13.11.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 338/1

(1)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1726/2000 av den 29 juni 2000 om utvecklingssamarbete med Sydafrika (2) skall kommissionen senast den 31 oktober 2003 överlämna en översyn efter halva tiden till Europaparlamentet och rådet. På grundval av den översynen efter halva tiden har vissa ändringar av förordning (EG) nr 1726/2000 föreslagits.

(2)

Halvtidsöversynen omfattar idéer och förslag för att förbättra genomförandet av utvecklingssamarbetet med Sydafrika. Vissa av dem utarbetades redan i 2002 års strategidokument för landet och har beaktats inom ramen för det vägledande programmet för 2003–2005. Dessa gäller bland annat integrering av ett jämställdhetsperspektiv i alla projektfaser, från planering till genomförande, harmonisering av administrativa förfaranden, utveckling av kriterier för utvärdering av projekt och utformning av program samt klargörande av villkoren för beviljande av stöd till regionala program från Europeiska programmet för återuppbyggnad och utveckling (EPRD).

(3)

I enlighet med rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (3) är det möjligt att tillhandahålla finansiering till Sydafrika genom direkt budgetstöd. Förordning (EG) nr 1726/2000 kan dock tolkas som att icke-målinriktat budgetstöd utesluts. Dessutom innehåller del II avdelning IV i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (4) särskilda bestämmelser för ”externa åtgärder”. Det är därför lämpligt att bringa förordning (EG) nr 1726/2000 i överensstämmelse med förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 och med kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (5).

(4)

Med tanke på genomförandet av EPRD och särskilt det fleråriga vägledande programmet för 2000–2002 bör förordning (EG) nr 1726/2000 anpassas, i synnerhet när det gäller antagandet av sektorsövergripande program, finansiering via budgetstöd och gemensam finansiering av projekt och program inom området regionalt samarbete och integration.

(5)

Förordning (EG) nr 1726/2000 trädde i kraft år 2000 och upphör att gälla den 31 december 2006. Enligt artikel 6.1 skall dock ett treårigt vägledande program utformas. Det bör antas bestämmelser om fyraåriga vägledande program så att programmen stämmer överens med förordningens giltighetstid.

(6)

Partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stilla havet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (6), i vilket Sydafrika är avtalsslutande part, undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000. I protokoll nr 3 till det avtalet anges Sydafrikas status med vissa förbehåll enligt avtalet.

(7)

Genom rådets beslut 1999/753/EG (7) godkändes den provisoriska tillämpningen av avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Sydafrika, å andra sidan. I bilaga X till det avtalet anges att gemenskapen kommer att tillhandahålla stöd till omstrukturering av den sydafrikanska vin- och spritsektorn och för marknadsföring och distribution av sydafrikanska vin- och spritprodukter. De två motsvarande avtalen om handel med vin och spritdrycker har godkänts genom rådets beslut 2002/51/EG (8) respektive rådets beslut 2002/52 EG (9). Det är därför nödvändigt att komplettera det finansiella referensbelopp som anges i förordning (EG) nr 1726/2000 med ett tilläggsbelopp.

(8)

I samband med förordning (EG) nr 1726/2000 har kommittén för Europeiska utvecklingsfonden i praktiken agerat som ”Sydafrikakommittén”. Sydafrikakommittén bör formellt inrättas.

(9)

Enligt artikel 8.5 i förordning (EG) nr 1726/2000 skall kommissionen samråda med kommittén om de beslut om finansiering som den avser att fatta när det gäller projekt och program till ett värde av mer än 5 miljoner euro. Med hänsyn till sund ekonomisk förvaltning och rationalisering av förfaranden är det skäligt att öka detta tak till 8 miljoner euro.

(10)

Förordning (EG) nr 1726/2000 bör därför ändras i enlighet härmed.

1)

Artikel 2.1 skall ersättas med följande:

”1.   Programmen skall inriktas på att bekämpa fattigdomen, ta hänsyn till de tidigare missgynnade gruppernas behov och integrera köns- och miljörelaterade aspekter av utvecklingssamarbetet, i synnerhet genom ett ökat deltagande för kvinnor på alla nivåer av politiken, programplaneringen och genomförandet. I samtliga dessa program skall särskild uppmärksamhet ägnas åt att stärka institutionerna.”

2)

I artikel 2.2 skall inledningen ersättas med följande:

”2.   Det utvecklingssamarbete som skall genomföras enligt denna förordning skall i huvudsak vara inriktat på de samarbetsområden som avses i artikel 8 i protokoll nr 3 om Sydafrika till Cotonouavtalet och i synnerhet på följande:”

3)

Artikel 4 skall ändras på följande sätt:

4)

Artikel 5 skall utgå.

5)

Artikel 6 skall ersättas med följande:

”Artikel 6

Programplanering

1.   Ett flerårigt vägledande program skall utformas i nära kontakt med Sydafrikas regering och med beaktande av resultaten av samordningen enligt artikel 4.6 och 4.7. Vid planeringen av det vägledande programmet skall principen om mottagarstyrd programplanering fullt ut beaktas.

