29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/1

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/2

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/2

1

Ska artikel 48.3 jämförd med artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (1) (nedan kallat direktiv 2004/18/EG) tolkas så, att det i varje situation där en ekonomisk aktör inte har det yrkeskunnande som krävs av den upphandlande myndigheten och önskar åberopa andra enheters kapacitet ska anses föreligga ett ”behov” av att åberopa andra enheters kapacitet, eller ska hänvisningen till att en ekonomisk aktör enbart får åberopa andra enheters resurser ”vid behov” betraktas som en begränsning som innebär att andra enheters resurser enbart får åberopas i undantagsfall och inte generellt vid kvalificeringen av de ekonomiska aktörerna i ett förfarande för offentlig upphandling?

2

Ska artikel 48.3 jämförd med artikel 2 i direktiv 2004/18 EG tolkas så, att den omständigheten att en ekonomisk aktör åberopar andra enheters kapacitet vad gäller deras kunskap och erfarenhet oberoende av det rättsliga förhållandet mellan den ekonomiska aktören och dessa enheter samt förfogar över deras resurser innebär att den ekonomiska aktören vid fullgörandet av kontraktet inte måste ha några kopplingar till dessa enheter eller att kopplingarna enbart behöver vara mycket lösa och obestämda, det vill säga den ekonomiska aktören kan genomföra ett kontrakt självständigt (utan andra enheters deltagande) eller deltagandet kan bestå i rådgivning, konsultation, utbildning mm, eller ska artikel 48.3 tolkas så att, den enhet vars kapacitet den ekonomiska aktören åberopar själv måste genomföra kontraktet på det område inom vilket dess kapacitet angetts?

3

Ska artikel 48.3 jämförd med artikel 2 i direktiv 2004/18/EG tolkas så, att den ekonomiska aktör som har egen erfarenhet, som emellertid är mindre omfattande än vad han skulle vilja upplysa den upphandlande enheten om (till exempel otillräcklig erfarenhet för att lämna ett anbud avseende samtliga delar av kontraktet), dessutom får åberopa andra enheters kapacitet för att förbättra sin ställning i upphandlingen?

4

Ska artikel 48.3 jämförd med artikel 2 i direktiv 2004/18/EG tolkas så, att den upphandlande enheten i meddelandet om upphandling samt i kontraktshandlingarna får (eller till och med bör) ange de villkor på vilka en ekonomisk aktör får åberopa andra enheters kapacitet, till exempel hur den andra enheten bör delta i genomförandet av kontraktet, hur en ekonomisk aktörs och andra enheters kapaciteter kan kopplas samman, huruvida andra enheter ansvarar solidariskt med den ekonomiska aktören för att kontraktet verkställts korrekt på det område inom vilket den ekonomiska aktören åberopat dess kapacitet?

5

Innebär principen om att ekonomiska aktörer ska behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt som anges i artikel 2 i direktiv 2004/18/EG att det är möjligt att åberopa andra enheters kapacitet som avses i artikel 48.3 inom ramen för vilken kapaciteterna hos två eller flera enheter som inte har den kapacitet vad gäller den kunskap och erfarenhet som krävs av den upphandlande myndigheten räknas samman?

6

Innebär principen om att ekonomiska aktörer ska behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt som anges i artikel 2 i direktiv 2004/18/EG därmed att artiklarna 44 och 48.3 i direktiv 2004/18/EG kan tolkas så, att de villkor för deltagande i upphandlingen som uppställs av den upphandlande myndigheten enbart ska ha fullgjorts formellt för deltagandet i förfarandet och fullgörandet är oberoende av den ekonomiska aktörens faktiska yrkeskunnande?

7

Innebär principen om att ekonomiska aktörer ska behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt som anges i artikel 2 i direktiv 2004/18/EG att en ekonomisk aktör, för det fall att det är möjligt att lämna in anbud beträffande ett delkontrakt efter inlämnandet av anbudet, till exempel vid en komplettering eller klarläggande av handlingarna, får ange vilket delkontrakt de resurser som den ekonomiska aktören angett för att visa att villkoren för deltagande i förfarandet fullgjorts avser?

8

Innebär principen om att ekonomiska aktörer ska behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt som anges i artikel 2 i direktiv 2004/18/EG och öppenhetsprincipen att det är möjligt att annullera en auktion och genomföra en ny elektronisk auktion för det fall att den inte genomförts på ett korrekt sätt, till exempel när inte alla anbudsgivare som har lämnat giltiga anbud bjudits in att delta i auktionen?

