att gripa sig an denna fråga och söka nya och bättre lösningar. En möjlighet vore att införa informationssystem för ”Open Access” (30), till exempel i erkända facktidskrifter på Open Access-området med kollegial granskning (se även nedan).

4.4.3

Fråga 23: Skonfrist. Kommittén har redan vid flera tillfällen uttalat sig för en skonfrist i syfte att tona ner konflikten mellan ”snabbast möjliga offentliggörande” – forskare bedöms efter antalet publikationer – och ”först patentanmälan”.

4.5

Frågorna 25–29: Optimera forskningsprogram och prioriteringar. I detta sammanhang bör man generellt gå tillbaka och titta på de erfarenheter som hittills har gjorts med ERA-Net.

4.5.1

Fråga 25: Utvärderingsprinciper. Frågan om gemensamma – dvs. 'enhetliga' – principer för kollegial granskning, kvalitetssäkring och utvärdering är svår eftersom det inte finns några perfekta, utan bara bättre eller mindre bra förfaranden för bedömning, och eftersom olika forskningsorganisationer tillämpar olika metoder, åtminstone när det gäller detaljer, och man därför måste använda olika metoders (relativa) framgång som kriterium. Därför ställer sig kommittén i princip tveksam till planerna på en standardisering på detta område. Kollegial granskning är i detta sammanhang utan tvekan den bästa metoden (31), men dess kvalitet och effektivitet är i hög grad avhängig av detaljer (32). Framför allt bör man undvika den ytlighet som i dag lätt uppstår vid de (många gånger påtvingade) utvärderingarna under längre tid och vid flera tillfällen. Därför bör principen ”utvärdera mindre ofta, men grundligt gälla”.

4.5.2

Tillbaka till fråga 25: Tjänstemän med särskild sakkunskap. Vi anser det vara absolut nödvändigt att vetenskapligt kvalificerade tjänstemän med särskild sakkunskap, som sedan länge är och under lång tid framöver kommer att vara mycket väl förtrogna – även från egen tidigare forskning – med det berörda sakområdet, dess särdrag och speciella ”gemenskap” (regelbunden arbetsrotation är i detta sammanhang kontraproduktivt!), bidrar till arbetet i stödorganisationerna, särskilt i kommissionen. Inte heller här får rädslan för att begå fel eller för enskilda personers felaktiga agerande leda till en överreglering och handlingsförlamning som drabbar alla. För att motverka detta bör man följa särskilt framgångsrika forskningsorganisationers exempel.

4.5.3

Fråga 26: Förenkling. Att förenkla regler och förfaranden ytterligare för att minska forskarnas administrativa börda etc. är ett mål som ofta tas upp. Vi är medvetna om att vår allmänna plädering för pluralism och ”bottom-up” till viss del kan tyckas stå i motsättning mot kraven på förenkling och minskad byråkrati. Därför stöder kommittén ett samordnat tillvägagångssätt (se även punkt 3.15) med gemensam utvärdering av alla de åtgärder som gemenskapen är delaktig eller ska bli delaktig i genom sina stödprogram. Vad gäller valet av utvärderingsförfaranden bör man rådfråga Europeiska forskningsrådet.

4.5.4

Fråga 29: Medlemskap i mellanstatliga forskningsorganisationer. Begreppet ”medlemskap” måste preciseras. Ett medlemskap i olika rådgivande organ verkar ändamålsenligt, och självklart också i motsvarande tillsynsorgan när gemenskapen är medfinansiär. Däremot avråder vi från medlemskap i direkt verkställande organ.

4.6

Frågorna 30 och 31: Öppnande mot omvärlden – internationellt samarbete på det vetenskapliga och tekniska området. Kommittén ger sitt fulla stöd till detta forskningspolitiska mål. När det gäller val av instrument måste man skilja mellan å ena sidan program som kräver större utrustningar såsom accelerator, fusionsanläggning, satellit, vindkanal etc. och å andra sidan program som är fördelade på många centrum eller installationer. På detta område bör man i stor utsträckning använda erfarenheter av redan befintliga exempel. Man måste dock se upp för generaliseringar som inte tar hänsyn till skillnader mellan enskilda fall. Rent generellt anser kommittén att det för detta ändamål redan finns fungerande mekanismer och prejudikat, och att det därmed inte finns behov av ytterligare instrument.

4.7

Allmänna synpunkter på frågeställningarna i grönboken. De frågor som kommissionen ställer i sin grönbok ger intryck av att kommissionen ständigt eftersträvar allmänna regler som ska gälla för alla enskilda fall. Kommittén ställer sig ytterst tveksam till en sådan generalisering (se även punkt 3.14.1).

4.7.1

Ingen standardisering, utan snarare handlingsutrymme och ”bottom-up”. Vi avråder från alla ansträngningar som syftar till att få till stånd en alltför omfattande standardisering. En standardisering gör det nämligen omöjligt att empiriskt finna de bästa metoderna (”Best Practices”) genom – vilket i princip är möjligt inom ramen för ett förfarande initierat nedifrån – konkurrens mellan olika förfaranden, metoder och kulturella synvinklar, och därmed också utnyttjandet av fördelarna med en evolutionär utveckling. Det är bara på detta sätt som man kan fastställa vilka metoder som är särskilt framgångsrika, förtjänar ytterligare stöd och kan fungera som exempel för andra.

4.7.2

De befintliga mekanismerna är tillräckliga. De mekanismer som redan finns på såväl politisk nivå som på program- och projektnivå ger ett tillräckligt och rimligt handlingsutrymme för detta. Ytterligare åtgärder och regler kan införas respektive anpassas vid en senare tidpunkt, om det skulle uppstå ett motiverat särskilt behov för detta.

4.8

Hittillsvarande instrument för gemensamt stöd och samordning. Kommittén rekommenderar däremot att man utvecklar allmänna, tydliga och lättbegripliga regler för det gemensamma FoU-stödets och den gemensamma FoU-samordningens många instrument. I samband därmed vore en översikt och beskrivning – dvs. en begriplig ”bruksanvisning” – för alla stöd- och samordningsinstrument samt -former som står till förfogande i förbindelse med kommissionens FoU-mål till mycket stor hjälp. Då skulle det också framgå om instrumenten, trots deras växande antal, fortfarande är tillräckligt tydliga och avgränsade i fråga om uppgifter, och om de fortfarande är överskådliga och hanterbara för potentiella användare och även för kommissionens tjänstemän, eller behöver ses över.

ILL

:

Institut Laue-Langevin

ECMWF

:

European Centre for Medium-Range Weather Forecasts

ESRF

:

European Synchrotron Radiation Facility

ESO

:

European Southern Observatory

EMBO

:

European Molecular Biology Organization

ESA

:

European Space Agency

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/11

1.1

Läkemedelsindustrin betraktas med rätta som en grundläggande strategisk sektor, och dess produkter bidrar på ett väsentligt sätt till de europeiska medborgarnas hälsa och välbefinnande. Den är också viktig ur sysselsättningssynpunkt.

1.2

Mot den bakgrunden och med tanke på Europas tillbakagång när det gäller läkemedelsforskning är det särskilt välmotiverat att inrätta ett gemensamt företag för Initiativet för innovativa läkemedel. Kommittén välkomnar och stöder detta förslag, särskilt som det rör sig om ett verkligt offentlig-privat samarbete.

1.3

De grundläggande aspekter som det gemensamma företaget bör inrikta sin verksamhet på är bl.a. följande:

1.4

EESK ser positivt på det breda samråd som föregick utarbetandet av förordningen, och stöder den avsikt som tillkännagetts att årligen presentera en rapport om det gemensamma företagets resultat. Däremot beklagar kommittén frånvaron av en detaljerad redogörelse för funktionssättet och för resultaten av de tidigare europeiska teknikplattformarna.

1.5

Med tanke på finansieringen, det breda deltagandet och de stora resurser som gemenskapen satsar menar kommittén att det finns skäl att bättre fastställa användning och tilldelning av forskningens slutprodukter, bland annat när det gäller frågor om immaterialrätt och patent.

1.6

EESK menar att man bör överväga mekanismer som främjar avkastning på de europeiska investeringarna. På samma sätt vore det önskvärt att de vinster som forskningen ger upphov till går till investeringar inom gemenskapens territorium.

2.1

Det aktuella förslaget till förordning har som syfte att lansera de första offentlig-privata partnerskapen inom FoU-området. I förslaget redovisas ett av de två första gemensamma teknikinitiativen, nämligen Initiativet för innovativa läkemedel (1).

2.2

Syftet med de gemensamma teknikinitiativen är att ge branschen, forskningsorganen, medlemsstaterna och kommissionen möjlighet att helt eller delvis föra samman sina resurser till forskningsprogram med särskild inriktning.

2.3

I motsats till den traditionella strategin, som innebär att offentlig finansiering tilldelas projekt efter prövning från fall till fall, berör teknikinitiativen storskaliga forskningsprogram med gemensamma strategiska forskningsmål. Detta nya arbetssätt bör kunna skapa en kritisk massa för europeisk forskning och innovation, stärka det vetenskapliga samfundet inom de viktigaste strategiska områdena och harmonisera finansieringen av projekt för att forskningsresultaten ska kunna utnyttjas snabbare. Teknikinitiativen är inriktade på avgörande områden där de nuvarande instrumenten inte är tillräckligt omfattande eller snabba för att EU ska kunna bibehålla en ledande placering i den globala konkurrensen. Det handlar om områden där nationell, europeisk och privat forskningsfinansiering kan ge ett stort mervärde, bland annat genom att uppmuntra ökade privata satsningar på forskning och utveckling.

2.4

Det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel är avsett att stödja utvecklingen av nya kunskaper, nya instrument och nya metoder som gör det möjligt att snabbare ta fram läkemedel som är effektivare och säkrare.

2.5

Genom den nya finansieringsformen bör teknikinitiativet för innovativa läkemedel bidra till ökade privata investeringar i forskning och utveckling, bättre kunskapsöverföring mellan universitet och företag och ökat deltagande från småföretagens sida i den europeiska forskningen.

3.1

Under de 10–15 senaste åren har läkemedelsforskningen gått kräftgång i Europa. Medan investeringarna i FoU ökade med en faktor 4,6 mellan 1990 och 2005 i USA var motsvarande siffra för Europa inte mer än 2,8. Företagen flyttar i ökande utsträckning sina spetsforskningsavdelningar till länder utanför EU, framför allt USA och på senare tid Asien.

3.1.1

Denna situation kan få allvarliga konsekvenser för den europeiska konkurrenskraften eftersom innovation och spetsteknik är centrala för den ekonomiska tillväxten på lång sikt. Detta är ett av skälen bakom valet att inrätta ett teknikinitiativ för innovativa läkemedel.

3.2

Regeringarna vidtar visserligen åtgärder på det nationella planet, men branschen har en global vision. De stora länderna, till exempel USA och Kina, har en enhetlig investeringsstrategi som ger företagen möjlighet att på ett bättre sätt planera och få tillgång till resurser. I EU samordnar inte de nationella förvaltningarna sina FoU-investeringar, och läkemedelsföretagen måste använda sina resurser till att anpassa sin verksamhet till den lokala situationen.

3.3

Genom en lagstiftningsåtgärd kan gemenskapen inrätta ett FoU-program som är riktat och enhetligt och som kan utnyttja alla typer av finansieringskällor för investeringar i FoU (offentlig och privat) på europeisk nivå och på så vis förbättra läget för EU. Detta är syftet med föreliggande förordningsförslag.

4.1

Förslaget till förordning om upprättandet av det gemensamma företaget för Initiativet för innovativa läkemedel (KOM(2007) 241) är en följd av bestämmelserna i sjunde ramprogrammet och beslut nr 1982/2006/EEG. I detta föreskrivs att gemenskapen ska bidra till inrättandet av långsiktiga offentlig-privata partnerskap på europeisk nivå inom forskningsområdet.

4.2

Dessa partnerskap tar sig uttryck i gemensamma teknikinitiativ och utgår från verksamheten i de tidigare europeiska teknikplattformarna.

4.3

I sitt beslut 971/2006/EG om det särskilda programmet ”Samarbete” underströk rådet behovet av att inrätta offentlig-privata partnerskap, och man ringade in sex områden där gemensamma teknikinitiativ skulle kunna vara lämpliga för att ge ny fart åt den europeiska forskningen. Det gäller följande områden:

4.4

Inom ramen för den allmänna strategin föreskrivs i föreliggande förslag till förordning (KOM(2007) 241) ett gemensamt teknikinitiativ för innovativa läkemedel genom inrättandet av ett gemensamt företag för Initiativet för innovativa läkemedel.

4.5

Kommissionen har som mål att inrättandet av ett gemensamt företag för innovativa läkemedel ska främja deltagande från sådana aktörer som i dag inte kan genomföra forskningsprogram på grund av den komplexitet och de höga kostnader som dessa innebär (universitet, småföretag, kliniska centrum, offentliga myndigheter osv.).

4.6

Företaget ska inrättas som ett gemensamt företag med Europeiska gemenskapen (representerad av kommissionen) och den europeiska läkemedelsbranschorganisationen EFPIA som grundare. Det ska förvaltas som gemenskapsorgan i enlighet med en rådsförordning och artikel 171 i fördraget. Medlemsstaterna och de länder som deltar i sjunde ramprogrammet kan ansluta sig, liksom alla rättssubjekt med verksamhet på FoU-området, under förutsättning att de bidrar till finansieringen.

4.7

Programmet kommer att ha en budget på 2 miljarder euro som kan investeras under en period på sju år, resurser som till lika delar kommer från kommissionen (resurser från sjunde ramprogrammet i enlighet med bestämmelserna i artikel 54 i rådets förordning nr 1605/2002) och de företag som är medlemmar i EFPIA, som i första hand ska bidra med personal, utrustning, förbrukningsmaterial osv.

4.8

Det gemensamma företaget ska konkret stödja forskningsverksamhet som genomförs i medlemsstaterna och de länder som är associerade till sjunde ramprogrammet. Gemenskapens bidrag, 1 miljard euro, är i sin helhet avsett för små och medelstora företag och universitet för forskning som kan utnyttjas inom läkemedelsområdet. De deltagande storföretagen investerar motsvarande summa genom att stå för kostnaderna för sin del av forskningen och genom att göra småföretag och universitet delaktiga i forskningen.

4.9

Det gemensamma företaget ska anses vara en internationell organisation och ha status som rättssubjekt enligt artikel 2 c i direktiv 2004/17/EG och artikel 15 c i direktiv 2004/18/EG. Det ska ha sitt säte i Bryssel. Verksamheten ska avslutas i december 2017, men kan förlängas av rådet.

5.1

Läkemedelsindustrin betraktas med rätta i rapporten ”Att skapa ett innovativt Europa” som en grundläggande strategisk sektor, och dess produkter bidrar på ett betydande sätt till de europeiska medborgarnas hälsa och välbefinnande. I allt väsentligt bidrar en rationell och korrekt användning av läkemedel till en bättre livskvalitet.

5.2

Dessutom bidrar läkemedelsindustrin i Europa i stor utsträckning till sysselsättningen. År 2004 fanns det 612 000 anställda inom sektorn, varav 103 000 högkvalificerade inom sektorn för vetenskaplig forskning.

5.3

Inrättandet av det gemensamma företaget motiveras framför allt av det allmänt erkända behovet av att ta itu med Europas tillbakagång när det gäller läkemedelsforskning och vända den trend som noterades redan i kommissionens meddelande av den 1 juli 2003, ”En starkare EU-baserad läkemedelsindustri till gagn för patienten – En handlingsplan”.

5.4

För detta, ansåg man, krävdes det andra former för bilateralt samarbete än de traditionella. I dag är ett nytt arbetssätt nödvändigt på europeisk nivå för att underlätta direkt samarbete mellan universitet, berörda små företag, offentliga organ och läkemedelsbranschen i linje med de ekonomiska bestämmelser som fastställdes i det sjunde ramprogrammet.

5.5

De grundläggande aspekter som det gemensamma företaget bör inrikta sin verksamhet på är följande:

6.1

EESK noterar med tillfredsställelse det breda samråd som föregick utarbetandet av förordningen, och stöder genomförandet av lämpliga utbildningsprogram så att den nödvändiga yrkesmässiga kompetensen säkerställs i en sektor som är av central betydelse för den europeiska ekonomin och medborgarnas livskvalitet.

6.2

Som noterats ovan (punkt 4.2) utgår de gemensamma teknikinitiativen från verksamheten i de tidigare europeiska teknikplattformarna. Dessa uppnådde emellertid sällan det uppställda målet om en strategisk nystart för forskningen i Europa. Inrättandet av de gemensamma teknikinitiativen tar sin utgångspunkt i detta partiella misslyckande när det gäller teknikplattformarnas roll, som i allt väsentligt var att bidra till branschens konkurrenskraft.

6.2.1

I kommissionens förslag saknas emellertid en mer detaljerad redovisning av det arbete som uträttats av de europeiska teknikplattformarna, anser EESK. Ingen redovisning sker, ingen hänvisning till resultaten ges och inga litteraturhänvisningar finns.

6.2.2

När det gäller de gemensamma teknikinitiativen stöder kommittén därför den avsikt som tillkännagetts att årligen presentera en rapport om det gemensamma företagets resultat.

6.3

EESK ser emellertid positivt på upprättandet av det gemensamma företaget för Initiativet för innovativa läkemedel. Satsningen tycks rent allmänt innehålla det som behövs för att ge ny fart åt läkemedelsforskningen i Europa genom ett verkligt offentlig-privat samarbete. Initiativet ligger i linje med Lissabonstrategins mål om investeringar på 3 % av BNP i FoU-verksamhet, varav två tredjedelar bör komma från den privata sektorn.

6.3.1

Med tanke på systemet med finansiering från flera håll och de stora gemenskapsresurser som satsas anser kommittén emellertid att det finns skäl att på ett bättre sätt definiera användning och tilldelning av forskningens slutprodukter. Frågorna om patent och immaterialrätt som bara övergripande tas upp i förordningen och dess bilaga förtjänar en mer detaljerad och explicit behandling eftersom dessa frågor riskerar att störa ett harmoniskt genomförande av det gemensamma företaget.

6.3.2

De stora läkemedelskoncernerna i Europa har för det mesta en internationell dimension. Med tanke på den betydande gemenskapsfinansieringen bör man överväga mekanismer som främjar avkastning på de europeiska investeringarna. Det vore därför lämpligt om förordningen, utan att skapa hinder för användningen av innovativa läkemedel i länder utanför EU, innehöll bestämmelser om att hela forskningsfasen samt produktionen av de molekylära enheter som forskningen ger upphov till ska ske inom unionen. På samma sätt vore det önskvärt med bestämmelser om att de vinster som har sitt ursprung i forskning som initierats av det gemensamma företaget går till investeringar inom gemenskapens territorium.

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/15

1.1

EESK ställer sig rent generellt bakom Europeiska kommissionens strategi. Kommittén anser att en nysatsning på investeringar i FoU är ett lämpligt sätt att förse de europeiska företagen med en säker referensram inom ramen för ett nytt instrument som gör det möjligt att få bukt med den splittrade gemenskapsfinansiering som finns för närvarande och undvika en ojämn fördelning på program som nästan gör det omöjligt att utvärdera de resultat som uppnåtts.

1.2

Kommittén stöder den avsikt som tillkännagetts att årligen redovisa resultaten av Artemis. Däremot beklagar kommittén frånvaron av en detaljerad redogörelse för funktionssätt och resultat i fråga om de tidigare europeiska teknikplattformarna.

1.3

Enligt kommittén utgör det gemensamma företaget Artemis, som bygger på ett offentlig-privat partnerskap, en hörnsten för inrättandet av ett gemensamt europeiskt forskningsområde och ett viktigt bidrag till de europeiska företagens konkurrenskraft.

1.4

Genom att stödja förslaget vill EESK understryka vikten av den nyskapande strategi som föreslås i fråga om investeringar och som innebär att man för samman gemenskapens, företagens och medlemsstaternas resurser och FoU-strukturer.

1.5

När det gäller den nyskapande samarbetsformen, som kan visa sig innebära komplikationer i fråga om användningen av produkterna från den forskning som inleds, ser EESK positivt på att man lagt stor vikt vid och eftersträvat precision i fråga om de immaterialrättsliga frågorna i artikel 24 i förordningen om det gemensamma företaget.

1.6

Kommittén anser slutligen att följande är nödvändigt:

2.1

Det aktuella förslaget till rådets förordning har som syfte att lansera de första europeiska offentlig-privata partnerskapen inom FoU-området. I förslaget redovisas ett av de två första gemensamma teknikinitiativen, nämligen teknikinitiativet för inbyggda datasystem (1).

2.2

Syftet med de gemensamma teknikinitiativen är, allmänt sett, att ge branschen, forskningsorganen, medlemsstaterna och kommissionen möjlighet att helt eller delvis föra samman sina resurser till forskningsprogram med särskild inriktning.

2.3

I motsats till den traditionella strategin, som innebär att offentlig finansiering tilldelas projekt efter prövning från fall till fall, berör teknikinitiativen storskaliga forskningsprogram med gemensamma strategiska forskningsmål. Detta nya arbetssätt bör kunna skapa en kritisk massa för europeisk forskning och innovation, stärka det vetenskapliga samfundet inom de viktigaste strategiska områdena och harmonisera finansieringen av projekt för att forskningsresultaten ska kunna utnyttjas snabbare.

2.4

Genom förslaget skapas den rättsliga ramen för bildandet av Artemis, det gemensamma teknikinitiativet för inbyggda datasystem.

2.5

Det gemensamma teknikinitiativet Artemis behandlar de osynliga datorer (inbyggda system) som får många maskiner att fungera, från bilar till flygplan och telefoner via energinät och en mängd hushållsapparater, exempelvis tvättmaskiner, TV-apparater osv.

2.6

Enligt prognoserna kommer det att finnas mer än 16 miljarder integrerade processorer i världen år 2010, och fler än 40 miljarder år 2020. År 2010 kommer osynlig inbyggd utrustning och osynliga inbyggda system att utgöra 30–40 % av värdet hos nya produkter: inom hemelektronik 41 %, telekom 37 %, bilindustrin 36 % och hälsovårdsutrustning 33 %.

2.7

Den del av Artemis budget som läggs på forskning kommer att uppgå till sammanlagt 2,7 miljarder euro uppdelat på sju år. 60 % av finansieringen bör komma från näringslivet, 410 miljoner euro från kommissionen och 800 miljoner euro från medlemsstaternas program.

3.1

Informations- och kommunikationsteknik (IKT) har en grundläggande ekonomisk och social betydelse och spelar en central roll i genomförandet av den reviderade Lissabonstrategin, där kunskaper och innovation inom gemenskapen lyfts fram som ett bidrag till ökad tillväxt och sysselsättning.

3.2

Man beräknar att de totala FoU-investeringarna i världen kommer att öka med ungefär 170 % under de kommande tio åren, men investeringarna i inbyggda system beräknas öka med 225 %, från 58 miljarder euro 2002 till 132 miljarder euro 2015 (2).

3.3

I EU utgör FoU i IKT cirka 18 % av de totala FoU-kostnaderna, vilket ska jämföras med 34 % i USA och 35 % i Japan (3). I förhållande till antalet invånare investeras i EU cirka 80 euro per person medan investeringarna ligger på 350 euro per person i USA och 400 euro per person i Japan. Forskning på området inbyggda system är en stor del av IKT-forskningen, och tilldelas i Europa 380 miljoner euro ur offentliga källor och mer än 50 % av företagens budget för IKT-forskning.

3.4

För att i framtiden kunna behålla en plats inom denna sektor med stor utvecklingspotential bör EU öka sina investeringar inom detta strategiska område och utnyttja investeringarna bättre i stället för att stödja sig på en forskningsstruktur som leder till en uppsplittring av satsningarna och dubbelarbete. EU:s företag förfogar för närvarande inte över någon struktur som gör det möjligt att utveckla den teknik och de standarder som krävs för att möta utmaningarna.

3.4.1

Generellt sett bromsas framstegen av bristande samordning av företagens FoU-målsättningar, dubbelarbete och ineffektiv användning av begränsade forskningskrediter.

3.4.2

Genom sitt förslag avser kommissionen att ändra på dessa förutsättningar.

4.1

Beslutet om bildandet av det gemensamma företaget Artemis, som behandlas i dokumentet KOM(2007) 243 har sin grund i beslut nr 1982/2006/EG om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram som föreskriver ett gemenskapsbidrag till bildandet av långsiktiga offentlig-privata partnerskap på europeisk nivå på området vetenskaplig forskning.

4.2

Dessa partnerskap tar sig uttryck i gemensamma teknikinitiativ och utgår från verksamheten i de tidigare europeiska teknikplattformarna.

4.3

I sitt beslut 971/2006/EG om det särskilda programmet ”Samarbete” (4) underströk kommissionen behovet av att inrätta offentlig-privata partnerskap, och man ringade in sex områden där gemensamma teknikinitiativ skulle kunna vara lämpliga för att ge ny fart åt den europeiska forskningen. Det gäller följande områden:

4.4

Inom ramen för den allmänna strategin föreskrivs i föreliggande förslag till förordning (KOM(2007) 243) genomförandet av rådets förordning om bildandet av det gemensamma företaget Artemis för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för inbyggda datasystem.

4.5

Valet att bilda ett företag på ett så grundläggande område som ”inbyggd intelligens” ingår i en strategi som omfattar bilsektorn, hushållsapparater, kommunikationsutrustning, styrsystem och kontorsutrustning.

4.6

Inom dessa sektorer förutspås att den redan stora betydelsen av inbyggda system för styrning av maskiner kommer att utvecklas avsevärt under de kommande fem åren: De inbyggda systemen kommer att svara för en allt större del av värdet hos slutprodukterna (upp till 35–40 %) och det totala antalet sådana system kommer troligtvis att uppgå till 16 miljarder år 2010 och mer än 40 miljarder år 2020.

4.7

Valet att bilda ett gemensamt teknikinitiativ motiveras i huvudsak av viljan att skapa ett europeiskt program för forskning och utveckling som hjälper den europeiska ekonomin att uppnå en ledarställning i världen på området inbyggda datasystem. Sådana innovationer är nödvändiga inom sektorer som är centrala för konkurrenskraften och utvecklingen av de europeiska företagen.

4.8

Ett initiativ som Artemis är enligt kommissionen nödvändigt för att undvika det som har skett inom den europeiska industrin inom persondataområdet och Internet, där produktionen på grund av bristen på investeringar inom forskning och utveckling har flyttats utanför EU (till USA, Japan osv.).

4.9

Inrättandet av det gemensamma teknikinitiativet Artemis föregås av ett brett samråd med berörda parter och en rad initiativ och stora konferenser på gemenskapsnivå. Initiativets mål och uppdrag har på förhand granskats av universitet och företag som har bidragit till förslaget med sin sakkunskap inom området inbyggda datasystem. Medlemsstaterna har insett att framtidens utmaningar måste mötas på gemenskapsnivå.

—

Ett finansiellt bidrag från Artemisia på upp till 20 miljoner euro eller 1 % av de totala projektkostnaderna. Bidraget får dock inte överstiga 30 miljoner euro.

—

Ett finansiellt bidrag från gemenskapen på upp till 10 miljoner euro.

—

Bidrag in natura från Artemis medlemsstater.

—

Ett finansiellt bidrag från gemenskapen på upp till 410 miljoner euro.

—

Bidrag från Artemis medlemsstater som betalas ut direkt till forsknings- och utvecklingsorganisationer som deltar i forsknings- och utvecklingsverksamhet.

—

Bidrag in natura från forsknings- och utvecklingsorganisationer.

4.12.1

För perioden fram till den 13 december 2013 blir kommissionens maximala bidrag 420 miljoner euro. Medlen kommer från det särskilda programmet ”Samarbete” som genomför det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration i enlighet med artikel 54.2 i rådets förordning nr 1605/2002. Ett belopp på 42,5 miljoner euro kommer att avsättas 2008.

4.12.2

Denna stora investering är motiverad med tanke på att de framtida resultaten av Artemis inom de berörda områdena kommer att utgöra viktiga referenspunkter för gemenskapens politik på alla områden, särskilt i fråga om miljö, transporter, energi och inre marknaden. Det kommer också att ge ett konkret bidrag till uppnåendet av Lissabonmålet om konkurrenskraft och Barcelonamålet om investeringar på forskningsområdet. Det föreslagna initiativet är en del av en ambitiös strategi som EU har utarbetat, och som bland annat omfattar förslaget att inrätta ett Europeiskt teknikinstitut.

4.14

Enligt kommissionen kommer bildandet av det gemensamma företaget Artemis att innebära följande objektiva fördelar för gemenskapen:

5.1

EESK ställer sig rent generellt bakom Europeiska kommissionens strategi. Kommittén anser att en nysatsning på investeringar i FoU är ett lämpligt sätt att förse de europeiska företagen med en säker referensram inom ramen för ett nytt instrument som gör det möjligt att få bukt med den splittrade gemenskapsfinansiering som för närvarande finns och undvika en ojämn fördelning på program som nästan gör det omöjligt att utvärdera de resultat som uppnåtts.

5.2

Som noterats ovan (punkt 4.2) utgår de gemensamma teknikinitiativen från verksamheten i de tidigare europeiska teknikplattformarna. Dessa uppnådde emellertid sällan det uppställda målet om en strategisk nystart för forskningen i Europa, bl.a. på grund av brister i ansvarsfördelningen mellan deltagarna. Inrättandet av de gemensamma teknikinitiativen tar sin utgångspunkt i detta partiella misslyckande när det gäller teknikplattformarnas roll, som i allt väsentligt var att bidra till branschens konkurrenskraft.

5.2.1

I kommissionens förslag saknas emellertid en mer detaljerad redovisning av det arbete som uträttats av de europeiska teknikplattformarna, anser EESK. Ingen redovisning sker, ingen hänvisning till resultaten ges och inga litteraturhänvisningar finns.

5.2.2

När det gäller de gemensamma teknikinitiativen stöder kommittén därför den avsikt som tillkännagetts att årligen presentera en rapport om det gemensamma företagets resultat och framsteg.

5.3

Enligt kommittén utgör det gemensamma företaget Artemis, som bygger på ett offentlig-privat partnerskap, en hörnsten för inrättandet av ett gemensamt europeiskt forskningsområde och ett viktigt bidrag till de europeiska företagens konkurrenskraft.

5.4

Tillgång till allt intelligentare system kan i framtiden på ett avgörande sätt bidra till framställningen av allt säkrare produkter och samtidigt till nya utbildningar och kvalifikationer på hög nivå som skapar nya och mer utvecklade sysselsättningstillfällen.

5.5

Genom att stödja förslaget vill EESK understryka vikten av den nyskapande strategi som föreslås i fråga om investeringar.

5.5.1

Det är faktiskt första gången som man i fråga om FoU-program får tillgång till medel inte bara från gemenskapen och företagen (vilket är ovanligt) genom Artemisia, utan också till resurser från de olika medlemsstater och FoU-strukturer som deltar.

5.5.2

När det gäller den nyskapande samarbetsformen, som kan visa sig innebära komplikationer i fråga om användningen av produkterna från den forskning som inleds, ser EESK positivt på att man lagt stor vikt vid och eftersträvat precision i fråga om de immaterialrättsliga frågorna i artikel 24 i förordningen om det gemensamma företaget.

5.6

För att uppnå målen och maximera utnyttjandet av de möjligheter som detta nya instrument innebär anser EESK emellertid att följande är nödvändigt:

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/19

1.1

Kommittén välkomnar beslutet att bilda det gemensamma företaget Clean Sky. Kommittén anser att denna form av nysatsningar på investeringar i FoU med offentlig-privata medel kan förse de europeiska företagen med en säker referensram som gör det möjligt att få bukt med den nuvarande splittrade gemenskapsfinansieringen och att samordna forskningen som alltför ofta är utspridd, så att den blir effektivare.

1.2

Kommittén gläder sig över valet av denna sektor, som förutom att den ligger i linje med Lissabonstrategin gör det möjligt att blåsa liv i en tekniskt innovativ industrisektor med ett stort antal högt kvalificerade arbetstillfällen, bidrar till de framsteg som är absolut nödvändiga vad gäller miljökvaliteten.

1.3

Genom att stödja förslaget vill EESK understryka den betydelse som den strategi som föreslås i fråga om investeringar och samordning av forskningen har för EU. Kommittén anser att denna strategi utgör en drivkraft för inrättandet av ett europeiskt område för forskning och ett viktigt bidrag till konkurrenskraften inom de europeiska företagen i denna sektor.

1.4

Med tanke på finansieringen, det breda deltagandet och de omfattande resurser som gemenskapen satsar är det emellertid uppenbart att det finns skäl att bättre fastställa användning och tilldelning av forskningens slutprodukter, bland annat när det gäller frågor om immaterialrätt och patent.

1.5

Kommittén anser slutligen att följande är nödvändigt:

2.1

Det aktuella förslaget till förordning har som syfte att lansera ett av de allra första offentlig-privata partnerskapen inom FoU-området. I förslaget redovisas ett av de första gemensamma teknikinitiativen. Initiativet som berör området för flygteknik och lufttransporter har fått namnet Clean Sky.

2.2

Syftet med de gemensamma teknikinitiativen är att ge branschen, forskningsorganen, medlemsstaterna och kommissionen möjlighet att helt eller delvis föra samman sina resurser till forskningsprogram med särskild inriktning.

2.3

I motsats till den traditionella strategin, som innebär att offentlig finansiering tilldelas projekt efter prövning från fall till fall, berör teknikinitiativen storskaliga forskningsprogram med gemensamma strategiska mål. Detta nya arbetssätt bör kunna skapa en kritisk massa för europeisk forskning och innovation, stärka det vetenskapliga samfundet inom de viktigaste strategiska områdena och harmonisera finansieringen av projekt för att forskningsresultaten ska kunna utnyttjas snabbare. Teknikinitiativen är inriktade på avgörande områden där de nuvarande instrumenten inte är tillräckligt omfattande eller snabba för att EU ska kunna bibehålla en ledande placering i den globala konkurrensen. Det handlar om områden där nationell, europeisk och privat forskningsfinansiering kan ge ett stort mervärde, bland annat genom att uppmuntra ökade privata satsningar på forskning och utveckling.

2.4

Det viktigaste målet med teknikinitiativet för flygteknik och lufttransporter Clean Sky är att påskynda utvecklingen av miljövänlig lufttransportteknik i EU så att denna ska kunna utnyttjas så snart som möjligt. Förutom kravet på bibehållen konkurrenskraft inom sektorn bör denna teknik bidra till att uppnå Europas strategiska miljömål och sociala prioriteringar och samtidigt garantera hållbar ekonomisk tillväxt.

3.1

Detta program är både nödvändigt och berättigat mot bakgrund av att en fördubbling av flygtrafiken förutses under de närmaste tjugo åren och att utvecklingen av ett miljövänligt transportsystem för såväl passagerare som gods är en central faktor för att säkerställa ekonomisk och social tillväxt i EU.

3.2

Beslutet att välja EU-nivån för initiativet förefaller förnuftigt eftersom intressenterna i de olika medlemsstaterna inte kan bidra i önskad omfattning vad gäller de nödvändiga ekonomiska resurserna och vetenskapliga bidragen.

3.3

Direkt medverkan från medlemsstaternas sida är av central betydelse, dels för att mobilisera nödvändiga finansiella medel, dels för att många beslut fortsättningsvis kommer att fattas på nationell nivå, både vad gäller att uppmana till deltagande i programmet, att medverka i den fortlöpande kontrollen av programmens samtliga faser och att utvärdera resultaten.

3.4

Luftfartssektorn kommer snart att stå inför svåra utmaningar – miljöpåverkan är en – som skulle kunna bromsa dess utveckling.

3.5

En begränsning av luftfartens påverkan på klimatförändringen och minskat buller har högsta prioritet. För att uppnå de minskningar som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna krävs omfattande snara tekniska förändringar. (Den europeiska teknikplattformen för flygteknik och flygtransporter ACARE har i sin strategiska forskningsagenda fastställt målet att fram till 2020 minska koldioxidutsläppen med 50 %, kväveoxidutsläppen med 80 % och bullret med 50 %).

3.6

Den europeiska flygindustrin, som i dag sysselsätter tre miljoner arbetstagare i EU, utsätts dessutom av hård konkurrens till följd av offentliga investeringar i andra regioner i världen, bland annat USA, där de resurser som anslås till forskning inom denna sektor är tre gånger större än i EU.

3.7

Offentliga investeringar är också viktiga eftersom sektorn kännetecknas av mycket långsam avkastning på investeringar, vilket kan leda till marknadsmisslyckanden till följd av bristande investeringar i FoU inom flygtekniken.

3.8

Valet av flygteknik och lufttransporter i det särskilda programmet ”Samarbete” (se punkt 4.3) motiveras av strävan att ge dagens och framtidens generationer bättre hälsa och ökad livskvalitet genom att minimera flygplanens miljöpåverkan, förbättra luftkvaliteten på lokal nivå, minska bullret i flygplatsernas närområde och genom att underlätta transporterna för passagerarna.

4.1

Förslaget till förordning om bildandet av det gemensamma företaget Clean Sky (KOM(2007)315 slutlig) härrör från bestämmelserna i sjunde ramprogrammet (7:e RP) som omfattas av beslut nr 1982/2006/EG. Där föreskrivs att gemenskapen ska bidra till inrättandet av långsiktiga offentlig-privata partnerskap på europeisk nivå inom forskningsområdet.

4.2

Dessa partnerskap tar sig uttryck i gemensamma teknikinitiativ och utgår från verksamheten i de tidigare europeiska teknikplattformarna.

