—

upphäva den dom som tribunalen meddelade den 6 december 2018 i mål T-665/17,

—

i första hand, slutligt avgöra målet avseende artikel 8.1 b i förordning (EU) 2017/1001 (1) eller i andra hand, återförvisa målet till tribunalen, och

—

förplikta EUIPO och eventuella intervenienter i detta överklagande att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för klaganden för detta förfarande och förfarandet vid tribunalen i mål T-665/17.

1.

åsidosatte artikel 8.1 b i förordning 2017/1001, och

2.

underlät att motivera skälen till att det äldre varumärke som intervenienten åberopade (nedan kallat det äldre varumärket) hade förhöjd särskiljningsförmåga avseende ”finansiella tjänster, monetära tjänster, bankrörelse”, och/eller

3.

tolkade omständigheterna felaktigt både vid bedömningen av det äldre varumärket och det omstridda varumärket och när den fastställde att det äldre varumärket hade förhöjd särskiljningsförmåga.

1.

tribunalen beaktade att det äldre varumärket var känt när den i det första steget bedömde huruvida varumärkena liknade varandra och när den gjorde en helhetsbedömning av risken för förväxling, vilket var felaktigt och resulterade i en otillåten ”dubbelräkning”.

2.

tribunalen behandlade både det äldre varumärket och det omstridda varumärket som om de huvudsakligen var ordmärken och beaktade inte att de var figurmärken, vilket negativt påverkade bedömningen både av den visuella och den fonetiska likheten mellan de aktuella varumärkena och den betydelse som skulle tillmätas vart och ett av dem,

3.

tribunalen gjorde flera fel när den angav tjänsterna i klass 36, för vilka den fann att det äldre varumärket var känt och således hade särskiljningsförmåga, och

4.

tribunalen underlät att göra en riktig helhetsbedömning av risken för förväxling mellan det äldre varumärket och det omstridda varumärket, både som en följd av ovannämnda fel och som en följd av att tribunalen inte beaktade andra viktiga omständigheter.

1.

upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal (fjärde avdelningen) den 4 december 2018 i mål T-560/16 i dess helhet,

2.

besluta i enlighet med klagandens yrkanden i nämnda förfarande, och således

upphäva det beslut som meddelades av EUIPO (dåvarande harmoniseringskontoret) den 2 oktober 2014, genom vilket klaganden omplacerades från avdelningen för internationellt samarbete och rättsliga frågor till operativa avdelningen,

i andra hand: efter upphävande av ovan nämnda dom återförvisa målet till tribunalen, och

3 förplikta EUIPO att ersätta samtliga rättegångskostnader, såväl de kostnader som uppkommit vid Europeiska unionens tribunal som de kostnader som föranleds av överklagandet till Europeiska unionens domstol.

1)

Ska artikel 1.2 i direktiv 2008/118 (1) tolkas så att den utgör hinder för en skatt som IVPEE, som formellt sett är en direkt skatt men som med hänsyn till dess verkliga karaktär i själva verket är en indirekt skatt som inte har något särskilt ändamål utan enbart syftar till att få in skatteintäkter, och att dess kvalificering i den nationella rätten inte kan ges företräde framför tolkningen av unionsrätten, vilket styrs av den rättsliga regleringens syften och bygger på skattens objektiva kännetecken?

2)

Har IVPEE, trots att den betecknas som en miljöskatt, i huvudsak ett skattemässigt syfte genom att den tas ut på elproduktion och inmatning av el till elnätet på samma sätt oberoende av dess intensitet eller miljöpåverkan, med åsidosättande av artiklarna 1, 3.1, 3.2 och 3.3 a, den sistnämnda jämförd med artikel 2 k, i direktiv 2009/28/EG (2)?

3)

Ska principen om fri konkurrens och främjande av energi från förnybara energikällor tolkas så att den utgör hinder för IVPEE, genom att denna skatt behandlar energi från icke-förnybara källor och energi från förnybara källor lika i skattemässigt hänseende, vilket innebär att den sistnämnda energin diskrimineras och att det stödsystem som föreskrivs i artikel 2 k och motsvarande bestämmelser i direktiv 2009/28/EG åsidosätts?

4)

Utgör principen om fri konkurrens och artiklarna 32, 33 och 34 (KAPITEL VIII, ORGANISATION AV TILLTRÄDE TILL SYSTEMET) i direktiv 2009/72/EG (3) hinder för IVPEE, genom att den anses medge en positiv särbehandling av icke-inhemska elproducenter, till men för de spanska producenterna, och därmed snedvrider den inre marknaden för el och tillträde till nätet?

1)

Ska artikel 56 FEUF samt Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG (2) tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som föreskriver mycket höga böter för överträdelser av formella förpliktelser vid gränsöverskridande utstationering av arbetstagare, såsom underlåtelse att bevara lönebesked eller göra en anmälan till den centrala koordinationsmyndigheten, det vill säga höga minimiböter som utgår kumulativt för respektive berörd arbetstagare?

2)

För det fall den första frågan inte besvaras jakande:

Ska artikel 56 TEUF samt direktiv 96/71/EG och direktiv 2014/67/EU då tolkas så, att de utgör hinder för att påföra kumulativa böter utan absoluta maximigränser för överträdelser av formella förpliktelser vid gränsöverskridande utstationering av arbetstagare?

1)

Ska artiklarna 7, 8 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eventuellt jämförda med artikel 47 i nämnda stadga, tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats nationella lagstiftning som inom ramen för förfarandet för utbyte av upplysningar på begäran, som införts för att bland annat genomföra rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/99/EEG (1), innebär att den tredje part som innehar upplysningarna inte i något fall kan överklaga, inbegripet via domstol, ett beslut där den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ålägger denna tredje part att inkomma med upplysningar till myndigheten, i syfte att efterkomma en begäran om utbyte av upplysningar från en annan medlemsstat?

2)

Om svaret på den första frågan är jakande: Ska artikel 1.1 och artikel 5 i direktiv 2011/16, i förekommande fall med beaktande av utvecklingen av tolkningen av artikel 26 i OECD:s modellavtal för skatter, tolkas så, att en begäran om utbyte av upplysningar, tillsammans med ett beslut om föreläggande som antagits av den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten, uppfyller kriteriet ”kan antas vara relevant” om den begärande medlemsstaten anger den berörda skattebetalarens identitet, den tidsperiod som omfattas av undersökningen i den begärande medlemsstaten och identiteten för innehavaren av upplysningarna i fråga, samtidigt som den begärande medlemsstaten begär upplysningar om avtal och tillhörande fakturor och betalningar vilka inte preciseras men som avgränsas av de kriterier som avser, för det första, att avtalen har ingåtts av den som innehar de identifierade upplysningarna, för det andra, att avtalen är tillämpliga under de beskattningsår som omfattas av den undersökning som myndigheterna i den begärande staten genomför, och, för det tredje, att avtalen har en koppling till den berörda skattebetalaren?

1.

Ska artiklarna 7, 8 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eventuellt jämförda med artikel 47 i nämnda stadga, tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats nationella lagstiftning som inom ramen för förfarandet för utbyte av upplysningar på begäran, som införts för att bland annat genomföra rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/99/EEG (1), innebär att den tredje part som innehar upplysningarna inte i något fall kan överklaga, inbegripet via domstol, ett beslut där den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ålägger denna tredje part att inkomma med upplysningar till myndigheten, i syfte att efterkomma en begäran om utbyte av upplysningar från en annan medlemsstat?

2.

Om svaret på den första frågan är jakande: Ska artikel 1.1 och artikel 5 i direktiv 2011/16, i förekommande fall med beaktande av utvecklingen av tolkningen av artikel 26 i OECD:s modellavtal för skatter, tolkas så, att en begäran om utbyte av upplysningar, tillsammans med ett beslut om föreläggande som antagits av den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten, uppfyller kriteriet ”kan antas vara relevant” om den begärande medlemsstaten anger den berörda skattebetalarens identitet, den tidsperiod som omfattas av undersökningen i den begärande medlemsstaten och identiteten för innehavaren av upplysningarna i fråga, samtidigt som den begärande medlemsstaten begär upplysningar om bankkonton och finansiella tillgångar vilka inte preciseras men som avgränsas av de kriterier som avser, för det första, att de finns hos den som innehar de identifierade upplysningarna, för det andra, de beskattningsår som omfattas av den undersökning som myndigheterna i den begärande staten genomför, och, för det tredje, att avtalen har en koppling till den berörda skattebetalaren?

—

Sökanden yrkar att domstolen ska fastställa att Republiken Cypern har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3, 4, 10 och 15 i direktiv 91/271/EEG (1) om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse samt bilaga I till detta direktiv

—

genom att inte säkerställa att det finns ledningsnät i 31 tätorter (Aradíppou, Ýpsonas, Dáli, Varoklini, Derýneia, Sotira, Xylofagou, Pervolia, Kolossi, Pólis Chrysochous, Livádia, Dhromolaxia, Pera Chorio-Nisou, Liopétri, Avgórou, Paliometocho, Kíti, Frénaros, Ormideia, Kokkinotrimithiá, Trachóni, Episkopi, Xylotymbou, Páno Polemídia, Pyla, Lýmpia, Parekklisha, Kakopetria, Achna, Meneou och Pyrgos), såsom föreskrivs i artikel 3 i direktiv [91/271/EEG] samt punkt A i bilaga I till detta direktiv, och

genom att inte säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse i dessa tätorter som leds in i ledningsnätet före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening, såsom föreskrivs i artiklarna 4, 10 och 15 i direktiv [91/271/EEG] och i punkterna B och D i bilagan till detta direktiv,

och att domstolen ska

—

förplikta Republiken Cypern att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Eftersom det inte finns ett integrerat och ändamålsenligt ledningsnät har Republiken Cypern inte iakttagit tidsfristen den 31 december 2012 som slås fast i direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, (såsom denna förlängts i fördraget om Republiken Cyperns anslutning till Europeiska unionen), vad gäller ihopsamling (artikel 3) och, följaktligen, vad gäller den sekundära behandlingen av avloppsvatten (artikel 4), och vad gäller infrastruktur och övervakningen av denna behandling (artiklarna 10 och 15), i 4 tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter.

2.

Eftersom det inte finns ett integrerat och ändamålsenligt ledningsnät har Republiken Cypern inte iakttagit tidsfristen den 31 december 2012 som slås fast i direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (såsom denna förlängts i fördraget om Republiken Cyperns anslutning till Europeiska unionen), vad gäller ihopsamling (artikel 3) och, följaktligen, vad gäller den sekundära behandlingen av avloppsvatten (artikel 4), och vad gäller infrastruktur och övervakningen av denna behandling (artiklarna 10 och 15), i 27 tätorter med mellan 2 000 och 10 000 personekvivalenter.

1)

Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan samt effektivitetsprincipen åtminstone när det gäller en nationell rättsordning, i vilken det i författningen föreskrivs en grundläggande rätt till fördelning av mål enligt på förhand fastställda allmänna regler i syfte att säkerställa domstolarnas oberoende och opartiskhet, tolkas så, att lagstiftaren är skyldig att säkerställa att denna grundläggande garanti är effektiv och inte enbart teoretisk?

2)

Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan samt effektivitetsprincipen åtminstone när det gäller en nationell rättsordning, i vilken det i författningen föreskrivs en grundläggande rätt till fördelning av mål enligt på förhand fastställda allmänna regler i syfte att säkerställa domstolarnas oberoende och opartiskhet, tolkas så, att en domare som hyser tvivel 1) huruvida den interna fördelningen av mål är lagenlig, respektive 2) huruvida ett beslut genom vilket den interna fördelningen av mål genomförs är lagenligt, vilket direkt påverkar denna domares tjänstgöring (särskilt beslut om tilldelning av mål), måste kunna inge ett rättsmedel (vilket framför allt inte får medföra någon finansiell belastning för domaren) till en annan domstol som har full behörighet att pröva huruvida den rättsakt som betecknats som lagstridig är lagenlig?

Om denna fråga besvaras nekande: Finns det andra villkor som lagstiftaren ska garantera, genom vilka säkerställs att det är möjligt för en domare att säkra ett lagenligt iakttagande av de lagstadgade (särskilt domstolsinterna) villkoren för fördelning av mål som berör denne?

3)

Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan samt effektivitetsprincipen åtminstone när det gäller en nationell rättsordning, i vilken det i författningen föreskrivs en grundläggande rätt till fördelning av mål enligt på förhand fastställda allmänna regler i syfte att säkerställa domstolarnas oberoende och opartiskhet, tolkas så att en part i ett mål som hyser tvivel 1) huruvida en bestämmelse angående den interna fördelningen av mål som har prejudicerande verkan på avgörandet av dennes förfarande är lagenlig, respektive 2) huruvida tilldelningen av detta mål till en viss domare är lagenlig, redan innan målet har avgjorts måste kunna inge ett rättsmedel (som inte medför någon orimlig finansiell belastning) till en annan domstol som har full behörighet att pröva huruvida den rättsakt som betecknats som lagstridig är lagenlig?

Om denna fråga besvaras nekande: Finns det andra villkor som lagstiftaren ska garantera för att säkerställa att det är möjligt för en part att säkra ett lagenligt iakttagande av sin grundläggande rätt till en behörig domstol redan innan målet har avgjorts?

4)

Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan samt effektivitetsprincipen åtminstone när det gäller en nationell rättsordning, i vilken det i författningen föreskrivs en grundläggande rätt till fördelning av mål enligt på förhand fastställda allmänna regler i syfte att säkerställa domstolarnas oberoende och opartiskhet, tolkas så att den interna fördelningen av mål och dokumentationen av inkommande akter är så öppen och begripligt utformad att en domare eller en part utan särskilda insatser kan kontrollera huruvida villkoren för den interna tilldelningen av mål har iakttagits vid den konkreta tilldelningen av mål till en domare eller till en viss domarpanel?

Om denna fråga besvaras nekande: Finns det andra villkor som lagstiftaren ska garantera för att säkerställa att det är möjligt för en domare eller en part att erhålla kännedom om huruvida tilldelningen av ett visst mål är lagenlig?

5)

Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan samt effektivitetsprincipen åtminstone när det gäller en nationell rättsordning, i vilken det i författningen föreskrivs en grundläggande rätt till fördelning av mål enligt på förhand fastställda allmänna regler i syfte att säkerställa domstolarnas oberoende och opartiskhet, tolkas så att parterna och domaren i ett mål utan egna särskilda insatser ska kunna förstå innehållet i bestämmelserna om tilldelning av mål samt på detta sätt kunna kontrollera huruvida tilldelningen av målet till en domare eller till en viss domarpanel är lagenlig?

Om denna fråga besvaras nekande: Finns det andra villkor som lagstiftaren ska garantera för att säkerställa att det är möjligt för en domare eller en part att erhålla kännedom om huruvida tilldelningen av ett visst mål är lagenlig?

6)

Vilka skyldigheten har en domare att vidta handlingar mot bakgrund av dennes unionsrättsliga skyldighet att beakta de unionsrättsliga krav som uppställs på förfarandet som åläggs att utföra en handling som strider mot unionsrätten och parternas rättigheter genom en rättsakt som denne inte kan bestrida (vid domstol eller utanför domstol)?

—

återförvisa målet till tribunalen för ny prövning mot bakgrund av det som fastställts av EU-domstolen,

—

fastställa att följande sker senast den 12 april 2019 (eller ett annat datum som kan omfattas av den perioden som avses i artikel 50 FEUF),

—

fastställa att parterna har rätt att vända sig till tribunalen för vidare vägledning i den mån det är lämpligt, och

—

förplikta kommissionen att ersätta klagandens rättegångskostnader.

—

fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF, genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att följa domstolens dom av den 23 april 2015 i mål C-149/14, kommissionen/Republiken Grekland (1),

—

förplikta Republiken Grekland att erlägga den föreslagna sanktionsavgiften, som uppgår till 23 753,25 euro för varje dags försening av genomförandet av domen i målet C-149/14, räknat från den dag då domen i nämnda mål avkunnades till den dag då domen i samma mål genomförs,

—

förplikta Republiken Grekland att erlägga ett schablonbelopp per dag som uppgår till 2 639,25 euro från den dag då domen i mål C-149/14 avkunnades till den dag då domen i förevarande mål avkunnas eller till den dag då domen i mål C-149/14 genomförs, om det sker vid en tidigare tidpunkt och, förutsatt att ovannämnda belopp inte är högre än detta, förplikta samma medlemsstat att erlägga ett lägsta schablonbelopp på 1 310 000 euro,

—

förplikta Republiken Grekland att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Enligt artikel 260.1 FEUF är Republiken Grekland skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att följa domstolens dom i mål C-149/14. Republiken Grekland har emellertid underlåtit att vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa domslutet i domen i nämnda mål. Republiken Grekland har inte infört några åtgärdsprogram med avseende på känsliga områden som kännetecknas av förekomsten av ytvatten och grundvatten som förorenats av nitrater från jordbruket. Kommissionen har således beslutat att väcka talan vid domstolen.

2.

Kommissionen yrkar genom sin talan att domstolen ska förplikta Republiken Grekland att erlägga ett schablonbelopp per dag som uppgår till 2 639,25 euro och en sanktionsavgift per dag som uppgår till 23 753,25 euro. Schablonbeloppet och sanktionsavgiften har beräknats med beaktande av åsidosättandets omfattning och varaktighet samt av att de ska ha avskräckande verkan i förhållande till medlemsstatens ekonomiska kapacitet.

—

fastställa att Republiken Tjeckien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (1) av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda genom att inte säkerställa att energicertifikat anslås i byggnader som har en total användbar golvyta på över 500 m2 och som ofta besöks av allmänheten och för vilka ett energicertifikat utfärdats enligt artikel 12.1 i det direktivet, och

—

förplikta Republiken Tjeckien att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Enligt artikel 13.2 i direktiv 2010/31/EU ska energicertifikatet visas på en framträdande plats som är klart synlig för allmänheten om en total användbar golvyta på över 500 m2 i en byggnad, för vilken ett energicertifikat har utfärdats i enlighet med artikel 12.1, ofta besöks av allmänheten.

2.

Tjeckisk rätt (artikel 7a i lag nr 406/2000 om energibesparingar (zákon č. 406/2000 Sb., o hospodaření energií), i dess ändrade lydelse) innehåller emellertid endast en skyldighet att anslå energicertifikatet för byggnader som används av en offentlig myndighet. Tjeckisk rätt innehåller således inte någon skyldighet att anslå energicertifikatet i fall där byggnaderna används av enheter som inte är offentliga myndigheter men ofta besöks av allmänheten. Den nödvändiga lagstiftningen är för närvarande endast under utarbetande.

3.

Republiken Tjeckien har således inte säkerställt att energicertifikat anslås i byggnader som har en total användbar golvyta på över 500 m2 och som ofta besöks av allmänheten och för vilka ett energicertifikat utfärdats enligt artikel 12.1 i direktivet och har följaktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.2 i direktivet.

1)

Är artikel 56 och följande artiklar i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) tillämpliga på nationell lagstiftning (en tvingande rättsakt med allmän giltighet i form av ett kommunalt dekret) som förbjuder en viss tjänst i en del av en kommun, endast av det skälet att vissa av en tjänsteleverantörs kunder som påverkas av nämnda lagstiftning kan komma från eller faktiskt kommer från en annan medlemsstat i unionen?

För det fall att denna fråga ska besvaras jakande: Är blotta påståendet att det kan finnas kunder från en annan medlemsstat tillräckligt för att artikel 56 FEUF ska vara tillämplig, eller är tjänsteleverantören skyldig att styrka att denne faktiskt har tillhandhållit tjänster till kunder som kommer från andra medlemsstater?

2)

Har det någon betydelse för svaret på den första frågan att:

—

upphäva den dom som tribunalen (sjunde avdelningen, utökad sammansättning) meddelade den 14 februari 2019 i de förenade målen T-131/16 och T-263/16, Belgien och Magnetrol International mot kommissionen, EU:T:2019:91, i den del det däri fastställdes att i kommissionens beslut (EU) 2016/1699 (1) av den 11 januari 2016 om den statliga stödordning för skattelättnader vid överskjutande vinst SA.37667 (2015/C) (f.d. 2015/NN) som Belgien har genomfört, klassificerades systemet för ”överskjutande vinst” felaktigt som en stödordning i den mening som avses i artikel 1 d i förordning 2015/1589 (2),

—

återförvisa målet till tribunalen för förnyad handläggning av de yrkanden som inte har prövats,

—

besluta att frågan om rättegångskostnader avseende förfarandet i första instans och överklagandet ska anstå.

—

ta upp överklagandet till sakprövning och bifalla detsamma, och

—

följaktligen upphäva dom av den 28 februari 2019 (T-414/16),

—

ogiltigförklara beslut (Gusp) 2016/850 av den 27 maj 2016 (1) och därpå följande genomförandeåtgärder såvitt dessa avser klaganden, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

—

ta upp överklagandet till sakprövning och bifalla detsamma, och

—

följaktligen upphäva dom av den 28 februari 2019 (T-415/16),

—

ogiltigförklara beslut (Gusp) 2016/850 av den 27 maj 2016 (1) och därpå följande genomförandeåtgärder såvitt dessa avser klaganden, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

—

ta upp överklagandet till sakprövning och bifalla detsamma, och

—

följaktligen upphäva dom av den 28 februari 2019 (T-440/16),

—

ogiltigförklara beslut (Gusp) 2016/850 av den 27 maj 2016 (1) och därpå följande genomförandeåtgärder såvitt dessa avser klaganden, och

—

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

—

fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 170 och 171 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (1) och enligt artikel 5 i Rådets direktiv 2008/9/EG av den 12 februari 2008 om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 2006/112/EG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten men i en annan medlemsstat (2) genom att systematiskt vägra att förelägga den som inte har lämnat fullständiga uppgifter i en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt att komplettera med dessa uppgifter utan i stället omedelbart avslår återbetalningsansökan i dessa fall, när sådana uppgifter kan lämnas först efter det att fristen löpt ut den 30 september, och

—

förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden — Åsidosättande av principen om mervärdesskattens neutralitet

Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt den i artiklarna 170 och 171 i direktiv 2006/112 och artikel 5 i direktiv 2008/9 stadgade principen om mervärdesskattens neutralitet, enligt vilken man vid förvärv av varor och mottagande av tjänster ska reglera den ingående mervärdesskatten till förmån för den beskattningsbara personen.

Enligt principen om mervärdesskattens neutralitet ska varje anspråk på återbetalning bifallas, om de materiella kraven är uppfyllda. Om det råder tvivel om huruvida de materiella återbetalningsförutsättningarna är uppfyllda kan ansökningar om återbetalning enligt artikel 5 jämförd med artikel 21.1 första meningen i direktiv 2008/9 endast avslås för det fall att återbetalningsstaten har begärt ytterligare upplysningar enligt artikel 20 i nämnda direktiv utan att sådana har lämnats.

2.

Andra grunden — Åsidosättande av principen att anspråk på återbetalning av mervärdesskatt ska ges ändamålsenlig verkan

Den av Förbundsrepubliken Tyskland förordade tolkningen av artikel 20.1 i direktiv 2008/9 hindrar ett ändamålsenligt utövande av rätten till återbetalning av mervärdesskatt för beskattningsbara personer som inte är etablerade i återbetalningsstaten. De tyska skattemyndigheternas praxis begränsar därigenom dessa beskattningsbara personers rättigheter enligt artiklarna 170 och 171 i direktiv 2006/112 och artikel 5 i direktiv 2008/9.

Den ändamålsenliga verkan av direktiven 2006/112 och 2008/9 kräver att materiellt korrekta anspråk på återbetalning av mervärdesskatt bifalles, för att så långt möjligt följa principen om skattens neutralitet. Bestämmelserna syftar till att man vid förvärv av varor och mottagande av tjänster helt ska reglera den ingående mervärdesskatten vilket vid gränsöverskridande transaktioner leder till att alla beskattningsbara personer får samma konkurrensförutsättningar. Därvid ska alla lämpliga förvaltningsåtgärder vidtas som föreskrivs i direktivet och som leder till att anspråk å återbetalning av mervärdesskatt kan bifallas.

3.

Tredje grunden — Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Förbundsrepubliken Tysklands systematiska vägran att begära in ytterligare upplysningar och handlingar enligt artikel 20.1 i direktiv 2008/9 strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar. Efter att ha erhållit en bekräftelse på att ansökan om återbetalning har tagits emot har varje beskattningsbar person en berättigad förväntan på att ansökan kommer att handläggas i enlighet med bestämmelserna i det direktivet. Om så inte sker, åsidosätts vederbörandes förväntan på lagenlig handläggning.

1)

Europaparlamentets beslut av den 26 januari 2016 om att avslå QH:s ansökan om bistånd, i dess lydelse enligt beslut av den 12 juli 2016, ogiltigförklaras.

2)

Talan ogillas i övrigt.

3)

Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Talan ogillas.

2)

Konungariket Spanien ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

Scor SE ska bära sina rättegångskostnader, samt ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen och Caisse centrale de réassurance (CCR), inklusive kostnaderna för begäran om konfidentiell behandling.

3)

Republiken Frankrike ska bära sina rättegångskostnader, inkluisve kostnaderna för begäran om konfidentiell behandling.

1)

Talan ogillas.

2)

Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

1)

Det beslut som meddelats av avräkningskontoret i Luxemburg för det gemensamma sjukförsäkringssystemet för Europeiska unionen, såsom det framgår av betalningssammanställning nr 244 av den 25 januari 2017, om att Francis Wattiau ska bära en kostnad på 843,01 euro som motsvarar 15 procent av vårdfakturan av den 30 maj 2016, ogiltigförklaras.

2)

Europaparlamentet ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Francis Wattiaus rättegångskostnader.

3)

Association des seniors de la fonction publique européenne (SFPE) ska bära sina egna rättegångskostnader.

1)

Det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 15 december 2017 ogiltigförklaras.

2)

Överklagandet ogillas i övrigt.

3)

EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Målen T-152/18 — T-155/18 förenas med avseende på donen.

2)

De beslut som meddelades den 20 december 2017 av fjärde överklagandenämnden vid Europeiska immaterialrättsmyndigheten (EUIPO) (ärendena R 1319/2017-4, R 1321/2017-4, R 1322/2017/4 och R 1323/2017-4) ogiltigförklaras.

3)

EUIPO och Solgar Holdings ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta hälften av de rättegångskostnader som åsamkats Sona Nutrition Ltd.

1)

Talan ogillas.

2)

Steeve Briois ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europaparlamentets rättegångskostnader.

1)

Talan ogillas.

2)

Walter Mauritsch ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan ogillas.

2)

WP ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Det beslut som meddelades av femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 28 mars 2018 (ärende R 1326/2017–5) ogiltigförklaras.

2)

EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Överklagandet ogillas.

2)

Victor Lupu ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Promeco NV ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO).

3)

Aerts NV ska bära sina rättegångskostnader.

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Engel GmbH och F. Engel K/S ska bära sina rättegångskostnader och Engel GmbH ska ersätta de kostnader som har uppkommit för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO).

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Dermatest Gesellschaft für allergologische Forschung u. Vertrieb von Körperpflegemitteln mbH ska ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Talan avvisas.

2)

Rumänien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

1)

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

2)

Beslut om rättegångskostnader anstår.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet samt upprätthålla varumärket 49/2018-1 and R 85/2018-1 som lagligen registrerades den 5 maj 2016 för alla dessa varor och tjänster och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av 8.1 b i förordning nr 2017/1001.

—

Avsaknad av bevis för oförenlighet med allmännintresset.

—

fastställa att svaranden, sedan den 18 december 2018, vilket är den dag då den andra formella underrättelsen delgavs sökanden på elektronisk väg, genom att agera passivt har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att delge sökanden, i dennes egenskap av klagande, ett beslut i förfarandet avseende statligt stöd SA.48706 (RVV Rostocker Versorgungs- und Verkehrs-Holding GmbH och Nordwasser GmbH), varigenom det prelimära granskningsförfarandet avslutas, det vill säga ett beslut att inleda eller inte inleda ett formellt granskningsförfarande, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, samt

—

i andra hand och i förebyggande syfte, förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, om denne slutar att agera passivt efter att talan väckts.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

1.

Första grunden: Felaktig tolkning av artikel 150 i förordning (EU) nr 1308/2013, beträffande fastställandet av den kvalificerade majoritet som berörs av den föreslagna regleringen av utbudet.

2.

Andra grunden: Felaktig tolkning av artikel 150 i förordning (EU) nr 1308/2013, beträffande behovet av att fastställa materiella kriterier för obalanser på marknaden i syfte att vidta tillfälliga åtgärder för att reglera utbudet och beträffande behovet av en tillräcklig motivering av detta.

3.

Tredje grunden: Felaktig tolkning av artikel 150 i förordning (EU) nr 1308/2013, beträffande förbudet mot diskriminerande planer för reglering av utbudet.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013, och

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) som Tyskland har genomfört för baslastkonsumenter enligt punkt 19 i Stromnetzentgeltverordnung (nedan StromNEV), samt

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) som Tyskland har genomfört för baslastkonsumenter enligt punkt 19 i Stromnetzentgeltverordnung (nedan StromNEV), samt

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

i första hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) för åren 2012 och 2013,

—

i andra hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) för åren 2012 och 2013 gentemot sökanden,

—

i tredje hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent, för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 15 procent och för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar återbetalning av mer än 10 procent av offentliggjorda nätavgifter, och

—

i fjärde hand ogiltigförklara beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) gentemot sökanden, såvitt det för baslastkonsumenter med minst årsanvändningstimmar förordnar om återbetalning av mer än 20 procent av offentliggjorda nätavgifter, samt

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive ombuds- och resekostnader.

1.

Felaktig bedömning i det att det ansågs vara fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

Inom ramen för den första grunden görs det gällande att svaranden vid sin bedömning av den aktuella befrielsen från att betala nätavgifter gjorde fel då den fann att statliga medel hade tagits i anspråk för denna befrielse.

Dessutom lämnade svaranden vid sin bedömning av rekvisitet ”selektivitet” en felaktig och ofullständig definition av referenssystemet.

Vidare görs det gällande att svaranden — i det att det lämnats en ofullständig definition av referenssystemet — åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.

2.

Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

Inom ramen för den andra grunden görs det gällande att svarandens beslut endast förordnar om återbetalningsskyldighet för baslastkonsumenter som under åren 2012 och 2013 helt befriats från nätavgifter. Detta innebär att dessa baslastkonsumenter kommer att behandlas på ett annat sätt och missgynnas på ett omotiverat sätt i förhållande till de baslastkonsumenter som under samma tidsperiod kommit i åtnjutande av schablonmässigt fastställda nätavgiftsnedsättningar och som inte blivit föremål för någon återbetalningsskyldighet.

Dessutom görs det gällande att svaranden — med avseende på denna särbehandling — har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 263 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna särbehandling kan dessutom anses åsidosätta det i artikel 32.1 i direktiv 2009/72/EG (1) föreskrivna diskrimineringsförbudet.

3.

Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Inom ramen för den tredje grunden görs det gällande att sökanden — mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet — haft berättigade förväntningar på att få behålla de särskilt beviljade nätavgifterna.

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut om stödordning SA.34045 (2013c) (f.d. 2012/NN) av den 28 maj 2018 (delgivet med nr C(2018) ) (EUT L 14, 2019, s. 1) som Tyskland har genomfört för baslastkonsumenter enligt punkt 19 i Stromnetzentgeltverordnung, samt

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta kostnaderna för förfarandet vid tribunalen och överklagandenämnden, inklusive de nödvändiga kostnaderna för klaganden i båda förfarandena.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c och 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/67 av den 16 januari 2019, (1) och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Sökandena gör i första hand gällande att det förhållandet att begreppet EU-producenter har begränsats till att endast omfatta de producenter som producerar den likadana produkten eller direkt konkurrerande produkter som produceras genom att använda råvaror (paddyris) som producerats i Europeiska unionen åsidosätter artikel 22.1 och artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 978/2012 av den 25 oktober 2012. (2) Sökandena gör i andra hand gällande att svarandens tillvägagångssätt har åsidosatt artikel 22.2 i förordning nr 978/2012.

2.

Andra grunden: Svaranden har genom att använda sig av felaktiga eller oriktiga uppgifter eller uppgifter som inte specifikt relaterar till den likadana produkten, underlåtit att på ett riktigt sätt bedöma de ”allvarliga störningar[na]” i strid med artikel 23 i förordning nr 978/2012. Detta gjorde det omöjligt att på ett riktigt sätt bedöma huruvida villkoren i artikel 22.1 i förordning (EU) nr 978/2012 var uppfyllda vad gäller den likadana produkten, såsom den definieras i artikel 22.2 i förordning nr 978/2012.

3.

Tredje grunden: Svaranden jämförde de kambodjanska importpriserna och Europeiska unionens importpriser på ett sätt som åsidosatte artikel 22.1 och artikel 23 i förordning nr 978/2012.

4.

Fjärde grunden: Svarandens bedömning av orsakssambandet åsidosätter artikel 22.1 i förordning nr 978/2012, eftersom de allvarliga störningarna för EU-industrin inte i tillräcklig mån var en direkt följd av de kambodjanska importvolymerna och priserna. Förordning 2019/67 åsidosätter även artikel 22.1 i förordning nr 978/2012 i den mån den omfattar en kumulativ bedömning.

5.

Femte grunden: Svaranden underlät att lämna ut flera av de viktigaste omständigheterna eller övervägandena eller uppgifter som låg till grund för sådana viktiga omständigheter eller överväganden i strid med artikel 17.1, 17.2, 17.3 och 17.4 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1083/2013 av den 28 augusti 2013, (3) artikel 38 i förordning nr 978/2012 och sökandenas rätt till försvar.

6.

Sjätte grunden: Akten är i stora delar bristfällig och innehåller inte viktiga informationsdelar. Detta innebär ett åsidosättande av artikel 14 i kommissionens delegerade förordning nr 1083/2013, artikel 38 i förordning nr 978/2012 och sökandenas rätt till försvar.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets beslut P8_TA-PROV(2019)0137 av den 12 mars 2019 angående begäran om upphävande av sökandens immunitet 2018/2267(IMM), genom vilket sökandens immunitet upphävts och

—

förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 83, 2010, s. 266), artikel 5.1 och 5.5 i Europaparlamentets arbetsordning (EUT L 44, 2005, s.1) och meddelanden till ledamöterna nr 11/2003 och 11/2016.

2.

Andra grunden: Förfarandemissbruk, bestående i åsidosättande av artikel 43 i meddelande till ledamöterna nr 11/2016, genom att det syfte som ligger till grund för förfarandena är att skada sökandens politiska verksamhet, vilket utgör ett fall av fumus persecutionis, det vill säga en tillräckligt allvarlig och konkret misstanke om att förfarandet har inletts för att skada ledamotens politiska verksamhet, mot sökanden.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av de grundläggande unionsrättsliga principerna om ”ne bis in idem”och ”una via electa” samt förfarandemissbruk och maktmissbruk.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut i ärende M.8900 — Wieland/Aurubis Rolled Products/Schwermetall av den 5 februari 2019,

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att felaktigt grunda det angripna beslutet på det så kallade högre marknadssegmentet i stället för på den relevanta marknaden för valsad koppar såsom kommissionen själv definierat den.

2.

Andra grunden: Kommissionen gav ingen definition av det så kallade högre marknadssegmentet och avgränsade inte heller detta begrepp, vilket otvivelaktigt låg till grund för dess bedömning. Kommissionens tillvägagångssätt är uppenbart felaktigt och spekulativt.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning i flera avseenden genom att komma fram till slutsatser som strider emot dess egna konstateranden i beslutet om godkännande i ärende M.8909 — KME/MKM.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen tillämpade en teori som den inte har tillämpat tidigare och som inte är hållbar, rörande skada sui generis som på ett felaktigt sätt kopplar ihop horisontell och icke-horisontell verkan och blandar ihop de tydliga och rigorösa anvisningarna i riktlinjerna för koncentrationer.

5.

Femte grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig konkurrensmässig bedömning avseende de farhågor den hyste vad gäller de horisontella verkningarna och underlät att undersöka uppenbara omständigheter när den fastställde konkurrenssituationen på den relevanta marknaden.

6.

Sjätte grunden: Kommissionens bedömning vad gäller konsumenternas möjlighet att byta leverantör är uppenbart oriktig.

7.

Sjunde grunden: Kommissionen har påstått att priserna kommer att stiga till följd av operationen utan att lägga fram några bevis för detta.

8.

Åttonde grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning i flera avseenden vad gäller övergången från delad till egen kontroll av Schwermetall. I synnerhet underlät kommissionen att vidta nödvändiga utredningsåtgärder.

9.

Nionde grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av sökandens åtaganden.

10.

Tionde grunden: Kommissionens hantering av åtagandeproceduren och undersökningen av marknadens aktörer var inte i överensstämmelse med principen om god förvaltning.

11.

Elfte grunden: Kommissionen åsidosatte väsentliga formföreskrifter och principen om god förvaltning. Den vägrade låta marknadens aktörer uttala sig om de två första åtagandena och inledde undersökningen på marknaden för sent i förfarandet.

—

i första hand, ogiltigförklara rådets beslut som återfinns i en skrivelse till sökanden av den 12 februari 2019 att inte bevilja full tillgång till handling ST 13593 2018 INIT (rättsutlåtande från rådets juridiska avdelning av den 25 oktober 2018) enligt artikel 4.2 och 4.3 i förordning 1049/2001 (1),

—

i andra hand, förplikta rådet att bevilja en mer omfattande delvis tillgång till handling ST 13593 2018 INIT enligt artikel 4.6 i förordning 1049/2001, och

—

förplikta rådet att ersätta sökandens rättegångskostnader, inklusive eventuella intervenienters kostnader.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning och felaktig tillämpning av artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning 1049/2001.

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning och felaktig tillämpning av artikel 4.3 första stycket i förordning 1049/2001.

3.

Tredje grunden: Sökanden yrkar i andra hand, för det fall att rätten skulle finna att de undantag som görs gällande skulle vara tillämpliga på den begärda handlingen, att rådet har åsidosatt artikel 4.6 i förordning 1049/2001, eftersom rådet uppenbart har underlåtit att uppfylla skyldigheten att bevilja (riktig och erforderlig) delvis tillgång till den begärda handlingen såsom det borde ha gjort enligt nämnda artikel 4.6, genom att inte lämna ut någon del av det avsnitt som avser den rättsliga bedömningen.

—

ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 18 maj 2018 att säga upp sökandens kontrakt,

—

om nödvändigt ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 4 januari 2019 att avslå sökandens klagomål av den 16 augusti 2018, som delgavs den 9 januari 2019,

—

förplikta svaranden att ersätta sökanden för den ideella skada denne lidit till följd av svarandens fel, vilken kan uppskattas till 50 000 euro, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och av de förfaranderegler som gäller vid uppsägning av kontraktet i fråga.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna, och i samband med detta åsidosättande av rätten att få sin sak handlagd opartiskt och rättvist, samt åsidosättande av skyldigheten att iaktta tillbörlig aktsamhet och uppenbart oriktig bedömning.

—

fastställa att artikel 1 i rådets genomförandeförordning (EU) 2019/85 av den 21 januari 2019 (1) och artikel 1 i rådets genomförandebeslut (Gusp) 2019/87 av den 21 januari 2019 (2) inte ska tillämpas på sökanden,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning 2019/85 och rådets genomförandebeslut 2019/87 i den del dessa avser sökanden,

—

fastställa att sökandens namn ska raderas från bilagan (vid nr 266 i denna) i rådets genomförandeförordning 2019/85 och från bilagan (vid nr 266 i denna) i rådets genomförandebeslut 2019/87, samt

—

förplikta svaranden att bära rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Svaranden har angett en bristfällig motivering som saknar grund för att inkludera sökandens namn.

2.

Andra grunden: Upptagandet av sökandens namn bygger på en uppenbart felaktig bedömning av relevanta omständigheter, i den mån svaranden har underlåtit att anföra någon bevisning för de omständigheter som anförts till stöd eller som skulle kunna stödja motveringen av vidtagna åtgärder eller i den mån svaranden har dragit orimliga slutsatser till följd av dessa omständigheter.

3.

Tredje grunden: Upptagandet av sökandens namn har skett i strid med dennes rätt till försvar.

4.

Fjärde grunden: Upptagandet av sökandens namn har skett i strid med dennes rätt till egendom och fri handel samt proportionalitetsprincipen.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 12 februari 2019 med referensen Ares(2019)856949 om uteslutning av IMAGINA MEDIA AUDIOVISUAL SL från upphandlingsförfaranden och förfaranden för beviljande av bidrag som regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) (1) i den del kommissionen uteslöt Imagina/dpa- konsortiet eller förkastade dess anbud,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 9 april 2019 med referensen Ares(2019)2494476 i den del det ska anses att beslutet innebär att konsortiet utesluts från anbudsförfarandet med referensen PO/2018-05/A4, eller att dess anbud förkastades,

—

ogiltigförklara de rättsakter varigenom kommissionen tilldelar kontrakten eller låter en annan aktör än Imagina/dpa- konsortiet sköta den audiovisuella bevakningen av EU-evenemang, med avseende på delarna I, III och VI enligt beskrivningen i anbudsinfordran,

—

förplikta kommissionen att ersätta den skada som den åsamkat konsortiet genom att hindra detta från att fullgöra kontrakten avseende delarna I, III och VI, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktigt bedömning genom att inte medge att uteslutningen av Imagina Media Audiovisual SL — en av konsortiets medlemmar — inte påverkar konsortiets fullgörande av kontraktet vad gäller delarna I, III och VI. Inte heller har uteslutningen av Imagina Media Audiovisual SL någon inverkan på de beslut genom vilka kommissionen tilldelade konsortiet kontrakten.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att tillämpa upphandlingsdokumenten felaktigt. Som en följd härav krävde kommissionen inte att konsortiet ersatte Imagina Media Audiovisual SL med en annan enhet som skulle ingå i konsortiet, såsom krävdes enligt upphandlingsdokumenten.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att tillämpa artikel 136.9 i förordning 2018/1046 felaktigt. Som en följd härav krävde inte utanordnaren att konsortiet ersatte Imagina Media Audiovisual SL med en annan enhet som skulle ingå i konsortiet, såsom krävdes enligt förordning 2018/1046.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen åsidosatte konsortiets rätt till ett effektivt rättsmedel och principen om god förvaltning. Kommissionen grundade oriktigt sitt beslut att utesluta konsortiet från upphandlingen med referensen PO/2018-05/A4 på beslutet av den 12 februari 2019 med referensen Ares(2019) 856949 eller skrivelsen med referensen Ares(2019) 2494476.

5.

Femte grunden: Kommissionen åsidosatte konsortiets rätt till ett effektivt rättsmedel, motiveringsskyldigheten och principen om god förvaltning. Kommissionen begick förfarandefel och tilldelade rättsstridigt kontrakten avseende delarna I, III och VI i upphandlingen med nummer PO/2018-05/A4 till en annan anbudsgivare än konsortiet.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen åsamkade konsortiet skada genom sitt rättsstridiga agerande vilket har lett till att konsortiet inte kan fullgöra kontrakten avseende delarna I, III och VI i upphandlingen med nummer PO/2018-05/A4.

—

ogiltigförklara kommissionens beslut Ares(2019)856949, i vilket kommissionen beslutade om uteslutning av sökanden under två år och registrerade sökanden i systemet för tidig upptäckt och uteslutning (1),

—

förplikta kommissionen att ersätta sökanden den skada den åsamkats genom det angripna beslutet,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte göra en egen utredning eller bedömning utan endast förlita sig på uppgifter från Förenta staternas justitieministerium och genom att tolka dessa uppgifter felaktigt. Som en följd härav har kommissionen gjort en felaktig bedömning och åsidosatt omsorgsplikten.

2.

Andra grunden: Kommissionen gjorde fel när den uteslöt sökanden och åsidosatte därigenom artikel 136.1 c i förordning 2018/1046 och sökandens rätt till försvar genom att inte klart ange vad som utgör ett allvarligt fel i yrkesutövningen. Därutöver begick kommissionen fel genom att hävda att sökanden även är utesluten från pågående upphandlingar, eftersom detta inte framgår av det angripna beslutets artikeldel. Det var fel att utesluta sökanden i en upphandling som avses audiovisuell bevakning av EU-frågor på grund av ageranden som rör marknadsförings- och medierättigheter inom området sport, eftersom det rör sig om olika marknader som inte påverkar varandra, varför sökandens tillförlitlighet vad gäller kontrakt med Europeiska unionens kan styrkas. Det var likaså fel av kommissionen att besluta om uteslutning av sökanden eftersom den inte hade tillräckliga bevis för att anta det angripna beslutet och det inte anges i det avtal om avstående från rättsliga åtgärder som sökanden ingått med Förenta staternas justitieministerium att sökanden eller sökandens verkställande direktör är skyldiga.

3.

Tredje grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att besluta att uteslutningen skulle vara proportionerlig på så sätt som avses i artikel 136.3 i förordning 2018/1046 och därigenom underlät att beakta frånvaron av inverkan på unionens finansiella intressen och anseende samt den tid som förflutit sedan det påtalade agerandet.

4.

Fjärde grunden: Kommissionen beslutade felaktigt att de korrigerande åtgärder som sökanden vidtagit är provisoriska och otillräckliga mot bakgrund av artikel 136.6 jämförd med artikel 136.7 i förordning 2018/1046.

5.

Femte grunden: Kommissionen åsidosatte den grundläggande likabehandlingsprincipen genom att särbehandla sökanden i förhållande till andra anbudsgivare som hade ingått avtal om avstående från rättsliga åtgärder med Förenta staternas justitieministerium.

6.

Sjätte grunden: Kommissionen vållade sökanden skada genom att på ett rättsstridigt sätt besluta om uteslutning av sökanden från upphandlingsförfaranden och förfaranden för beviljande av bidrag som regleras av förordning 2018/1046.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandena vid tribunalen och EUIPO:s överklagandenämnd inklusive klagandens nödvändiga kostnader i båda förfarandena.

—

Genom att avslå ansökan om skydd för varumärket i fråga åsidosatte överklagandenämnden artikel 7.1 b, 7.1.c och 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det beslut som AHCC vid Europeiska utrikestjänsten fattade den 15 juni 2018 om att sökanden inte uppfyller samtliga anställningsvillkor enligt artikel 82 RAA och inte kan anställas som kontraktsanställd 3b vid Europeiska utrikestjänsten,

—

ogiltigförklara det beslut som AHCC vid Europeiska utrikestjänsten fattade den 14 januari 2019 om avslag på sökandens klagomål av den 14 september 2018,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att utge skadestånd till sökanden, uppskattad till 36 992,52 euro, motsvarande ett års lön för ett kontrakt AC FG II med den löneskala som var i kraft från den 1 november 2017, med förbehåll för precisering under förfarandet.

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att beräkna förlusten i pensionsavseende på grund av att han inte anställdes,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att utge skadestånd till sökanden med 15 000 euro som ersättning för ideell skada till följd av att hans värdighet och yrkesanseende lidit skada,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att utge skadestånd till sökanden med 15 000 euro som ersättning för ideell skada till följd av att hans hälsa och personliga jämvikt lidit skada,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att utge skadestånd till sökanden med 15 000 euro som ersättning för ideell skada till följd av att Europeiska utrikestjänsten åsidosatt förordning nr 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att utge skadestånd till sökanden med 10 000 euro som ersättning för ideell skada till följd av att tystnadsplikten inte iakttagits och att personliga uppgifter i sökandens medicinska handlingar var konfidentiella,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att utge skadestånd till sökanden med 15 000 euro som ersättning för ideell skada till följd av att sökanden utsatts för förtal och/eller ärekränkning,

—

förplikta Europeiska utrikestjänsten att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: åsidosättande av artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och artiklarna 82 och 82 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, proportionalitetsprincipen och den kontradiktoriska principen, rätten till god rättskipning och omsorg icke-diskrimineringsprincipen och rätten till opartisk och rättvis behandling samt förbud mot mobbning.

2.

Andra grunden: åsidosättande av Europaparlamentets och rådets förordning nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1) och artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna avseende förfarandet vid annulleringsenheten och andra överklagandenämnden vid EUIPO.

—

Åsidosättande av artikel 53.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 94.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara ECB:s beslut av den 14 februari 2019 att utföra inspektion på plats hos PNB Banka AS och dess koncernföretag,

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: ECB var inte den behöriga tillsynsmyndigheten med avseende på PNB Banka AS vid tidpunkten för beslutet att utföra inspektionen på plats.

2.

Andra grunden: Det överklagade beslutet var inte ”nödvändigt” i den mening som avses i artikel 12 i SSM-förordningen. (1)

3.

Tredje grunden: ECB har inte vederbörligen utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 12.1 i SSM-förordningen.

4.

Fjärde grunden: ECB har åsidosatt proportionalitetsprincipen.

5.

Femte grunden: ECB har åsidosatt sökandenas rätt att bli hörda.

6.

Sjätte grunden: ECB har åsidosatt sin skyldighet att noggrant och opartiskt undersöka och utvärdera alla relevanta aspekter av det enskilda fallet.

7.

Sjunde grunden: ECB har åsidosatt skyldigheten att lämna en tillräcklig motivering för sitt beslut.

8.

Åttonde grunden: ECB har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

9.

Nionde grunden: ECB har åsidosatt likabehandlingsprincipen och har agerat på ett diskriminerande sätt gentemot sökandena.

10.

Tredje grunden: ECB har åsidosatt artikel 19 och skäl 75 i SSM-förordningen och gjort sig skyldig till maktmissbruk.

—

Ogiltigförklara det angripna beslutet, fattat av tillsättningsmyndigheten, vars innehåll framgår av ett e-postmeddelande av den 20 september 2018 från chefen för administrativa avdelningen, och tillsättningsmyndighetens underförstådda beslut att avslå sökandens klagomål. EASO ska följaktligen vidta nödvändiga åtgärder för att följa tribunalens avgörande enligt artikel 266 FEUF med retroaktiv verkan.

—

Förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader som uppstått för sökanden.

1.

Första grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

2.

Andra grunden: Avsaknad av motivering och därmed åsidosättande av en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

3.

Tredje grunden: Bristande motivering av det angripna beslutet vilket även innehåller ett materiellt fel.

4.

Fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning på så sätt att beslutet inte beaktar tjänstens intresse och administrationens omsorgsplikt i förhållande till sina anställda.

—

Fastställa att tribunalens dom (femte avdelningen) av den november 2017 i mål T-140/15 tillämpats felaktigt,

—

ändra det överklagade beslutet, upphäva växtsortsmyndighetens beslut NN010 av den 23 september 2013 och godkänna klagandens ifrågasättande av giltigheten av växtsortsmyndigheten nr EU 15118 av den 28 augusti 20112,

—

ogiltigförklara växtsortsmyndigheten nr EU 15118,

—

förplikta svaranden att ersätta klagandens rättegångskostnader enligt artikel 87 i tribunalens rättegångsregler, inklusive eventuella intervenienters rättegångskostnader.

—

Åsidosättande av principen om rättssäkerhet och berättigade förväntningar.

—

Åsidosättande av skyldighet och déni de justice.

—

ogiltigförklara kommissionens avslagsbeslut på sökandens klagomål (ärende SA.53105 — Påstått stöd till Eurobank Ergasias genom försäljning av Piraeus Bank Bulgaria), i vart fall i den mån det avser underlåtelsen att uppfylla omstruktureringsåtagandena i ärende SA.43364 och ärende SA.43363, och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Kommissionens beslut åsidosatte väsentliga formföreskrifter och åsidosatte följande:

2.

Andra grunden: Det var felaktigt av kommissionen att finna att (i) åtagandena i ärende SA.43364 avseende det statliga stöd som mottagits av Piraeus Bank och (ii) åtagandena i ärende SA.43363 avseende det statliga stöd som mottagits av Eurobank Ergasias inte var tillämliga i tiden (ratione temporis), eftersom försäljningen av Piraeus Bank Bulgaria kommer att avslutas efter den 21 december 2018.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att bära sina rättegångskostnader och att ersätta klagandens rättegångskostnader.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 59.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2072017/1001.

—

Åsidosättande av artikel 59.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2072017/1001.

—

fastställa att sökandebolaget inte är skyldigt att till Europeiska kommissionen betala de belopp som denna krävt genom debetnota nr 3241902288 mottagen den 22 februari 2019 och i sista hand genom en skrivelse mottagen den 29 april 2019 (ref. Ares (2019) 2858540) och som avser återbetalning av bidrag samt skadestånd på grund av att Studio Galli Ingegneria påstås ha åsidosatt sina skyldigheter enligt bidragsavtal nr 619120 avseende projektet ”MARSOL”,

—

fastställa att de brott mot avtalsförpliktelserna som kommissionen gjort gällande inte föreligger,

—

fastställa att skrivelsen med förhandsinformation av den 19 december 2018, OLAF: s inspektionsrapport, debetnotan av den 22 februari 2019, den efterföljande påminnelsen av den 2 april 2019 och den senaste skrivelsen av den 29 april 2019, i vilken det återkrävda beloppet justerades och sökandebolagets senaste ansökningar avslogs (ref. Ares (2019) 2858540) är rättsstridiga, ogiltiga och i alla händelser ogrundade,

—

fastställa att den av kommissionen påstådda fordran inte föreligger,

—

fastställa att sökandebolaget har rätt till det bidrag som faktiskt betalats ut av kommissionen enligt bidragsavtal nr 619120 avseende projektet ”MARSOL”, och

—

i andra hand fastställa att det belopp som är föremål för kommissionens återbetalningskrav inte kan anses vara högre än 100 044,99 euro, samt

—

i tredje hand fastställa att kommissionen är skyldig att ersätta sökandebolaget för de kostnader som uppkommit för bolaget med anledning av genomförandet av MARSOL-projektet, i enlighet med principen om obehörig vinst.

1.

Första grunden: Åsidosättande av principen om tro och heder i avtalsförhållanden, åsidosättande av rätten till försvar i skedet efter avslutad inspektion, åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), åsidosättande av rätten till god förvaltning i den mening som avses i artikel 41 i stadgan, åsidosättande av rätten till tillgång till handlingar i den mening som avses i artikel 42 i stadgan samt åsidosättande av artikel II.22 i bidragsavtalet och artikel i den belgiska civillagen.

2.

Andra grunden: De påstådda brott mot avtalsförpliktelserna föreligger inte och inte heller den fordran som Europeiska kommissionen gjort gällande. OLAF:s inspektionsrapport var rättsstridig och ogrundad, vilket således även gäller skrivelsen med förhandsinformation och debetnotan. Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion, bevisbördeprincipen och skälighetsprincipen, vilka anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013. Ett fel har begåtts i samband med bedömningen av bevisningen. Åsidosättande av artikel i den belgiska civillagen.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen, skälighetsprincipen och principen om tro och heder i avtalsförhållanden samt åsidosättande av artikel II.22 i bidragsavtalet.

4.

Fjärde grunden (alternativ grund): Sökandebolaget har rätt till skadestånd på grund av att kommissionen har gjort en obehörig vinst.

—

med stöd av artikel 263 FEUF ogiltigförklara rådets beslut (Gusp) 2019/354 av den 4 mars 2019 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 64, 2019, s. 7) och rådets genomförandeförordning (EU) 2019/352 av den 4 mars 2019 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 64, 2019, s. 1), i den del de rör sökanden,

—

enligt artikel 64 i rättegångsreglerna besluta om vissa åtgärder för processledning, särskilt

—

enligt artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara överklagandenämndens beslut av den 22 februari 2019 i ärende R 1785/2018-2,

—

ogiltigförklara invändningsenhetens beslut av den 10 juli 2018 (invändning B 2 598 285),

—

förordna om registrering av EU-varumärket nr 14 180 038 för samtliga produkter som omfattas av ansökan, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

—

fastställa att Oleksandr Viktorovych Klymenkos talan kan tas upp till sakprövning,

—

ogiltigförklara rådets beslut 2019/354 av den 4 mars 2019 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina,

—

ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) 2019/352 av den 4 mars 2019 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, och

—

förplikta Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med artiklarna 87 och 91 i tribunalens rättegångsregler.

1.

Första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, eftersom de angripna rättsakterna är otillräckligt motiverade.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilka garanteras i EU-rättens grundläggande principer, och stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

3.

Tredje grunden: Det saknas en rättslig grund, eftersom artikel 29 i fördraget om Europeiska unionen inte kan utgöra den rättsliga grunden för den restriktiva åtgärd som vidtagits mot sökanden.

4.

Fjärde grunden: Uppenbart oriktig bedömning, eftersom sökanden åberopar omständigheter som styrker att det saknas tillräckligt underlag som kan ligga till grund för ett straffrättsligt förfarande.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av rätten till skydd för egendom som är en grundläggande princip i unionsrätten och som skyddas genom artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.