27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/1

—

Kommittén vill påminna om att samtliga länder (1) som omfattas av utvidgningsstrategin officiellt har ratificerat Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och Europarådets stadga om lokalt självstyre. Kommittén vill uppmuntra länderna att fullfölja och implementera dessa åtaganden.

—

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på den verkliga betydelsen av en framväxt och utveckling av flernivåstyre, oberoende media och ett civilsamhälle i kandidatländerna, och uppmuntrar dem till att ytterligare understödja respekten för de medborgerliga friheterna och de demokratiska förfarandena i det politiska livet.

—

ReK vill understryka betydelsen av ett formaliserat samrådsförfarande mellan nationellt ansvariga myndigheter och lokala och regionala myndigheter i varje skede av EU:s utvidgningsprocess. Detta ökar det samhälleliga deltagandet och främjar tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och ett närmande mellan medborgarna. Det underlättar också implementeringen av lagstiftning och bidrar till ett bättre tillvaratagande av IPA-medel om företrädare för lokal och regional nivå är väl informerade om integrationsprocessen.

—

Regionkommittén anser att man bör skapa eller stärka organisationer som för samman lokala och regionala myndigheter samt förbättra organisationernas samarbete med sina motsvarigheter i EU-medlemsstater. Detta kan leda till utbyte av erfarenheter och bidra till integrationsprocessen.

—

Kommittén ställer sig positiv till den pågående integrationsprocessen i kandidatländerna, som samtidigt bör tillvaratas som ett led i en decentraliseringsprocess byggd på transparens i genomförandet.

—

Kommittén vill understryka den centrala betydelsen av respekten för principen om goda grannskapsförbindelser mellan EU:s medlemsländer, kandidatländer och övriga länder, samt den roll och betydelse som utvecklingen av det gränsöverskridande och regionala samarbetet mellan dessa länder har.

Föredragande

Stanisław SZWABSKI (PL–EA), stadsfullmäktiges ordförande i Gdynia

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2011–2012

COM(2011) 666 final

1.

Regionkommittén vill erinra om att målet med unionens utvidgning är att vidga området för fredlig utveckling och samarbete i Europa. Europeiska unionen är därför öppen för alla europeiska länder som vill ansluta sig, som respekterar och verkar för demokratiska värderingar och som uppfyller medlemskapskriterierna. Kommittén vill understryka att en utvidgning endast är möjlig om man säkerställer att kandidatlandet integreras framgångsrikt i Europeiska unionen.

2.

Kommittén vill påminna om att samtliga länder (2) som omfattas av utvidgningsstrategin officiellt har ratificerat Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och Europarådets stadga om lokalt självstyre. Kommittén vill uppmuntra länderna att fullfölja och implementera dessa åtaganden.

3.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag att i ökad utsträckning använda IPA-medel för att främja och påskynda ett resultatorienterat reformarbete. Genom att när så är relevant involvera lokala och regionala myndigheter kan mottagarlandets absorptionsförmåga och kapacitetsutveckling främjas och IPA-medel därmed nyttjas effektivare.

4.

Kommittén understryker att utvidgningsprocessen ska leda till en stabilisering och ökat välstånd bland medborgarna i EU och kandidatländerna samt ett solidariskt ansvar för utvecklingen i ett stadigt växande område med fred, frihet, säkerhet och rättvisa samt en inre marknad där man strävar efter att uppnå målen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet.

5.

Kommittén påminner om att ett lyckat och hållbart reformarbete innebär inkluderande av alla samhällsnivåer. God samhällsstyrning – inklusive en modernisering av den offentliga sektorn som synkroniseras på nationell, regional och lokal nivå – skapar bättre förutsättningar för en allomfattande och fördjupad demokrati, ökad transparens och system som är mindre präglade av korruption och nepotism. Ett decentraliserat system ger medborgarna möjlighet att utkräva ansvar och underlättar också deras involvering i beslutsprocesser.

6.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på den verkliga betydelsen av en framväxt och utveckling av flernivåstyre, oberoende media och ett civilsamhälle i kandidatländerna, och uppmuntrar dem till att ytterligare understödja respekten för de medborgerliga friheterna och de demokratiska förfarandena i det politiska livet.

7.

ReK vill understryka betydelsen av ett formaliserat samrådsförfarande mellan nationellt ansvariga myndigheter och lokala och regionala myndigheter i varje skede av EU:s utvidgningsprocess. Detta ökar det samhälleliga deltagandet och främjar tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och ett närmande mellan medborgarna. Det underlättar också implementeringen av lagstiftning och bidrar till ett bättre tillvaratagande av IPA-medel om företrädare för lokal och regional nivå är väl informerade om integrationsprocessen.

8.

Regionkommittén anser att man bör skapa eller stärka organisationer som för samman lokala och regionala myndigheter samt förbättra organisationernas samarbete med sina motsvarigheter i EU-medlemsstater. Detta kan leda till utbyte av erfarenheter och bidra till integrationsprocessen.

9.

Kommittén ställer sig positiv till den pågående integrationsprocessen i kandidatländerna, som samtidigt bör tillvaratas som ett led i en decentraliseringsprocess byggd på transparens i genomförandet.

10.

Utvidgningsprocessens framsteg och framgång beror i huvudsak på om kandidatländerna lyckas göra verkliga framsteg när det gäller att genomföra de reformer som krävs för att Köpenhamnskriterierna ska uppfyllas.

11.

Kommittén vill peka på vikten av att påskynda Europeiska rådets godkännande av den makroregionala strategin för regionen Adriatiska havet – Joniska havet, eftersom den medför ett mervärde genom att göra anslutningsprocessen för kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna i EES-området smidigare och lättare. Den utgör dessutom en möjlighet att konsolidera de demokratiska processerna i områden som ingår i det större Medelhavsområdet.

12.

Kommittén vill understryka den centrala betydelsen av respekten för principen om goda grannskapsförbindelser mellan EU:s medlemsländer, kandidatländer och övriga länder, samt den roll och betydelse som utvecklingen av det gränsöverskridande och regionala samarbetet mellan dessa länder har.

13.

Kommittén uppmanar myndigheterna i de länder som ansöker om EU-medlemskap att i samarbete med administrativa organ på lokal och regional nivå skapa enhetliga bestämmelser och nationella strategier samt anslå tillräckliga medel till de lokala och regionala myndigheterna för genomförandet av strategier för integreringen av marginaliserade grupper.

14.

ReK vill understryka behovet av utförlig och balanserad information i kandidatländerna om EU, dess institutioner och integrationsprocessen, samt de förändringar denna process medför för enskilda länder, och samtidigt visa på utmaningar och möjligheter för invånarna. Denna information, som i stor utsträckning bör tillhandahållas av myndigheterna i kandidatländerna, är mycket viktig för att medborgarna aktivt ska kunna bidra till sitt lands integration i EU och inse fördelarna med det eventuella medlemskapet.

15.

Kommittén uppmanar alla kandidatländer att med utgångspunkt i de formella möjligheterna delta i utvecklingen och stärkandet av EU och dess institutioner.

16.

Regionkommittén vill rikta uppmärksamheten på behovet och betydelsen av att EU tydligt och klart bekräftar sitt engagemang beträffande utvidgningsprocessen och inbegriper alla kandidatländer som uppfyller kraven för medlemskap.

17.

Välkomnar med tillfredsställelse undertecknandet av Kroatiens anslutningsfördrag, vilket är en viktig händelse i den europeiska integrationens historia. I avvaktan på ett framgångsrikt slutförande av ratificeringsförfarandena ser Regionkommittén fram emot att få välkomna Kroatien som ny medlem från och med den 1 juli 2013.

18.

Regionkommittén vill uttrycka sin stora tillfredsställelse med de framsteg som Kroatien har gjort när det gäller att uppfylla kriterierna för medlemskap i Europeiska unionen, från det att ansökan om medlemskap lämnades in år 2003 fram till det att förhandlingarna avslutades framgångsrikt i juni 2011 och att kommissionen i oktober 2011 yttrade sig positivt om Kroatiens anslutning till EU.

19.

Vi ser positivt på att Slovenien och Kroatien har kommit överens om att överlämna den ouppklarade gränsfrågan till en skiljedomstol, och ser fram emot att det bilaterala skiljeavtalet om gränsfrågan genomförs.

20.

Kommittén understryker den höga nivån på Kroatiens beredskap inför medlemskapet, men uppmanar samtidigt Kroatien att ytterligare stärka och fullt ut genomföra EU-lagstiftningen, särskilt i fråga om rättsväsendet, kampen mot korruption, genomförandet av antidiskrimineringslagstiftning, konkurrenspolitiken samt mediernas frihet och mångfald.

21.

Kommittén välkomnar det positiva resultatet av folkomröstningen om Kroatiens EU-medlemskap i januari 2012.

22.

Regionkommittén ser positivt på framstegen i anslutningsförhandlingarna med Island. Vi vill understryka det mycket goda samarbetet mellan Island och EU vad gäller EES och Schengenområdet.

23.

Kommittén anser att Island skulle kunna ansluta sig till EU inom kort i enlighet med principen om egna meriter, och uppmanar landet att snabbt föra vidare anpassningen inom de kvarvarande politikområdena.

24.

Vi ser positivt på att Island i viss utsträckning har åtgärdat sina ekonomiska problem framgångsrikt, och har fortsatt genomföra nödvändiga reformer.

25.

ReK anser att det är oroväckande att det bland allmänheten saknas starkt stöd för integrationsprocessen.

26.

Regionkommittén ser positivt på de ansträngningar som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort i anslutningsprocessen.

27.

Regionkommittén ser positivt på de åtgärder som regeringen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har vidtagit för att främja landets anslutning till EU, men ser med oro på de bristande insatserna för att finna en tillfredsställande lösning på den formella frågan om landets namn. Det är av grundläggande betydelse att bevara de goda grannförbindelserna, inbegripet förhandlingar om att nå en ömsesidigt godkänd lösning på namnfrågan, inom ramen för FN.

28.

Kommittén ser positivt på den successiva anpassningen av de nationella rättssystemen till EU:s lagstiftning. Vi vill emellertid uppmärksamma behovet av att fortsätta reformarbetet när det gäller rättsväsendet, kvinnors och etniska minoriteters grundläggande rättigheter samt offentlig förvaltning.

29.

Vi vill rikta uppmärksamheten på behovet av att bekämpa korruption på hög nivå och säkra mediernas frihet.

30.

Kommittén ser positivt på framstegen när det gäller samarbetet mellan regeringens organ, förvaltningarna på olika styresnivåer och icke-statliga organisationer.

31.

Kommittén välkomnar framstegen beträffande genomförandet av språklagen, decentraliseringen och en rättvis representation, och uppmuntrar till fortsatta insatser för att komma till rätta med aktuella utmaningar, t.ex. utbildning och harmoniska relationer mellan alla befolkningsgrupper.

32.

Mot bakgrund av att rådet planerar att inleda anslutningsförhandlingar i juni 2012 ser Regionkommittén positivt på Montenegros arbete med att förändra och anpassa lagstiftningen när det gäller reformen av den offentliga förvaltningen, sammanställning av nationell statistik, fria medier samt kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Vissa förbättringar har också skett när det gäller respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet för kvinnor samt respekt för minoriteternas rättigheter.

33.

Regionkommittén ser positivt på de initiativ som har vidtagits för att minska korruptionen och rekommenderar ytterligare åtgärder i kampen mot korruption, särskilt i samband med privatisering, fysisk planering, utbildning och hälsovård samt inom de lokala och regionala myndigheterna.

34.

Kommittén välkomnar framstegen när det gäller skyddet av minoriteternas rättigheter och deras representation i alla lagstadgade organ och lokala och regionala organ.

35.

Regionkommittén ser med tillfredsställelse på beslutet att inrätta en gemensam rådgivande kommitté som forum för dialog mellan EU:s regionkommitté och de lokala myndigheterna i Montenegro.

36.

Regionkommittén ser positivt på förändringarna i riktning mot en demokratisering av det politiska livet och samhället i Turkiet. Vi noterar att Turkiet har åtagit sig att upprätthålla goda grannförbindelser, och uppmanar landet att undvika alla former av åtgärder som riktas mot ett medlemsland och dess suveräna rättigheter, enligt Köpenhamnskriterierna och förhandlingsramen EU–Turkiet av den 3 oktober 2005. Kommittén är missnöjd med Turkiets uttalanden om att landet tänker frysa sina förbindelser med EU:s ordförandeskap under andra halvåret 2012 och hoppas på en utveckling av det regionala samarbetet.

37.

Kommittén är besviken över att Turkiet inte har lyckats uppfylla sina åtaganden enligt tilläggsprotokollet till associeringsavtalet mellan EU och Turkiet, och uppmanar Turkiet att uppfylla dessa åtaganden fullt ut.

38.

Kommittén noterar med oro den låga nivån vad gäller genomförandet av den lagstiftning som antagits i enlighet med Köpenhamnskriterierna. ReK beklagar bristen på tydliga framsteg när det gäller utvecklingen av lokalt självstyre och uppbyggnaden av det civila samhället. Kommittén hoppas dock att den pågående konstitutionella reformprocessen kommer att leda till betydande framsteg. Inrättandet av en gemensam rådgivande kommitté mellan Regionkommittén och de turkiska lokala och regionala myndigheterna borde kunna bidra till att EU:s krav på decentralisering beaktas.

39.

Kommittén oroas av de otillräckliga framstegen avseende yttrandefrihet, fria medier, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, respekt för minoriteternas rättigheter samt bristen på framsteg mot en rättvis lösning av Cypernfrågan. ReK uppmanar den turkiska regeringen att ge sitt aktiva stöd till de pågående förhandlingarna och att vidta åtgärder för att nå en fullständig lösning av Cypernfrågan.

40.

Vi ser med stor oro på Turkiets bristande respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna både i lagstiftningen och i praktiken, och uppmanar landet att vidta åtgärder i detta avseende. Restriktionerna mot yttrandefrihet i medierna, domstolsärendena mot författare, journalister, akademiker, demokratiskt folkvalda och människorättsförsvarare och de ofta förekommande stängningarna av webbplatser har gett anledning till allvarlig oro och måste åtgärdas av de turkiska myndigheterna.

41.

Kommittén uppmanar Turkiet att intensifiera reformeringen av den lokala sektorn (Local Administrative Reform) för en ökad decentralisering och en effektivare användning av de lokala och regionala nivåerna. Viktiga element är en ökande och rättvis finansiering av den lokala sektorn, former för samråd mellan de olika nivåerna i enlighet med principerna för flernivåstyre och ett ökat stöd till den lokala sektorns EU-integration.

42.

Vi följer med oro den nedgång som kan noteras i allmänhetens och mediernas intresse för och tilltro till Turkiets anslutning till EU. Därför uppmanar vi EU att fortsätta förhandlingsprocessen genom den ”positiva dagordning” som ska leda till att Turkiet respekterar anslutningsvillkoren.

43.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens förslag om att utvidga samarbetet mellan EU-ländernas lokala och regionala myndigheter och deras motparter i Turkiet.

44.

Vi vill understryka ReK:s intresse för en användning av de befintliga mekanismerna för samarbete mellan EU och Turkiet, gränsöverskridande program, regionalt samarbete, samarbete mellan lokala och regionala organ för utvecklingen av det lokala självstyret samt utvidgad tillämpning av subsidiaritetsprincipen och ökad demokratisering.

45.

ReK uppmanar de albanska myndigheterna att fortsätta reformerna, eftersom de reformer som genomförts hittills endast i viss utsträckning fört landet närmare ett uppfyllande av Köpenhamnskriterierna.

46.

Av central betydelse för integrationsprocessen är att man tillämpar principen om goda grannskapsförbindelser och regionalt samarbete samt utvecklar demokratiska förfaranden, lokalt självstyre och ett civilt samhälle.

47.

Vi uppmanar Albaniens regering och opposition att återupprätta och upprätthålla en konstruktiv politisk dialog för att se till att de grundläggande demokratiska institutionerna fungerar väl och är oberoende. Kommittén uppmanar vidare de albanska myndigheterna att öka sina ansträngningar för att främja och genomföra de reformer som är nödvändiga inför anslutningen, särskilt på områdena mänskliga rättigheter, jämställdhet för kvinnor, skydd av minoriteter och egendomsrätt, kampen mot korruption och organiserad brottslighet samt strävan efter en konstruktiv utvandringspolitik.

48.

Regionkommittén noterar med oro bristen på beslutsamma insatser mot den korruption som omfattar stora delar av det offentliga livet, och som i framtiden kan bli ett allvarligt problem för landets utveckling.

49.

Kommittén uppmanar den albanska regeringen att tillsammans med relevanta aktörer aktivt arbeta för decentralisering och EU-integration.

50.

Kommittén ser positivt på de reformer som genomförs av myndigheterna i Bosnien och Hercegovina, men vill peka på möjligheten att öka samordningen mellan alla myndighetsnivåer, också mellan myndigheter i Federationen Bosnien och Hercegovina respektive i Republika Srpska.

51.

Kommittén anser att Bosnien och Hercegovina bör öka ansträngningarna för att genomföra reformerna och riktar uppmärksamheten på att reformer i linje med Köpenhamnskriterierna på medellång sikt endast kan genomföras genom ett starkt engagemang från myndigheternas sida. Miljöreformer kan endast genomföras på lång sikt.

52.

ReK hyser oro för den politiska låsningen i landet och oförmågan att bortse från särintressen hos enskilda politiska grupperingar, vilket leder till avsevärda förseningar i Bosnien och Hercegovinas anslutningsprocess. Genom en bredare och djupare involvering av berörda aktörer, särskilt lokala myndigheter, kan IPA-medel användas effektivare och därmed vara medborgarna tydligare till gagn, vilket också tydliggör nyttan av ett närmande till EU för den enskilde.

53.

Kommittén instämmer i kommissionens situationsanalys av motsättningarna, låsningarna och det paralyserade politiska klimatet i Bosnien och Hercegovina och önskar därför understryka de kommentarer som kommittén framförde 2010 (3). Det delade Bosnien behöver ett ledarskap som förmår överbrygga motsättningar och i stället kan initiera gemensamma lösningar. Det krävs en tydlighet från EU:s sida om att det verkliga politiska alternativet är det som öppnar landet för den inre marknadens fyra friheter.

54.

Kommittén vill understryka att samarbetet mellan olika förvaltningsnivåer i landet är svagt utvecklat, något som bör rättas till med tydligt stöd från samtliga politiska krafter i landet.

55.

För att nå ett konstruktivt samarbetsklimat i landet krävs en funktionell förvaltningsstruktur där olika politiska nivåer kompletterar varandra och överbrygger motsättningar. Kommittén upprepar att den nationella nivån i Bosnien och Hercegovina bör stärkas inom flera områden. Reformkrafter för såväl en starkare stat som en decentraliseringsprocess med stärkta kommuner behöver stödjas.

56.

Regionkommittén är övertygad om behovet av att intensifiera det praktiska gränsöverskridande samarbetet och samarbetet mellan å ena sidan de centrala myndigheterna och å andra sidan de lokala och regionala myndigheterna.

57.

Regionkommittén välkomnar Kosovos åtagande att närma sig EU, inom ramen för den europeiska integrationsprocessen.

58.

Kommittén hoppas att den allmänna bristen på enighet om Kosovos formella status bland EU-medlemsstaterna inte kommer att hindra utvecklingen av förbindelser i form av avtal mellan Kosovo och EU. ReK anser att man för närvarande skulle kunna söka och verka för praktiska ad hoc-lösningar på grundval av ett neutralt synsätt i fråga om Kosovos status.

59.

Regionkommittén vill understryka att EU i enlighet med sina principer har gjort ett uttryckligt åtagande att verka för ett europeiskt perspektiv för västra Balkan, inklusive Kosovo.

60.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens rekommendation att ge Serbien status som kandidatland.

61.

Kommittén välkomnar rådets beslut att ge Serbien status som kandidatland för EU-medlemskap och uppmanar Serbien att fortsätta de systeminriktade och strukturella reformerna. ReK vill understryka behovet av att vidta åtgärder för att normalisera förbindelserna med Kosovo i linje med villkoren i stabiliserings- och associeringsprocessen, genom fullständig efterlevnad av bestämmelserna för det regionala samarbetet och med deltagande av alla berörda parter. ReK hoppas i detta sammanhang att inga åtgärder vidtas som skulle kunna äventyra deras europeiska framtidsutsikter.

62.

Vi uppmuntrar de serbiska myndigheterna att fortsätta med sina konstruktiva åtgärder för att främja samarbete och stabilitet i regionen.

63.

Vi välkomnar Serbiens framsteg i föranslutningsprocessen, bl.a. anpassning på en rad områden, från mänskliga rättigheter, rättsväsen och fria medier till Helsingforskriterierna.

64.

Vi vill rikta uppmärksamheten på den stora betydelse som genomförandet av principerna om goda grannskapsförbindelser och regionalt samarbete har i integrationsprocessen, liksom utvecklingen av demokratiska förfaranden, respekt för minoriteternas och de lokala myndigheternas rättigheter samt utvecklingen av ett civilt samhälle.

65.

Kommittén ser positivt på skyddet av de traditionella minoriteternas språkliga rättigheter och på att man i september 2011 antog en lag om offentlig egendom och överföring av vissa befogenheter till provinsen Vojvodina och till de lokala myndigheterna.

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/7

—

Behovet av att noggrannare behandla problemet med familjeåterförening visar sig också i samband med att man behandlar den nya europeiska agendan för integration (CdR 199/2011) och en kultur av flernivåstyre i Europa (CdR 273/2011), som i hög grad förutsätter åtgärder av Regionkommittén.

—

ReK noterar att man i grönboken anger att direktivet ibland tillämpas i avskräckande syfte och påpekar mot denna bakgrund att förfarandena för familjeåterförening inte får användas som ett instrument för att begränsa migrationsströmmarna. Återföreningens specifika mål är att på bästa sätt integrera legala invandrare och respektera rätten till familjeliv.

—

Kommittén betonar att individens rätt till ett gemensamt liv med sin familj samt rätten, men också skyldigheten, att sörja för, undervisa och uppfostra barnen, och därmed att ha dem hos sig, är grundläggande rättigheter och skyldigheter, oberoende av medborgarskap. Kommittén påminner om att detta erkänns i ett flertal nationella och internationella rättsliga uttalanden som är eniga på denna punkt.

—

Kommittén påminner om att medlemsstaternas konkreta åtgärder bör vidtas med respekt för proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, både för att ge regionerna och de lokala myndigheterna en större roll när det gäller genomförandet av integrationspolitiken, och för att erbjuda dem en stabil och juridiskt hållbar referensram.

—

Regionkommittén efterlyser större deltagande från den lokala nivåns sida i ett flernivåstyre, vilket är ett absolut krav om man vill uppnå en enhetlig invandringspolitik som respekterar de grundläggande rättigheterna och främjar de mottagande samhällenas och invandrarnas välfärd.

Föredragande

Sergio SOAVE (IT–PSE), borgmästare i Savigliano (CN)

Referensdokument

Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG)

COM(2011) 735 final

1.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens initiativ att inleda en debatt om familjeåterförening, som redan behandlats i direktiv 2003/86/EG, för att bedöma vissa problem som framkommit i genomförandet av direktivet och se närmare på den kritik som framförts av flera olika instanser (icke-statliga organisationer, lokala myndigheter, forskare).

2.

Kommittén anser att det är ändamålsenligt att använda grönboken som grund för diskussionen, eftersom den betonar några viktiga aspekter av direktivet och framför en rad frågor. Kommittén ser positivt på att kommissionen kommer att besluta om vilka konkreta åtgärder som eventuellt ska vidtas först efter att samrådet har avslutats.

3.

De lokala och regionala myndigheterna spelar en väsentlig roll i förvaltningen av integrationspolitiken och politiken för social sammanhållning, och de bör därför involveras fullt ut i diskussionen om genomförandet av bestämmelserna om familjeåterförening i syfte att underlätta både full integration av invandrare i destinationsländerna och en eventuell reform av direktivet.

4.

Kommittén understryker att detta initiativ är i linje med Stockholmsprogrammet från december 2009 och den europeiska pakten för invandring och asyl från september 2008.

5.

Behovet av att noggrannare behandla problemet med familjeåterförening visar sig också i samband med att man behandlar den nya europeiska agendan för integration (CdR 199/2011) och en kultur av flernivåstyre i Europa (CdR 273/2011), som i hög grad förutsätter åtgärder av Regionkommittén.

6.

Kommittén är medveten om att den ekonomiska krisen, som så våldsamt skakar om Europa, kan förvränga bedömningen av direktivet. Till detta bidrar att Europa nu är målet för nya migrationsströmmar, utlösta till exempel av den politiska rörelse som kallas den arabiska våren, som i sig dock är ett betydande och positivt fenomen som har berört många länder söder om Medelhavet.

7.

ReK noterar att man i grönboken anger att direktivet ibland tillämpas i avskräckande syfte och påpekar mot denna bakgrund att förfarandena för familjeåterförening inte får användas som ett instrument för att begränsa migrationsströmmarna, ett problem som måste angripas vid källan och med andra metoder. Återföreningens specifika mål är att på bästa sätt integrera legala invandrare och respektera rätten till familjeliv, en rätt som finns inskriven i alla rättighetsstadgor.

8.

Kommittén betonar att individens rätt till ett gemensamt liv med sin familj samt rätten, men också skyldigheten, att sörja för, undervisa och uppfostra barnen, och därmed att ha dem hos sig, är grundläggande rättigheter och skyldigheter, oberoende av medborgarskap. Kommittén påminner om att detta erkänns i ett flertal nationella och internationella rättsliga uttalanden som är eniga på denna punkt. I synnerhet konstateras det i artikel 16 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 att familjen är ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället” och att den ”har rätt till samhällets och statens skydd”. I artikel 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna nämns rätten att bilda familj bland individens grundläggande rättigheter.

9.

Kommittén hoppas att politiken för migrationsförvaltning fullt ut respekterar dessa grundläggande rättigheter i enlighet med den rättspraxis som tillämpas av domstolarna i Strasbourg och Luxemburg, som upprepade gånger har uttalat sig otvetydigt i frågan.

10.

ReK uppmanar dessutom till en utvärdering av effekterna av familjeåterförening på ett praktiskt plan. I direktivet konstateras det att familjeåterförening bidrar till att skapa en sociokulturell stabilitet som främjar integrationen och bidrar till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, till förmån för de lokala värdsamhällena. Man bör erkänna att genomförandet av rätten till familjeåterförening utgör ett stort steg framåt för migrationspolitiken, eftersom man på detta sätt bättre tar hänsyn till stabiliseringen av invandrarnas situation som ett oumbärligt instrument för en effektiv socioekonomisk integration i värdlandet. Detta är också ett avgörande steg – även med tanke på de praktiska effekterna – för att begränsa den olagliga invandringen och farliga former av social utestängning.

11.

Kommittén framhäver att familjeband i alla europeiska länders grundlag är förknippade med särskilda skyldigheter som rör ekonomisk och social solidaritet. Att framhäva familjebanden inom invandrarfamiljer genom ett starkare erkännande av rätten till familjeåterförening framstår därför som ett specifikt sätt att främja invandrarnas uppfattning att de många krav som ställs på dem (både administrativa och organisatoriska) inte bara är resultatet av en repressiv politik eller polisiära krav, utan ett led i ett mer allmänt projekt att utveckla hela samhället. De uppmanas således att aktivt bidra till samhället, inte bara genom att hävda sina rättigheter utan också genom att erkänna sina skyldigheter, som bärs upp av principerna om samhällslojalitet och ansvar gentemot andra.

12.

Mot denna bakgrund hoppas kommittén att man ägnar särskild uppmärksamhet åt skyddet av den så kallade kärnfamiljen, som redan står i centrum i direktivet, och inom denna referensram åt rätten till familjeåterförening för underåriga barn, som förtjänar särskilt och ökat skydd. När det gäller andra typer av familjer, också med beaktande av bestämmelser och bruk i migrantens ursprungsland, anser kommissionen att medlemsstaterna själva bör kunna bedöma enskilda fall eller allmänna omständigheter. Om kommissionen dock till följd av samrådet anser att det är nödvändigt att anta en gemensam definition av termen ”familj” på EU-nivå, måste denna definition överensstämma med de definitioner som ingår i andra EU-instrument.

13.

Med beaktande av betydelsen av dessa allmänna principer och utvärderingar anser Regionkommittén att det inte är nödvändigt att i någon större utsträckning begränsa enskilda medlemsstaters utrymme för fria bedömningar, som erkänns i direktivet och bekräftas i Lissabonfördraget. Kommittén påminner dock om att medlemsstaternas konkreta åtgärder bör vidtas med respekt för proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, både för att ge regionerna och de lokala myndigheterna en större roll när det gäller genomförandet av integrationspolitiken, och för att erbjuda dem en stabil och juridiskt hållbar referensram.

14.

Utan att det påverkar den rätt som alla tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i EU har att återförenas med sin familj anser kommittén att det är begripligt om denna rätt omfattas av vissa villkor, under förutsättning att det inte påverkar syftet i direktivet, nämligen att underlätta integration och stabilitet.

15.

Kommittén anser att direktivet i sin nuvarande lydelse i detta avseende kan skapa rättslig och tolkningsmässig osäkerhet och anser att man bör granska möjligheterna att på europeisk nivå fastställa en lägsta tidsgräns för vistelsen som förenar stabilitetskraven med respekten för rättigheten till familjeliv och med användning av modeller liknande dem som tillämpas vid cirkulär migration i de fall då man använder sig av program för frivilligt återvändande.

16.

Regionkommittén anser att minimiåldern för återförening med make eller maka i princip bör sammanfalla med den legala myndighetsåldern enligt den nationella lagstiftningen i det mottagande landet. Undantag för personer som inte har uppnått myndighetsåldern kan beviljas i särskilda fall. Därmed säkerställer man största möjliga enhetlighet och undviker eventuell diskriminering på grundval av ålder.

17.

ReK vill rikta uppmärksamheten på att de två begränsningarna av rätten till familjeåterförening för underåriga barn (artikel 4.1 sista stycket och artikel 4.6) skulle kunna avskaffas eftersom de knappast har använts i praktiken. I alla händelser vill kommittén rekommendera att beslut i frågan alltid fattas med hänsyn till barnets bästa och för att säkerställa skyddet av underåriga. ReK rekommenderar dessutom av samma skäl att rätten till återförening med underåriga barn ska säkerställas även om föräldrarna inte är gifta, så att man utesluter alla former av diskriminering mellan barn som är födda inom respektive utom äktenskapet.

18.

När det gäller den frivilliga bestämmelsen om andra familjemedlemmar än make/maka eller registrerad partner och barn anser Regionkommittén att de enskilda medlemsländerna bör lämna utrymme för skönsmässiga bedömningar i fastställandet av kriterier. Kommittén konstaterar att det gällande direktivet inte tydligt redovisar konsekvenserna för familjemedlemmarna om referenspersonen skulle avlida eller äktenskapet förklaras ogiltigt, eller i händelse av skilsmässa eller om referenspersonen lämnar landet eller vid bestridande av faderskap som godkänts av domstol, vilket är en brist som borde åtgärdas.

19.

Regionkommittén rekommenderar förebyggande kontroll av effektiviteten i de olika åtgärder som redan vidtagits (åtgärder före avresa och åtgärder som vidtagits i det mottagande landet). På grundval av denna första undersökning rekommenderar ReK dock att man undviker åtgärder före avresan som kan vara omöjliga att genomföra för referenspersonens familjemedlemmar pga. analfabetism, materiella kostnader, långt avstånd till tätorter etc., och som i praktiken innebär ett utestängande från rätten till återförening. Vi anser dessutom att det vid behov vore lämpligt att erbjuda gratis språkkurser och/eller kurser i medborgarkunskap och/eller om värdsamhällets historia och kultur efter ankomsten till värdlandet, för att undvika diskriminering på grundval av förmögenhet, och att sådana kurser skulle anordnas delvis på basis av de europeiska integrationsmodulerna (”European Integration Modules”).

20.

När man utvärderar de övriga materiella villkor som gäller för referenspersonen i medlemsstaten (tillgång till bostad, sjukförsäkring, stabila försörjningsmedel) rekommenderar ReK att dessa ska värderas i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen och inte ge upphov till godtyckliga restriktioner. Kommittén hoppas särskilt att medlemsstaterna när de genomför direktivet ser till att kontrollen av villkoren bygger på objektiva och kontrollerbara kriterier, inte allmänna klausuler som kan tolkas på ett godtyckligt strikt sätt.

21.

Regionkommittén föreslår att man stryker kriteriet om medlemsstatens mottagningskapacitet i bedömningen av möjligheterna att tillåta familjeåterförening eftersom det fungerar som ytterligare ett verktyg för att kontrollera migrationsflödena, i strid med principerna i EU:s lagstiftning.

22.

Kommittén anser att varaktigheten i familjemedlemmars uppehållstillstånd bör anpassas till referenspersonens uppehållstillstånd och att man bör överväga möjligheterna att använda lösningar som ligger i linje med modeller för cirkulär migration i de fall då man använder sig av program för frivilligt återvändande.

23.

När det gäller familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som har särskilt skydd (asyl, flyktingstatus, status som skyddsbehövande) anser vi att de olika formerna av skydd bör behandlas, i enlighet med Stockholmsprogrammet, i överensstämmelse med särskilda fristående bestämmelser som beaktar den särskilda situation som den person befinner sig i som har ett sådant skydd (också med tanke på de praktiska svårigheterna i samband med att tillhandahålla information och dokument). Direktivet om den övergripande ramen för återförening bör alltså inte tillämpas på familjemedlemmar till tredjelandsmedborgare som åtnjuter någon form av skydd, utan återförening bör i sådana fall regleras i ett särskilt system som också beaktar familjeband som eventuellt knutits efter inresan i värdlandet.

24.

Regionkommittén anser att det beslut som fattats i vissa stater om att utföra DNA-prov vid identifieringen av underåriga kan innebära en kränkning av proportionalitetsprincipen, om det inte utförs som en sista utväg, och dessutom av grundläggande rättigheter, t.ex. respekten för privatlivet och familjelivet (artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna)

25.

När det gäller farhågorna om bedrägerier i form av skenäktenskap anser vi att kommissionen och/eller medlemsstaterna bör ta fram uppgifter om företeelsens faktiska omfattning. I avsaknad av konkreta uppgifter anser kommittén att det vore bra att genomföra riktade undersökningar i alla medlemsstater i syfte att få en mer korrekt bild av verkligheten och främja bästa praxis vid hanteringen av sådana problem.

26.

I fråga om kostnaderna för den sökande i anslutning till familjeåterföreningen vill kommittén peka på risken för att de administrativa kostnaderna kan höjas oskäligt mycket i medlemsstater som vill använda detta instrument för att införa en godtycklig begränsning av rätten till inresa, helt i strid med proportionalitetsprincipen som kräver att medlen ska vara avpassade efter syftet. Syftet är att främja och inte hindra utövandet av den rättighet som behandlas här. Medlemsstaterna bör därför uppmanas att i förväg fastställa kostnadernas storlek så att de inte undergräver den konkreta tillämpningen av direktivet.

27.

Regionkommittén anser att man bör rekommendera medlemsstaterna att respektera den tidsgräns som fastställs i direktivet när det gäller beslut om en ansökan om återförening. Eventuella undantagsförfaranden som beslutas i medlemsstaterna i syfte att senarelägga tidsgränsen på ett orimligt sätt utgör ett hinder för ett fullständigt genomförande av direktivet.

28.

När det gäller de påstådda svårigheterna vad avser efterlevnaden av de två övergripande obligatoriska bestämmelserna i direktivet, anser vi att kommissionen bör anta alla instrument och åtgärder som föreskrivs i fördragen i syfte att säkerställa full respekt för EU-lagstiftningen från medlemsstaternas sida.

29.

Regionkommittén efterlyser större deltagande från den lokala nivåns sida i ett flernivåstyre, vilket är ett absolut krav om man vill uppnå en enhetlig invandringspolitik som respekterar de grundläggande rättigheterna och främjar de mottagande samhällenas och invandrarnas välfärd. Goda exempel på integration har registrerats i många av Europas regioner och samhällen, och många tvetydigheter i den nationella lagstiftningen när det gäller den konkreta tolkningen av direktivet har kunnat lösas på ett positivt sätt just med utgångspunkt i de lokala instansernas praktiska erfarenheter. Regionkommittén vill understryka behovet av att samla in så mycket information som möjligt i frågan och förklarar sig villig att samarbeta till fullo med medlemsstaterna och de övriga EU-institutionerna när det gäller insamling och spridning av information och god praxis i den mån dessa uppgifter finns på lokal och regional nivå.

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/11

—

Regionkommittén drar slutsatsen att tendensen mot avtagande förbättringar på luftkvalitetsområdet i stor utsträckning kan skyllas på bristande ambition i EU-politiken när det gäller att angripa problemen vid källan och på alltför begränsade nationella insatser. En stor börda och ett stort ansvar läggs på de lokala och regionala myndigheterna när det gäller att lösa problemen. Det krävs en flernivåstrategi där varje myndighetsnivå (EU, nationell, regional och lokal) måste ta sitt ansvar och vidta de åtgärder som kan och måste vidtas av myndighetsnivån i fråga.

—

ReK anser att EU:s immissions- och utsläppspolitik måste kopplas samman. Det är därför av största vikt att ambitionsnivåer och tidsgränser ligger i linje med varandra när man utvecklar EU:s insatser riktade mot källan och immissionspolitiken.