4.3

I sitt beslut 971/2006/EG om det särskilda programmet ”Samarbete” underströk rådet behovet av att inrätta offentlig-privata partnerskap, och man ringade in sex områden där gemensamma teknikinitiativ är lämpliga för att ge ny fart åt den europeiska forskningen. Det gäller följande områden:

4.4

Inom ramen för denna allmänna strategi föreskrivs i föreliggande förslag till förordning (KOM(2007) 315 slutlig) det gemensamma teknikinitiativet för flygteknik och lufttransporter genom inrättandet av ett gemensamt företag med namnet Clean Sky.

4.5

Målen för det gemensamma företaget Clean Sky finns tydligt och detaljerat angivna i artikel 3 i de stadgar som är bifogade förslaget till förordning. De omfattar ett stort antal ambitiöst upplagda verksamheter och sammanfattas i artikel 3 i förordningen:

4.5.1

Clean Sky garanterar på detta sätt integrering och samordning av de olika forskningsinsatserna genom att utnyttja stordriftsfördelar och företaget kommer att byggas upp runt följande sex tekniska områden, s.k. integrerade teknikdemonstratorer (ITD):

De tekniska målen för varje ITD har redan fastställts.

4.6

Det gemensamma företaget Clean Sky ska anses vara en internationell organisation och ha status som rättssubjekt enligt artikel 22 i direktiv 2004/17/EG och artikel 15 c i direktiv 2004/18/EG. Det ska ha sitt säte i Bryssel. Verksamheten ska avslutas den 31 december 2017, men kan förlängas av rådet.

4.7.1

Förslaget består av en rådsförordning samt en bilaga med det gemensamma företagets stadgar. Den rättsliga grunden är fördragets artikel 171. Det gemensamma företaget kommer att vara ett gemenskapsorgan. Budgeten faller under artikel 185 i rådets förordning 1605/2002, men rådet måste beakta initiativets särart – det är ett offentlig-privat partnerskap med ett väsentligt bidrag från den privata sektorn, minst lika stort som den offentliga sektorns bidrag.

—

Europeiska gemenskapen, företrädd av kommissionen.

—

Tolv integrerade teknikdemonstrationer (ITD-ledare) och upp till 74 associerade medlemmar, enligt bestämmelserna i artikel 2 i de stadgar som är bifogade förslaget till förordning.

—

Varje offentligt eller privat organ som är etablerat i en medlemsstat eller i ett land som har ett associationsavtal med sjunde ramprogrammet kan ansöka om medlemskap i det gemensamma företaget Clean Sky, förutsatt att de, om de är ITD-ledare, åtar sig att bidra med medel i proportion till och i överensstämmelse med den totala verksamheten inom det gemensamma teknikinitiativet och att de, om de är associerade medlemmar, åtar sig att bidra med medel i proportion till budgeten för det ITD de deltar i och i överensstämmelse med ITD-kraven.

4.9.1

Driftskostnaderna för det gemensamma företaget Clean Sky ska delas lika mellan Europeiska gemenskapen och de övriga medlemmarna och de ska betala upp till 50 % vardera i likvida medel.

4.9.2

Gemenskapens maximala bidrag till det gemensamma företaget Clean Sky, vilket ska täcka driftskostnader och forskningsverksamhet, ska uppgå till 800 miljoner euro och tas från de budgetmedel som avsatts för temaområdet Transport inom det särskilda programmet Samarbete för genomförande av sjunde ramprogrammet, i enlighet med bestämmelserna i artikel 54 i rådets förordning nr 1605/2002.

5.1

EESK samtycker till beslutet om inrättandet av det gemensamma företaget Clean Sky, baserat på bestämmelserna i sjunde ramprogrammet. Kommittén anser att en nysatsning på investeringar i FoU är ett lämpligt sätt att förse de europeiska företagen med en säker referensram inom ramen för ett nytt instrument som gör det möjligt att få bukt med den splittrade gemenskapsfinansiering som för närvarande finns och undvika en ojämn fördelning på program som eventuellt skulle omöjliggöra en utvärdering av resultaten.

5.2

Det framlagda initiativet är förenligt med EU:s politik och målsättningar och stämmer också överens med de riktlinjer som fastställts inom ramen för Lissabonstrategin, i vilka det betonas att kunskap och innovation i gemenskapen bidrar till att stimulera tillväxten och sysselsättningen. I initiativet ingår åtgärder som hör samman med EU:s utsläppshandelssystem (ETS) och bör även främja väsentliga framsteg när det gäller att genomföra ACARE:s strategiska forskningsagenda i fråga om miljön.

5.3

Enligt kommitténs mening är det gemensamma företaget Clean Sky, som baserar sig på ett offentligt-privat partnerskap på samma sätt som de andra gemensamma teknikinitiativen i det sjunde ramprogrammet, ett rejält avstamp mot inrättande av ett europeiskt forskningsområde och ett väsentligt stöd till de europeiska företagens konkurrenskraft.

5.4

Genom att stödja förslaget vill EESK framför allt understryka att den föreslagna strategin i fråga om investeringar i och samordning av forskningen är mycket betydelsefull för EU.

5.5

Med tanke på systemet med finansiering från flera håll och de stora gemenskapsresurser som satsas anser kommittén emellertid att det finns skäl att på ett bättre sätt definiera användning och tilldelning av forskningens slutprodukter. Frågorna om patent och immaterialrätt, som bara övergripande tas upp i artikel 20 i förordningen, förtjänar en mer detaljerad och explicit behandling eftersom dessa frågor riskerar att störa ett harmoniskt genomförande av det gemensamma företaget Clean Sky.

5.6

För att uppnå målen och maximera utnyttjandet av de möjligheter som detta nya instrument innebär, anser EESK att följande åtgärder är nödvändiga:

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/22

1.1

Kommittén välkomnar beslutet att bilda ”det gemensamma företaget Eniac” (1).

1.1.1

Kommittén anser att den här formen av nysatsning på investeringar i FoU med offentlig-privata medel kan förse de europeiska företagen med en säker referensram som gör det möjligt att få bukt med den nuvarande gemenskapsfinansieringens splittring och att samordna forskning som alltför ofta är utspridd, så att den blir effektivare.

1.2

Kommittén gläder sig över att denna sektor har valts ut. Förutom att sektorn är tekniskt nyskapande, har stor framtidspotential och erbjuder kvalificerade jobb, kommer den genom sin utveckling direkt att bidra till Lissabonmålen om konkurrenskraft och Barcelonamålen om den procentandel av BNP som ägnas forskningsinvesteringar, men också till andra politikområden, t.ex. miljö, transporter, energi och hälsovård.

1.3

Genom att stödja förslaget vill EESK understryka att den strategi som föreslås i fråga om investeringar och samordning av forskningen har mycket stor betydelse för EU. Kommittén anser att denna strategi utgör en hörnsten för inrättandet av ett gemensamt europeiskt forskningsområde och ett viktigt bidrag till de europeiska företagens konkurrenskraft inom denna sektor.

1.4

När det gäller den nyskapande samarbetsformen, som kan visa sig vara komplicerad i fråga om användningen av produkterna från den forskning som inleds genom Eniac och industrialiseringen av dessa produkter, ser EESK positivt på att man lagt stor vikt vid de immaterialrättsliga bestämmelserna.

1.5

Kommittén konstaterar med glädje att man särskilt uppmärksammar risken för utlokalisering av tillverkningen av nanoelektronik till andra delar av världen. EESK stöder tanken på en särskild sektorsstrategi.

1.6

För att maximalt utnyttja möjligheterna som detta nya instrument erbjuder anser kommittén att följande är nödvändigt:

2.1

Det aktuella förslaget till rådets förordning har som syfte att lansera ett av de allra första offentlig-privata partnerskapen inom FoU-området. I förslaget redovisas ett av de första gemensamma teknikinitiativen. Det handlar om nanoteknik och heter Eniac.

2.2

Syftet med de gemensamma teknikinitiativen är att ge branschen, medlemsstaterna och kommissionen möjlighet att helt eller delvis föra samman sina resurser till forskningsprogram med särskild inriktning.

2.3

I motsats till den traditionella strategin, som innebär att offentlig finansiering tilldelas projekt efter prövning från fall till fall, berör teknikinitiativen storskaliga forskningsprogram med gemensamma strategiska forskningsmål. Detta nya arbetssätt bör kunna skapa en kritisk massa för europeisk forskning och innovation, stärka det vetenskapliga samfundet inom de viktigaste strategiska områdena och harmonisera finansieringen av projekt för att forskningsresultaten ska kunna utnyttjas snabbare. Teknikinitiativen är inriktade på avgörande områden där de nuvarande instrumenten inte är tillräckligt omfattande eller snabba för att EU ska kunna bibehålla en ledande ställning i den globala konkurrensen. Det handlar om områden där nationell, europeisk och privat forskningsfinansiering kan ge ett stort mervärde, bland annat genom att uppmuntra ökade privata satsningar på forskning och utveckling.

2.4

Teknikinitiativet Eniac för nanoelektronik har som allmänt syfte att bidra till utvecklingen av nyckelkompetens för nanoelektronik, så att den europeiska konkurrenskraften stärks. Därför innehåller det förslag som behandlas i detta yttrande en rättslig ram för bildandet av Eniac.

3.1

I och med att antalet elektroniska komponenter i högteknologiska innovativa produkter ständigt ökar, är nanotekniksektorn en av de viktigaste sektorerna för Europas industriella konkurrenskraft och tillväxt.

3.2

Nanotekniksektorn producerar utrustning som är oundgänglig för de viktigaste industrierna på många olika områden, t.ex. telekommunikation, konsumentprodukter, utbildning, multimedietjänster, transporter, hälsovård, säkerhet och miljövård.

3.3

Beräkningar visar att marknaden för hela nanoteknikindustrin (som förutom de direkta tillverkarna även omfattar leverantörer av produktionsutrustning och material) kommer att öka med omkring 15 % per år. Man måste ägna denna höga tillväxttakt stor uppmärksamhet om den ska kunna bibehållas.

3.4

Ett gemenskapsinitiativ bör därför kunna bibehålla och stärka en världsledande ställning inom de sektorer som berörs, med hjälp av FoU-program som gör det möjligt att uppnå de nödvändiga målen för industriellt utnyttjande, genom att man eftersträvar högt ställda tekniska mål och allt större konkurrenskraft och skapar nya jobb som kräver hög yrkeskompetens och höga kvalifikationer.

3.5

Valet av ett offentlig-privat gemensamt företag bör möjliggöra en avsevärd höjning av kvaliteten på sektorns FoU. Detta är viktigt för att komma till rätta med den nuvarande situationen med splittrade forskningsprogram i olika medlemsstater, som inte kan uppnå en kritisk massa och som inte får tillgång till de medel som krävs för att finansiera lämpliga program.

3.6

Gemenskapsdimensionen framstår därför som den dimension man måste välja, eftersom den är det enda alternativet om man ska kunna klara av de utmaningar som nanotekniksektorn står inför.

3.7

Om gemenskapsdimensionen förstärks bör man dessutom kunna genomföra en administrativ förenkling för att ersätta de olika nuvarande nationella förfarandena med ett enda gemenskapsförfarande och förkorta de nuvarande tidsfristerna inom gemenskapen för att erhålla FoU-kontrakt (se Eureka), samtidigt som man slipper ha olika utvärderings- och kontrollförfaranden.

3.8

Bildandet av ett offentlig-privat företag som direkt involverar medlemsstaterna och företagen inom de berörda sektorerna är en innovation i förhållande till de nuvarande förfarandena för att delta i gemenskapens FoU-program. De betydande finansiella resurser som föreslås avsättas för programmet på gemenskapsnivå gör det möjligt att skapa den ekonomiska kritiska massa som krävs för att programmets ambitiösa mål ska kunna uppnås.

3.9

Det faktum att medlemsstaterna och företagen deltar och direkt bidrar med minst 50 % av forskningskostnaderna kommer att ge en spridningseffekt, genom att det skapar impulser för nya investeringar och bidrar avsevärt till utvecklingen av det europeiska forskningsområdet.

3.10

Medlemsstaternas direkta medverkan är en oundgänglig faktor för att mobilisera investeringar men också och framför allt därför att besluten fortfarande kommer att fattas på nationell nivå, t.ex. när det gäller utlysning av ansökningsomgångar och den kontinuerliga, direkta kontrollen av alla skeden i processen.

3.11

En annan oundgänglig faktor är industrins direkta medverkan, eftersom resultaten av det ambitiösa FoU-programmet kan bidra till att uppfylla viktiga och relevanta mål när det gäller den europeiska industrins konkurrenskraft inom denna sektor och följaktligen få positiva effekter för sysselsättningen inom sektorn.

4.1

Forskningsprogrammens referenspunkt är det sjunde ramprogrammet. Ramprogrammet bygger på en väl förankrad insikt om att en nysatsning på FoU-investeringar är avgörande för en konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi.

4.2

Bildandet av det gemensamma företaget och teknikinitiativet Eniac kommer att bidra direkt till att Lissabonmålen för konkurrenskraft och Barcelonamålen för forskningskostnader uppfylls. Det kommer också indirekt att bidra till annan gemensam politik, t.ex. på områdena miljö, transporter, energi och hälsovård.

4.3

Den gemenskapspolitiska referensram som det gemensamma teknikinitiativet Eniac grundar sig på bygger i synnerhet på den europeiska åtgärden ”Nanovetenskap och nanoteknik: En handlingsplan för Europa 2005–2009” (KOM(2005) 243 slutlig) och arbetet inom Vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENHIR).

5.1

Beslutet om bildandet av det gemensamma företaget Eniac, som är föremål för kommissionens dokument (KOM(2007) 356 slutlig), härrör från beslut nr 1982/2006/EG om sjunde ramprogrammet. I det sistnämnda beslutet föreskrivs att gemenskapen ska bidra till att upprätta långsiktiga offentlig-privata partnerskap inom forskning på gemenskapsnivå.

5.2

Dessa partnerskap tar sig uttryck i gemensamma teknikinitiativ och utgår från verksamheten i de tidigare europeiska teknikplattformarna.

5.3

I sitt beslut 971/2006/EG om det särskilda programmet ”Samarbete” (2) underströk rådet behovet av att inrätta offentlig-privata partnerskap, och man ringade in sex områden där gemensamma teknikinitiativ skulle kunna vara lämpliga för att ge ny fart åt den europeiska forskningen. Det gäller följande områden:

5.4

Inom ramen för den allmänna strategin föreskrivs i föreliggande förslag till förordning (KOM(2007) 356 slutlig) bildandet av det gemensamma företaget Eniac på området nanoelektronik.

5.5

Det gemensamma företaget Eniac ska anses vara en internationell organisation och ha status som rättssubjekt enligt artikel 22 c i direktiv 2004/17/EG och artikel 15 c i direktiv 2004/18/EG. Det ska ha sitt säte i Bryssel. Verksamheten ska avslutas den 31 december 2017, men kan förlängas av rådet.

5.8.1

Det gemensamma företaget Eniacs löpande kostnader, som anges i artikel 4, ska finansieras på följande sätt:

Det gemensamma företaget Eniacs FoU-verksamhet för den period som löper ut den 31 december 2017 ska finansieras på följande sätt:

5.8.2

För perioden fram till den 31 december 2013 blir kommissionens maximala bidrag 450 miljoner euro. Medlen kommer från det särskilda programmet Samarbete för genomförande av sjunde ramprogrammet för verksamhet inom forskning och teknisk utveckling, i enlighet med bestämmelserna i artikel 54.2 i rådets förordning nr 1605/2002.

—

Fastställa och genomföra en forskningsagenda för utvecklingen av nyckelkompetens för nanoelektronik i syfte att stärka de europeiska företagens konkurrenskraft och hållbarhet samt möjliggöra framväxten av nya marknader.

—

Stödja tillämpningen av FoU-verksamhet genom att bevilja medel till deltagare i projekt som valts ut.

—

Främja ett offentlig-privat partnerskap som syftar till att mobilisera och förena insatser på gemenskapsnivå och på nationell och privat nivå samt främja samarbetet mellan den offentliga och privata sektorn.

—

Säkerställa effektiviteten och varaktigheten för det gemensamma teknikinitiativet för nanoelektronik.

—

Uppnå samverkan och samordning när det gäller europeiska FoU-insatser, vilket innefattar att näraliggande verksamhet inom detta område, som i dagsläget genomförs genom mellanstatliga FoU-program (Eureka), successivt ska integreras med det gemensamma företaget Eniac.

6.1

Kommittén välkomnar beslutet att bilda det gemensamma företaget Eniac samt det åtföljande utkastet till förordning. Genom att stödja förslaget vill EESK understryka den betydelse som den strategi som föreslås i fråga om investeringar och samordning av forskningen har för EU.

6.2

Såsom kommittén redan framhållit då den uttalat sig om andra förordningar som bygger på rådets beslut 971/2006/EG om det särskilda programmet ”Samarbete”, anser man att en nysatsning på investeringar i FoU är ett lämpligt sätt att förse de europeiska företagen med en säker referensram som gör det möjligt att få bukt med den splittrade gemenskapsfinansiering som för närvarande finns och att undvika en ojämn fördelning på program.

6.3

Det framlagda initiativet är förenligt med EU:s politik och målsättningar och stämmer också överens med de riktlinjer som fastställts inom ramen för Lissabonstrategin, i vilka det betonas att kunskap och innovation i gemenskapen bidrar till att stimulera tillväxten och sysselsättningen. Nanotekniken spelar en viktig roll eftersom den i dag utgör en drivkraft för innovation inom många sektorer som är av strategisk betydelse för utvecklingen och tillväxten i unionen (t.ex. mobilkommunikation, transport, databearbetning, automatisering av tillverkningen och hälsovård). Bildandet av det gemensamma företaget kan göra det möjligt för unionen att bevara, och till och med utveckla, sin kapacitet att utforma och tillverka produkter som motsvarar de egna standarderna för hög kvalitet, hållbarhet och miljövänlighet. Bildandet av företaget utgör också en solid grund för att skapa ett europeiskt forskningsområde samt ett avgörande bidrag till de europeiska företagens konkurrenskraft.

6.4

Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att man i den konsekvensanalys som bifogats förslaget till förordning om detta gemensamma teknikinitiativ särskilt uppmärksammar risken för utlokalisering av tillverkningen av nanoelektronik till andra delar av världen. Detta är viktigt eftersom denna tillverkning ger ett stort mervärde i form av tillväxt och sysselsättning samtidigt som den ger återbäring på de medel som unionen har för avsikt att investera i utvecklingen av denna sektor. EESK stöder därmed tanken på en särskild sektoriell strategi för att stödja denna nyckelindustri.

6.5

När det gäller den nyskapande samarbetsformen, som kan visa sig vara komplicerad i fråga om användningen av produkterna från den forskning som inleds genom Eniac och industrialiseringen av dessa produkter, ser EESK positivt på de ansträngningar som gjorts för att utforma de immaterialrättsliga bestämmelserna i artikel 23 i stadgarna. Kommittén välkomnar också att man i förordningens handlingsplan fäster stor vikt vid problemen i anslutning till hälsa och säkerhet.