9

Innebär principen om att ekonomiska aktörer ska behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt som anges i artikel 2 i direktiv 2004/18/EG och öppenhetsprincipen att kontrakt kan tilldelas den ekonomiska aktör vars anbud valts efter en sådan auktion utan att denna genomförts på nytt när det inte kan fastställas huruvida deltagandet av den ekonomiska aktör som inte har tilldelats kontrakt hade lett till en annan utgång?

10

Är det möjligt att vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2004/18/EG använda bestämmelserna och ingressen till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG, trots att fristen för implementering av detta direktiv inte löpt ut, som vägledning, eftersom de klargör unionslagstiftarens antaganden och avsikt i vissa hänseenden och är förenliga med bestämmelserna i direktiv 2004/18/EG?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/4

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/4

1)

Är det, enligt en riktig tolkning av unionsrätten som iakttar den gemensamma organisationen av vinmarknaden, särskilt förordning (EU) nr 1308/2013 (1), tillåtet för en medlemsstat anta en nationell bestämmelse som föreskriver ett minimipris i detaljhandeln för vin, vilket står i förhållande till mängden alkohol i den sålda varan, och som således avviker från principen om fri prisbildning genom marknadskrafterna, vilken annars utgör grunden för vinmarknaden?

2)

Är det med avseende på en motivering enligt artikel 36 FEUF tillåtet enligt unionsrätten för en medlemsstat – och om så är fallet under vilka förutsättningar – att avstå från att tillämpa skatte- eller avgiftsbaserade metoder i syfte att öka priset för konsumenterna till förmån för lagstiftning som fastställer ett minimipris i detaljhandeln, vilket snedvrider handeln och konkurrensen inom unionen, när (i) en medlemsstat har funnit att det är ändamålsenligt i syfte att skydda människors hälsa att öka kostnaden för konsumenter, eller en grupp av konsumenter, att konsumera en vara (i detta fall alkoholhaltiga drycker), och (ii) varan är en vara på vilken medlemsstaten får ta ut punktskatter eller andra skatter eller avgifter (inbegripet skatter eller avgifter baserade på alkoholhalt, volym, värde eller en kombination av sådana åtgärder)?

3)

I ett fall där en domstol i en medlemsstat har att avgöra huruvida en lagstiftningsåtgärd som utgör en kvantitativ handelsrestriktion, vilken är oförenlig med artikel 34 FEUF, kan vara motiverad enligt artikel 36 FEUF med hänvisning till skyddet för människors hälsa, får den domstolen då endast beakta de uppgifter, den bevisning eller det underlag i övrigt som lagstiftaren hade tillgång till eller beaktade vid den tidpunkt när lagstiftningen antogs? Om svaret är nekande, vilka övriga begränsningar gäller för den nationella domstolens möjlighet att beakta samtliga tillgängliga uppgifter eller all tillgänglig bevisning, vilken lagts fram av parterna vid tidpunkten för den domstolens avgörande?

4)

I ett fall där en domstol i en medlemsstat i samband med tolkningen och tillämpningen av unionsrätten måste pröva ett påstående av nationella myndigheter att en åtgärd, vilken annars skulle utgöra en kvantitativ restriktion i den mening som avses i artikel 34 FEUF, är motiverad som ett undantag enligt artikel 36 FEUF med hänvisning till skyddet för människors hälsa, i vilken utsträckning måste eller får den nationella domstolen – på grundval av det underlag som lagts fram för den – bilda sig en objektiv uppfattning om åtgärdens effektivitet att uppnå den åberopade målsättningen, om tillgången till en åtminstone likvärdig alternativ åtgärd som innebär mindre störningar för konkurrensen inom unionen och om åtgärdens proportionalitet i allmänhet?

5)

Utgör det – vid bedömningen (i ett mål avseende frågan huruvida en åtgärd är motiverad enligt artikel 36 FEUF med hänvisning till skyddet för människors hälsa) av huruvida det föreligger en alternativ åtgärd som inte stör, eller i vart fall innebär mindre störningar, för handeln och konkurrensen inom unionen – ett giltigt skäl för att avfärda den alternativa åtgärden att effekterna av den åtgärden inte är exakt likvärdiga med den åtgärd som strider mot artikel 34 FEUF, utan kan innebära ytterligare, kompletterande fördelar och motsvara ett mer omfattande, allmänt ändamål?