—

Kommittén rekommenderar att man stärker EU:s utsläppspolitik, särskilt genom att göra en tillräckligt ambitiös översyn av direktivet om nationella utsläppstak för att minska bakgrundskoncentrationerna, genom att skärpa euronormer för fordon beträffande NO2/NOx och fina partiklar och utsläppskraven för andra mobila utsläppskällor, genom att minska glappet mellan EU:s normer för utsläpp från fordon och de faktiska utsläppen och genom att ta itu med utsläpp från sjöfarten och luftfarten och utsläppen av ammoniak från jordbruk.

—

Regionkommittén rekommenderar att översynen av direktiven om luftkvalitet (2008/50/EG och 2004/107/EG) framför allt leder till en minskning av antalet ämnen och mål- och gränsvärden genom att man inriktar insatserna på de mest förorenande ämnena och de indikatorer som på bästa sätt avspeglar hälsoaspekterna. Man bör undersöka om elementärt kol/sot som norm är lämpligare som indikator och huruvida en norm för partikelkoncentration och elementärt kol/sot kan införas, och undersöka om kontrollen av det genomsnittliga gränsvärdet per år för PM10 skulle kunna ske på grundval av det genomsnittliga gränsvärdet för flera år. Möjligheterna till kompletterande undantag måste vidgas, med tanke på de specifika problemen med att minska NO2-nivåerna. Det bör finnas mer specifika bestämmelser om utplacering av mätstationer för att på så sätt säkerställa att de uppmätta värdena är jämförbara.

Föredragande

Cor LAMERS (NL–PPE), borgmästare i Houten

Referensdokument

Brev från Europeiska kommissionens vice ordförande av den 19 juli 2011

1.

Kommittén känner till Europeiska kommissionens föresatser att under 2013 lägga fram en fullständig översyn av den europeiska luftkvalitetspolitiken med nya långsiktiga målsättningar för perioden efter 2020. Översynen inbegriper följande ytterst omfattande målsättningar:

2.

ReK välkomnar Europeiska kommissionens begäran om ett förberedande yttrande från kommittén om framtiden för EU:s politik för luftkvalitet.

3.

ReK konstaterar att yttrandet (1), som är ett förberedande yttrande i expertfasen av EU:s beslutsprocess, omfattar såväl administrativa och politiska som tekniska aspekter (rekommendationer beträffande lagstiftning och förslag till förfarande).

4.

Luftkvaliteten påverkar invånarna och deras hälsa i deras dagliga liv, både i städerna och på landsbygden. Människors hälsa och miljön måste stå i centrum för de åtgärder som vidtas för att förbättra luftkvaliteten. Samtidigt måste man försöka uppnå jämvikt mellan den ekonomiska utvecklingen och de insatser som görs för att komma till rätta med luftföroreningarna. En förbättring av miljö- och hälsoskyddet kan samtidigt också stimulera ekonomin och sänka de ekonomiska kostnaderna för hälsoproblem och hälsoskador.

5.

Kommittén gläder sig åt att luftkvaliteten i Europa har förbättrats avsevärt till följd av en kombination av EU:s luftkvalitetspolitik och medlemsstaternas politik och insatser (på nationell, regional och lokal nivå). Under de två senaste årtiondena har ständiga förbättringar skett. En försämring har dock kunnat konstateras på sistone, vilket bekymrar kommittén.

6.

Luftföroreningarna är källan till de största problemen och flaskhalsarna i tätorterna. Trots alla lokala och regionala åtgärder lyckas många europeiska städer inte i tid uppfylla normerna för fina partiklar (PM10 och PM2,5) och NO2, vilket innebär att ett stort antal européer bor i områden med skadliga koncentrationer av luftföroreningar.

7.

Även landsbygds- och förortsområdena berörs av luftföroreningarna som påverkar miljön, odlingarna och naturområdena.

8.

Kommittén konstaterar att luftföroreningarna måste minskas samtidigt som våra städer måste kunna fortsätta att fungera socialt och ekonomiskt. I de flesta medlemsstater är den motordrivna vägtrafiken för person- och varutransporter (som huvudsakligen använder sig av diesel och bensin) en av de största direkta orsakerna till luftföroreningarna i form av NO2 vid så kallade hotspots. Det krävs effektivare åtgärder, både i fråga om utsläppsnormerna och i fråga om trafikstyrningen.

9.

Kommittén anser att tonvikten vid översynen av EU:s luftkvalitetspolitik måste ligga på hur EU-lagstiftningen kan bidra till att förbättra luftkvaliteten (dvs. genom vilken typ av lagstiftning eller vilka åtgärder). I det sammanhanget är åtminstone följande aspekter av vikt: en flernivåstrategi, ett helhetsperspektiv och det konkreta genomförandet av EU:s lagstiftning i Europas städer. Man måste därför lägga tyngdpunkten på EU-direktivets genomförbarhet och problemen med genomförandet i städerna och regionerna.

10.

Styrelseformerna måste ses som en viktig aspekt när det gäller hur EU:s nya lagstiftning om luftkvalitet utformas. Luftföroreningar har gränsöverskridande och nationella aspekter, och därför krävs det åtgärder på alla styresnivåer (europeisk, nationell, regional och lokal nivå). Kommittén rekommenderar en strategi med flernivåstyre där varje myndighetsnivå tar sitt ansvar och vidtar de åtgärder som bäst vidtas, och som måste vidtas, på denna nivå.

11.

Kommittén betonar helhetsperspektivet i samband med utformningen av den nya EU-lagstiftningen. I största möjliga utsträckning måste man försöka förebygga föroreningar. Det är viktigt att orsakerna till föroreningarna identifieras och att utsläppen behandlas vid källan, på det mest ekonomiskt effektiva och miljövänliga sättet.

12.

Bättre folkhälsa förutsätter en ambitiös luftkvalitetspolitik från EU:s sida. En immissionspolitik med EU-gränsvärden för förorenande ämnen kan dock inte fungera utan en effektiv utsläppspolitik med EU-åtgärder riktade mot källan. Ambitionsnivån i det omarbetade direktivet måste därför stämmas av noga mot ambitionsnivån i de nationella utsläppstaken och EU:s utsläppspolitik (för att angripa problemen vid källan). Sammanslagningen av luftkvalitetsdirektiven (2008/50/EG och 2004/107/EG) med översynen av direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG) kommer i samband med detta att främja en avstämning mellan de olika ambitionsnivåerna.

13.

Kommittén anser att den tematiska strategin om luftföroreningar har bidragit till att minska invånarnas exponering för luftföroreningar och förbättra miljön.

14.

Kommittén beklagar att inte alla de åtgärder som tas upp i strategin och som syftar till att angripa problemen vid källan har genomförts i praktiken. De mest uppenbara bristerna är följande:

15.

Kommittén drar slutsatsen att kommuner och regioner gör stora insatser för att förbättra luftkvaliteten genom sina åtgärder för att

16.

Kommittén konstaterar att den europeiska politiken på alla nivåer i fortsättningen i högre grad bör förmås att framför allt bidra till en minskning av mängden transporter och till en geografisk och sektoriell förskjutning av de privata persontransporter och godstransporter som nu sker på väg. Man bör dock framhålla att det inte räcker med sådana åtgärder för att uppfylla normerna för PM10, PM2,5 och NO2. Det beror framför allt på tre typer av hinder: begränsat inflytande, begränsade möjligheter och begränsat politiskt spelrum (se punkterna 17, 19 och 22).

17.

Kommittén anser att enskilda lokala och regionala myndigheter enbart i geografiskt begränsad utsträckning kan bidra till att förbättra den lokala luftkvaliteten (första kategorin hinder). Avsikten med politiken på lokal och regional nivå är att minska utsläppen från lokala föroreningskällor, men orsaken till lokala koncentrationer särskilt av fina partiklar PM10 och PM2,5 samt ozon är i stor utsträckning gränsöverskridande och transregionala utsläpp.

18.

Kommittén konstaterar att de höga bakgrundskoncentrationer av luftförorenande ämnen som registrerats och den ofta otillräckliga tillämpningen och översynen av direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG) kan begränsa de framtida effekterna av de lokala och regionala myndigheternas åtgärder för att uppfylla EU:s luftkvalitetsnormer. Alla utsläpp (lokala, regionala, nationella och internationella) leder tillsammans till de s.k. bakgrundskoncentrationerna. Dessa bakgrundskoncentrationer kan vara så höga att det inte behövs mer än ett litet utsläpp av föroreningar på lokal nivå för att komma i närheten av eller överskrida gränsvärdena. I dessa fall har de berörda städerna och regionerna naturligtvis mycket begränsat manöverutrymme.

19.

Kommittén konstaterar vidare att de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att vidta åtgärder är begränsade (andra kategorin hinder). Stadspolitiken är inriktad på rörlighet, fysisk planering och specifika åtgärder för att komma till rätta med ”hotspots”. Rent generellt är det ovanligt att de lokala och regionala myndigheterna kan vidta effektiva åtgärder på basis av utsläppskällans karaktär.

20.

Kommittén konstaterar att de lokala och regionala myndigheterna vid utformningen av luftkvalitetspolitiken har utgått från de fördelar som skulle kunna uppstå till följd av åtgärder riktade mot källan. I efterhand måste man dock konstatera att en alltför slätstruken källpolitik – som inte heller har fått de avsedda effekterna på Europas vägar (se del D) – i hög grad har bidragit till att gränsvärdena har överskridits på lokal och regional nivå.

21.

Det står klart att ytterligare minskningar av lokala koncentrationer genom enbart lokala åtgärder kan få långtgående konsekvenser för människors vardag och medföra avsevärda kostnader. För det krävs finansiella medel som kommunerna och regionerna ofta inte förfogar över och formella befogenheter som de inte heller hari alla medlemsstater. Dessutom är det mycket mer kostnadseffektivt med en internationell och europeisk politik för att angripa problemen vid källan.

22.

Vi konstaterar att lokala och regionala myndigheter har begränsade befogenheter (tredje kategorin hinder), och beklagar att det i många medlemsstater inte vidtas stödåtgärder på nationell nivå, eller i alla fall inte i tillräcklig utsträckning, vilket ytterligare försvagar de lokala och regionala myndigheterna. Exempelvis har inte alla medlemsstater utarbetat en luftkvalitetsplan. Ofta har man inte antagit integrerade luftkvalitetsstrategier som är bindande på alla myndighetsnivåer. Det finns också fall där de nationella myndigheterna har avrått från och till och med hindrat lokala och regionala myndigheter att anta kompletterande och strängare åtgärder. I vissa medlemsstater har de lokala myndigheterna inte befogenheter att införa zoner med lägre utsläpp, utan det är de nationella myndigheterna som beslutar i sådana frågor. Även EU:s interna marknadsbestämmelser utgör ett hinder för lokala och regionala politiska alternativ. Den fria rörligheten för varor och personer begränsas genom införandet av stora miljözoner (exempelvis regionala miljözoner) och avstängning av vägar och broar. Därför är inte heller möjligt att införa ett nationellt förbud mot användning av miljöskadliga fordon.

23.

I olika medlemsstater utarbetas nationell lagstiftning för att göra det möjligt att låta böter för överträdelse av EU-lagstiftningen betalas av kommuner och regioner. De lokala och regionala myndigheterna måste uppfylla gränsvärdena med de begränsade möjligheter och medel de förfogar över. Myndigheter på EU-nivå och nationell nivå har betydligt större och effektivare möjligheter och medel. Därför bör medlemsstaterna även fortsättningsvis ha det yttersta ansvaret för betalning av böter i de fall gränsvärdena inte har respekterats. Kommittén anser att det är orättvist att ålägga de lokala och regionala myndigheterna böter och motsätter sig sådan praxis.

24.

Kommittén drar slutsatsen att tendensen mot avtagande förbättringar på luftkvalitetsområdet i stor utsträckning kan skyllas på bristande ambition i EU-politiken när det gäller att angripa problemen vid källan och på alltför begränsade nationella insatser. En stor börda och ett stort ansvar läggs på de lokala och regionala myndigheterna när det gäller att lösa problemen.

25.

Kommittén konstaterar också att åtgärderna för att bekämpa luftföroreningarna inte samordnas i tillräckligt hög grad mellan de olika medlemsstaterna. Informations- och varningsgränserna är inte desamma i grannländer, det ordnas inte något utbyte av information i realtid mellan olika medlemsstater i samband med omfattande föroreningar och handlingsplanerna samordnas inte i stora föroreningsområden som omfattar flera stater.

26.

Kommittén betonar att varken lösningen av luftkvalitetsproblematiken eller genomförandet av EU-politiken kan ske på en enda förvaltningsnivå. Det krävs en flernivåstrategi där varje myndighetsnivå (EU, nationell, regional och lokal) måste ta sitt ansvar och vidta de åtgärder som kan och måste vidtas av myndighetsnivån i fråga.

27.

Kommittén menar att de lokala och regionala myndigheterna delvis är beroende av nationella och internationella åtgärder riktade mot källan för att minska utsläppen och därmed även kraftigt minska bakgrundskoncentrationerna. Utifrån det kan de lokala och regionala myndigheterna utforma sin egen politik, exempelvis i form av skärpta tillträdesvillkor för miljözoner.

28.

Enligt kommitténs uppfattning är genomförandet av luftkvalitetslagstiftning inte enbart en fråga om juridisk tillämpning (att omsätta den i nationell lagstiftning). Kommittén anser att man, i den mån som medlemsstaternas interna strukturer medger det, bör utarbeta samordnade nationella och/eller federala övergripande luftkvalitetsstrategier och/eller minskningsprogram som beaktar de gränsöverskridande aspekterna av det fenomen som ska motverkas. Vi förespråkar en flernivåstrategi och pekar på att det inrättas myndighetsövergripande team i medlemsstaterna där sakkunniga från olika förvaltningsnivåer tillsammans utarbetar nationella planer och program (2). Härigenom främjas helheten och avstämningen mellan nationella, regionala och lokala åtgärder.

29.

ReK värdesätter Europeiska kommissionens insatser när det gäller att göra lokala och regionala myndigheter uppmärksamma på bästa metoder och ser gärna att denna praxis fortsätter.

30.

Kommittén anser att konsekvens och synergi i förhållande till utvecklingen på internationell nivå är av stor betydelse och påpekar att utsläppstaken i det reviderade Göteborgsprotokollet bör utgöra ett nödvändigt komplement till översynen av EU-direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG).

31.

Kommittén anser att det är viktigt att värna om samstämmigheten och synergin mellan de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med de olika förorenande ämnena. Det är således avgörande med ett övergripande perspektiv på EU:s luftkvalitetspolitik och övrig politik, i synnerhet med avseende på klimat, industri, transporter, boende och energi. Genom en hållbarare transportpolitik och införande av hållbara former av energiproduktion och energikonsumtion kan man uppnå en avsevärd minskning av luftföroreningarna.

32.

Kommittén beklagar att samverkanseffekter mellan åtgärderna ofta saknas. Åtgärder som påverkar ett område positivt kan påverka ett annat område negativt. Den ökade användningen av biomassa – t.ex. biodiesel i småskaliga anläggningar – kan exempelvis leda till ökade utsläpp av sot, och detta innebär en risk för luftkvaliteten och folkhälsan. Ökningen av antalet dieselfordon kan leda till en minskning av koldioxidutsläppen men ökar utsläppen av fina partiklar. Metoder för att minska utsläppen av fina partiklar kan i sin tur få negativa effekter på NO2-utsläppen från dieselfordon, vilket innebär att minskningen av NO2-koncentrationerna saktas av. Tanken med ökad politisk integration är att man i största möjliga utsträckning ska motverka sådana negativa effekter. I samband med detta bör man sträva efter en situation som gynnar alla politikområden eller åtminstone fastställa kriterier för när man bör prioritera en målsättning framför en annan.

33.

Regionkommittén framhåller att politiken för luftkvalitet borde kopplas till politiken för att främja användning av alternativa energikällor. Användningen av alternativa energikällor (anläggningar för utnyttjande av jordvärme, solfångare m.m.) skulle kraftigt bidra till att förbättra luftens kvalitet.

34.

Kommittén vill peka på den bristande samordningen av politiken för kampen mot klimatförändringarna och politiken för luftkvaliteten. Luftkvalitetspolitiken inverkar i allmänhet positivt på åtgärderna mot klimatförändringarna. Klimatpolitikens inverkan på luftföroreningarna är däremot begränsad. Klimatpolitiken har nämligen sin egen dynamik och sin egen tidslinje. Klimatpolitiken är mer fokuserad på långsiktiga åtgärder än luftkvalitetspolitiken, som framför allt omfattar åtgärder på kort och medellång sikt.

35.

Det kan uppstå mycket stora samverkanseffekter mellan luftkvalitetspolitiken och politiken mot omgivningsbuller, framför allt om man kan minska trafikvolymen. Även här bör man sträva efter en situation som gynnar alla politikområden (4).

36.

Regionkommittén anser att registreringen av utsläpp och immissioner bör utvidgas genom s.k. integrerad övervakning, som innebär en inbördes avstämd registrering och bedömning av utsläpp, en utvidgad ämnespalett – under förutsättning att man på ett lämpligt sätt har bevisat att de verkligen påverkar människors hälsa eller miljön, samt att man när det gäller utvärderingar inskränker sig till uppföljning genom modellering, spridningsmodeller samt registrering av belastningen och effekten i tid och rum. Detta får emellertid under inga omständigheter leda till ökade administrativa bördor.

37.

Kommittén betonar att samstämmighet och synergi mellan immissionspolitiken (EU:s gränsvärden) och utsläppspolitiken (EU-åtgärder riktade mot källan) är av avgörande betydelse. Immission är nämligen resultatet av utsläppsnivåer, utsläppens belägenhet och överföringen eller spridningsförhållandena. Vidare kan minskad immission (koncentrationsnivåer) effektivast tryggas genom en ambitiös utsläppspolitik.

38.

ReK drar slutsatsen att EU:s ambitiösa immissionspolitik inte automatiskt har lett till en ambitiös utsläppspolitik, och att detta har resulterat i en obalans mellan de både olika politikområdena. Följaktligen kan de problem som många städer i Europa har med genomförandet (se del B) och de långsamma resultaten i arbetet för att förbättra luftkvaliteten till stor del skyllas på bristande samstämmighet mellan EU:s immissionspolitik och utsläppspolitik. Detta problem måste därför tas upp vid all framtida utveckling av politik och åtgärder på området, i syfte att få dem i balans.

39.

ReK konstaterar att nya målsättningar för att uppnå önskade luftkvalitetsnivåer (skärpta gränsvärden) måste vara realistiska och genomförbara, och därför måste åtföljas av åtgärder (riktade mot källan) som resulterar i en verklig minskning av utsläppen i hela EU. EU:s immissions- och utsläppspolitik måste länkas samman. Det är därför av största vikt att man utvecklar liknande ambitionsnivåer och synkroniserade tidsplaner för EU:s politik för att angripa problemen vid källan och för immissionspolitiken (se föregående punkt). Kommittén vill också rikta uppmärksamheten mot genomförandefasen där det kan uppstå en situation där vissa av de åtgärder riktade mot källan som anges i den tematiska strategin inte vidtas eller i praktiken inte leder till den eftersträvade utsläppsminskningen (som fastställts i utsläppspolitiken). Kommittén föreslår att kommissionen i en sådan situation ska vidta kompenserande åtgärder. Det kan förhindra den nuvarande obalansen mellan utsläppspolitiken och immissionspolitiken från att uppträda på nytt och åter ställa de regionala och lokala myndigheterna inför en omöjlig uppgift.

40.

Kommittén föreslår följande tidsplan för utvecklingen av EU:s framtida luftkvalitetspolitik, för att skapa den önskade samstämmigheten mellan immissions- och utsläppspolitiken:

41.

Luftföroreningar förorsakas först och främst av väg- och lufttrafiken, sjöfarten, uppvärmningen, hushållen, industrin och intensiv djuruppfödning. Det krävs alltså en ambitiös politik som angriper problemen vid källan (5). I samband med detta måste man ta hänsyn till att den motordrivna vägtrafiken är en av de direkta orsakerna till flaskhalsar när det gäller luftföroreningar i tätorterna.

42.

När det gäller luftkvaliteten välkomnar kommittén ambitionsnivån i vitboken ”Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem” (COM(2011) 144) final). För att uppfylla målsättningarna anser kommittén att man bör utarbeta en handlingsplan med delmål, konkreta åtgärder (såsom EU-åtgärder som angriper källan) och utvärderingsmoment (6).

43.

Regionkommittén anser att EU mer systematiskt än hittills inte bara bör minska utsläppen från varje enskild rörlig eller stationär källa utan även sträva efter en minskning av den sammanlagda mängden från de olika källorna. Sådana mängdrelaterade åtgärder har hittills i hög grad överlåtits åt kommunerna och regionerna. EU:s bidrag skulle till en början kunna sträcka sig till följande åtgärder:

44.

Enligt kommitténs uppfattning bör EU:s utsläppspolitik utgå från normer (och en målinriktad politik med målsättningar) så att den inte bromsar andra tekniska innovationer.

45.

Regionkommittén anser att man i analogi med vad som gäller inom ramlagstiftningen för avfall bör införa ett reduktionspåbud som gör det möjligt att hushålla med befintliga resurser på ett lämpligt sätt.

46.

Kommittén påpekar att det utbredda överskridandet av gränsvärdena för NO2 huvudsakligen beror på EU:s otillräckliga eller fördröjda utsläppsbegränsningar (för motorfordon) och rekommenderar därför starkt skärpta euronormer för fordon beträffande NO2, NOx och fina partiklar. Det är viktigt att man respekterar tidsgränsen för införande av Euro VI/6-normerna.

47.

Kommittén rekommenderar vidare att man även skärper utsläppskraven för andra mobila utsläppskällor, till exempel terrängfordon, installation av filter i fordon som redan är i bruk, eller en uppdatering av EU-lagstiftningen för motorcyklar.

48.

Kommittén pekar på glappet mellan EU-lagstiftningen och de faktiska utsläppen från vägfordon. Euro V/5-normerna var (och är) ambitiösa, men ändå har denna ambition inte resulterat i någon kraftig minskning av luftföroreningarna. Den största anledningen till detta är att det finns ett glapp mellan den juridiska verkligheten i EU-lagstiftningen och de faktiska utsläppen från vägfordonen. Redan när Euro-III-normerna för lastbilar infördes stod det klart att utsläppen under faktiska körförhållanden var större än väntat och att den eftersträvade utsläppsminskningen inte kunde uppnås. Problemet kan också konstateras i samband med Euro-IV/4 och Euro-V/5 för diesellastbilar respektive dieselpersonbilar och, om än i mindre utsträckning, NOx-utsläpp från personbilar. För att förverkliga målet med EU-lagstiftningen måste Euro VI/6-normerna för utsläpp från fordon i testfasen stämma bättre överens med de faktiska utsläppen vid en genomsnittlig färd i staden.

49.

Kommittén vill påpeka att nylevererade lastbilar i praktiken ofta genomgår tekniska justeringar, vilket innebär att utsläppen av kväve och fina partiklar är större än vad man kan vänta sig utifrån typgodkännandetestet. I samband med införandet av Euro VI-lastbilar bör denna praxis förekommas och bötfällas i så stor utsträckning som möjligt. För att undvika problemet uppmanar kommittén Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att skärpa lagstiftningen, typgodkännandet och besiktningen av lastbilar i det här hänseendet. Vidare bör man undersöka om sådana tekniska justeringar kan göras tekniskt omöjliga i framtiden.

50.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt tunga fordon (bussar och lastbilar), som i allmänhet förorsakar störst föroreningar. Även medeltunga fordon (bl.a. skåpbilar) släpper ut betydligt mer NO2 än fordonsparken i genomsnitt. EU borde i sin utsläppspolitik därför särskilt överväga att skärpa normerna för utsläpp från tunga fordon och medeltunga fordon samt personbilar med dieselmotor, i kombination med lämpliga stödjande åtgärder för förvaltningen av handelslogistiken samt för att stimulera och förbättra den lokala kollektivtrafiken.

51.

Kommittén konstaterar att slitage på däck, bromsskivor och vägbeläggning samt uppvirvlande partiklar från körbanorna bidrar till de höga koncentrationerna av fina partiklar och rekommenderar att man inom ramen för EU:s ramprogram för forskning undersöker möjligheterna att minska sådana utsläpp. Kommittén föreslår också att det utarbetas en handledning för bästa praxis med rekommendationer om användning av lösningar som binder damm för att undvika att luftföroreningar virvlar upp igen.

52.

Industrin står fortfarande för en stor del av de sammanlagda utsläppen i Europa. Frågan om hur dessa utsläpp ska minskas behandlas i direktivet om industriutsläpp (2010/75/EU). Ambitiösa referensdokument för bästa tillgängliga teknik (BAT-referensdokument) och slutsatserna från dessa är avgörande instrument för att minska bakgrundskoncentrationerna. För att också i framtiden kunna arbeta med bästa tillgängliga tekniska metoder måste man regelbundet se över BAT-referensdokumenten och slutsatserna från dessa, och de måste vara tillräckligt ambitiösa för att sänka bakgrundskoncentrationerna i hela Europa. Man måste också i största möjliga utsträckning begränsa användningen av undantag (7).

53.

Jordbruksföretagen bidrar också till luftföroreningarna. Utsläppen av ammoniak bidrar i hög grad till försurning och eutrofiering. För att naturmålen ska uppnås, bland annat skyddet av Natura 2000-områden, måste NH3-utsläppen minska ytterligare. Frågan om hur dessa utsläpp ska minskas behandlas i direktivet om industriutsläpp (2010/75/EU). Också för de stora jordbruksföretagen med industriliknande produktion är det viktigt att de i framtiden kan arbeta med bästa tillgängliga tekniska metoder, och därför måste man regelbundet se över referensdokumenten för bästa tillgängliga teknik (BAT-referensdokumenten).

54.

Utsläppen från sjöfarten kan ha stor påverkan på koncentrationen av luftförorenande ämnen i hamnstäder och hamnområden och längs starkt trafikerade inre vattenvägar samt i kustnära städer och regioner. Kommittén insisterar på att de nationella myndigheterna tillämpar Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) riktlinjer i alla europeiska kustvatten. För fartyg i inlandssjöfart bör utsläppsminskande åtgärder föreskrivas för såväl partikel- som NOx-utsläpp.

55.

Utsläppen från luftfarten bidrar till bakgrundskoncentrationerna av luftförorenande ämnen. Kommittén uppmanar EU och de nationella myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder och skärpa kraven i samband med föroreningar från flygplan.

56.

Kommittén framhåller att direktivet om nationella utsläppstak är det bäst lämpade instrumentet för att minska bakgrundskoncentrationer. Gränsöverskridande luftföroreningar står för en mycket stor del av bakgrundskoncentrationerna i många medlemsstater, och nivån på vissa föroreningar kan uppgå till mer än 50 % (i genomsnitt över landet). Det är av största vikt att översynen av detta direktiv är tillräckligt ambitiös för att minska bakgrundskoncentrationerna i hela Europa. Därigenom blir luftkvalitetspolitiken på lokal och regional nivå också realistisk och genomförbar.

57.

Kommittén konstaterar att direktivet om nationella utsläppstak är ett viktigt instrument för att tvinga medlemsstater att vidta åtgärder som angriper källan. En förutsättning för detta är emellertid att översynen av direktivet om utsläppstak och EU:s politik för åtgärder riktade mot källan håller samma ambitionsnivå som direktiven om luftkvalitet (2008/50/EG och 2004/107/EG). Det är enbart genom en hög ambitionsnivå på dessa områden som man kan förverkliga ambitiösa målsättningar i luftkvalitetsdirektiven. I det sammanhanget anser kommittén att en sammanlänkning av direktivet om utsläppstak med direktiven om luftkvalitet kan bidra till att avpassa de olika ambitionsnivåerna till varandra.

58.

Kommittén beklagar medlemsstaternas låga ambitionsnivå när det gäller den förestående översynen av Göteborgsprotokollet (i vilket internationella överenskommelser om utsläppstak fastställs). Denna översyn får konsekvenser för översynen av direktivet om nationella utsläppstak och därmed även för ambitionsnivån i EU:s nya luftkvalitetslagstiftning. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att eftersträva en högre ambitionsnivå vid den kommande översynen av Göteborgsprotokollet.

59.

Kommittén begär att man åtminstone kartlägger utsläppen av elementärt kol eller sot, och att man inför övervakning för att identifiera nya luftföroreningar som i framtiden skulle kunna omfattas av detta protokoll.

60.

Kommittén konstaterar att direktiven om luftkvalitet (2008/50/EG och 2004/107/EG) är mycket viktiga instrument när det gäller att minska invånarnas och miljöns exponering för luftföroreningar. Fastställandet av lägsta skyddsnivåer har i alla EU-länder lett till åtgärder för att minska utsläppen och koncentrationen kring ”hotspots”. En minskning av utsläppen i ett land leder samtidigt till en minskning av de gränsöverskridande luftföroreningarna. Grannländer hjälper alltså varandra med att iaktta gränsvärdena.

61.

Kommittén anser att folkhälsan och miljöskyddet måste vara utgångspunkten vid översynen av luftkvalitetsdirektiven. För att folkhälsan ska förbättras bör en högre ambitionsnivå övervägas. Kommittén anser dock att en förutsättning för detta är att ambitionsnivån i det reviderade direktivet noggrant bör avpassas efter ambitionsnivån i direktivet om de nationella utsläppstaken och EU:s utsläppspolitik (riktad mot utsläppskällan), som tidigare nämnts i punkt 57.

62.

Kommittén konstaterar att luftkvalitetsdirektiven för tillfället omfattar 27 gräns- och målvärden. Vidare konstaterar kommittén att olika gränsvärden överlappar varandra (exempelvis gränsvärdena för PM10 per dag och per år och gränsvärdena för PM10 och PM2,5 per år) och att en del gränsvärden i stora delar av EU inte har överskridits på många år. Därför föreslår kommittén att man undersöker huruvida begreppet målvärde egentligen medför något mervärde för ämnen, för vilka gränsvärden redan fastställts i direktiven.

63.

Den rapporteringsplikt om registrerade koncentrationer och utformning och utveckling av luftkvalitetsstrategier som fastställs i direktiven är ytterst tidskrävande och innebär en stor administrativ börda för de lokala och regionala myndigheterna.

64.

Utifrån ett vetenskapligt och folkhälsorelaterat perspektiv, och i syfte att förbättra lagstiftningen, begränsa byråkratin och underlätta kommunikationen med medborgarna anser kommittén att antalet ämnen och mål- och gränsvärden möjligen kan minskas. Det kan göras genom att inrikta insatserna på de mest förorenande ämnena och de indikatorer som på bästa sätt avspeglar hälsoaspekterna.

65.

När det gäller trafikrelaterade föroreningar rekommenderar kommittén att man använder den indikator som bäst avspeglar hälsoaspekterna. I nuvarande direktiv används normer för PM10, PM2,5 och NO2, men vissa studier indikerar dock att elementärt kol (EC/sot) och partikelkoncentration (aerosol som genereras vid förbränning) är en bättre indikator för de komponenter i luftföroreningar som härstammar från biltrafiken och som är relevanta för folkhälsan. Elementärt kol/sot är den sotrest som frigörs vid förbränning av alla kolbaserade bränslen (exempelvis dieselolja och bensin), bland annat i motorer i fordon och fartyg. Kommittén rekommenderar därför att man undersöker huruvida en norm för partikelkoncentration och elementärt kol/sot kan införas.

66.

Ett större fokus på elementärt kol/sot skulle dessutom ligga i linje med rekommendationerna i FN:s miljöprogram och konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar över större avstånd.

67.

Kommittén föreslår att direktivet ska omfatta en möjlighet till översyn under giltighetstiden (i form av en omarbetning). Om det finns forskning (se punkt 65) och positiva erfarenheter i praktiken som visar att elementärt kol/sot som norm är lämpligare som indikator kan man överväga om och på vilket sätt denna norm ska införas i direktivet.

68.

ReK påpekar att det nuvarande direktivet innehåller tre gränsvärden och ett reduktionsmål för fina partiklar (PM10 och PM2,5). Utöver det gäller för fina partiklar olika värden, årliga genomsnittsvärden och dygnsmedelvärden. Det gör att det praktiska genomförandet är invecklat och onödigt byråkratiskt. Kommittén har tagit del av diskussionerna om att förenkla den nuvarande situationen genom att avskaffa en av normerna för fina partiklar (PM10 eller PM2,5), under förutsättning att detta anses motiverat mot bakgrund av studier av effekterna på hälsan och miljön. Kommittén tar inte ställning i frågan.

69.

Kommittén är medveten om att gränsvärdena för PM10 är mycket svåra att uppnå på vissa platser. Det kan bero på lokala förhållanden eller lokala utsläppskällor, vissa specifika meteorologiska förhållanden eller perioder med höga luftföroreningsnivåer. Även långväga godstransporter kan i stor utsträckning bidra till den sammanlagda belastningen. För att skapa önskvärd flexibilitet anser kommittén att man bör undersöka om kontrollen av det genomsnittliga gränsvärdet per år skulle kunna ske på grundval av det genomsnittliga gränsvärdet för flera år.

70.

ReK välkomnar införandet av en norm för PM2,5, eftersom denna komponent förmodligen stämmer bättre överens med effekterna på folkhälsan än PM10. Det finns emellertid många olika värden för PM2,5, både för exponeringsgraden allmänt och för reduktionsmålet. Det gör det svårt för myndigheter att uppfylla alla aspekter av dessa värden. Det är ännu oklart huruvida lokala och regionala myndigheter kan uppfylla gränsvärdet och reduktionsmålet för PM2,5. Det saknas fortfarande information och effekterna av de åtgärder som vidtas kan ännu inte mätas. Kommittén anser att man vid utvärderingen av PM2,5-normerna bör ta hänsyn till detta, och eventuellt bevilja förlängda frister för att normerna ska kunna uppfyllas.

71.

Kommittén föreslår att Europeiska kommissionen, i väntan på forskningsresultat om en annan utformning av normen, på nytt överväger behovet av ett timgränsvärde för koncentrationen NO2 med tanke på att det årliga gränsvärdet förefaller ”strängare”, och att det inte är realistiskt med lokala åtgärder för att begränsa de timgenomsnittliga koncentrationerna av NO2.

72.

Kommittén föreslår att man i direktivet fastställer att medborgarna har rätt att kräva att det utarbetas en handlingsplan för det fall att gränsvärdena för föroreningar överskrids.

73.

Det är kommitténs uppfattning att möjligheterna till förlängda tidsfrister (kompletterande undantag) måste vidgas, med tanke på de specifika problemen med att minska NO2-nivåerna. En förutsättning för det är att medlemsstaten i fråga kan bevisa att den vidtagit alla rimliga åtgärder, även för att begränsa de sträckor som tillryggaläggs av motorfordon, men att den trots det inte lyckats uppnå EU:s gränsvärde, eftersom motorerna i fordonen i praktiken inte uppfyller de utsläppsnivåer som fastställs i euronormerna (med andra ord på grund av brister i EU-politiken för att angripa problemet vid källan).

74.

Ozon (O3) bildas i luften under inflytande av solljuset genom en reaktion mellan s.k. ozonprekursorer: kväveoxider, koloxid, metan och andra flyktiga organiska beståndsdelar. Höga koncentrationer av ozon förekommer fortfarande i flera städer, framför allt i Sydeuropa. De lokala myndigheterna har dock knappast någon möjlighet att påverka koncentrationerna av ozon i den egna staden, men genom att minska utsläppen från trafiken kan de däremot bidra till att minska koncentrationerna på annat håll. Kommittén anser att uppgiften att minska de höga koncentrationerna av ozon i städerna framför allt är en fråga för den nationella och europeiska luftkvalitetspolitiken. Utsläppspolitik för flyktiga organiska ämnen betraktas som den mest effektiva åtgärden.

75.

Kommittén vill hänvisa till en analys som har gjorts av det nederländska miljö- och hälsoinstitutet (8) och som visar att medlemsstaterna har små möjligheter att påverka de årliga genomsnittskoncentrationerna av ozon och nästan ingen möjlighet alls att påverka toppkoncentrationerna av ozon inom det egna territoriet. Samtidigt verkar de storskaliga bakgrundskoncentrationerna av ozon öka något. Detta måste man ta hänsyn till när man bedömer målvärdena för ozon (målsättningar på lång sikt) och följderna för hur politik och rapportering utvecklas. I synnerhet i länderna i Sydeuropa, som har fler soltimmar, mer solstrålning och en högre medeltemperatur – företeelser som stimulerar uppkomsten av marknära ozon – är det svårt att respektera målvärdena för ozon på längre sikt. ReK rekommenderar att det undersöks om detta fenomen kan klassificeras som en ”naturlig” luftförorening, så att det behandlas på samma sätt som havssalt och sand från Sahara.

76.

För att minska koncentrationerna av ozon bör man framför allt satsa på att minska utsläppen av ozonbildande gaser genom att se över direktivet om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar (2001/81/EG) och skärpa den sektorsrelaterade lagstiftningen för viktiga källor.

77.

Kommittén betonar att väderförhållanden har ett viktigt negativt inflytande på luftföroreningsnivåerna. Den extrema torkan under de första månaderna 2011 resulterade till exempel i höga koncentrationer PM10 i stora delar av Västeuropa. Lokala och regionala åtgärder kan omöjligen bekämpa effekterna av det, och EU-lagstiftningen bör ta hänsyn till det genom särskilda överenskommelser för år med extrema väderleksförhållanden, till exempel genom att man inför ett flerårigt genomsnittsvärde.

78.

Kommittén pekar i sammanhanget på sambandet mellan ekonomiska tendenser och luftföroreningar, vilket bör beaktas vid utarbetandet av framtida strategier. Den rådande ekonomiska krisen leder till mindre ekonomisk aktivitet (rörlighet, industri och sjöfart) och därmed till minskade utsläpp. Samtidigt står också betydligt mindre finansiella medel till buds för innovation, både på privat nivå (t.ex. förnyande av värmesystem eller fordon) och på industriell nivå. När ekonomin väl kommer på fötter kan dessa trender mycket väl vända igen.

79.

Sättet att placera ut mätstationer kan variera mellan medlemsstaterna. Eftersom de geografiska förhållandena varierar mellan de olika platserna, vilket kan påverka luftkvalitetsvärdena, rekommenderar kommittén att det även i fortsättningen bör finnas en skyldighet till övervakning (mätning), men denna bör förbättras genom mer specifika bestämmelser om utplacering av mätstationer för att på så sätt säkerställa att de uppmätta värdena är jämförbara.

80.

Kommittén föreslår i detta sammanhang att det inrättas en plattform för utbyte och information i realtid om luftföroreningsnivån samt att tröskelvärdena för information och för larm harmoniseras i syfte att bättre samordna medlemsstaternas åtgärder vid akuta situationer med ökade luftföroreningar.

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/20

—

Regionkommittén stöder kommissionens åtgärder, som är ett resultat av världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002, i syfte att begränsa minskningen av många bestånd och säkerställa utnyttjandet av de marina biologiska resurserna på nivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag senast 2015 där så är möjligt.

—

När så är möjligt bör ett förbud mot utkast införas successivt och i huvudsak beröra arter som används industriellt. Man bör emellertid tillåta att sådana marina organismer kastas överbord som kan överleva när de återvänder till havet.

—

Regionkommittén riktar uppmärksamhet på de potentiella hot och negativa effekter som ett obligatoriskt införande av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter kan medföra och rekommenderar att sådana system ska vara frivilliga och falla inom medlemsstaternas behörighetsområde.

—

Med hänsyn till vattenbrukets ekonomiska och strategiska betydelse anser ReK att det är motiverat att vidta åtgärder för att främja detta område genom en separat förordning.

—

Regionkommittén efterlyser en ökad regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken och stöder till fullo införandet av en ordning som tar hänsyn till regionernas särart och behov, inbegripet samarbete med de regionala rådgivande nämnderna i syfte att anta bevarandeåtgärder och tekniska åtgärder för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken så att det i fiskeripolitiken kan tas bättre hänsyn till faktiska förhållanden och särdrag vad gäller de enskilda fiskena, inbegripet problem av gränsöverskridande art.

—

Regionkommittén välkomnar att Europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF) kommer att ingå i den nya gemensamma strategiska ramen och anpassas till de övriga regionala och landsbygdsanknutna fonderna. Kommittén kräver dock garantier om finansiering som främjar fisket och vattenbruket samt regionalt deltagande i deras strategiska genomförande.

Föredragande

Mieczysław STRUK (PL–PPE), regionpresident i Pomorskie-regionen (Pommern)

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter

COM(2011) 416 final

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om den gemensamma fiskeripolitiken

COM(2011) 417 final

Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om rapporteringskrav enligt rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

COM(2011) 418 final

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension

COM(2011) 424 final

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken

COM(2011) 425 final

1.

Regionkommittén anser att den gemensamma fiskeripolitiken bör bidra till långsiktiga balanserade miljömässiga, ekonomiska och sociala förhållanden. Den bör också möjliggöra en förbättrad levnadsstandard i fiskesektorn, en stabil marknad, tryggad livsmedelsförsörjning och skäliga konsumentpriser.

2.

ReK stöder kommissionens åtgärder, som är ett resultat av världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002, i syfte att begränsa minskningen av många bestånd och säkerställa utnyttjandet av de marina biologiska resurserna på nivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag senast 2015 där så är möjligt.

3.

Kommittén vill rikta uppmärksamhet på att det för vissa bestånd är särskilt bråttom med insatser för att nå målen. Den brådskan kan föra med sig negativa sociala och ekonomiska konsekvenser. Det är angeläget att det parallellt med begränsnings- och skyddsåtgärder görs ett aktivt omställningsarbete med insatser avseende t.ex. näringslivsutveckling, utbildning och trygga pensionsvillkor. Finansiering för detta arbete bör sökas såväl på nationell och regional nivå, i linje med regionernas kapacitet och befogenheter, som på EU-nivå.

4.

ReK instämmer i att ett balanserat utnyttjande av de biologiska resurserna bör bygga på försiktighets- och ekosystemansatsen i syfte att begränsa fiskeriverksamhetens inverkan på miljön samt minimera och gradvis eliminera oönskade fångster.

5.

Kommittén framhåller att målet om ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna måste uppnås genom en flerårig strategi för fiskeriförvaltningen, med i första hand fleråriga förvaltningsplaner som tar hänsyn till de enskilda fiskenas särdrag och innehåller skyddsåtgärder som möjliggör nödvändiga beslut i händelse av oförutsedd utveckling.

6.

ReK anser att de fleråriga planerna som ett led i ett ekosystembaserat synsätt om möjligt bör omfatta flera bestånd om dessa bestånd utnyttjas samtidigt. För de bestånd för vilka det inte har fastställts några fleråriga planer bör man fastställa indikatorer för utnyttjandet som ger maximalt hållbart uttag genom att det anges begränsningar för fångst och/eller fiskeansträngning.

7.

För att kunna förvalta fisket utifrån bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, och med beaktande av de traditionella ekologiska kunskaper som överförts mellan fiskare generation efter generation, krävs harmoniserade, tillförlitliga och korrekta data. Kommittén vill peka på vikten av att samarbeta med fiskerisektorn vid insamlingen av uppgifter och uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att anslå extra budgetmedel till forskning och expertis. Vi vill understryka betydelsen av Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) som en vetenskaplig instans med möjlighet att stödja kommissionens åtgärder för en hållbar förvaltning av fisket.

8.

Datainsamlingen är nödvändig för den ekonomiska och socioekonomiska bedömningen av de aktörer som är verksamma inom fiske, vattenbruk och beredning av fiskeri- och vattenbruksprodukter och uppgifter om sysselsättningstrender inom sektorn. EU bör därför anslå tillräckliga resurser till de nationella och regionala organ som ska samla in dessa uppgifter.

9.

Regionkommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt att de regler som finns och som innebär att en medlemsstat kan begränsa tillträdet till ett område tolv sjömil från dess baslinje har fungerat bra och har gjort det möjligt att bevara resurserna genom att fiskeansträngningen begränsas i de mest känsliga områdena av unionens vatten. Kommittén anser därför att de reglerna bör fortsätta att gälla.

10.

Mot bakgrund av de strukturella, sociala och ekonomiska villkor som gäller för de yttersta randområdena bör de marina biologiska resurserna i vattnen kring de yttersta randområdena omfattas av särskilt skydd även i framtiden, då dessa bidrar till att bevara de yttersta randområdenas lokala ekonomier.

11.

ReK påminner om principen om ursprungsstat i FN:s havsrättskonvention och uppmuntrar medlemsstaterna att efterleva dess bestämmelser i sina egna ekonomiska zoner för att bevara livskraften hos utrotningshotade vilda bestånd av vandringsfisk (anadroma bestånd).

12.

Kommittén anser också att medlemsstaterna inom sin territorialvattengräns på tolv nautiska mil, och med hänsyn till de miljörelaterade och socioekonomiska konsekvenserna inom ett geografiskt delområde eller på en lägre nivå, bör ha rätt att anta bevarande- och förvaltningsåtgärder som gäller för alla unionsfiskefartyg, förutsatt att dessa åtgärder – när de gäller unionsfiskefartyg från andra medlemsstater – inte är diskriminerande och har föregåtts av lämpligt samråd med och adekvat information till berörda medlemsstater, och att unionen inte har antagit särskilda bevarande- och förvaltningsåtgärder inom just det tolvmilsområdet.

13.

Regionkommittén instämmer i att det behövs åtgärder som kan begränsa och om möjligt eliminera de nu mycket stora andelarna oönskade fångster och bruket att kasta fisk överbord. Oönskade fångster och utkast är ett stort slöseri med resurserna och motverkar ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna och de marina ekosystemen och påverkar också fiskets ekonomiska livskraft negativt. Mot den bakgrunden anser kommittén att man bör uppmuntra en förstärkning av fiskeredskapens selektivitet och förbättrade fiskemetoder för att i möjligaste mån minska utkasten. När så är möjligt bör ett förbud mot utkast införas successivt och i huvudsak beröra arter som används industriellt. Man bör emellertid tillåta att sådana marina organismer kastas överbord som kan överleva när de återvänder till havet.

14.

Aktörerna bör inte få full ekonomisk vinst för landning av oönskade fångster. ReK anser inte heller att tillverkning av fiskmjöl av dessa fångster är rätt lösning för att uppnå kommissionens miljömål.

15.

Kommittén anser inte att grundförordningen är rätt plats för en detaljerad förteckning över arter för vilka landning är obligatorisk. Ett sådant krav skulle kunna specificeras på ett bättre sätt i enskilda, artspecifika förvaltningsplaner (som omfattar en eller flera arter).

16.

De medlemsstater som så önskar har redan med den nuvarande lagstiftningen möjlighet att införa system med individuellt överförbara kvoter, med de risker detta innebär med avseende på både spekulation och koncentrationer. Mot denna bakgrund är det olämpligt att införa krav på att alla medlemsstater ska införa fiskenyttjanderätter som kan överlåtas eller leasas.

17.

När det gäller alla system med överlåtbara fiskenyttjanderätter anser kommittén dessutom att det bör vara medlemsstaternas sak att fastställa giltighetstiden.

18.

ReK riktar uppmärksamhet på de potentiella hot och negativa effekter som ett obligatoriskt införande av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter kan medföra och rekommenderar att sådana system ska vara frivilliga och falla inom medlemsstaternas behörighetsområde.

19.

Vi anser att innan medlemsstaterna inför ett frivilligt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter bör fastställa egna bestämmelser för att på lämpligt sätt värna kustfiskets intressen och samtidigt skydda mot negativa följder av införandet av systemet, t.ex. alltför stor koncentration eller spekulation.

20.

I samband med diskussionen om avveckling av överkapacitet vill kommittén påminna om de positiva erfarenheterna av stöd till fartygsnedmontering.

21.

Kommittén anser att sektorns särskilda egenskaper och socioekonomiska sårbarhet i många medlemsstater och skillnaderna mellan medlemsstaterna i fråga om prioriteringarna för fiskeripolitiken gör det olämpligt med ett obligatoriskt system med överlåtbara fiskenyttjanderätter och att beslut om hur fiskemöjligheter ska fördelas och om alla regler för överlåtelse av dessa även i fortsättningen bör fattas på medlemsstatsnivå.

22.

Man måste också ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i de yttre randområdena när taken för fiskekapaciteten fastställs för flottan för småskaligt fiske genom att man bibehåller de nuvarande referensnivåerna.

23.

Regionkommittén anser att unionen bör främja den gemensamma fiskeripolitikens mål på internationell nivå. Unionen bör i detta syfte sträva efter att förbättra regionala och internationella organisationers insatser vad gäller bevarande och förvaltning av internationella fiskbestånd genom att främja vetenskapsbaserat beslutsfattande, bättre efterlevnad, ökad insyn och större delaktighet från olika aktörers sida, särskilt fiskares, samt genom att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU).

24.

Kommittén instämmer i att avtalen med tredjeländer om hållbart fiske bör ge tillträdesrätter i utbyte mot ett ekonomiskt bidrag från unionen, och bör säkra att det i dessa länder inrättas en högkvalitativ styrningsram som inriktas på effektiv övervakning, kontroll och tillsyn av ett hållbart utnyttjande av fiskeriresurserna. Dessutom bör avtalen med tredje land leda till stabilitet, förbättrad bärkraft och lönsamhet för EU:s fiskeflotta, som är beroende av dessa avtal, och därmed trygga dess framtid.

25.

Kommittén hävdar att partnerskapsavtalen för fiske med tredjeländer bör utgöra en rättslig, ekonomisk och miljömässig ram för det fiske som bedrivs av fartyg från EU och för de investeringar som görs av EU-företag på fiskeriområdet i enlighet med gällande bestämmelser som antagits av internationella organisationer, bland annat regionala fiskeorganisationer. Avsikten med fiskeavtalen är bland annat att säkra att fisket i tredjeländer är hållbart och sker på ömsesidigt tillfredsställande villkor.

26.

Med hänsyn till vattenbrukets ekonomiska och strategiska betydelse anser ReK att det är motiverat att vidta åtgärder för att främja detta område genom en separat förordning som omfattar EU-riktlinjer för nationella strategiska planer i syfte att stärka vattenbrukets konkurrenskraft, genom att främja utveckling och innovation för ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet i hela produktions- och saluföringskedjan, främja lokal förädling och diversifiering och därmed också främja bättre livskvalitet i kust- och landsbygdsområden; vidare bör det upprättas mekanismer för utbyte av information och goda metoder mellan medlemsstaterna genom en öppen metod för samordning av nationella åtgärder rörande företagssäkerhet, tillträde till unionens vatten och områden, särskilt med avseende på dess förenlighet med bevarandet av den marina miljön och utvecklingen av verksamheten i områden som ingår i nätverket Natura 2000, samt förenkling av förfarandena för beviljande av licenser och tillstånd.

27.

ReK konstaterar att det finns ett behov av att inrätta en rådgivande nämnd för vattenbruk som verkligen representerar sektorn och därmed har ett tillräckligt antal representanter för näringslivet (branschorganisationer, producentorganisationer eller handelskammare).

28.

Eftersom fisket är oförutsägbart instämmer ReK i att det bör inrättas en mekanism för lagring av fiskeriprodukter avsedda att användas som livsmedel för att skapa större stabilitet på marknaden och öka produktavkastningen, särskilt genom att skapa mervärde. Denna mekanism bör även omfatta vattenbruksprodukter.

29.

Tillämpningen av gemensamma handelsnormer bör innebära att marknaden förses med hållbara produkter, att potentialen på den inre marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter utnyttjas fullt ut och att det blir lättare med handel baserad på sund konkurrens, vilket hjälper till att förbättra produktionens lönsamhet.

30.

Kommittén anser att det allt större utbudet av fiskeri- och vattenbruksprodukter gör det nödvändigt att ge konsumenterna viss obligatorisk information om produkternas viktigaste egenskaper som är tydlig, lättförståelig och lättillgänglig.

31.

Den gemensamma marknadsordningen bör genomföras i enlighet med unionens internationella åtaganden, särskilt Världshandelsorganisationens bestämmelser, utan att det påverkar fastställandet av enhetliga hygieniska och sanitära bestämmelser när det gäller produkter från tredjeländer samt utarbetandet av en handelspraxis för produkter från havet som underlättar utrotandet av det olagliga, orapporterade och oreglerade fisket.

32.

Kommittén menar att det där så är möjligt bör införas en offentlig certifiering av fiskeriprodukter från EU för att säkerställa att de kommer från ett ansvarsfullt förvaltat fiske.

33.

Regionkommittén efterlyser en ökad regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken så att alla aktörers kunskap och erfarenheter, särskilt de lokala och regionala myndigheternas, kommer den gemensamma fiskeripolitiken till godo. Kommittén vill framhålla betydelsen av makroekonomiska strategier.

34.

Kommittén betonar det växande samspelet mellan sportfisket, yrkesfiskare och fiskesamhällen.

35.

ReK stöder till fullo införandet av en ordning som tar hänsyn till regionernas särart och behov, inbegripet samarbete med de regionala rådgivande nämnderna i syfte att anta bevarandeåtgärder och tekniska åtgärder för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken så att det i fiskeripolitiken kan tas bättre hänsyn till faktiska förhållanden och särdrag vad gäller de enskilda fiskena, inbegripet problem av gränsöverskridande art.

36.

ReK anser att de regionala rådgivande nämnderna eller andra liknande partnerskap bör stärkas för att garantera att lokalsamhällen inte bara rådfrågas, utan också deltar i förvaltningen av de lokala fiskeresurserna.

37.

Vid genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken bör hänsyn tas till hur den samverkar med andra havsfrågor. Kommittén konstaterar att alla frågor som rör Europas hav påverkar varandra, även fysisk planering i kust- och havsområdena, vilket stärker den integrerade havspolitiken.

38.

Vi betonar att den gemensamma fiskeripolitiken inte får bortse från skyddet av akvatiska ekosystem, deras komplexitet och interaktion, med tanke på att vatten i övergångszonen och i miljökorridorer i floder och sjöar är känsligt. Samma sak gäller fiskbestånden i det. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot att bibehålla och stärka utrotningshotad ädelfisk, och framför allt anadroma och katadroma arter.

39.

Regionkommittén är medveten om att medlemsstaterna själva inte helt kan uppnå den gemensamma fiskeripolitikens mål utan lämpligt finansiellt stöd, på grund av problemen när det gäller utvecklingen och förvaltningen av fiskerinäringen och på grund av medlemsstaternas begränsade ekonomiska resurser.

40.

Av ovanstående skäl anser kommittén att inrättandet av ett lämpligt, flerårigt EU-finansieringsstöd med inriktning på prioriteringarna i fiskeripolitiken i syfte att bidra till att målen uppnås, särskilt när det gäller en förbättring av den ekonomiska effektiviteten i sektorn (särskilt fiskeflottan), skapandet av nya arbetstillfällen och ökad modernisering och innovation, bl.a. utveckling av säkra och miljövänliga fartyg.

41.

Kommittén begär att de ekonomiska stöden till upprustning och modernisering av fiskeflottan i de yttersta randområdena ska återinföras under perioden 2014–2020.

42.

Ekonomiskt stöd från unionen bör endast beviljas på villkor att medlemsstaterna och aktörerna efterlever den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser. Det ekonomiska stödet bör därför avbrytas, dras in eller korrigeras om medlemsstaterna inte iakttar reglerna i den gemensamma fiskeripolitiken och om aktörerna vid upprepade tillfällen begår allvarliga överträdelser av bestämmelserna.

43.

Kommittén välkomnar att Europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF) kommer att ingå i den nya gemensamma strategiska ramen och anpassas till de övriga regionala och landsbygdsanknutna fonderna för att möjliggöra inrättande av integrerade lokala utvecklingsramverk och göra det lättare att få tillgång till fondmedel på lokal och regional nivå. Kommittén kräver dock garantier om finansiering som främjar fisket och vattenbruket samt regionalt deltagande i deras strategiska genomförande.

44.

Kommittén erkänner det biologiska, produktiva och historiska värdet av fiskbestånd och livsmiljöer i sjöar och floder och anser att man bör överväga att införa EU-stöd till sektorn, även för att minska de marina fångsterna, minska importen och stärka regionernas konkurrenskraft.

45.

För att nå målen för den gemensamma fiskeripolitiken bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att komplettera eller ändra icke väsentliga delar av grundförordningen. ReK rekommenderar ändå att en så omfattande användning av delegerade akter från kommissionens sida utvärderas noggrant och ingående med avseende på de rättsliga och politiska aspekterna och att man säkerställer att denna befogenhet är tydligt definierad vad gäller mål, innehåll, omfattning och varaktighet.

46.

ReK anser att det är synnerligen viktigt att kommissionen genomför relevanta samråd under sitt förberedande arbete inför antagandet av delegerade akter, även på expertnivå och med regionala myndigheter.

47.

Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt, i god tid och på lämpligt sätt till Europaparlamentet och rådet.

48.

ReK uppmuntrar och stöder kraftfullt användningen av lokalt ledd utveckling, enligt kommissionens allmänna förordning om den gemensamma strategiska ramen, som en metod för den lokala och regionala nivån att kunna utnyttja resurser från Europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF), jämsides med strukturfonderna och fonderna för landsbygdsutveckling. Samordningen av fonderna bör ske med hjälp av en flexibel ram och tillåta att man stärker åtgärdsmöjligheterna inom fonderna. Lokala och regionala myndigheter bör delta aktivt vid utarbetandet av den strategiska ramen och de operativa programmen.

49.

Kommittén understryker att det för en framgångsrik fiskeripolitik krävs ett effektivt system för kontroll, inspektion och tillsyn, även för att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Inom ramen för unionssystemet för kontroll, inspektion och tillsyn bör användningen av modern teknik främjas. Medlemsstaterna och kommissionen bör ha möjlighet att genomföra pilotprojekt avseende ny kontrollteknik och system för datahantering.

50.

Regionkommittén anser att en översyn av efterlevnaden av EU:s förordning bör genomföras vart femte år.

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/46

—

Europeiska kommissionen bör sammankalla en europeisk borgmästarförsamling för att diskutera förändringarna i befolkningsstrukturen i anslutning till Europaåret 2012 med uppdraget att samla lokala och regionala myndigheter som vill främja innovation, smart hälsa och lösningar för ett bättre liv som stöd för ett aktivt och hälsosamt åldrande. Kommissionen bör tillhandahålla administrativt och finansiellt stöd för borgmästarförsamlingen i detta syfte.

—

Kommittén ställer sig bakom samlingen av intressegrupper i anslutning till Europaåret 2012 som vill se ett samhälle för alla åldrar där var och en har kapacitet att spela en aktiv roll i samhället och åtnjuter samma rättigheter och möjligheter i alla livssituationer, oavsett ålder, kön, ras och etnisk tillhörighet, religion och övertygelse, social och ekonomisk ställning, sexuell läggning, fysisk och psykisk hälsa eller vårdbehov.

—

Kommittén understryker behovet av att aktivt rådfråga och involvera äldre och äldrevårdare i kartläggningen av behov, utformningen av nya lösningar och utvärderingen av insatserna. Sådan deltagandeverksamhet stöder social integration och säkerställer att erbjudna tjänster så nära som möjligt svarar mot mottagarnas reella behov.

—

ReK rekommenderar Europeiska kommissionen att mer aktivt involvera lokala och regionala myndigheter i processen när EU gör sina sociala konsekvensbedömningar av olika initiativ som genomförs för att stödja aktivt och hälsosamt åldrande i syfte att se till att inverkan på äldre kvinnor och män bedöms på ett lämpligt sätt på gräsrotsnivå.

Huvudföredragande

Arnoldas ABRAMAVIČIUS (LT–PPE), ordförande för distriktsfullmäktige i Zarasai och kommunfullmäktigeledamot

Referensdokument

/

1.

Regionkommittén välkomnar det danska rådsordförandeskapets initiativ att integrera territoriella myndigheter i dialogen på EU-nivå om hur den demografiska utmaningen ska bemötas och hur fördelarna med en åldrande befolkning kan användas på bästa sätt. Som det redan tidigare konstaterats i ReK:s yttrande om ”Hanteringen av effekterna av en åldrande befolkning i EU” (1) och i Europaparlamentets resolution om ”Europaåret för aktivt åldrande (2012)” (2) har lokala och regionala myndigheter i många medlemsstater stora befogenheter på de tre områden som Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna bygger på, nämligen sysselsättning, samhällsdeltagande och självständigt boende.

2.

Kommittén understryker att ett av målen i Europa 2020-strategin är att möta utmaningen med en åldrande befolkning. Eftersom lokala och regionala myndigheter står närmast medborgarnas behov och ansvarar för de flesta tjänster som äldre behöver för att kunna leva värdigt under sin ålderdom, är dessa myndigheters direkta deltagande i alla diskussioner om åldrande av avgörande betydelse för att målen för Europa 2020-strategin ska kunna uppnås. Det skulle även bidra till ökad social, ekonomisk och territoriell sammanhållning.

3.

Kommittén ser positivt på det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande, vars syfte är att engagera en bred samling intressegrupper på alla nivåer med målet att öka antalet levnadsår vid god hälsa med två år (Health Life Year Indicator). Det är skäl att erinra om lokala och regionala myndigheters nyckelroll i de tre pelarna inom innovationspartnerskapen för aktivt och hälsosamt åldrande, nämligen förebyggande, analys och tidig diagnos, vård och tillfrisknande samt aktivt åldrande och självständigt boende.

4.

Kommittén ställer sig bakom samlingen av intressegrupper i anslutning till Europaåret 2012 som vill se ett samhälle för alla åldrar där var och en har kapacitet att spela en aktiv roll i samhället och åtnjuter samma rättigheter och möjligheter i alla livssituationer, oavsett ålder, kön, ras och etnisk tillhörighet, religion och övertygelse, social och ekonomisk ställning, sexuell läggning, fysisk och psykisk hälsa eller vårdbehov.

5.

Kommittén rekommenderar en positiv infallsvinkel i frågor om åldrande och delar uppfattningen att innovation kan bidra till bättre tjänster för en åldrande befolkning. Man måste dock understryka att innovation inte bör eftersträvas bara för att uppnå förändring, utan att den snarare ska ses som en värdefull pådrivare för bättre kvalitet och kostnadseffektivitet i reaktionen på ökade och förändrade behov i en tid av ekonomiska åtstramningar.

6.

Den ekonomiska och finansiella krisen gör det mer angeläget än någonsin med en grundläggande översyn av hur vårt samhälle fungerar. Vi behöver göra allt vi kan för att ge både yngre och äldre möjlighet att aktivt delta på arbetsmarknaden och i samhället samt att leva ett självständigt liv så länge som möjligt. Den bästa infallsvinkeln i fråga om den åldrande befolkningen är att främja åldersbejakande samhällen där offentliga platser, transporter, boende och lokala tjänster är utformade med utgångspunkt i alla generationers behov, och där solidaritet och samarbete mellan generationer uppmuntras. Samtidigt är sådana samhällen ofta mer miljövänliga och bidrar till större social sammanhållning och till att andra utsatta grupper i högre grad deltar i samhällslivet.

7.

Kommittén understryker behovet av att aktivt rådfråga och involvera äldre och äldrevårdare i kartläggningen av behov, utformningen av nya lösningar och utvärderingen av insatserna. Sådan deltagandeverksamhet stöder social integration och säkerställer att erbjudna tjänster så nära som möjligt svarar mot mottagarnas reella behov.

8.

Under det senaste årtiondet har begreppet silverekonomi börjat användas på olika håll i Europa. Tanken är att ta fram ett brett sortiment av produkter och tjänster för det ökande antalet äldre med behov av sjukvård och omsorg samt nedsatt rörlighet och begränsningar i det dagliga livet. Silverekonomin har utvidgats till andra marknadssegment som friskvård, gymträning, fritid, resor, kultur, kommunikation, nöjen och tillgång till ny teknik. Många små och medelstora företag och företagskluster i åtskilliga medlemsstater är också specialiserade på innovativ teknik för äldre, såsom intelligenta bostäder, vilket innebär positiva tillväxtmöjligheter. Samtidigt som man bejakar behoven av specifika produkter och tjänster för personer med särskilda behov bör man dock också notera att de flesta äldre föredrar sedvanliga varor och tjänster. Därför bör man främja en bredare metod som utgår från konceptet ”utformat för alla” (Design-for-All) som innebär att behoven och förväntningarna bland äldre och funktionshindrade sammanjämkas, samtidigt som man utvecklar specialprodukter för enskilda, specifika behov.

9.

Allt fler regionala och lokala myndigheter tenderar att överväga social innovation och IKT-baserade lösningar för att förbättra kvaliteten och kostnadseffektiviteten i hälsovården och den långsiktiga omsorgen, både i tätorter och i glesbygden. Sådana lösningar kan bidra till viktiga tjänster för äldre till en kostnad som är skonsammare för de offentliga och privata finanserna. Sådana initiativ kräver dock ett visst mått av investeringar och åtgärder som måste genomföras på andra myndighetsnivåer för att övergå från pilotprojekt till storskaliga modeller som kan utnyttjas på nationell nivå eller på andra håll i unionen. På detta område behöver de lokala och regionala myndigheterna så mycket stöd de kan få både från regeringen i hemlandet och från EU.

10.

Det finns många lokala exempel på innovativa åtgärder som stöder ett aktivt och hälsosamt åldrande. Företagskuvöser uppstår ofta ur lokala initiativ och ligger nära de behov de avser fylla. Men ett projektbaserat angreppssätt är inte alltid effektivt för att uppnå en kritisk massa och hållbarhet på längre sikt. Det behövs en övergripande strategisk vision som inbegriper aspekter från hela fältet, och på så sätt kan man uppnå inkluderande och stödjande miljöer. Ett tydligt exempel på social innovation har lanserats av kommunen Fredericia i Danmark. Där eftersträvas upprätthållen eller återerövrad självhjälp bland äldre som behöver stöd i sina vardagssysslor. Detta sker genom förebyggande, rehabilitering, teknik och sociala nätverk. Metoden grundar sig på en ändrad uppfattning av äldre, som inte längre betraktas som hjälplösa patienter, utan som medborgare med resurser. Initiativet stöddes som ett pilotprojekt av danska finansministeriet, och kommer nu att stå som modell för andra kommuner i Danmark.

11.

Kommittén understryker att utmaningarna i anslutning till den åldrande befolkningen har en framträdande könsaspekt som kräver särskild uppmärksamhet, eftersom översynen av socialskyddet och nedskärningarna i de sociala tjänsterna (i synnerhet barnomsorg och äldrevård) påverkar kvinnors arbetsmöjligheter och könsrelaterade skillnader i lön och pension eftersom den tunga anhörigvården kommer att falla på informella vårdare, som oftast är kvinnor. Dessa löper i framtiden högre risk för fattigdom och social utestängning om ingenting görs för att rätta till bristen på jämställdhet. Stress och belastningsproblem inom vård- och omsorgssektorn, som är kvinnodominerad, kan i framtiden också innebära nya problem för äldre kvinnor.

12.

Regionkommittén anser att det är nödvändigt med bättre samordning mellan olika berörda nivåer i arbetet på att ta fram lösningar för ett aktivt och hälsosamt åldrande. Det behövs ett utökat flernivåstyre på detta område. Lokala och regionala myndigheter får inte bara betraktas som verkställande aktörer, utan även involveras i hela beslutsfattande- och utvärderingsprocessen.

13.

Kommittén är övertygad om att en EU-ram som ger offentliga myndigheter och aktörer på alla nivåer möjlighet att dra nytta av varandras erfarenheter vore ett genuint mervärde. Utifrån detta kunde man ta exempel av framgångsrika initiativ och dra lärdom av misslyckanden. På så sätt undviker man att upprepa misstag, och de begränsade resurserna kan investeras i innovativa lösningar som har visat sig vara effektiva.

14.

Regionkommittén önskar bli kallad till styrgruppen inom det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande. På så sätt kan de lokala och regionala myndigheterna bli adekvat företrädda inom partnerskapets beslutsfattandeprocess. Samtidigt kunde Regionkommittén uppbåda ett större intresse hos ett stort antal lokala och regionala myndigheter att involveras i genomförandet av partnerskapet, eftersom de har befogenheter på samtliga av de sex viktigaste insatsområdena.

15.

Förslaget från det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande att skapa ett europeiskt nätverk för miljöer som bejakar åldrande är positivt. Kommittén välkomnar även ansträngningarna inom AGE Platform Europe och Världshälsoorganisationen WHO för att stödja uppkomsten av sådana nätverk. ReK rekommenderar att EU-medel anslås för en ändamålsenlig utformning av ett sådant europeiskt nätverk i nära samarbete med WHO.

16.

Regionkommittén föreslår att kommissionen satsar på kunskap om de allra äldsta – en grupp som är delvis ny och som olika aktörer behöver mer kunskap om. Forskning behövs för att bedöma effektivitet och kostnadseffektivitet av hälsofrämjande och förebyggande insatser under hela livscykeln, men särskilt under senare delen av livet. Forskningen behöver också förstärkas om hur äldre som är svåra att nå motiveras till förändringar i levnadsvanor och livsstil. Data om mycket gamla människor bör inkluderas i statistik och forskning. Forskningsresultaten behöver spridas till dem som arbetar praktiskt med de äldre.

17.

Europeiska kommissionen bör sammankalla en europeisk borgmästarförsamling för att diskutera förändringarna i befolkningsstrukturen i anslutning till Europaåret 2012 med uppdraget att samla lokala och regionala myndigheter som vill främja innovation, smart hälsa och lösningar för ett bättre liv som stöd för ett aktivt och hälsosamt åldrande. Kommissionen bör tillhandahålla administrativt och finansiellt stöd för borgmästarförsamlingen i detta syfte.

18.

Även om medlemsstaterna samt deras lokala och regionala myndigheter bär det största ansvaret på området för aktivt åldrande, kan Europeiska unionen lagstifta i frågor som påverkar den inre marknaden i syfte att undanröja hinder för fri rörlighet för personer. Unionen ska också främja friheten att tillhandahålla tjänster och se till att konsumenterna skyddas på ett ändamålsenligt sätt. EU:s ratificering av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder skapar nya rättsliga skyldigheter för EU att se till att personer med handikapp och äldre med nedsatt funktionsförmåga ska ha möjlighet att åtnjuta sina rättigheter till fri rörlighet och till fullödigt deltagande i det ekonomiska och sociala livet i samhället på samma sätt som alla andra medborgare. Detta kräver att EU vidtar åtgärder för att samordna svaren på europeisk, nationell, lokal och regional nivå. Dessutom kan EU underlätta erfarenhetsutbyte över gränserna och främja mjuka åtgärder såsom riktlinjer för goda metoder som stöd för ett optimalt genomförande av de grundläggande friheter som anges i EU-fördragen.

19.

Europeiska kommissionen planerar att lägga fram ett förslag till ny lagstiftning om tillgänglighet. Kommittén understryker att en EU-ram behövs för att förbättra tillgängligheten runtom i Europa för alla viktigare varor och tjänster, och för att skapa handlingsutrymme för alla näringsformer, inklusive små och medelstora företag. Detta förslag bör vara proportionerligt och inte medföra ytterligare administrativ börda för små och medelstora företag. Nya breda EU-standarder vore även värdefulla för att stödja industrin och skapa en effektiv inre marknad för varor och tjänster som kan användas av alla. Ett övervakningssystem bör utformas för att säkerställa efterlevnaden av lagstiftningen. Detta bör åtföljas av åtgärdsplaner för nationella, regionala och lokala myndigheter samt av stöd till lokala aktörer och små och medelstora företag.

20.

En ändamålsenlig lagstiftningsram för offentlig upphandling är av avgörande betydelse på europeisk, nationell och lokal nivå för att säkerställa att offentliga investeringar förbättrar tillgängligheten för alla. Tillgängligheten bör även bli ett viktigt förhandsvillkor för mottagande av EU-medel (strukturella åtgärder, projekt och forskning). Mindre utvecklade regioner behöver dessutom stöd för att nå upp till EU:s lagstiftning och standarder. Finansiella incitament bör övervägas i arbetet för bättre tillgänglighet, i synnerhet för att offentliga myndigheter ska kunna bygga om befintliga fastigheter och bostäder och för att stödja investeringar i innovativa lösningar.

21.

Större medvetenhet behövs i kölvattnet av viktiga rättsliga åtgärder, som bör fungera som en väckarklocka. Detta arbete bör inriktas på lokala och regionala myndigheter, tillverkare, leverantörer och tillhandahållare av tjänster samt medborgarna i stort. Utbildnings- och fortbildningspolitiken är viktig för att förstärka och stödja ökad tillgänglighet. Det är ett viktigt krav att ingenjörer, arkitekter, webbplanerare, byggentreprenörer, stadsplanerare osv. har tillräcklig kunskap för att göra tillgänglighetsfrågor till en naturlig del av sitt arbete och använda sig av lösningar som passar alla.

22.

Livslångt lärande och frivilligarbete är viktiga drivkrafter bakom aktivt och hälsosamt åldrande. Vuxenutbildning och äldre personers frivilligarbete kan stödjas på europeisk, nationell och lokal nivå i syfte att bidra till ett förlängt arbetsliv, ett aktivt pensionärsliv och ett självständigt boende.

23.

Därför rekommenderar Regionkommittén att målen för Europaåret 2012 för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna å ena sidan, och det europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande å den andra, framöver sammankopplas till alla relevanta finansieringsinstrument på EU-nivå, inklusive strukturfonderna. De förfaranden som lokala och regionala aktörer ska tillämpa bör förenklas. ReK välkomnar den europeiska dagen för solidaritet mellan generationerna, som är särskilt betydelsefull under Europaåret 2012 och som främjar generationsövergripande projekt mellan skolelever och äldre och därigenom ger ett viktigt bidrag till dialogen mellan generationerna.

24.

Regionkommittén välkomnar lanseringen av kunskaps- och innovationsgruppen (KI-gruppen) för innovation till förmån för ett hälsosamt liv och aktivt åldrande 2014. Kommittén uppmanar Europeiska institutet för teknik och innovation (EIT) att göra sitt yttersta för att involvera lokala och regionala myndigheter och aktörer i genomförandet av dessa kunskaps- och innovationsåtgärder.

25.

ReK rekommenderar Europeiska kommissionen att mer aktivt involvera lokala och regionala myndigheter i processen när EU gör sina sociala konsekvensbedömningar av olika initiativ som genomförs för att stödja aktivt och hälsosamt åldrande i syfte att se till att inverkan på äldre kvinnor och män bedöms på ett lämpligt sätt på gräsrotsnivå.

26.

Aktivt och hälsosamt åldrande är ett centralt mål i Europa 2020-strategin och stöds av olika flaggskeppsinitiativ (”Ny kompetens och nya arbetstillfällen”, ”Plattformen mot fattigdom” och ”Den digitala agendan”) och ett brett utbud av finansieringsinstrument för EU-medel som finns tillgängliga för de lokala och regionala myndigheterna, såsom anges i den broschyr som Regionkommittén, Europeiska kommissionen och AGE Platform Europe har utarbetat tillsammans, ”How to promote active ageing in Europe - EU support to local and regional actors”, som publicerades i september 2011 som ett bidrag till Europaåret 2012 (3).

27.

Därför verkar det inte finnas något i de föreslagna initiativen som strider mot principerna om subsidiaritet och proportionalitet som de definieras i EU-fördragen.

28.

Fram till år 2060 tror man att den unga befolkningen kommer att minska med 9 % i hela EU-27 (4) och generationen i arbetsför ålder (15–64) med 15 %. Dessutom förväntas antalet äldre människor öka med hela 79 %. Dessa demografiska förändringar beror på ett antal olika faktorer, exempelvis lägre fertilitet, ökad medellivslängd, total nettomigration och en åldrande ”babyboom-generation”, dvs. personer som föddes efter andra världskriget. Det är uppenbart att dessa demografiska förändringar kommer att få betydande ekonomiska, sociala och budgetmässiga konsekvenser på nationell och regional/lokal nivå. I ReK:s studie om aktivt åldrande Active Ageing: local and regional solutions  (5) förklaras dessa konsekvenser på ett bra sätt med att tillgången på arbetskraft och sysselsättningen kommer att minska, vilket kommer att innebära en utmaning för den ekonomiska tillväxten, medan efterfrågan på tjänster kommer att öka från den åldrande befolkningen. Dessutom förväntas de offentliga utgifterna öka för att tillhandahålla kvalitativa tjänster till den åldrande befolkningen, samtidigt som hälso- och sjukvården och pensionerna för en allt större åldrande befolkning också måste finansieras. De flesta lokala och regionala myndigheter har dock fått utstå kraftiga budgetrestriktioner som redan gör det mycket svårt för dem att tillhandahålla dynamiska och moderna tjänster med en rimlig standard.

29.

Det finns stora skillnader mellan länder och regioner när det gäller medellivslängd för kvinnor och män, indikatorn för friska levnadsår, medianålder och försörjningskvoter. En åldrande befolkning förutspås i nästan alla 281 regioner i EU-27, där bara sju regioner inte förväntas få en ökad medianålder fram till 2030: Wien i Österrike, Hamburg och Trier i Tyskland, Sterea Ellada och Peloponessos i Grekland samt West Midlands och nordöstra Skottland i Storbritannien (6). Under 2008 var försörjningskvoterna i vissa regioner nästan tre gånger så höga som i andra (9,1–26,8 %). År 2030 kommer skillnaden att vara nästan fyrdubbel (10,4–37,3 %) (7). Detta innebär att alla regioner inte är lika när det gäller demografiskt åldrande och detta, i kombination med den rådande ekonomiska krisen, påverkar vissa lokala och regionala myndigheter mer än andra.

30.

Kommittén vill framhålla att det finns stora skillnader mellan länder och regioner avseende statsskuld, och några av dem måste göra mycket stora nedskärningar av sina budgetar vilket kan komma att hindra deras förmåga att dra fördel av EU-finansieringen genom strukturfonderna eller åldersrelaterade gemensamma program.

31.

Kommittén vill också påminna om sitt yttrande om tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU (8) där det framgår att lokala och regionala myndigheter kommer att vara den största arbetsgivaren inom den offentliga sektorn och att de offentliga pensionerna som en följd av detta även i fortsättningen kommer att ha en grundläggande roll för att säkra pensionssystemen. Dessa pensioner kommer dock att påverkas allt mer av budgetåtgärder och budgetreformer. Därför bör man beakta lokala och regionala myndigheters förmåga att kompensera för denna effekt i syfte att garantera alla äldre kvinnor och män en tillräcklig inkomst, inbegripet genom hushållsnära tjänster och vårdtjänster. ReK föreslog en social dimension för makroekonomisk övervakning som ett sätt att hantera dessa effekter.

32.

Regionkommittén angav i sitt yttrande om att åldras väl i informationssamhället (9) att lösningar med hjälp av IKT kan höja produktiviteten i social- och hälsovården om den anpassas på rätt sätt efter de äldres behov. ReK påminner också om att lokala och regionala myndigheter bör involveras i forskning som bedrivs på nationell nivå och EU-nivå om IKT-baserade lösningar för äldre, eftersom det kommer att vara de som främst kommer att använda resultaten.

33.

ReK påminner emellertid om att lokala och regionala myndigheter inte ensamma kan understödja ett aktivt och hälsosamt åldrande. Om de ska lyckas måste de verka i en kontext som stöder dem på det rättsliga, finansiella och strukturella planet. Detta kräver att det vidtas åtgärder på nationell nivå och EU-nivå. För att till exempel sjösätta IKT-initiativ till stöd för innovation, smart hälsa och bättre liv i alla EU:s regioner behövs strukturella investeringar på EU-nivå och nationell nivå så att bredbandstillgången kan utökas. Det behövs också EU-lagstiftning som kan harmonisera tillgänglighetskriterierna och interoperabilitetsnormerna.

34.

Det ökande antalet förhandsvillkor och förfaranden för redovisning, finansiering och granskning som krävs för att få tillgång till strukturfondsstöd har lett till ett större antal projekt som riktas in på mätbara resultat i stället för mer innovativa och riskorienterade projekt som i praktiken behöver längre tid för att uppnå positiva resultat och är svårare att mäta. Sociala innovationer möter i praktiken hinder som ofta beror på stora skillnader avseende revisions- och lagstiftningskultur. Detta problem berör inte bara utnyttjandet av strukturfonderna utan även många andra finansieringsinstrument på EU-nivå eller nationell nivå.

35.

Strukturfondernas genomförande måste dock förändras så att man använder faktabaserade villkor för att inte undergräva de ansträngningar som görs för att öka mervärdet och effektiviteten i EU-finansieringen på detta område. I Danmark och Sverige tillämpas sådana bevisunderbyggda förfaranden för att övervaka resultaten i förhållande till en uppsättning överenskomna indikatorer och återkoppla information till övervakningssystemet, så att kvaliteten och kostnadseffektiviteten hos de tjänster som tillhandahålls och finansieras ständigt förbättras. Storbritanniens regering införde nyligen s.k. social-impact bonds som ska attrahera nya investeringar genom resultatbaserade avtal för enskilda personer och gemenskaper. Genom social-impact bonds används privata investeringar för att betala för interventioner som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som kan framvisa goda resultat. Den finansiella avkastningen till investerarna betalas ut av den offentliga sektorn på grundval av förbättrade samhällsresultat. Om resultaten inte förbättras får investerarna inte tillbaka sina investeringar (10).

36.

Regionkommittén noterar att länder med en hög tillgänglighetsstandard i den byggda miljön, transporter och IKT är länder där äldre kvinnor och män arbetar i högre grad än i övriga länder, och det är även dessa länder som har det bästa resultaten i fråga om indikatorn för friska levnadsår. Dessa länder har också de högsta sysselsättningsnivåerna för kvinnor och funktionshindrade och de bästa resultaten för jämställdhetsindikatorerna (inkomstskillnaderna mellan könen, pensionsskillnaderna mellan könen osv.). Detta visar att ett aktivt främjande av en miljö där hänsyn tas till äldre inte utgör ett hinder för ekonomin utan tvärtom gynnar samhället och ekonomin i stort. Sådana miljöer gör livet enklare för alla och främjar kvinnors, äldres och funktionshindrades deltagande på arbetsmarknaden samt ett produktivt deltagande av pensionärer i samhället. De stöder också anhörigvårdare och gör det lättare för dem att få arbete och vård av anhöriga att gå ihop.

37.

Regionkommittén välkomnar det faktum att hundratals lokala och regionala myndigheter från många olika EU-medlemsstater redan är delaktiga i WHO:s program Age-Friendly Cities. Några medlemsstater har också infört nationella program för att stödja lokala och regionala myndigheter som vill gå med i WHO:s AFC-nätverk.

38.

På grund av det ökade antalet äldre som lider av Alzheimers och andra former av demenssjukdomar välkomnar kommittén det initiativ som vissa lokala och regionala myndigheter har tagit för att främja en bättre integration av äldre med demenssjukdomar och deras anhörigvårdare i samhället.

39.

ReK vill framhålla att skapandet av miljöer som är utformade för alla och som främjar möjligheten för äldre personer med funktionshinder eller aktivitetsbegränsningar att leva ett självständigt liv har visat sig vara kostnadseffektivt. Det svenska exemplet visar att det minskade behovet av vård i Sverige under de senaste 15 åren inte kan förklaras med folkhälsoförbättringar, eftersom det inte finns några bevis för sådana bland de äldre under denna period i landet. Den troligaste förklaringen för det minskade behovet av vård av äldre hör ihop med en bättre tillgänglighetsstandard för boende och transport och bättre tillgång till tekniska hjälpmedel som gör det lättare för äldre att klara sig utan hjälp. Det är värt att notera att Sverige har den högsta sysselsättningsnivån för äldre och äldre kvinnor av alla EU-medlemsstater.

40.

Vi vill framhålla att lokala och regionala myndigheter visserligen har en viktig roll som inköpare av varor och tjänster, särskilt genom offentlig upphandling, och därför kan agera som en politisk drivkraft för att främja en positiv syn på åldrande. Men samtidigt måste man ta itu med fragmenteringen av befintliga och framväxande marknader för innovativa lösningar som främjar ett aktivt och hälsosamt åldrande om man ska kunna skapa en verklig inre marknad för den s.k. silverekonomin och möjliggöra skalfördelar för offentliga anbudsgivare och för konsumenter. Genom den kommande lagstiftningen om tillgänglighet ska man försöka ta itu med de hinder som står i vägen för skapandet av en EU-marknad där lokala och regionala innovativa lösningar lättare kan utformas och införas i större skala i andra EU-regioner. Små och medelstora företag är ofta i framkant när det gäller innovation och befinner sig närmare de lokala marknaderna. De levererar ofta tjänster som är personligt anpassade efter konsumenternas behov. De små och medelstora företagen skulle gynnas om det fanns tydliga regler och standarder som kunde garantera dem tillgång till en marknad som omfattade hela EU och underlätta interoperabiliteten med andra varor och tjänster för ett optimalt resultat.

41.

Regionkommittén drar slutsatsen att utvecklingen av tillgängliga och stödjande lokala miljöer som grundar sig på synsättet att vår miljö ska utformas för alla kommer att hjälpa äldre arbetande män och kvinnor att arbeta längre och minska efterfrågan av vård och assistans för den snabbt växande äldre befolkningen. ReK är övertygad om att EU:s åtgärder för att främja aktivt och hälsosamt åldrande samt solidaritet mellan generationerna kommer att öka tillväxtmöjligheterna i hela EU och innebära ekonomiska fördelar både för offentliga och privata aktörer på lokal och nationell nivå samt EU-nivå.

42.

Kommittén delar det danska ordförandeskapets syn på åldrande och vill understryka att om man ska använda social innovation som en lösning på problemet med den åldrande befolkningen är det av yttersta vikt att EU skapar en gemensam ram som gör det möjligt att utnyttja sociala innovationer till fullo i framtiden. En gemensam EU-ram till stöd för social innovation skulle göra det lättare för människor som arbetar med sociala innovationer i hela Europa att agera, få finansiering, nätverka och låta sina företag växa.

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/52

—

Regionkommittén anser att energieffektivitet ska vara en central och integrerad del av energipolitiken och att den måste prioriteras i tillräcklig utsträckning inom den energipolitiska hierarkin.

—

ReK stöder en bättre kombination av finansiella stödåtgärder för energieffektivitet och energihushållning i framtida EU-finansieringsprogram.

—

Kommittén uppmanar till starkare åtgärder för att påverka mänskligt beteende och energiförbrukningsmönster och menar att det behövs en kombination av åtgärder likt ”morot och piska” där man lyfter fram det ekonomiska motivet men också, vid behov, lägger större betoning på tvingande krav.

—

ReK konstaterar att fokus för politiken i dag ligger på städerna, som ska uppnå de fastställda målen, men understryker att man också behöver hantera de utmaningar och möjligheter som landsbygdsområden står inför på ett mer omfattande och samordnat sätt när det gäller energiförbrukning och energiproduktion.

—

Regionkommittén uppmanar lokala och regionala myndigheter att dela med sig av bästa praxis för energieffektivitet och energihushållning och att stärka energiflexibiliteten genom att planera och leda genomförandet av sina tjänster med så låg energiförbrukning som möjligt.

Föredragande

Brian MEANEY (IE–EA), Clare County Council och Mid-West Regional Authority

Referensdokument

Remiss från det danska ordförandeskapet av den 12 januari 2012.

—

I EU:s landsbygdsområden används mer förorenande energikällor än i stadsområden, och därför bör särskilt stöd ges till övergång från kraftigt förorenande fossila bränslen till mindre förorenande fossila bränslen som en övergångslösning, och därefter framför allt till förnybar energi.

—

Trots landsbygdsområdenas upphämtning är deras ekonomiska utvecklingsnivå fortfarande lägre än EU-genomsnittet, särskilt i jämförelse med stadsområden. Denna klyfta mellan landsbygd och städer är mycket tydlig i Öst- och Centraleuropa och blir alltmer allvarlig eftersom den ökade mellan år 2000 och år 2007 till följd av storstädernas och huvudstädernas snabba expansion.

—

Finansiella mekanismer (Elena m.fl.) och fonder som är avsedda för att förbättra energieffektiviteten (fonden för energieffektivitet m.fl.).

—

Erfarenheterna från den innevarande finansieringsperioden visar att de medel som avsatts för energieffektivitet i strukturfonderna av en rad olika skäl inte kan användas fullständigt. Därför bör man när det gäller budgetramen för 2014–2020, där en ännu högre andel avsätts för energieffektivitet, se till att underlätta de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att få tillgång till dessa medel.

a)

Regionkommittén anser att energieffektivitet ska vara en central och integrerad del av energipolitiken och att den måste prioriteras i tillräcklig utsträckning inom den energipolitiska hierarkin.

b)

ReK stöder en bättre kombination av finansiella stödåtgärder för energieffektivitet och energihushållning i framtida EU-finansieringsprogram.

c)

Kommittén uppmanar till starkare åtgärder för att påverka mänskligt beteende och energiförbrukningsmönster och menar att det behövs en kombination av åtgärder likt ”morot och piska” där man lyfter fram det ekonomiska motivet men också, vid behov, lägger större betoning på tvingande krav.

d)

ReK konstaterar att fokus för politiken i dag ligger på städerna, som ska uppnå de fastställda målen, men understryker att man också behöver hantera de utmaningar och möjligheter som landsbygdsområden står inför på ett mer omfattande och samordnat sätt när det gäller energiförbrukning och energiproduktion.

e)

Regionkommittén uppmanar lokala och regionala myndigheter att dela med sig av bästa praxis för energieffektivitet och energihushållning och att stärka energiflexibiliteten genom att planera och leda genomförandet av sina tjänster med så låg energiförbrukning som möjligt.

27.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 225/58

—

Regionkommittén efterlyser en ambitiös budget för den framtida sammanhållningspolitiken (2014–2020) i syfte att förverkliga målsättningarna i fördraget och i Europa 2020-strategin. Kommittén anser även att man bör ta hänsyn till andra kriterier än BNP när man utvärderar utvecklingsnivåer och resursfördelning.

—

Kommittén stöder den struktur som kommissionen föreslår, dvs. fastställandet av två centrala mål (”investering för tillväxt och sysselsättning” och ”europeiskt territoriellt samarbete”), samtidigt som ESF bibehålls inom ramen för sammanhållningspolitiken, samt inrättandet av en ny kategori, nämligen ”övergångsregioner”, som ett säkerhetsnät för regioner som inte längre är berättigade till fullt konvergensstöd.

—

ReK efterlyser en större flexibilitet när det gäller fördelningen av strukturfonderna, så att de anpassas till regionernas behov på ett mer realistiskt sätt genom en direkt medverkan av de lokala och regionala myndigheterna. Denna flexibilitet bör tillämpas i fråga om fördelningen mellan Eruf och ESF och fondernas tematiska koncentration när det gäller vissa av Europa 2020-strategins mål. Vi hävdar att de minimivärden som fastställts i de särskilda bestämmelserna avsevärt bör minskas eller göras mer flexibla.

—

Kommittén stöder det strategiska tillvägagångssättet i den gemensamma strategiska ramen som syftar till att sammanföra alla regionalstöd, vilket kommer att förbättra samordningen med EJFLU och EHFF. Man bör även ta större hänsyn till principen om territoriell sammanhållning genom åtgärder för stadsområden, lokala utvecklingsinsatser, internationella märknings- och spårningsinstrument och gemensamma handlingsplaner, samt uppmärksamma regioner som genomgår en omstrukturering eller har demografiska handikapp.

—

Vi anser att man bör främja möjligheterna att inrätta flerfondsprogram (Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, EJFLU och EHFF), och att kommissionen bör anta åtgärderna för utarbetande och genomförande av dessa program med vederbörlig respekt för proportionalitetsprincipen.

—

Kommittén förkastar makroekonomiska villkor liksom inrättandet av en resultatreserv, eftersom vi anser att de motverkar sammanhållningspolitikens viktigaste mål. Omvänt stöder vi inrättandet av en flexibilitetsreserv bestående av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar och stöd till försöksinitiativ. Vi stöder också principen om förhandsvillkor, som är effektiv och förebyggande snarare än hämmande.

—

ReK vill poängtera att det behövs en reell förenkling av förvaltningsbestämmelserna, särskilt vad gäller kontroll- och revisionsmyndigheterna, intäktsgenererande verksamhet och schablonmässiga kostnader.

Föredragande

Catiuscia MARINI (IT–PSE), Regionpresident i Umbrien

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1083/2006

COM(2011) 615 final

1.

Kommittén påminner om att Europeiska unionen bör ha en budget som gör det möjligt att säkerställa effektiviteten i sammanhållningspolitiken och uppfylla ambitionerna i Europa 2020-strategin.

2.

Kommittén anser att EU-stödet per regionkategori åtminstone bör ligga kvar på samma nivåer som under den nuvarande programplaneringsperioden.

3.

ReK vill understryka att den aktuella situationen med en allvarlig ekonomisk, finansiell och social kris på EU-nivå kan innebära en fara för att den höga arbetslösheten befästs, vilket får stora, om än olika, konsekvenser i hela Europa. Mot bakgrund av detta är strukturfonderna en oumbärlig finansieringskälla om man vill motverka krisen och upprätthålla utvecklingen i EU:s regioner.

4.

Vi vill uppmana kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa de svårigheter att utnyttja medlen som har funnits i vissa medlemsstater, genom att förbättra förvaltningen av EU-fonderna – särskilt vad avser förenkling och nytänkande i fråga om förvaltnings- och kontrollsystemen – och uppmuntra ett resultatinriktat arbetssätt.

5.

ReK anser att den ekonomiska och finansiella krisen bidrar till att framhäva behovet av att använda aktuella och jämförbara BNP-uppgifter och andra kompletterande indikatorer för att på ett mer korrekt sätt bedöma den verkliga utvecklingsnivån i de europeiska regionerna (1). Det krävs också en lämplig koncentration av resurser för att hjälpa regioner som släpar efter i utvecklingen.

6.

När det gäller fördelningen av resurser anser kommittén att man i lämplig utsträckning bör beakta den särskilda situation som råder i medlemsstater som kännetecknas av tydliga interna ekonomiska skillnader. Vi hyser särskilt farhågor när det gäller fördelningskriteriet för de medel som anslagits för den gemensamma jordbrukspolitiken – se förslaget till flerårig budgetram – eftersom det inte beaktar sociala, ekonomiska och strukturella skillnader i tillräckligt hög grad.

7.

Regionkommittén ställer sig bakom de två centrala målen: ”investering för tillväxt och sysselsättning” och ”europeiskt territoriellt samarbete”, som bidrar till att förenkla sammanhållningspolitikens struktur.

8.

ReK stöder inrättandet av kategorin övergångsregioner, som framför allt finansieras med resurser från regioner och länder som inte längre omfattas av konvergensmålet och sammanhållningsfonden, utan att stödet till de båda andra kategorierna av regioner minskas. Kommittén välkomnar också det skyddsnät som föreslås för regioner som inte längre fullt ut omfattas av konvergensmålet. Detta gör det möjligt att bättre stödja de regioner som inte längre omfattas av konvergensmålet, men även andra regioner som har en BNP per capita på mellan 75 och 90 % av genomsnittet i EU. Denna nya kategori gör det möjligt att anpassa EU-stödet i förhållande till utvecklingsnivå och att minska de tröskeleffekter som konstaterats under den innevarande programperioden. Denna bestämmelse bör gälla för alla GSR-fonder.

9.

Regionkommittén anser att bestämmelserna om riktlinjerna för regionalstöd för 2014–2020 i fråga om statligt stöd måste anpassas till den kommande sammanhållningspolitikens struktur och att det inte får uppstå några motsägelser mellan sammanhållningspolitiken och konkurrensbestämmelserna när stödområdena fastställs.

10.

Vi gläder oss åt att ESF bibehålls inom ramen för sammanhållningspolitiken som ett grundläggande instrument för sysselsättning, kompetenshöjning och social inkludering.

11.

ReK anser emellertid att valet av investeringsprioriteringar och fördelningen av strukturfondsmedel mellan Eruf och ESF bör göras av regionerna och behöriga lokala myndigheter, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

12.

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna i medlemsstaterna i enlighet med principen om flernivåstyre och den nationella fördelningen av befogenheter bör involveras fullt ut i utarbetandet av, förhandlingarna om och genomförandet av olika strategiska dokument, t.ex. den gemensamma strategiska ramen (GSR) och i synnerhet partnerskapsavtalet. Territoriella pakter mellan nationella, regionala och lokala myndigheter bör också utgöra ett alternativ för att formalisera partnerskapsarrangemangen tillsammans med de nationella regeringarna.

13.

Vad gäller partnerskapen ser Regionkommittén det som orättfärdigt att de regionala och lokala myndigheterna behandlas på samma sätt som aktörerna inom ekonomi och samhälle – de regionala myndigheterna är ändå företrädare för de allmänna intressena inom sina områden, och de deltar, utifrån medlemsstaternas institutionella struktur, i förvaltningen och finansieringen av projekt inom sammanhållningspolitiken.

14.

Regionkommittén stöder principen om samfinansiering från EU, som säkerställer ansvarstagande från de lokala och regionala aktörernas sida.

15.

Kommittén anser att mervärdesskatt bör vara stödberättigande i de fall den inte kan återbetalas.

16.

ReK anser att det bör göras en distinktion mellan aktörer från det civila samhället och partner i den offentliga sektorn. De behöriga lokala och regionala myndigheterna, eller deras företrädare, bör delta fullt ut i förhandlingarna inför utarbetandet av partnerskapskontrakten eller partnerskapsavtalen på medlemsstatsnivå och inte bara på regional nivå.

17.

Regionkommittén noterar principen om tematisk koncentration på de viktigaste målen i Europa 2020-strategin och de mål som nämns i artikel 174 i EUF-fördraget, enligt den tematiska översikten av EU:s intresseområden. ReK oroas dock av bristen på flexibilitet i valet av de tematiska mål som bör fastställas på grundval av en territoriell analys.

18.

Kommittén efterlyser därför en verklig flexibilitet för alla GSR-fonderna, som ger alla förvaltningsmyndigheter största möjliga marginal att välja vilka tematiska mål de vill koncentrera resurserna på. Vi anser däremot generellt att de minimivärden som fastställts i de särskilda bestämmelserna avsevärt bör minskas eller göras mer flexibla.

19.

Regionkommittén stöder bättre integrering av EU-fonderna och ser positivt på att EJFLU och EHFF omfattas av den gemensamma strategiska ramen, samtidigt som man bör bevara varje fonds särart.

20.

Kommittén anser att det är lämpligt att den gemensamma strategiska referensramen (GSR) godkänns av parlamentet och Europeiska rådet med tanke på att detta dokument bör godkännas i största möjliga samförstånd mellan EU-institutionerna. Av det skälet stöder kommittén infogandet av den gemensamma strategiska ramen som bilaga till den allmänna förordningen.

21.

Vi anser att det är nödvändigt att de mekanismer som lagts fram inom GSR är tillräckligt flexibla för att möjliggöra en verklig integrering med regionalpolitiken och politiken för lokal utveckling.

22.

Kommittén anser att den gemensamma strategiska ramen framför allt ska främja en territoriell nedifrån-och-upp-strategi och en integrering av finansieringen. Rekommendationerna inom ramen bör inte vara alltför normativa utan ge tillräcklig flexibilitet när det gäller metoderna för hur de tematiska mål och investeringsprioriteringar som fastställs i förordningarna om struktur- och sammanhållningsfonderna ska uppnås.

23.

Kommittén betonar att den gemensamma strategiska ramen på ett lämpligt sätt bör koppla samman målen i artikel 9 i den allmänna förordningen med de investeringsprioriteringar som anges i förordningarna om Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, EJFLU och EHFF, vilket skulle skapa rättslig förutsebarhet när det gäller överensstämmelsen mellan olika prioriteringar och göra att luckor eller överlappningar kan undvikas, så att prioriterade projekt som rör flera fonder men också flera tematiska områden kan genomföras på ett integrerat och smidigt sätt.

24.

De regionala och behöriga lokala myndigheter som finansierar och genomför sammanhållningspolitiken bör i enlighet med gällande institutionella system delta fullt ut i partnerskapsavtalens utarbetande, förhandlingar, genomförande och ändringar (art. 13.2).

25.

Kommittén anser särskilt att de regionala myndigheterna i enlighet med gällande institutionella system bör involveras direkt i arbetet med avtalet när det gäller utarbetandet av interna villkor och de påföljder som följer av dessa (art. 14).

26.

Kommittén hyser farhågor för de eventuella förseningar som kan bli följden av att både partnerskapsavtalet och de operativa programmen ska läggas fram samtidigt, och vi anser därför att programmen bör presenteras inom sex månader efter det att kontraktet lagts fram.

27.

Vi rekommenderar att de regionala och lokala myndigheterna – i linje med gällande institutionella system – i hög grad ska vara involverade i förvaltningen av EU-fonderna och uppmuntrar kraftigt användningen av flerfondsprogram.

28.

En ökad harmonisering av de gemensamma bestämmelserna om genomförandet av olika fonder skulle främja integreringen av dem och öka effektiviteten och genomslagskraften i användningen samt minska de administrativa bördorna för den slutliga stödmottagaren.

29.

Vi anser att kommissionen bör genomföra en utvärdering av de nuvarande makroregionala strategierna vad avser funktion, effekter och mervärde.

30.

Kommittén avvisar helt alla förslag som syftar till att koppla sammanhållningspolitiken till stabilitetspakten (makroekonomiska villkor). Regionkommittén anser att de makroekonomiska villkoren lämpar sig bättre för andra mål än sammanhållningspolitikens.

31.

Vi anser därför att de regionala och lokala myndigheterna inte bör bestraffas för att vissa medlemsstater inte uppfyller sina åtaganden, särskilt med avseende på statsskulden (art. 21).

32.

Vi stöder principen om förhandsvillkor, som syftar till att säkerställa att förhandsvillkor som är nödvändiga för ett effektivt utnyttjande av investeringarna sammanställs, på basis av en utvärdering av de föregående erfarenheterna. Man bör samtidigt undvika att belasta sammanhållningspolitiken med ansvarsområden som inte hör hemma där, och man bör inte heller öka den administrativa bördan.

33.

Kommittén hyser oro för att villkor som hänför sig till tredje part (t.ex. att EU-direktiv inte införlivats) kan hindra utarbetandet och genomförandet av program och projekt på lokal och regional nivå. Rek anser därför att förhandsvillkoren måste vara begränsade till sådant som är direkt tillämpligt på genomförandet av sammanhållningspolitiken.

34.

Vi vill också uppmärksamma kommissionen på att sådana förhandsvillkor inte får leda till inställning av betalningar och beslut om finansiella korrigeringar, utom för sådana villkor som medlemsstaterna åtagit sig att uppfylla.

35.

Regionkommittén ser med oro på inrättandet av en resultatreserv, eftersom kommittén fruktar att en sådan mekanism kan leda till att man fastställer resultatmål som är mycket blygsamma och därmed lätta att uppnå, för att kunna få extra finansiering. Följden skulle kunna bli att man uppmuntrade projekt med små ambitioner, vilket skulle bromsa innovationen. ReK vill fästa uppmärksamheten på revisionsrättens yttrande nr 7/2011, där det konstaterades att en ”resultatreserv fanns under perioden 2000–2006. Den hade begränsad framgång på grund av det mycket begränsade utgiftsbelopp som hade avslutats i tid till halvtidsöversynen och avsaknaden av en lämplig metodologi för att bedöma programmens framsteg”.

36.

Vi stöder däremot inrättandet av en flexibilitetsreserv som skulle bestå av medel som uppstått på grund av automatiska tillbakadragningar av medel. Reserven skulle användas för att finansiera försöksinitiativ för smart och hållbar tillväxt för alla, eller utnyttjas i händelse av kris.

37.

Kommittén noterar att ramen för resultatöversynen omfattar fastställande av delmål för varje prioritering för åren 2016 och 2018. Kommittén anser att den bör vara en styr- och kontrollmekanism för de mål som fastställts för hela programperioden, och att den inte får leda till en tillämpning av finansiella korrigeringar för de berörda prioriteringarna om man inte har uppnått de mål som fastställts på grundval av slutrapporten om genomförandet, eftersom detta kan bero på socioekonomiska omständigheter och politiska ändringar som nationella och regionala myndigheter tvingas göra.

38.

Denna nya bestämmelse innebär ett onödigt tillägg till de olika villkor (makroekonomiska villkor, förhands- och efterhandsvillkor) som kommissionen föreslår, och till systemet med förhandskontroll, fortlöpande kontroll och efterhandskontroll, och till de mätbara mål och resultatindikatorer som fastställts. Kommittén efterlyser dessutom en närmare koppling till de utvärderingar som beskrivs i artiklarna 48, 49 och 50.

39.

Regionkommittén välkomnar förslaget om att förvaltningsmyndigheterna ska vara skyldiga att göra utbetalningarna till stödmottagarna innan de begär ersättning från kommissionen. Detta kräver ett flexiblare och generösare förskottssystem och en ökning av förskotten i syfte att förbättra förvaltningsmyndigheternas likviditet.

40.

Om en medlemsstat som befinner sig i djup finansiell kris får stöd från EU bör kommissionen ha möjlighet att ändra partnerskapsavtalet och de operativa programmen inom ramen för en konstruktiv dialog med medlemsstaten och de berörda lokala och regionala myndigheterna. Kommittén hoppas att kommissionens experter ska stödja de nationella och regionala myndigheterna och stärka deras kapacitet att på ett effektivt sätt förvalta EU-fonderna.

41.

ReK stöder fullständigt fokuseringen på en integrerad stadsutveckling och välkomnar särskilt kommissionens förslag till åtgärder för lokal utveckling och integrerad territoriell investering, som bör fungera som centrala genomförandeinstrument under den kommande programperioden. Kommittén efterlyser samtidigt klargöranden i fråga om genomförandet av dessa nya bestämmelser.

42.

Dessa bestämmelser bör tillämpas med särskild uppmärksamhet för att säkerställa ett effektivt genomförande av den integrerade territoriella utvecklingen, t.ex. samordning av insatser från olika fonder (särskilt från Eruf och EJFLU i stadsnära och funktionella områden), integreringen av dem, fastställande av projektområden och utarbetande av en sammanhängande strategi.

43.

ReK välkomnar eftertryckligen incitament för lokalt ledd utveckling som ger en extra samfinansiering på 10 % och anser att detta även bör omfatta integrerade territoriella investeringar. Förvaltningsmyndigheterna och de lokala partnerna på nationell nivå bör gemensamt besluta hur de lokala aktionsgrupperna ska organiseras och fungera.

44.

ReK anser att regeln om att offentliga myndigheter inte får ha mer än 49 % av rösterna bör ses över i de fall då institutionella lokala utvecklingspartnerskap redan inrättats.

45.

Kommittén betonar att lokal utveckling måste ses som ett helhetsbegrepp för genomförande av integrerade territoriella investeringar, stadsåtgärder och gemensamma handlingsplaner.

46.

Regionkommittén anser att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid de områden som genomgår en industriell omvandling och regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar som leder till att de relativt sett halkar efter i den ekonomiska och regionala sammanhållningen, samt de yttersta randområden (art. 174 och 349 i EUF-fördraget).

47.

Kommittén ser med oro på att man inte har beaktat finansieringen av infrastruktur, särskilt IKT-nätverk med hög kapacitet, när det gäller de utvecklade regionerna.

48.

ReK efterlyser en verklig förenkling av bestämmelserna för genomförandet av fonderna, vilket skulle gynna de myndigheter som sysslar med förvaltning, kontroll och revision. Det skulle samtidigt förenkla stödmottagarnas tillgång till finansiering.

49.

Kommittén är bekymrad över att stödet till administrativ kapacitet är begränsat för ESF till medlemsstater med mindre utvecklade regioner eller med regioner som är berättigade till stöd från Sammanhållningsfonden, medan detta inte är fallet när det gäller Eruf, trots att de nationella systemen för de båda fonderna omfattas av liknande krav.

50.

Vi hoppas att en större resultatinriktning kommer att leda till större uppmärksamhet på resultat, kvalitet och effektivitet i användningen av fonderna, inte bara formell respekt för normer och utgiftsvolymer.

51.

ReK anser att en alltför stor användning av delegerade akter (ca 50 hänvisningar i förordningen) från kommissionens sida kan skapa förseningar i utnyttjandet av fonderna, och föreslår därför att kommissionen planerar en tillämpningsförordning som till en början fastställer alla genomförandebestämmelser.

52.

Kommittén har vissa tvivel när det gäller förslaget att en ackrediteringsmyndighet ska utses på ministernivå, vilket är en onödig extra kontrollnivå. Dess roll skulle vara att ackreditera förvaltningsmyndigheten och attesteringsmyndigheten på grundval av en preliminär kontroll. Ackrediteringen ska i första hand gälla systemen, inte förvaltningsmyndigheten.

53.

Det finns en risk för att en felaktig tillämpning av proportionalitetsprincipen kan resultera i att medlemsstaterna behandlas olika. Kontrollerna och revisionerna riskerar att bli mycket mer omfattande för de medlemsstater som är de främsta mottagarna av stöd från strukturfonderna. En kontrollnivå som står i proportion till programmens finansiella dimension skulle dessutom kunna få myndigheterna att undvika flerfondsprogrammen.

54.

ReK anser att den föreslagna årliga räkenskapsavslutningen bör vara frivillig, så att endast de förvaltningsmyndigheter som så önskar får möjlighet att förenkla avslutningsprocessen vid slutet av perioden och förkorta den tid som redovisningsdokument måste sparas (artiklarna 67, 76, 77 och 131).

55.

Kommittén vill undvika att kontroller genomförs flera gånger, av nationella eller regionala revisionsmyndigheter, kommissionen eller revisionsrätten samt av operatörerna själva. Vi föreslår att man systematiskt anordnar gemensamma revisionsuppdrag lokalt för att undvika dubbelarbete och främja en gemensam ”diagnos” (art. 65.2).

56.

Regionkommittén anser att ytterligare förtydliganden krävs avseende användningen av finansieringsinstrument när det gäller redovisning av dem vid användning av EU-medel samt övervakning och egenansvar. Kommittén stöder emellertid användningen av finansieringstekniska instrument för att öka fondernas hävstångseffekt, förutsatt att det sker vid sidan av och inte på bekostnad av sammanhållningspolitikens bidragsaspekt, och att stödet begränsas till konventionella former av finansieringsinstrument (kapitalandelar, lån och garantier) och inte omfattar mindre transparenta finansieringsinstrument, till exempel derivat eller strukturerade finansieringsinstrument.

57.

Kommittén anser att bestämmelserna om att finansieringsinstrumenten ska användas inom två år efter det att de aktiverats i överensstämmelse med programmets syfte och under minst tio år efter det att programmet avslutats är alltför restriktiva.

58.

Regionkommittén gläder sig åt kommissionens förslag om gemensamma handlingsplaner som innehåller flera projekt som stödmottagaren genomför inom ramen för ett eller flera operativa program, i utbyte mot en avsevärd minskning av antalet bestämmelser för förvaltning och kontroll. Kommittén beklagar dock att detta inte inbegriper infrastrukturprojekt.

59.

Kommittén anser att den gemensamma handlingsplanen ska beslutas tillsammans av kommissionen samt de medlemsstater och de regionala och lokala myndigheter som deltar i programmet, bl.a. med tanke på den resursnivå det gäller, och begär att tröskeln sänks till 5 miljoner euro.

60.

Regionkommittén anser att man bör återinföra de bestämmelser som gällde under perioden 2000–2006, som stipulerade tillämpningen av en enda specifik (lägre) finansieringsgrad för inkomstgenererande projekt.

61.

ReK välkomnar kommissionens förslag om olika former av förenklat stöd, och uppmuntrar förvaltningsmyndigheterna och stödmottagarna att i större utsträckning använda standardiserade skalor av enhetskostnader, standardbelopp och finansiering till schablonsats.

62.

Kommittén anser att kommissionen och medlemsstaterna snarast möjligt bör anta en metod för korrekt, rättvis och kontrollerbar beräkningsmetod och metoder och standardskalor för enhetskostnader för att ge projektoperatörerna möjlighet att använda dessa i början av programperioden, med beaktande av de erfarenheter som redan gjorts under den aktuella programperioden.