6.6

För att på bästa sätt uppnå målen för det gemensamma företaget och maximera utnyttjandet av alla möjligheter som detta nya instrument erbjuder anser kommittén att följande är nödvändigt:

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/27

1.1

I förlängningen av sina yttranden om grönboken om översynen av konsumentregelverket (1) och om kommissionens meddelande om genomförandet av direktivet om distansavtal (2) stöder EESK kommissionens beslut att se över direktiv 94/47/EG (3) av den 26 oktober 1994 i den föreslagna formen (4) och vill framföra följande kommentarer och rekommendationer.

1.2

EESK stöder generellt sett huvudinriktningen i kommissionens förslag när det gäller utvidgningen av direktivets tillämpningsområde, definitionen och beskrivningen av nya produkter, skärpningen av kraven på information före slutandet av avtal och i avtal, standardisering av ångerfristen och förbud mot alla former av betalning under denna period.

1.3

Även om EESK värdesätter förslagets minimistrategi som ger medlemsstaterna möjlighet att ge konsumenterna ett starkare skydd i linje med fördragets principer, anser kommittén, i överensstämmelse med kommissionens egen ståndpunkt i grönboken om översynen av konsumentregelverket, att om det finns ett område som bör harmoniseras maximalt så är det just detta område: Det handlar om en rätt sui generis som i sin konkreta mångfasetterade juridiska utformning uppvisar stora nationella skillnader, vilket får ytterst varierande följder i de olika ländernas rättssystem vad gäller avtalens minimala och maximala längd och upphävande, ogiltigförklarande eller hävande av avtal.

1.4

Kommittén beklagar därför att kommissionen, trots att den tillstår att de flesta problemen är gränsöverskridande till sin natur och följaktligen på grund av skillnaderna i de nationella lagstiftningarna inte kan lösas på ett adekvat sätt av de enskilda medlemsstaterna, när allt kommer omkring bara tar upp ett fåtal aspekter av dessa rättigheter. Ännu en gång överlåts således en lång rad situationer till medlemsstaternas avgörande, vilket knappast bidrar till en lösning på de problem som uppmärksammas i förslaget.

1.5

Även om EESK ställer sig bakom införandet av ett system för minimiharmonisering anser kommittén i likhet med andra EU-institutioner (5) att ribban för åtgärderna för att skydda konsumenternas rättigheter har lagts för lågt. Erfarenheten visar att det stora flertalet medlemsstater inte har utnyttjat de möjligheter som systemet rymmer utan tvärtom har gjort en bokstavlig tolkning (6). Följaktligen har man inte uppnått en tillfredsställande konsumentskyddsnivå. EESK uppmanar därför kommissionen att med vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen reglera andra, lika viktiga aspekter i direktivförslaget utifrån målsättningen om ett starkare konsumentskydd.

1.6

Kommittén föreslår således att man förbättrar en rad bestämmelser i det rättssystem som reglerar de berörda rättigheterna, innehållet i huvudavtalet och dess relation till tilläggsavtal, särskilt kreditavtal som inte är anknytande avtal, i avsikt att stärka och säkerställa konsumentskyddet.

1.7

EESK vill i likhet med i tidigare yttranden (7) betona att det är mycket viktigt att de avtalsslutande parterna har tillgång till korrekt information, särskilt när det gäller mindre välinformerade konsumenter. EESK anser därför att man inte utan vidare kan utesluta möjligheten för medlemsstaterna att införa proportionella och avskräckande rättsliga påföljder för metoder som allvarligt kränker de rättigheter som behandlas i direktivet. Det är också viktigt att sådana metoder och deras särdrag är klart definierade.

1.8

EESK uppmanar kommissionen att göra en ingående analys av svaren på dess samrådsdokument (8), framför allt från de medlemsstater som har rådfrågats via detta dokument och som inte ingick i rapporten (9) om tillämpningen av direktivet, vilken omfattade endast 15 medlemsstater. Kommissionen bör också granska den jämförande analysen, som omfattar 25 medlemsstater (10) och är inriktad på skillnaderna mellan medlemsstaterna.

1.9

EESK föreslår en rad konkreta ändringar (11) och framför ett antal rekommendationer som syftar till att förbättra teknisk-juridiska aspekter i förslaget och att konsolidera och harmonisera idéer, begrepp och metoder som omfattas av andra direktiv, i första hand direktivet om otillbörliga affärsmetoder (12). Det är nödvändigt att ta hänsyn till dessa för att öka konsumenternas säkerhet och deras förtroende för denna typ av avtal som så ofta föregås av aggressiva marknadsförings- och försäljningskampanjer (13).

2.1

Kommissionen föreslår en översyn av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis. Förslaget tar hänsyn rådets slutsatser av den 13 april 2000 om rapporten om genomförandet av direktivet (14) och de rekommendationer som Europaparlamentet framförde i sin resolution av den 4 juli 2002 (15).

2.2

En översyn av direktivet har planerats sedan kommissionens meddelande om en strategi för konsumentpolitik 2002–2006 (16) och översynen är nu ett led i ”gemenskapens regelverk på konsumentskyddsområdet”, som behandlas i grönboken om detta område (17).

2.3

I sin granskning av situationer som kan skapa problem vid genomförandet av direktivet konstaterar kommissionen att de stora förändringarna på marknaden har gett upphov till många nya produkter som trots att de utgör semesterboende inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

2.4

Redan i den rapport som kommissionen lade fram 1999 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG (18) uppmärksammades otaliga brister vid medlemsstaternas införlivande av direktivet. Rådet antog rapportens slutsatser i april 2000 (19) och visade på en lång rad aspekter som man måste ta hänsyn till vid en eventuell översyn av direktivet.

2.5

I ett yttrande från 2001 framhöll även Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor (20) den lägsta godtagbara nivån för konsumentskyddsåtgärder i direktivet.

2.6

I sin resolution av den 4 juli 2002 rekommenderade Europaparlamentet att kommissionen skulle vidta åtgärder för att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet.

2.7

Följaktligen anser kommissionen att översynen av direktivet är en ”prioriterad fråga” och att ”det brådskar med en lösning av konsumenternas problem, särskilt när det gäller återförsäljning och de nya produkterna”, som ”marknadsförs på samma sätt som tidsdelat boende och uppvisar ekonomiska likheter med det”, såsom ”rese- och poängklubbar och avtal om återförsäljning”.

2.8

Bland de viktigaste motiven för denna översyn nämner kommissionen att man bör skärpa kraven på information före slutande av avtal och i avtal, standardisera reglerna för förbud mot handpenning under ångerfristen, harmonisera ångerfristen och överväga möjligheten att införa rättsliga påföljder.

2.9

De viktigaste berörda parterna hördes vid en rad möten mellan 2004 och 2006.

2.10

Efter att ha mottagit ett antal klagomål om tidsdelat boende, framför allt om nya produkter som rese- och poängklubbar samt bytes- och återförsäljningsavtal, offentliggjorde kommissionen ett samrådsdokument (21). Dessa frågor diskuterades också vid det möte som den permanenta arbetsgruppen bestående av sakkunniga från medlemsstaterna hade i mars 2006 om översynen av regelverket.

2.11

Förslaget till översyn ingår i kommissionens löpande program för uppdatering och förenkling av gemenskapens regelverk (22).

2.12

Kommissionen anser att den rättsliga grunden för detta förslag även i fortsättningen bör vara begränsad till artikel 95 i fördraget (fullbordande av den inre marknaden) och att det, i linje med subsidiaritetsprincipen, inte bör bedöma den rättsliga karaktären för de rättigheter som rör tidsdelat boende för att respektera medlemsstaternas olika synsätt i denna fråga.

2.13

Kommissionen betonar problemets gränsöverskridande karaktär och konstaterar att de ”flesta klagomålen från konsumenterna gäller gränsöverskridande ärenden”. Kommissionen riktar dock bara in sig på sådana aspekter som har visat sig vara ”de mest problematiska och där det därför behövs åtgärder på gemenskapsnivå”, och lämnar alla andra aspekter till nationell lagstiftning. Den har också strukit alla hänvisningar till rätten att häva eller frånträda ett avtal (som omfattades av direktiv 94/47/EG), även när denna är kopplad till ångerrätten.

3.1.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ men noterar att det kommer sent med tanke på att problemen uppdagades redan 1999. Man borde alltså ha hittat lösningar på dem för länge sedan.

3.1.2

EESK vill också påpeka att några av frågorna i detta dokument togs upp redan i kommitténs yttrande av den 24 februari 1993 (23) under det att direktivet utarbetades.

3.1.3

Kommittén anser att den rättsliga grunden borde vara artikel 153 i fördraget snarare än artikel 95, eftersom detta inte är en fråga som berör enbart den inre marknaden. Det är också en fråga om konsumentskydd.

3.1.4

EESK ser positivt på att förslaget utvidgats till att omfatta viss lös egendom för att mer effektivt kunna möta den ständigt nya utvecklingen på marknaden.

3.1.5

Kommittén stöder ändringarna av de befintliga definitionerna (24) i förslaget, eftersom de lämpar sig bättre för de nya produkter som nu marknadsförs inom denna sektor.

3.1.6

EESK välkomnar att man bibehåller förbudet av alla slags betalningar eller handpenningar eftersom detta är ett effektivt sätt att göra det möjligt för konsumenterna att utöva sin ångerrätt utan att utsättas för ekonomisk press. Vi anser också att det faktum att bestämmelserna utsträcks till tredje part på ett tillfredsställande sätt kommer att täcka bytes- och återförsäljningsavtal.

3.1.7

Kommittén välkomnar att ångerfristen förlängs till 14 dagar, vilket standardiserar dessa tidsfrister. Vi skulle dock föredra att tidsfristen räknades i arbetsdagar snarare än kalenderdagar, vilket vi framhållit i tidigare yttranden (25). Det bör påpekas att rådet vid antagandet av direktiv 97/7/EG avgav en förklaring där kommissionen uppmanades att undersöka möjligheten att harmonisera metoderna för beräkning av den ångerfrist som återfinns i konsumentskyddsdirektiven.

3.1.8

Som uppgivits i tidigare yttranden (26), och utan att det påverkar tredje stycket i artikel 1 i förslaget, anser EESK att kommissionen mer i detalj måste definiera arten, begränsningarna och effekterna av rätten till ångerfrist och hävning. I annat fall kommer den eftersträvade tillnärmningen av lagstiftningen inte att kunna uppnås eftersom varje medlemsstat kommer att anta sina egna bestämmelser, vilket oundvikligen kommer att bli till förfång för de gränsöverskridande förbindelserna.

3.1.9

Eftersom syftet med direktivet är en harmonisering av den nationella lagstiftningen rörande denna typ av rätt anser EESK att kommissionen, i motsats till vad som anges i skäl nr 4 i förslaget och trots de skillnader som finns mellan de olika länderna, bör gå längre genom att fastställa den rättsliga karaktären hos dessa rättigheter (27), dvs. huruvida de är sakrättigheter eller kreditrelaterade rättigheter. I annat fall kommer detta förslag inte att bidra till att lösa de problem som uppdagas. Det bör därför fastställa vilka huvudkrav som måste uppfyllas i samband med denna rättighet, och i synnerhet vilka konsekvenser för registreringen som oundvikligen följer om det rör sig om en sakrätt (in rem).

3.1.9.1

EESK uppmanar därför kommissionen att definiera det tidsdelade boendets rättsliga karaktär, antingen det rör sig om en sakrätt (in rem) eller en personlig rätt med bindande karaktär (rätten till en tjänst), med de följder för de tillämpliga principerna i Bryssel-förordningen och Rom I-förordningen som detta innebär. Utan en sådan definition kommer man inte att uppnå den mycket eftersträvade harmoniseringen och konsumenternas och näringsidkarnas förtroende. I EESK:s ovannämnda yttrande (28) har kommittén redan bidragit till denna definition genom att påpeka att avtal om tidsdelat boende är en sakrätt (in rem) eller en personlig rättighet (in personam). Det handlar inte om ett hyresförhållande eftersom sådana inte medför någon överlåtelse. Den överlåtna rättigheten är tillämplig på ett odelbart objekt – en odelbar lägenhet – och antar (eller kan anta) karaktären av en äganderätt.

3.1.10

Utan att det påverkar den rättsliga formen för denna rätt, vilken skulle kunna vara sui generis (rätt i sitt eget slag) – eller just av detta skäl – stöder EESK förslagets definition av vissa centrala element: Det täcker såväl fast som lös egendom, med rätt till boende (vilket innebär övernattning) mot en ”ersättning”, under en period av minst ett år.

3.1.11

Utöver de produkter som redan räknas upp i artikel 2 uppmanas kommissionen att fastställa en bestämmelse (som innehåller en definition av de centrala elementen) för att göra det lättare att anpassa eventuella produkter som i framtiden (29) kan uppträda på marknaden efter det att direktivet trätt i kraft och som inte kan uppfylla de krav som lagts fast i dessa definitioner av nya produkter.

3.1.12

EESK anser att ångerrätten försvagas om konsumenten tvingas återbetala eller erlägga något slags belopp för att ha utövat denna rätt i god tid, vilket bygger på tanken att konsumenten inte behöver ange något skäl eller erlägga något som helst belopp. Artiklarna 5.5 och 5.6 i förslaget bör därför strykas.

3.1.13

Kommittén gör kommissionen uppmärksam på hänvisningen till det nyligen antagna direktivet om otillbörliga affärsmetoder (30) vilket kommittén stöder. Kommittén påpekar emellertid att det i artiklarna 14 och 15 i nämnda direktiv inte finns någon hänvisning till det nu gällande direktivet och inte heller i det aktuella förslaget.

3.1.14

Även om EESK stöder principen om minimiharmonisering anser kommittén att förslaget till direktiv är mer restriktivt än det nu gällande direktivet såtillvida att det ger medlemsstaterna möjlighet att vidta åtgärder som ger ett ökat konsumentskydd endast vad gäller ångerrätten (tidpunkten, förfarandet och verkan). Artikel 11 i det gällande direktivet (31) medger emellertid ett bredare utnyttjande av denna möjlighet. EESK uppmanar därför kommissionen att behålla en liknande bestämmelse.

3.1.15

Kommittén anser att kommissionen bör upprätta ett effektivare system för sanktioner, inte bara för att avskräcka överträdelser mot skyldigheterna i direktivet utan också av hänsyn till rättssäkerheten (32). Kommittén välkomnar möjligheten att medlemsstaterna, och inte kommissionen, enligt av kommissionen tidigare fastställda ramar (33), får införa straffrättsliga påföljder som är proportionella men tillräckligt avskräckande vad gäller allvarliga överträdelser.

3.1.16

EESK stöder infogandet av en bestämmelse om regelbunden översyn – en bestämmelse som inte finns i det nuvarande direktivet – för att förhindra att direktivet snabbt blir föråldrat.

3.1.17

Trots att åtal har väckts mot vissa medlemsstater (34) för ett inkorrekt införlivande av direktivet noterar EESK till sin förvåning att kommissionen inte ingriper, i synnerhet när det gäller bristande efterlevnad av tidsfristen för direktivets införlivande (30 april 1997). Endast två medlemsstater har iakttagit tidsfristen (35). Därför uppmanas kommissionen att i samband med det nya direktivet vara mindre eftergiven inför så uppenbara överträdelser av tillämpningen av gemenskapslagstiftningen.

3.2.1

EESK anser att definitionen i artikel 2.1 g, som ansluter till bestämmelserna i artikel 7, är alltför restriktiv eftersom det som kännetecknar anknytande avtal är deras komplementära karaktär. Det är dessa komplementära aspekter som bör beaktas snarare än de underordnade, eftersom de flesta avtal, i synnerhet kreditavtal, består av kombinerade avtal som ur juridisk synpunkt är fristående på grund av sin rättsliga karaktär och därmed inte passar in under den nu föreslagna definitionen.

3.2.2

Kommittén ogillar ordalydelsen i artikel 3.2, främst vad beträffar skriftlig information som endast kommer att tillhandahållas om konsumenten ”så begär” eller ”i tillämpliga fall”. Eftersom artikeln avser förhandsinformation, som konsumenten använder för att besluta om han/hon önskar ingå avtalet, anser EESK att sådan skriftlig information bör vara obligatorisk och uppmanar kommissionen att införa detta villkor.

3.2.3

Kommittén uppmanar kommissionen att ersätta artikel 3.4, artikel 4.1, punkt 1 i bilaga I, punkt f i bilaga III och punkt d i bilaga IV med liknade bestämmelser som de som finns upptagna i artikel 4 i det nuvarande direktivet (36), som ger ett mer omfattande konsumentskydd. Därmed skapas inte bara en skyldighet att tillhandahålla information på språket i det EU-land där konsumenten är bosatt eller är medborgare utan även ett krav på en bestyrkt översättning till ett officiellt språk i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen, framförallt i frågor som rör eventuella registreringsformaliteter.

3.2.3.1

EESK befarar en utbredd användning bland näringsidkare av standardavtal där konsumenten endast ges möjlighet att bekräfta det valda språket och således inte bereds möjlighet att göra ett val eller förhandla. Detta kan få allvarliga konsekvenser för konsumentens ekonomiska intressen.

3.2.4

Kommittén uppmanar kommissionen att ändra ordalydelsen i artikel 4.2, genom att stryka frasen ”om inte parterna uttryckligen kommer överens om något annat”, eftersom ansvaret för denna betydelsefulla information inte bör överlåtas till de berörda parterna. Införandet av denna fras har enligt erfarenhet resulterat i att näringsidkare unilateralt föreslår standardavtal som konsumenten inte kan göra något annat än att acceptera.

3.2.4.1

För rättssäkerhetens skull anser EESK även att kommissionen bör förtydliga/definiera begreppet ”omständigheter utanför näringsidkarens kontroll”, som kommer att utgöra en integrerad del av avtalet i enlighet med artikel 4.2.

3.2.4.2

Vad gäller denna artikel vill EESK även uppmana kommissionen att fastställa en metod för hur informationen ska förmedlas. Denna bör presenteras på ett lämpligt, tydligt och objektivt sätt (37) och tryckas med tillräckligt stora teckensnitt för att underlätta läsningen (38).

3.2.5

Kommittén uppmanar kommissionen att förtydliga frasen ”skall näringsidkaren uttryckligen göra konsumenten uppmärksam på” i artikel 4.3 eftersom dess rättsliga innebörd är oklar.

3.2.6

Om artikel 5.1 avser två perioder då ångerrätten kan utövas uppmanar EESK kommissionen att endast inkludera en bestämmelse som ger konsumenten rätt att frånträda avtalet inom fjorton dagar från undertecknandet av det slutliga avtalet, om detta avtal har föregåtts av ett bindande avtal, förutsatt att fastigheten inte har använts under denna tid.

3.2.7

Kommittén anmodar, i likhet med tidigare yttranden, kommissionen att definiera hur informationen om ångerrätten ska förmedlas, för att säkerställa att båda parter kan påvisa huruvida informationen har tillhandahållits. Det nuvarande direktivet innehåller en bättre formulering (39).

