1)

Ska artikel 1.1 i direktiv 96/71/EG (1), jämförd med artiklarna 3 och 5 i samma direktiv och artiklarna 285 och 299 i arbetslagen, tolkas så, att brott mot direktivet och den franska lagstiftningen om minimilön kan åberopas av ungerska arbetstagare gentemot sina ungerska arbetsgivare i ett förfarande som har inletts vid ungerska domstolar?

2)

Ska dagtraktamenten, som är avsedda att täcka kostnader som uppstår under utstationering av en arbetstagare i utlandet, anses utgöra en del av lönen?

3)

Strider det mot artikel 10 i förordning 561/2006/EG (2) att tillämpa en praxis som består i att arbetsgivaren betalar ett tillägg till föraren om denne besparar en viss andel bränsle i förhållande till körd sträcka, när detta tillägg inte utgör en del av lönen som har fastställts i anställningsavtalet, och inte heller beskattas eller är föremål för sociala avgifter?

Bränslebesparingen kan dock uppmuntra förarna av transportfordon att köra på ett sätt som kan äventyra trafiksäkerheten (till exempel, genom att under så lång tid som möjligt frikoppla i nedförsbackar).

4)

Ska direktiv 96/71/EG tillämpas på internationella godstransporter, framför allt med tanke på att Europeiska kommissionen har inlett ett fördragsbrottsförfarande mot Frankrike och Tyskland på grund av tillämpning av lagstiftningen om minimilön i vägtransportbranschen?

5)

För det fall ett direktiv inte har införlivats med den nationella rättsordningen, kan direktivet i sig medföra skyldigheter för en enskild, och därmed utgöra grunden för en enskilds talan i ett förfarande som inleds vid en nationell domstol?

1.A

Ska artikel 6.1 FEU och artikel 5.2 i direktiv 2010/64/EU (1) tolkas på så sätt att medlemsstaten, för att säkerställa rätten till en rättvis rättegång för de tilltalade som inte talar rättegångsspråket, ska upprätta ett register över självständiga översättare och tolkar som har lämpliga kvalifikationer eller, i andra hand, på annat sätt säkerställa att lämplig kvalitet på språktolkningen kan kontrolleras under domstolsförfarandet?

1.B

Om föregående fråga besvaras jakande och om språktolkningens kvalitet har brustit i detta fall och det därmed inte kan avgöras om den misstänkte/tilltalade har informerats om misstankarna eller åtalet mot honom eller henne, ska artikel 6.1 FEU och artiklarna 4.5 och 6.1 i direktiv 2012/13/EU (2) tolkas på så sätt att dessa omständigheter utgör hinder mot att fortsätta förfarandet i nämnda persons utevaro?

2.A

Ska principen om rättsväsendets oberoende, som anges i artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och EU-domstolens rättspraxis tolkas på så sätt att det strider mot nämnda princip för det fall att ordföranden för den nationella myndigheten för domstolsväsendet, som är ansvarig för den centrala domstolsförvaltningen och utnämns av parlamentet, som endast är ansvarig gentemot parlamentet och endast kan avsättas av parlamentet, tillsätter tjänsten som domstolschef – en tjänst som, bland annat, ger befogenhet att fördela mål, inleda disciplinära förfaranden mot domare och utvärdera desamma – genom tillfällig direkt utnämning och därmed kringgår förfarandet med uttagningsprov och ständigt ignorerar yttrande från behöriga institutioner för domarnas självstyre?

2.B

Om ovanstående fråga besvaras jakande och om domaren som handlägger detta mål har rimliga skäl att befara att han kommer missgynnas oberättigat på grund av sin dömande och administrativa verksamhet, ska nämnda princip tolkas på så sätt att en rättvis rättegång inte är säkerställd i detta mål?

3.A

Ska principen om rättsväsendets oberoende, som anges i artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i EU-domstolens rättspraxis, i förhållande till den situation som råder sedan den 1 september 2018, nämligen att de ungerska domarna enligt lag har lägre lön än åklagarna av motsvarande kategori, som har samma lönegrad och samma antal tjänsteår, till skillnad från den praxis som har följts under tidigare årtionden, och att domarnas löner, med tanke på den ekonomiska situationen i landet, i allmänhet inte står i samklang med vikten av den verksamhet som de utövar, särskilt med tanke på det godtyckliga systemet med bonusar som kan beviljas av överordnade, tolkas på så sätt att den beskrivna situationen inte är förenlig med nämnda princip?

3.B

Om ovanstående fråga besvaras jakande, ska nämnda princip om rättsväsendets oberoende tolkas på så sätt att en rättvis rättegång inte kan säkerställas under sådana omständigheter?

4.A

Ska artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) tokas så, att den utgör hinder för ett beslut i nationell rättspraxis genom vilket den högsta domstolsinstansen inom ramen för ett förfarande som syftar till att förenhetliga medlemsstatens rättspraxis kvalificerar ett beslut av en underinstans om att inleda ett förfarande för förhandsavgörande som rättsstridigt, dock utan att det påverkar de rättsliga verkningarna av beslutet i fråga?

4.B

Om fråga 4/A besvaras jakande, ska artikel 267 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) tolkas så, att den hänskjutande domstolen ska underlåta att beakta den högre domstolens motsatta beslut och de principiella ståndpunkter som antagits i syfte att förenhetliga nationell rätt?

4.C

Om fråga 4/A besvaras nekande, kan det straffrättsliga förfarande som har vilandeförklarats återupptas i ett sådant fall, trots att förfarandet för förhandsavgörande pågår?

5.

Ska – mot bakgrund av artikel 267 FEUF – principen om domstolarnas oavhängighet, vilken stadfästs i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt i EU-domstolens praxis, tolkas så, att den åsidosätts när ett disciplinärt förfarande inleds mot en domare av det skälet att han har inlett ett förfarande för förhandsavgörande?

1)

Är en rättslig tolkning och en nationell praxis, enligt vilka – när de materiella villkoren för avdragsrätten är uppfyllda – det inte är tillräckligt att förfoga över en faktura vars innehåll uppfyller kraven i artikel 226 i direktivet, utan den beskattningsbara personen för att få göra avdragsrätten gällande på grundval av den ifrågavarande fakturan, dessutom måste förfoga över ytterligare skriftlig bevisning, vilken inte bara ska uppfylla kraven i direktiv 2006/112 utan även ska iaktta redovisningsprinciperna i den nationella lagstiftningen och de särskilda bestämmelserna om kompletterande dokument, enligt vilka det krävs att var och en som ingår i transaktionskedjan på ett överensstämmande sätt ska minnas och redovisa varje detalj i den ekonomiska transaktion som bygger på dessa kompletterande dokument, förenliga med artiklarna 168 a och 178 a i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, jämförda med artiklarna 220 a och 226 i samma direktiv, samt med effektivitetsprincipen?