2.   För att förbereda programplaneringen skall kommissionen, inom ramen för en förstärkt samordning med medlemsstaterna, även på plats, utarbeta ett strategidokument för landet i en dialog med Sydafrikas regering. I detta strategidokument för landet skall resultaten av den senaste övergripande utvärderingen av de åtgärder som finansieras enligt förordning (EG) nr 2259/96 och enligt den här förordningen samt av andra regelbundna utvärderingar av verksamheten beaktas. Det skall kopplas till en problemorienterad analys och integrera övergripande frågor såsom minskning av fattigdomen, jämställdhet mellan könen, miljö och hållbarhet. Ett utkast till det fleråriga vägledande programmet skall bifogas strategidokumentet för landet. Ett begränsat antal samarbetssektorer på grundval av de områden som avses i artikel 2 skall väljas ut. För dessa sektorer skall närmare föreskrifter och kompletterande åtgärder fastställas. Så långt som möjligt skall resultatindikatorer utarbetas för att underlätta genomförandet av målen och utvärderingen av effekten. Strategidokumentet för landet och utkastet till det fleråriga vägledande programmet skall granskas av den behöriga geografiska kommitté med ansvar för utvecklingsfrågor som avses i artikel 8.1, nedan kallad ’kommittén’. Kommittén skall yttra sig enligt förfarandet i artikel 8.2.

3.   Det fleråriga vägledande programmet skall förhandlas fram och undertecknas av kommissionen och Sydafrikas regering. Slutresultatet av förhandlingarna skall översändas till kommittén för kännedom. Om så krävs av en eller flera kommittémedlemmar skall detta dokument diskuteras av kommittén.

4.   Kommittén skall varje år se över funktion, resultat och fortsatt tillämplighet för strategidokumentet för landet och det fleråriga vägledande programmet. Om utvärderingar eller annan relevant utveckling utvisar det, kan kommittén uppmana kommissionen att med Sydafrikas regering förhandla fram ändringar i det fleråriga vägledande programmet.

5.   Kommittén skall varje år, med utgångspunkt i en redogörelse från kommissionen, diskutera de allmänna riktlinjerna för det kommande årets verksamhet.”

6)

Artikel 7.2 utgår.

7)

Artikel 8 skall ändras på följande sätt:

8)

I artikel 10.1 skall beloppet ”885,5 miljoner euro” ersättas med ”900,5 miljoner euro”.

13.11.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 338/4

(1)

I rådets direktiv 89/109/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (3), fastställs allmänna principer för att avhjälpa skillnaderna mellan medlemsstaternas lagar för sådana material och produkter, och det föreskrivs att genomförandedirektiv för de olika grupperna av material och produkter (särdirektiv) skall antas. Denna metod har visat sig ändamålsenlig och bör därför behållas.

(2)

De särdirektiv som antagits enligt direktiv 89/109/EEG innehåller i allmänhet bestämmelser som ger medlemsstaterna föga handlingsfrihet när det gäller införlivandet, och det har också krävts upprepade ändringar för att snabbt anpassa bestämmelserna till den tekniska utvecklingen. Sådana åtgärder bör därför kunna vidtas i form av förordningar eller beslut. Samtidigt är det lämpligt att lägga till ett antal ytterligare ämnesområden. Direktiv 89/109/EEG bör därför ersättas.

(3)

Den princip som ligger till grund för förordningen är att alla material eller produkter avsedda att komma i kontakt direkt eller indirekt med livsmedel måste vara tillräckligt inerta så att ämnen inte kan överföras till livsmedlet i sådana mängder att de utgör en risk för människors hälsa, medför en oacceptabel förändring av livsmedlets sammansättning eller försämrar dess organoleptiska egenskaper.

(4)

Nya typer av material och produkter avsedda att aktivt bevara eller förbättra livsmedlet (”aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel”) är inte inerta till sin utformning, till skillnad från traditionella material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Andra typer av nya material och produkter är utformade för att övervaka livsmedlets skick (”intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel”). Båda dessa typer av material och produkter kan komma i kontakt med livsmedel. För tydlighetens skull, och av rättssäkerhetsskäl, är det därför nödvändigt att aktiva och intelligenta material och produkter omfattas av denna förordning och att de viktigaste kraven fastställs för hur de får användas. Ytterligare krav bör fastställas i särskilda åtgärder som skall inkludera positiva förteckningar över godkända ämnen och/eller material och produkter och som bör antas så snart som möjligt.

(5)

Aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel är utformade för att avsiktligen överföra ”aktiva” komponenter till livsmedlet, eller att absorbera ämnen från livsmedlet. Dessa bör skiljas från material och produkter som traditionellt används för att överföra naturliga ingredienser till vissa typer av livsmedel i samband med tillverkningen, till exempel trätunnor.

(6)

Aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel får endast förändra livsmedlets sammansättning eller organoleptiska egenskaper om förändringarna överensstämmer med gemenskapens bestämmelser för livsmedel, såsom bestämmelserna i direktiv 89/107/EEG (4) om livsmedelstillsatser. Särskilt bör ämnen såsom livsmedelstillsatser som avsiktligen införlivats i vissa aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel i syfte att överföras till förpackade livsmedel eller deras omgivning vara godkända enligt gemenskapens tillämpliga bestämmelser för livsmedel samt även vara underkastade andra regler som kommer att fastställas i en särskild åtgärd.

Dessutom bör lämplig märkning eller information hjälpa användarna att använda aktiva material och produkter på ett säkert och korrekt sätt i överensstämmelse med livsmedelslagstiftningen, inklusive bestämmelserna om märkning av livsmedel.

(7)

Aktiva och intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel bör inte förändra livsmedlets sammansättning eller organoleptiska egenskaper eller ge konsumenterna vilseledande information om livsmedlets skick. Aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel bör till exempel inte frigöra eller absorbera ämnen som aldehyder eller aminer för att dölja att livsmedlet börjar bli förstört. Förändringar som kan manipulera tecken på förstörelse kan vilseleda konsumenten och bör därför inte vara tillåtna. Likaså kan aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som åstadkommer förändringar av livsmedlets färg som ger fel information om livsmedlets skick vilseleda konsumenten och bör därför inte heller vara tillåtna.

(8)

Alla material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel som släpps ut på marknaden bör uppfylla kraven i denna förordning. Material och produkter som säljs som antikviteter bör dock inte omfattas av förordningen eftersom de är tillgängliga i begränsade kvantiteter och deras kontakt med livsmedel därför är begränsad.

(9)

Täckande material eller material i beläggningar som utgör del av livsmedlet och eventuellt konsumeras med det, bör inte omfattas av denna förordning. Å andra sidan bör denna förordning gälla för täckande material eller material i beläggningar som täcker ostar, beredda köttvaror eller frukt men som inte utgör del av livsmedlet och inte är avsedda att konsumeras tillsammans med sådant livsmedel.

(10)

Det är nödvändigt att fastställa olika typer av begränsningar och villkor för när de material och produkter som omfattas av förordningen får användas och vilka ämnen som får användas vid tillverkningen av dem. Det är lämpligt att fastställa dessa begränsningar och villkor i särskilda åtgärder och att ta hänsyn till de tekniska egenskaper som kännetecknar respektive material- och produktgrupp.

(11)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (5), bör Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad ”livsmedelsmyndigheten”) rådfrågas innan bestämmelser som kan påverka folkhälsan antas genom särskilda åtgärder.

(12)

Om de särskilda åtgärderna omfattar en förteckning över ämnen som är godkända för användning inom gemenskapen vid tillverkning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, bör dessa ämnen genomgå en säkerhetsbedömning innan de godkänns. Säkerhetsbedömningen och godkännandet av dessa ämnen bör inte påverka tillämpningen av tillämpliga krav i gemenskapslagstiftningen om registrering, bedömning, godkännande och begränsning av kemikalier.

(13)

Skillnader i medlemsstaternas lagar och andra författningar om säkerhetsbedömning och godkännande av ämnen som används vid tillverkning av material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel kan hindra den fria rörligheten för sådana material och produkter, vilket kan orsaka ojämlik och illojal konkurrens. Det bör därför inrättas ett godkännandeförfarande på gemenskapsnivå. För att säkerställa en harmoniserad säkerhetsbedömning av ämnen bör bedömningarna utföras av livsmedelsmyndigheten.

(14)

Säkerhetsbedömningen av ämnen bör åtföljas av ett beslut om riskhantering enligt vilket det avgörs huruvida dessa ämnen bör tas upp på en gemenskapsförteckning över godkända ämnen.

(15)

Det är lämpligt att föreskriva en möjlighet till administrativ granskning av livsmedelsmyndighetens särskilda åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder enligt denna förordning. Granskningen bör inte påverka livsmedelsmyndighetens roll som oberoende vetenskaplig referenspunkt när det gäller riskbedömning.

(16)

Märkning skall hjälpa användarna att använda material och produkter på rätt sätt. Metoderna för sådan märkning kan variera beroende på användaren.

(17)

Genom kommissionens direktiv 80/590/EEG (6) infördes en symbol som får åtfölja material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Denna symbol bör, för enkelhetens skull, också ingå i denna förordning.

(18)

Det bör säkerställas att material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel kan spåras på alla stadier för att underlätta kontroll, återkallande av defekta produkter, konsumentinformation och fastställande av ansvar. Företagen bör minst kunna identifiera vilka företag som material och produkter kommer från och vilka företag som de levererats till.