3.2.8

EESK anser att rubriken i artikel 8 bör ändras till ”Obligatoriska rättigheter” eftersom artikeln inte syftar till att fastställa direktivets tvingande karaktär utan till att, oberoende av vilken lagstiftning som är tillämplig, säkerställa att dessa rättigheter inte undantas eller begränsas.

3.2.9

Vad beträffar rättslig och administrativ prövning anser kommittén att bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder (40) är mer passande eftersom de är mer omfattande. Kommittén uppmanar därför kommissionen att ersätta artikel 9 i förslaget med bestämmelser som överensstämmer med dessa.

3.2.10

EESK önskar uppmärksamma kommissionen på att det finns formuleringar i de olika översättningsversionerna som kräver närmare granskning (41).

4.1

Utöver de utelämnade aspekter som nämnts ovan, anser EESK att man i förslaget även förbisett andra frågor som kan behöva ses över i samband med en översyn av direktivet.

Detta gäller i synnerhet:

—

[…] Avtalet och den handling som anges i artikel 3.1 skall, enligt köparens val, upprättas på språket eller ett av språken i den medlemsstat där köparen är bosatt eller där han är medborgare. Den medlemsstat där köparen är bosatt kan emellertid kräva att avtalet åtminstone upprättas på dess språk, ett eller flera […]

—

Och säljaren skall förse köparen med en bestyrkt översättning av avtalet på språket eller ett av språken i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen.”

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/33

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/33

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/34

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/34

1.1

Kommittén ägnar den största uppmärksamhet åt frågor som rör energieffektivitet, klimatförändringar och minskning av utsläppen av växthusgaser, och instämmer generellt i Europeiska rådets slutsatser av den 8–9 mars. I slutsatserna framhålls de tre pelarna i den europeiska energipolitiken:

1.2

I lägesrapporten om biodrivmedel konstaterar kommissionen att det inte är möjligt att åstadkomma en tillräckligt omfattande användning av biodrivmedel om det inte fastställs några obligatoriska mål. Eftersom det har visat sig att det inte är genomförbart att uppnå en marknadsandel på 5,75 % till år 2010, bör man för att uppfylla rådets krav sätta upp ett realistiskt mål, enligt kommissionen en marknadsandel på 10 % till år 2020, och därmed utnyttja den möjlighet som ”översynsklausulen” i artikel 4.2 i direktiv 2003/30/EG ger. Märkligt nog framhåller kommissionen fördelarna med detta genom ett scenario där användningen av biodrivmedel uppgår till 14 %, fastän det fastställda målet är 10 %, och orealistiska resultat påvisas genom att siffrorna i meddelandet friseras.

1.3

Första generationens biodrivmedel uppvisar många nackdelar och motsvarar inte helt de europeiska målsättningarna. Produktionskostnaden och miljökostnaden för dessa drivmedel är höga, man använder spannmål som annars skulle gå till livsmedel och djurfoder, och som FAO påpekar är detta en av orsakerna till att spannmålspriserna på världsmarknaderna ökar.

1.4

Användningen av första generationens biodrivmedel medför alltså etiska problem, till exempel konkurrensen mellan livsmedel och bränsle, som kommissionen verkar förringa. EESK framhåller vikten av ett nära samarbete med internationella institutioner och organ på jordbruks- och livsmedelsområdet, såsom just FAO och Världslivsmedelsprogrammet (WFP).

1.5

Ett antal viktiga problematiska punkter saknas såväl i kommissionsdokumentet som i konsekvensbedömningen.

När det gäller biodiesel föreligger framför allt följande problem:

Bioetanol medför i stället följande problem:

1.6

Det är nödvändigt att man inte bara undersöker biodrivmedlens sociala, miljömässiga och ekonomiska effekter, utan även de tekniska problem som är förbundna med dessa bränslen. Framför allt kan man ifrågasätta avkastningen med avseende på biodrivmedlens råvaror. Av 1 ton betor får man ut cirka 400 liter bioetanol (cirka 1 500 Mcal). Detta förhållande är inte särskilt tillfredsställande och effektiviteten är låg om man ser på hur mycket energi som krävs för att omvandla biomassan till biodrivmedel. Det vore mycket mer funktionellt att använda biomassa direkt för energiproduktion, uppvärmning eller transporter till sjöss eller inom städer.

1.7

Kommittén konstaterar att man från en strikt miljösynpunkt bör beakta riskerna för skogsavverkning och de risker som sammanhänger med lagring av råvaror. Man bör noggrant och uppmärksamt undersöka de biologiska och biokemiska problemen.

1.8

Kommittén vill också framhålla ett ”forskningsetiskt” problem. Planeten Jorden är ett öppet system som obönhörligen går mot ett jämviktstillstånd som kommer att innebära slutet för vår planet. Forskningens uppgift är att bromsa denna utveckling och politikens uppgift är att underlätta verksamheten och studierna i samband med detta.

1.9

Kommittén rekommenderar en analys som kan visa huruvida andra molekyler än kolväten under den kemiska förbränningsprocessen kan bilda och utveckla fria radikaler som ger oxidativ stress, ett patologiskt tillstånd som föregår allvarliga sjukdomar. Denna rekommendation motiveras med att så få fakta är tillgängliga på detta område.

1.10

EESK anser att det är nödvändigt att ägna markvård och markskydd särskild uppmärksamhet. Marken bör skyddas eftersom den skyddar oss. Den successiva minskningen och försämringen av grundvattnet beror på en tanklös exploatering och utarmning av marken. Det är nödvändigt att säkerställa att växelbruk kan återhämta sig.

1.11

Kommittén rekommenderar kommissionen och de övriga EU-institutionerna att särskilt beakta problemet med vattenförbrukning vid framställningen av biodrivmedel. En av klimatförändringens många negativa effekter är minskningen av vattenresurser, något som särskilt i vissa regioner kan få en dramatisk omfattning. IWMI har i nyligen genomförda studier beräknat att framställningen av en liter biodrivmedel kräver mellan 1 000 och 4 000 liter vatten, beroende på produkttyp och produktionsområde.

1.12

Bortsett från dessa farhågor som skulle kunna minska genom övervakning och certifiering av produktionsmetoderna för biodrivmedel, eventuellt med hjälp av system för att spåra produkter, anser kommittén att det behövs ytterligare stöd till forskningen om och utvecklingen av andra och tredje generationens biodrivmedel, t.ex. biobutanol. Biobutanol har lågt ångtryck och uppvisar tolerans för vattenföroreningar i bensinblandningar, vilket underlättar användningen av biobutanol via de nuvarande försörjningskanalerna och distributionsnäten för bensin. Biobutanol kan blandas med bensin till högre koncentrationer än befintliga biodrivmedel, utan att det krävs några förändringar på fordonen. Dessutom sparar man mer bränsle än när man använder blandningar av bensin och etanol, så att energieffektiviteten ökar och förbrukningen per liter minskar. Den nya generationens bränslen är mycket energieffektiva och har låg miljökostnad, eftersom man använder sig av avfall och biokemi för att underlätta de komplicerade och kostsamma naturliga processerna för att bryta ner cellulosa.

1.13

Utvecklingen av biodrivmedel medför även möjligheter för den europeiska ekonomin, genom att den bidrar till uppfyllande av Lissabonagendans mål. I sjunde ramprogrammet föreskrivs uttryckligen denna typ av åtgärder, men det krävs mer samverkan mellan de olika aktörerna: jordbrukare och beredningsindustri, men också organisationer som ägnar sig åt miljöskydd och värnar om markerna samt fackföreningar, vilka har ett allt större intresse av att förena hållbar utveckling med allt mer avancerade modeller för företagens sociala ansvar.

1.14

De möjligheter som jordbrukarna ser inom utvecklingen av biodrivmedel bör uppmuntras, på villkor att även jordbrukarna åtar sig att bidra till att värna om de viktigaste miljöresurserna och att respektera gemensamma tillgångar, t.ex. vatten och människo- respektive djurföda. Jordbruksorganisationerna bär ansvaret för att de bestämmelser som världssamfundet utfärdar för att reglera produktion och saluföring av biodrivmedel får spridning inom jordbruket. Spridning av certifierings- och spårbarhetspraxis och kontroll av överensstämmelse är frågor som man kan vänta sig att olika jordbruksorganisationer på såväl europeisk som nationell och lokal nivå bidrar med lösningar till. Kommittén är beredd att utveckla ett samarbete med de nationella ekonomiska och sociala råden på detta tema och frågor som rör energieffektivitet samt minskning av växthusgaserna och klimatförändringar. Råden har vid flera tillfällen också visat intresse för dessa frågor och deltar aktivt i utarbetandet av vissa EESK-yttranden.

1.15

På det skattepolitiska området är det självklart att oräkneliga aktörer kan komma att ansöka om offentligt stöd, framför allt när det gäller punktskatter på biodrivmedel, lättnader för jordbrukare, lättnader för bilindustrin för att möjliggöra finansieringen av den forskning som krävs, lättnader för konsumenterna för att de ska kunna anpassa de bilar som inte kan köras med biodrivmedel samt lättnader för själva biodrivmedelsproducenterna. I Tyskland genomfördes nyligen en rejäl minskning av skattelättnaden, och den omedelbara reaktionen blev att förbrukningen minskade och att industrin protesterade. Investeringar kräver säkerhet och stabilitet, men marknaden för biodrivmedel är än så länge praktiskt taget obefintlig. Det är dock givet att eventuellt stöd inte får leda till snedvridning av konkurrensen.

1.16

I förslaget ingår inte transportsektorn i systemet med utsläppskvoter. Kommittén rekommenderar kommissionen att undersöka möjligheten att utvidga systemet med utsläppsrätter till transportsektorn, eftersom detta skulle ge ytterligare ett incitament till ökad effektivitet i sökandet efter nya lösningar som minskar skadliga utsläpp. I ett särskilt förberedande yttrande som vice ordförande Jacques Barrot har begärt förbereder sig kommittén för att utarbeta en fungerande modell.

1.17

Kommittén är positiv till Europaparlamentets resolution om en strategi för biomassa och biobränsle, i vilken parlamentet uppmanar kommissionen att införa en obligatorisk och fullständig certifiering som möjliggör en hållbar produktion av biodrivmedel på alla stadier, och att stödja utvecklingen och användningen av systemet för global övervakning av miljö och säkerhet (GMES) för att övervaka markanvändning vid produktionen av bioetanol i syfte att förhindra förstörelse av regnskog och andra negativa effekter på miljön.

1.18

Med hänsyn till de problem som tas upp i yttrandet uppmanar kommittén kommissionen att hålla målet om 10 % under fortsatt uppsikt och att vara redo att lägga fram förslag på förändringar om man inte kan lösa problemen på ett tillfredsställande eller hållbart sätt.

2.1

I inledningen till Lägesrapport om biodrivmedel framhåller kommissionen att man för perioden 2005–2020 har beräknat att utsläppen av växthusgaser (i detta fall enbart koldioxid) kommer att öka med 77 miljoner ton om året enbart inom transportsektorn. Detta utgör mer än 60 % av den totala utsläppsökningen, som uppskattas till cirka 126 miljoner ton om året.

2.2

En annan kritisk faktor som framhålls är att transportsektorn är nästan fullständigt beroende av import av olja som är den mest riskabla energiresursen ur försörjningstrygghetssynpunkt. Om användningen av biodrivmedel ökade rejält skulle detta beroende minska.

2.3

Utvecklingen av biodrivmedel bidrar dock inte till att minska växthusgaserna när man till exempel omvandlar/ställer om befintliga odlingar för att framställa dem, eller använder mark som uppvisar en särskilt rik biologisk mångfald, såsom regnskogarna.

2.4

År 2001 var biodrivmedlens marknadsandel 0,3 % och endast i fem medlemsstater hade sådana bränslen använts. Direktiv 2003/30/EG föreskriver inga bindande skyldigheter, utan har satt upp ett mål för 2010 (5,75 % av marknaden för bensin och diesel inom transport) och ett delmål för 2005 (2 %).

2.5

I och med att detta direktiv innehåller en särskild översynsklausul, i artikel 4.2, har kommissionen möjlighet att föreslå obligatoriska nationella mål om det förekommer avsevärda och omotiverade avvikelser från 2-procentsmålet.

2.6

Den gemensamma jordbrukspolitiken har en viktig roll på detta område, särskilt efter 2003 års reform. Genom att utbetalningarna till jordbrukarna frikopplades från deras odlingar blev det då möjligt att använda mark i träda för att framställa andra produkter än livsmedel, i många fall biodrivmedel.

2.7

Under 2007 kommer ett stöd för så kallade energigrödor att kombineras med åtgärderna för att främja utvinning av energi ur trä och stödet till förnybar energi inom ramen för landsbygdsutvecklingspolitiken (1).

2.8

Användningen av biodrivmedel har ökat avsevärt, men bara två länder har uppnått målen. Detta innebär att det totala resultatet för 2005 var 1 %, med en andel på 1,6 % för biodiesel och 0,4 % för bioetanol. På grundval av dessa uppgifter drar kommissionen den slutsatsen att målet 5,75 % inte kommer att uppfyllas till år 2010.

2.9

Erfarenheten visar att konkreta resultat har uppnåtts både genom en politik med skattelättnader utan begränsning av den kvantitet som är förmånsberättigande, och genom krav på leverantörerna att låta en viss procentandel av de saluförda drivmedlen utgöras av biodrivmedel. Kommissionen anser att sådana skyldigheter är den mest effektiva metoden.

2.10

I meddelandet hävdar kommissionen följande: ”Det finns ett trängande behov av en tydlig signal från unionen om dess fasta föresats att minska sitt oljeberoende inom transportsektorn”. Kommissionen anser att den enda möjligheten är att använda sig av biodrivmedel som ”ett sätt att försäkra sig mot höga oljepriser”.

2.11

Signalen måste dock bestå i juridiskt bindande mål, om den ska vara trovärdig för oljeproducenterna, som säljer 300 miljoner ton på EU-marknaden enbart inom transportsektorn.

2.12

Att främja forskning och utveckling av teknik samtidigt i de 27 medlemsstaterna är en strategi som har större chans att bli framgångsrik. Att biodrivmedel ska ha en marknadsandel på 10 % senast 2020 är ett genomförbart mål.

2.13

För att bilproducenterna ska kunna anpassa sin design krävs en säker rättslig ram med minskad administration och fastställda delmål exempelvis år 2015.

2.14

I analysen av de ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna figurerar olika scenarier som dels sammanhänger med oljeprisernas utveckling, importen och jordbruksprisernas konkurrenskraft, dels med utvecklingen av ny teknik som kan skynda på utvecklingen av ”andra generationens” biodrivmedel, vilka skulle bidra till att minska miljökostnaden.

2.15

När det gäller kostnaderna skulle en ökning med 14 % av användningen av biodrivmedel medföra ökade kostnader på mellan 11,5 och 17,2 miljarder euro 2020 med ett oljepris på cirka 48 USD/fat, och mellan 5,2 och 11,4 miljarder euro med ett pris på 70 USD/fat. Biodiesel och bioetanol börjar bli lönsamma vid ett oljepris på 69–76 euro respektive 63–85 euro (92,76–102,18 USD/fat och 84,76–114,28 USD/fat, med växelkursen den 25 maj 2007, det vill säga 1,3444 USD för 1 euro).

2.16

Enligt samma scenario, alltså en ökning med 14 % av användningen av biodrivmedel till 2020, skulle de minskade kostnaderna för lagringen av reserver medföra besparingar på upp till 1 miljard euro (720 miljoner enligt ett scenario med 10 %). Den bästa lösningen vore en försörjningsmix med drivmedel både från tredje land och EU-länder, i kombination med den önskvärda saluföringen av andra generationens biodrivmedel.

2.17

Ovannämnda scenario skulle både få positiva effekter på sysselsättningen med en ökning med 144 000 jobb (eller 100 000 jobb enligt scenariot med 10 %), om bioetanoproduktionen främst vore inhemsk, och på gemenskapens BNP (en ökning med 0,23 %). Forskningsresultatens positiva effekter, i synnerhet när det gäller andra generationens biodrivmedel, skulle slutligen kunna bidra till bibehållen konkurrenskraft på den förnybara energins område.

2.18

Kommissionen räknar med att om man framställer biodrivmedel med den bästa och ekonomiskt mest fördelaktiga teknik som för tillfället finns tillgänglig, skulle minskningen av växthusgaser enligt en så kallad well-to-wheel-analys motsvara mellan 35 % och 50 %. Den etanol som framställs av sockerrör i Brasilien medför en minskning med 90 % av dessa utsläpp, medan den biodiesel som framställts av palmolja och sojaolja medför en minskning med 50 % respektive 30 %. Produktionen av andra generationens biodrivmedel skulle å sin sida medföra minskningar med 90 %. Om man fortsätter att utgå från 14-procentsscenariet, skulle utsläppen av växthusgaser minska med 101–103 miljoner ton koldioxidekvivalenter (71–75 miljoner ton koldioxidekvivalenter enligt scenariot med 10 %).

2.19

I meddelandet uppskattar man att en situation där andelen biodrivmedel motsvarar 14 % skulle vara hanterbar ur miljöhänseende, under förutsättning att produktionen inte sker på olämpliga ytor, t.ex. regnskogar eller livsmiljöer med högt miljövärde.

2.20

Kommissionen avslutar sin redogörelse med påståendet att en utveckling av biodrivmedel i högre grad skulle inverka positivt på utsläppen av växthusgaser samtidigt som försörjningstryggheten skulle öka. Genom en riktad politik med incitament/stöd skulle man undvika risken för användning av områden med stor biologisk mångfald eller tillämpning av skadliga system för produktionen av biodrivmedel, och i stället främja utvecklingen av andra generationens biodrivmedel.

2.21

För att de föreslagna målen ska kunna uppnås är följande nödvändigt:

2.22

Slutligen föreslår kommissionen en översyn av direktivet om biodrivmedel, en fastställd miniminivå på 10 % för andelen biodrivmedel 2020 och slutligen garantier för användning av effektiva och miljövänliga biodrivmedel.

3.1

Biodiesel framställs genom pressning av oljeväxterna raps, soja och solros samt en reaktion som kallas transesterifikation och som innebär att de ursprungliga alkoholkomponenterna (glycerol) ersätts med metylalkohol (metanol). Bioetanol är alkohol (etanol eller etylalkohol) som framställs genom jäsning av olika sorters jordbruksprodukter som är rika på kolhydrater och socker, t.ex. spannmål (majs, sorghum, vete och korn), sockerproducerande grödor (betor och sockerrör), frukt, potatis och mäsk. Till biodrivmedlen räknas även produkter som framställs genom en kemisk kombination av molekyler av biologiskt ursprung och molekyler av fossilt ursprung. Det främsta exemplet på detta är ETBE (etyl-tertiär-butyleter) som framställs genom en reaktion mellan bioetanol och isobuten.

3.2

Etanol är ett utmärkt drivmedel: Det är högoktanigt och kan blandas (E5, E10) utan att det krävs några större ändringar på motorn, även om en mer omfattande användning (E85) kräver särskilda motorer.

3.3

De största svårigheterna i samband med användningen av etanol uppstår när den blandas med bensin. Även när etanolinslaget är litet ökar ångtrycket avsevärt (cirka 10 kPa) och därmed även utsläppen av ånga. Etanolens likhet med vatten kan skapa problem när det gäller slutproduktens kvalitet. Man bör undvika att blanda vanlig kolvätebensin med bensin som innehåller etanol, och använda en separat logistik- och distributionskedja för den sistnämnda bensintypen.

3.4

Biodiesel kan blandas med vanlig diesel och användas i dieselmotorer. I Europa utgör den normalt upp till 5 % (B5) i blandningen med diesel av standardkvalitet, och denna blandning ger inga kompatibilitetsproblem. Diesel som innehåller en stor andel biodiesel (mer än 8–10 %) kan skapa problem för fordon med tätningar i icke-kompatibla polimera material. De största problemen rör filtren mot partiklar och fint stoft, eftersom de kräver genomgripande och dyra ändringar. Därför har bara vissa tillverkare anpassat fordonen, medan andra begränsar garantierna till B5-blandningar. Eftersom blandningar med högre procentandel biodiesel är hygroskopiska, fungerar som rengöringsmedel och inte är stabila när det gäller lagring, kräver de större insatser på fordonen och i produktens distributionssystem.

3.5

Kommissionen använder slagkraftiga argument för att visa hur viktigt det är att stödja utvecklingen av biodrivmedel med större beslutsamhet. Kommissionen anser inte att det är realistiskt att i framtiden helt och hållet ersätta den nuvarande bensinproduktionen (som 2004 uppgick till 1,2 miljarder ton i hela världen) med biodrivmedel (46 miljoner ton 2005, varav 3 ton i EU, vilket framgår av tabellen nedan). I stället har kommissionen för avsikt att inom lite mer än 13 år låta biodrivmedlen uppnå en andel på minst 10 % av alla drivmedel, med hjälp av ett direktiv och särskilda mål för var och en av medlemsstaterna.

3.6

Väte, som åtminstone i experiment redan har använts som energibärare av vissa europeiska bilfabrikanter, framställs fortfarande i huvudsak genom elektrolys eller genom utvinning ur naturgas eller andra fossila bränslen. Användning av väte skulle därför inte bidra till minskningen av växthusgaser. Trots de senaste forskningsrönen om hur man kan framställa väte ur biomassa, även med hjälp av bioteknik, eller ur förnybar energi, påverkas en potentiell spridning och saluföringen av vätedrivna bilar även av de höga kostnaderna för bränsleceller. Om väte ska kunna bli ett verkligt energialternativ från ekonomisk synpunkt är det nödvändigt att minska produktionskostnaderna. Pågående forskning vid University of New South Wales visar på möjligheten att uppnå detta mål med hjälp av särskilda solpaneler av keramik med titanoxid. Titan används ofta inom vätgas- och solenergiområdet, eftersom detta material fungerar som en halvledare och är vattenresistent. Men i naturligt och oförändrat tillstånd är titan fortfarande inte tillräckligt effektivt.

4.1

Kommissionen redogör för de eventuella fördelarna men undviker att ta upp problem och svårigheter i samband med utvecklingen av biodrivmedel, även om några varningar utfärdas. Kommittén menar för sin del att kommissionens förslag bör analyseras noga och uppmärksamt, för att lösningen på ett problem inte ska medföra andra, allvarligare problem, och för att både pro och kontra ska kunna bedömas. Det är märkligt att man för att visa fördelar med förslaget utgår från ett orealistiskt scenario, det vill säga att en andel på 14 % ska uppnås 2020! När man i stället utgår från att en andel på 10 % ska uppnås är fördelarna betydligt mindre.

4.2

Ett antal viktiga problematiska punkter saknas i såväl i kommissionsdokumentet som i konsekvensbedömningen. Exempelvis bör hanteringen av avfall från produktionen av biodrivmedel uppdateras och utvärderas mot bakgrund av de moderna systemen med biobränsleceller och elektronik som är knutna till produktionen.

4.3

När det gäller biodiesel föreligger framför allt följande problem:

4.4

Bioetanol medför i stället följande problem:

Fördelarna utgörs av möjligheten att utöka odlingscykeln, genom att de traditionella grödorna för framställning av livsmedel och djurföda alterneras med grödor avsedda för produktion av biomassa som används till energiproduktion. Det är viktigt att denna utveckling tar särskild hänsyn till den regionala produktionen. Den europeiska produktionen är under alla omständigheter underställd reglerna för markskydd och användning av gödningsmedel.

4.5

Biodrivmedlen kräver lämpliga odlingar i stor skala. Detta innebär att man måste offra andra odlingar som är nödvändiga för att tillgodose fattigare länders behov av livsmedel till lägsta möjliga kostnad. Tanken på att använda cellulosa för att framställa biodrivmedel är förvisso intressant. Men man bör komma ihåg att denna produktion kräver kemisk-fysisk förbehandling (en sorts explosion av massan), för att cellulosan ska reagera i den biologiska omvandlingsprocessen. Man bör även ta upp problemet med rester och förbrukade katalysatorer som komplicerar avfallshanteringens senare faser.

4.6

Det är tänkbart att använda glycerol – rå, ren eller blandad med andra bränslen – i stor skala. Man måste dock ta hänsyn till nackdelarna med detta alternativ: kostnaden för glycerol om den används ren, kostnaden för processen om man använder rå glycerol, det låga värmevärdet och i samtliga fall kravet på att bryta ner de giftiga substanser som uppstår i och med förbränningen (i första hand akrolein som också är känt under namnet akrylaldehyd).

4.7

En annan möjlighet är att använda sig av genetisk modifikation av organismer som kan göra vissa grödor särskilt lämpliga för den biologiska omvandlingen, så att energieffektiviteten ökar och energiförbrukningen i samband med produktionen minskar. Gentekniken kan också användas för att ändra organismer som underlättar användningen av cellulosa.

4.8

Från teknisk synpunkt kan man ifrågasätta avkastningen av biodrivmedlens råvaror. Man kan erinra om att 1 ton betor ger cirka 400 liter bioetanol (cirka 1 500 Mcal). Är detta tillräckligt för att resultatet ska vara helt positivt, när man betänker de eventuella risker och nackdelar som denna energiform medför för miljön?

4.9

En annan aspekt som inte bör underskattas är utvinningsprocesserna och deras selektivitet samt fermentationsprocesserna, som blir relativt dyra om man tar tillräcklig hänsyn till slutproduktens kvalitet. Om drivmedlet innehåller föroreningar kan detta medföra ekonomiska nackdelar som överstiger fördelarna med användningen, både när det gäller sidoreaktioner, drivmedlets kvalitet och avfallets egenskaper.

4.10

Från en strikt miljösynpunkt bör man beakta riskerna för skogsavverkning (något som sker i Malaysia och Indonesien för produktion av palmolja samt i Malawi och Uganda för utveckling av jatropha i områden som används för livsmedelsproduktion eller särskilt värdefulla regnskogsområden) och de risker som sammanhänger med lagring av råvaror. Man bör noggrant och ytterst uppmärksamt undersöka de biologiska och biokemiska problemen.

4.11

En ”etisk” aspekt som bör behandlas ytterligare är konkurrensen mellan livsmedel och bränsle. Priset på de viktigaste råvarorna, t.ex. vete, majs och ris, ökar obönhörligen på grund av den ökade efterfrågan på ”brännerier” för biodrivmedel (rapport från FAO och WFP 2007). Priset på tortillas i Mexiko har ökat med 60 %, vilket har lett till avsevärda oroligheter, protester och demonstrationer. I Kina har ökningen av priset på soja lett till att även priserna på kött och ägg har skjutit i höjden, med 43 % respektive 16 % sedan början av året. Priset på majs har ökat med 40 % och priset på havre med 20 %. I Indien har priserna på spannmål ökat med 10 % och priset på vete med 11 %. Även i USA förekommer det enligt jordbruksdepartementet prisökningar, i storleksordningen 10 % för fjäderfä och 21 % för ägg, medan mjölken har blivit 14 % dyrare. Om spannmålets värde som drivmedel i framtiden kommer att överstiga dess värde som livsmedel, kommer marknaden att övergå i energiekonomin. Livsmedelspriserna kommer då att öka i takt med oljepriserna, och risken för livsmedelsbrist kommer att öka även i Europa.

4.12

I och med att anläggningarna blir fler (enbart i USA håller 79 fabriker på att byggas, och produktion pågår redan i 116 befintliga fabriker) kommer spannmålskonsumtionen att öka kraftigt. EPI (Earth Policy Institute) uppskattar denna ökning till 139 miljoner ton, dubbelt så mycket som det amerikanska jordbruksdepartementets beräkningar. Om man betänker att varje ton majs ger 110 gallons etanol (dvs. 416,19 liter, vilket inte är mycket mer än fyra gånger full tank för en stadsjeep) antar frågan oroväckande proportioner.

4.13

I ett nyligen utfärdat yttrande (2) har kommittén framhållit vikten av att bibehålla den biologiska mångfalden och i synnerhet regnskogarna, som inte bara innehåller en fauna som annars är dömd att oåterkalleligen försvinna utan även utgör jordens enda och sista lunga. Man måste lägga ner de intensiva sockerrörsodlingarna i Brasilien och palmodlingarna i Malaysia och Indonesien, där hundratals hektar skog dagligen offras för monokulturer.

4.14

Det föreligger också ett ”forskningsetiskt” problem. Jorden är ett öppet system som obönhörligen går mot ett jämviktstillstånd som kommer att innebära slutet för vår planet. Forskningens uppgift är att bromsa denna utveckling och politikens uppgift är att underlätta verksamheten och studierna i samband med detta.

4.15

Kostnaderna bör beräknas mycket noga, inte bara de ekonomiska utan även miljö- och hälsokostnaderna. Man bör göra särskilda ansträngningar för att utvärdera och undersöka konsekvenserna så noga som möjligt.

4.16

När det gäller den kemiska förbränningsprocessen med andra molekyler än kolväten bör man noga undersöka om dessa kan bilda och utveckla fria radikaler till följd av den oxidativa stressen i processerna (det vill säga en av huvudorsakerna till cancersjukdomar). Hittills föreligger inga säkra uppgifter om sambandet mellan en ökning och produktionen av biodrivmedel.

4.17

Markvården och markskyddet är av största betydelse. Marken bör skyddas eftersom den skyddar oss. Den successiva minskningen och försämringen av grundvattnet beror på en tanklös exploatering och utarmning av marker. Växelbruk bör säkerställas, så att marken kan återhämta sig.

4.18

Livsmedelssäkerheten har fått stort utrymme i FAO:s behöriga kommitté, som vid sitt trettiotredje sammanträde i Rom den 7–10 maj 2007 hävdar följande i punkt 45 i sin rapport: ”Bioenergin innebär både möjligheter och risker för livsmedelssäkerhetens alla fyra dimensioner: tillgänglighet, tillgång, stabilitet och användning. Bioenergins effekter på livsmedelssäkerheten kommer att påverkas av omfattningen och typen av system, av energimarknadernas och råvarornas struktur och av de politiska lösningarna rörande jordbruk, energi, miljö och handel. De tekniska förändringarna inom bioenergisektorn sker mycket snabbt och utgör ytterligare en betydande osäkerhetsfaktor på livsmedelssäkerhetens område.”

4.19

I samma rapport framhåller FAO att spannmålspriset under 2006 steg kraftigt, framför allt för vete och majs, som i november nådde en högre nivå än någonsin under det senaste årtiondet. Spannmålsmarknaderna har främst påverkats av att skördarna i de viktigaste producentländerna har varit små och att efterfrågan på biodrivmedel snabbt har ökat. Även rissektorn präglas av att utbudet har minskat.

4.20

Även i Kina har man nyligen vidtagit åtgärder för att minska den majsbaserade etanolproduktionen, något som Asia Times Online rapporterade om den 21 december 2006. ”För Kina är det viktigast att kunna föda landets 1,3 miljarder invånare. Först när detta mål är uppnått kan vi stödja produktionen av biodrivmedel”, förklarade Wang Xiaobing, som har en ledande ställning vid det kinesiska jordbruksdepartementet.

4.21

I Italien publicerades den 20 juli 2007 i La Repubblica en artikel med rubriken ”Det är krig mellan miljöbensin och spagetti”. Uppsvinget för majs för biodrivmedel leder till att pasta blir 20 % dyrare. Priset på durumvete, den viktigaste ingrediensen i italiensk pasta, har ökat med mer än 30 % i och med att jordbrukare har gått över från att odla durumvete till att odla majs för bioetanol. En bushel (27 kg) vete på Chicagobörsen har ökat från 3,6404 $ den 3 april 2007 till 5,64 $ den 14 juni 2007. Italienarna är mycket känsliga för dessa prisvariationer, eftersom de är världens främsta vetekonsumenter (med 28 kg per person och år) och även de främsta veteproducenterna (med 3,2 miljoner ton).

4.22

Ett annat problem som man hittills bortsett från är den vattenförbrukning som krävs för produktionen av biodrivmedel. Enligt färska forskningsrön som publicerades i International Water Management Institute (IWMI) den 10 maj 2007 kräver exempelvis framställning av en liter etanol i Sri Lanka mellan 1 000 och 4 000 liter vatten, beroende på vilken typ av växt och vilken produktionsteknik som används. I Brasilien beräknar man att det krävs 2 200 liter vatten för att framställa en liter etanol. I Indien, där bevattning är nödvändig eftersom det inte förekommer så kraftiga regn som i Brasilien, kräver en liter etanol 3 500 liter bevattningsvatten! Dessa uppgifter bekräftas av The UNESCO-IHE Institute for Water Education, ett internationellt institut i Delft som grundades 2003 och samarbetar med det lokala universitetet, och vid nyligen utförda studier vid universitetet i Colorado, där man på jordbruksfakulteten håller på att framställa majs med särskilda egenskaper som kräver mindre vattenmängder. Dessa uppgifter återfinns även på www.waterfootprint.org.

4.23

I Europa rör vattenproblemen framför allt de sydliga regionerna som redan i många år har lidit av vattenbrist och som kommer att få ännu större problem på grund av temperaturökningen och den avdunstning som detta leder till. De nordliga regionerna verkar dock för närvarande inte beröras av problemet.

4.24

I nedanstående tabell (som presenterades av ingenjör Mario Marchionna från ENI vid en konferens som nyligen anordnades av den italienska kemiindustrins organisation AIDIC (Associazione italiana di ingegneria chimica) görs en kostnadsjämförelse mellan fossila drivmedel och biodrivmedel med samma energivärde.

4.25

Om man inom EU ska kunna producera tillräckligt mycket biodrivmedel för att uppnå andelen 10 % 2020, behövs enligt kommissionens beräkningar 18 miljoner hektar odlingsbar mark, och framför allt följande:

4.26

Kommissionen förklarar att utvecklingen av biodrivmedelsanvändningen kan ge stora fördelar, framför allt för utvecklingsländerna, som kan öka den produktion som är avsedd för export. Afrikanska jordbrukare uttrycker dock farhågor när det gäller den ekonomiska avkastningen av de investeringar som hittills gjorts. I tidskriften African Agriculture publicerades i majnumret 2007 en artikel om jatropha (en buske med oljerika frön som är giftiga för människor men som kan användas för framställning av biodiesel av ganska god kvalitet; växten behöver ingen särskild skötsel). I artikeln, som har rubriken ”Är entusiasmen inför jatropha en illusion?”, ställs viktiga frågor.

4.27

Även afrikanska miljöorganisationer har gjort sina röster hörda, något som det rapporteras om i tidskriften The East African Business (en on line-publikation som ges ut av Kenyas största förläggargrupp, Nation media group) i numret av den 7 maj 2007. I Uganda ökar skogsavverkningen med 2,2 % per år, som kan jämföras med det internationella genomsnittet 0,2 % per år. Med denna takt riskerar landet att vara helt utan skog 2040. Därför har en grupp med aktivister från det civila samhället skapat sammanslutningen ”Save Mabira”, vars namn kommer från en skog som Ugandas regering beslutat överlämna till Sugar Corporation of Uganda Ltd för att få mer mark till sockerrörsodlingar som är avsedda för bioetanol. En fjärdedel av landets största urskog, det vill säga 7 100 hektar, ska offras för att framställa några ton bioetanol, som sedan kanske används just till miljövänliga bussar i Europa!

4.28

Kommissionen säger praktiskt taget ingenting i denna fråga, utan förklarar bara i förbigående att både användningen av grödor som är avsedda för livsmedelsproduktion och utnyttjandet av mark med stort naturvärde måste motverkas på något sätt, och att man förlitar sig på en politik med ekonomiska hinder. Det är ärligt talat svårt att uppfatta något modigt i kommissionens resonemang. Kommittén ser med stor oro på de miljörisker som oundvikligen uppstår om odlingar av genmodifierade grödor blir vanligare, eftersom denna typ av grödor kan få större acceptans om de odlas för detta ändamål. Risken för spridning av genmodifierade organismer (GMO) är verklig, och användningen av dem kan bedömas först när forskningen om farorna med dem har kommit längre. Under alla omständigheter måste man slå vakt om EU:s biologiska mångfald.

4.29

Kommittén anser att det är nödvändigt att stärka samarbetet med de internationella organisationer som bekämpar världssvälten, särskilt FAO och Världslivsmedelsprogrammet (WFP). EESK beklagar att kommissionen i samband med sin konsekvensbedömning inte ansett det vara lämpligt att kontakta dessa internationella organisationer, som arbetar seriöst på detta område utan att förtiga de problem och risker som är förbundna med utvecklingen av biodrivmedel och framför med förbrukningen av vattenresurser.

4.30

Kommittén har tagit del av rådets slutsatser från vårmötet den 8–9 mars 2007, där stort utrymme ägnas den europeiska energipolitiken som har följande tre viktiga mål:

4.31

Europeiska rådet ser positivt på och ställer sig bakom kommissionens förslag rörande energi i allmänhet och biodrivmedel i synnerhet, även om formuleringen om ett bindande mål på 10 % lämnar ett visst utrymme för tvivel: ”Detta måls bindande karaktär är lämplig förutsatt att produktionen är hållbar, att den andra generationen biodrivmedel blir kommersiellt tillgänglig och att direktivet om bränslekvalitet ändras i överensstämmelse med detta så att det går att åstadkomma lämpliga inblandningsnivåer”.

4.32

Det är mycket viktigt att förstå hur gränserna för dessa skyldigheter kan utnyttjas effektivt av medlemsländerna. Särskilt det som sägs om tillgången till andra generationens biodrivmedel på marknaden framstår i dag som problematiskt. Det är mycket dyrt att anpassa de industrianläggningar som producerar första generationens biodrivmedel med processer som skiljer sig mycket från dem som krävs för andra generationens drivmedel, både när det gäller de befintliga anläggningarna, de som håller på att byggas och de som är planerade för de närmaste åren. Om drivmedlen inte finns tillgängliga kommer rådsbeslutet inte att vara bindande. När det gäller hållbarhet bör ytterligare europeisk lagstiftning kombineras med befintliga direktiv, för att garantera att produktionen av biomassa uppfyller kraven och att den produktion som är avsedd för biodrivmedel inte konkurrerar med den som är avsedd för livsmedel och djurfoder. De ändringar som behöver göras i direktivet om drivmedelskvalitet regleras av ett tämligen komplicerat förfarande. Standardiseringsorganen, framför allt CEN, bör ägna sig åt detta och analysera problemen i samband med tekniska specifikationer.

4.33

När det gäller andra generationens biodrivmedel finns det redan vissa lösningar för etanolproduktionen, dels en biologisk fermenterings- och destilleringsprocess, dels termisk förgasning av biomassan för att få fram syngas (H2 e CO), som genom fermentering ger etanol och alstrar energi genom en kombinerad cykel eller kraftvärme. En första anläggning med kapacitet för 180 000 ton per år kommer att tas i drift i Borgå i Finland, och en andra anläggning på samma ort är planerad till slutet av 2008. Dessa processer har dock en låg och i vissa fall till och med negativ energiavkastning. Därför har man undersökt möjligheten att använda en fotokemisk process som utnyttjar solljuset som energikälla och kan förbättra egenskaperna genom lämpliga katalysatorer. En möjlig lösning för den nya generationens biodrivmedel är biobutanol. Biobutanol har lågt ångtryck och uppvisar tolerans för vattenföroreningar i bensinblandningar, vilket underlättar användningen av biobutanol via de nuvarande försörjningskanalerna och distributionsnäten för bensin. Biobutanol kan blandas med bensin i högre koncentrationer än befintliga biodrivmedel, utan att det krävs några förändringar på fordonen. Dessutom sparar man mer bränsle än när man använder blandningar av bensin och etanol, så att energieffektiviteten ökar och förbrukningen per liter minskar. Biobutanol kan framställas med samma infrastruktur och anläggningar som bioetanol.

4.34

I sjunde ramprogrammet har betydande medel avsatts för utvecklingen av denna teknik. Den har mycket intressanta särdrag och kan användas för framställning av ”rena” biodrivmedel som

EESK anser att Europa måste lägga större ekonomiska resurser på forskning på biobränslen av andra generationen.

5.1

Kommittén stöder den europeiska energipolitikens målsättningar men framhåller att det krävs medel till de investeringar som är nödvändiga för att målen ska kunna uppnås, och att de europeiska finansinstituten därmed måste involveras.

5.2

Kommittén anser att man måste ägna särskild uppmärksamhet åt forskningen om biodrivmedel, särskilt dem som tillhör den andra generationen, utan att man försummar andra möjligheter, t.ex. möjligheten att utveckla solenergi eller energi som framställs genom behandling av biomassa.

5.3

Kommittén rekommenderar framför allt att man respekterar den biologiska mångfalden och att odlingar som inte är avsedda för livsmedel uteslutande används till biodrivmedel, för att undvika risken för konkurrens mellan livsmedel och drivmedel, med tanke på att det fortfarande finns miljontals människor som inte har tillräckligt mycket mat och dör av svält. I slutsatserna i den FAO-rapport som tidigare nämnts sägs följande: ”Det faktum att det fortfarande finns 854 miljoner undernärda människor i världen visar att det inte gjorts tillräckliga framsteg för att uppfylla målsättningarna från världstoppmötet om livsmedel och de så kallade millenniemålen. Många länder, framför allt i Afrika söder om Sahara, visar att de har en potential för att minska antalet svältande medborgare, men dessa möjligheter undergrävs av prisökningen för livsmedel, en eventuell minskning av utbudet på spannmålsmarknaderna samt av konflikter, sjukdomar och klimatförändringen.” Enligt de amerikanska forskarna Ford Runge och Benjamin Senauer vid universitetet i Minnesota kommer antalet svältande personer världen över på grund av prisutvecklingen för spannmål avsett för livsmedel inte att ha minskat till 600 miljoner 2025, vilket tidigare beräkningar visade, utan att vara dubbelt så hög, 1,2 miljarder!

5.4

För att målen i fråga om miljöskydd och minskade utsläpp av växthusgaser, optimal energiförbrukning och användning av energialternativ samt energimässigt oberoende och försörjningstrygghet ska kunna uppfyllas, föreslår kommittén att de produkter som i högre grad än andra uppfyller dessa mål ska särbehandlas (skattelättnader, administrativa incitament etc.).

5.5

Kommittén menar att den befintliga tekniken i sin nuvarande form kräver en mycket hög förbrukning av energi, vatten och mark (avkastningen per hektar är sådan att om en tredjedel av hela den italienska ytan avsattes för rapsodling skulle mängden biodiesel enbart räcka till att ersätta 10 % av den totala förbrukningen av oljeprodukter och 40 % av dieselförbrukningen inom transportsektorn).

5.6

Kommittén anser att det nya förslaget till direktiv bör åtföljas av en omfattande utvärderingsprocess i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. Åtminstone i detta skede verkar en sådan process inte så strukturerad som ämnet förtjänar.

5.7

För att man inte ska gå miste om de positiva miljöeffekterna bör man framställa biodrivmedel med inhemska jordbruksprodukter som ”håller kilomertertalet på noll”. De behöver alltså inte transporteras långa sträckor genom olika länder och därmed bidra till en betydande förbrukning av fossila drivmedel. Problemet med att återvinna energi från jordbruksavfall hänger samman med det faktum att detta avfall är utspritt över stora områden och att det skulle vara dyrt att transportera det till olika platser för behandling, och även med det faktum att det innehåller mycket vatten och att det därför blir stora volymer att hantera. Av denna orsak bör biomassa i första hand hanteras på plats.

5.8

Kommittén anser det vara lämpligt att stödja forskningen om teknik som är kopplad till biobränsleceller, det vill säga celler som använder biokatalysatorer för att omvandla kemisk energi till elenergi. Denna process, som syftar till att framställa energi genom sådana celler, gör det möjligt att återfå alla de elektroner som den växt biomassan kommer ifrån har ackumulerat under fotosyntesen (24 elektroner för varje glukosmolekyl som oxiderats till koldioxid och vatten).

5.9

Kommittén instämmer i den bedömning Europaparlamentet gör i ett av skälen i den resolution om en strategi för biomassa och biobränsle som antogs i Strasbourg den 14 december 2006: ”Transportsektorn står för mer än 20 procent av växthusgasutsläppen, även om denna sektor inte ingår i handeln med utsläppsrätter”. I detta sammanhang uppmanar EESK kommissionen att undersöka möjligheterna att utvidga modellen med så kallade vita certifikat till att även omfatta bilindustrin.

5.10

I samma resolution ”kräver” Europaparlamentet ”att kommissionen inför en obligatorisk och sammanhållen certifiering som möjliggör en hållbar produktion av biodrivmedel på alla stadier, inklusive standarder för odlings- och bearbetningsfaserna och för en växthusgasbalans under hela livscykeln, och som gäller både för biodrivmedel som har producerats i Europeiska unionen och importerade biodrivmedel”. Vidare uppmanar Europaparlamentet kommissionen ”att stödja utvecklingen och användningen av systemet för global övervakning av miljö och säkerhet (GMES) för att övervaka markanvändning vid produktionen av bioetanol i syfte att förhindra förstörelse av regnskog och andra negativa effekter på miljön”. Kommittén stöder Europaparlamentets förslag.

5.11

Kommittén vill påpeka att vissa av de medlemsstater som nyligen anslutit sig till EU har en ytterst föråldrad bilpark som består av mindre effektiva begagnade bilar än bilarna på de rikare marknaderna. Inkomsten per capita är ganska låg i dessa länder, vilket den även är bland stora delar av befolkningen i länder med högre inkomst per capita. Därmed är det inte en genomförbar idé att föreskriva skyldigheter för och ta ut avgifter av dessa Europamedborgare, för vilka bilen kanske är ett oundgängligt arbetsredskap.

5.12

Kommittén anser att biodrivmedel i detta skede förvisso kan vara ett stöd för drivmedelsmarknaden men inte på ett strukturellt sätt kan uppfylla denna marknads krav. Under alla omständigheter bör produktionen strikt kontrolleras, så att man undviker de miljörisker och sociala risker som behandlats i detta yttrande. Med hänsyn till de potentiella problemen som lagts fram i yttrandet anser kommittén att kommissionen bör hålla målet om 10 % under fortsatt uppsikt och att vara redo att lägga fram förslag på ändringar om man inte lyckas lösa problemen på ett tillfredsställande eller hållbart sätt.

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/44

1.1

EESK stöder kommissionens initiativ, som syftar till en översyn av gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från vägtrafik.

1.2

Kommissionen har föreslagit en minskning av koldioxidutsläppen från personbilar till 130 g/km senast 2012 genom tekniska förbättringar på motorfordon, vilket rådet ämnar bekräfta. Ytterligare en sänkning på 10 g/km bör kunna genomföras om det är tekniskt möjligt, tack vare alternativa tekniska lösningar och ökad användning av biobränslen, i syfte att nå det övergripande målet på 120 g/km senast år 2012.

1.3

Enligt EESK kommer detta långtgående initiativ att lyckas endast om det genomförs med hjälp av välavvägda och diversifierade åtgärder och med tidsfrister som tar hänsyn till att tillverkarna måste anpassa de tekniska lösningar som de valt till alla tillverkade modeller, vilket är en komplicerad uppgift där kostnaderna varierar. Tillverkarna måste med andra ord kunna genomföra prestandaförbättringar vad gäller personbilars koldioxidutsläpp såväl ekonomiskt som tekniskt, och de potentiella köparna måste ha råd att betala dem.

1.4

Samtidigt som EESK mot denna bakgrund betonar att tillverkarna måste uppmanas att göra snabbare framsteg vad gäller minskningar av bränsleförbrukning och utsläpp påpekas också behovet av att pröva andra vägar för att nå målet med hjälp av en lagstiftning som är så socialt, ekonomiskt och miljömässigt effektiv som möjligt.

1.5

EESK föreslår därför att det görs en omfattande och djupgående konsekvensbedömning som möjliggör en kostnads- och nyttoanalys av de olika potentiella lösningarna, alltifrån tekniska modifikationer av fordonen till andra möjliga instrument: anpassning av infrastruktur, alternativa bränslen, skattelättnader, information via utbildning i ekonomisk körning, (särskilt viktig i storstäder (1)) samt styrning av efterfrågan med hjälp av en beskattning som är inriktad på koldioxidutsläpp. EESK anser också att ytterligare en åtgärd vore användning av lättrullande däck, som enligt uppgifter från industrin kan minska bränsleförbrukningen med 3–4 %. Ett steg i samma riktning är kommissionens förslag att inrätta ett system för kontroll av däcktrycket.

1.6

En intelligent och välavvägd mix av alla tillgängliga åtgärder kan göra det möjligt att nå målet om minskade koldioxidutsläpp utan att förnyelsen av bilparken bromsas, tack vare begränsning och fördelning av de ekonomiska bördorna så att potentiella nybilsköpare inte diskrimineras.

1.7

EESK hoppas också att det lagstiftningsinstrument som man väljer skall visa sig så neutralt som möjligt vad gäller konkurrensen mellan tillverkarna och inte föreskriver obligatoriska begränsningar av de modeller som de marknadsför, utan att det i stället styr efterfrågan mot modeller med mindre utsläpp. Den minskning av koldioxidutsläppen som krävs måste stå i relation till de befintliga skillnaderna i produktsortimentet genom användning av de parametrar som anses mest signifikativa och proportionella vad gäller koldioxidutsläppen.

1.8

Det är ytterst viktigt att den parameter man väljer hjälper konsumenterna att hitta ett fordon som uppfyller deras verkliga behov, så att de inte konsumerar mer bränsle eller producerar mer utsläpp än vad som krävs för deras dagliga bruk.

1.9

EESK ställer sig därför tveksam till kommissionens avsikt att införa lagstiftning också för lätta nyttofordon. Denna fordonstyp som är avsedd för professionellt bruk synas noga i sömmarna av potentiella köpare eftersom bränsleförbrukningen och därmed också koldioxidutsläppen i hög grad påverkar driftskostnaderna. De fordon som är till försäljning är därför redan i dag utrustade med de effektivaste lösningarna och är nästan alltid försedda med dieselmotorer. Innan ett beslut fattas i denna fråga förordar EESK i alla händelser att kommissionen utarbetar en konsekvensanalys som bygger på färska uppgifter om utsläppen från lätta nyttofordon. Sådana uppgifter finns inte i dag.

1.10

EESK anser slutligen att medlemsstaterna bör sätta in insatser på flera fronter än tidigare (gator, intelligenta trafikljus, etc.), inte minst genom att anskaffa miljövänliga fordon till sin egen kollektivtrafik och genom att åta sig både att anlägga infrastrukturnät som gör det möjligt att köpa miljövänligare bränslen som naturgas och att underlätta köp av fordon som drivs med naturgas eller gasol. EESK har i tidigare yttranden uttalat sig om detta ämne (2).

2.1

1995 infördes en gemenskapsstrategi för minskning av koldioxidutsläpp, som inkluderade åtgärder som rör biltillverkarnas utbud och konsumenternas efterfrågan.

2.2

Vad utbudet anbelangar ingick de europeiska biltillverkarna 1998 en frivillig överenskommelse vars målsättning var en minskning fram till 2008 av de genomsnittliga koldioxidutsläppen från bilar till 140 g/km. De japanska och koreanska biltillverkarna gjorde året efter samma åtagande för år 2009.

2.3

Vad gäller efterfrågesidan innehöll kommissionens strategi information till konsumenterna om koldioxidutsläpp för att få dem att göra klokare val, tillsammans med en riktad användning av bilskattesystemet.

2.4

På utbudssidan har stora förbättringar noterats, även om de i sig inte räcker för att uppnå målet eftersom bidraget från de andra två instrumenten – information/vägledning till konsumenterna och beskattning – saknas, vilket också kommissionen erkänner i meddelandet genom att tillstå att ”förbättringar i biltekniken har bidragit med största delen av minskningarna” av koldioxidutsläppen.

2.5

De genomsnittliga utsläppen av koldioxid från bilar sjönk mellan 1995 och 2005 från 186 g/km till 161 g/km, en minskning med ca 13 %, medan 30 % av de fordon som släpptes ut på marknaden 2004 stod för utsläpp på mindre än 140 g/km.

2.6

Under samma period har däremot konsumenterna tenderat att välja större och tyngre fordon som har högre prestanda och kan användas för flera olika ändamål, både för att de anses säkrare och för att många människor har flyttat ut från stadsområdena. Informationen om utsläppen, s.k. bränsleeffektivitetsmärkning, har följaktligen haft liten effekt på konsumenternas val.

2.7

Det andra instrumentet för att styra efterfrågan, riktad beskattning för att minska koldioxidutsläppen, har inte fått allmän spridning i EU (3) utan endast använts i vissa nationella initiativ i mindre än hälften av medlemsstaterna. Dessa åtgärder har i vissa fall paradoxalt nog fått en negativ effekt på minskningen av koldioxidutsläppen. Ett exempel är den höjda dieselskatten, som har dämpat den senaste tidens ”dieselvåg” i många medlemsstater med ett större antal dieselfordon.

2.8

Antingen det beror på yttre faktorer som har fördröjt den process för minskade utsläpp som utifrån frivilliga överenskommelser inleddes med översynen av motorteknologin, eller på att andra planerade instrument inte använts i tillräcklig utsträckning, tycks de mål som fastställts för 2008–2009 inte kunnat uppnås. Kommissionen har därför beslutat att se över strategin genom att lägga fram det meddelande som EESK har ombetts att behandla och som innehåller riktlinjer som bör följas av ett särskilt lagstiftningsförslag senast i slutet av första halvåret 2008.

3.1

I kommissionens meddelande föreslås att EU senast 2012 når målet 120 g/km genom en kombination av åtgärder från EU:s och medlemsstaternas sida.

3.2

I detta syfte kommer kommissionen senast i mitten av 2008 att föreslå en rättslig ram som syftar till en obligatorisk minskning av koldioxidutsläppen för att nå genomsnittsmålet för den nya bilparken på 130 g/km tack vare tekniska förbättringar av fordonens motorer.

3.3

En ytterligare minskning på 10 g/km eller motsvarande bör om den är tekniskt genomförbar uppnås genom tekniska förbättringar av annat slag och genom en ökad användning av biobränslen. Det rör sig särskilt om följande åtgärder:

3.4

Kommissionen håller med om att den rättsliga ramen för genomförande av genomsnittsmålet för den nya bilparken måste utformas så att minskningsmålen blir neutrala ur konkurrenssynpunkt, socialt rättvisa och hållbara och tar hänsyn till hela spektrumet av Europas biltillverkare samt förhindrar all omotiverad snedvridning av konkurrensen mellan biltillverkarna.

3.5

I sammanhanget uppmuntrar kommissionen medlemsstaterna att anpassa sin politik för beskattning av bilar så att köp av bränsleeffektiva bilar främjas i hela EU. De uppmuntras även till att hjälpa tillverkarna att uppfylla kraven i den kommande strategin för bränsleeffektivitet.

3.6

Som ett effektivt sätt att sänka tillverkarnas kostnader för efterlevnad av reglerna föreslår kommissionen också differentierade skatter för alla olika typer av bilar på marknaden för att på så sätt gradvis skapa en övergång till bilar med relativt sett mindre utsläpp.

3.7

I meddelandet påpekas att skattelättnader skulle kunna vara ett effektivt sätt att främja köp av de mest miljövänliga lätta fordonsklasserna på marknaden. Samma vikt fästs vid kravet på att förbättra informationen om fordonens bränsleförbrukning till potentiella köpare (under 2007 kommer kommissionen att anta ett förslag om ändring av direktiv 1999/94/EG om bränsleeffektivitetsmärkning).

3.8

Kommissionen stöder kravet på att medlemsstaterna skall främja sparsam körning (s.k. eco-driving) genom utbildning och/eller informationskampanjer i syfte att minska utsläppen.

3.9

Tillverkarna uppmanas att under 2007 underteckna en frivillig överenskommelse om god praxis för reklam och marknadsföring i syfte att främja hållbara konsumtionsmönster.

4.1

EESK håller med om att det är nödvändigt att se över gemenskapsstrategin för att minska koldioxidutsläppen i samband med vägtransporter, utsläpp som utgör 20 % av den totala mängden.

4.2

Kommittén inser även att denna översyn är komplicerad, eftersom den ska leda till ytterligare minskning av koldioxidutsläppen men inte får undergräva konkurrenskraften för bilindustrin, som verkar på en extremt konkurrensutsatt internationell marknad.

4.3

Man kan erinra om att bilindustrin enbart i Europa sysselsätter 2 miljoner personer, och ytterligare 10 miljoner arbetstagare har jobb som skapats genom denna industri. Bilindustrin står för 3,5 % av EU:s BNP, nettoexporten uppgår till 33,5 miljarder euro, och slutligen bidrar bilskatten med 365 miljarder euro per år till medlemsländernas statskassor.