6)

I vilken utsträckning får en domstol vid bedömningen av huruvida en nationell åtgärd är motiverad enligt artikel 36 FEUF och i synnerhet vid bedömningen av åtgärdens proportionalitet beakta i vilken omfattning som åtgärden strider mot artikel 34 FEUF och beskaffenheten av åsidosättandet av den artikeln, när det har medgetts att åtgärden utgör en kvantitativ restriktion, i den mening som avses i artikel 34 FEUF, eller det har slagits fast att så är fallet?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/5

1.

Utgör ett servicehem, i den mening som avses i regionen Valloniens dekret av den 5 juni 1997 om vilohem, servicehem och dagcenter för personer som är minst sextio år gamla, som i vinstsyfte erbjuder bostäder för en eller två personer, med ett utrustat kök, vardagsrum, ett sovrum och ett utrustat badrum, vilket ger de boende möjlighet att leva ett självständigt liv, samt, mot vederlag och i vinstsyfte, erbjuder de boende olika fakultativa tjänster, som även är öppna för andra än dem som bor på servicehemmet (däribland en restaurang med bar, en frisörs- och skönhetssalong, en sjukgymnastmottagning, rörelseträning, en tvättstuga, läkemedelsutlämning och blodprover, en läkarmottagning), ett organ som främst är av social karaktär och som ägnar sig åt ”tillhandahållanden av tjänster och leveranser av varor med nära anknytning till hjälparbete eller socialt trygghetsarbete”, i den mening som avses i artikel 13 A.1 g i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt (1) (nu artikel 132.1 g i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (2))?

2.

Ska frågan besvaras annorlunda om servicehemmet i fråga för tillhandahållandet av tjänsterna i fråga mottar någon subvention eller annan form av förmån eller ekonomiskt stöd från det allmänna?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/6

1 a)

Ska artikel 56 FEUF tolkas så, att åklagarmyndigheterna inte får vidta sanktioner mot förmedling av sportvadhållning som sker utan innehav av tyskt tillstånd till spelbolag som har tillstånd i en annan medlemsstat, när det för förmedlingsverksamheten även krävs att arrangören innehar ett tyskt tillstånd, vilket de nationella myndigheterna emellertid inte får utfärda till icke-statliga spelbolag på grund av en rättslig situation (monopol på sportvadhållning) som strider mot unionsrätten?

1 b)

Blir svaret på fråga 1 a ett annat när statliga myndigheter i förbudsförfaranden eller straffrättsliga förfaranden i en av de 15 tyska delstater som tillsammans upprättat och verkställer det statliga monopolet för sportvadhållning gör gällande att det lagstadgade förbudet mot att utfärda tillstånd till privata arrangörer inte är tillämpligt vid en eventuell ansökan om tillstånd för anordnande eller förmedling i denna delstat?

1 c)

Ska de unionsrättsliga principerna, framför allt friheten att tillhandahålla tjänster, samt domstolens dom i mål C-186/11 tolkas så, att de utgör hinder mot varaktiga förbud eller sanktioner som betecknas som ”förebyggande” mot gränsöverskridande förmedling av sportvadhållning när nämnda åtgärder motiveras med att det för den myndighet som meddelar förbud vid tidpunkten för dess beslut inte var ”uppenbart, det vill säga utan närmare prövning kunde fastställas” att förmedlingsverkssamheten uppfyller alla materiella villkor för tillstånd, bortsett från förbehållet om statligt monopol?

2)

Ska direktiv 98/34/EG (1) tolkas så, att det utgör hinder mot att vidta sanktionsåtgärder mot förmedling av sportvadhållning som sker utan innehav av tyskt tillstånd genom en vadhållningsautomat till ett spelbolag som innehar tillstånd i en annan medlemsstat, när de statliga åtgärderna vidtas på grundval av en lag i en enskild delstat som inte meddelats EU-kommissionen och som innehållsmässigt motsvarar det nu upphävda fördraget om hasardspel (Staatsvertrag zum Glücksspielwesen, nedan kallad GlüStV)?

3)

Ska artikel 56 FEUF, kravet på transparens, likabehandlingsprincipen och det unionsrättsliga förbudet mot favorisering tolkas så, att de utgör hinder mot att sanktionsåtgärder vidtas mot förmedling av sportvadhållning som sker utan tyskt tillstånd till spelbolag som innehar tillstånd i en annan medlemsstat i ett fall där det under nio år tillämpliga fördraget om ändring av statsfördraget avseende hasardspel (Glücksspieländerungsstaatsvertrag, nedan kallat GlüStV) innehåller en ”experimentklausul för sportvadhållning”, i vilken det föreskrivs en teoretisk möjlighet att under sju år utfärda högst 20 koncessioner till även icke-statliga spelbolag – med rättslig verkan i samtliga tyska delstater – som en nödvändig förutsättning för att utfärda tillstånd för förmedling, när

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/8

1.