(19)

När det gäller kontrollen av om material och produkter uppfyller bestämmelserna i denna förordning bör hänsyn tas till de särskilda behoven i utvecklingsländerna, särskilt de minst utvecklade länderna. Kommissionen har genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (7) ålagts att stödja utvecklingsländerna när det gäller livsmedelssäkerhet, inbegripet säkerheten för de material och produkter som kommer i kontakt med livsmedel. Särskilda bestämmelser har därför fastställts i den förordningen vilka även bör tillämpas på material och produkter som kommer i kontakt med livsmedel.

(20)

Det är nödvändigt att fastställa förfaranden för att anta säkerhetsåtgärder i situationer där ett material eller en produkt sannolikt utgör en allvarlig risk för människors hälsa.

(21)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (8) är tillämplig på handlingar som finns hos livsmedelsmyndigheten.

(22)

Det är lämpligt att skydda de investeringar som produktutvecklare gör när de samlar in information och uppgifter till stöd för en ansökan enligt denna förordning. För att undvika onödigt dubbelarbete, särskilt djurförsök, bör tillgång till uppgifter dock medges om de berörda intressenterna är överens om detta.

(23)

Referenslaboratorier på gemenskapsnivå och nationell nivå bör utses för att bidra till analysresultat som präglas av hög kvalitet och enhetlighet. Detta mål kommer att uppnås inom ramen för förordning (EG) nr 882/2004.

(24)

Användningen av återvunna material och produkter bör gynnas i gemenskapen av miljöskäl förutsatt att strikta krav fastställs för att garantera livsmedelssäkerhet och konsumentskydd. Sådana krav bör fastställas också med beaktande av de tekniska särdragen hos de olika grupper av material och produkter som anges i bilaga I. Harmoniseringen av regler om återvunna plastmaterial och plastprodukter bör prioriteras, eftersom användningen av dessa ökar och nationell lagstiftning och nationella bestämmelser saknas eller skiljer sig åt. Därför bör ett förslag till en särskild åtgärd om återvunna plastmaterial och plastprodukter göras tillgänglig för allmänheten så snart som möjligt för att klarlägga rättsläget i gemenskapen.

(25)

De åtgärder som är nödvändiga för genomförandet av denna förordning samt ändringarna i bilagorna I och II till förordningen bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (9).

(26)

Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och se till att dessa påföljder tillämpas. Sanktionerna måste vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(27)

Det är nödvändigt att företagare ges tillräckligt med tid för att anpassa sig till några av kraven i denna förordning.

(28)

Eftersom målen med denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av skillnader i nationella lagar och bestämmelser, och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(29)

Direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG bör därför upphävas.

a)

är avsedda att komma i kontakt med livsmedel,

b)

redan har kommit i kontakt med livsmedel och är avsedda för detta syfte,

eller

c)

rimligen kan förväntas komma i kontakt med livsmedel eller överföra sina beståndsdelar till livsmedel under normala eller förutsebara användningsförhållanden.

a)

material och produkter som säljs som antikviteter,

b)

täckande material eller material i beläggningar, till exempel de som används för att täcka ostar, beredda köttvaror eller frukt, som utgör del av livsmedlet och kan konsumeras med livsmedlet,

c)

fasta allmänna eller privata anläggningar för vattenförsörjning.

a)

spårbarhet: förmågan att spåra och följa upp ett material eller en produkt genom alla led av tillverkning, förädling och distribution.

b)

utsläppande på marknaden: innehav av material och produkter för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte, samt försäljning, distribution och andra former av överlåtelse.

a)

aktiva material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (nedan kallade ”aktiva material och produkter”): material och produkter som är avsedda att öka ett livsmedels hållbarhetstid eller bevara eller förbättra förpackade livsmedels skick. De är utformade så att de avsiktligt skall innehålla komponenter som frigör eller absorberar ämnen i eller från det förpackade livsmedlet eller livsmedlets omgivning.

b)

intelligenta material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (nedan kallade ”intelligenta material och produkter”): material och produkter som övervakar förpackade livsmedels skick eller livsmedlens omgivning.

c)

företag: varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman med något led av tillverkning, förädling och distribution av material och produkter.

d)

företagare: de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i denna förordning uppfylls i det företag de kontrollerar.

a)

utgöra en fara för människors hälsa,

eller

b)

medföra en oacceptabel förändring av livsmedlens sammansättning,

eller

c)

medföra en försämring av deras organoleptiska egenskaper.

a)

en förteckning över ämnen som har godkänts för användning vid tillverkning av material och produkter,

b)

förteckning(ar) över godkända ämnen som har införlivats i aktiva eller intelligenta material och produkter, eller förteckning(ar) över aktiva eller intelligenta material och produkter samt, vid behov, särskilda villkor för användningen av dessa ämnen och/eller de material och produkter som de har införlivats i,

c)

renhetsstandarder för de ämnen som avses i a,

d)

speciella användningsvillkor för de ämnen som avses i a och/eller de material och produkter som de används i,

e)

särskilda gränser för överföring av vissa beståndsdelar eller grupper av beståndsdelar till eller på livsmedel, varvid vederbörlig hänsyn skall tas till andra möjliga källor till exponering för dessa beståndsdelar,

f)

en generell gräns för överföring av beståndsdelar till eller på livsmedel,

g)

bestämmelser som syftar till att skydda människors hälsa mot risker som uppstår vid oral kontakt med material och produkter,

h)

andra regler för att säkerställa att artiklarna 3 och 4 följs,

i)

grundläggande bestämmelser för att kontrollera att punkterna a–h följs,

j)

bestämmelser rörande provtagning och analysmetoder för att kontrollera att punkterna a–h följs,

k)

särskilda bestämmelser för att säkerställa att material och produkter kan spåras, bland annat bestämmelser om hur länge registreringar skall kvarstå eller bestämmelser om att vid behov tillåta undantag från kraven i artikel 17,

l)

tilläggsbestämmelser om märkning av aktiva och intelligenta material och produkter,

m)

bestämmelser som kräver att kommissionen upprättar och för ett offentligt gemenskapsregister (”register”) över godkända ämnen, processer eller material eller produkter,

n)

särskilda förfaranderegler som vid behov anpassar det förfarande som avses i artiklarna 8–12 eller gör det lämpligt för godkännande av vissa typer av material och produkter och/eller processer som används vid tillverkningen av dessa, inklusive vid behov ett förfarande för individuellt godkännande av ett ämne, en process eller ett material eller en produkt genom ett beslut som riktar sig till en sökande.

a)

Ansökan skall lämnas in till den behöriga myndigheten i medlemsstaten tillsammans med följande:

b)

Den behöriga myndighet som avses i led a skall göra följande:

c)

Livsmedelsmyndigheten skall utan dröjsmål underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om ansökan, samt ge dem tillgång till ansökan och all kompletterande information som sökanden lämnat in.

a)

kontrollera att den information och de dokument som sökanden lämnar överensstämmer med artikel 9.1 a, och om så är fallet skall ansökan betraktas som giltig, samt undersöka huruvida ämnet uppfyller säkerhetskraven i artikel 3 och, i förekommande fall, artikel 4,

b)

informera sökanden, kommissionen och medlemsstaterna om en ansökan inte är giltig.

a)

ämnets beteckning och specifikation,

och

b)

där så är lämpligt, rekommendationer om villkor eller begränsningar för användning som gäller för det utvärderade ämnet och/eller materialet eller produkten i vilket det används,

och

c)

en bedömning av huruvida den analysmetod som föreslås är lämplig för den kontroll som skall göras.

a)

En hänvisning till den ursprungliga ansökan.

b)

Teknisk dokumentation med ny information enligt de riktlinjer som avses i artikel 9.2.

c)

En ny, fullständig sammanfattning av den tekniska dokumentationen i standardiserat format.

a)

orden ”för kontakt med livsmedel” eller en specifik uppgift om användningsområde, såsom kaffebryggare, vinflaska, soppsked eller den symbol som visas i bilaga II,

och

b)

vid behov, särskilda anvisningar som skall iakttas för att användningen skall ske på ett säkert och lämpligt sätt,

och

c)

beträffande tillverkare, förädlare eller säljare som ansvarar för utsläppandet på marknaden och som är etablerade inom gemenskapen, namnet eller firmanamnet och i båda fallen adressen eller uppgift om var företaget är registrerat,

och

d)

tillräcklig märkning eller identifiering för att det skall vara möjligt att spåra materialet eller produkten i enlighet med artikel 17,

och

e)

beträffande aktiva material och produkter, information om tillåtna användningsområden och annan lämplig information, t.ex. namnet på och mängden av de ämnen som frigörs från den aktiva beståndsdelen, så att livsmedelsföretagare som använder dessa material och produkter kan följa andra relevanta gemenskapsbestämmelser eller, om sådana saknas, nationella bestämmelser tillämpliga på livsmedel, inklusive bestämmelserna om märkning av livsmedel.

a)

materialen och produkterna eller på deras förpackning, eller

b)

etiketter som är fästade på materialen och produkterna eller på deras förpackning, eller

c)

en skylt i omedelbar närhet av materialen och produkterna som är klart synlig för köpare; för den information som avses i punkt 1 c skall detta alternativ bara gälla om det av tekniska orsaker inte är möjligt att fästa dessa uppgifter eller en etikett med dessa uppgifter på materialet och produkten vid tillverkningen eller i samband med försäljningen.

a)

medföljande dokument,

eller

b)

etiketter eller förpackning,

eller

c)

på själva materialen och produkterna.

a)

kriterierna i artikel 3 och, i förekommande fall, artikel 4,

och

b)

de särskilda åtgärder som avses i artikel 5 eller, om sådana saknas, eventuella nationella bestämmelser som gäller för materialen och produkterna.

a)

Sökandens namn och adress samt ämnets kemiska namn.

b)

Uppgifter av direkt betydelse för bedömningen av ämnets säkerhet.

c)

Analysmetoden/-metoderna.

13.11.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 338/18

(1)

Genom direktiv 2003/87/EG (3) införs ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (”gemenskapssystemet”) vilket syftar till att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser, med utgångspunkt i insikten att de globala växthusgasutsläppen på lång sikt kommer att behöva minskas med cirka 70 % jämfört med 1990 års nivåer. Det syftar till att uppfylla gemenskapens och dess medlemsstaters åtaganden att minska de antropogena växthusgasutsläppen inom ramen för Kyotoprotokollet, som godkändes genom rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta (4).

(2)

I direktiv 2003/87/EG fastställs det att erkännandet av tillgodohavanden från projektbaserade mekanismer för uppfyllande av skyldigheter från och med 2005 kommer att göra det möjligt att minska de globala växthusgasutsläppen på ett mer kostnadseffektivt sätt. Detta skall uppnås genom en sammanlänkning mellan de projektbaserade mekanismerna i Kyotoprotokollet, t.ex. gemensamt genomförande (JI) och mekanismen för en ren utveckling (CDM), och gemenskapssystemet.

(3)

En sammanlänkning mellan de projektbaserade mekanismerna i Kyotoprotokollet och gemenskapssystemet, samtidigt som systemets miljömässiga integritet garanteras, ger möjlighet att använda utsläppstillgodohavanden som genererats genom projektverksamhet enligt artiklarna 6 och 12 i Kyotoprotokollet för att uppfylla medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 12.3 i direktiv 2003/87/EG. Sammanlänkningen kommer att ge fler möjligheter till efterlevnad till låg kostnad inom ramen för gemenskapssystemet, vilket skulle minska de sammanlagda kostnaderna för efterlevnad av Kyotoprotokollet och öka tillgången till utsläppsrätter för växthusgaser på gemenskapsmarknaden. Genom att efterfrågan på JI-tillgodohavanden stimuleras kommer gemenskapsföretag att investera i utvecklingen och överföringen av avancerad miljövänlig teknik och kunskap. Efterfrågan på CDM-tillgodohavanden kommer också att stimuleras, vilket innebär att utvecklingsländer som fungerar som värd för CDM-projekt kommer att få hjälp med att uppnå sina mål för hållbar utveckling.

(4)

Utöver användningen av Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer i gemenskapen och dess medlemsstater samt genom företag och enskilda personer utanför gemenskapssystemet bör dessa mekanismer sammanlänkas med gemenskapssystemet på ett sätt som är förenligt med Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och Kyotoprotokollet och senare beslut som antas inom ramen för dessa, men också med gemenskapssystemets mål och struktur samt bestämmelserna i direktiv 2003/87/EG.

(5)

Medlemsstaterna får tillåta verksamhetsutövare att i gemenskapssystemet använda certifierade utsläppsminskningar (CER) från och med 2005 och utsläppsminskningsenheter (ERU) från och med 2008. Verksamhetsutövarnas användning av CER och ERU från och med 2008 får tillåtas upp till en viss procentandel av fördelningen till varje anläggning, som skall fastställas av varje medlemsstat i respektive nationell fördelningsplan. Användningen kommer att ske genom att en utsläppsrätt utfärdas och omedelbart överlämnas i utbyte mot en CER eller ERU. En utsläppsrätt som utfärdas i utbyte mot en CER eller ERU kommer att motsvara denna CER eller ERU.

(6)

I kommissionens förordning om ett standardiserat och säkert system av register, som skall antas enligt artikel 19.3 i direktiv 2003/87/EG och artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG av den 11 februari 2004 om en mekanism för övervakning av utsläpp av växthusgaser inom gemenskapen och för genomförande av Kyotoprotokollet (5), föreskrivs lämpliga rutiner och förfaranden i registersystemet för användningen av CER under perioden 2005–2007 och efterföljande perioder och för användningen av ERU under perioden 2008–2012 och efterföljande perioder.

(7)

Varje medlemsstat kommer att besluta om begränsningen för användning av CER och ERU från projektverksamhet, med beaktande av de tillämpliga bestämmelserna i Kyotoprotokollet och Marrakechöverenskommelsen, för att uppfylla kraven i dessa om att användningen av mekanismerna bör vara supplementär till nationella åtgärder. Nationella åtgärder kommer därför att utgöra en betydande del av ansträngningarna.

(8)

I enlighet med UNFCCC och Kyotoprotokollet samt senare beslut som antas inom ramen för dessa måste medlemsstaterna avstå från att använda CER och ERU som genereras från kärnkraftsanläggningar för att uppfylla åtagandena enligt artikel 3.1 i Kyotoprotokollet och enligt beslut 2002/358/EG.