4.4

Med meddelandet om CARS 21 (4) avsåg kommissionen att dra upp riktlinjer för industripolitiken inom en sektor som bilindustrin, som ”spelar en väsentlig roll i Europas ekonomi”.

Detta dokument utgör kommissionens svar på den slutrapport och de rekommendationer som lades fram i december 2005 av högnivågruppen CARS 21, en grupp som förutom kommissionsrepresentanter bestod av företrädare för industrin och de viktigaste delarna av det civila samhället. Dokumentet visar att om genomförandet av ambitiösa mål på ”komplexa områden”, t.ex. minskning av koldioxidutsläpp, inte ska få negativa följder för industrins konkurrenskraft och sysselsättningen, krävs ett integrerat angreppssätt som får de olika aktörernas insatser att sammanfalla i en allmännyttig målsättning.

4.5

EESK delar farhågorna om att industrins kostnader kan komma att påverkas alltför mycket av beslut som direkt eller indirekt äventyrar bilindustrins sysselsättningsnivå genom att främja strategiska satsningar som leder till en eventuell utlokalisering av industrin till orter utanför EU.

4.6

Mot bakgrund av detta håller EESK med om att biltillverkarna bör uppmanas att minska förbrukningen och utsläppen i ännu snabbare takt, men kommittén vill också framhålla att det är nödvändigt att pröva andra möjligheter för att åstadkomma en lagstiftning för minskning av koldioxidutsläpp som blir så effektiv som möjligt från såväl social och ekonomisk synpunkt som miljösynpunkt.

4.6.1

Nedan följer åtgärder som EESK rekommenderar för att den framtida gemenskapslagstiftningen rörande koldioxidutsläpp från vägtrafik ska ge optimala resultat.

4.6.2

Alla dessa åtgärder skulle också leda till att processen för att förnya bilparken inte undergrävs, eftersom de ekonomiska bördorna fördelas i förhållande till koldioxidutsläppens storlek. För övrigt vill kommittén påpeka att en potentiell minskning av koldioxidutsläppen med hjälp av miljövänlig bilkörning enligt uppgift från det europeiska klimatförändringsprogrammet (6) skulle motsvara 50 miljoner ton i Europa fram till 2010 (2006-2010). I en gemensam studie hävdar TNO/IEEP (7) att miljövänlig bilkörning inte bara är en framkomlig väg utan även en effektiv och mätbar metod.

4.6.3

Det genomsnittliga försäljningspriset för fordon skulle stiga med cirka 3 600 euro för att nå målet 120g/km endast genom biltekniken. För att informationen ska bli mer komplett kan man tillägga att samma källor (8) anger att köparens merkostnader för att uppnå målet 130g/km skulle bli betydande, i storleksordningen 2 500 euro.

4.6.4

Eftersom bilparken i Europa i genomsnitt förnyas vart tolfte år, vilket kommissionen erinrar om, står det klart att så stora prisökningar kommer att bromsa förnyelsetakten ytterligare. När det gäller ökningarnas sociala effekter står det också klart att prisökningarna kommer att minska de svaga samhällsgruppernas köpkraft ännu mer.

4.7

Slutligen anser kommittén inte att den kan dela kommissionens åsikt att kompletterande teknik skulle minska koldioxidutsläppen med 10 g/km, eftersom man fortfarande är osäker på biobränslenas genomslagsförmåga på marknaden och det inte alls är självklart att de ger en förväntad nivå på 5 g/km. I detta sammanhang anser EESK att man måste inrätta ett säkert övervakningssystem liknande det som används för miljövänlig bilkörning och infrastrukturer.

5.1

Mot bakgrund av de allmänna kommentarerna och den pågående parlamentsdebatten önskar kommittén att det lagstiftningsinstrument som håller på att utarbetas inte ska göra nya fordon mindre tillgängliga för potentiella köpare, så att man kan garantera att bilparken förnyas. Förhoppningsvis kan instrumentet även rikta efterfrågan mot modeller som orsakar mindre utsläpp.

5.2

I brist på en omfattande och djupgående konsekvensbedömning med en kostnads- och nyttoanalys av de olika lösningarna, förbehåller sig EESK rätten att i ytterligare ett yttrande ge sin syn på lämpliga och jämförbara gränser för minskade koldioxidutsläpp. Redan nu rekommenderar kommittén dock att man i det tillämpliga lagstiftningsinstrumentet tar tillräcklig hänsyn till att bilindustrins produktionscykel är mycket komplex och behöver en övergångsperiod (9) på upp till 7 år.

5.3

Med tanke på den tid det tar att fastställa lagstiftningen enligt medbeslutandeförfarandet kommer den slutgiltiga texten med de krav som måste uppfyllas enligt EESK:s mening inte att vara klar förrän tidigast 2009. Med tanke på det som sagts ovan om den produktionscykel som är typisk för sektorn kan genomförandet ske tidigast 2015, detta också med tanke på att förordningen Euro 6 om utsläppsminskningar träder i kraft då. Detta kommer, precis som när det gäller koldioxid, att kräva tekniska ändringar i bilarna.

5.4

Att sätta 2012 som mål riskerar däremot att bli tekniskt omöjligt att genomföra, vilket skulle få avgjort negativa konsekvenser för den europeiska bilindustrins konkurrenskraft och sysselsättningen inom branschen.

5.5

EESK ser positivt på ett lagstiftningsinstrument som är neutralt vad gäller konkurrensen mellan tillverkarna och inte föreskriver obligatoriska begränsningar för modeller som släpps ut på marknaden, utan i stället styr efterfrågan mot modeller med mindre utsläpp. Den minskning av koldioxidutsläppen som krävs måste stå i relation till de befintliga skillnaderna i produktsortimentet genom användning av de parametrar som anses mest signifikativa och proportionella vad gäller koldioxidutsläppen.

5.6

Därför anser kommittén att den parameter som väljs bör säkerställa att bidraget i fråga om utsläppsminskningar från de olika segmenten och de därmed sammanhängande oundvikliga prisökningarna för fordonen inte är så stora att konsumenterna inte har råd att köpa ett nytt fordon.

5.6.1

En möjlig parameter är fordonets vikt (som föreslagits av ACEA, de europeiska biltillverkarnas sammanslutning), som är direkt kopplad till koldioxidutsläppen. EESK påminner om att fordonsvikten ökade med 32 kg mellan 1996 och 2005, vilket orsakade ökade koldioxidutsläpp motsvarande 6,6 g/km. Vikten används som referenskriterium i Japans strategi för minskade koldioxidutsläpp, där man 2006 beslutade att uppnå målet 138 g/km före 2015. ACEA stöder således denna parameter som dessutom skulle bidra till en harmonisering av koldioxidpolitiken på global nivå.

5.6.2

För närvarande diskuteras även andra parametrar som kan användas för att identifiera och differentiera produktutbudet. Man kan bl.a. nämna förslaget från Europaparlamentets föredragande Chris Davies, som talar om ”fotspår” (”footprint”, den yta som bilen upptar som en funktion av axelavstånd och spårvidd (10)).

5.6.3

Kommittén anser för sin del att en parameter som ”box volume” (fordonets längd × bredd × höjd) skulle kunna vara intressant och lämplig som ett instrument för att orientera konsumenterna mot en typ av fordon som svarar mot de verkliga behoven, utan onödiga koldioxidutsläpp p.g.a. bristande proportion mellan faktiska behov och fordonets volym. Med andra ord: Den som behöver en stadsjeep (SUV – Sport Utility Vehicle) som rymmer fler personer och mer last är villig att betala mer eftersom han eller hon verkligen behöver ett sådant fordon, men den som inte har sådana krav kommer att finna det lämpligt att söka sig till ett annat segment.

5.7

När det gäller det förslag som också förts fram av EP:s föredragande Chris Davies om att skapa en mekanism kallad Carbon Allowance Reduction System (CARS) i syfte att fastställa utsläppsrätter och påföljder vid överträdelser – eller fördelar om man håller sig inom de fastställda gränserna – anser EESK att det är ogörligt att införa ett system med handel med utsläppsrätter för koldioxid på en marknad som endast omfattar fordonssektorn.

Med beaktande av de ambitiösa målen verkar det orealistiskt att man skulle kunna skapa tillräcklig volym av kvoter att handla med för att systemet skulle kunna fungera.

5.7.1

Kommittén anser däremot att det vore möjligt att tillämpa ett ”öppet” system för utsläppshandel (där det är möjligt att handla med andra sektorer). Det skulle ha den fördelen att man skulle kunna säkerställa en total minskning av koldioxidutsläppen inom en tillräckligt flexibel ram där man för övrigt skulle kunna fastställa begränsningar för bilfabrikanternas förvärv. EESK stöder alltså ett öppet system som ska fastställas och utformas ekonomiskt mot bakgrund av de förändringar som sker på utsläppsmarknaden fram till 2015. Som sagts ovan bör de ekonomiska konsekvenserna inte äventyra slutkonsumentens möjligheter att ha råd att köpa en bil.

5.8

När det gäller den punkt i meddelandet som handlar om en etisk kodex för marknadsföring och reklam vill EESK påminna om att det i nästan alla medlemsstater finns avtal, mestadels mycket detaljerade, som reglerar dessa aspekter. Rent principiellt stöder EESK en harmonisering av dessa bestämmelser, och kommittén är således inte emot en europeisk uppförandekod liknande den som kommissionen föreslagit för bilfabrikanterna.

5.9

EESK vill påpeka att kommissionen i sitt meddelande också aviserar ett lagstiftningsinstrument för en minskning av koldioxidutsläppen för lätta lastbilar.

5.9.1

Kommittén menar att det inte behövs en sådan åtgärd för lätta lastbilar (kategori N1 och bilar för persontransport som bygger på denna kategori) i och med att de är avsedda för yrkestrafik och deras förbrukning och koldioxidutsläpp därför redan utgör en avgörande faktor vid inköp eftersom de i hög grad påverkar verksamhetens driftskostnader. De fordon som är till försäljning är därför redan i dag utrustade med de effektivaste lösningarna och är nästan alltid försedda med dieselmotorer.

5.9.2

Innan ett beslut fattas i denna fråga förordar emellertid EESK att kommissionen utarbetar en konsekvensanalys som bygger på färska uppgifter om utsläppen från lätta nyttofordon. Sådana uppgifter finns inte i dag.

5.9.3

Att ställa upp mål i g/km för nyttofordon utan detaljerade kunskaper om relevanta data innebär för övrigt en risk för att man minskar de enskilda fordonens transportkapacitet. Detta leder till bristande effektivitet som skulle kräva antingen ett större antal fordon för att frakta samma mängd varor, eller ett fordon av en annan kategori och större dimensioner, vilket i sin tur leder till ökade utsläpp totalt sett.

5.10

Det finns för övrigt skäl att bedöma frågan om hur mycket koldioxid som personbilar och lätta lastbilar avger i sin helhet, med beaktande av hela livscykeln, från tillverkningsprocessen och användningen ända tills fordonet är uttjänt. Mot bakgrund av vad som sagts ovan vill EESK för övrigt understryka behovet av samordning och enhetlighet mellan lagstiftnings- och regleringsinitiativ för bilindustrin med avseende på koldioxidutsläpp, för att undvika att initiativ i olika frågor motverkar varandra och orsakar förseningar i genomförandet av initiativen.

5.11

EESK anser att initiativen i de kommande ramprogrammen för forskning bör ha en stark inriktning mot att prioritera och utan dröjsmål genomföra projekt som syftar till att ta fram genomförbara och ekonomiskt hållbara lösningar för att minska de totala koldioxidutsläppen (alltså inte enbart inom transportsektorn), med beaktande av påverkan från olika utsläppskällor under hela livscykeln. Forskningsprojekt bör ha en bred inriktning i syfte att ta fram lösningar på kort, medellång och lång sikt, hela tiden med hänsyn till tillverkarens och kundens ekonomiska möjligheter att betala, i syfte att stimulera en förnyelse av bilparken i riktning mot hållbar mobilitet.

5.12

EESK anser slutligen att medlemsstaterna bör sätta in insatser på fler fronter än tidigare (gator, intelligenta trafikljus, etc.), inte minst genom att anskaffa miljövänliga fordon till sin egen kollektivtrafik och genom att åta sig dels att anlägga infrastrukturnät som gör det möjligt att köpa miljövänligare bränslen som naturgas, dels att underlätta köp av fordon som drivs med naturgas eller gasol.

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/49

16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/50

1.1.

EESK ställer sig bakom förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om urval och tillståndsgivning avseende system som tillhandahåller mobila satellittjänster, och rekommenderar att beslutet omedelbart antas och träder i kraft.

1.2.

EESK stöder fullt ut huvudmålet i det aktuella förslaget till beslut som det formuleras i avdelning 1, artikel 1.1, nämligen att inrätta ett samlat och samordnat gemenskapsförfarande för medlemsstaternas urval av och tillståndsgivning till operatörer för användning av radiospektrum för drift av mobilsatellitsystem.

1.3.

EESK anser att beslutet bör antas omedelbart av följande orsaker:

1.4.

EESK understryker att uppbyggnaden och användningen av satellitkommunikationssystem, tack vare det faktum att de täcker stora områden, är ett viktigt initiativ som tryggar utvidgningen av den europeiska rymdindustrin och utvecklingen av särskilda tillämpningar på kommunikationsområdet. Initiativet står i samklang med Lissabonstrategins målsättningar för främjande av hållbar utveckling, särskilt eftersom det direkt kan bidra till nya arbetstillfällen i en situation präglad av ökad konkurrenskraft.

1.5.

Kommittén noterar med tillfredsställelse att det på EU-nivå finns högt utvecklad teknisk utrustning på området, vilket stöder det aktuella förslaget. Faktum är att tre av de största operatörerna för satellitsystem i världen är europeiska, och kommunikationerna per satellit utgör 40 % av de löpande intäkterna i den europeiska rymdsektorn.

1.6.

EESK välkomnar den samsyn som kommissionen lyckats uppnå för främjande av detta förslag, som ännu är i ett planeringsskede, men ändå åtnjuter stöd från samtliga rådfrågade aktörer, nämligen satellitsektorn, operatörer av telekommunikationsnätverk, Europeiska rymdorganisationen och medlemsstaternas lagstiftande myndigheter.

1.7.

Samtidigt bedömer kommittén att kommissionen i föreliggande slutversion har uppnått jämvikt mellan de olika synpunkter som lagts fram under remissrundan. Det gäller i synnerhet urvalskriterierna, behovet av mer flexibilitet på nationell nivå både när det gäller tidsgränsen för tilldelning av tillstånd och i fråga om tillståndets giltighetstid, samt en mer ingående samordning av de nationella tillståndsförfarandena.

1.8.

När det gäller tillämpningen av reglerna för urval och tillståndsgivning vore det lämpligt att formulera bestämmelser som skyddar medborgarnas privata intressen och som garanterar skydd av privatlivet för användare av sådan terminalutrustning som används för mobila satellitsystem.

2.1

Utarbetandet och genomförandet av ett alleuropeiskt kommunikationssystem per satellit utgör en nydanande alternativ plattform för olika typer av telekommunikationstjänster samt tjänster inom rundradio (broadcasting) och flersändning (multicasting) oberoende av var slutanvändarna befinner sig, t.ex. snabba Internet- och intranätanslutningar, mobila multimedietjänster, räddningstjänst, civila katastrofinsatser (naturkatastrofer och humanitära katastrofer), garantier för säkerhet och inre ordning, tillämpningar av typen flottförvaltning (”fleet management”), sjukvårdsinsatser på distans osv.

2.2

Systemet är uppbyggt på ett sätt som bidrar till utvecklingen av inre marknaden, till förbättrad konkurrenskraft genom ett ökat utbud av Europatäckande tjänster och till stimulering av effektiva investeringar, i synnerhet via nydanande tjänster som syftar till att tillhandahålla kommunikationskapacitet i avlägsna områden och på havet.

2.3

Det är särskilt viktigt för de Europatäckande systemen att det införs gemenskapsförfaranden för urval av operatörer för mobila satellitsystem och att det utformas regler för samordnad tillståndsgivning till utvalda operatörer på nationell nivå. Harmoniserade urvalskriterier för mobila kommunikationssystem via satellit gör det möjligt att föra en gemensam politik på EU-nivå på detta område. Om olika operatörer av mobilsatellitsystem valdes ut av olika medlemsstater för användning av olika satelliter, skulle det kunna medföra komplexa situationer med skadlig störning eller till och med äventyra systemet i sin helhet, till exempel då operatören tilldelas olika radiofrekvenser i olika medlemsstater. Dessa möjliga risker är orsaken till att det behövs konsekvens mellan olika medlemsstaters tillståndsstrategier, och till att bestämmelser om synkroniserad spektrumtilldelning och om harmoniserade tillståndsvillkor bör fastställas på gemenskapsnivå, utan att det påverkar tillämpningen av särskilda nationella villkor som är förenliga med gemenskapsrätten.

2.4

Satellitburen kommunikation utgör en viktig del av den inre marknaden eftersom den överskrider nationella gränser. Därmed faller frågan inom ramen för internationell rätt, i synnerhet mot bakgrund av hur sådan kommunikation på ett avgörande sätt kan bidra till vissa av EU:s målsättningar om att utöka den yta som täcks av bredband.

3.1.

Det föreslagna beslutet, som lagts fram med stöd av artikel 95 i EU-fördraget, skulle utgöra en rättslig ram för urval och tillståndsgivning avseende tjänster för mobil satellitkommunikation. Urvalet bör ske med hänsyn till allmänna målsättningar och i enlighet med det komparativa urvalsförfarande som beskrivs i förslaget och som inbegriper kommissionen, som skall biträdas av kommunikationskommittén. Tillstånden (rättigheter att använda radiospektrum) för utvalda operatörer skulle beviljas på nationell nivå, förutsatt att en befintlig minimiuppsättning harmoniserade villkor i förslaget till beslut uppfylldes.

4.1.

Kommissionen föreslår att beslutet genomförs med hänsyn till följande aspekter:

4.2.

EESK bedömer att urvalet av och tillståndsgivningen till de 2–3 första operatörerna av mobilsatellitsystem som skall tillhandahålla alleuropeiska tjänster genom att använda radiospektrumet 2 GHz kan fullföljas före slutet av 2008 eller början av 2009.

4.3.

Kommittén anser att tidsgränsen för införande av alleuropeiska tjänster till hushåll och företag samt mobila satellitburna tjänster (bl.a. bredbandsuppkoppling till Internet, mobila multimediatjänster, räddningstjänster, inre säkerhet och försvar) inte bör ske senare än det första kvartalet 2011.

4.4.

Kommittén anser att kommissionen bör ge slutarbetet angående genomförandet och användningen av europeiska GPS-system absolut prioritet.

4.4.1.

På detta viktiga område kan kommittén dessvärre konstatera att de europeiska satellitnavigeringsprogrammen Galileo och Egnos är fem år försenade i förhållande till den ursprungliga tidsplanen, och att programmen har stött på en rad problem som kräver kommissionens insatser för att en lösning skall kunna nås och för att det låsta läget ska kunna åtgärdas.