Ska artikel 17 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (1) tolkas så, att den nationella lagstiftaren får föreskriva att en handelsagent när ett avtal har upphört har rätt till en kundersättning vars belopp inte får överskrida ett belopp motsvarande ett års provision och, om denna ersättning inte täcker hela den faktiska skadan, skadestånd motsvarande skillnaden mellan den faktiska skadans värde och den ersättningen?

2.

Ska artikel 17.2 c i direktivet tolkas så, att ett villkor för beviljande av ett skadestånd utöver kundersättningen är att huvudmannen har begått ett avtalsbrott eller varit oaktsam och att detta har ett orsakssamband med den åberopade skadan samt att det föreligger en annan skada som är skild från den som gottgörs med den schablonmässiga kundersättningen?

3.

Ska vållandet, för det fall att den senare frågan besvaras jakande, vara något annat än en ensidig uppsägning av avtalet, exempelvis bristfällig delgivning av en uppsägning, otillräckligt avgångsvederlag eller otillräcklig kundersättning, förekomsten synnerliga skäl som kan hänföras till huvudmannen, missbruk av uppsägningsrätten eller andra åsidosättanden, bland annat av marknadspraxis?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/8

1)

Är passagerartrafik med öppen slup på de inre vattenvägarna i Amsterdam, som i huvudsak sker i syfte att mot betalning erbjuda rundfarter och uthyrning för feständamål, såsom i det fall som är i fråga i förevarande mål, en tjänst som omfattas av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36), med beaktande av det undantag för tjänster på transportområdet som föreskrivs i artikel 2.2 d Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36)?

2)

Om svaret på fråga 1 är jakande:

Är kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) tillämpligt på rent interna situationer eller ska domstolens praxis avseende fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster i rent interna situationer tillämpas vid bedömningen av frågan huruvida detta kapitel är tillämpligt?

3)

Om svaret på fråga 2 är att det är domstolens praxis avseende fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster i rent interna situationer som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) är tillämpligt:

4)

Följer det av artikel 11.1 b Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) att om antalet tillstånd är begränsat på grund av tvingande skäl av allmänintresse måste även tillståndens varaktighet begränsas, även med beaktande av att syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) är att åstadkomma fritt tillträde till tjänstemarknaden, eller ankommer det på det på medlemsstatens behöriga myndighet att göra denna bedömning?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/9

1)

Är kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) tillämpligt på rent interna situationer eller ska domstolens praxis avseende fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster i rent interna situationer tillämpas vid bedömningen av frågan huruvida detta kapitel är tillämpligt?

2)

Om svaret på fråga 1 är att det är domstolens praxis avseende fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster i rent interna situationer som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36) är tillämpligt:

3)

I det fall tjänsteleverantören kan åberopa kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36), utgör då artikel 10.2 c i nämnda direktiv hinder för en åtgärd som den som är i fråga i förevarande mål, där en person som driver flera fönsterprostitutionsverksamheter endast får lov att hyra ut rum under delar av dagen till prostituerade som kan göra sig förstådda med honom på ett språk som han förstår?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/10

1)

Ska aminosyreblandningar som de i det nationella målet (RM0630 respektive RM0789) – vilka (tillsammans med kolhydrater och fetter) används för att framställa ett födoämne vilket, i syfte att hindra allergirelaterade hälsoproblem och lindra eller till och med bota redan uppkomna skador, ska ersätta ett i princip livsnödvändigt ämne som finns i normal föda men i enskilda fall utlöser allergier – anses utgöra medikamenter bestående av flera beståndsdelar som har blandats med varandra för terapeutiskt eller profylaktiskt bruk i den mening som avses i nummer 3003 i Kombinerade nomenklaturen (1)?

Om den första frågan besvaras nekande:

2)

Ska aminosyreblandningarna anses utgöra sådana livsmedelsberedningar enligt nummer 2106 i Kombinerade nomenklaturen som enligt anmärkning 1 a till kapitel 30 inte omfattas av sistnämnda kapitel, eftersom de inte har någon profylaktisk eller terapeutisk verkan, utöver att tillföra näring?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/11

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/11

1.

Omfattas ett sådant förhållande mellan en arbetande medlem och ett arbetskooperativ som det som regleras i artikel 80 i (den spanska) lagen nr 27/99 om kooperativ (Ley 27/99 de Cooperativas) och artikel 89 i lag nr 8/2003 om kooperativ i den autonoma regionen Valencia (Ley 8/2003 de Cooperativas de la Comunidad Valenciana) – ett förhållande som i nationell lagstiftning och rättspraxis betecknas som bolagsrättsligt men som enligt unionsrätten skulle kunna betraktas som ett ”anställningsavtal” – av tillämpningsområdet för direktiv 2010/18 (1) om ”det ändrade ramavtalet om föräldraledighet”, definierat i 1.2 § [i detsamma]?

Om den första frågan besvaras nekande, ställs en andra fråga som alternativ till den första.

2.

Ska 8.2 § i ”det ändrade ramavtalet om föräldraledighet” (direktiv 2010/18), närmare bestämt formuleringen ”genomförandet av bestämmelserna i detta avtal får inte utgöra något giltigt skäl för att sänka den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna inom det område som omfattas av detta avtal”, tolkas så att om medlemsstaten inte uttryckligen har införlivat direktiv 2010/18 med nationell rätt, får inte den skyddsnivå sänkas som medlemsstaten själv fastställt då den införlivade det tidigare direktiv 96/34 (2) med nationell rätt?

Endast om någon av dessa två frågor besvaras jakande och direktiv 2010/18 anses tillämpligt på ett förhållande som arbetande medlem som sökandens, är följande övriga frågor motiverade av nedan angivna skäl.

3.

Ska 6 § i det nya ”ändrade ramavtalet om föräldraledighet”, vilket ingår i direktiv 2010/18, tolkas så att den nationella lag eller det avtal genom vilket direktivet införlivas med nationell rätt måste innehålla och klargöra arbetsgivarens skyldighet att ”behandla” och ”besvara” en arbetstagares begäran om ”ändrad arbetstid och/eller ändrad förläggning av arbetstid” då denne återgår till arbetet efter föräldraledigheten, med beaktande av såväl arbetsgivarens som arbetstagarens behov, och att kravet på införlivande av direktivet genom nationell lag eller arbetsordning för bolaget inte kan anses uppfyllt om arbetsgivaren ges möjlighet att helt efter eget skön avslå eller bifalla en sådan begäran och rätten därmed görs avhängig detta?

4.

Ska 6 § [i det ”ändrade ramavtalet om föräldraledighet”, mot bakgrund av artikel 3 i direktiv 2010/18] och ”slutbestämmelserna” i 8 § i avtalet – anses ha ”direkt horisontell” effekt om direktivet inte har införlivats med nationell rätt, eftersom den är en unionsrättslig minimistandard?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/12

1)

Strider artikel 56 i lagen om arbetstagare (kungligt lagdekret 1/1995 av den 24 mars), femte övergångsbestämmelsen i lag 3/2012 av den 6 juli 2012 om brådskande åtgärder för att reformera arbetsmarknaden och artiklarna 123 och 124.13 i lag 36/2011 av den 10 oktober 2011 om arbetsrättsliga förfaranden (Ley Reguladora de la Jurisdicción Social -Ley 36/2011 de 10 de octubre) (som underförstått hänvisar till de föregående bestämmelserna) mot artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionen[s funktionssätt], i dess konsoliderade lydelse, genom att de beloppsmässigt höjer de ersättningar som godkänts i Europeiska kommissionens beslut i förfarandet ”State aid SA.35253 (2012/N) Spain. Restructuring and Recapitalisation of the BFA Group”?

2)

Strider en tolkning av nämnda bestämmelser, vilken innebär att domstolen för det fall uppsägningen förklaras vara rättsenlig får ändra ersättningen till det i nationell rätt föreskrivna minimibeloppet, mot anförd unionsrätt och mot Europeiska kommissionens beslut i förfarandet ”State aid SA.35253 (2012/N) Spain. Restructuring and Recapitalisation of the BFA Group”?

3)

Strider en tolkning av nämnda bestämmelser, vilken innebär att domstolen får ändra ersättningen för det fall uppsägningen förklaras vara rättsstridig till de belopp som slogs fast i den överenskommelse som nåddes under samrådsperioden under förutsättning att dessa belopp är högre än det i lag föreskrivna minimibeloppet men lägre än det i lag föreskrivna maximibeloppet, mot anförd unionsrätt och mot Europeiska kommissionens beslut i förfarandet ”State aid SA.35253 (2012/N) Spain. Restructuring and Recapitalisation of the BFA Group”?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/13

1)

Strider artikel 56 i lagen om arbetstagare (kungligt lagdekret 1/1995 av den 24 mars), femte övergångsbestämmelsen i lag 3/2012 av den 6 juli 2012 om brådskande åtgärder för att reformera arbetsmarknaden och artiklarna 123 och 124.13 i lag 36/2011 av den 10 oktober 2011 om arbetsrättsliga förfaranden (Ley Reguladora de la Jurisdicción Social -Ley 36/2011 de 10 de octubre) (som underförstått hänvisar till de föregående bestämmelserna) mot artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionen[s funktionssätt], i dess konsoliderade lydelse, genom att de beloppsmässigt höjer de ersättningar som godkänts i Europeiska kommissionens beslut i förfarandet ”State aid SA.35253 (2012/N) Spain. Restructuring and Recapitalisation of the BFA Group”?

2)

Strider en tolkning av nämnda bestämmelser, vilken innebär att domstolen för det fall uppsägningen förklaras vara rättsenlig får ändra ersättningen till det i nationell rätt föreskrivna minimibeloppet, mot anförd unionsrätt och mot Europeiska kommissionens beslut i förfarandet ”State aid SA.35253 (2012/N) Spain. Restructuring and Recapitalisation of the BFA Group”?

3)

Strider en tolkning av nämnda bestämmelser, vilken innebär att domstolen får ändra ersättningen för det fall uppsägningen förklaras vara rättsstridig till de belopp som slogs fast i den överenskommelse som nåddes under samrådsperioden under förutsättning att dessa belopp är högre än det i lag föreskrivna minimibeloppet men lägre än det i lag föreskrivna maximibeloppet, mot anförd unionsrätt och mot Europeiska kommissionens beslut i förfarandet ”State aid SA.35253 (2012/N) Spain. Restructuring and Recapitalisation of the BFA Group”?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/14

—

upphäva den dom som tribunalen (sjunde avdelningen) meddelade den 13 maj 2014 i de förenade målen T-458/10-T467/10 och T-471/10, Peter McBride m.fl. mot Europeiska kommissionen,

—

ogilla talan om ogiltigförklaring, i vart fall det första yrkandet,

—

alternativt, återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning av de grunder som framställts vid tribunalen och som domstolen inte prövat, och

—

förplikta sökandena vid tribunalen att ersätta rättegångskostnaderna såväl vid domstolen som vid tribunalen.

Tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 266 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan FEUF), jämförd med artikel 263 FEUF, av effektivitetsprincipen, principen om tilldelade befogenheter, rättssäkerhetsprincipen, principen om rättsordningens kontinuitet, rättstillämpning i tiden, principen om berättigade förväntningar och av de principer som reglerar rättsliga bestämmelsers följd på varandra, i den mån som tribunalen ogiltigförklarade vissa kommissionsbeslut som meddelats för att följa kommissionens skyldigheter enligt domarna i de förenade målen T-218/03-T-241/03, Boyle m.fl. mot kommissionen, och i de förenade målen C-373/06 P, C-379/06 P och C-382/06 P, Flaherty m.fl. mot kommissionen. I den överklagade domen slås det fast att kommissionen var skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att följa dessa domar, men att den inte är behörig att göra detta.

Vidare underlät tribunalen att motivera sin dom och att ta ställning till ett centralt argument som framställts av kommissionen (samt en fråga om rättsgångshinder i ett mål). Därmed åsidosatte tribunalen artikel 36 i domstolens stadga och artikel 81 i tribunalens rättegångsregler.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/14

1)

Måste de extraordinära omständigheterna, i den mening som avses i artikel 5.3 i förordningen (1), vara direkt hänförliga till den flygning till vilken biljett har bokats?

2)

För det fall den första frågan ska besvaras nekande: Hur många tidigare flygningar med det flygplan som skulle användas för den planerade flygningen är relevanta för bedömningen av om det föreligger extraordinära omständigheter? Föreligger en tidsbegränsning vad avser beaktandet av extraordinära omständigheter som inträffar under tidigare flygningar? Om så är fallet, hur ska denna tidsbegränsning beräknas?

3)

För det fall extraordinära omständigheter som inträffat under tidigare flygningar också är relevanta för en senare flygning, måste de rimliga åtgärder som det lufttrafikföretag som utför flygningen ska vidta enligt artikel 5. 3 i förordningen endast syfta till att förhindra extraordinära omständigheter eller måste de även syfta till att förhindra en längre försening?

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/15

—

upphäva tribunalens dom av den 21 maj 2014 i mål T-519/09, Toshiba Corporation mot Europeiska kommissionen, i den del tribunalen däri ogillade Toshibas yrkande om ogiltigförklaring av artiklarna 1 och 2 i Europeiska kommissionens beslut i ärende COMP/39.129 – Krafttransformatorer och ogiltigförklara beslutet,

—

alternativt återförvisa målet tillbaka till tribunalen för avgörande i enlighet med domstolens dom vad gäller rättsfrågorna, och i vart fall

—

bevilja Toshiba ersättning för sina rättegångskostnader, inklusive i målet vid tribunalen.

—

Första grunden: Toshiba anför att tribunalen tillämpade ett felaktigt rättsligt test när den slog fast att de japanska tillverkarna av krafttransformatorer utgjorde potentiella konkurrenter på EES-marknaden (1) därför att hindren för inträde på EES-marknaden inte var oöverstigliga och (2) på grund av att Gentlemen’s Agreement förelåg. I stället borde den ha undersökt om de japanska tillverkarna hade verkliga och konkreta möjligheter att ta sig in på EES-markanden och om ett sådant inträde utgjorde en ekonomiskt lönsam strategi. Om någon eventuell konkurrens mellan japanska och europeiska tillverkare inte föreligger kan Gentlemen’s Agreement inte strida mot artikel 81 EG och kommissionen saknade behörighet att gå vidare med ärendet. Den överklagade domen och det omtvistade beslutet ska därför upphävas respektive ogiltigförklaras i förhållande till Toshiba.

—

Andra grunden: Toshiba anför att tribunalen förvrängde innehållet i en skrivelse i vilken en annan part i förfarandet uppgav att den inte skulle ifrågasätta kommissionens slutsatser. Kommissionen fann att skrivelsen ersatte partens tidigare förklaringar som bekräftade att den inte hade genomfört någon försäljning inom EES. Detta utgör dock en missuppfattning av den bevisning på vilken tribunalen baserade sin slutsats att hindren för inträde på EES-marknaden inte var oöverstigliga. Toshina gör därför gällande att den överklagade domen och det omtvistade beslutet ska upphävas respektive ogiltigförklaras.

—

Tredje grunden: Toshiba anför att tribunalen förde ett motstridigt resonemang, tillämpade ett felaktigt rättsligt test för öppet avståndstagande och åsidosatte principen om personligt ansvar genom att slå fast att Toshibas argument om dess icke-deltagande vid 2003 års möte i Zürich var ”verkningslöst”. Den överklagade domen och det omtvistade beslutet ska därför upphävas respektive ogiltigförklaras i den del det däri fastställs att Toshiba fortsatte att delta i Gentlemen’s Agreement fram till maj 2003.

—

Fjärde grunden: Toshiba gör gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av punkt 18 i riktlinjerna för beräkning av böter när den använde allmänna marknadsandelar som en indikator för parternas roll i överträdelsen. Den överklagade domen och det omtvistade beslutet ska därför upphävas respektive ogiltigförklaras i den del de beräknar Toshibas böter på grundval av Toshibas marknadsandel sett till världsmarknaden och Toshibas böter ska sättas ned i enlighet därmed.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/17

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Sökanden och intervenienten förpliktas att bära sina rättegångskostnader och var och en ska ersätta hälften av svarandens rättegångskostnader.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/17

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta svarandens rättegångskostnader.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/18

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Sökanden och intervenienten ska stå för sina rättegångskostnader och var och en ersätta hälften av svarandens rättegångskostnader.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/19

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet svarandens och intervenientens rättegångskostander.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/19

1)

Det finns inte längre anledning att döma i saken.

2)

Sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet svarandens och intervenientens rättegångskostander.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/20

—

ogiltigförklara det beslut som meddelades av femte överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) den 30 april 2014 i de förenade ärendena R 240/2013-5 och R 303/2013-5, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/21

—

ogiltigförklara det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (harmoniseringsbyrån) den 19 maj 2014 i ärende R 1911/2013-4, eftersom det är rättsstridigt och oförenligt med gällande bestämmelserna om gemenskapsvarumärken, meddela dom i enlighet med yrkandena i denna ansökan, antingen på grund av det sökta tredimensionella märkets inneboende särskiljningsförmåga eller till följd av den särskiljningsförmåga som uppkomit genom användning och således bifalla denna talan och förklara att det sökta tredimensionella gemenskapsmärket nr 1 1 7 47  987 ska registreras i klass 30 enligt den internationella klassificeringen, då det uppfyller rättsliga krav,