(9)

I besluten 15/CP.7 och 19/CP.7 som antogs enligt UNFCCC och Kyotoprotokollet betonas att miljömässig integritet skall uppnås bland annat genom sunda villkor, regler och riktlinjer för mekanismerna och genom sunda och stränga principer och regler för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk och att frågorna om icke-permanens, additionalitet, läckage, osäkerhet samt socioekonomisk och miljömässig påverkan, inklusive påverkan på biologisk mångfald och naturliga ekosystem, skall beaktas i samband med projektverksamhet som avser beskogning och återbeskogning. Kommissionen bör vid sin översyn 2006 av direktiv 2003/87/EG överväga tekniska bestämmelser, med tanke på att tillgodohavanden inte är permanenta och begränsningen för berättigande ligger på 1 % för projektverksamhet som avser markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i enlighet med beslut 17/CP.7, samt även bestämmelser med tanke på resultatet av bedömningen av potentiella risker i samband med användning av genetiskt modifierade organismer och potentiellt invaderande främmande arter inom projektverksamhet som avser beskogning och återbeskogning, för att verksamhetsutövare skall kunna använda CER och ERU som genereras från projektverksamhet som avser markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i gemenskapssystemet från och med 2008, i enlighet med beslut som antas enligt UNFCCC eller Kyotoprotokollet.

(10)

För att undvika dubbelräkning bör CER och ERU inte utfärdas för projektverksamhet inom gemenskapen som samtidigt leder till minskningar eller begränsningar av utsläpp från anläggningar som omfattas av direktiv 2003/87/EG, om inte samma antal utsläppsrätter annulleras i registret i den medlemsstat där CER eller ERU har sitt ursprung.

(11)

I enlighet med de tillämpliga anslutningsfördragen bör gemenskapens regelverk beaktas vid fastställandet av grundscenarier för projektverksamhet som genomförs i länder som ansluter sig till unionen.

(12)

Varje medlemsstat som tillåter privata eller offentliga företag att delta i projektverksamhet bör fortsätta att vara ansvarig för att dess åtaganden enligt UNFCCC och Kyotoprotokollet uppfylls, och bör därför se till att sådant deltagande överensstämmer med relevanta riktlinjer, villkor och förfaranden som antagits i enlighet med UNFCCC eller Kyotoprotokollet.

(13)

I enlighet med UNFCCC, Kyotoprotokollet och senare beslut som antas för genomförandet av dessa, bör kommissionen och medlemsstaterna främja kapacitetsutveckling i utvecklingsländer och länder med övergångsekonomi för att hjälpa dem att till fullo utnyttja JI och CDM så att de främjar deras strategier för hållbar utveckling. Kommissionen bör i detta avseende granska och rapportera om arbetet.

(14)

Kriterier och riktlinjer som är relevanta för bedömningen av om vattenkraftprojekt medför negativa miljömässiga eller sociala konsekvenser har fastställts av Världskommissionen om dammar i rapporten ”Dammar och utveckling. Nya ramar för beslutsfattande” från november 2000 samt av OECD och Världsbanken.

(15)

Eftersom deltagandet i JI- och CDM-projekt är frivilligt bör företagens miljömässiga och sociala ansvar och deras redovisning av sådana aspekter förbättras i enlighet med punkt 17 i genomförandeplanen från världstoppmötet om hållbar utveckling. I detta sammanhang bör företagen uppmuntras att förbättra den sociala och miljömässiga prestandan för JI- och CDM-verksamheter som de deltar i.

(16)

Information om projektverksamhet i vilken en medlemsstat deltar eller tillåter privata eller offentliga företag att delta bör offentliggöras i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation (6).

(17)

Kommissionen kan i sina rapporter om handel med utsläppsrätter och användning av tillgodohavanden från projektverksamhet nämna konsekvenserna för elmarknaden.

(18)

Efter det att Kyotoprotokollet har trätt i kraft bör kommissionen undersöka om det är möjligt att sluta avtal med de länder som är förtecknade i bilaga B till Kyotoprotokollet och som ännu inte har ratificerat protokollet, för att utsläppsrätter skall kunna erkännas mellan gemenskapssystemet och de obligatoriska system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser med begränsningar för totala utsläpp som införts i dessa länder.

(19)

Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen att skapa en sammanlänkning mellan Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer och gemenskapssystemet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av de enskilda medlemsstaterna, och målet därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(20)

Direktiv 2003/87/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

1)

I artikel 3 skall följande punkter läggas till:

2)

Följande artiklar skall införas efter artikel 11:

”Artikel 11a

Användning av CER och ERU från projektverksamhet inom ramen för gemenskapssystemet

1.   Om inte annat anges i punkt 3 får medlemsstaterna, inom varje period som avses i artikel 11.2, tillåta verksamhetsutövare att använda CER och ERU från projektverksamhet i gemenskapssystemet upp till en viss procentandel av fördelningen av utsläppsrätter till varje anläggning som skall fastställas av varje medlemsstat i den nationella fördelningsplanen för den perioden. Detta skall göras genom att medlemsstaten utfärdar och omedelbart överlämnar en utsläppsrätt i utbyte för varje CER eller ERU som den berörda verksamhetsutövaren förfogar över i medlemsstatens nationella register.