2)

Är en rättslig tolkning och en nationell praxis, enligt vilka var och en som deltar i en kedjetransaktion – oberoende av andra eventuella omständigheter, enbart på grund av att transaktionen har den karaktären – är skyldig att kontrollera de olika delarna av den transaktion som de har genomfört och utifrån denna kontroll dra slutsatser med avseende på den beskattningsbara person som befinner sig i ett annat led i kedjan, och varigenom den beskattningsbara personen kan nekas rätten att [göra avdrag för mervärdesskatt] med motiveringen att kedjans uppbyggnad, även om den inte är förbjuden enligt den nationella lagstiftningen, inte [rimligen] var motiverad i ekonomiskt hänseende, förenliga med bestämmelserna i direktiv 2006/112 om [avdrag för mervärdesskatt], principen om skatteneutralitet och effektivitetsprincipen? Är det i detta sammanhang, när det föreligger en kedjetransaktion, enbart direktiv 2006/112 och den nationella lagstiftningen om avdrag för mervärdesskatt i egenskap av materiella bestämmelser som preciserar de relevanta villkoren för att fastställa de faktiska omständigheterna som kan tillämpas, eller ska även redovisningsbestämmelserna i den berörda medlemsstaten, i egenskap av specialbestämmelser, tillämpas inom ramen för prövningen av de objektiva omständigheter som kan motivera att [avdragsrätten] nekas, när relevansen och beviskraften hos den bevisning som kan ligga till grund för nekad avdragsrätt ska fastställas och bedömas?

3)

Är en rättslig tolkning och en nationell praxis, enligt vilka en beskattningsbar person – som använder varor i samband med transaktioner som är skattepliktiga i den medlemsstat där de genomförs och som förfogar över en faktura i enlighet med direktiv 2006/112 – nekas rätten [att göra avdrag för mervärdesskatt] med motiveringen att denne inte känner till alla delar [av transaktionen] som genomförts av de som ingår i kedjan, eller med åberopande av omständigheter som är förknippade med de som ingår i kedjan i ett tidigare led än fakturautställaren och som den beskattningsbara personen inte kunde ha något inflytande över av skäl som inte kan tillskrivas denne, och [avdragsrätten] underkastas kravet att den beskattningsbara personen inom ramen för de åtgärder som det rimligen kan krävas att denne ska vidta, ska uppfylla en allmän kontrollskyldighet, inte bara innan avtalet ingås utan även medan det genomförs och därefter, förenliga med bestämmelserna i direktiv 2006/112 om [avdrag för mervärdesskatt], principen om skatteneutralitet och effektivitetsprincipen? Är den beskattningsbara personen i detta sammanhang skyldig att avstå från att utnyttja rätten att [göra avdrag för mervärdesskatt] när denne, med avseende på någon del av den ekonomiska transaktion som anges på fakturan, vid en tidpunkt efter att avtalet har ingåtts eller medan det genomförs eller efter att det har genomförts upptäcker oegentligheter eller får kännedom om en omständighet som får till följd att [avdragsrätten] nekas i enlighet med skattemyndighetens praxis?

4)

Är skattemyndigheten skyldig att precisera vad skatteundandragandet består i, med hänsyn till bestämmelserna i direktiv 2006/112 om [avdrag för mervärdesskatt] och effektivitetsprincipen? Är skattemyndighetens förfarande – enligt vilket brister och oegentligheter som inte har något rimligt orsakssamband med [avdragsrätten], som de som ingår i kedjan har gjort sig skyldiga till, anses utgöra bevis på skatteundandragandet, med motiveringen att den beskattningsbara personen kände till eller borde ha känt till skatteundandragandet – lämpligt mot bakgrund av att dessa brister och oegentligheter medförde att fakturans innehåll blev osannolikt? För det fallet att det föreligger ett skatteundandragande, motiverar detta att den beskattningsbara personen åläggs att utföra kontrollen med den omfattning, det djup och den ram som beskrivits ovan, eller går denna skyldighet utöver vad effektivitetsprincipen kräver?

5)

Är en sanktion som består i att rätten [att göra avdrag för mervärdesskatt] nekas och en skyldighet att betala ett skattetillägg som motsvarar 200 % av mellanskillnaden – när skattemyndigheten inte har åsamkats någon inkomstförlust som har direkt anknytning till den beskattningsbara personens [avdragsrätt] – proportionerlig? Kan någon av de omständigheter som avses i 170 § 1 tredje meningen i az adózás rendjéről szóló 2003. évi XCII. törvény (lag nr XCII från år 2003 om skatteförfarandet) (nedan kallad skatteförfarandelagen), anses föreligga när den beskattningsbara personen har tillhandahållit skattemyndigheten alla handlingar som denne har haft tillgång till och har inkluderat sina utfärdade fakturor i sin skattedeklaration?

6)

För det fallet att det till följd av svaren på tolkningsfrågorna kan fastställas att den tolkning av nationell lagstiftning som har tillämpats efter det mål som gav upphov till beslut av den 10 november 2016, Signum Alfa Sped (C-446/15, EU:C:2016:869) och den praxis som har utvecklats genom denna tolkning, inte är förenliga med bestämmelserna i direktiv 2006/112 om [avdrag för mervärdesskatt], samt med beaktande av att domstolen i första instans inte kan begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen i alla mål, kan de beskattningsbara personernas rätt att väcka skadeståndstalan i domstol anses säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna? Kan valet av formen på avgörandet i målet Signum Alfa Sped, tolkas som att det innebär att frågan redan hade reglerats i unionsrätten och klargjorts genom EU-domstolens praxis, och således var uppenbar, eller innebär detta att frågan inte till fullo hade besvarats och att det – mot bakgrund av att ett nytt förfarande inleddes – fortfarande var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen?

1)

Är det förenligt med de relevanta bestämmelserna [om avdrag för mervärdesskatt] i direktiv 2006/112 (1) och med principen om skatteneutralitet med en rättslig tolkning och en nationell praxis, enligt vilka skattemyndigheten kan avslå en ansökan om [avdrag för mervärdesskatt] med avseende på en ekonomisk transaktion mellan parterna, på grund av att myndigheten anser att formen för rättsförhållandet mellan parterna är bedräglig (entreprenadavtal) eftersom den medför rätt till avdrag och skattemyndigheten i stället enligt 1 § 7 [skatteförfarandelagen] kvalificerar den som en verksamhet (agentverksamhet) som inte ger rätt till avdrag, eftersom myndigheten anser att parternas agerande motsvarar skatteflykt med motiveringen att fakturamottagarens verksamhet inte nödvändigtvis behövde ha [den formen av näringsverksamhet], eftersom denne även hade kunnat bedriva verksamheten som agent? Som ett villkor för [avdragsrätt], har de beskattningsbara personerna i detta sammanhang en skattemässig skyldighet att välja den ekonomiska verksamhet som innebär en större skattebörda för dem, eller utgör det ett förfarandemissbruk om de inom ramen för utövandet av sin avtalsfrihet och för andra syften än skatterättsliga, väljer en avtalsform för den ekonomiska verksamhet som de bedriver tillsammans som även får en verkan som de själva inte har eftersträvat men som medför avdragsrätt?

2)

Är det förenligt med de relevanta bestämmelserna [om avdrag för mervärdesskatt] i direktiv 2006/112 och med principen om skatteneutralitet med en rättslig tolkning och en nationell praxis, enligt vilka skattemyndigheten kan neka en beskattningsbar person som vill utnyttja rätten [att dra av mervärdesskatt] och som uppfyller de materiella och formella villkoren [för avdragsrätt] samt har vidtagit de åtgärder som krävs innan avtalet ingicks, avdragsrätt med motiveringen att skattemyndigheten anser att skapandet av en kedja är onödigt i ekonomiskt hänseende och därmed utgör ett förfarandemissbruk, eftersom underleverantören trots att denne har förmåga att tillhandahålla tjänsterna, anlitar andra underleverantörer för att tillhandahålla dem av skäl som inte har att göra med den skattepliktiga händelsen och på grund av att den beskattningsbara person som vill utnyttja [avdragsrätten] vid den tidpunkt då denne åtog sig uppdraget visste att underleverantören, som i brist på personalresurser och materiella resurser, skulle tillhandahålla tjänsterna genom att använda sig av egna underleverantörer? Påverkas svaret av den omständigheten att den beskattningsbara personen eller dennes underleverantör i kedjan har inkluderat en underleverantör med vilken de har en direkt relation eller personlig eller organisatorisk anknytning (personlig kännedom, släktskap eller samma ägare)?

3)

För det fallet att den föregående frågan ska besvaras jakande: Är kravet på att de faktiska omständigheterna ska fastställas på grundval av objektiva kriterier uppfyllt om det, i ett förfarande där skattemyndigheten anser att det ekonomiska förhållandet mellan den beskattningsbara person som vill utnyttja sin [avdragsrätt] och dennes underleverantör är irrationellt och omotiverat, när skattemyndigheten enbart bygger sin bedömning på uppgifter som lämnats av en del av underleverantörens anställda och inte fastställer vad som kännetecknar den ekonomiska verksamhet som avtalet avser, de särskilda omständigheterna kring denna verksamhet eller det ekonomiska sammanhanget i fråga på grundval av objektiva kriterier, och utan att höra de chefer som har beslutanderätt hos den beskattningsbara personen eller hos de underleverantörsföretag som ingår i kedjan? Är det under dessa omständigheter relevant huruvida den beskattningsbara personen eller de som ingår i kedjan har förmåga att tillhandahålla tjänsterna och är det nödvändigt att låta en sakkunnig medverka i detta sammanhang?

4)

Är det förenligt med bestämmelserna i direktiv 2006/112 och med effektivitetsprincipen med en rättslig tolkning och en nationell praxis, enligt vilka – när de materiella villkoren för avdragsrätten är uppfyllda och de åtgärder som [rimligen] kan krävas har vidtagits – skattemyndigheten, på grundval av omständigheter som enligt EU-domstolens domar inte motiverar [att avdragsrätten nekas] och inte är objektiva, kan anse det styrkt att det skett ett skatteundandragande och avslå en ansökan [om avdragsrätt] enbart på grund av att dessa omständigheter sammantaget föreligger hos ett tillräckligt stort antal av de granskade aktörerna i den upptäckta kedjan?

1)

Är en praxis i en medlemsstat, enligt vilket begreppet ”personligt bagage”, som utgör ett delbegrepp vid leverans av varor till utländska resande som är undantagna från mervärdesskatt, anses vara identiskt med begreppet personliga tillhörigheter, som används i konventionen om tullättnader till förmån för turisttrafiken, antagen i New York den 4 juni 1954, och dess tilläggsprotokoll, och med begreppet ”bagage”, som definieras i artikel 1.5 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 vad gäller närmare regler avseende vissa bestämmelser i unionens tullkodex, förenlig med artikel 147 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet)?

2)

Om föregående fråga ska besvaras nekande, hur ska då begreppet ”personligt bagage” i artikel 147 i mervärdesskattedirektivet definieras, med beaktande av att det inte definieras i direktivet? Är en nationell praxis, enligt vilken skattemyndigheterna i en medlemsstat enbart beaktar ”ordens vanliga innebörd”, förenlig med bestämmelserna i unionsrätten?

3)

Ska artiklarna 146 och 147 i mervärdesskattedirektivet tolkas så att det, när en beskattningsbar person inte har rätt till undantag från skatteplikt för leveranser av varor till utländska resande enligt artikel 147 i direktivet, i förekommande fall ska prövas om undantaget för leveranser av varor för export enligt artikel 146 i samma direktiv är tillämpligt, även om de tullformaliteter som föreskrivs i unionens tullkodex och i de delegerade bestämmelserna inte har vidtagits?

4)

Om föregående fråga ska besvaras så att en transaktion får omfattas av undantaget från mervärdesskatt för export när undantaget för utländska resande inte är tillämpligt, kan då den rättsliga transaktionen betraktas som en leverans av varor för export som är undantagen från mervärdesskatt, trots att det strider mot kundens uttryckliga avsikt vid den tidpunkt då beställningen gjordes?

5)

För det fall att frågorna 3 och 4 ska besvaras jakande, är då – i ett sådant fall som det förevarande i vilket fakturautfärdaren vid tidpunkten för leveransen av varorna visste att de hade köpts i syfte att säljas vidare, men att den utländska köparen trots det ville föra ut dem ur territoriet enligt bestämmelserna för utländska resande, vilket innebär att fakturautfärdaren handlade i ond tro när denne utfärdade ansökningsblanketten för återbetalning av skatten enligt den ordningen och betalade tillbaka den övervältrade mervärdesskatten i enlighet med undantaget för utländska resande – en praxis i en medlemsstat enligt vilken skattemyndigheten nekar återbetalning av skatt som på ett felaktigt sätt har deklarerats och betalats för leveranser av varor till utländska resande, utan att dessa transaktioner har betecknats som leveranser av varor för export och utan att den erforderliga rättelsen har gjorts, trots att varorna obestridligen lämnade Ungern som resandes bagage, förenlig med artiklarna 146 och 147 i mervärdesskattedirektivet samt med principen om skatteneutralitet och proportionalitetsprincipen i unionsrätten?

1)

Ska artikel 90.1 i rådets direktiv 2006/112/EG (1) av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken ett läkemedelsföretag som enligt ett frivilligt avtal erlägger betalningar till det statliga sjukförsäkringsorganet som bygger på den omsättning som företaget erhållit för läkemedel och företaget således inte behåller hela ersättningen för dessa produkter, inte har rätt att i efterhand nedsätta beskattningsunderlaget enbart på grund av att betalningarna inte sker på ett sätt som fastställts på förhand i dess affärspolicy eller främst i marknadsföringssyfte?

2)

Om fråga 1 besvaras jakande: Ska artikel 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det för att beskattningsunderlaget ska kunna nedsättas i efterhand krävs en faktura utställd på den som har rätt till ersättning som visar att den transaktion som ger rätt till denna ersättning har ägt rum, när den transaktion som medger att beskattningsunderlaget nedsätts i efterhand är vederbörligen dokumenterad och kan kontrolleras i efterhand, delvis bygger på offentliga och officiella uppgifter samt möjliggör en riktig uppbörd av skatten?

1.

Ska artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU (1) (nedan kallat förfarandedirektivet), mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tolkas så, att en medlemsstat får garantera ett effektivt domstolsskydd även för det fall domstolarna i denna stat inte kan ändra beslut i asylförfaranden, utan endast kan upphäva dem och förordna att ärendet ska handläggas på nytt av den administrativa myndigheten?

2.

Ska artikel 47 i stadgan och artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU (nedan kallat förfarandedirektivet), ånyo mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, tolkas så, att en nationell lagstiftning är förenlig med dessa bestämmelser när det i denna lagstiftning föreskrivs en tvingande och enhetlig frist om totalt 60 dagar för domstolsförfaranden i asylärenden, oberoende av den berördes individuella situation och utan möjlighet att beakta vare sig de särskilda omständigheterna i målet eller möjliga bevissvårigheter?

1.

När ett erbjudande till allmänheten att teckna aktier riktar sig till både icke-professionella investerare och kvalificerade investerare och ett prospekt har utfärdats för de icke-professionella investerarna, omfattar då rätten att åberopa skadeståndsansvar beträffande prospektet båda typerna av investerare eller enbart de icke-professionella?

2.

För det fall svaret på den första frågan är att även kvalificerade investerare omfattas, kan en bedömning göras av i vilken utsträckning dessa fått kännedom om det emitterande bolagets ekonomiska situation på annat sätt än genom prospektet, på grundval av deras juridiska och kommersiella relationer med det emitterande bolaget (ingår bland dess aktieägare, i deras styrelse etc.)?

1.

Ska avtalet mellan Schweiziska edsförbundet och Europeiska gemenskapen om luftfart av den 21 juni 1999, (1) i dess lydelse enligt beslut nr 2/2010 av gemenskapens och Schweiz gemensamma luftfartskommitté av den 26 november 2010, (2) tolkas på sätt att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (3) enligt dess artikel 3.1 [b] gäller också för flygpassagerare som vid en flygning från ett tredjeland landar på en flygplats i Schweiz, för att därefter flyga till en medlemsstat?

2.

Om den första frågan besvaras jakande: Ska det förhållandet att förordning nr 261/2004 är tillämplig anses innebära, för domstolarna i en medlemsstat, att även EU-domstolens praxis om att passagerare på försenade flygningar kan jämställas med passagerare på inställda flygningar när det gäller tillämpningen av rätten till kompensation (domstolens dom av den 19 november 2009 i de förenade målen C-402/07 och C-432/07) (4) är tillämplig?

3.

Kan en passagerare anses ha rätt till kompensation enligt artikel 7 i förordning nr 261/2004 också när han eller hon på grund av en relativt obetydligt försenad ankomst inte hinner med en direkt anslutande flygförbindelse, och detta medför en försening på tre timmar eller mer på den slutliga bestämmelseorten, men de båda flygningarna utfördes av olika lufttrafikföretag och bokningsbekräftelsen utfärdades av en researrangör som ställt samman flygningarna för sina kunder?

1)

Kan tillhandahållande av audiovisuella medietjänster till abonnenterna via television i allmänhetens tjänst betraktas som tjänst som tillhandahålls mot ersättning i den mening som avses i artikel 2.1 c i direktiv 2006/112/ЕG] om den finansieras av staten i form av subventioner, varvid abonnenterna inte erlägger några avgifter för sändningen, eller utgör den inte en mot ersättning tillhandahållen tjänst i den mening som avses i denna bestämmelse och ligger inte inom tillämpningsområdet för detta direktiv?

2)

Ska man, om svaret är att de audiovisuella medietjänster som tillhandahålls abonnenterna via television i allmänhetens tjänst ligger inom tillämpningsområdet för artikel 2.1 c i direktiv 2006/112/Е[G], utgå från att det rör sig om leveranser som är undantagna från skatteplikt i den mening som avses i artikel 132.1 q i nämnda direktiv och är en nationell bestämmelse tillåten genom vilken televisionen i allmänhetens undantas från skatteplikt endast på grundval av de medel som erhålls från statsbudgeten, oberoende av om verksamheten också är av kommersiell karaktär?

3)

Är i enlighet med artikel 168 i direktiv 2006/112/ЕG (1) ett förfarande tillåtet, vilket gör rätten till avdrag för inköp avhängigt inte endast av användningen av inköpen (för beskattningsbar eller inte beskattningsbar verksamhet) utan också hur dessa inköp finansieras, det vill säga dels med egna intäkter (reklamtjänster m.m.), dels genom statlig subventionering, och ger full avdragsrätt endast för de inköp som finansieras genom egna intäkter och inte för inköp som finansieras genom de statliga subventionerna, varvid det krävs att dessa avgränsas?

4)

Utifrån ett antagande om att den verksamhet som bedrivs av televisionen i allmänhetens tjänst utgörs av beskattningsbara leveranser och leveranser som är undantagna från skatteplikt, vilken omfattning har då med tanke på den blandade finansieringen rätten till avdrag i fråga om dessa inköp och vilka kriterier ska tillämpas för att fastställa detta?

1.

Ska principerna om likabehandling och öppenhet i artikel 18.1 i direktiv 2014/24 (1) och bestämmelsen i artikel 49 i samma direktiv, jämförda med bilaga V, del C, punkt 7 och 10 a till direktivet tolkas så, att meddelandet om offentlig upphandling i ett mål som det vid den nationella domstolen ska innehålla en upplysning om uppskattad kvantitet och/eller uppskattat värde av de varor som ska tillhandahållas enligt ett upphandlat ramavtal?

Om frågan besvaras jakande ombeds domstolen även att klarlägga om nämnda bestämmelser då ska tolkas så, att upplysningarna ska anges för a) ramavtalet i dess helhet och/eller (b) för den ursprungliga upphandlande myndighet som har meddelat att den önskar av ingå ett avtal på grundval av upphandlingen (Region Nordjylland) och/eller c) för den ursprungliga upphandlande myndighet som har meddelat att den endast deltog på en option (Region Syddanmark).

2.

Ska principerna om likabehandling och öppenhet i artikel 18.1 i direktiv 2014/24 och bestämmelserna i artikel 33 och 49 i samma direktiv jämförda med bilaga V, del C, punkt 7 och 10 a till direktivet tolkas så, att det antingen i meddelandet om offentlig upphandling eller i upphandlingsvillkoren ska fastställas en maximal kvantitet och/eller maximalt värde av de varor som ska tillhandahållas enligt ett upphandlat ramavtal, med följd att ramavtalet inte längre har några verkningar när denna gräns har uppnåtts?

Om frågan besvaras jakande ombeds domstolen även att klarlägga om nämnda bestämmelser ska tolkas så, att denna maximala gräns då ska anges a) för ramavtalet i dess helhet och/eller b) för den ursprungliga upphandlande myndighet som har meddelat att den önskar att ingå ett avtal på grundval av upphandlingen (Region Nordjylland) och/eller c) för den ursprungliga upphandlande myndighet som har meddelat att den endast deltog på en option (Region Syddanmark).

Om fråga 1 och/eller fråga 2 besvaras jakande ombeds domstolen vidare att, i den utsträckning det är relevant enligt nämnda bestämmelser, besvara följande fråga:

3.

Ska artikel 2.1 d i direktiv 92/13 och artikel 33 och 49 i direktiv 2014/24, jämförda med bilaga V, del C, punkt 7 och 10 a till direktiv 2014/24 tolkas så, att villkoret om att den upphandlande enheten har tilldelat ett kontrakt utan föregående offentliggörande av ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning omfattar en situation som den föreliggande, där den upphandlande myndigheten har offentliggjort ett meddelande om offentlig upphandling i Europeiska unionens officiella tidning om det planerade ramavtalet, men

1)

Utgör en strejk hos flygpiloter som är anställda av ett lufttrafikföretag och som fordras för att utföra en flygning en ”extraordinär omständighet” enligt artikel 5 p. 3 i förordning 261/2004 (1), när strejken inte vidtas i anledning av en åtgärd som beslutats eller meddelats av lufttrafikföretaget, utan som varslas och lagenligt inleds av arbetstagarorganisationer som stridsåtgärd i avsikt att förmå lufttrafikföretaget att höja löner, ge förmåner eller ändra anställningsvillkoren för att efterkomma arbetstagarorganisationernas krav?

2)

Vilken betydelse, om någon, ska tillmätas skäligheten i arbetstagarorganisationernas krav och, särskilt, att kraven på löneförhöjningar är betydligt högre än de löneförhöjningar som generellt sett tillämpas på de relevanta nationella arbetsmarknaderna?

3)

Vilken betydelse, om någon, ska tillmätas omständigheten att lufttrafikföretaget, i syfte att undvika en strejk, godtar ett förlikningsförslag från ett nationellt organ med ansvar för att medla i arbetstvister medan arbetstagarorganisationerna inte gör det?

1)

Talan ogillas.

2)

WD ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Europeiska kommissionens beslut av den 7 juni 2018 att delvis eller helt neka Compañía de Tranvías de la Coruña, SA, tillgång till handlingar som har samband med det yttrande som kommissionen översände till Republiken Frankrike rörande giltigheten av avtalet om tunnelbanelinjer fram till år 2039 ska ogiltigförklaras i den del det delvis nekas tillgång till andra uppgifter än personuppgifter som finns i kommissionens skrivelse av den 25 oktober 2010 som skickades till de franska myndigheterna och i skrivelserna från kommissionens vice ordförande Siim Kallas av den 27 juli 2012 och den 5 juni 2013 som skickades till RAT.

2)

Talan ogillas i övrigt.

3)

Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en femtedel av de kostnader som uppkommit för Compañía de Tranvías de la Coruña.

4)

Compañía de Tranvías de la Coruña ska bära fyra femtedelar av sina rättegångskostnader.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Stada Arzneimittel AG ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Ungern ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Hickies, Inc. ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 15 oktober 2018 (ärende R 539/2018-4) ogiltigförklaras.

2)

EUIPO ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Dalasa Handelsgesellschaft mbH haft i förfarandet vid tribunalen.

3)

Charité – Universitätsmedizin Berlin, Gliedkörperschaft Öffentlichen Rechts ska bära sina egna rättegångskostnader i förfarandet vid tribunalen.

4)

Överklagandet ogillas i övrigt.

1)

Det beslut som meddelades av EUIPO:s fjärde överklagandenämnd den 15 oktober 2018 (ärende R 540/2018-4) ogiltigförklaras.

2)

EUIPO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Dalasa Handelsgesellschaft mbH under förfarandet vid tribunalen.

3)

Charité – Universitätsmedizin Berlin, Gliedkörperschaft Öffentlichen Rechts ska bära sina egna rättegångskostnader i förfarandet vid tribunalen.

4)

Talan ogillas i övrigt.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Anslutningsöverklagandet avvisas.

3)

Vad gäller överklagandet ska Globalia Corporación Empresarial, SA ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkommit för Touring Club Italiano med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden.

4)

Vad gäller anslutningsöverklagandet ska Touring Club Italiano bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Globalia Corporación Empresarial och EUIPO.

1)

Det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 13 december 2018 (ärende R 874/2018-2) ogiltigförklaras, i den del det uteslutits att det föreligger risk för förväxling vad gäller andra tjänster än tjänsterna ”översättning och tolkning”, som omfattas av klass 41 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

2)

Överklagandet ogillas i övrigt.

3)

Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Talan ogillas.

2)

Dominique Bilde ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europaparlamentets rättegångskostnader.

1)

Det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 11 februari 2019 (ärende R 1153/2018-4), ogiltigförklaras.

2)

EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Pierre Balmain ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Pierre Balmain ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan avvisas.

2)

Det saknas anledning att pröva Konungariket Spaniens interventionsansökan.

3)

Republiken Lettland ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen, med undantag för kostnaderna avseende interventionsansökan.

4)

Konungariket Spanien, Republiken Lettland och kommissionen ska var och en bära sina rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökan.

1)

Talan avvisas.

2)

Harry Shindler och de andra sökande vars namn anges i bilagan till detta beslut ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 14 mars 2019 om avslag på sökandens ansökan om tillträde till det interna uttagningsprovet COM/1/AD10/18 (AD10),

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, bestående i att ha nekat sökanden tillträde till det interna uttagningsprovet på grund av att han inte innehade den lägsta erforderliga lönegraden.

2.

Den andra grunden avser ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen och artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, bestående i att uppställa ett krav på lägsta lönegrad som inte påverkar tillfälligt anställda och tjänstemän på samma sätt.

3.

Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, bestående i att ovannämnda krav är tillämpligt på endast ett område, vilket utgör hinder för rekrytering på grundval av högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet med ett så brett deltagande som möjligt.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 14 mars 2019 om avslag på sökandens ansökan om tillträde till det interna uttagningsprovet COM/2/AD12/18,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, bestående i att ha nekat sökanden tillträde till det interna uttagningsprovet på grund av att han inte innehade den lägsta erforderliga lönegraden. Sökanden gör gällande att lägsta lönegrad inte är en rättvisande indikator på kompetens. Följaktligen utgör kravet på lägsta lönegrad ett hinder för att rekrytera kvalificerade och erfarna kandidater.

2.

Den andra grunden avser ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen och artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, bestående i att uppställa ett krav på lägsta lönegrad som inte påverkar tillfälligt anställda och tjänstemän på samma sätt.

3.

Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, bestående i att ovannämnda krav är tillämpligt på endast ett område, vilket utgör hinder för rekrytering på grundval av högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet med ett så brett deltagande som möjligt.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 5 december 2019 att tilldela bolaget andra platsen i inbjudan att lämna ansökningar TRA/EU19/2019: översättningstjänsten del 5 (översättning till engelska),

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta sökandens skada till följd av att denne gick miste om avtalet,

—

alternativt, förplikta Europaparlamentet att ersätta sökanden för förlust av möjlighet att tilldelas ett avtal,

—

förplikta Europaparlamentet att, även om denna ansökan avslås, ersätta sökandens rättsliga avgifter och andra omkostnader som uppkommit i samband med ansökan.

1.

Första grunden: otillräcklig motivering – underlåtelse att uppge skäl, åsidosättande av artikel 296 FEUF, bilaga 1 kapitel 1, allmänna bestämmelser, avsnitt 1, punkt 31 i finansförordningen (EU) 2018/1046 (1) och artikel 89 i den delegerade förordningen(EU) 2019/715, (2) åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel.

2.

Andra grunden: Uppenbart oriktig bedömning.

3.

Tredje grunden: Oklara bedömningskriterier – Användning av samma kriterium två gånger – Tilldelning av poäng för samma egenskaper i anbuden under två olika utvärderingskriterier.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 21.2 i bilaga I till finansförordningen (EU) 2018/1046 – Oriktig vikt vid tilldelningskriterierna.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av anbudsspecificeringen och artikel 175 i finansförordningen (EU) 2018/1046 i förhållande till stilleståndsperioden.

—

ta upp talan till sakprövning;

—

ogiltigförklara det angripna beslutet och, såvitt erforderligt, ogiltigförklara beslutet om avslag på klagomålet;

—

förplikta svaranden att betala 449 397,05 EUR som ersättning för den ekonomiska skada som sökanden åsamkats, jämte lagstadgad ränta till dess full betalning erlagts;

—

förplikta svaranden att betala 20 000 EUR som ersättning för den ideella skada som sökanden åsamkats, jämte lagstadgad ränta till dess full betalning erlagts, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 84 i anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska unionen:

2.

Andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och uppenbart felaktig bedömning

3.

Tredje grunden: Maktmissbruk.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1835 (1) i den utsträckning det undantar från unionsfinansiering vissa utgifter som uppkommit för Förenade kungarikets ackrediterade betalningsorgan enligt Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och enligt Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) på grund av angiven brist såvitt avser definitionen av aktiv jordbrukare – närstående företag, och

—

förplikta kommissionen att ersätta Förenade kungarikets rättegångskostnader.

—

För det första gjorde kommissionen en felaktig tolkning av lydelsen i artikel 9.2 a. Bestämmelsen utesluter inte betalning till en sökande enbart på grund av att vederbörande ingår i en större grupp av företag, där ett annat företag som ingår i gruppen bedriver icke godkänd verksamhet.

—

För det andra har sökanden hävdat att lydelsen i denna bestämmelse inte kan ha den mening som kommissionen har tillskrivit den. Vad gäller syntaxen, är det uppenbart att det som är förbjudet är att gruppen själv bedriver verksamheten i fråga. Detta villkor uppfylls inte om den som söker direktstöd är ett företag som (i sig och som sådant) uppfyller definitionen av jordbrukare i artikel 4.1 a, men som inte (i sig och som sådant) bedriver den relevanta verksamheten.

—

För det tredje stöds Förenade kungarikets tolkning av det faktum att formuleringen i artikel 9.2 a motsvarar definitionen i artikel 4.1 a av begreppet ”jordbrukare”. En ”jordbrukare” kan bestå av antingen (a) en enda (fysisk eller juridisk) person som bedriver jordbruksverksamhet eller (b) en grupp av sådana fysiska eller juridiska personer. I det senare fallet kommer den enda ”jordbrukaren” i den mening som avses i artikel 4.1 a att bestå av ett kollektiv av fysiska eller juridiska personer. Meningen bör inte läsas på så sätt att aspekten ”närstående enheter” införs i artikel 4.1 a, vilket innebär att en sådan betydelse inte bör ges artikel 9.2 a.

—

För det fjärde förefaller uttrycket ”grupp av fysiska eller juridiska personer” förekommer på andra ställen i förordningen, men kommissionen verkar inte konsekvent tolka det uttrycket i linje med sin tolkning av artikel 9.2 a. Förenade kungariket har hävdat att den aktuella meningen klart måste tolkas enhetligt i hela förordning nr 1307/13.

—

För det femte har Förenade kungariket hävdat att det finns ytterligare ett språkligt problem med kommissionens tolkning. Hänvisningen till ”fysisk” person i den aktuella meningen är överflödig. I själva verket skulle det räcka att bara hänvisa till ”grupper av juridiska personer”. En fysisk person kan aldrig ägas av en annan fysisk eller juridisk person, och de kan inte heller vara förknippade med någon annan sådan person på samma sätt som ett företag kan vara närstående till ett annat företag.

—

För det sjätte stödjer ändamålsenliga eller teleologiska överväganden Förenade kungarikets ståndpunkt och undergräver kommissionens resonemang. I skäl 10 anges nämligen att direktstöd inte bör beviljas ”fysiska eller juridiska personer om inte dessa personer kan visa att deras jordbruksverksamhet inte är marginell”. Detta angreppssätt överensstämmer helt med Storbritanniens tolkning av artikel 9.2 a och strider mot kommissionens tolkning.

—

Slutligen medges i artikel 9.2 c ett undantag från förbudet i artikel 9.2 a när den sökande (vare sig det är fråga om en enskild person eller en grupp) omfattas av punkterna a–c. Under förutsättning att den sökande kan bevisa att dess jordbruksverksamhet ”inte är obetydlig” omfattas vederbörande av punkt b. Det är därför uppenbart att lagstiftarens avsikt inte varit att som sådant utesluta direktstöd till fysiska eller juridiska personer som bedriver icke godkänd verksamhet.

—

pröva målet i sak och bifalla talan.

—

ogiltigförklara beslutet av den 21 mars 2019, med referensnummer Ares(2019)1889562 att återinplacera sökanden i lönegrad AD 8/5,

—

ogiltigförklara beslutet av den 21 oktober 2019, med referensnummer Ares (2019)6485832, som meddelades sökanden samma dag, i vilket anställningsmyndigheten avslog sökandens klagomål av den 21 juni 2019, referensnummer R/348/19, över det angripna beslutet,

—

fastställa att sökanden har rätt till ersättning för de förluster som följer av att sökanden inte befordrats och att vederbörande berövats rätten att kvarstå i tjänst och därvidlag förplikta kommissionen att betala en ersättning som preliminärt uppskattas till 300 000 (trehundra tusen) EUR, med förbehåll för att detta belopp kan höjas eller sänkas under målets handläggning, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med rättegångsreglerna för Europeiska unionens tribunsal.

1.

Första grunden avser åsidosättande av skyldigheten att uppfylla tribunalens domar enligt artikel 266 FEUF samt åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god tro. Sökanden har påpekat att kommissionen har medgett att den inte har återupprättat hans karriär, vilket den var skyldig att göra för att uppfylla dom av den 13 december 2018, CX mot kommissionen (T-743/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:937). Han har tillfogat att kommissionen inte har gjort någon ny prövning av hans situation och inte jämfört hans kvalifikationer med kvalifikationerna hos andra befordringsbara tjänstemän. Sökanden anser slutligen att nämnda dom från tribunalen, vilken ogiltigförklarade beslutet att säga upp sökanden, utgjorde en försäkran som gav honom en berättigad förväntan om att hans karriär skulle återupprättas av anställningsmyndigheten med god tro, lojalt och uppriktigt, och med iakttagande av tillämpliga regler och principer.

2.

Andra grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och om bristfällig motivering. Sökanden har härvidlag hävdat att den angripna skrivelsen inte innehåller någon motivering till varför han inplacerades i lönegrad AD 8/5. Sökanden anser att det är frågan om ett ”beslut som går honom emot” och inte ett ”rent bekräftande beslut”, eftersom skrivelsen genomför och delger sökanden ett beslut av kommissionen som går sökanden emot även om det var tyst och inte tidigare hade delgetts sökanden.

3.

Tredje grunden avser ett materiellt fel som består i en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och åsidosättande av de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 45 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och processuella fel. Sökanden anser att det ingenstans i tjänsteföreskrifterna stadgas att ett disciplinäret beslut om nedflyttning i lönegrad ex officio har företräde över ett senare beslut om befordran, när beslutens mottagare är samma tjänsteman och när befordran är en rättsakt som saknar villkor, varken uppskjutande eller upphävande, eller har någon begränsning i tid.. Kommissionen borde därför när den återupprättade sökandens karriär ha beaktat att han sedan den 1 januari 2010 hade varit inplacerad i lönegrad AD 10. Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen – efter att tribunalen ogiltigförklarade beslutet om uppsägning och till följd av hans återinsättning i tjänst och återupprättningen av hans karriär – var skyldig att återuppta befordringsförfarandet på den tidpunkt när detta förfarande suspenderades med tillämpning av genomgörandebestämmelserna till artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Slutligen anser sökanden att kommissionen var skyldig, för att lojalt och seriöst återupprätta karriären i god tro i överensstämmelse med principen om god förvaltningssed, detaljerat analysera samtliga omständigeter som möjliggör ett motiverat beslut vad beträffar den lönegrad som sökanden borde ha återinsatts i. Detta gjorde emellertid inte kommissionen och den hörde inte heller sökanden innan den fattade sitt beslut.

4.

Fjärde grunden avser ett åsidosättande av principen om lika möjligheter för likabehandling av tjänstemän och av principen om rätt till karriär. Sökanden har hävdat att principen om rätt till karriär, som utgör en särskild likabehandlingsprincip för tjänstemän, åsidosattes genom att administrationen under perioden den 1 januari 2010 – 1 maj 2019 åsidosatte såväl denna princip om rätt till karriär som artikel 5.5 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med bestämmelserna i bilaga I, punkt B och med bestämmelserna om befordran av tjänstemän i nämnda föreskrifter, vilka fastslår att sökanden borde ha befordrats till lönegrad AD 11 den 1 januari 2014 och därefter till lönegrad AD 12 den 1 januari 2018. Samma skäl leder dessutom till slutsatsen att det har skett ett åsidosättande av principen om lika möjligheter för och likabehandling av tjänstemän, eftersom sökanden inte behandlades på samma sätt som andra tjänstemän.

—

ogiltigförklara beslut C(2019) 5187 final av den 18 juli 2019 i vilken kommissionen förklarade fusionen i mål M.8864 – Vodafone/Certain Liberty Global Assets förenlig med den inre marknaden och EES-avtalet, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och åsidosatt motiveringsskyldigheten och sin omsorgsskyldighet genom att förneka att det skulle föreligga väsentliga hinder för en effektiv konkurrens på marknaden för ”överföring av tv-signaler till detaljistledet i flerfamiljshus” med avseende på

2.

Andra grunden avser att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och åsidosatt motiveringsskyldigheten och sin omsorgsplikt genom att förneka att det skulle föreligga väsentliga hinder för en effektiv konkurreens på marknaden för ”överföring av tv-signaler till under i småhus” med avseende på antagandet att deltafarna i fusionen varken är direkta eller potentiella konkurrenter.

3.

Tredje grunden avser att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och åsidosatt artikel 2 och 8 i rådets förordning nr 139/2004 (1) vid avgränsningen av marknaden och vid bedömningen av den konkurrenemässiga verkan av utbudet av produkter med flera användningsmöjligheter, inbegripet utbudet av fastnätskommunikation i kombination med mobilkommunikation (utbud av fastnät/mobil”).

4.

Fjärde grunden avser att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och åsidosatt artikel 2 och 8 i förordning nr 139/2004, sin motiveringsskyldighet och sin omsorgsskyldighet vid bedömningen av och genom att anta att det förelugger tillgång till bredband i grossistledet eller vid lämnande av anbud.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C (2019) 5187 final av den 18 juli 2019 i ärende M.8864 – Vodafone/Certain Liberty Global Assets, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen har åsidosatt artikel 2.2 och 2.3 i EG:s koncentrationsförordning (1) genom att godkänna en transaktion som resulterar i att den sammanslagna enheten får en dominerande ställning och att den effektiva konkurrensen på den tyska marknaden för försäljning till kunder av överföring av Tv-signaler till flerbostadshus i detaljistledet påtagligt hämmas. Kommissionens slutsats att parterna varken var faktiska (direkt/indirekt) eller potentiella konkurrenter före transaktionen och att transaktionen inte skulle komma att leda till en påtaglig försämring av konkurrensvillkoren är behäftad med en uppenbart oriktig bedömning. Kommissionen underlät att beakta de negativa följderna av att den sammanslagna enheten har ett överlägset marknadsinflytande på grossistmarknaden för tillhandahållande och förvärv av tv-kanaler och på marknaden för överföring av tv-signaler i grossistledet inom marknaden för flerbostadshus.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann att den effektiva konkurrensen på marknaden för enbostadshus inte påtagligt hämmas, i synnerhet eftersom detta grundas på påståendet att det inte fanns något betydande konkurrensförhållande mellan parterna före transaktionen. Transaktionen resulterar i en dominerande ställning som medför att den effektiva konkurrensen på marknaden för enbostadshus, vilken endast omfattar kabel- och IP-tv, påtagligt hämmas.

3.

Tredje grunden: Kommissionens slutsats att den sammanslagna enheten kan och har för avsikt att skada Tele Columbus och andra leverantörer av Tv-signaler i detaljistledet som är beroende av överföring av tv-signaler via en mellanhand, det vill säga i förevarande fall den sammanslagna enheten är behäftad med felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning.

4.

Fjärde grunden: Kommissionens bedömning av de negativa verkningarna av transaktionen på grossistmarknaderna för tv är ofullständig och uppenbart felaktig. Det var i synnerhet felaktigt av kommissionen att finna att den sammanslagna enheten inte skulle ha för avsikt att hindra den sammanslagna enhetens konkurrenter från att få tillgång till innehåll och att ett sådant hinder inte skulle få betydande negativa verkningar för nedströmsmarknaderna i detaljistledet för överföring av Tv-signaler till flerbostadshus och enbostadshus. Kommissionen underlät även att bedöma den sammanslagna enhetens kapacitet och förmåga att, till skada för konsumenterna, skada konkurrenter i senare led genom att på annat sätt än genom fullständig utestängning (delvis utestängning) försämra deras tillgång till Tv-innehåll, inklusive digitala funktioner (till exempel omedelbar omstart, paus osv).

5.

Femte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att transaktionen, med de ändringar som följer av Vodafones åtaganden, inte leder till att den effektiva konkurrensen på grossistmarknaderna för tv påtagligt hämmas. Eftersom åtagandena inte uppfyller kraven i kommissionens tillkännagivande om korrigerande åtgärder och inte räckte för att transaktionen inte påtagligt ska hämma den effektiva konkurrensen på dessa och andra marknader åsidosätter kommissonens beslut om godkännande, i vilket dessa åtaganden accepteras, artikel 2.3 i koncentrationsförordningen.

—

delvis ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta klagandens rättegångskostnader för förevarande förfarande, inklusive de kostnader som uppkommit under förfarandet vid EUIPO.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

delvis ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta klagandens rättegångskostnader i förevarande förfarande, inklusive kostnaderna inför EUIPO.

—

Åsidosättande av 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning nr 207/2009.

—

delvis ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO och motparten vid överklagandenämnden att ersätta rättegångskostnaderna i detta förfarande, inbegripet dem inför EUIPO.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C82019) 5187 final av den 18 juli 2019 (M.8864 – Vodafone/Certain Liberty Global Assets), och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och ett förfarandefel vid undersökningen av om det förelåg ett väsentligt hinder för en effektiv konkurrens som följd av icke-koordinerade horisontella verkningar på den tyska ”marknaden för överföring av kabeltv-signaler till hushåll i flerfamiljshus” (nedan kallad MDU-marknaden).

2.

Andra grunden avser en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning vid undersökningen av om det förelåg ett väsentligt hinder för en effektiv konkurrens som följd av icke-koordinerade horisontella verkningar på den tyska ”marknaden för överföring av tv-signaler till hushåll i småhus(kunder i småhus)”.

3.

Tredje grunden avser on uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och ett förfarandefel vid bedömningen av om det förelåg ett väsentligt hinder för en effektiv konkurrens som följd av icke-koordinerade vertikala verkningar på den tyska marknaden för signaldistribution och den därmed förbundna MDU-marknaden i Tyskland.

4.

Fjärde grunden avser en felaktig skönsmässig bedömning vid undersökningen av om det förelåg ett väsentligt hinder för en effektiv konkurrens som följd av icke-koordinerade horisontella verkningar på den så kallade input-marknaden i Tyskland.

5.

Femte grunden avser en uppenbart felaktig skönsmässig bedömning och ett förfarandefel vid undersökningen av utfästelser, eftersom kommissionen godtog utfästelser som på förhand inte var – strukturellt – ägnade att kompensera för de betydande konkurrensbegränsningar som följde av fusionen.