—

sedan talan bifallits och nämnda märket registrerats, förplikta den part som motsätter sig yrkandet att ersätta rättegångskostnaderna samt avgifterna för överklagandet vid harmoniseringsbyrån.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/21

—

ogiltigförklara det beslut som andra överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) fattat den 13 maj 2014 i ärende R 1859/2013-2, om det internationella varumärket i Europeiska unionen nr 0962191, och ändra detta beslut på så sätt att både överklagandet och begäran om ogiltighetsförklaring bifalls, och

—

förplikta svaranden och i förekommande fall motparten vid överklagandenämnden att ersätta kostnaderna, inbegripet de som uppkommit under förfarandet vid överklagandenämnden.

—

Åsidosättande av artikel 158 jämförd med artikel 52.1 a jämfört med artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009

—

Åsidosättande av artikel 158 jämförd med artikel 52.1 a jämfört med artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/22

—

ändra det beslut som harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd meddelade den 19 maj 2014 i ärende R 1128/2013-4 så, att invändningen avslås, eller

—

i andra hand, ogiltigförklara det beslut som harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd meddelade den 19 maj 2014 i ärende R 1128/2013-4, samt

—

förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009

—

Åsidosättande av artikel 63 [i förordning nr 207/2009] jämförd med regel 20.7 c i förordning nr 2868/95

—

Åsidosättande av artiklarna 63.2, 75 och 76 i förordning nr 207/2009

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/23

—

ogiltigförklara det beslut som första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) meddelade den 2 juni 2014 i ärende R 303/2014-4, och

—

förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/24

—

ogiltigförklara det beslut som harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd meddelade den 23 april 2014 i ärende R 1553/2013-1, i den del sökandens överklagande ogillades, vilket innebar en fastställelse av invändningsenhetens beslut att bifalla invändning B 1 9 38  458 och avslå ansökan om registrering av gemenskapsfigurmärket nr 1 0 1 81  154”MESSI”, och

—

förplikta den eller de parter som motsätter sig talan.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/25

—

ogiltigförklara det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) den 15 maj 2014 (ärende R 941/2013-1), och

—

förplikta Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) och Brauerei S. Riegele, Inh. Riegele KG att ersätta kostnaderna.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/26

—

i första hand, slå fast att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att inleda bedömningen av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhets hälsopåståenden om botaniska ämnen enligt det förfarande som avses i artikel 13.3 i förordning (EG) nr 1924/2006 (1) sedan 1/8/2014, och

—

i andra hand, ogiltigförklara det påstådda beslutet i kommissionens skrivelse av den 29/6/2014, om att inte inleda bedömningen av EFSAs hälsopåståenden om botaniska ämnen genom det förfarande som avses i artikel 13 före den 1/8/2014.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/27

—

ogiltigförklara det beslut som meddelats av andra överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) den 19 maj 2014 i ärende R 1118/2013-2, i den del det bekräftar upphävandet till följd av att gemenskapsvarumärket ZARA med nr 1 12  755 inte varit i bruk för följande tjänster i klass 39: ”Transport, distribution av varor, särskilt kläder, skor och tillbehör, parfym och kosmetika”, i förhållande till vilket sökanden anser att överklagandenämnden har åsidosatt artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009 genom att begå följande fel:

—

Överklagandenämnden gjorde en felaktig rättstillämpning när den bedömde att Inditex franchising utgör en integrerad del av bolagets interna organisation, medan det i själva verket rör sig om rättsliga, i förhållande till Inditexkoncernen, oberoende enheter.

—

Överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning av bevisningen när den kritiserade sökanden för att inte ha lagt fram bevis på omsättningen av utbudet av transporttjänster för att styrka varumärkets externa bruk, trots att sådant bevis hade lagts fram i förfarandet, och

—

förplikta harmoniseringsbyrån och, i förekommande fall, intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna.

29.9.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 339/27

—

ogiltigförklara det beslut som första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) meddelade den 7 maj 2014 i ärende R 1735/2012-1, och följaktligen avslå den invändning som framställts av Aucar Trailer S.L. och förklara att gemenskapsvarumärke nr 9 6 90  314”Polycart A Whole Cart Full of Benefits” kan registreras för de varor som ansökan avser i enlighet med begränsningen av den 16 november 2012 samt avslå invändningen mot denna registrering, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.