2.   Om inte annat anges i punkt 3 får medlemsstaterna under den period som avses i artikel 11.1 tillåta verksamhetsutövare att använda CER från projektverksamhet i gemenskapssystemet. Detta skall göras genom att medlemsstaten utfärdar och omedelbart överlämnar en utsläppsrätt i utbyte för en CER. Medlemsstaterna skall annullera CER som har använts av verksamhetsutövare under den period som avses i artikel 11.1.

3.   Alla CER och ERU som utfärdas och får användas i enlighet med UNFCCC och Kyotoprotokollet samt senare beslut som antas inom ramen för dessa får användas i gemenskapssystemet

Artikel 11b

Projektverksamhet

1.   Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att grundscenarierna för projektverksamhet vilka fastställs i senare beslut som antas i enlighet med UNFCCC eller Kyotoprotokollet, och som genomförs i länder som undertecknat ett anslutningsfördrag med unionen, är till fullo förenliga med gemenskapens regelverk, inbegripet de tillfälliga undantag som fastställs i det anslutningsfördraget.

2.   Om inte annat anges i punkterna 3 och 4 skall medlemsstater som fungerar som värd för projektverksamhet se till att inga ERU eller CER utfärdas för minskningar eller begränsningar av växthusgasutsläpp från anläggningar som omfattas av detta direktiv.

3.   Till och med den 31 december 2012 får ERU och CER för JI- och CDM-projektverksamhet som direkt minskar eller begränsar utsläppen från en anläggning som omfattas av detta direktiv utfärdas endast om samma antal utsläppsrätter annulleras av anläggningens verksamhetsutövare.

4.   Till och med den 31 december 2012 får ERU och CER för JI- och CDM-projektverksamhet som indirekt minskar eller begränsar utsläppen från en anläggning som omfattas av detta direktiv utfärdas endast om samma antal utsläppsrätter annulleras i det nationella registret i den medlemsstat där ERU eller CER har sitt ursprung.

5.   En medlemsstat som tillåter privata eller offentliga företag att delta i projektverksamhet skall fortsätta att vara ansvarig för att dess åtaganden enligt UNFCCC och Kyotoprotokollet uppfylls, och skall se till att ett sådant deltagande överensstämmer med de relevanta riktlinjer, villkor och förfaranden som antagits i enlighet med UNFCCC eller Kyotoprotokollet.

6.   För vattenkraftprojekt med en produktionskapacitet som överstiger 20 MW skall medlemsstaterna, när de godkänner sådan projektverksamhet, se till att relevanta internationella kriterier och riktlinjer, inklusive dem som finns i rapporten ’Dammar och utveckling. Nya ramar för beslutsfattande’ från november 2000 från Världskommissionen om dammar, respekteras vid utvecklingen av sådan projektverksamhet.

7.   Bestämmelser om genomförandet av punkterna 3 och 4, särskilt när det gäller undvikande av dubbelräkning, och eventuella bestämmelser som krävs för genomförandet av punkt 5 i de fall då värdparten uppfyller alla behörighetskrav för JI-projektverksamhet, skall antas i enlighet med artikel 23.2.”

3)

Artikel 17 skall ersättas med följande:

”Artikel 17

Tillgång till information

Beslut om fördelning av utsläppsrätter, information om projektverksamhet i vilken en medlemsstat deltar eller tillåter privata eller offentliga företag att delta och de utsläppsrapporter som krävs enligt tillståndet för utsläpp av växthusgaser och som innehas av den behöriga myndigheten skall göras tillgängliga för allmänheten i enlighet med direktiv 2003/4/EG.”

4)

I artikel 18 skall följande stycke läggas till:

”Medlemsstaterna skall särskilt se till att deras utsedda kontaktpunkt för godkännande av projektverksamhet enligt artikel 6.1 a i Kyotoprotokollet samordnas med deras utsedda nationella myndighet för genomförandet av artikel 12 i Kyotoprotokollet, respektive med den myndighet som utsetts i enlighet med senare beslut som antas inom ramen för UNFCCC eller Kyotoprotokollet.”

5)

I artikel 19.3 skall följande mening läggas till:

”Den förordningen skall också omfatta bestämmelser om användningen och identifieringen av CER och ERU i gemenskapssystemet samt om övervakning av användningens omfattning.”

6)

Artikel 21 skall ändras på följande sätt:

7)

Följande artikel skall införas efter artikel 21:

”Artikel 21a

Främjande av kapacitetsuppbyggnad

I enlighet med UNFCCC, Kyotoprotokollet och eventuella senare beslut som antas för genomförandet av dessa skall kommissionen och medlemsstaterna sträva efter att främja kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländer och länder med övergångsekonomi, för att hjälpa dem att till fullo utnyttja JI och CDM så att de främjar deras strategier för hållbar utveckling, samt även underlätta företags medverkan i utveckling och genomförande av JI- och CDM-projekt.”

8)

Artikel 30 skall ändras på följande sätt:

9)

I bilaga III skall följande punkt läggas till: