Förslag till RÅDETS BESLUT om att bemyndiga medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera den internationella konventionen om ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen till havs, 1996 (HNS-konventionen)

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

HNS-konventionen

Den internationella konventionen (HNS-konventionen) om ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen till havs antogs 1996. I konventionen fastställs ett system för ansvarighet och kompensation för föroreningar som uppkommit genom olika ämnen, inklusive gaser och kemikalier, vid frakt till havs. Syftet med konventionen är alltså att komplettera det befintliga internationella systemet för oljeföroreningar, och är i princip likadant uppbyggt som det systemet. HNS-konventionen har dock inte trätt i kraft och har endast ratificerats av Ryska federationen.

I likhet med de två konventionerna om fastställande av kompensation för oljeföroreningar baserar HNS-konventionen på ett kompensationssystem i två delar. De första delen, som rör ansvarigheten för ägare till ett registrerat fartyg, regleras i kapitel II i konventionen. Fartygsägarens ansvar är strikt och är alltså inte beroende av fel eller försumlighet från dennes sida. Normalt sett kan ägaren begränsa sin ansvarighet till ett belopp som är kopplat till fartygets tonnage, för närvarande 100 miljoner SDR (ungefär 147 miljoner euro) för de största fartygen. I HNS-konventionen finns även krav på fartygsägare att teckna ansvarighetsförsäkringar, och den ger dessutom den skadelidande rätt att väcka direkt talan mot försäkringsgivaren upp till gränsen för fartygsägarens ansvarighet.

Den första delen kompletteras av HNS-fonden som inrättas genom kapitel III i konventionen i syfte att kompensera offer när fartygsägarens ansvarighet inte räcker till för att täcka skadan. Fonden finansieras via företag eller andra enheter som mottar en viss minimikvantitet av HNS-last under ett kalenderår. Delen kommer att bestå av ett allmänt konto och tre separata konton för olja, flytande naturgas (LNG) och gasol (LPG). Systemet med separata konton har uppfattats som ett sätt att undvika korssubventionering mellan olika HNS-ämnen. Maximal kompensation från HNS-fonden cirka 250 miljoner SDR, vilket ungefär motsvarar 370 miljoner euro.

I likhet med tidigare IMO-konventioner om ansvarighet är HNS-konventionen bara öppen för ratificering av stater (artikel 45).

Hittills har den civilrättsliga delen av incidenter med förorening till havs reglerats via internationella konventioner och nationell lagstiftning. Följaktligen finns det inga gemenskapsregler som är specifikt avsedda för förorening orsakad av HNS-ämnen.

I kapitel IV i HNS-konventionen finns dock bestämmelser om en domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar som rör tillämpningen av konventionen. Dessa artiklar påverkar bestämmelser som regleras i gemenskapslagstiftningen, närmare bestämt i rådets förordning 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12 av den 16 januari 2001, s. 1). Till skillnad från de flera olika grunder för en domstols behörighet som finns i förordningen, sägs i artikel 38 i HNS-konventionen som en huvudregel att den exklusiva behörigheten skall ligga i den stat där föroreningen inträffade. I artikel 38.5 i HNS-konventionen fastställs att domstolarna i den stat där fartygsägaren, eller försäkringsgivaren, har inrättat en fond för att kunna dra nytta av rätten att begränsa ansvarigheten, skall ha exklusiv behörighet att bestämma samtliga frågor som rör tilldelning och fördelning av fonden. När det gäller åtgärder som rör HNS-fonden, fastställs i artikel 39 liknande restriktiva regler för domstols behörighet.

I artikel 40 i HNS-konventionen krävs vidare att ett avgörande som meddelats av en domstol med behörighet skall erkännas, om man uttömt normala vägar för prövning i domstol med undantag för de fall där avgörandet uppnåtts genom bedrägeri eller om den svarande inte har fått tillräckligt med tid och rimlig möjlighet att lägga fram sin sak. Avgörandena skall kunna vara verkställbara i de stater som är parter så snart som de formaliteter som krävs i den stat där avgörandet meddelades har uppfyllts. Dessa formaliteter skall dock inte kunna medföra att fallet kan tas upp igen.

Rådets förordning 44/2001

I rådets förordning 44/2001 anges gemensamma regler om en domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Förordningen är bindande för samtliga medlemsstater förutom Danmark. 1968 års Brysselkonvention gäller fortfarande för relationerna mellan Danmark och övriga medlemsstater.

De gemensamma reglerna om en domstols behörighet gäller när svaranden har hemvist i en medlemsstat som är bunden av förordningen; mot en svarande som inte har sin hemvist i en medlemsstat kan talan väckas inför domstol i varje medlemsstat i enlighet med deras nationella bestämmelser om domstols behörighet. Detta system baseras i första hand på svarandens hemvist. Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, kan talan väckas mot en person med hemvist i en annan medlemsstat i den medlemsstat där skadan inträffade eller kan inträffa. I frågor som rör försäkring kan talan väckas mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat a) vid domstolarna i den medlemsstat där han har hemvist, eller b) i den medlemsstat där käranden har hemvist, om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, eller c) om han är en samförsäkrare, vid den domstol i en medlemsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren. I fråga om ansvarsförsäkring kan talan mot försäkringsgivaren väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade, eller om lagen i domstolsstaten tillåter det, vid den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den försäkrade.

I förordning 44/2001 fastställs vidare att domar som meddelats i en medlemsstat skall erkännas och verkställas i övriga medlemsstater utan att det krävs särskilda procedurer. Det anges dock ett begränsat antal skäl för att inte erkänna domar för att ta hänsyn till grunderna för rättsordningen, försvarets rättigheter och vissa oförenliga domar.

Gemenskapens behörighet i fråga om HNS-konventionen

Gemenskapen har exklusiv behörighet när det gäller bestämmelserna om domstolars behörighet samt erkännande och verkställighet i artiklarna 38, 39 och 40 i HNS-konventionen, eftersom dessa påverkar motsvarande regler i rådets förordning 44/2001.

I enlighet med EG-domstolens rättspraxis förlorar medlemsstaterna, och det oavsett om de agerar enskilt eller kollektivt, rätten att göra åtaganden med tredje land när och om gemensamma regler som skulle kunna påverkas av sådana åtaganden träder i kraft. Följaktligen är det bara gemenskapen som är behörig att förhandla fram, ingå och slutföra sådana internationella åtaganden.

Godkännande av medlemsstaterna

När HNS-konventionen framförhandlades var innehållet i förordning 44/2001 inte känt. Vid den tidpunkten reglerades ärendena av 1968 års Brysselkonvention om domstolars behörighet och verkställighet av domslut i civilrättsliga och kommersiella ärenden (Jurisdiction and the Enforcement of judgments in Civil and Commercial Matters). I dess artikel 57 görs undantag för konventioner som styr de aktuella frågorna rörande vissa områden.

Eftersom HNS-konventionen ännu inte ratificerats och genomförts av medlemsstaterna, måste man erkänna den nya rättsliga situation som uppkommer i och med antagandet av förordning 44/2001, både vad gäller oförenligheten mellan dessa bägge instrument och gemenskapens behörighet.

I HNS-konventionen erkänns inte gemenskapens exklusiva behörighet när det gäller bestämmelserna om domstolars behörighet samt erkännande och verkställighet, och det går dessutom inte att ändra kapitel IV i HNS-konventionen.

Följaktligen kan medlemsstaterna inte godkänna konventionen, men den anses trots det allmänt utgöra ett värdefullt bidrag för att stärka det internationella systemet i fråga om fartygsägares ansvarighet för skador uppkomna genom förorening och krav på obligatoriska ansvarighetsförsäkringar. Man har föreslagit ett rådsbeslut för att godkänna ratificering, med en reservation som förbehåll, för att garantera gemenskapens intressen när det gäller dess yttre behörighet, samtidigt som medlemsstaterna får möjlighet att ratificera konventionen. Rådet skulle därigenom undantagsvis kunna bemyndiga medlemsstaterna, med undantag av Danmark, att underteckna och ratificera HNS-konventionen i gemenskapens intresse, med förbehållet för en reservation där medlemsstaterna åtar sig att tillämpa förordning 44/2001 i deras ömsesidiga relationer.

Ovanstående åtgärd bör dock anses vara en övergångslösning. På lång sikt borde man vid första bästa tillfälle gå igenom HNS-konventionen för att möjliggöra nödvändiga ändringar av den. Mot bakgrund av att det förmodligen är omöjligt att genomföra en sådan genomgång inom de närmaste åren och den önskan som finns att konventionen skall träda i kraft så snart som möjligt och tillämpas för gemenskapens vatten, kan alternativet med ratificering, med förbehåll för reservationer, undantagsvis godkännas.

Det nuvarande förslaget, i vilket det tas hänsyn till förordning 44/2001 som nyligen antogs, skall inte ses som prejudikat för kommande fall. Framtida internationella avtal som påverkar förordning 44/2001 eller andra jämförbara gemenskapsinstrument skall framförhandlas och ingås av gemenskapen i den utsträckning det rör bestämmelser i de avtal som kan komma att påverka gemenskapsinstrumenten.

Reservationens innehåll

Kommissionen anser att om man ratificerar eller ansluter sig till HNS-konventionen, med förbehåll för reservationer när det gäller frågor som faller under gemenskapens exklusiva behörighet, är ett differentierat tillvägagångssätt motiverat för de regler som styr domstolens behörighet i jämförelse med reglerna för erkännande och verkställighet av domar. När det gäller den sistnämnda kategorin är det av grundläggande vikt att man mellan medlemsstaterna fortsätter tillämpa kapitel III i förordning 44/2001 i frågor som rör erkännande och verkställighet av domar som har meddelats av en domstol i en medlemsstat i en annan medlemsstat. Att begränsa tillämpningen av artikel 40 i HNS-konventionen på detta sätt skulle sörja för enhetlighet inom gemenskapens rättsområde och garantera fri "rörlighet" för domstolsutslag inom gemenskapen utan att det skulle få återverkningar på tillämpningen av konventionen eller för de tredje länder som är parter till konventionen.

Situationen är litet mer komplicerad när det gäller reglerna om domstolars behörighet. Artiklarna 38 och 39 i HNS-konventionen är utformade för de tvister som kan uppstå efter föroreningsincidenter med farliga och giftiga ämnen i åtanke. Som redan förklarats ovan, kontrasterar detta med de flera olika grunder för en domstols behörighet som finns i förordning 44/2001.

När man bedömer skillnaderna mellan de två systemen, måste man beakta de underliggande skälen för att begränsa tillgängligheten till domstolars behörighet i fall som rör havsföroreningar. Skälen kan röra insatser för att undvika ett godtyckligt val av domstol ("forum shopping"), vilket skall garantera likabehandling av skadelidande, en koppling mellan den berörda domstolen och åtgärden, samt hänsynstagande till en sund rättsförvaltning som har som mål att undvika de svårigheter som uppkommer när samma fall skall avgöras med samma experter, samma vittnen, samma försvarare, etc., i olika domstolar i olika rättssystem. Incidenter till havs där HNS-ämnen är inblandade innebär ofta försvarare, och då även försäkringsgivare, från rättssystem utanför gemenskapen. I HNS-konventionen behandlas även åtgärder mot HNS-fonden eller åtgärder som fonden vidtar, inklusive dem som rör tilldelning och fördelning av tillgängliga fondmedel, begränsade till en särskild domstol.

Mot bakgrund av de mycket specifika bestämmelserna om domstolars behörighet i HNS-konventionen samt de förväntade rättsliga och praktiska problemen när man skall tillämpa en separat behörighet för domstolar inom gemenskapen, i jämförelse med den som gäller för andra parter till HNS-konventionen, anses det motiverat med ett undantag av den allmänna tillämpningen av rådets förordning 44/2001. Med tanke på dels det speciella förhållande som beskrivs ovan, dels det faktum att HNS-konventionen framförhandlades för flera år sedan innan förordning 44/2001 antogs, kan man undantagsvis godkänna att artiklarna 38 och 39 i HNS-konventionen skulle kunna tillämpas som speciallag i förhållande till förordning 44/2001 och följaktligen ha företräde framför förordningen. En sådan reservation skulle vara förenlig med konventionens mål och syfte så som det krävs i internationell lag (se artikel 19 c) i Wien-konventionen om traktatlagstiftning).

I enlighet med protokollet om Danmarks ställning som är bilagt till Fördraget om Europeiska unionen och till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen är Danmark inte bundet av rådets förordning 44/2001 och skall heller inte använda den. Följaktligen kan Danmark fritt besluta om att godkänna HNS-konventionen eller inte. Den samarbetsplikt som framgår av artikel 10 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen innebär dock en förpliktelse att samråda med övriga medlemsstater i rådet om dessa ärenden.

Slutsats

Av ovanstående skäl rekommenderar kommissionen att rådet antar följande beslut.

2001/0272 (CNS)

Förslag till RÅDETS BESLUT om att bemyndiga medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera den internationella konventionen om ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen till havs, 1996 (HNS-konventionen)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT FÖLJANDE BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 61 c), 67.1 samt artikel 300 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [1],

[1] EGT C ..., ..., s. ...

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [2], och

[2] EGT C ..., ..., s. ...

av följande skäl:

(1) Den internationella konventionen (HNS-konventionen) om ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen till havs (The International Convention on Liability and Compensation for Damage in Connection with the Carriage of Hazardous and Noxious Substances by Sea (the HNS Convention)) från 1996 syftar till att säkerställa lämplig, snabb och effektiv kompensation till personer som lidit skada orsakad av utsläpp av farliga och giftiga ämnen vid frakt till havs. Konventionen täpper till den lucka som finns i den internationella lagstiftningen om ansvarighet vid havsföroreningar.

(2) Gemenskapen och medlemsstaterna delar behörighet i fråga om de ämnen som täcks av HNS-konventionen, och gemenskapen har exklusiv behörighet när det gäller artiklarna 38, 39 och 40 i konventionen.

(3) Artiklarna 38, 39 och 40 i HNS-konventionen är oförenliga med gemenskapens sekundärrätt om domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar i enlighet med rådets förordning 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

(4) Texten till konventionen antogs 1996 och det finns för närvarande inga planer på att återuppta förhandlingarna för att ta hänsyn till gemenskapens behörighet och de inkonsekvenser som finns mellan konventionen och gemenskapslagstiftningen.

(5) Rådet kan undantagsvis bemyndiga medlemsstaterna, med undantag för Danmark, att ratificera HNS-konventionen i gemenskapens intresse, under förutsättning att en lämplig reservation görs.

(6) Danmark har att samråda med övriga medlemsstater i rådet om dessa ärenden.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Medlemsstaterna bemyndigas härmed att ratificera eller ansluta sig till den internationella konventionen (HNS-konventionen) om ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen till havs från 1996, i enlighet med villkoren i artiklarna 2 och 3.

Artikel 2

De medlemsstater som ratificerar eller på annat vis uttrycker önskan att följa HNS-konventionen skall bifoga följande reservation:

"De domslut det hänvisas till i artikel 40 i konventionen skall, när de meddelas av en domstol i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen som lyder under gemenskapsregler på detta område, erkännas och verkställas i en annan medlemsstat i Europeiska gemenskapen i enlighet med sådana gemenskapsregler."

Artikel 3

Den medlemsstat som ratificerar eller ansluter sig till HNS-konventionen skall skriftligen meddela Internationella sjöfartsorganisationens generalsekretare att sådan ratificering eller sådan anslutning ägt rum i enlighet med detta beslut.

Artikel 4

Medlemsstaterna skall så snart som möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att HNS-konventionen ändras så att gemenskapen kan bli kontraktsslutande part till den.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna, med undantag av Danmark.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande