29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/1

—

ReK understryker att lokala och regionala myndigheter har eget och delat ansvar för att tillhandahålla offentliga tjänster och bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen i samhället. Om EU:s demokratiska liv ska fungera väl, är det därför absolut nödvändigt att de lokala och regionala myndigheterna på ett tidigt stadium till fullo deltar i utarbetandet av gemenskapslagstiftningen och i genomförandet av den på fältet.

—

ReK konstaterar att framsteg har gjorts på detta område och prisar kommissionens nit i detta arbete, vilket har fått märkbara resultat. Kommittén anser dock att ytterligare förbättringar är både möjliga och nödvändiga.

—

ReK anser att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna samt användningen av konsekvensbedömningar är viktiga faktorer för att främja framväxandet av en modell för flernivåstyre i EU. Kommittén anser även att principerna kommer att bli till stor nytta för regionernas ekonomiska utveckling och den territoriella sammanhållningen för unionen totalt sett. Vi erinrar om att det i fördraget finns bestämmelser om att beslut ska fattas på den nivå som är närmast allmänheten, vilket inte alltid är centralregeringen. Subsidiaritetsprincipen bör därför ses som grunden för att man på alla styresnivåer ska bli mer mottaglig för medborgarnas behov och för en förbättrad effektivitet i beslutsfattandet.

—

ReK anser att EG-domstolens beslut i hög grad kan påverka lokala och regionala myndigheter, till exempel på området offentlig upphandling, och på sätt som kanske inte förutsetts i den ursprungliga lagstiftningen.

—

Kommittén är slutligen även oroad över medlemsstaternas fortsatta tendens att komplicera och överarbeta gemenskapslagstiftningen i samband med införlivandet av den i den nationella lagstiftningen (”goldplating”).

Föredragande

:

Graham Tope (UK–ALDE), fullmäktigeledamot i London Borough of Sutton

1.

ReK fortsätter att arbeta tillsammans med Europeiska kommissionen och de andra institutionerna för att på ett framgångsrikt sätt uppnå bättre lagstiftning på alla nivåer inom EU i en sann anda av flernivåstyre.

2.

ReK konstaterar att framsteg har gjorts på detta område och prisar kommissionens nit i detta arbete, vilket har fått märkbara resultat. Kommittén anser dock att ytterligare förbättringar är både möjliga och nödvändiga.

3.

ReK erinrar om de värdefulla synpunkter som Hanja Maij-Weggen på ReK:s vägnar framfört i sin ställning som observatör i högnivågruppen för minskning av de administrativa bördorna. I detta sammanhang har ReK återigen understrukit att lokala och regionala myndigheter och ReK är bäst lämpade för att bidra till förbättringar av EU:s lagstiftningsprocess, särskilt med tanke på den stora del av gemenskapslagstiftningen som genomförs på lokal och regional nivå och de konsekvenser den får för medborgarnas dagliga liv.

4.

ReK välkomnar att kommissionen numera visar större öppenhet vid utarbetandet av nya lagförslag och samråder med andra berörda parter än EU-institutionerna, framför allt med europeiska sammanslutningar som företräder lokala och regionala myndigheter, samt att den på ett entusiastiskt sätt genomför den ”strukturerade dialogen” med hjälp av Regionkommittén. Det är viktigt att samrådsmekanismerna är lättillgängliga och varierade, så att EU:s politiska beslutsfattare hålls informerade om ett brett och representativt tvärsnitt av den europeiska opinionen, eftersom detta leder till ett mer balanserat beslutsfattande och ett mer effektivt genomförande, framför allt i de fall där de lokala och regionala myndigheterna har ansvaret för att tillämpa och kontrollera tillämpningen av EU:s bestämmelser.

5.

ReK understryker att lokala och regionala myndigheter har eget och delat ansvar för att tillhandahålla offentliga tjänster och bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen i samhället. Om EU:s demokratiska liv ska fungera väl, är det därför absolut nödvändigt att de lokala och regionala myndigheterna på ett tidigt stadium till fullo deltar i utarbetandet av gemenskapslagstiftningen och i genomförandet av den på fältet.

6.

ReK anser att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna samt användningen av konsekvensbedömningar är viktiga faktorer för att främja framväxandet av en modell för flernivåstyre i EU. Kommittén anser även att principerna kommer att bli till stor nytta för regionernas ekonomiska utveckling och den territoriella sammanhållningen för unionen totalt sett. Vi erinrar om att det i fördraget finns bestämmelser om att beslut ska fattas på den nivå som är närmast allmänheten, vilket inte alltid är centralregeringen. Subsidiaritetsprincipen bör därför ses som grunden för att man på alla styresnivåer ska bli mer mottaglig för medborgarnas behov och för en förbättrad effektivitet i beslutsfattandet.

7.

ReK har åtagit sig att öka medvetenheten om subsidiariteten. I detta fall är nätverket för övervakning av subsidiaritetsprincipen ett användbart verktyg, inte bara på grund av parternas engagemang när det gäller att övervaka subsidiaritetsprincipen, utan också med tanke på att det har potential att fungera som ett laboratorium för utbyte av bästa metoder vid tillämpningen av subsidiariteten och flernivåstyret.

8.

ReK välkomnar de ansträngningar Europeiska kommissionen har gjort för att respektera proportionalitetsprincipen i utövandet av sina lagstiftnings- och regleringsbefogenheter genom att den genom ett stort antal formella konsolideringsförslag har hjälpt till att upphäva många lagstiftningsinstrument. Kommittén noterar att 48 förslag till förenklingar har antagits av de två lagstiftande institutionerna. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte enbart handlar om antalet förenklingsförslag utan också om en reell minskning av de administrativa bördorna i praktiken.

9.

Kommittén anser att genom att man prövar behovet av intervention på EU-nivå och utreder vilken påverkan som kan bli resultatet av en rad politiska alternativ, bör konsekvensanalyserna leda till förbättrad och förenklad lagstiftning. En effektiv och hållbar förhandsbedömning av ny gemenskapslagstiftning är inte bara viktig för att uppnå en nettominskning av antalet lagar, utan även för att hålla de administrativa bördorna på en låg nivå. Kommittén är dock oroad över att de ändringsförslag och modifieringar av lagförslagen som sedan tillkommer från Europaparlamentet och rådet kan få långtgående följder för lokala och regionala myndigheter och att dessa följder inte till fullo kan förutses av beslutsfattarna.

10.

ReK anser att EG-domstolens beslut i hög grad kan påverka lokala och regionala myndigheter, till exempel på området offentlig upphandling, och på sätt som kanske inte förutsetts i den ursprungliga lagstiftningen.

11.

ReK anser att om EU ska bli mer insynsvänligt och mer mottagligt för allmänhetens funderingar, så är det viktigt att utforma gemenskapslagstiftningen på ett sådant sätt att den förstås av dem som den är avsedd för. Kommittén uppmanar därför Europeiska kommissionen att göra texterna klarare och tydligare samt mer konsekventa och entydiga för att garantera att tillämpningen blir effektiv och enhetlig i alla medlemsstater. Detta krav är särskilt viktigt eftersom den lagstiftning som slutligen antas ofta är resultatet av kompromisser som inte alltid är lätta att införliva i nationell lagstiftning.

12.

ReK menar i detta avseende även att de flesta lokala och regionala myndigheter, och deras medborgare, inte i första hand konfronteras med gemenskapslagstiftningen, utan med resultatet av dess införlivande i den inhemska lagstiftningen. Det är därför nödvändigt att alla styresnivåer förenklar, garanterar samstämmigheten och förklarar nya bestämmelser och ny policy.

13.

Kommittén är även oroad över medlemsstaternas fortsatta tendens att komplicera och överarbeta gemenskapslagstiftningen i samband med införlivandet av den i den nationella lagstiftningen (”goldplating”).

14.

Även om det är förståeligt att vikten läggs vid konsekvensanalyser på förhand bör man inte negligera utvärderingar som görs i efterhand, där man jämför det eftersträvade resultatet med det verkliga utfallet, eftersom de ingår i en bredare strävan att skapa bättre lagstiftning. Merparten av de nya lagförslagen rör ändringar eller kompletteringar av gemenskapens befintliga regelverk. I den ständigt pågående nödvändiga uppdateringen av lagstiftningen är det viktigt att vid utformningen av nya förslag beakta de lokala och regionala myndigheternas värdefulla erfarenheter från tillämpningen av EU-lagstiftningen.

15.

Kommittén efterlyser att EU-institutionerna och medlemsstaterna låter de lokala och regionala myndigheterna delta i utarbetandet och utformningen av gemenskapslagstiftningen i enlighet med sina respektive befogenheter, i syfte att stärka den demokratiska legitimiteten i beslutsprocessen. Kommittén understryker att regioner med lagstiftningsbefogenheter har ett särskilt intresse av att delta med tanke på att de har en skyldighet att införliva gemenskapslagstiftningen inom sina behörighetsområden. I detta sammanhang är ReK det bästa språkröret för de lokala och regionala myndigheterna i deras strävan att bli involverade i lagstiftningsprocessen. Regionkommitténs ledamöter besitter praktiska erfarenheter och detaljkunskaper med avseende på lokala förhållanden och är därför bäst ägnade att utvärdera lagstiftningens konsekvenser och effektivitet.

16.

Samråd behövs på alla beslutsnivåer, både i EU och inom medlemsstaterna. Där ska välfungerande rutiner finnas för samrådet med regioner och kommuner.

17.

Kommittén noterar den växande betydelse som beredningsfasen har i EU:s lagstiftningsprocess. Genom att förbättra analys och samråd på detta tidiga stadium stärker EU sina möjligheter till effektiv lagstiftning, som blir enklare att genomföra i de skiftande miljöer som existerar i medlemsstaterna.

18.

ReK upprepar att kommittén åtagit sig att bidra till konsekvensanalyserna för nya lagstiftningsförslag som har stor lokal och regional inverkan. Om de nya förslagen rör ändringar i den befintliga lagstiftningen måste konsekvensanalyserna omfatta resultaten av utvärderingen, vilket leder till en direkt koppling mellan den föregående konsekvensanalysen och utvärderingen i efterhand.

19.

Kommittén är medveten om att konsekvensanalys tar lång tid och är resursintensiv och att planeringen bör vara så framåtblickande som möjligt och göra det möjligt att bilateralt fastställa prioriterade ärenden på grundval av den årliga politiska strategin och kommissionens arbets- och lagstiftningsprogram, eventuellt inom ramen för en årlig teknisk diskussion. Kommissionens generaldirektorat bör också uppmuntras att ta direktkontakt med ReK när de tycker att deras konsekvensanalysarbete behöver berikas med uppgifter om de lokala och regionala konsekvenserna av planerade initiativ.

20.

Kommittén begär att konsekvensanalyserna beaktar regioner med lagstiftningsbefogenheter och att gemenskapsarrangemang som medför att dessa regioners befogenheter förskjuts till centralregeringen undviks.

21.

ReK uppmanar Europaparlamentet och rådet att i högre grad respektera det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning från 2003 när de ändrar lagstiftningsförslag från kommissionen på ett sätt som leder till att nya administrativa och ekonomiska bördor införs för lokala och regionala myndigheter. Vid all översyn av det interinstitutionella avtalet bör ReK och EESK konsulteras.

22.

ReK gläder sig över att genom Hanja Maij-Weggen (PPE–NL) ha företrätts i högnivågruppen för minskning av de administrativa bördorna. Kommittén föreslår att kommissionen officiellt rådfrågar ReK om gruppens resultat innan dess mandat går ut i augusti 2010, så att kommittén kan kommunicera resultaten i de frågor som berör dem till alla lokala och regionala myndigheter inom EU.

23.

ReK välkomnar intentionen att minska de onödiga bördorna för små och medelstora företag och att öka användningen av informationsteknik. Ett av målen med att förenkla unionens lagstiftning bör vara att göra den enklare och mer effektiv, och därigenom mer användarvänlig.

24.

Regionkommittén är medveten om att bättre lagstiftning innebär att lagstiftningen då och då behöver ses över. Därför måste all EU-lagstiftning standardmässigt innehålla bestämmelser om utvärdering, så att samtliga berörda parter kan delge sina erfarenheter av de praktiska följderna och av att verkställa och genomdriva den berörda lagstiftningen.

25.

ReK uppmanar regioner med lagstiftningsbefogenheter att inse att de skulle kunna ha stor fördel av att spela en mer proaktiv roll i förhandlingarna om och införlivandet av EU-lagstiftningen. Andra typer av regioner och lokala myndigheter har också viktiga roller att spela. ReK uppmanar medlemsstaterna att i största möjliga utsträckning möjliggöra ett sådant aktivt deltagande.

26.

ReK understryker att europeiska territoriella pakter, t.ex. Europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS), skulle kunna främja den territoriella sammanhållningen och flexibiliteten i politik som har stor lokal påverkan. Eftersom EGTS är ett instrument med rättskapacitet som möjliggör för partner att skapa en stabil rättslig struktur för territoriellt samarbete, kommer EGTS att garantera ett mer omfattande flernivåstyre och bidra till bättre lagstiftning på lokal och regional nivå över hela EU.

27.

ReK uppmanar medlemsstaterna att öka sina insatser för att förenkla den nationella lagstiftningen och att anta gemenskapsdirektiven snabbt och korrekt. Som ett led i den processen bör man rådfråga de lokala och regionala myndigheterna och ta hänsyn till deras förslag och rekommendationer.

28.

ReK uppmanar ännu en gång de nationella lagstiftarna att avstå från att överarbeta lagarna när de införlivar gemenskapslagstiftning. I sina rapporter om huruvida EU-direktiven genomförts i tid och på ett korrekt sätt skulle kommissionen kunna uppge vilka medlemsstater som har valt att införa mer långtgående nationella krav.

29.

ReK understryker att kommissionen och EG-domstolen bör beakta domstolsärendenas konsekvenser för regioner och lokala myndigheter.

30.

ReK uppmanar kommissionen att exakt definiera de konkreta fall som motsvarar respektive inte motsvarar statligt stöd, med tonvikt på de problem och situationer som ska hanteras av de lokala och regionala myndigheterna.

31.

ReK uppmanar Europeiska kommissionen att använda sig av ett mer medborgarorienterat tillvägagångssätt när den presenterar sin väg mot bättre lagstiftning. I insatser och kommunikation bör man prioritera de områden där medborgarna anser att det största mervärdet finns.

32.

ReK rekommenderar att man använder ett tydligare språk när man utarbetar direktiv. Detta skulle minska riskerna för feltolkningar som kan leda till ett försenat eller inkorrekt införlivande.

33.

ReK anser att nationella lagstiftare och lokala och regionala myndigheter – och de organisationer som företräder dem – har en viktig roll att spela för att på ett bättre sätt kommunicera de nya lagarna till dem som ska genomföra dem och till den vanliga medborgaren.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/5

—

Hög livskvalitet måste skapas inom de ekologiska gränser som jordens ändliga resurser sätter  (1), och målet bör vara att åstadkomma ett socialt sammanhållet och rättvist samhälle, där alla individers och gruppers värde och bidrag till samhället utnyttjas optimalt och där stimulans- och stödåtgärder inriktas på att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap samt på att skapa en hållbar ekonomi.

—

Kommittén betonar vikten av en välfinansierad EU-övergripande sammanhållningspolitik, som inbegriper alla regioner i Europa och är en nyckelfaktor i stödet för genomförandet av den nya strategin. Kommittén motsätter sig vidare alla åtgärder för att åternationalisera strukturfonderna eller ta bort den regionala dimensionen från sammanhållningspolitiken då man ser över den framtida EU-budgeten.

—

Kommittén påpekar att EU:s sammanhållningspolitik har en etablerad struktur baserad på flernivåstyre för genomförande av strukturfondsprogrammen och anser att den nya strategin bör utnyttja dessa befintliga partnerskap för att åtgärda de svagheter som för närvarande finns i förvaltningsstrukturerna. Genom att på ett tydligt sätt anpassa förvaltningsstrukturerna till de regionala programmen i EU:s sammanhållningspolitik kan man på ett långt effektivare sätt åstadkomma en samordnad politisk process.

—

ReK uppmanar EU:s ledare att fastställa utveckling av Europas konkurrenskraft i den gröna ekonomin som en huvudprioritering, så att EU kan visa vägen när det gäller att omvandla den globala ekonomin till en sund och hållbar bas. Detta innebär framför allt att föregå med gott exempel genom att prioritera investeringar i ny grön teknik, forskning och utveckling (inklusive förnybar energiproduktion), energieffektivitet, hållbara produktions- och konsumtionsmetoder, IKT- och bredbandsinfrastruktur i avlägsna samhällen samt att verka för att miljön skyddas och bevaras. Europas universitet, forskningscentrum och små och medelstora företag har en mycket viktig roll att spela när det gäller att föra detta arbete vidare (2) Detta kommer att kräva strukturella förändringar i den europeiska ekonomin, bland annat samordning av den makroekonomiska politiken och aktiva arbetsmarknadsåtgärder för att stödja övergången till en grön ekonomi.

Föredragande

:

Christine Chapman (UK–PSE), ledamot av den walesiska nationalförsamlingen

1.

Regionkommittén ställer sig bakom planerna på att utarbeta en ny strategi som ska ta vid när den nuvarande Lissabonstrategin löper ut 2010. Vi anser emellertid att strategins tyngdpunkt behöver flyttas och att den bör slås samman med den europeiska strategin för hållbar utveckling. Samtidigt som vi välkomnar åtagandet att ge människor större inflytande i samhällen som innefattar alla och skapa en konkurrenskraftig, sammanhållen och grönare ekonomi i enlighet med vad som framförs i kommissionens samråd om den framtida strategin som offentliggjordes den 24 november, beklagar vi att kommissionen inte lägger fram en mer ambitiös och övergripande vision för att omstrukturera strategin och inrikta den på att göra Europa till ett hållbart och socialt rättvist och sammanhållet samhälle.

2.

Kommittén understryker att den nuvarande strategin inte i tillräckligt stor omfattning erkänner lokala och regionala myndigheters viktiga roll när det gäller att genomföra och informera om Lissabonstrategin på lokal nivå runt om i Europa, och vi upprepar den begäran som framfördes i vitboken om flernivåstyre om att detta ska åtgärdas i den nya strategin.

3.

ReK noterar att det finns en utbredd osäkerhet bland lokala och regionala myndigheter om det övergripande syftet med den nuvarande Lissabonstrategin. Detta kan åtgärdas genom att tydliga mål fastställs i den nya strategin och att dessa på ett effektivt sätt förmedlas till människor på lokal nivå.

4.

ReK beklagar att Lissabonstrategin, som var tänkt att bidra till den ekonomiska och monetära unionen (EMU), inte har fått den önskade effekten vad gäller att förbättra det gemensamma ekonomiska styret på EU-nivå eller en bättre samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik. ReK beklagar att många medlemsstater för att hantera den rådande ekonomiska krisen har antagit en ekonomisk politik som enbart baserar sig på nationella hänsyn i stället för att sträva efter samordnade insatser inom ramen för inre marknaden.

5.

Kommittén vill att den nya strategin innehåller ett uttalat generellt mål om hög livskvalitet och välfärd för alla EU-medborgare. Sysselsättning är en viktig del av detta liksom materiellt välstånd. Det finns emellertid andra faktorer som måste beaktas för att man ska få en fullständig bild av livskvalitet och välstånd, till exempel hur det samhälle och den miljö som människor lever i ser ut i stort (3).

6.

Hög livskvalitet måste skapas inom de ekologiska gränser som jordens ändliga resurser sätter  (4), och målet bör vara att åstadkomma ett socialt sammanhållet och rättvist samhälle, där alla individers och gruppers värde och bidrag till samhället utnyttjas optimalt och där stimulans- och stödåtgärder inriktas på att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap samt på att skapa en hållbar ekonomi.

7.

Utbildning är avgörande för att öka medvetenheten om hållbarhetsfrågor och utveckla kreativa och företagsamma talanger i Europa. Vi måste även etablera en kultur för livslångt lärande.

8.

Kommittén föreslår att strategin bör ges ett nytt namn för att undvika sammanblandning med ”Lissabonfördraget” och för att betona strategins nya inriktning. Ett förslag är ”Livskvalitet för alla: att skapa en hållbar framtid för Europa i världen”, eller kortare ”Strategin för ett hållbart Europa”.

9.

Vi efterlyser en effektivare kommunikationsstrategi, som bör genomföras i samarbete med lokala och regionala myndigheter, för att öka medvetenheten om och föra fram huvudbudskapen i den nya strategin.

10.

Den pågående finansiella, ekonomiska, sociala och miljömässiga krisen har på ett radikalt sätt förändrat förutsättningarna för debatten om Lissabonstrategins framtid. Att fortsätta som förut är inte längre ett alternativ. Krisen har medfört en rad akuta utmaningar, i synnerhet den växande arbetslösheten runt om i Europa, särskilt bland unga, och en hotande protektionism. Krisen har även avslöjat strukturella svagheter i den globala ekonomiska modellen och gjort det tydligt att vi behöver en ny och hållbar strategi, både miljömässigt, socialt och ekonomiskt, samt att regleringen av bank- och finanssektorn måste bli striktare.

11.

ReK påpekar att det även innan den ekonomiska krisen drabbade oss och när ekonomin ansågs vara relativt god fanns utbredd fattigdom och växande inkomstskillnader runt om i Europa. Enligt uppgifter som offentliggjordes av Europeiska kommissionen i oktober 2008 lever 16 % av befolkningen i Europa under fattigdomsgränsen, en av tio lever i hushåll där ingen arbetar och 19 % av barnen hotas av fattigdom (5). Att bekämpa fattigdom och växande ojämlikheter när det gäller fördelning av rikedom i Europa måste vara ett av den framtida strategins huvudsyften.

12.

Europa står inför ett antal utmaningar på längre sikt som till exempel rör demografiska förändringar, klimatförändringar, tryggad energiförsörjning, globalisering (6) och skapandet av territoriell sammanhållning i hela Europa. Den nya strategin måste innehålla riktlinjer om hur dessa ska hanteras. ReK beklagar att territoriell sammanhållning inte har fått en mer framträdande plats som vägledande princip i kommissionens samrådsdokument om EU 2020-strategin. Vi uppmanar kommissionen att i linje med de krav rörande territoriell sammanhållning som fastställs i Lissabonstrategin förbinda sig att lägga fram en territoriell konsekvensanalys för alla nya lagstiftningsförslag som faller inom de lokala och regionala myndigheternas befogenhetsområde.

13.

Krisen kommer att leda till att de offentliga finanserna kommer att vara under hårt tryck under de kommande åren på grund av den sociala, finansiella och ekonomiska krisen. Det är därför mycket viktigt att resurser och finansiering på lokal, regional och nationell nivå samt på EU-nivå går till rätt investeringar om de övergripande målen i den nya strategin ska kunna uppnås. EU och medlemsstaterna måste till fullo respektera principerna i Europarådets stadga om lokalt självstyre i fråga om de lokala och regionala myndigheternas finansiella resurser (artikel 9), så att Europas kommuner och regioner på ett effektivt sätt kan bidra till genomförandet av Lissabonstrategin.

14.

Regionkommittén anser att det krävs en regional strategi inom alla politikområden om vi ska uppnå social sammanhållning och lyckas ta oss an utmaningarna på lång sikt. I strategin ska särskild hänsyn tas till specifika särdrag på regional och lokal nivå runtom i Europa. Tillräckliga resurser i gemenskapens budget måste också öronmärkas för åtgärder som avser att främja en balanserad regional utveckling i Europa.

15.

ReK föreslår att man i den nya strategin prioriterar social sammanhållning, flernivåstyre och investeringar i en grön ekonomi samt framför nya idéer om hur effekterna av den nya strategin ska mätas.

16.

EU:s mål och åtaganden när det gäller klimatförändring bör införlivas i den nya strategin i syfte att skapa en lågutsläppsekonomi i Europa.

17.

ReK uppmanar EU:s ledare att fastställa utveckling av Europas konkurrenskraft i den gröna ekonomin som en huvudprioritering, så att EU kan visa vägen när det gäller att omvandla den globala ekonomin till en sund och hållbar bas. Detta innebär framför allt att föregå med gott exempel genom att prioritera investeringar i ny grön teknik, forskning och utveckling (inklusive förnybar energiproduktion), energieffektivitet, hållbara produktions- och konsumtionsmetoder, IKT- och bredbandsinfrastruktur i avlägsna samhällen samt att verka för att miljön skyddas och bevaras. Europas universitet, forskningscentrum och små och medelstora företag har en mycket viktig roll att spela när det gäller att föra detta arbete vidare (7). Detta kommer att kräva strukturella förändringar i den europeiska ekonomin, bland annat samordning av den makroekonomiska politiken och aktiva arbetsmarknadsåtgärder för att stödja övergången till en grön ekonomi.

18.

ReK efterlyser en europeisk strategi för utveckling av kompetens och arbeten inom miljösektorn i syfte att skapa en ram för kompetens- och kunskapsinvesteringar som stöd för utvecklingen av en hållbar ekonomi. EU:s framtida finansieringsprogram, t.ex. programmet för livslångt lärande och Europeiska socialfonden, bör inriktas på att stödja investeringar i arbeten och kompetens på miljöområdet, med särskilt fokus på nya, dynamiska och innovativa små och medelstora företag (8).

19.

Kommittén uppmanar EU att anta en enhetlig ram för stimulans- och stödmekanismer (miljövänlig bättre lagstiftning) för att stödja utvecklingen av en hållbar ekonomi i Europa.

20.

ReK anser att EU ska prioritera spridning av bästa praxis för innovativa strategier för att skapa incitament i enskilda medlemsstater som främjar ett miljövänligt beteende hos EU-medborgare, företag och offentliga myndigheter och belönar detta samt bestraffar ett motsatt beteende.

21.

Kommittén upprepar att en miljövänlig strategi kan leda till en god cirkel som kan bidra till att lösa ekonomiska och sociala problem. Till exempel har de ändringar som nyligen införts i strukturfondsförordningarna gjort det möjligt att stödja energieffektivitetsåtgärder i låginkomsthushåll.

22.

ReK understryker vikten av nedifrån-och-upp-initiativ i lokalsamhällen för att åstadkomma förändringar på lokal nivå (9).

23.

Kommittén betonar att socialförsäkringssystemen och de sociala trygghetssystemen är mycket värdefulla och viktiga som skydd för de mest utsatta i samhället och att vi behöver bevara en stark europeisk social modell (10).

24.

I enlighet med protokollet om tjänster av allmänt intresse som utgör bilaga till Lissabonfördraget erkänner Regionkommittén den viktiga roll som sådana tjänster spelar, framför allt sociala tjänster av allmänt intresse vars organisationsformer och finansiering måste säkras bättre. ReK vill också betona vikten av offentliga närtjänster för medborgarna.

25.

Åtgärder behövs för att bekämpa barnfattigdom och fattigdom över generationsgränserna i familjer, och Barcelonamålen för barnomsorgstjänster måste upprätthållas (11).

26.

Kommittén betonar vikten av en välfinansierad EU-övergripande sammanhållningspolitik, som inbegriper alla regioner i Europa och är en nyckelfaktor i stödet för genomförandet av den nya strategin. Kommittén motsätter sig vidare alla åtgärder för att åternationalisera strukturfonderna eller ta bort den regionala dimensionen från sammanhållningspolitiken då man ser över den framtida EU-budgeten.

27.

ReK efterlyser ett åtagande om att på ett effektivare sätt använda befintliga kunskaper och bästa metoder inom EU:s strukturfondsprogram, vilket skulle gagna EU:s samtliga regioner.

28.

ReK uppmanar EU:s ledare att ta tillfället i akt att under Europeiska året 2010 för bekämpning av fattigdom och social utestängning prioritera social sammanhållning och social integration i syfte att bekämpa den växande arbetslösheten, skillnader mellan regionernas ekonomi, social utestängning, långtidsarbetslöshet och problemet att människor står utanför arbetskraften. ReK instämmer med Barca-rapporten, som slår fast att EU:s strukturfondsprogram är ett mycket viktigt redskap för att bekämpa social utestängning.

29.

Åtgärder måste vidtas för att bekämpa det växande problemet med arbetslöshet bland unga. Man bör prioritera investeringar i utbildning och kompetensutveckling, inklusive projekt för att främja rörlighet bland unga människor. Kommittén välkomnar rådets rekommendation om unga volontärers rörlighet som antogs i november 2008 och ställer sig bakom kommissionens förslag om att utse 2011 till Europeiska året för volontärarbete.

30.

Kommittén vill se ett större erkännande av kvinnors avgörande bidrag till arbetskraften och deras roll som företagare och innovatörer. Europa har en lång väg kvar till jämställdhet – en aktuell rapport från Europeiska kommissionen lyfter särskilt fram löneklyftan mellan kvinnor och män som ett av problemen vid sidan av svårigheterna att lösa frågan om en balans mellan arbetsliv och privatliv och frågan om könsrollsstereotyper (12), (13). Kommittén hoppas därför att rekommendationer och incitament kommer att presenteras som ökar kvinnors möjlighet att komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden.

31.

ReK efterlyser ett större erkännande av alla medborgares värde och deras bidrag till samhället. I den nya strategin bör det ”civila samhället” värdesättas, i synnerhet den tredje sektorns, anhörigvårdares och volontärers insatser för andras välbefinnande, vilket sällan uppmärksammas. Den nya strategin bör även främja politiska strategier för ett aktivt åldrande och initiativ som går över generationsgränserna.

32.

EU:s framtida sammanhållningspolitik bör omfatta stöd till initiativ för lokal utveckling som är inriktade på specifika stads- och landsbygdssamhällen som står inför särskilda socioekonomiska utmaningar. Denna strategi har tillämpats med gott resultat tidigare genom initiativ som Equal, Leader och Urban samt de allmänna mål 1- och mål 2-programmen.

33.

ReK välkomnar ett angreppssätt där regler för statligt stöd gör det möjligt att stödja lokal och hållbar ekonomisk aktivitet (t.ex. genom att gynna miljöanpassad upphandling och göra infrastruktur för bredband tillgänglig i avlägset belägna landsbygdsområden).

34.

ReK anser att det är nödvändigt att lokala och regionala myndigheter bidrar till att utforma, genomföra och utvärdera den nya strategin.

35.

Vi betonar vikten av att lokala och regionala myndigheter tar initiativ till att hantera den finansiella och ekonomiska krisen på lokal nivå för att ta itu med de akuta och kortsiktiga utmaningarna (14).

36.

Det krävs en bättre samordning och ett fördjupat samarbete mellan olika myndighetsnivåer i Europa och en mycket mer framträdande regional dimension i den nya strategin.

37.

ReK uppmanar EU:s ledare att se till att EU:s framtida budget utformas på ett sätt som främjar de viktigaste målen i den nya strategin. Man bör inom alla relevanta områden av EU:s budget utgå från den strategi som med mycket gott resultat använts för att öronmärka medel för Lissabonagendan inom strukturfonderna.

38.

De nationella regeringarna behöver starkare incitament för att åta sig att uppnå målen i den nya strategin, och eventuellt kan bindande mål fastställas för att strategin ska genomföras effektivt på lokal nivå.

39.

ReK välkomnar idén om att koppla samman strategin med Europeiska kommissionens och Europaparlamentets mandatperiod. Europaparlamentet bör få en mer definierad roll i den nya strategin som EU:s demokratiskt valda organ och samarbetspartner till Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

40.

Kommittén påpekar att EU:s sammanhållningspolitik har en etablerad struktur baserad på flernivåstyre för genomförande av strukturfondsprogrammen och anser att den nya strategin bör utnyttja dessa befintliga partnerskap för att åtgärda de svagheter som för närvarande finns i förvaltningsstrukturerna. Genom att på ett tydligt sätt anpassa förvaltningsstrukturerna till de regionala programmen i EU:s sammanhållningspolitik kan man på ett långt effektivare sätt åstadkomma en samordnad politisk process.

41.

Vi föreslår att dessa befintliga partnerskap utnyttjas aktivt vid utarbetandet av de nationella reformprogrammen och att strukturfondsprogrammen får ett regionalt kapitel som kan bidra till att de övergripande målen i de nationella reformprogrammen uppnås. Kommittén är oroad över att det i samrådsdokumentet saknas konkreta förslag på hur man i EU 2020-strategin ska involvera lokala och regionala förvaltningar och regionala parlament och församlingar i utvecklingen och genomförandet av strategin och de nationella reformprogrammen.

42.

Kommittén noterar att BNP i allt högre grad upplevs som en otillfredsställande huvudindikator på ekonomisk utveckling och anser att man bör ta fram nya indikatorer för att på ett mer meningsfullt sätt mäta välstånd, välbefinnande och livskvalitet i Europa (15).

43.

Sådana mätmetoder bör ta hänsyn till mer omfattande sociala och miljömässiga utmaningar, t.ex. indikatorer på barnfattigdom, inkomstfördelning, koldioxidnivåer och andra utsläppsnivåer, inverkan på den biologiska mångfalden samt andra faktorer som ingår i en bred definition av välbefinnande och som speglar skillnader på lokal och regional nivå runt om i Europa (16).

44.

Lokala och regionala myndigheter bör arbeta direkt med att fastställa mål och indikatorer för den nya strategin. Borgmästaravtalet, som undertecknades i januari 2009, är ett bra exempel på hur lokala och regionala myndigheter kan driva viktiga politiska frågor och sätta upp mer ambitiösa mål än myndigheter på nationell nivå eller EU-nivå.

45.

ReK betonar att detta yttrande grundar sig på slutsatserna från det samråd om strategins framtid som ReK inledde i Prag i mars 2009 samt på aktiva undersökningar i Bryssel, Wales och Storbritannien. Övervakningsplattformen för Lissabonstrategin bidrog sedan med en heltäckande analys av samrådets slutsatser.

46.

Det är mycket viktigt att ReK fortsätter att övervaka genomförandet av den nya strategin på lokal nivå genom sina nätverk, i synnerhet övervakningsplattformen för Lissabonstrategin.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/11

—

ReK anser att de politiska aktörerna (nationella, regionala och kommunala) måste verka och utnyttja sitt inflytande för att undanröja krisens negativa konsekvenser samt ge högsta prioritet åt de möjligheter som en ekonomi med lägre koldioxidutsläpp erbjuder. De bör främja dessa möjligheter med hjälp av en integrerad och hållbar tillämpning av den reviderade Lissabonstrategin.

—

Under den rådande krisen har tusentals arbetstagare i medlemsstaterna redan förlorat sina jobb. I och med att nya marknader uppkommer och företagen flyttar till länder med billig produktion förstärks denna effekt ytterligare. Det är absolut nödvändigt att höja alla arbetstagares kompetensnivå och matcha denna kompetens med arbetsmarknadens behov.

—

Regionkommittén anser att en grundutbildning av hög kvalitet skapar grunden för tillägnandet av kunskaper och ökar beredvilligheten till livslångt lärande. Dagens samhälle – i synnerhet inom Europeiska unionen – håller i allt högre grad på att bli ett kunskapssamhälle, där efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft ökar alltmer och merparten av arbetstillfällena finns inom tjänstesektorn.

—

Den övergång till en ekonomi med lägre koldioxidutsläpp som är en nödvändig följd av klimatförändringarna samt den tekniska vidareutvecklingen, framför allt på informations- och kommunikationsområdet, kräver i vissa fall en genomgående förändring av existerande strukturer. Detta innebär motsvarande förändringar på arbetsmarknaden, men samtidigt också stora möjligheter till nya arbetstillfällen (”Green Jobs”), som till sin natur ofta är tvärvetenskapliga och kräver kunskaper på många olika områden.

Föredragande

:

Marianne Fügl (AT–PSE), vice borgmästare i kommunen Traisen

1.

Regionkommittén välkomnar det engagemang som kommissionen visar i meddelandet ”Ny kompetens för nya arbetstillfällen”.

2.

Den finansiella och ekonomiska krisen, som är den svåraste på flera årtionden, har redan lett till en sysselsättningskris och en social kris som framdeles kommer att förvärras, och därför måste dess konsekvenser förutses och mildras (1)

3.

ReK anser att de politiska aktörerna (nationella, regionala och kommunala) måste verka och utnyttja sitt inflytande för att undanröja krisens negativa konsekvenser samt ge högsta prioritet åt de möjligheter som en ekonomi med lägre koldioxidutsläpp erbjuder. De bör främja dessa möjligheter med hjälp av en integrerad och hållbar tillämpning av den reviderade Lissabonstrategin.

4.

För detta krävs en analys av utvecklingen på EU:s arbetsmarknad under de kommande åren.

5.

Regionkommittén framhåller att Europeiska unionen och dess 27 medlemsstater under de kommande åren står inför ett stort antal utmaningar i och med att industri- och informationssamhällets traditionella strukturer och verksamhetskultur omvandlas till ny praxis i kunskaps- och innovationssamhället, där det är av avgörande betydelse att snabbt kunna förutse framtiden.

6.

Under den rådande krisen har tusentals arbetstagare i medlemsstaterna redan förlorat sina jobb. I och med att nya marknader uppkommer och företagen flyttar till länder med billig produktion förstärks denna effekt ytterligare. Det är absolut nödvändigt att höja alla arbetstagares kompetensnivå och matcha denna kompetens med arbetsmarknadens behov.

7.

Regionkommittén anser att en grundutbildning av hög kvalitet skapar grunden för tillägnandet av kunskaper och ökar beredvilligheten till livslångt lärande. Dagens samhälle – i synnerhet inom Europeiska unionen – håller i allt högre grad på att bli ett kunskapssamhälle, där efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft ökar alltmer och merparten av arbetstillfällena finns inom tjänstesektorn.

8.

Den demografiska förändringen och befolkningens åldrande måste också beaktas i större utsträckning.

9.

Den övergång till en ekonomi med lägre koldioxidutsläpp som är en nödvändig följd av klimatförändringarna samt den tekniska vidareutvecklingen, framför allt på informations- och kommunikationsområdet, kräver i vissa fall en genomgående förändring av existerande strukturer. Detta innebär motsvarande förändringar på arbetsmarknaden, men samtidigt också stora möjligheter till nya arbetstillfällen (”Green Jobs”), som till sin natur ofta är tvärvetenskapliga och kräver kunskaper på många olika områden.

10.

Kommittén understryker att alla dessa förändringar påverkar såväl arbetstagarna som arbetsmarknaden och företagen.

11.

Vi föreslår att man vidtar långsiktiga och konkreta åtgärder, med fokus på radikala åtgärder som bygger på ett nära samarbete mellan forskning, utbildning och innovationsverksamhet (s.k. Knowledge Triangle), och att man samarbetar på EU-nivå för att utbyta erfarenheter och skapa lämpliga lösningar.

12.

Kommunerna och regionerna spelar en viktig roll när det gäller att nå de mål som fastställs i kommissionens meddelande.

13.

ReK välkomnar att de regionala skillnaderna i fråga om kompetensbehov och arbetsmarknad uttryckligen erkänns i meddelandet. Dessutom är kommunerna och regionerna de främsta tillhandahållarna av primär- och sekundärutbildning, och det är just genom grundutbildningen som grunden för ytterligare kunskaper läggs. Det är mycket ofta de lokala och regionala myndigheterna som ansvarar för de nödvändiga förutsättningarna för rörlighet och vidareutbildning, det vill säga trafikförbindelser, barnomsorg och utbildningsorganisationer.

14.

Kommittén anser att rörlighet i arbetslivet även över gränserna är en förutsättning för fler valmöjligheter och för att fler människor ska hitta nya och bättre jobb.

15.

Vi understryker att det för strukturellt svaga landsbygdsregioner som hotas av avflyttning och för de yttersta randområdena är nödvändigt med ett djupare engagemang från kommunernas och regionernas sida genom ett ökat regionalt samarbete mellan alla intressegrupper samt med en analys av de regionala arbetsmarknaderna och en bedömning av de framtida kompetensbehoven. För att man på EU-nivå ska kunna möta utmaningarna måste de lokala och regionala myndigheternas kunskaper och erfarenheter tas i beaktande.

16.

Regionkommittén förespråkar att medlen från Europeiska socialfonden används på ett effektivare sätt för lokala myndigheters och regioners del. På detta sätt kan man garantera att de får snabb och direkt tillgång till de pengar de behöver och att de bättre kan samordna användningen av dem.

17.

ReK understryker att arbetsmarknaden såväl inom de enskilda medlemsstaterna som i hela unionen ställs inför olika former av förändringar.

18.

Det är i dag mycket ovanligt att en arbetstagare har ett och samma jobb under hela sin livstid. En studie från år 2005 visade att en arbetstagare dittills under sitt arbetsliv redan hade haft i genomsnitt fyra olika jobb (2). Många arbetstagare drabbas dessutom av en växling mellan arbete och arbetslöshet, och de osäkra arbetstillfällena blir allt vanligare. ReK efterlyser därför en arbetstagarvänlig balans mellan å ena sidan det grundläggande behovet av social trygghet och å andra sidan kravet på flexibilitet på arbetsmarknaden (vilket avspeglas i ”flexicurity-konceptet”).

19.

Kommittén anser att rörlighet i arbetslivet spelar en viktig roll i dag, och det är framför allt unga kvalificerade arbetstagare som är beredda att möta nya utmaningar i yrkeslivet. Personer som är flexibla både arbetsmässigt och geografiskt torde ha lättare att anpassa sig till nya situationer och därmed också att skaffa sig nya kunskaper.

20.

Vi vill påpeka att befolkningen åldras i snabb takt, och arbetskraftspotentialen i EU kan fram till år 2030 komma att minska med nästan 20 miljoner människor (3). Därför måste arbetstagarna redan i dag skaffa sig tillräckliga kunskaper för att i framtiden kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Tillgången till utbildning och fortbildning måste säkerställas. Samtidigt behövs det intelligenta system för att styra invandringen, där man tar hänsyn till enskilda personers, mottagarländernas och ursprungsländernas behov.

21.

En ökad efterfrågan på högkvalificerad och anpassningsbar arbetskraft med mycket mångsidiga kunskaper (inte enbart tekniska utan också sociala och kulturella, såsom kommunikationsförmåga och förmåga att lösa konflikter) är att vänta under de kommande tio åren. Kraven som ställs på arbetstagare inom så kallade låg- och medelkvalificerade arbeten närmar sig varandra allt mer. Sammantaget kommer det att krävas högre kvalifikationer för dessa arbeten, medan efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft kommer att sjunka. Samtidigt stiger lönenivån för högkvalificerade arbeten och sjunker för mindre kvalificerade. Följden av en sådan arbetspolarisering måste bli en produktivitetsorienterad lönepolitik i syfte att undvika låglönesektorer. Det krävs ansträngningar för att med hjälp av lämpliga kompetenshöjande åtgärder skapa verkliga möjligheter till rörlighet för medborgarna.

22.

ReK uppmanar medlemsstaterna att utveckla insynsvänliga verktyg för att förutse och föregripa, med vars hjälp man kan främja uppkomsten av nya kunskapsintensiva arbetstillfällen och utveckla utbildningen på basis av vilka kvalifikationer arbetsmarknaden har behov av.

23.

Vi rekommenderar att man använder både kvantitativa och kvalitativa åtgärder för att garantera att dessa verktyg blir tillförlitliga och effektiva. På detta sätt kan man få tillförlitliga prognoser om vilken form av arbetskraft respektive kompetens som i framtiden kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden.

24.

För att arbetstagarna ska kunna vara konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden måste de framför allt vara flexibla, kunna anpassa sig till oväntade förändringar och ha god kommunikationsförmåga (4). Samtidigt måste de ramvillkoren vara sådana att flexibiliteten inte ensidigt går ut över arbetstagarna. Detta innebär att de offentliga myndigheterna på olika nivåer tillsammans med arbetsmarknadsparterna måste diskutera hur en nödvändig social trygghet kan kombineras med arbetsmarknadens krav på flexibilitet. I detta sammanhang måste man också komma ihåg att en konkurrens om miniminormer inte får främjas på inre marknaden.

25.

ReK anser att samarbetet mellan företag, utbildningsinstanser, däribland yrkesutbildningscentrum, kommuner, regioner och intresseorganisationer måste intensifieras på detta område. Framför allt måste ett samarbete mellan företag och utbildningsinstanser, däribland yrkesutbildningscentrum, främjas, så att partnerskap som bidrar till att uppfylla kvalifikationskraven på medellång sikt kan ingås. Vidare skulle kvalitativa undersökningar kunna ge viktig information om arbetsgivarnas förväntningar på studerande och utexaminerade.

26.

ReK stöder kommissionens ståndpunkt att ytterligare information om situationen i medlemsstaterna är en nödvändig förutsättning för en lämplig politisk reaktion på utmaningarna.

27.

Regionkommittén ber Europeiska kommissionen att fortsätta och fördjupa samarbetet med Cedefop (Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning) och ta till vara Cedefops forskningsresultat, så att man kan utarbeta tillförlitliga prognoser och i god tid fastställa behoven av ny kompetens på arbetsmarknaden.

28.

ReK påpekar att man i samband med insamling och användning av information bör vara uppmärksam på regionala skillnader. Bara på detta sätt är det möjligt att vidta konkreta åtgärder som är anpassade till enskilda regioner i medlemsstaterna.

29.

ReK konstaterar att utbildning och yrkesfortbildning av arbetstagare spelar en viktig roll när det gäller att förse den arbetskraft som i framtiden kommer att behövas på arbetsmarknaden med nödvändig kompetens. Universitet och övriga utbildningsinstanser samt yrkesutbildningscentrum måste betrakta uppgiften att förse personer som redan befinner sig i arbetslivet med nödvändig kompetens som en lika viktig uppgift som den allmänna grundutbildningen i skolan för barn och ungdomar är.

30.

Regionkommittén vill peka på behovet av att utforma och genomföra lämpliga strategier och politiska åtgärder för att främja livslångt lärande och öka flexibiliteten och tryggheten på sysselsättningsområdet.

31.

Redan existerande arbetsplatser måste bevaras och investeringar i dessa måste göras. Därför är det företagens ansvar att erbjuda arbetstagarna utbildning och fortbildning inom ramen för arbetet. Fortbildning främjar produktiviteten och den ekonomiska tillväxten. Europeiska unionen och medlemsstaterna uppmanas därför att genom en samordnad strategi skapa incitament även för företag och främja fortbildning.

32.

Kommittén anser att man genom Bologna- och Köpenhamnsprocesserna redan har tagit ett viktigt steg mot att skapa ett europeiskt utbildningsområde. Eftersom man i framtiden kommer att behöva bättre kvalifikationer på EU:s arbetsmarknad är det med tanke på arbetstagarnas rörlighet viktigt att se till att betyg och examina i högre grad erkänns i medlemsstaterna.

33.

Fram till år 2020 förväntas andelen arbetstillfällen som kräver en hög utbildningsnivå öka från 25,1 % till 31,3 % (5). Å andra sidan måste risken för ett överutbud av högkvalificerad arbetskraft motverkas. Parallellt med den nödvändiga kompetensutvecklingen måste man därför se till att de kvalifikationer som efterfrågas på arbetsmarknaden identifieras i god tid, så att det finns ett tillräckligt utbud av sådana högkvalificerade arbeten, så att man uppnår en jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

34.

Den praktiska tillämpningen av den europeiska ramen för kvalifikationer kommer sannolikt att öka kvalifikationernas tydlighet, underlätta tillgång till vidareutbildning samt främja arbetstagarnas flexibilitet och rörlighet. Här ska rörlighet inte endast uppfattas som rörlighet mellan olika företag utan också, och i synnerhet, inom företag.

35.

Även personer som inte är EU-medborgare samt invandrare måste få möjlighet att få sin utbildning erkänd, så att redan befintlig eller medförd kompetens inte går förlorad. I detta sammanhang spelar också samarbetet på internationell nivå en stor roll (till exempel samarbetet med invandrarnas ursprungsländer för att bekämpa kunskapsflykt).

36.

Kompetensöverföringen måste börja redan i den tidiga barndomen eftersom beredvilligheten till livslångt lärande främjas primärt genom grundutbildningen. Under denna livsfas tillägnar sig barn ny kompetens allra snabbast och enklast.

37.

Genom samarbete mellan företag och utbildningsinstanser samt yrkesutbildningscentrum kan man åstadkomma en bättre matchning mellan de kvalifikationer och den kompetens som behövs samt de arbetstillfällen som erbjuds. För att åstadkomma detta bör man utforma och genomföra ett program för e-kompetens som omfattar hela EU och som kan anpassas till behoven och situationen på lokal och regional nivå. Praktik och prao-dagar ger ytterligare kompetens och en inblick i arbetslivet.

38.

ReK anser att det vore ändamålsenligt att utarbeta en EU-stadga för praktik. En sådan skulle förbättra ungdomarnas rättigheter i samband med införskaffande och erkännande av arbetslivserfarenheter och därigenom underlätta deras inträde i arbetslivet.

39.

ReK anser att man generellt sett även på EU-nivå bör fästa större uppmärksamhet vid arbetets kvalitet. I detta sammanhang bör man komma ihåg att skapandet av människovärdigt arbete sedan 2008 är ett av FN:s millenniumutvecklingsmål.

40.

Kommittén betonar att det inte räcker med tillväxt och sysselsättning för att få till stånd ett uppsving i EU:s ekonomi igen. Man måste också vidta åtgärder som syftar till att främja den sociala sammanhållningen.

41.

Alla som på grund av sina intressen eller sin fysiska eller psykiska förmåga inte uppfyller de krav som råder på en högkvalificerad arbetsmarknad bör garanteras tillträde till arbetsmarknaden med hjälp av nödvändiga stödåtgärder och -program, och, om så är nödvändigt, en skälig lön eller garanteras den minimilön som tillämpas i vissa medlemsstater.

42.

ReK förespråkar att kvinnors och mäns lika möjligheter att få tillträde till arbetsmarknaden måste forceras genom att man undanröjer allt som lägger hinder i vägen för detta. En viktig faktor i detta sammanhang är att utjämna de löneskillnader som fortfarande finns mellan kvinnor och män (”gender pay gap”).

43.

ReK erinrar om att det på grund av den åldrande befolkningen också kommer att råda ökad efterfrågan på arbetskraft, och därigenom skapas fler arbetstillfällen, inom omsorgs- och socialsektorn. Det är därför viktigt att vidta lämpliga åtgärder på utbildningsområdet och stärka samarbetet på EU-nivå så att man kan råda bot på en eventuell obalans mellan utbud och efterfrågan i EU.

44.

ReK föreslår att man främjar sysselsättningsformer med flexibel arbetstid och anpassade till äldre arbetstagares färdigheter och hälsa. På så sätt kan man göra det möjligt för framför allt äldre personer att stanna kvar på arbetsmarknaden tills de når pensionsåldern.

45.

Samarbetet mellan lokala myndigheter, regioner, företag och utbildningsinstanser samt yrkesutbildningscentrum har redan lett till framgångsrika modeller för vidareutbildning, erkännande av yrkeserfarenhet, kompetensutveckling och skapande av arbetstillfällen. Det vore önskvärt att man samlade in och offentliggjorde sådana exempel på bästa metoder. Dessutom bör man investera kraftigt i att utveckla de bästa metoderna till koncept, undervisningsinnehåll samt metoder för undervisning, yrkesutbildning och inlärning som kan spridas till och utnyttjas av alla, och med vars hjälp man till små lokala merkostnader kan utveckla de kunskaper som behövs i arbetet (en i stor skala skräddarsydd insats av IKT-teknik).

46.

ReK anser att de befintliga finansiella instrumenten (Europeiska socialfonden och Europeiska fonden för regional utveckling) bör anpassas så att de på ett effektivt sätt kan hantera de skiftande villkoren på arbetsmarknaden.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/16

—

I många fall ansvarar de lokala och regionala myndigheterna för integreringen av medieutbildningen i den officiella utbildningen på alla nivåer. Det finns därför skäl att söka ta fram lämpliga förfaranden för att ge de lokala och regionala myndigheterna möjlighet att främja projekt med koppling till mediekompetens.

—

I den nya fas i samarbetet inom EU på utbildningsområdet som inletts genom den strategiska ramen bör också mediekompetensen beaktas.

—

Det är viktigt att tydligt skilja mellan de huvudsakliga beståndsdelarna i begreppet mediekompetens, eftersom varje beståndsdel kräver sin egen strategi, sina aktörer och sina egna resurser.

—

Man bör också göra konsumenterna mer medvetna om medieanvändning. Ökad respekt för konsumenternas rättigheter är också grundläggande på medieområdet.

Föredragande

:

András Szalay (HU–ALDE), stadsfullmäktigeledamot i Veszprém

1.

Regionkommittén välkomnar att kommissionen år 2007 presenterade skälen till att utbildningspolitiken, dess grundläggande principer och mål, är av största vikt med utgångspunkt i definitionen av mediekompetens, samt prioriteringarna i utvecklingen av denna politik (1). Kommissionen har också beaktat det yttrande som ReK antog vid plenarsessionen den 8–9 oktober 2008 (2).

2.

Regionkommittén hoppas att kommissionen kommer att fortsätta det arbete med att utveckla en enhetlig politik för mediekompetens som inleddes 2007. Kommittén uppmanar kommissionen att i det sammanhanget integrera ReK:s yttranden, och ta vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen och de lokala och regionala myndigheternas särskilda befogenheter. ReK uppmanar också kommissionen att fortsätta utarbetandet av en handlingsplan om mediekompetens i samarbete med unionens övriga institutioner, Unesco och de lokala och regionala myndigheterna. I det sammanhanget bör man ta hänsyn till följande:

3.

Av det skälet begär Regionkommittén att mediekunskap ska göras till den nionde nyckelkompetensen i den europeiska referensramen för kvalifikationer för livslångt lärande enligt rekommendation 2006/962/EG. En sådan ändring av uppsättningen nyckelkompetenser skulle, utan att man behöver avsätta stora gemenskapsresurser, innebära ett avsevärt stöd för de instanser som ansvarar för den formella utbildningen i medlemsstaterna och regionerna när det gäller att fatta de beslut som krävs för att integrera medieutbildningen i läroplanerna.

4.

Europeiska kommissionen borde göra en tydlig avgränsning mellan internetbaserad inlärning – e-lärande – och utveckling av mediekompetens, dvs. en förmåga till kritisk analys av internet som ett medium i en on line-miljö. Man bör förklara att e-lärande inte är samma sak som medieutbildning och att kompetens i fråga om IKT och digital kompetens å ena sidan och mediekompetens å andra sidan är två olika saker. Mediekompetensen ska göra det möjligt för medborgarna att spela en aktiv roll och bevara den kulturella mångfalden och de lokala och regionala identiteterna (genom att till exempel ge människor nya möjligheter att uttrycka sina åsikter och t.ex. ge glesbygdsinvånare och minoriteter en möjlighet att göra sina röster hörda i det offentliga rummet på lokal nivå).

5.

ReK vill rikta uppmärksamheten på att utvecklingen av mediekompetens tillsammans med en anpassning av utbildningsmetoderna i fråga om medier inom och utanför skolans ram är av särskild betydelse för Europas framtid. Inom ramen för den anpassningen gäller det också att stimulera undervisningen i ny kommunikationsteknik, som är av största betydelse för den sociala och yrkesmässiga integrationen.

6.

Utvecklingen av mediekompetens utgör en grundläggande beståndsdel i skyddet av minderåriga och ungdomar samt försvaret för den mänskliga värdigheten i medierna. Mediekompetens främjar medveten användning av medier och en utveckling av innehållsindustrin mot självreglering och samreglering (6). Ändå kan ökad mediekompetens endast komplettera statlig och överstatlig kontroll samt rättsligt skydd av ungdomar i samband med medieanvändning. Denna kompetens involverar dessutom medborgarna i debatten om alla samhällsaktörers ansvar, och främjar på så sätt framväxten av ett aktivt och mediemedvetet medborgarskap. Den är således av största betydelse för den europeiska politiska kulturen och medborgarnas aktiva deltagande i EU, och det finns därför skäl att öka den europeiska medieutbildningens synlighet i samtliga medlemsstater och på samtliga administrativa och politiska nivåer.

7.

Utbildningen av ungdomar som lever i en miljö som i hög grad präglas av medier kräver kvalitativt nya arbetssätt, som bland annat innebär att man tar hänsyn till mediernas respektive skolans olika sociokulturella roller när det gäller att överföra kunskaper och värderingar. Man bör redan från början se till att lärarrollen beaktar det faktum att de studerande på ett omedvetet sätt socialiserats i en värld där svaren finns nära till hands, och där mediernas förenklade förklaringsmodeller tillhandahåller en tolkning av alla problem. Utvecklingen av grundläggande kompetenser bör också innehålla tolkning av mediernas innehåll, eftersom utvecklingen av en kritisk inställning framför allt bör gälla den världsbild som överförs via medierna och som grundläggs redan i barndomen och påverkar vår uppfattning av världen utan att vi är medvetna om det.

8.

Vid tillämpningen av den öppna samordningsmetoden bör man i arbetet med att definiera nya indikatorer och nya referensvärden för utbildningen beakta följande:

9.

Ett av de viktigaste skälen till att medieutbildningen utvecklas så långsamt i dag är att förhållandet mellan mediekompetensen och den digitala kompetensen i utbildningsmetoderna i Europa inte har klargjorts på ett tydligt sätt. Inom utbildningen har användningen av IKT framför allt blivit ett sätt att få tillgång till den digitala världen och främja lika möjligheter. I dag har ungdomar inga som helst problem att inhämta nödvändiga kunskaper för att kunna använda IT-utrustning och grundläggande programvara eller behärska enkla tillämpningar. Samtidigt har lärarna inte tillräcklig kompetens och inte tillräckligt med tid för att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till ett medieinnehåll som (också) finns tillgängligt digitalt, eller kreativt skapande, som är grundläggande beståndsdelar i mediekompetensen.

10.

Det är viktigt att ompröva förhållandet mellan datorkompetens och mediekompetens, för att säkerställa att bristen på tydlighet i avgränsningen mellan kompetensområdena inte får negativa följder för utbildningen. Man måste se till att ungdomar vid sidan av digital kompetens utvecklar en mer kritisk syn och skaffar sig mer kunskap om mediernas innehåll, så att de lär sig att beakta säkerhetsaspekter och bli medvetna om respekten för privatlivet och problemet med uppgiftsmanipulation.

11.

Inom ramen för samråd om utbildningspolitiken för mediekompetens är följande aspekter viktiga:

12.

I den nya fas i samarbetet inom EU på utbildningsområdet som inletts genom den strategiska ramen bör också mediekompetensen beaktas.

13.

Kommittén ställer sig bakom Europaparlamentets resolution, där parlamentet understryker att mediekompetens är absolut nödvändig för alla medborgare i informations- och kommunikationssamhället (7), och anser att målet bör vara att skapa ett samhälle som inbegriper mediekompetens som en naturlig beståndsdel, och att vägen dit är medieutbildning. Därför är det absolut nödvändigt att säkerställa att alla EU-medborgare får lika tillgång till internet, särskilt invånare i områden som är avskurna från eller ligger långt bort från moderlandet.

14.

Det viktigt att tydligt skilja mellan de huvudsakliga beståndsdelarna i begreppet mediekompetens, eftersom varje beståndsdel kräver sin egen strategi, sina aktörer och sina egna resurser. Det är därför nödvändigt att göra följande:

15.

ReK anser, utan att ifrågasätta den stora betydelsen av de områden som kommissionen behandlar när det gäller goda metoder (marknadskommunikation, audiovisuell produktion och online-material), att man bör motivera dessa prioriteringar i de rekommendationer som ska utarbetas. Utan en sådan motivering skulle medieutbildningen i praktiken kunna begränsas till dessa tre områden.

16.

Man kan förvänta sig att utvecklingen av sådana färdigheter som medveten informationssökning, kritisk tolkning av innehåll och kreativ användning ska bidra till att garantera skyddet av minderåriga och ungdomar och respekten för den mänskliga värdigheten i media. Därför bör man vid sidan om de offentliga myndigheternas bestämmelser öka insatserna på mediekompetensområdet framför allt på dessa områden.

17.

Man bör också göra konsumenterna mer medvetna om medieanvändning. Ökad respekt för konsumenternas rättigheter är också grundläggande på medieområdet.

18.

Regionkommittén önskar understryka att det i sig inte räcker med att utveckla mediekritisk kompetens om man vill undanröja de många former av skador som tillhandahållande av innehåll kan leda till (t.ex. meningslöst medievåld, medietjänsters brott mot konsumenträttigheter, brist på autenticitet och validitet, manipulation). Medieutbildning fungerar dessutom inte, eller endast i föga utsträckning, som en motor för sådana utvecklingstendenser som konvergens inom media, uppbyggnad av, tillgång till och sammankoppling av digitala arkiv, omvärdering av upphovsrättigheter och bestämmelser på detta område eller e-förvaltning (9). Medieutbildningen behandlar dessa utvecklingstendenser, sätter dem i ett nytt sammanhang och gör medborgarna till användare som är medvetna om vad den offentliga sfären och mediesfären producerar. Utöver mediekompetens krävs det därför reglering på lämplig nivå, med vederbörlig hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas kompetens och erfarenheter.

19.

Inom ramen för de rekommendationer och handlingsplaner som kommer att utarbetas i framtiden bör man föreskriva program för att utveckla de främsta inslagen i medieutbildningen. Dessa måste vara relevanta om man ser till medlemsstaternas utbildningssystem (och även ur medieutbildningens perspektiv) genom att hänsyn tas såväl till medlemsstaternas olika traditioner inom utbildning och kultur och de stora skillnader som följer av de olika utbildningsformerna i de regionala systemen som till olika förutsättningar när det gäller att uppnå skalfördelar.

20.

Det är av grundläggande vikt att man tar hänsyn till god praxis när man utarbetar rekommendationer och handlingsplaner. Regionkommittén hänvisar i detta sammanhang till ett tidigare yttrande (10), i vilket kommittén uttryckte sin uppskattning över kommissionens ökade insatser för att utnyttja den tekniska kunskap i mediekunskapsfrågor som förvärvas genom lokala och regionala program över hela EU, genom främjande av plattformar för dialog, olika evenemang och nätverk för utbyte av bästa praxis.

21.

Regionkommittén vill dock uttrycka sin oro på följande områden:

Man bör därför inrätta en lämplig organisatorisk och specialiserad infrastruktur: För detta ändamål skulle man till exempel kunna skapa ”kontor för medieutbildning” i analogi med de ”mediakontor” som finns inom ramen för Media-programmet (eller utvidga verksamhetsområdet för de senare), eller ytterligare förstärka eller till och med utveckla den professionella konsultativa rollen hos den grupp av experter i fråga om medieutbildning som inrättats av kommissionen.

22.

Med beaktande av subsidiaritetsprincipen och den självständighet som följer därav kan kommissionen när så krävs bistå medlemsstaterna med att utarbeta egna nationella strategier för medieutbildning med hänsyn tagen till de främsta inslagen i mediekompetensen. På så sätt kan man involvera de myndigheter som har till uppgift att utöva tillsyn över media, beslutsfattarna inom utbildningspolitiken och företrädarna för de lokala och regionala myndigheterna, för det civila samhället, för innehållsindustrin och för innovationen på medieutbildningens område i arbetet med att utforma denna nationella strategi.

23.

Med tanke på de olika förhållandena i medlemsstaterna och regionerna måste medieutbildningen inom ramen för rekommendationer och handlingsplaner ske på ett sådant sätt att den kan överföras till det lokala socioekonomiska sammanhanget. För att få en mer exakt bild krävs det dock en mer ingående undersökning av den nationella och till och med den regionala situationen. Man måste framför allt undersöka motivationen och beteendet hos de lokala myndigheterna, institutionernas finansieringsorgan och de pedagoger som berörs av medieutbildningen.

24.

På grund av den snabba utvecklingen inom mediemiljön bör medieutbildningen underkastas ständiga efterforskningar och utvärderingar, där man involverar de myndigheter i de olika medlemsstaterna som har till uppgift att utöva tillsyn över den audiovisuella och elektroniska kommunikationen och stimulera samarbete mellan dem i syfte att utveckla mediekompetensen.

25.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att stimulera arbetet med att skapa avdelningar för forskning och information inom de lokala och regionala myndigheternas administrativa strukturer med uppgift att studera frågor som rör mediekompetens.

26.

De lokala och regionala myndigheterna är de främsta aktörerna när mediekompetensen ska utvecklas, eftersom de står medborgarna närmast, bland annat genom att de står som organisatör av en stor del av utbildningen, äger lokala media och andra kulturella institutioner (bibliotek, offentliga byggnader m.m.) eller förvaltar – europeiska eller andra – utvecklingsmedel. Det finns därför anledning att inleda informationskampanjer för de lokala och regionala myndigheterna, kampanjer som bygger på EU-rekommendationer och god praxis samt att öka möjligheterna till samarbete i fråga om medieutbildning i euroregionerna och gränsregionerna.

27.

De lokala och regionala myndigheterna måste uppmuntras att stödja projekt, program och manifest med koppling till medieutbildning, framför allt för att

28.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att på ny grund fastställa en praxis vad avser finansieringen av utbildningspolitiken till stöd för pilotprojekt och forskning på medieutbildningsområdet, mot bakgrund av att medieutbildningen kan stödjas genom bättre finansieringsinstrument som är särskilt avpassade, inom ramen för kommande eller befintliga initiativ (till exempel regionala samarbeten inom Comenius). Eftersom genomförandet av de föreskrivna målen redan från början kräver särskilda resurser från flera håll delar ReK parlamentets åsikt (11) och anser att ett delprogram för utveckling av mediekompetens bör vara ett i högre grad prioriterat inslag i andra stödprogram inom EU, särskilt Comenius, programmet för livslångt lärande, eTwinning, ”Safer Internet” och Europeiska socialfonden.

29.

Kommittén gläder sig i synnerhet åt att kommissionen har inlett arbetet med att ta fram indikatorer för medieutbildningen i syfte att främja denna i ett längre perspektiv. Samtidigt hoppas Regionkommittén att indikatorerna för medieutbildningen inte begränsar sig till sifferangivelser om vilka medier som ska användas och hur länge, eftersom utvärderingen av medieutbildningen också omfattar användningen av metoder för att mäta den enskildes förmåga (även om en viss skepsis är begriplig på området när det gäller användningen av sifferuppgifter: Det är i själva verket mycket svårt att kvantitativt återge kunskaper i kreativt och kritiskt tänkande eller att klassificera innehåll enligt mätbara kriterier).

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/22

—

ReK anmodar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lokala och regionala myndigheter fullt ut och på ett effektivt sätt deltar i initiativ som rör förvaltningen av det europeiska forskningsområdet.

—

ReK anser att europeiska IKT-projekt som omfattar allt från FoU till praktisk användning kan ge betydande socioekonomiska fördelar för de städer och regioner som berörs av projekten.

—

ReK uppmanar kommissionen och medlemsstaternas regeringar att aktivt främja såväl lokala och regionala myndigheters delaktighet i forsknings- och utvecklingsprocessernas olika faser som användningen av IKT-innovationer inom den offentliga sektorn genom att lyfta fram de bästa europeiska lösningarna och bistå med råd och metodologiska rekommendationer.

—

ReK betonar starkt den särskilda betydelse som tjänstesektorn har när det gäller att utnyttja fördelarna med IKT, med tanke på att sektorer som grossist- och detaljhandeln samt finans- och företagstjänster utgör några av de viktigaste IKT-investerarna.

1.

Regionkommittén vill framhålla att informations- och kommunikationsteknik (IKT), som ligger till grund för ett informationssamhälle som är tillgängligt för alla, bör svara mot behoven hos samtliga medborgare, även de medborgare som ligger i riskzonen för socialt utanförskap. I linje med detta har ReK konsekvent förordat forskningsinvesteringar på lokal, regional, nationell och europeisk nivå för att säkerställa tillväxt och främja nyföretagande, och kommittén anser att användningen av IKT på innovationsområdet kan bidra till att ett antal centrala socioekonomiska utmaningar kan bemötas.

2.

ReK anmodar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lokala och regionala myndigheter fullt ut och på ett effektivt sätt deltar i initiativ som rör förvaltningen av det europeiska forskningsområdet. På området IKT-forskning intar regionerna en särställning. De utgör nyckelaktörer i utvecklingen av forskning och innovationsstrategier på regional nivå. Forskningsinstitutionerna drivs ofta på regional nivå. Universitet och andra forskningsinstitutioner har inrättats inom deras territorium, och de främjar ett innovationsvänligt klimat. Dessutom har många regionala myndigheter och förvaltningar lagstiftande befogenheter, vilket innebär att de har en egen forskningsbudget att förvalta.

3.

ReK vill lyfta fram att främjandet av e-integration, dvs. ett informationssamhälle där alla är delaktiga, som är regionalt och socialt rättvist och som utnyttjar IKT för att öka konkurrenskraften och förbättra de offentliga tjänsterna, av kommittén har identifierats som ett centralt mål inom EU:s förnyade Lissabonstrategi.

4.

Kommittén betonar att lokala och regionala myndigheter är några av de viktigaste målgrupperna för de förslag som lagts fram i samband med e-integrationsinitiativet i2010, och att de kan komma att utgöra huvudaktörer när förslagen ska genomföras. E-integration på lokal och regional nivå kan öka människors livskvalitet och främja socioekonomisk verksamhet bland befolkningen, samtidigt som regionernas offentliga tjänster kan göras effektivare och mer individualiserade och det lokala företagandet främjas. Lokala och regionala myndigheter måste därför delta som partner i arbetet för att engagera samtliga åldersgrupper i olika IKT-insatser som syftar till att göra livet lättare och bekvämare för dem. Det finns många sätt för regionerna och städerna att se till att denna potential utnyttjas fullt ut.

5.

Regionkommittén välkomnar att medlemsstaterna och regionerna i ovannämnda meddelande ses som huvudaktörer när det gäller att främja ett närmare samarbete mellan användare och producenter av IKT-innovationer inom olika delar av myndigheter och förvaltningar. Detta bör leda till gemensamma planer över sådana behov inom offentliga tjänster där IKT kan bidra till en lösning (1). ReK har redan tidigare gett uttryck för åsikten (2) att de lokala och regionala myndigheterna bör delta i ett brett samarbete för att förbättra interoperabiliteten i offentlig förvaltning och effektiviteten i tillhandahållandet av offentliga tjänster.

6.

ReK stöder kommissionens slutsats att det krävs ett fortsatt stöd och deltagande av nationella, regionala och lokala myndigheter för att ansträngningarna för att underlätta framväxten av marknader för innovationer ska bli framgångsrika och för att interoperabilitet och gemensamma standarder ska kunna skapas. Kommittén anser också att ett sådant stöd och deltagande måste kompletteras med åtgärder på regional och lokal nivå (3).

7.

ReK ser positivt på att kommissionen vill förenkla förfarandena och minska den administrativa bördan så att det blir attraktivare för innovativa företag (i synnerhet små och medelstora företag) att delta i åtgärder lokalt, nationellt och på EU-nivå.

8.

ReK anser att europeiska IKT-projekt som omfattar allt från FoU till praktisk användning kan ge betydande socioekonomiska fördelar för de städer och regioner som berörs av projekten. Redan tidigare har kommittén pekat på den viktiga roll som IKT har i samband med genomförandet av EU:s strategi för hållbar utveckling.

9.

ReK förordar att den potential som Europa har för att utveckla IKT-tjänster inom såväl den offentliga som privata sektorn utnyttjas fullt ut och därmed att IKT används som ett sätt att förbättra de tjänster som lokala och regionala myndigheter tillhandahåller på sådana områden som hälso- och sjukvård, utbildning, skapande av arbetstillfällen, allmän ordning och säkerhet samt sociala tjänster. Det EU-stödda offentlig-privata partnerskapet mellan lokala och regionala myndigheter å ena sidan och små och medelstora IKT-företag å den andra på området offentliga IKT-tjänster kan ses som en utmärkt hörnsten när den lokala kompetensen och det lokala kunnandet ska byggas upp inom EU.

10.

ReK vill framhålla att lokala och regionala myndigheter kan ta, och också tar, en ledande roll när det gäller att använda IKT för att öka energieffektiviteten samt att de har en ledande roll att spela när det gäller att på lokal nivå identifiera olika möjligheter att sprida goda tekniklösningar, identifiera projektpartner och tillhandahålla finansiering på IKT-området.

11.

ReK uppmanar kommissionen och medlemsstaternas regeringar att aktivt främja såväl lokala och regionala myndigheters delaktighet i forsknings- och utvecklingsprocessernas olika faser som användningen av IKT-innovationer inom den offentliga sektorn genom att lyfta fram de bästa europeiska lösningarna och bistå med råd och metodologiska rekommendationer.

12.

ReK betonar starkt den särskilda betydelse som tjänstesektorn har när det gäller att utnyttja fördelarna med IKT, med tanke på att sektorer som grossist- och detaljhandeln samt finans- och företagstjänster utgör några av de viktigaste IKT-investerarna (4).

13.

ReK kan konstatera att IKT under det senaste decenniet har vuxit fram som en nyckelteknologi med potential att radikalt förändra den ekonomiska och sociala verksamheten och därmed bidra till en hållbar och konkurrenskraftig utveckling. Politiska åtgärder för att främja IKT leder dock inte i sig till bättre ekonomiska resultat (5) och kan inte genomföras utan ett aktivt stöd och deltagande från lokala och regionala myndigheters sida.

14.

ReK betonar att arbetsmarknadens parter, lokala och regionala myndigheter samt regeringarna behöver samarbeta för att säkerställa att en positiv utveckling inleds där en uppgradering av mänskliga resurser, organisationsförändringar, IKT och produktivitet samverkar, samt att IKT utvecklas och används på ett effektivt sätt. En politik som syftar till att stärka grundläggande IKT-färdigheter, bygga upp en IKT-kompetens, främja livslångt lärande på IKT-området och stärka den organisations- och nätverkskompetens som krävs för ett effektivt användande av IKT framstår som särskilt relevant (6) och utgör ett centralt behörighetsområde för lokala och regionala myndigheter.

15.

ReK instämmer helt och fullt i åsikten att forskares rörlighet utgör en nyckelfaktor för att en forskarkarriär inom IKT ska bli effektiv och i de flesta fall mer attraktiv, och kommittén vill här betona följande:

16.

ReK vill understryka behovet av att locka till sig toppforskare från icke-europeiska länder och betonar därför den stora betydelse som EU:s program för rörlighet har (t.ex. Marie Curie-programmet). Kommittén välkomnar också de stödåtgärder som vidtagits i vissa regioner i form av program för forskare som vill återvända (7).

17.

ReK vill erinra om de slutsatser som det europeiska forskningsområdets expertgrupp (8) presenterat när det gäller nationella och regionala aktörers allt större roll för utvecklingen av sådana större europeiska initiativ som ERA-NET, Eurostars, Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT) samt gemensamma teknikinitiativ (JTI) och klusterinitiativ.

18.

ReK föreslår att samtliga aktörer – EU, medlemsstaterna och regionerna – utforskar alla tänkbara medel för att uppnå komplementaritet mellan den politik och de samarbetsinstrument som redan existerar och för att få fram mekanismer som ska säkerställa att befintliga samordningsprogram fullt ut stöder IKT-forskningen (9). Mer specifikt, och som ReK har fört fram i tidigare yttranden (10), efterlyser ReK en samordnad användning av sjunde ramprogrammet, strukturfonderna och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, eftersom detta är viktigt för EU:s konkurrenskraft och för en ömsesidig samverkanseffekt mellan sammanhållnings-, forsknings-, högskole- och innovationspolitiken på nationell och regional nivå.

19.

ReK vill betona att samordningen av viktigare EU-instrument som sjunde ramprogrammet för forskning, strukturfonderna och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation inte bara är en fråga om politiska intentioner, utan att det också innebär en utmaning att skapa enhetlighet mellan olika politikområden. För att man ska kunna skapa en sådan konsekvent politik när det gäller program som omfattar flera nivåer och aktörer krävs det att det finns ett effektivt decentraliserat politiskt styre (11).

20.

ReK vill peka på hur viktigt det är att regionerna optimerar sitt utnyttjande av sjunde ramprogrammets samordningsinstrument. På så sätt kan regionerna arbeta för att deras forsknings- och innovationssystem ska nå spetskompetensnivå och vara konkurrenskraftiga på europeisk eller internationell nivå. Detta innebär bland annat en förbättring av det regionala nätverkssamarbetet mellan forskningsinstitut, universitet, små och medelstora företag och andra berörda aktörer, skapande av kluster, regionala teknikplattformar och teknikcentrum och stöd till de regionala aktörerna för att hjälpa dem att bygga upp kontakter till samarbetsinriktade EU-projekt och agendor för forskning och innovation, t.ex. ERA-NET och de europeiska teknikplattformarna (12).

21.

ReK ser positivt på möjligheten till ökat erkännande av den roll som lokala myndigheter har när det gäller att stödja IKT-forskningen. Regioner och städer kan underlätta marknadsintroduktionen för nya produkter och främja innovation och forskning genom förkommersiell upphandling.

22.

ReK vill framhålla att lokala och regionala myndigheter även kan driva på efterfrågan på nya IKT-baserade lösningar och på så sätt skapa nya marknader för den europeiska forskningen. Dessutom kan regioner och städer anpassa sina FoU-investeringar så att de stöder vissa områden med särskilt stor genomslagskraft genom att koppla sådana insatser till befintliga och framväxande lokala industrier och kluster, för att på så sätt bidra till att hantera den ekonomiska nedgången och underinvesteringen i FoU.

23.

ReK vill peka på den allmänna bristen på samordning av insatserna på ett flertal olika nivåer, t.ex. när det gäller utbildning, innovation, forskning, investeringar och marknadsintroduktion av innovativa IKT-lösningar. Konceptet användarbaserad innovation kan i detta sammanhang utgöra en nyckelfaktor för förbättringar. Detta koncept har börjat tillämpas i allt fler regioner och städer i Europa och har visat sig vara en central drivkraft för FoU-investeringar och marknadsintroduktionen av nya innovationer. Kommittén förordar därför att detta koncept ges en mer framträdande plats i Europeiska kommissions meddelande.

24.

ReK betonar vikten av ett nära samband mellan FoU och näringslivets lösningar, och anmodar därför medlemsstaterna och kommissionen att på alla sätt främja att forskningsresultaten snabbt kan omsättas i praktiska lösningar för kommersiellt bruk och för allmänheten.

25.

Regionkommittén betonar att arbetet för att skapa en forsknings- och innovationspotential för att kunna vidga gränserna för IKT endast kan bli framgångsrikt om städer och regionala myndigheter medverkar. Med tanke på deras fysiska närhet fungerar de som huvudkatalysatorer för kunskap och innovation i Europa. Ett allt större antal europeiska regioner ger forskning och innovation högsta prioritet i sin budget (13).

26.

ReK kan konstatera att regionerna inom ramen för sin forskningspolitik, genom stödjande programplanering och ramvillkor för struktur och lagstiftning, väsentligt bidrar till att skapa ett mervärde på forskningsområdet och till utformningen av ett livskraftigt europeiskt område för forskningsverksamhet (14).

27.

När det gäller strategifrågan vill kommittén framhålla att nätverks- och klusterinitiativ fortsätter att växa fram, samtidigt som stödet till dessa också håller på att utvecklas i syfte att skapa ”noder” av världsklass som ska koppla samman globala innovationskedjor. Kopplingar och samarbetsinitiativ mellan olika regioner, såväl inom som mellan olika länder, blir därför allt viktigare (15).

28.

ReK vill framhålla att städerna och regionerna i hög grad bidrar till utvecklingen av innovativa miljöer genom regionala innovationspolitiska åtgärder, teknikcentrum, företagskuvöser, vetenskapsparker och riskkapitalfonder (16).

29.

ReK välkomnar kommissionens förslag om en strategi för identifiering och lansering av två eller tre nya djärva flaggskeppsinitiativ inom forskningen om framtida och ny teknik (FET), som kan driva på en mer omfattande tvärvetenskaplig forskning med siktet inställt på grundläggande genombrott inom IKT.

30.

ReK anser att en gemensam programplanering, förutsatt att den är välstrukturerad och välorganiserad, har potential att bli en mekanism som är minst lika viktig som EU:s ramprogram när det gäller att främja FET-forskningen. ReK vill återigen peka på att det krävs bättre samordning mellan offentlig och privat forskningsfinansiering om denna potential ska kunna utnyttjas fullt ut (17).

31.

ReK betonar att EU och medlemsstaterna bör undersöka varje möjlighet att rationalisera och stärka samverkanseffekterna mellan de många olika befintliga transnationella åtgärdsinstrumenten och samarbetsmekanismerna, så att de anpassas till det europeiska forskningsområdet (18).

32.

ReK vill erinra om att programmet ERA-NET för samordning av regionala och europeiska forskningsprogram har varit effektivt och därför bör vidareutvecklas (19). Programmet har blivit framgångsrikt tack vare att en mängd olika aktörer har involverats, däribland lokala och regionala myndigheter.

33.

ReK efterlyser ytterligare insatser för att främja öppenhet och insyn när det gäller de europeiska teknikplattformarna, så att man kan se till att även aktörer utanför storindustrin och forskningsvärlden involveras, dvs. även lokala och regionala myndigheter, det civila samhällets organisationer och små och medelstora företag (20).

34.

Regionkommittén konstaterar att de regionala och lokala myndigheterna är av stor betydelse för det europeiska området för forskningsverksamhet, eftersom de tjänar dem som företräder lokala intressen, för ut politiken till medborgarna och befinner sig närmare den miljö som politikens aktörer verkar i. Kommittén anser därför att regionerna måste spela en viktig roll i de initiativ som tas för att stärka och utvidga det europeiska området för forskningsverksamhet, särskilt i de initiativ som gäller skapande av stabila forskningsinstitut i innovativ miljö och samarbete i forskningsfrågor (21).

35.

ReK vill upprepa sin anmodan till kommissionen och medlemsstaterna att bidra till regionernas och kommunernas kapacitet att tillämpa, bygga upp och förverkliga modern forskningsinfrastruktur, varvid kommittén föreslår följande:

36.

Kommittén understryker att de regionala och lokala myndigheterna spelar en viktig roll som drivkraft för gemensamma forskningsprogram, även program där tredjeländer deltar, eftersom dessa myndigheter är mer insatta i de lokala förhållandena när det gäller forskning, teknik och näringsliv, och därför vet mer om samarbetsbehovet på strategiska områden (24).

37.

ReK anser att genomförandet och finansieringen av den europeiska färdplanen – som för närvarande omfattar 35 nyckelprojekt av europeiskt intresse som ska utvecklas under de kommande 10–20 åren (25) – utgör en viktig milstolpe i arbetet för att få till stånd ett europeiskt forskningsområde.

38.

ReK vill erinra om att kvalitetskriteriet bör sättas i första rummet när den europeiska färdplanen ska genomföras. Kommittén har uppmanat medlemsstaterna att se till att de deltar mer aktivt i detta initiativ (26).

39.

ReK ställer sig bakom de rekommendationer som förts fram av expertgruppen för det europeiska forskningsområdet (27) om att Esfri bör fortsätta att förbättra sina metoder för bedömning av storskaliga alleuropeiska forskningsinfrastrukturer, inte minst när det gäller förfarandenas överblickbarhet och relevanta aktörers delaktighet.

40.

ReK vill peka på behovet av att lokala och regionala myndigheter involveras fullt ut i genomförandet och översynen av Esfri:s färdplan, i synnerhet när det gäller den nödvändiga prioriteringen av projekten och samordningen mellan Esfri:s färdplan och liknande verksamhet på nationell eller regional nivå, där såväl fysiska som virtuella anläggningar integreras.

41.

ReK vill lyfta fram behovet av att en så bred allmänhet som möjligt får kännedom om e-vetenskapens möjligheter, bland annat genom att man inrättar och främjar offentliga databaser där bästa metoder, exempel och tillgängliga fungerande lösningar kan presenteras. All relevant information ska finnas tillgänglig på EU:s samtliga officiella språk.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/27

—

EU strävar efter att minimera följderna av den rådande ekonomiska nedgången och skapa förutsättningar för förnyad tillväxt, varför det – med tanke på den avgörande betydelse som utbildningssystemen har för Lissabonstrategin och den förnyade sociala agendan – i dagsläget är viktigt att erbjuda en plattform för dialog mellan betydelsefulla aktörer inom både utbildningsområdet och näringslivet.

—

Det är viktigt med en dialog mellan universiteten och näringslivet på alla förvaltningsnivåer eftersom den utgör ett betydelsefullt redskap för ett fullt utnyttjande av den ekonomiska och sociala utvecklingspotentialen på regional nivå.

—

De lokala och regionala nivåerna i hela EU har huvudansvaret för utbildningspolitiken. Vidare är de lokala och regionala myndigheterna nyckelaktörer i utvecklingen av regionala forsknings- och innovationsstrategier, och har ofta hand om forskningsinstitut och stöder innovativa miljöer.

—

Man bör fokusera på den betydelse som högre utbildning har för den lokala och regionala utvecklingen. Vidare bör man främja samarbete mellan institutioner för högre utbildning och lokala och regionala myndigheter, och även engagera de lokala och regionala ekonomiska och sociala aktörerna i detta samarbete.

Föredragande

:

Mohammad Masood (UK–PPE), ledamot i Bradford City Council

1.

Regionkommittén värdesätter den idérikedom, ofta nära knuten till initiativ på lokal och regional nivå, och den kvalitet i reflektionerna som hittills utvecklats i dialogen mellan universiteten och näringslivet.

2.

Det är viktigt med en dialog mellan universiteten och näringslivet på alla förvaltningsnivåer eftersom den utgör ett betydelsefullt redskap för ett fullt utnyttjande av den ekonomiska och sociala utvecklingspotentialen på regional nivå.

3.

Kunskapstriangeln, dvs. samspelet mellan forskning, utbildning och innovation, spelar en viktig roll om man vill höja innovationskapaciteten och förbättra anställbarheten för nyutexaminerade i Europa.

4.

Det pågår en övergång från tekniköverföring genom kunskapsutbyte till kunskapsdelning och öppna innovationssystem, varför ReK anser att det behövs mer forskning om de sociala processer och beteenden som underbygger dessa nya system.

5.

Kommittén betonar att de lokala och regionala nivåerna i hela EU har huvudansvaret för utbildningspolitiken.

6.

De lokala och regionala myndigheterna är nyckelaktörer i utvecklingen av regionala forsknings- och innovationsstrategier, och de har ofta hand om forskningsinstitut och stöder innovativa miljöer.

7.

Vid strategiplaneringen och genomförandet av program bör man utnyttja redan existerande, demokratiskt valda lokala organ. Genom att utnyttja kunskaperna och det demokratiska ansvarstagandet på lokal nivå förbättras förvaltningsmekanismerna för partnerskap mellan universitet, företag och lokala myndigheter. Detta möjliggör prioritering och ansvarstagande på lokal nivå, vilket är direkt knutet till subsidiaritetsprincipen.

8.

De lokala och regionala myndigheterna hör därför till huvudaktörerna när det gäller strategier och initiativ för att fördjupa och framför allt bredda det europeiska området för forskningsverksamhet, framför allt dess vision om starka forskningsinstitut och akademiska institutioner som verkar i innovativa miljöer.

9.

ReK välkomnar det faktum att många universitet i Europa under det senaste årtiondet formellt har infört regional ekonomisk utveckling i sina uppdragsbeskrivningar. De regionala utvecklingskontoren inkluderar också strategier som stöder partnerskap mellan universitet och näringsliv i de regionala ekonomiska strategierna.

10.

På regional nivå är de olika formerna för politiskt samspel av avgörande betydelse, och det krävs ofta vertikal samordning mellan förvaltningsnivåerna (den europeiska, nationella och regionala) och horisontell samordning mellan regionerna för att undvika att åtgärder överlappar varandra och för att man ska kunna dra lärdom av varandras erfarenheter.

11.

Nya och föreslagna initiativ och program, såsom det europeiska området för forskningsverksamhet, Europeiska tekniska institutet (ETI) och programmet för livslångt lärande, bör samordnas i syfte att stödja dialogen mellan universiteten och näringslivet.

12.

Kommittén är medveten om att samarbetet mellan universitet och näringsliv också påverkas av specifika regionala förhållanden, bland annat utvecklingskontorens kapacitet att stödja samarbetet mellan universitet och näringsliv på regional nivå, företagsklustrens roll i utvecklingen av nätverk för universitet och näringslivet samt nivån på näringslivets investeringar i forskning och utveckling i regionen.

13.

Regionkommittén framhåller att man bör fokusera på den betydelse som högre utbildning har för den lokala och regionala utvecklingen. Vidare bör man främja samarbete mellan institutioner för högre utbildning och lokala och regionala myndigheter, och även engagera de lokala ekonomiska och sociala aktörerna i detta samarbete.

14.

Kommittén stöder ett samarbete mellan universiteten och den privata sektorn, och instämmer i att universiteten bör ses som drivkrafter för innovation i den egna regionen.

15.

Kommittén uppmanar universiteten att undersöka nya vägar för samarbete mellan offentliga institutioner och den privata sektorn, till exempel genom gemensamma offentliga och privata innovationsfonder. Sådana åtgärder skulle kunna förbättra rörligheten på alla områden.

16.

ReK stöder ett nära och alleuropeiskt samarbete mellan företag, universitet och forskningsinstitut, som inbegriper politiska aktörer och förvaltningar på lokal, regional och nationell nivå.

17.

Samarbetsnivåerna varierar mycket mellan de enskilda länderna, mellan universitet och mellan olika akademiska ämnen, trots EU-program som syftar till att bygga upp partnerskap mellan universiteten och näringslivet, vanligtvis med fokus på partnerskap inom särskilda områden, t.ex. forskning eller studentutbyte.

18.

Samarbetet har endast haft begränsad inverkan på förvaltning eller organisationskulturer i de två berörda sektorerna, eftersom det är få universitet som på hela lärosätets nivå har en strategi för samarbete med näringslivet och de som har en sådan är koncentrerade till ett mindre antal medlemsstater.

19.

Kommittén är oroad över att de rättsliga och finansiella ramarna i många länder fortfarande inte belönar universitetens strävanden att samarbeta med näringslivet, eller att de till och med utgör hinder för detta.

20.

Kommittén framhåller att det bör finnas lämpliga framstegsindikatorer för att mäta nivån på den nuvarande dialogen mellan universiteten och näringslivet. Alla framstegsmätningar bör omfatta både kvalitativa och kvantitativa indikatorer, och man bör noga undersöka hur valet av dessa indikatorer kan påverka användargruppernas agerande.

21.

ReK uppmanar universiteten att belöna en dialog mellan universitet och näringsliv. En särskild utmaning för den akademiska världen är att ge detta engagemang erkännande i befordringskriterierna. Även om många universitet framhåller att de är medvetna om betydelsen av en dialog mellan universitet och näringsliv, är det få av dem som på ett tydligt och öppet sätt jämför denna typ av verksamhet med forskning och undervisning och belönar den på lämpligt sätt.

22.

Att främja entreprenörskap och förbättra kompetensen med hjälp av livslångt lärande är viktiga uppgifter för den högre utbildningen.

23.

ReK välkomnar att olika regioner strävar efter att främja ett större privat engagemang när det gäller finansiering av forskning och innovation genom att öka högskolornas och universitetens självständighet.

24.

Kommittén föreslår att nya vägar för samarbete mellan offentliga inrättningar och den privata sektorn, till exempel genom gemensamma offentliga och privata innovationsfonder, skulle kunna fungera som förebild för hållbar användning och tryggande av offentliga medel.

25.

Sammanhållningspolitiken har en viktig roll när det gäller att stödja innovationsverksamhet i regionerna. Därför kan Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) också användas för finansiering av företagskuvöser och vetenskapsparker (infrastruktur och förbindelser). Kluster är särskilt intressanta för små och medelstora företag, som genom dem kan stärka sina kontakter med universitet och stora företag och även få tillträde till internationella handelsnätverk.

26.

De små och medelstora företagen är också av mycket stor betydelse framför allt när det gäller skapandet av arbetstillfällen och innovation, varför kommittén uppmanar dessa företag att delta i dialogen mellan universiteten och näringslivet och föreslår att man utvecklar innovativa och välriktade initiativ som stöder detta.

27.

Regionkommittén stöder gränsöverskridande samarbete mellan högskolor och forskningsinstitut samt partner utanför universiteten inom sektorer som industri och ekonomi, förvaltning, kultur och även andra delar av samhället.

28.

Kommittén anser också att organisationer och andra aktörer som fungerar som förmedlare mellan universitet och företag kan ha en avgörande betydelse för kontaktskapandet mellan dessa och att de därför bör lyftas fram och ges ett förbättrat stöd.

29.

Regionkommittén noterar och välkomnar de talrika exempel på samarbete mellan universitet och näringsliv som förekommer i Europa.

30.

Kommittén är bekymrad över att det är svårt att finna exempel på bästa lösningar i de nya medlemsstaterna.

31.

Kommittén välkomnar kommissionens avsikt att genomföra en undersökning för att upprätta en förteckning över befintliga former av bästa lösningar, och uppmanar kommissionen att beakta de lokala och regionala myndigheternas behov i denna förteckning.

32.

ReK förespråkar inrättandet av partnerskapsstrukturer för nyckelaktörer från lokala och regionala myndigheter, företag, samhället och högre utbildningsanstalter för att ge fokus åt dialogen, till exempel genom att ordna rundabordssamtal och seminarier, inrätta vetenskapsparker för tekniköverföring samt organisera evenemang om vetenskapskultur och studentmässor.

33.

ReK anser att de högre utbildningsanstalternas resurser bör mobiliseras vid planeringen och genomförandet av regionernas och städernas strategier för ekonomisk, social, kulturell och miljömässig utveckling.

34.

Kommittén uppmanar de högre utbildningsanstalterna att gemensamt investera i program som särskilt gynnar det lokala näringslivet och samhället samtidigt som de främjar företagens finansiering av donationsprofessurer, vilket uppmuntrar samverkan mellan olika kunskaps-, FoU- och innovationscentrum samt främjar forum för utbyte av kunskap och skapandet av nätverk med regioner som har spetskompetens på innovationsområdet.

35.

Kommittén rekommenderar att de högre utbildningsanstalterna planerar användningen av resurserna för regionalt engagemang på en hållbar och flerårig basis.

36.

Regionkommittén är villig att ansvara för en samordning av användningen av det sjunde ramprogrammet, strukturfonderna, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation samt Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), eftersom detta är nödvändigt för EU:s konkurrenskraft och för samverkanseffekter mellan sammanhållning, forskning, högskoleutbildning och innovationsstrategier på nationell och regional nivå, såsom ReK förklarat i tidigare yttranden.

37.

Regionkommittén förespråkar en bred tolkning av innovationskonceptet, som omfattar samhällsvetenskap och humaniora samt en fruktsam interaktion mellan dessa och den lokala kulturen i städerna och regionerna.

38.

EU strävar efter att minimera följderna av den rådande ekonomiska nedgången och skapa förutsättningar för förnyad tillväxt, varför det – med tanke på den avgörande betydelse som utbildningssystemen har för Lissabonstrategin och den förnyade sociala agendan – i dagsläget är viktigt att erbjuda en plattform för dialog mellan betydelsefulla aktörer inom både utbildningsområdet och näringslivet.

39.

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ att undersöka hur strukturfonderna skulle kunna användas för att stödja regionala initiativ i detta sammanhang.

40.

ReK är medveten om potentialen för samarbete mellan näringslivet och andra utbildningsområden än universiteten – bl.a. skolor på sekundärnivå och yrkesutbildningsinstitutioner – och om de möjligheter att främja detta samarbete som olika EU-program erbjuder.

41.

ReK upprepar behovet av att i högre grad involvera relevanta offentliga företrädare, inklusive lokala och regionala myndigheter, i nästa fas av EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet.

42.

Kommittén anser att EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet även framdeles bör fokusera på samarbete inom området högre utbildning.

43.

Kommittén uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att stödja samarbete mellan näringsliv och universitet och att se universiteten som drivkrafter för innovation i regionerna.

44.

Kommittén förespråkar en fortsättning på EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet i form av plenarmöten, tematiska seminarier och en webbplats samt större medverkan av relevanta offentliga företrädare, inklusive regionala myndigheter, och eventuellt aktörer utanför EU.

45.

ReK rekommenderar att man reagerar effektivt på agendan Ny kompetens för nya arbetstillfällen och på den ekonomiska avmattningen, samt att man diskuterar partnerskap för regional utveckling, partnerskap med små och medelstora företag, större mångfald när det gäller former för inlärning, kvalitetssäkring och ackreditering.

46.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att undersöka olika sätt att stödja nya former av strukturerade partnerskap mellan näringslivet och universiteten genom relevanta EU-program.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/31

—

Regionkommittén understryker att nyckeln till hållbara transporter inte ligger i en begränsning av efterfrågan på transporttjänster. Det viktiga är inte det antal personer eller den mängd varor som transporteras, utan hur transporten sker. Ohållbara trafikvanor kan endast minskas genom en riktig avgiftspolitik på transportområdet. Det är med andra ord viktigt att försäkra sig om en rättvis och öppen modell för fördelning av transportkostnaderna på samtliga transportformer.

—

Då man förbättrar transportsystemets hållbarhet måste man fästa uppmärksamhet vid problemet med flaskhalsar. Det är inte tillräckligt att öka kapaciteten i transportnäten, eftersom miljöåterverkningarna av utbyggda nät lätt kan få ohanterliga proportioner. Man måste därför förbättra de hållbara transportsystemens konkurrenskraft.

—

Det ligger helt klart i de lokala och regionala myndigheternas intresse att stödja alternativ till transporter på land, i synnerhet i de överbelastade delarna av nätet, och särskilt i känsliga.

—

områden och områden med svåra naturförhållanden, eftersom detta skapar problem i form av buller, utsläpp, flaskhalsar, förseningar, hårt slitage på vägarna och därigenom stora utgifter för regionerna som svarar för vägunderhållet.

—

Städernas transportnät, närliggande transportnät och regionala transportnät utgör väsentliga delar av transportnätverken och av världsomfattande leveranskedjor. De bör därför ges behövlig uppmärksamhet.

—

Vitboken om transporter bör inför den kommande översynen av EU:s budget sända ett starkt politiskt budskap om vikten av att de framtida anslagen på transportområdet motsvarar de mål som EU satt upp, och vice versa.

Föredragande

:

Väino Hallikmägi, fullmäktigeledamot i Pärnu, Estland (EE–ALDE)

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande om hållbara framtida transporter, som utgör ett första steg i översynen av EU:s transportpolitik inför de kommande tio åren.

2.

Vi ställer oss bakom kommissionens åsikt att transportpolitiken måste utgå från en långsiktig vision om hållbar rörlighet för personer och varor. Förutsättningen för en transportpolitik som motsvarar en sådan vision är att man lyckas ringa in tendenserna i sektorn.

3.

Framtidens transportnät måste garantera god tillgänglighet till alla regioner i EU, eftersom det är en av de grundläggande förutsättningarna för att den regionala sammanhållningen i EU ska kunna säkerställas. Detta bidrar även i hög grad till fördjupningen av den sociala och ekonomiska integrationen och till förankringen av en hållbar utveckling. För att transportpolitiken ska kunna genomföras måste medlemsstaterna visa en starkare politisk vilja och effektivare stödja hållbara och innovativa transportstrategier.

4.

Regionkommittén anser att man i vitboken om en översyn av transportpolitiken måste göra en betydligt mer systematisk och grundlig analys än tidigare av yttre faktorer, av transportsektorns interna utveckling samt av samverkan mellan dessa. I vitboken bör man även kartlägga klimatförändringens och de ekonomiska förändringarnas återverkningar på transportsektorn och på utvecklingen av varor och tjänster inom denna.

5.

Vi anser att detta strategiska utvecklingsdokument bör kompletteras med en (jämförande) analys av de samhällsekonomiska och miljörelaterade återverkningarna av föreslagna politiska beslut och planerade åtgärder. Idealet vore att resultaten analyseras utgående från medlemsstaternas och regionernas nivå så att man kan göra en bedömning av eventuella variationer i effekterna av den gemensamma transportpolitiken. Det är väsentligt att analysera alla perspektiv på utformningen av transportpolitiken som är relevanta för diskussionerna om framtidens transporter.

6.

Vid utformningen av EU:s transportpolitik är det viktigt att de lokala och regionala myndigheterna i medlemsstaterna ges möjlighet att påverka utformningen av strategiska planer och beslut för att säkerställa lämpliga reglerings- och planeringsramar som möjliggör genomförandet av initiativ och åtgärder på transportområdet. Det är de lokala och regionala beslutsfattarna som bäst kan bedöma vilka insatser som krävs för att lösa transportproblem på lokal och regional nivå. Subsidiaritetsprincipen måste därför respekteras när EU och den nationella nivån ger stöd till lokala och regionala myndigheter.

7.

I utvecklingen av transportinfrastrukturen är det nödvändigt att göra prioriteringar av nätverk och projekt. För att grundläggande infrastrukturer ska kunna byggas upp snabbt behövs det politiskt och ekonomiskt stöd både från EU:s centrala instanser och från medlemsstaterna.

8.

I samband med utvecklingen av transportnätverket TEN-T, som innebär att det hittillsvarande projektinriktade angreppssättet (30 prioriterade projekt) ersätts med en separat planering av stamnätet för TEN-T och det allmänna nätverket, får man inte glömma att uppmärksamma och stödja förbättringar av transportförbindelserna i avlägset belägna områden, gränsregioner och områden med svåra naturförhållanden när det gäller förbindelserna mellan EU:s kärnområden och grannländerna. För att säkerställa den interna och externa regionala sammanhållningen i Europa måste man utgående från detta dessutom överväga att exempelvis fastställa vissa primära förbindelsenätverk eller -korridorer i den europeiska transportpolitiken samt skapa finansieringsmekanismer för dessa. Man bör formulera tydligare regler om vilka principer och förfaranden som ska tillämpas när TEN-T-nätverk fastställs och vid behov ändras och kompletteras. Det är viktigt att pågående prioriterade TEN-T-projekt under alla omständigheter slutförs. Tillägg och förlängningar som utgör ändamålsenliga nätanslutningar till dessa bör också tas med i TEN-T-huvudnätet. Man bör även främja en bättre projektsamordning mellan medlemsstaterna för att undvika bristande överensstämmelse i samband med planering och genomförande, samt prioritera gränsöverskridande sträckor.

9.

Godstransporterna spelar en viktig roll för en fungerande ekonomi i EU. Samtidigt bör man komma ihåg att transportsystemen i Europa är allt mer överbelastade, vilket beror på obalans mellan olika transportformer (med hänsyn till nuvarande marknadsvillkor har vägtransporterna oproportionerligt stora konkurrensfördelar), otillräcklig infrastruktur och en dålig samverkan mellan olika transportformer. För att bättre integrera de olika transportinfrastrukturerna bör man prioritera samordning och överensstämmelse mellan lämpliga lösningar då man fattar beslut inom ramen för TEN-T och om frågor om rörlighet i städerna, men även då man beslutar om prioriteringar i samband med finansieringen från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden.

10.

Regionkommittén framhåller att städerna är en viktig och ofrånkomlig del av transportnäten eftersom de är knutpunkter där olika transportformer möts, och de flesta transporter börjar och slutar här. Transporterna i städerna bör därför ägnas samma uppmärksamhet som transportnäten.

11.

Kommittén vill att EU:s finansieringsförfaranden förenklas ytterligare och anser att det är nödvändigt att finansieringsprogrammen på nationell nivå och EU-nivå är förenliga med varandra.

12.

Vitboken om transporter bör inför den kommande översynen av EU:s budget sända ett starkt politiskt budskap om vikten av att de framtida anslagen på transportområdet motsvarar de mål som EU satt upp, och vice versa.

13.

Regionkommittén anser att den splittrade järnvägsmarknaden i EU är ett stort problem. Vidare är det absolut nödvändigt att avlägsna flaskhalsarna i den befintliga infrastrukturen, framför allt sådana som uppstår vid gränsövergångar och naturliga hinder. Man måste finna en hållbar och kostnadseffektiv lösning för att kunna skapa ett effektivt alleuropeiskt järnvägsnät som erbjuder tjänster av hög kvalitet vad gäller tidtabeller, tillförlitlighet och transportvolymer. Denna lösning gör det möjligt att flytta över mer godstransporter från väg till järnväg.

14.

Vi konstaterar att medlemsstaternas olika infrastrukturstandarder, exempelvis olika spårbredd, el- och säkringssystem, ytterligare bidrar till splittringen av denna sektor. För att harmonisera de tekniska förutsättningarna och anordningarna måste de tekniska normerna harmoniseras och investeringar göras i infrastrukturen. Samtidigt bör olika nationella bestämmelser om lokförarutbildning samt säkerhets- och fraktbestämmelser harmoniseras, samt ett gemensamt trafikledningsspråk införas, på samma sätt som för flyget vid internationell trafik, framför allt från tredjeland. Detta för att stärka konkurrenskraften gentemot vägtransporter. Överbelastade spåravsnitt bör ges resurser för att person- och godstrafik ska kunna ske på samma järnvägssträckor utan att inkräkta på varandra, eller för att bygga nya spår för att separera infrastrukturerna för gods- och persontransporter, i den mån detta är tekniskt möjligt och ekonomiskt motiverat.

15.

Ny infrastruktur måste å ena sidan garantera att godstransporter kan nå fram till stadskärnorna men får å andra sidan inte leda till ytterligare trafikvolymer i stadskärnorna, vilket bidrar till trafikstockningar.

16.

För att avlägsna regioner ska kunna knytas ekonomiskt till EU:s kärnområden är det viktigt att strategiska orter har hamnar med goda multimodala transportförbindelser. Det är nödvändigt att säkerställa ett nät av multimodala transportförbindelser med de regioner där sjöfarten spelar en mycket stor roll.

17.

Transporter till havs och på inre vattendrag bör stödjas, eftersom de kan få en nyckelroll i kampen mot klimatförändringen. Dessutom bör det befintliga programmet för höghastighetsleder till sjöss och liknande program utökas betydligt, eftersom de bidrar till såväl EU:s transportmål som de territoriella sammanhållningsmålen. Trafiken till havs och på inre vattendrag kan delvis svara mot den ökade efterfrågan på person- och godstransporter. De negativa återverkningarna på miljön från fartyg, hamnar och logistikanläggningar måste kontinuerligt minskas. Regionkommittén beklagar därför att de internationella sjötransporterna alltjämt inte ingår i Kyotoprotokollet och i tidsplanen för minskade utsläpp av växthusgaser. För att i möjligaste mån undvika konkurrensnackdelar för den europeiska sjöfartsindustrin bör EU främst verka för att de bindande bestämmelserna införs internationellt. Dessutom bör man undersöka vilka effekterna skulle bli om man införde differentierade hamnavgifter som är baserade på fartygens miljöpåverkan.

18.

Det är viktigt att utvecklingen av multimodala transportknutpunkter görs till en av huvudfrågorna inom transportpolitiken. Vid en ökning av fraktvolymen på järnvägarna måste man samtidigt se till att miljö- och säkerhetskraven efterlevs och att den negativa effekten på persontrafiken blir så liten som möjligt.

19.

Regionkommittén anser att man i utvecklingen av lufttransporterna bör beakta och planera åtgärder för att minska luftfartens negativa miljöåterverkningar (buller, luftföroreningar) med hjälp av tekniska och planeringsmässiga lösningar. Då man inkluderar miljökostnaderna i flygpriserna får man emellertid inte glömma att luftfartens betydelse varierar i olika regioner och att den tryggar goda förbindelser med EU:s mest avlägsna regioner. När flygplatsinfrastrukturen byggs ut krävs EU-stöd i synnerhet för mellanstora städer och i öregioner för att garantera flygsäkerhet och kundtillfredsställelse.

20.

Det är nödvändigt att trygga en rättvis konkurrens mellan flygplatserna genom att införa gemensamma regler för beräkning och fastställande av flygplatsavgifter.

21.

ReK understryker att investeringarna måste samordnas bättre. T.ex. bör TEN-T-finansiering även fortsättningsvis stödja marknadsbaserade järnvägsprojekt och det regionala stödet bör bättre riktas till miljövänliga transportslag för att stärka EU:s territoriella sammanhållning.

22.

En förutsättning för balans och hållbar användning avseende olika transportformer är att kostnaderna (miljöskador, olyckor, tidsförluster) integreras i transportutgifterna samt att principen ”användaren betalar” efterlevs. Samtidigt bör man se till att de medel som vinns på detta sätt överförs till mer miljövänliga transportformer för att därmed öka andelen miljövänliga transporter, samtidigt som man säkerställer att samtliga transportformer är effektiva och att interoperabiliteten ökar. Då man fattar beslut som utgår från sådana överväganden måste man även beakta i vilken mån de är ekonomiskt rimliga för berörda socioekonomiska område. I annat fall förlorar ekonomisk verksamhet och företag som är beroende av transportförbindelser sin konkurrenskraft såväl inom medlemsstaten som på EU-nivå.

23.

Det viktiga och grundläggande målet att kostnaderna ska motsvara verkligheten får inte ifrågasättas. Om större delen av investeringarna i transportinfrastrukturen ska baseras på principen ”användaren betalar” kan det ske förskjutningar i den ekonomiska och sociala strukturen i enstaka regioner. Medlemsstater som överväger att införa trafikavgifter eller att anpassa dem enligt moderna strategier för verklighetsbaserade kostnader rekommenderas samtidigt att göra en bedömning av de ekonomiska, miljömässiga och sociala effekterna av en sådan åtgärd. Detta behövs för att man, när behov uppstår, på medellång till lång sikt och av strategiska skäl ska kunna förbereda lämpliga stödåtgärder, t.ex. en ny inriktning på ett riktat regionalt näringslivsstöd.

24.

Vi erinrar om ReK:s yttrande om grönboken om stadstransporter (CdR 236/2007) samt om handlingsplanen för rörlighet i städerna (CdR 417/2008), som kommissionen offentliggjorde i september 2009 som svar på en begäran från Regionkommittén och Europaparlamentet.

25.

Regionkommittén anser att utvecklingen av trafiken i tätorter är ytterst viktig eftersom städerna är en oskiljaktig del av transportnäten och utgör knutpunkter för olika transportformer. Betydande utmaningar för trafiken i tätorter är att skapa gynnsamma villkor för kollektivtrafiken och på så sätt öka dess betydelse inom persontrafiken, ändra villkoren för trafiken i städerna så att trafiken genom stadskärnorna minskar, bygga ut gång- och cykelvägar samt öka andelen elektrifierad trafik och användningen av miljövänligare transportformer.

26.

Tätorterna bör vidta strängare åtgärder för att minska stadstrafikens negativa miljöeffekter och främja hälsosamma sätt att förflytta sig. Det är viktigt att EU respekterar subsidiaritetsprincipen så att det skapas bra förutsättningar för behöriga lokala och regionala myndigheter att ta detta ansvar.

27.

EU borde som ett transportpolitiskt mål uppställa utbyggnaden av gemensamma lokala transportsystem i stadscentrum, förorter och närliggande landsbygd och framför allt en sammankoppling av de spårbundna transportsystemen – järnvägssystem, regionalbanor och spårvagnar – till ett regionalbanesystem av ny typ.

28.

Ett utbyte av god praxis i fråga om trafikplaneringen och dess genomförande i tätorter är ständigt aktuellt bl.a. på följande delområden: infartsparkering (parkering + kollektivtrafik samt parkering + promenad), utvecklingen av eldrivna fordon, utbyggnaden av gång- och cykelvägar, reservering av vissa filer för kollektivtrafiken, byggande av terminaler för flera olika transportformer vid städernas infarter, utveckling av samåkningstjänster, åtgärder som ska bidra till ändrade trafikvanor genom styrning (utbildning och information) och begränsning (trängselavgifter, p-avgifter). EU bör skapa och vidareutveckla en stödmekanism för samarbetsprojekt som strävar efter att ta fram gemensamma lösningar och överföra befintliga.

29.

Regionkommittén anser att utvecklingen av multimodala kollektivtrafiksystem måste gynna elektroniska biljettsystem som gör det möjligt att göra enskilda beräkningar för varje linje och att planera linjerna utgående från passagerarnas behov samt att göra allmänna kommunikationer bekvämare för användaren. Användningen av ny IT bör stödja uppbyggnaden av intermodala intelligenta trafiksystem och EU bör främja en ökad användning av dessa.

30.

I samband med den tekniska utvecklingen är det viktigt att stödja tekniköverföringen mellan olika regioner och regionnivåer. Medel för utveckling av tekniska lösningar bör inte begränsas enbart till teknik som lämpar sig för storstäder, utan en betydande del av resurserna inom utvecklings- och finansieringspolitiken bör inriktas på att ta fram lämpliga hållbara lösningar som passar medelstora och små städer samt närliggande landsbygd.

31.

För att minska oljeberoendet i transportsektorn bör man göra det möjligt att separat fastställa skattenivån för drivmedel som framställs ur andra råvaror och vid behov sänka skatterna under den miniminivå som överenskommits för hela EU.

32.

En grundläggande fråga för ökad säkerhet på transportområdet är att kontroll- och övervakningssystemen görs enhetligare och förstärks. Vid en harmonisering av säkerhetskraven bör man ta hänsyn till lokala naturförhållanden, olika vägtyper, kulturarv osv. En förutsättning för att databaserna om trafikolyckor ska kunna samordnas är att koderna i de nationella databaserna åtminstone delvis standardiseras.

33.

Trafikövervakningen bör ges förutsättningar att utveckla och ta i bruk allmänna och gemensamma lösningar som bygger på IT och satellitbaserad positionsbestämning (GPS). EU:s primära roll utöver att stödja forskning och utveckling är att införa gemensamma standarder, vilket kunde möjliggöra en oavbruten övervakning av trafiklederna över medlemsstaternas gränser.

34.

Regionkommittén understryker att läroinrättningarna har en nyckelroll när det gäller att arbeta för ett säkert och miljövänligt beteende i trafiken. Man måste skapa möjligheter att integrera trafikundervisning i läroplanerna för utbildningssystemen i samtliga medlemsstater. EU skulle kunna ta initiativ till tillämplig forskning på utbildningsområdet, på basis av vilken man skulle kunna utforma gemensamma rekommendationer i form av undervisningsmaterial och undervisningsmoduler för daghem och skolor.

35.

Regionkommittén ser det som särskilt viktigt att skapa bättre trafikförbindelser med grannländerna. Detta förutsätter att EU:s centrala instanser, medlemsstaternas regeringar och regeringarna i tredje länder gemensamt investerar i infrastrukturen vid gränserna (terminaler, vägar och broar) för att garantera snabba och miljövänliga gränsövergångar för både varor och passagerare. Lika viktigt är det att nå framsteg i harmoniseringen av gräns- och tullförfarandena och att intensifiera samarbetet på detta område.

36.

Det är viktigt att transportpolitiken bidrar till att regionerna i de yttersta randområdena integreras i sitt specifika geografiska sammanhang, genom stöd till etablering av miljövänliga sjö- och flygförbindelser som förenar dem med länderna i det regionala området. Därigenom stöder man även intermodalitet.

37.

EU:s medlemsstater och institutioner bör i de transportpolitiska förhandlingarna inom internationella organisationer och med tredje länder sträva efter att garantera företagen i medlemsstaterna rättvisa konkurrensvillkor för alla transportslag när det gäller bränsleskatter, hamnavgifter, flygplatsavgifter, järnvägsavgifter och olika miljökrav. Frågan är särskilt viktig för ekonomin i länderna vid EU:s gränser. Olika slag av konkurrenssituationer bör beaktas även vid integreringen av externa kostnader i transportavgifterna.

38.

Regionkommittén understryker att EU-medborgarnas rätt till fri rörlighet är en av de grundläggande rättigheterna och en av EU:s grundprinciper. Likaså är principen om fri rörlighet för varor en av grundstenarna för inre marknaden. Nyckeln till hållbara transporter ligger inte i en begränsning av efterfrågan på transporttjänster.

39.

Det viktiga är inte det antal personer eller den mängd varor som transporteras, utan hur transporten sker. Ohållbara trafikvanor kan endast minskas genom en riktig avgiftspolitik på transportområdet. Det är med andra ord viktigt att försäkra sig om en rättvis och öppen modell för fördelning av transportkostnaderna på samtliga transportformer.

40.

Då man förbättrar transportsystemets hållbarhet måste man fästa uppmärksamhet vid problemet med flaskhalsar. Medlemsstaterna bör åta sig att investera i miljövänliga infrastrukturer som kan undanröja dessa. Det är dock inte tillräckligt att öka kapaciteten i transportnäten, eftersom miljöåterverkningarna av utbyggda nät lätt kan få ohanterliga proportioner. Man måste därför förbättra de hållbara transportsystemens konkurrenskraft.

41.

Det ligger helt klart i de lokala och regionala myndigheternas intresse att stödja alternativ till transporter på land, i synnerhet i de överbelastade delarna av nätet, och särskilt i känsliga områden och områden med svåra naturförhållanden, eftersom detta skapar problem i form av buller, utsläpp, flaskhalsar, förseningar, hårt slitage på vägarna och därigenom stora utgifter för regionerna som svarar för vägunderhållet.

42.

Det är viktigt att öka konkurrenskraften inom transporterna till sjöss och på järnväg. Ett effektivt järnvägsnät som erbjuder tjänster av hög kvalitet vad gäller tidtabeller, tillförlitlighet och transportvolymer kan skapas under förutsättning att järnvägsmarknaden i Europa görs mindre splittrad. Dessutom måste ett gemensamt sjöfartsområde grundas och investeringar göras i hamnar och transportanslutningar till hamnarna.

43.

Transportsystemen i tätorter och regioner inverkar i hög grad på den regionala utvecklingen. Städernas transportnät, närliggande transportnät och regionala transportnät utgör väsentliga delar av transportnätverken och av världsomfattande leveranskedjor. De bör därför ges behövlig uppmärksamhet.

44.

I de framtida transportnäten bör man säkerställa goda förbindelser till samtliga områden i Europa. På motsvarande sätt bör man höra de lokala och regionala myndigheterna och andra lokala och regionala intressegrupper i alla frågor som påverkar EU:s framtida transportnätverk, utgående från vilken roll berörda myndighet eller intressegrupp har vid genomförandet av transportåtgärderna och vid säkerställandet av de reglerings- och planeringsramar som krävs för transportinitiativen.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/37

—

Kommittén anser att det är nödvändigt att effektivisera beslutsprocessen i den gemensamma fiskeripolitiken. Detta inbegriper att regleringen och/eller förvaltningen av delar av verksamheten delegeras till medlemsstaterna, regionerna och till sektorn själv, under förutsättning att det sker i enlighet med gemenskapsreglerna.

—

Kommittén rekommenderar att man noggrant analyserar införande av överförbara fiskerätter med lämpliga skyddsåtgärder. Vi anser att individuellt tilldelade kvoter kan vara värda att överväga, men att individuellt överförbara kvoter däremot utgör ett hot mot balansen inom sektorn.

—

Kommittén stöder initiativet att inrätta en differentierad fiskeordning för småskalig fångst av fisk och skaldjur, att dessa verksamheter även i fortsättningen ska kunna åtnjuta offentlig finansiering och att särskilda förvaltningsbeslut för fiskeflottan kan fattas på regional nivå. Begreppet småskaligt kustfiske bör inte vara knutet till båtens längd, utan snarare till andra faktorer.

—

För varje enskilt fiskeområde bör man bedöma vilket tillgängligt system för fiskeförvaltning som är det bästa möjliga för ifrågavarande fiskezon, fiskarter och typ av fiskeflotta. Kommittén efterlyser också en mer ingående undersökning av ett fångstbaserat kvotsystem.

—

Möjligheten att få offentligt stöd bör regleras i linje med den gemensamma jordbrukspolitiken genom att begreppet tvärvillkor införs.

—

Kommittén anser att EU bör underlätta en konkurrenskraftig utveckling av vattenbrukssektorn, inbegripet en färdplan för 2010 som omfattar begränsningarna region för region, främjande av ekologisk fiskodling och stöd till inrättandet av den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk (EATIP). Kommittén framhåller även betydelsen av fysisk planering av kust- och havsområden, program för förbättrad djurhälsa, märkningsnormer och förfaranden för att förenkla administrationen inom sektorn.

Föredragande

Ramón Luis Valcárcel Siso (ES–PPE), regionpresident i den autonoma regionen Murcia

1.

Kommittén anser att kommissionens vision när det gäller det europeiska fisket år 2020 kan uppnås, och vi vill bidra fullt ut till debatten om de reformer som krävs för att förverkliga denna vision med så begränsad påverkan på arbetsförhållandena och med så liten snedvridning av marknaden som möjligt. Översynen och reformen av den gemensamma fiskeripolitiken ger en unik möjlighet inte bara att komma tillrätta med tidigare brister utan även att skapa förtroende och garantier för framtiden. Om fiskerinäringen involveras fullt ut kommer fiskbestånden att förvaltas bättre, fiskeflottorna att bättre anpassas till resurserna, fiskeverksamheten att regleras bättre och den ekonomiska avkastningen att ge de garantier som krävs för långsiktig säkerhet.

2.

I många regioner i EU är fisket en utkomstkälla och en underleverantör för förädlingsindustrin i branschen. Trots reformer och en lång tradition har den gemensamma fiskeripolitiken inte lyckats rätta till de växande problemen i sektorn, där en rad nya stora utmaningar kräver åtgärder, nämligen överfiskning, bristfällig anpassning av fiskekapaciteten till de tillgängliga resurserna och till målet om social, miljörelaterad och ekonomisk hållbarhet, behovet av en förändring av fartygens energiförbrukning, det utsatta läget för många fiskbestånd och en hög subventionsnivå som har skapat en prekär ekonomisk situation. Dessutom är det så att avtalen om fiskepartnerskap med utvecklingsländer i många fall hotar livsmedelssäkerheten i olika utvecklingsländer, vilket bidrar till överfiske och hindrar uppbyggnaden av en lokal fiskenäring.

3.

Den nya gemensamma fiskeripolitiken bör få en mer övergripande inriktning, integreras med havs- och miljöpolitiken, ges nya verktyg för lösning av problemet med flottans överkapacitet samt använda metoder som kräver små finansiella medel. Därför måste man ta fram en politisk ram med ett system för beslutsfattande på medellång och lång sikt och decentralisering av vissa ansvarsområden samtidigt som tydliga målsättningar ställs upp. Dessutom är det nödvändigt att förbättra förvaltningen av sektorn, att inrätta observationsmekanismer som säkerställer en bättre regelefterlevnad samt att eftersträva en sektor som är mer involverad och ansvarstagande när det gäller styrning och utveckling av den gemensamma fiskeripolitikens insatser.

4.

Vattenbruk har potential att erbjuda hälsosamma, säkra och hållbara produkter av hög kvalitet som produceras med strikt hänsyn till miljön. Det har en stabiliserande effekt på sysselsättningen i ett stort antal EU-regioner som är mer eller mindre beroende av fiske. Europeiska unionen har utformat initiativ för att gynna vattenbruket som grundar sig på finansiella strukturverktyg (Fonden för fiskets utveckling, Europeiska fiskerifonden) och har främjat och genomfört strategier för en hållbar utveckling av vattenbruket. Framgångarna var stora i inledningsskedet, men produktionstillväxten är dock väsentligt lägre än det globala genomsnittet, och EU står nu inför ett antal utmaningar, till exempel vattenbrukets införlivande i havspolitiken och miljöpolitiken. Vattenbruket måste inriktas mot att utnyttja miljövänliga metoder inom ramen för en hållbar fiskeripolitik. Ytterligare utmaningar är en förbättring av dess konkurrenskraft, integrerad förvaltning av kustområden, effektivare styrning och högre standarder för djurhälsa och djurskydd (i likhet med annan djuruppfödning), och allt detta i samklang med ett starkt konsumentskydd.

5.

Ökningen av världens befolkning, EU:s framtida utvidgning, den ofta dåliga kvaliteten på havsvattnet och inlandsvattnet som påverkar ekosystemen vid kusterna samt klimatförändringen är frågor som bör diskuteras inom den gemensamma fiskeripolitiken på medellång sikt eftersom dessa förutsätter en förändring av hur fiskerisektorn och vattenbruket förvaltas.

6.

Kommittén ser positivt på att kommissionen i ett tidigt skede lägger fram en grönbok om en reform av den gemensamma fiskeripolitiken (KOM(2009) 163 slutlig) och därmed inleder en samrådsprocess och en kritisk granskning av misslyckandena inom den gemensamma fiskeripolitiken i vissa avseenden, förslår förbättringar av den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken fram till 2012 samt inleder diskussioner om en ny gemensam fiskeripolitik från 2013.

7.

Regionkommittén instämmer i att anpassningen av fiskeflottans kapacitet är bristfällig och mer accentuerad inom vissa segment, och stöder införandet av mekanismer för att anpassa de europeiska fiskeflottorna till fiskeresurserna och till en mer hållbar socioekonomisk strategi. Dessa anpassningsåtgärder måste optimera användningen av offentliga finansiella medel. Kommittén anser att detta är ett grundvillkor för att den gemensamma fiskeripolitiken ska kunna utvecklas till alla delar.

8.

ReK betonar de regionala och lokala myndigheternas viktiga roll om den gemensamma fiskeripolitiken ska lyckas. Vi föreslår särskilt att man stärker de regionala rådgivande nämndernas roll.

9.

För att den gemensamma fiskepolitiken effektivt ska kunna införlivas i EU:s integrerade havspolitik förutsätts det att de lokala och regionala fiskeförvaltningarna är beredda att ta sitt ansvar på detta område och bidra på ett effektivt sätt.

10.

Kommittén stöder främjandet av ett bättre samarbete mellan medlemsstaternas kustbevakningar samt beslutet att ta fram metoder som möjliggör att ett mer integrerat kontrollsystem inrättas.

11.

Kommittén rekommenderar att man noggrant och aktsamt analyserar fördelarna och nackdelarna med att introducera överförbara fiskerätter med lämpliga skyddsåtgärder, såväl i fråga om kollektiva som individuella fiskerätter.

12.

Kommittén håller med om att framtida åtgärder och åtaganden inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken i syfte att rätta till eller dämpa de ekonomiska och sociala återverkningarna av minskade fiskemöjligheter, nödvändigtvis måste stå i samklang med långsiktig ekologisk hållbarhet.

13.

Kommittén yrkar på att befintliga fiskeskyddsområden bibehålls och rentav utvidgas.

14.

Kommittén anser att det är nödvändigt att effektivisera beslutsprocessen i den gemensamma fiskeripolitiken. I särskilda fall ska kommittéförfaranden tillgripas och regleringen och/eller förvaltningen av delar av fisket delegeras till medlemsstaterna, regionerna och till sektorn själv, under förutsättning att det sker i enlighet med gemenskapsreglerna. Kommittén efterlyser därför en specifik förvaltningsmetod för vart och ett av de olika kustområdena och flodmynningarna, liksom för de olika fiskeplatserna (ett ekosystembaserat förfarande).

15.

Kommittén stöder kommissionens förslag om att näringen ska uppmuntras till större ansvar för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken. Endast de fiskare som bedriver ett ansvarsfullt fiske bör få tillgång till fiskbestånden. Samtidigt måste man komma i håg att det är fråga om allmän egendom och att utgifterna för förvaltning av dessa resurser till större delen bekostas genom skatter.

16.

Framväxten av en efterlevnadskultur bör stödjas. Medlemsstaternas tillgång till gemenskapsfinansiering bör begränsas då dessa underlåtit att uppfylla sina åtaganden i fråga om kontroll och bevarande.

17.

Kommittén understöder inrättandet av ett system för insamling av uppgifter i realtid, vilket skulle ge tillgång till teknisk och aktuell information om fångsterna.

18.

I anslutning till reformen av den gemensamma fiskeripolitiken anmodas kommissionen beakta de särskilda behoven i EU:s yttersta randområden med hänsyn till strukturella och samhällsekonomiska förhållanden och i samklang med den europeiska strategin för de yttersta randområdena.

19.

Kommissionen bör ta på sig en ledande roll globalt och utveckla system för att anpassa fiskeripolitiken och politiken för kustområdena till klimatförändringarna.

20.

Kommittén stöder initiativet att inrätta en differentierad fiskeordning för förvaltning av småskalig fångst av fisk och skaldjur, som utgör en del av den kulturella identiteten i många europeiska regioner och som samtidigt erbjuder många arbetstillfällen inom mikroföretagen. Det är positivt att kommissionen föreslår att dessa verksamheter även i fortsättningen ska kunna åtnjuta offentlig finansiering.

21.

Kommittén stöder fullt ut kommissionens strävan att av miljöhänsyn underlätta att särskilda förvaltningsbeslut för fiskeflottan kan fattas på regional nivå, dock alltid i samklang med övergripande gemenskapsregler och -principer.

22.

ReK anser att gemenskapens engagemang i lokala partnerskapsstrukturer är av största vikt för att maximera det lokala bidraget till fastställandet av de särskilda möjligheterna och nackdelarna i ett visst område och för att säkerställa att insatserna anpassas till de lokala förhållandena.

23.

Begreppet fartyg för småskaligt kustfiske bör fördjupas och inte enbart vara knutet till båtens längd, utan även till andra faktorer, exempelvis verksamhetens ekonomiska och sociala band till lokalsamhället, tiden till sjöss, typ av fångst, deltagande eller ej i en särskild fiskeplan.

24.

Driftskostnaderna för satellitövervakning är alltför höga för små fartyg inom traditionellt kustnära fiske, och därför bör kommissionen föreslå billigare alternativa system.

25.

Denna icke-industriella fiskeflotta drabbas direkt av snedvridningar som uppstår till följd av en globaliserad marknad. Därför bör man på nytt överväga möjligheten till stöd för byggande av nya fartyg – inom ramen för anpassningsprogrammen – och väga in att fiskeansträngningen har ökat på grund av de tekniska förbättringarna. Målet måste vara att EU ska förfoga över en konkurrenskraftig fiskeflotta som är anpassad till de enskilda fiskefartygens fiskemöjligheter och samtidigt trygg för utövarna av fiske mot bakgrund av svårigheterna avseende tillgång till fiskevatten. Dessutom vore det synnerligen nyttigt med en obligatorisk märkning av produkter som härstammar från denna flotta så att konsumenten utan ansträngning kan utläsa produktens ursprung.

26.

Kommissionen bör främja utbildning av sjöfolk som behöver goda kunskaper i företagsdrift, sjömanskap, miljöfrågor och hygienrutiner för att göra det möjligt för dessa mänskliga resurser att stanna kvar i fiskeberoende områden och att diversifiera sin verksamhet i riktning mot andra områden av samhällsintresse, däribland kamp mot havsföroreningar, sjöräddning osv.

27.

ReK uppmanar kommissionen att främja ett integrerat initiativ för utveckling och förbättring av infrastrukturen på öar och i avlägset belägna områden som är beroende av det småskaliga kustfisket.

28.

Kommittén ställer sig bakom det mål som medlemsstaterna godkände under världstoppmötet om hållbar utveckling och som går ut på att uppnå maximal hållbar avkastning fram till år 2015. Detta mål bör vara den vägledande principen inom den gemensamma fiskeripolitiken. Det är även positivt att man vill garantera att fisk inte längre kastas överbord. Vi föreslår även att man ska utvärdera effekterna för ekosystemet av det industriella fiske vars syfte är att producera foder till odlad fisk.

29.

ReK föreslår att medlemsstaterna ges befogenhet att införa en hårdare reglering av flottornas tillgång till områden som det finns ett särskilt intresse att bevara i syfte att återskapa eller säkerställa en god bevarandestatus i dessa områden.

30.

Vi efterlyser en mer ingående undersökning av ett fångstbaserat kvotsystem för förvaltning som grundas på yrkesfiskarnas egen kontrollerbara dokumentation.

31.

Kommittén uppskattar kommissionens initiativ att föreslå ett ändrat system för förvaltning av fisket genom att begränsa antalet dagar som ett fartyg kan vara till sjöss för fiske eller genom att använda det nuvarande systemet för fiske efter målart.

32.

För varje enskilt fiskeområde bör man bedöma vilket tillgängligt system för fiskeförvaltning som är det bästa möjliga för ifrågavarande fiskezon, fiskarter och typ av fiskeflotta. Förvaltningsenheten bör vara fiskeområdet och samtliga arter som fiskas i zonen, om det inte gäller migrerande arter.

33.

Några av problemen kan bara lösas genom införande av incitament för enskilda fiskare och sammanslutningar (medförvaltning), vilket kan uppmuntra fiskarna att bedriva ett ansvarsfullt fiske.

34.

Kommittén bör föreslå införandet av ett ”intyg om kvalitetsfiske” som granskas av ett externt företag (liksom fallet är inom havspolitiken) och som kan bidra till att säkerställa att fisket bedrivs i strikt överensstämmelse med regelverken.

35.

Det är nödvändigt att utveckla ett enhetligt system för övervakning och kontroll av fisket genom att fastställa fiskekriterier efter ISO-normer, t.ex. ISO 17020.

36.

Sportfiske och fiske i rekreationssyfte får allt större betydelse och bör beaktas inom fiskeförvaltningen. Diversifieringen av fiskeriverksamheten i riktning mot fisketurism kan vara en möjlig utväg för fiskare med lämplig behörighet för verksamheten i fråga. Verksamheten kan även erbjuda fler arbetstillfällen och minska fiskeansträngningen.

37.

Kommittén anser att tillämpningen av relativ stabilitet i många fall kan ha lett till att den tillåtna fångstvolymen ökat i strid med vetenskapligt grundade rekommendationer, vilket har ökat bruket att kasta fångst överbord och minskat möjligheterna att rationellt utnyttja fiskeresurserna.

38.

Kommittén delar kommissionens åsikt om att principen om relativ stabilitet inte längre kan garantera att fiskerättigheterna används på ett så effektivt sätt som möjligt. Det föreligger avvikelser mellan de kvoter som tilldelats medlemsstaterna och de reella behoven och förfarandena inom de nationella fiskeflottorna när det gäller nämnda kvoter. Därför vore det lämpligare att se över principen om relativ stabilitet och att se hur man kan sammanjämka behoven av kvoter för de nationella fiskeflottorna å ena sidan och utbudet av fiskerätter å den andra.

39.

Vad gäller överförbara fiskerättigheter anser kommittén att individuellt tilldelade kvoter kan vara värda att överväga, men att individuellt överförbara kvoter däremot utgör ett hot mot balansen inom sektorn. De leder huvudsakligen till att fångstkapaciteten koncentreras till ett fåtal stora företag och bidrar till att det småskaliga fisket snabbt försvinner. Det vore dessutom helt absurt att överväga ett differentierat system för förvaltningen av de småskaliga fiskeflottorna samtidigt som fiskerättigheterna endast styrs av marknadsbestämmelserna.

40.

Kommittén välkomnar förslaget om att man ska behålla begränsningen för fiske inom zonen på 12 nautiska mil.

41.

Kommittén ställer sig bakom tanken att man bör se till att samtliga fiskeriprodukter på gemensamma marknaden, inklusive importvaror, kommer från hållbart förvaltade fisken, varvid man skapar jämna spelregler på EU-marknaden, och föreslår att en preliminär bedömning av miljökonsekvenserna görs innan fisketillstånd ges.

42.

Kommittén rekommenderar att man gynnar initiativ som säkerställer att fiskeriprodukternas ursprung kan fastställas genom att förpackningen av färska produkter innehåller uppgifter om spårbarhet och ursprung.

43.

Man bör överväga att införa intyg om kvalitetsfiske såväl vid fångst som vid marknadsföring i syfte att garantera konsumenten den striktaste respekt för fiskeresurserna.

44.

Kommittén instämmer i att producentorganisationernas roll i fråga om fiskeförvaltningen bör stärkas.

45.

Fortgående utbildning bör främjas, liksom även analys av utbildningsbehov inom producentorganisationerna. Detta är grunden för en bättre fiskemarknad.

46.

Kommittén instämmer med kommissionen i att det är nödvändigt att genomföra en integrerad havspolitik, eftersom det är en förutsättning för att göra framsteg i havsfrågorna som i sin tur starkt påverkar annan sektorspolitik, särskilt den gemensamma fiskeripolitiken. Utgångspunkten måste alltid vara en hållbar utveckling av kustregionerna, och särskild hänsyn måste tas till ett hållbart fiske för framtiden och anpassningen till klimatförändringarna.

47.

ReK anser (i linje med principen för territoriell sammanhållning) att kustsamhällena om de ska överleva kommer att behöva diversifiera ekonomin och etablera en hållbar ekonomisk grundval som ger en lång rad möjligheter som kan utgöra en grogrund för kommande generationer i stället för att tvinga ungdomar att flytta till större städer för att finna högre livskvalitet.

48.

Kommittén rekommenderar att fiskerisektorn inom ramen för den integrerade havspolitiken deltar i utformningen och utvecklingen av annan verksamhet, som kan utgöra ett komplement till fisket, exempelvis fisketurism (såsom sportfiske eller valskådning), bekämpande av föroreningar, räddningstjänst och rensning av havsbottnen.

49.

Kommissionen uppmanas att i samarbete med medlemsstaterna och regionerna utarbeta ett geografiskt informationssystem för att kunna planera utnyttjandet av kustområdena.

50.

ReK anser särskilt att lokala partnerskap för förvaltning av kustområden, som består av lokala myndigheter och relevanta berörda parter, kan vara av största vikt för att säkerställa att en integrerad förvaltning av kustområdena är effektiv och genomförs nedifrån och upp.

51.

Kommissionen uppmanas även att främja utvecklingen av polyvalenta skepparbevis för fiskebåtar som är giltiga i hela EU och som gör det möjligt att diversifiera fiskeverksamheten och förena den med annan yrkesverksamhet.

52.

Vi välkomnar de initiativ som syftar till en förbättrad kommunikation mellan forskare, beslutsfattare och intressenter (särskilt rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk och de regionala rådgivande kommittéerna).

53.

Kommittén betonar att beslutsprocesserna måste baseras på välgrundade och tillförlitliga uppgifter och kunskaper och ställer sig positiv till kommissionens initiativ på detta område.

54.

Vi rekommenderar att man bildar ett kunskapsbaserat kluster med inriktning på fiskeriverksamhet för att skapa en dynamisk, öppen och officiell struktur som med tiden kan fungera som en portal för förmedling av kunskaper om fisket i EU.

55.

Kommittén instämmer i att strukturpolitiken har haft oönskade konsekvenser för fiskerisektorn, och att den i vissa fall har bidragit till att förvärra strukturproblemen snarare än att lösa dem. Målet med reformen bör vara att lösa sektorns strukturella brister, men man måste även säkra att den inte får oönskade konsekvenser som strider mot den gemensamma fiskeripolitiken.

56.

Möjligheterna att få offentliga stöd bör regleras i linje med den gemensamma jordbrukspolitiken genom att begreppet tvärvillkor införs. Att de fastställda målen för tvärvillkoren har uppfyllts kommer att vara en förutsättning för ekonomiskt stöd, och man bör samtidigt fastställa bestämmelser om böter och återbetalning.

57.

ReK rekommenderar att det införs mer selektiva och miljövänliga fiskemetoder. Insatserna för att komma till rätta med dessa problem måste dock ta hänsyn till de regionala särdragen.

58.

Huvudmålet för den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension bör vara att upprätta jämställda ekonomiska relationer och samarbetsformer med tredje länder som kommer alla parter till nytta för att få till stånd ett hållbart och ansvarsfullt fiske.

59.

ReK delar kommissionens uppfattning att det inte är så betydelsefullt att upprätthålla en EU-flotta på världshaven.

60.

ReK välkomnar att kommissionen frångått principen ”betala, fiska och stick” till förmån för partnerskapsavtal för fiske baserade på en mer omfattande strategi som främjar samarbete, god förvaltning och rättssäkerhet för gemenskapens investeringar utåt. Fiskeriavtalen med tredjeländer bör bibehållas som ett redskap för att forma anpassningar inom fiskerisektorn, och vattenbruk, investeringar och samarbete bör ingå i egenskap av utvecklingsverktyg.

61.

ReK välkomnar förslaget om att undersöka möjligheten att införa regionala samarbetsformer vid en tidpunkt då den regionala integrationen framhålls som ett utvecklingsverktyg.

62.

Kommittén framhåller att de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna är ett utmärkt instrument för förvaltning av sektorn och begär att deras deltagande stärks, samt att deras beslut ska få större tyngd enligt fastställda kriterier, som exempelvis befolkning eller antal EU-länder.

63.

Det är nödvändigt att sluta internationella avtal om förvaltning och kontroll av fisket i Medelhavsområdet, Östersjön och andra havsområden där fler länder än EU:s medlemsstater har territorialvatten för att uppnå ett balanserat resursutnyttjande i detta mycket sårbara ekosystem med stor biologisk mångfald.

64.

Vi stöder utformningen av åtgärder för att inrätta ett mer integrerat kontrollsystem som ska omfatta redan befintliga övervaknings- och spårningssystem, särskilt i Medelhavsområdet. Kommissionen uppmanas att initiera ett inledande pilotprojekt i detta område, som sedan kan utvidgas till hela EU.

65.

Kommittén efterlyser ett bättre samarbete mellan medlemsstaternas och kuststaternas kustbevakningsmyndigheter.

66.

Kommittén välkomnar meddelandet ”Mot en hållbar framtid för vattenbruket” (KOM(2009) 162 slutlig) som skapar en ny drivkraft för ”En strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket” (KOM(2002) 511 slutlig) och som gör det möjligt att anta utmaningarna och kanalisera sektorns stora utvecklingsmöjligheter, bland annat med hänsyn till produktionens miljömässiga hållbarhet och produkternas kvalitet och säkerhet.

67.

Vattenbruket inom EU bidrar till att försörja EU-marknaden med fiskeriprodukter, som håller på att bli en bristvara på grund av minskande fångster av vild fisk och ökad efterfrågan.

68.

Vattenbruket har stor socioekonomisk betydelse i vissa regioner, där det genererar cirka 65 000 arbetstillfällen och har en omsättning som överstiger tre miljarder euro.

69.

Vi instämmer i att man bör fortsätta att stödja vattenbruket och välkomnar de initiativ som tagits av kommissionen, rådet och Europaparlamentet i syfte att främja vattenbrukssektorns tillväxt inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

70.

Vi är eniga med kommissionen om att det finns en rad olika begränsningar som hindrar det europeiska vattenbruket från att expandera, bland annat tillgång till nödvändigt utrymme för att kunna växa, svårigheter att erhålla tillstånd, fragmenteringen av sektorn som fortfarande är förhållandevis svagt organiserad, samt de talrika begränsningarna när det gäller tillgång till kapital. Därtill ska läggas stränga EU-bestämmelser som begränsar sektorns möjligheter att konkurrera med de asiatiska och sydamerikanska producenterna.

71.

Vi välkomnar att EU via strukturpolitiken ger ekonomiskt stöd som syftar till att främja en hållbar utveckling av vattenbruket. Vi föreslår att det införs en princip om tvärvillkor för fiskerisektorn där det fastställs specifika kriterier på områdena miljö, livsmedelssäkerhet, djurskydd, etc. Om dessa kriterier inte uppfylls kommer tillträdet till offentligt stöd att begränsas eller förhindras.

72.

Vi instämmer i att EU bör vidta en rad åtgärder för att underlätta en konkurrenskraftig utveckling av sektorn, som kan göra det möjligt att klara av en ökad efterfrågan på fisk som inte kan tillgodoses genom de vilda fiskbestånden.

73.

Vi håller med om att EU bör gå i spetsen för den ”blå revolutionen”, såväl när det gäller fiskodling som i fråga om teknologi och innovation, samtidigt som man på EU-nivå inrättar certifieringsorgan som kan garantera en hög kvalitet på EU:s vattenbruk. EU bör gå i spetsen för utvecklingen av ekologiska metoder när det gäller fiskodling och endast främja vattenbruk på platser där det kan bedrivas på ett ekologiskt hållbart sätt och man kan garantera att havsmiljön kommer att bevaras för framtiden.

74.

Vi välkomnar kommissionens initiativ att skapa en lämplig ram för politik och åtgärder i syfte att utveckla vattenbruket, vilken kan bidra till att avlägsna flaskhalsar i den nationella lagstiftningen, särskilt när det gäller dess införande i kustområden på lika villkor med andra aktiviteter och utdelning av tillstånd, och till att underlätta framsteg inom denna strategiska sektor.

75.

Kommissionen uppmanas att tillsammans med medlemsstaterna ta fram en färdplan för 2010 som anger begränsningarna för det europeiska vattenbrukets tillväxt och åskådliggör dem region för region. Vidare bör man inom ramen för den integrerade havspolitiken främja införandet av teknisk rapportering, samt inrättandet av vattenbrukszoner och nödvändiga hamninfrastrukturer.

76.

Man bör göra det lättare för dessa producenter att teckna försäkringar som har en stärkande snarare än undergrävande effekt på deras ofta bräckliga ekonomi.

77.

Vi stöder inrättandet av den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk (EATIP), som kommer att ge den europeiska vattenbrukssektorn möjlighet att behålla sin ledande ställning på världsmarknaden och förse sektorn med strategiska riktlinjer för investeringar i FoU till stöd för utvecklingen av ett hållbart fiske och vattenbruk.

78.

Denna plattform bör fungera som ett forum som främjar forskning och utveckling i syfte att få fram metoder för ett hållbart fiske och vattenbruk samt bilda ett nätverk med nationella plattformar för vattenbruk, fiskeri och oceanografi som nedifrån och upp kanaliserar FoU-behoven och uppifrån och ned förmedlar innovationer och ny teknik.

79.

Vi vill framhålla betydelsen av fysisk planering av kust- och havsområden i samband med tillhandahållandet av produktionszoner för denna ekonomiska verksamhet och av riktlinjer för dess lokalisering. En adekvat fysisk planering kommer att göra det möjligt att planera vattenbrukets tillväxt, fastställa dess produktionspotential, förhindra konflikter med andra användare av kust- och inlandsområdena samt främja synergieffekten mellan verksamhet och miljö i de områden som är mest beroende av denna typ av verksamhet, med utgångspunkt i en miljömässig, social, ekonomisk och marknadsmässig hållbarhet.

80.

Vi stöder utarbetande och fastställande av normer för kvalitet och informativ märkning inom EU, samt internationellt samarbete när det gäller märkning och certifiering.

81.

Det är nödvändigt att utvidga det europeiska vattenbrukets internationella dimension och fastställa ramarna för planer för bekämpning av sjukdomar för att möjliggöra en avelstekniskt säker produktion.

82.

Vi efterlyser en ekonomisk insats i proportion till de utmaningar som EU:s vattenbruk står inför och de förväntningar som det ger upphov till.

83.

Det behövs en analys av utbildningsprogrammen på havs-, fiskeri-, och vattenbruksområdet, samt en utvärdering av behoven på medellång sikt. Det behövs även en färdplan för medlemsstaterna som en del av en europeisk ram för arbetskraftens fria rörlighet, så att utbildningen inom sektorn kan förstärkas och EU-medborgarna få kunskaper om vattenbruket.

84.

ReK instämmer i att EU bör garantera att vattenbruket måste vara förenligt med miljön och möjliggöra produktion av hälsosamma och säkra livsmedel av hög kvalitet. Man måste fastställa åtgärder som syftar till att skydda vattenbruksområdena i enlighet med ramdirektivet för vatten 2000/60/EG, i vilket medlemsstaterna uppmanas att förbättra sin vattenmiljö inom de fastställda tidsramarna och den integrerade havspolitiken, samt vidta åtgärder som gör det möjligt att kontrollera utvecklingen av förrymda fiskar.

85.

ReK anser att en hållbar tillväxt av vattenbruksprodukterna kräver åtgärder som rör djurens hälsa och välbefinnande, nya veterinärmedicinska produkter för vattenbruk och högkvalitativt, miljövänligt fiskfoder.

86.

Tillämpningen av direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk bör granskas och ett geografiskt informationssystem (GIS) om sjukdomar inom vattenbruksproduktionen på global nivå bör utarbetas.

87.

ReK anser att det behövs lagstiftning om införandet av ett register över vattenbruksprodukter för att myndigheterna ska få kännedom om situationen i de enskilda vattenbruken, om godkända utsättningar och deras ursprung, samt om utsättningstäthet och vilka hälsoprogram som genomförs.

88.

Det är nödvändigt att fastställa modeller och upprätta protokoll över ansökningar om och tillstånd att sätta ut fiskyngel, anmälningar av sjukdomar, rapporter om förrymd fisk, information om produktionen, bedömning av miljöövervakningsplaner samt hälsokontroller och dokumentation i samband med transport av fisk på väg eller till sjöss, liksom när det gäller andra arter som används i livsmedelsproduktionen.

89.

ReK efterlyser ett ökat ekonomiskt stöd till miljökontroll av vattenbruken, utveckling av program för förbättrad djurhälsa, anpassning av vattenbruksproduktionen till djurskyddsnormerna, samt till forskning om veterinärläkemedel och om utnyttjande av alternativa råvaror för framställning av fiskfoder.

90.

Vi stöder avsikten att skydda konsumenternas hälsa och erkänna hälsofördelarna med att äta vattenbruksprodukter.

91.

ReK stöder initiativet att främja förvaltningen av vattenbrukssektorn för att därigenom förbättra sektorns image och skapa jämlika villkor inom EU, vilket skulle bidra till en hållbar utveckling av vattenbruket. Vi föreslår därför att kommissionen utarbetar en guide för bättre förvaltning med avseende på vattenbruks- och fiskesektorerna.

92.

ReK stöder förslaget om att tillämpa EU:s lagstiftning på ett balanserat sätt och sprida kunskap om dess instrument, samt underlätta genomförandet med hjälp av förfaranden för att förenkla administrationen och minska den administrativa bördan.

93.

ReK håller med kommissionen om att vattenbrukssektorn bör övervakas med hjälp av tillförlitlig statistik, globala och harmoniserade indikatorer och ett offentligt nätverk för marknadspriser.

94.

ReK föreslår att man inrättar en enhet för bedömning och kontroll av vattenbruksproduktion inom Gemenskapens kontrollorgan för fiske.

95.

Vi framhåller återigen vikten av yrkeskunnande och utbildning för att uppnå en god förvaltningsnivå.

96.

Kommittén erbjuder sig att tjänstgöra som informationsforum och garant för att säkra att allmänheten involveras i och informeras om frågor som rör vattenbruket och på så sätt tillsammans med kommissionen bidra till en bättre förvaltning av sektorn.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/45

—

Regionkommittén ser positivt på en rad politiska åtgärder och initiativ från EU, som i praktiken tvingar medlemsstaterna att anpassa delar av sin nationella skogspolitik till EU:s mål.

—

Regionkommittén vill rikta uppmärksamheten på skogsbrukets stora, fortfarande inte helt utnyttjade potential när det gäller att bidra till EU:s mål för 2020 och anser att möjligheten att använda intäkter från handeln med utsläppsrätter till att främja initiativ inom detta område bör undersökas ytterligare.

—

Kommittén betonar vikten av att främja ett mångfunktionellt skogsbruk.

—

Regionkommittén välkomnar EU:s initiativ för att begränsa avskogningen och degraderingen av skog samt pekar på att en del av den biomassa som utvinns i EU består av kvistar och bladverk, som innehåller nästan 90 % av de spårelement som växterna absorberar under assimilering och tillväxt. Detta kan leda till en utarmning av biotoperna.

—

Kommittén accepterar helt och fullt tanken att man bör stimulera användningen av trä och andra skogsprodukter från skogar som förvaltas i enlighet med principen om hållbar utveckling. Detta gäller i synnerhet energi och råvaror. ReK anser att man på de olika beslutsnivåerna bör diskutera ett eventuellt datum för införandet av obligatorisk certifiering inom EU.

—

Kommittén rekommenderar att man stöder de regioner som inför en skogspolitik som ligger i linje med hållbar utveckling i syfte att begränsa klimatförändringarna: incitament för ekonomiska aktörer i form av skattelättnader, bidrag till kostnader för innovation, förmånliga avtal om köp av varor som härrör från skogsproduktion, tekniskt och teknologiskt bistånd och bidrag till miljöskyddskostnader.

Föredragande

:

Adam Banaszak (PL–UEN-AE), ledamot av regionfullmäktige i Kujawsko-Pomorskie (Kujavien–Pommern)

1.

Regionkommittén konstaterar att skogarna motverkar klimatförändringarna genom att i biomassa lagra mer än hälften av världens koldioxidförekomst. Förstörelse och avverkning av skogsområden är därför ett hot mot miljön och klimatet. Detta innebär att det absolut krävs en politik för hållbart skogsbruk.

2.

Det är Regionkommitténs uppfattning att balansen inom naturliga ekosystem är skör och att mångfalden inom djur- och växtriket är av avgörande betydelse för vår hälsa och välfärd. Naturliga skogsområden är viktiga miljöer som förvaltas i överensstämmelse med skogslagstiftning och regional lagstiftning. Medlemsstaterna och regionerna bör därför ha möjlighet att besluta att genetiskt modifierade trädslag och växtarter inte får planteras.

3.

ReK välkomnar kommissionens arbete för att främja användningen av skogarnas biomassa för energiproduktion och stödet för denna verksamhet från ständiga kommittén för skogsbruk. Detta har lett till en ökad, men fortfarande alltför låg, andel biomassa i energiproduktionen från förnybara källor. Kommittén vill samtidigt peka på att en del av den biomassa som utvinns i EU består av kvistar och bladverk, som innehåller nästan 90 % av de spårelement som växterna absorberar under assimilering och tillväxt. En alltför stor andel kan leda till en utarmning av dessa biotoper. Detta måste också beaktas i anslutning till valet av avverkningsförfaranden. På kritiska och redan näringsfattiga ståndorter bör kvistar och toppar lämnas på avverkningsplatsen eller i beståndet.

4.

ReK vill rikta uppmärksamheten på skogsbrukets och timmersektorns stora, fortfarande inte helt utnyttjade potential när det gäller att bidra till EU:s mål för 2020, särskilt möjligheten till en mycket större ökning av andelen biomassa som råvara och material i energiproduktionen, inklusive planteringen av snabbväxande träd. Kommittén anser att användningen av trä som material och för energiproduktion motverkar klimatförändringarna genom lagring av koldioxid (trä som produktlagringsmaterial), besparing av produktionsenergi i förhållande till andra byggmaterial, besparing av energi för uppvärmning på vintern och kylning på sommaren (träisolering) samt ersättning av fossila bränslen i samband med värme- och elproduktion (vedbränslen, termiskt utnyttjande av trärester). Möjligheten att använda intäkter från handeln med utsläppsrätter till att främja dessa och andra initiativ bör undersökas ytterligare.

5.

En förnuftig stimulering av skogsbruket är nödvändig för att intensifiera produktionen av virke, vilket samtidigt skulle leda till en ökad odling av energiskog.

6.

Kommittén konstaterar att det saknats en gemensam skogspolitik, och välkomnar därför antagandet av EU:s handlingsplan för skogsbruket 2007–2011 som ett steg i rätt riktning från kommissionens sida. Samtidigt rekommenderar ReK att kommissionen omedelbart påbörjar arbetet med att integrera de sektorsövergripande åtgärderna på skogsområdet i rättsliga och strukturella ramar. Detta skulle möjliggöra samordnade insatser på detta område efter 2011. Utöver en handlingsplan för de kommande åren skulle man kunna inrätta ett europeiskt samordningsorgan inom området skogspolitik.

7.

Kommittén stöder arbetet med att informera och utbilda skogsägare om möjligheterna till en skogsodling som drivs i linje med principerna hållbar utveckling och därmed beaktar både skydd av den biologiska mångfalden och produktion av träd av hög kvalitet och plantering av snabbväxande trädslag som kan användas för energiproduktion. Vi anser att skogsägare bör erhålla omfattande stöd, inklusive råd och ekonomiskt stöd för att uppnå dessa mål.

8.

ReK stöder undersökningar och initiativ till forskning om ny teknik för utvinning och produktion av trä (inbegripet plantering av energiskog) med mindre påverkan på miljön än de traditionella metoderna och teknik som såväl reducerar förvaltningskostnaderna som främjar en hållbar utveckling.

9.

Kommittén välkomnar och uppskattar resultaten av de frivilliga certifieringssystemen och anser att de bör bibehållas samt att de bör ges brett stöd med andra instrument, inklusive finansiella. ReK anser att certifieringen på sikt också som instrument kan bidra till att bromsa inflödet av trä och varor av olagligt ursprung. Regionkommittén föreslår att certifieringskrav bör ingå som ett led i en bredare satsning på global certifiering. Regionkommittén rekommenderar att man i linje med initiativ som Flegt-initiativet (Forest Law Enforcement Governance and Trade) inför förbud mot import eller innehav av trä som tillverkats olagligt i länder utanför EU. Samtidigt konstaterar kommittén att de rättsliga och ekonomiska villkoren för certifiering och ”Natura 2000” markant skiljer sig åt mellan olika länder och regioner och vill dessutom framhålla att certifieringen av träprodukter inte alltid på ett optimalt sätt stöder överordnade mål vad avser förvaltningen av skyddsområden. ReK rekommenderar därför att man tar hänsyn till dessa skillnader och krav med avseende på subsidiaritet och proportionalitet.

10.

Kommittén betonar vikten av att främja ett mångfunktionellt skogsbruk, som förutom uppgifterna med anknytning till produktion av trä också fyller andra funktioner av stor skogsbruksrelaterad ekonomisk betydelse, t.ex. turism, välfärd, skydd och rekreation, jakt, exploatering i bred bemärkelse av skogens undervegetation och utnyttjande av särskilda skogsresurser (kåda, bark för garvning, kork osv.). Dessa funktioner, som saknar anknytning till skogsproduktionen, kan få ökad ekonomisk betydelse samtidigt som man ökar den biologiska mångfalden i biotoperna, och detta skulle främja landsbygdsutvecklingen.

11.

ReK framhåller att de regionala och lokala myndigheterna måste delta i beslut om EU:s skogspolitik.

12.

ReK rekommenderar en kraftig ökning av EU-stödet för odling av snabbväxande skog i linje med miljömässigt hållbara metoder för energisektorn, vilket skulle stimulera landsbygden genom att skapa nya arbetstillfällen och utgöra en faktor för ekonomisk utveckling i mikroregionerna.

13.

Med tanke på 20-20-20-målen bör alla medlemsstater i stor utsträckning medverka till att biomassa används för energiändamål för att uppnå det mål som fastställts om andelen förnybar energi i den totala energiproduktionen. ReK betonar ändå att vedproduktionen också borde vara en fråga för regionerna både med hänsyn till bränsleförsörjningen (särskild skogsförvaltning baserad på områdets särdrag) och efterfrågan (främja en lokal träbränslemarknad med hjälp av offentliga och privata operatörer i området).

14.

ReK föreslår att man ytterligare främjar användningen av skogsbiomassa för energiproduktion och att ständiga kommittén för skogsbruk bör stödja denna verksamhet, men föreslår att man vidtar åtgärder för att minska andelen kvistar och bladverk i den biomassa som utvinns.

15.

Regionkommittén konstaterar att intresset för produktion och användning av bioenergi från trä kommer att bero på de ekonomiska förutsättningarna i form av beskattning m.m. i medlemsstaterna och på storleken på stödet till användningen av träbaserade bränslen och på inriktningen på detta stöd. Detta stöd bidrar till att påskynda den fortsatta utvecklingen i landsbygdsområdena och leder till en hållbar utveckling av miljön i dessa områden. ReK uppmanar medlemsstaterna att inte negativt särbehandla biobränslen jämfört med fossila bränslen i sin finanspolitik.

16.

Regionkommittén välkomnar EU:s initiativ för att begränsa avskogningen och degraderingen av skog, initiativ som motverkar klimatförändringarna och minskningen av de områden som lagrar koldioxid.

17.

Kommittén noterar med tillfredsställelse effekterna av den skogsövervakning som bedrivs i syfte att bevara skogarna, eftersom dessa skogars tillstånd och livskraft bidrar till en hög absorption av växthusgaser och till en stabilisering av klimatet.

18.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på den allt bättre förvaltningen av skogarna i vissa medlemsstater, där man tar hänsyn till den hållbara utvecklingen och samtidigt respekterar skogarnas många olika funktioner. Bl.a. förebygger man bränder genom att effektivt röja undan dött organiskt material och använda det för bioenergi, i linje med de principer som fastställts för certifiering och ”Natura 2000”.

19.

ReK ser positivt på en rad politiska åtgärder och initiativ från EU, som i praktiken tvingar medlemsstaterna att anpassa delar av sin nationella skogspolitik till EU:s mål.

20.

Med tanke på att en ökning av skogsarealen ökar upptaget av koldioxid och därför inverkar positivt på klimatets stabilitet, rekommenderar Regionkommittén också att man inom ramen för landsbygdspolitiken ökar anslagen till att bevara och förbättra befintliga skogar samt till återbeskogning av mark och andra motsvarande uppodlingsinsatser. Kommittén anser i detta sammanhang att stödet bör kopplas till villkoret att ingen försämring av den biologiska mångfalden får ske.

21.

I vissa av EU:s regioner och medlemsstater utgör skogsbränderna det största hotet mot bevarandet av skogsekosystemen, som består av skogsområden och buskvegetation. Bränderna uppstår på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden och anhopningar av brännbart material till följd av att skogarna knappt brukas eller överges helt beroende på ringa lönsamhet. Detta leder i sin tur till intensivare och våldsammare bränder som i hög grad försvårar släckningsarbetet. Man bör därför främja och stödja ett preventivt skogsbruk som bidrar till att elden får svårare att sprida sig. För att uppnå detta krävs det skogsbruksmetoder som har till syfte att minska och ändra det brännbara växtmaterialet samt anlägga och upprätthålla brandgator. Den restbiomassa som dessa åtgärder ger upphov till bör användas till framställning av förnybar energi och därigenom bidra till att minska koldioxidutsläppen.

22.

Med utgångspunkt i erfarenheterna hittills av att övervaka skador orsakade av skogsbränder, skadeinsekter, svamppatogener och översvämningar, faktorer som alla försämrar skogens hälsotillstånd och livskraft, bör medlemsstaterna uppmuntras att vidareutveckla nätverken för övervakning.

23.

Kommittén rekommenderar att man stöder de medlemsstater och regioner som inför en skogspolitik som ligger i linje med hållbar utveckling i syfte att begränsa klimatförändringarna. Man bör prioritera nationella, regionala och lokala initiativ som syftar till att införa incitament för ekonomiska aktörer i form av skattelättnader, bidrag till kostnader för innovation, förmånliga avtal om köp av varor som härrör från skogsproduktion, tekniskt och teknologiskt bistånd och bidrag till miljöskyddskostnader.

24.

ReK rekommenderar att man i stor omfattning främjar varuproduktion baserad på träråvara, vilket innebär en långvarig lagring av koldioxid som absorberats i samband med skogarnas assimilering av koldioxid, särskilt inom byggnadsindustrin.

25.

Kommittén vill upprepa att det på EU-nivå och på internationell, nationell, regional och lokal nivå krävs en väl samordnad sektorsövergripande politisk strategi som tar vederbörlig hänsyn till den globala utvecklingen och syftar till en verkligt hållbar förvaltning av skogsresurserna, en förvaltning där en strategi för att mildra klimatförändringarna kombineras med åtgärder för att underlätta en anpassning till dem. Därför uppmanar Regionkommittén EU att inta en mer ledande position internationellt. Kommittén stöder EU:s medlemsstater i deras ansträngningar för att uppfylla åtagandena att begränsa klimatförändringarna i enlighet med FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och Kyotoprotokollet samt stödet till anpassning till klimatförändringarnas effekter (nyckelåtgärd 6 i programmet för perioden 2007–2011). Kommittén gläder sig åt Europeiska kommissionens förslag att inrätta mekanismen Global Forest Carbon Mechanism (GFCM) inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (UNFCCC), som grundar sig på en permanent finansieringsordning. Vi föreslår att man öronmärker en viktig del av auktionsintäkterna från Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter för att bekämpa avskogning och skogsförstörelse i utvecklingsländerna.

26.

ReK vill peka på behovet av fortsatt stöd till skogspolitiken, eftersom den är nära kopplad till målet att öka energieffektiviteten med 20 % fram till 2020 och att minska koldioxidutsläppen. En stor del av Europa, nästan 35 %, består nämligen av skog. I syfte att uppnå denna energieffektivitet bör man främja den termiska användningen av biomassa, som bör ges företräde framför elproduktion. För att uppnå detta måste man säkerställa att den termiska användningen ingår i de globala energiberäkningarna, eftersom detta är den effektivaste användningen av biomassa.

27.

Kommittén konstaterar att det krävs ytterligare åtgärder för att begränsa ökningen av de biotiska och abiotiska skadorna – inklusive de antropogena – på skogarna, vilket beaktades i handlingsplanen för 2007–2011.

28.

ReK konstaterar att det finns en rad exempel på god praxis som tillämpas i EU och som bör utvecklas vidare, bland annat genom att man i diskussioner och i arbetet med att söka nya idéer involverar experter från olika länder – särskilt sådana länder som har ett framgångsrikt skogsbruk – och företrädare för lokala och regionala myndigheter i områden där denna sektor är särskilt viktig.

29.

ReK anser att ministerkonferenserna om skydd av skogarna i Europa (MCPFE) spelar en stor roll när det handlar om att uppmärksamma problem i skogsbruket i hela Europa (inklusive EU). Vi rekommenderar ett stärkt samarbete med detta organ.

30.

Kommittén rekommenderar att Europeiska kommissionen inleder arbetet med att integrera sektorsövergripande åtgärder i en rättslig och strukturell ram. Detta gör det möjligt att samordna den europeiska skogspolitiken, vilket kommer att vara avgörande när handlingsplanen för 2007–2011 har löpt ut.

31.

Med tanke på skogsfrågornas sektorsövergripande karaktär rekommenderar kommittén att man inleder arbetet med att inrätta ett organ med ansvar för skogspolitiken i EU och med nödvändiga finansiella instrument.

32.

Regionkommittén stöder arbetet med att främja utbildning och information på miljöskyddsområdet, men menar att effekterna i form av ökad medvetenhet bland allmänheten om fördelarna med ett hållbart skogsbruk fortfarande är otillräckliga, vilket i sin tur har lett till att man i EU-länderna inte har full förståelse för dess fördelar för landsbygdsutvecklingen.

33.

ReK rekommenderar ökat stöd till utbildning och information – såväl för skogsägare som för skogsförvaltare – om hållbart skogsbruk och skogsbiomassans bidrag till arbetet med att uppnå 20-20-20-målen.

34.

Vetenskap och skogsbruk spelar en nyckelroll för anpassningen till klimatförändringarna, genom att de ändrar praxis som har en direkt koppling till skogsodlingen, där lämpliga trädslag väljs ut för varje enskild plats och skogstyper återställs som ger större flexibilitet inför klimatförändringarna. Särskilt det skydd mot naturkatastrofer som skogar i Bergsområden erbjuder kan i avgörande omfattning påverkas av klimatförändringarna.

35.

Kommittén stöder forskningsinitiativ för att undersöka energipotentialen i olika trädslag respektive odlingsmetoder, deras anpassningsförmåga till olika klimatmässiga och geografiska förhållanden, samt genetiska förbättringar som ger stor volym biomassa från skog för såväl virkesproduktion som energiändamål, vilket skulle möjliggöra en ökning av virkesmängden för båda ändamålen. Dessutom måste de ekologiska konsekvenserna systematiskt granskas och utvärderas.

36.

Kommittén accepterar helt och fullt tanken att man bör stimulera användningen av trä och andra produkter från skogar som förvaltas i enlighet med principen om hållbar utveckling. Detta gäller i synnerhet energi och råvaror. Vi stöder även en certifiering som säkerställer korrekta metoder för att förvalta skogsområden och förhindra att trä av okänt ursprung släpps ut på marknaden. Samtidigt vill vi understryka den förvaltningsroll som de lokala och regionala myndigheterna kan spela.

37.

ReK stöder initiativ som syftar till att införa krav på global certifiering av trä och trävaror såsom Flegt-initiativen för att bekämpa olaglig skogsavverkning, i den mån dessa bygger på de nuvarande certifieringssystemen (PEFC och FSC), samt andra initiativ som syftar till att nå ett avtal om att förhindra sådan avverkning. Tillsammans med stödet till produkter som kommer från certifierade aktörer kommer detta att bidra till att effektivt hejda inflödet av trä och varor av olagligt ursprung.

38.

ReK anser att man på de olika beslutsnivåerna bör diskutera ett eventuellt datum för införandet av obligatorisk certifiering inom EU.

39.

Med tanke på att ökad biologisk mångfald förbättrar skogarnas motståndskraft, vilket skapar avsevärt större möjligheter att utnyttja skogarnas potential, vill kommittén rikta uppmärksamheten på behovet av att stödja ansträngningar i denna riktning (för ökad biologisk mångfald), och att därvid beakta skogens många funktioner och dess hållbara utveckling. Därför föreslår ReK att nyodlingar förvaltas i linje med principer för miljömässig hållbarhet för att skydda mark, växter och djurliv.

40.

Regionkommittén understryker att skogarna motverkar klimatförändringarna, bland annat genom en multifunktionell förvaltning, och lagrar 77 % av världens koldioxid i sin biomassa. De spelar en viktig roll i den globala kolcykeln genom att reglera biologiska cykler och skydda mark och vatten. Om skogarna inte ägnas särskild uppmärksamhet kan därför inga miljömål uppnås.

41.

ReK uppmanar medlemsstaterna och Europeiska unionen som helhet att utnyttja ”Skogens år 2011” för att ta ett stort steg framåt på skogs- och träområdet.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/50

—

Regionkommittén instämmer i att sexuella övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn, inbegripet barnpornografi, ska ses i samband med människohandel som är kopplad till andra former av utnyttjande som tiggeri, barns medverkan i småbrottslighet eller avlägsnande av organ. Allt detta utgör allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och särskilt människans värdighet och barnens rättigheter. ReK kräver ett kompromisslöst gemensamt agerande från EU:s sida med avseende på sådana kränkningar.

—

Regionkommittén är medveten om att pornografiska bilder där barn utsätts för sexuella övergrepp, och andra former av sexuellt utnyttjande av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik. De åtgärder som vidtagits för att bekämpa detta har inte varit tillräckligt snabba och effektiva. Det krävs därför en adekvat reaktion på detta fenomen, och man måste på alla nivåer – inklusive utbildning och kompetensutveckling för berörd personal på lokal och regional nivå – bidra till arbetet med att upptäcka och förhindra sådana gärningar.

—

Regionkommittén håller med om att påföljder bör vara effektiva och avskräckande samt stå i proportion till brottets svårhetsgrad, och syfta till att effektivisera utredningar och lagföring samt förbättra internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete.

—

Regionkommittén instämmer i uppfattningen att allvarliga brott som sexuellt utnyttjande av barn, barnpornografi och övriga former av utnyttjande av barn som hör ihop med människohandel kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som fallit offer för sådana brott samt förhindrande av brott, övervakning samt åtgärder för att medvetandegöra allmänheten och olika utbildningsåtgärder.

—

ReK påpekar att människohandel både är en global fråga och ett lokalt problem och att det därför är oerhört viktigt att lokala myndigheter är aktiva i kampen. För att den politik som ligger till grund för brottsbekämpning och lagföring ska fungera effektivt krävs omfattande partnerskap som täcker alla styresnivåer, arbetsgivarorganisationer, den privata sektorn, fackföreningar och icke-statliga organisationer.

Föredragande

:

Ján Oravec (SK–PPE); Borgmästare i Štúrovo

1.

Regionkommittén instämmer i att sexuella övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn, inbegripet barnpornografi, ska ses i samband med människohandel som är kopplad till andra former av utnyttjande som tiggeri, barns medverkan i småbrottslighet eller avlägsnande av organ. Allt detta utgör allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och särskilt människans värdighet (artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna) och barnens rättigheter (artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt New York-konventionen från 1989 om barnets rättigheter). ReK kräver ett kompromisslöst gemensamt agerande från EU:s sida med avseende på sådana kränkningar.

2.

Regionkommittén vill än en gång framhålla att den lokala och regionala nivån är den nivå som ligger närmast medborgarna och därför ofta är den första kontaktpunkten för personer som utsatts för sexuella övergrepp. Genom förbättrad resurstilldelning kan man bidra till ett mer omfattande politiskt engagemang parallellt med strategier för att bekämpa fenomenet.

3.

Regionkommittén är medveten om att pornografiska bilder där barn utsätts för sexuella övergrepp, och andra former av sexuellt utnyttjande av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik. De åtgärder som vidtagits för att bekämpa detta har inte varit tillräckligt snabba och effektiva. Det krävs därför en adekvat reaktion på detta fenomen, och man måste på alla nivåer – inklusive utbildning och kompetensutveckling för berörd personal på lokal och regional nivå – bidra till arbetet med att upptäcka och förhindra sådana gärningar.

4.

Genom rådets rambeslut 2004/68/RIF om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi, som är ett starkt gränsöverskridande fenomen, tillnärmades medlemsstaternas lagstiftning i syfte att straffbelägga de allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn, utvidga den nationella behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som uppfyller vissa minimikrav – detta även efter det att domen har fallit.

5.

Regionkommittén anser att FN:s fakultativa protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution, barnpornografi och i synnerhet Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp är avgörande steg i processen för att öka det internationella samarbetet på detta område. Kommittén uppmanar därför medlemsstaterna att mer aktivt driva på processen för ratificering av Europarådets konvention.

6.

Regionkommittén instämmer i uppfattningen att allvarliga brott som sexuellt utnyttjande av barn, barnpornografi och övriga former av utnyttjande av barn som hör ihop med människohandel kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som fallit offer för sådana brott samt förhindrande av brott, övervakning samt åtgärder för att medvetandegöra allmänheten och olika utbildningsåtgärder. Alla åtgärder för att bekämpa sådana brott bör genomföras med barnets bästa i främsta rummet och med beaktande av barnets rättigheter. Rambeslut 2004/68/RIF behöver ersättas med ett nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergripande rättslig ram att detta syfte kan uppnås, och som kan erbjuda skydd till barn i alla medlemsstater mot brottslingar från alla medlemsstater.

7.

Regionkommittén instämmer i uppfattningen att allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn bör omfattas av effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. Till dessa brott hör framför allt nya former av sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande som underlättas genom användning av informationsteknik. Definitionen av barnpornografi bör också klargöras och i högre grad anpassas till internationella instrument. Processordningarna måste också harmoniseras så att alla gärningsman behandlas på samma sätt, och framför allt så att onödiga förseningar förhindras som kan urholka straffets fostrande verkan.

8.

Brottsutredning och åtal bör påskyndas och underlättas för att ta hänsyn till de svårigheter som barnoffer har att anmäla övergrepp och komma åt gärningsmännens anonymitet i cyberrymden. Vidare måste man skapa ett entydigt utredningsmandat med tydligt fastställd materiell och territoriell behörighet.

9.

Kommittén framhåller att den lokala polisen bäst känner till lokalområdet och därför kan spela en viktig roll vid avslöjandet av denna typ av brott. Om den aktivt ska involveras i denna kamp måste den få tillgång till databaser, utbildning i avslöjande av denna typ av brott samt de befogenheter som krävs.

10.

Regionkommittén håller med om att reglerna om behörighet bör ändras i syfte att sörja för att personer från Europeiska unionen som begår sexuella övergrepp mot barn eller utnyttjar barn sexuellt åtalas, även om de begår brotten utanför Europeiska unionen i samband med så kallad sexturism. Europeiska unionens politiska och ekonomiska inflytande måste dock användas för att uppnå samma rättsliga läge också i stater utanför EU.

11.

Regionkommittén instämmer i att tillgången till rättslig prövning bör underlättas för barn som utsatts för övergrepp och att barnen inte bör bli lidande av att de deltar i straffrättsliga förfaranden. Man måste därför skapa en möjlighet att använda olika tekniska lösningar och godta dessa, så att vittnesmål från offer, framför allt barn, kan spelas in. På så sätt kan man undvika upprepade förhör eller direktkontakt mellan offer och gärningsman.

12.

Regionkommittén håller med om att gärningsmännen, i syfte att förhindra och minimera risken för återfall, alltid måste bli föremål för en bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker för återfall i sexualbrott mot barn. De bör också få möjlighet att delta i effektiva insatsprogram eller stödåtgärder på frivillig basis, där även de lokala myndigheterna bör involveras.

13.

Regionkommittén anser att dömda gärningsmän, när det bedöms lämpligt med hänsyn till den fara gärningsmännen utgör och eventuella risker för återfall i brott, temporärt eller permanent bör kunna förbjudas att utöva verksamhet som inbegriper regelbundna kontakter med barn. Genomförandet av sådana förbud bör underlättas i hela EU under medverkan av lokala och regionala myndigheter.

14.

I syfte att bekämpa barnpornografi, i synnerhet i de fall där ursprungsmaterialet inte är lokaliserat till EU, bör mekanismer inrättas för att förhindra att man från unionens territorium får tillträde till internetsidor som konstaterats innehålla eller sprida barnpornografi.

15.

I enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna inskränker sig detta rambeslut till det minimum som krävs för att målen ska kunna uppnås och går inte utöver vad som är nödvändigt för det syftet.

16.

Regionkommittén konstaterar att detta rambeslut tar hänsyn till de grundläggande rättigheterna och beaktar de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, framför allt principen om människans värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, barnets rättigheter, rätten till frihet och säkerhet, yttrande- och informationsfrihet, skydd av personuppgifter, rätten till effektiva rättsmedel och en opartisk domstol samt principerna om laglighet och proportionalitet mellan brott och straff. Syftet med detta rambeslut är framför allt att sörja för att dessa rättigheter respekteras fullt ut. Dess bestämmelser omfattar inte sexuellt umgänge mellan samtyckande minderåriga.

17.

ReK påpekar att människohandel både är en global fråga och ett lokalt problem och att det därför är oerhört viktigt att lokala myndigheter är aktiva i kampen. För att den politik som ligger till grund för brottsbekämpning och lagföring ska fungera effektivt krävs omfattande partnerskap som täcker alla styresnivåer, arbetsgivarorganisationer, den privata sektorn, fackföreningar och icke-statliga organisationer.

18.

Regionkommittén instämmer i att människohandel är ett allvarligt brott, som ofta begås inom ramen för organiserad brottslighet, och en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna.ReK stöder därför EU:s holistiska, enhetliga och kompromisslösa agerande mot detta fenomen och betraktar detta som en prioriterad uppgift.

19.

Regionkommittén stöder också EU:s åtagande att förebygga och bekämpa människohandel och att skydda rättigheterna för de personer som faller offer för människohandel. I detta syfte har rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel och EU:s plan för bästa metoder, standarder och förfaranden för att bekämpa och förhindra människohandel (2005/C 311/01) antagits.

20.

Regionkommittén uppskattar att man i detta rambeslut antar ett integrerat och holistiskt synsätt när det gäller kampen mot människohandel. Skärpt förebyggande och lagföring och bättre skydd av offrens rättigheter är de viktigaste målen för detta rambeslut. Barn kan genom sin ålder hamna i farliga situationer, de är mer utsatta och löper därför större risk att bli offer för människohandel. Alla bestämmelser i detta rambeslut bör tillämpas med hänsyn till barnets bästa i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989.

21.

Regionkommittén är medveten om att tilläggsprotokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet från 2000 och Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel från 2005 är avgörande steg för att stärka det internationella samarbetet i kampen mot människohandel. I syfte att öka tillnärmningen av lagstiftningen används i detta rambeslut den breda definition av brottet som fastställs i de ovannämnda instrumenten från FN och Europarådet. Definitionen omfattar de olika kategorierna av offer (inte enbart kvinnor, utan också barn och män) samt de olika formerna av utnyttjande – inte bara sexuellt utan även arbetsrelaterat utnyttjande, tiggeri och barns inblandning i småbrottslighet samt människohandel i syfte att avlägsna organ, vilket kan kopplas samman med organhandel och utgör en allvarlig kränkning av den mänskliga värdigheten och den fysiska integriteten.

22.

Regionkommittén håller med om att påföljder bör vara effektiva och avskräckande samt stå i proportion till brottets svårhetsgrad, och syfta till att effektivisera utredningar och lagföring samt förbättra internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete. Vid försvårande omständigheter bör behovet av att särskilt skydda offer i utsatta situationer beaktas, däribland alla barn samt vuxna som är sårbara på grund av personliga omständigheter eller brottets fysiska eller psykiska konsekvenser. Under alla omständigheter måste det ske ett samarbete mellan alla existerande samhällsinrättningar för skydd av barns rättigheter och skydd av de mänskliga rättigheterna. De rättsvårdande organen måste bli mer effektiva i sina förundersökningar och domstolarna mer effektiva i sitt beslutsfattande.

23.

Regionkommittén instämmer i uppfattningen att brottsoffer efter beslut av den behöriga myndigheten bör skyddas från lagföring och bestraffning för olaglig verksamhet som de varit inblandade i som en direkt följd av att ha omfattats av en människosmugglares olagliga metoder, t.ex. överträdelse av invandringslagstiftning, användning av falska handlingar eller brott som avses i prostitutionslagstiftning. Omständigheterna måste dock bedömas med taktkänsla och på ett enhetligt sätt. Ett ytterligare syfte med sådant skydd är att uppmuntra brottsoffer att träda fram som vittnen i straffrättsliga förfaranden.

24.

I rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (2001/220/RIF) fastställs visserligen en rad rättigheter för offer i straffrättsliga förfaranden, däribland rätten till skydd och ersättning, men offer för människohandel befinner sig i en lika sårbar situation och det behövs därför särskilda åtgärder för dessa. Brottsoffer som drabbats av konsekvenserna av brottslig verksamhet knuten till människohandel, däribland avlägsnande av organ, bör skyddas från hot och sekundär viktimisering, dvs. ytterligare viktimisering eller trauman som härrör från det sätt på vilket de straffrättsliga förfarandena genomförs. Dessutom bör särskilda åtgärder för att säkerställa effektivt skydd och ersättning fastställas.

25.

Regionkommittén anser att brottsoffer bör ha möjlighet att utöva sina rättigheter i praktiken. Därför bör lämpliga – och i vissa fall gemensamma och obligatoriska – stödbestämmelser finnas för offer både före, under och efter straffrättsliga förfaranden. I detta rambeslut fastställs en skyldighet för medlemsstaterna att ge alla offer tillräckligt stöd för att de ska kunna skydda och återhämta sig.

26.

Människohandel förknippas med enorma summor pengar och skapar stora förmögenheter för de kriminella som är inblandade i denna brottsliga verksamhet. Kommittén uppmuntrar medlemsstaterna att använda de pengar som beslagtagits från kriminella till att bekosta kompletterande terapeutisk vård och tjänster för att integrera dessa barn.

27.

Medan direktiv 2004/81/EG behandlar utfärdandet av uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som fallit offer för människohandel och direktiv 2004/38/EG reglerar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars utövande av rätten att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, däribland skyddet mot utvisning, fastställs i detta rambeslut särskilda skyddsåtgärder för offer för människohandel. Villkoren för deras vistelse i medlemsstaterna eller andra frågor som faller inom gemenskapens behörighetsområde omfattas dock inte.

28.

Regionkommittén anser att alla medlemsstater, utöver de åtgärder som är tillgängliga för vuxna, bör sörja för särskilda skyddsåtgärder för barn som är offer för människohandel.

29.

Regionkommittén välkomnar initiativet att alla medlemsstater bör fastställa eller stärka strategier för att förebygga människohandel – däribland åtgärder för att minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av utnyttjande – med hjälp av forskning, information, kampanjer för att öka medvetenheten samt utbildning och genom mediekampanjer på EU-nivå som kan leda till en övergripande definition av människohandeln och bekämpa den företeelse som kallas sekundär viktimisering. I sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett jämställdhetsperspektiv och anta en strategi som värnar om barnets rättigheter.

30.

I [Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/…/EG av den … om minimistandarder för sanktioner mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU] föreskrivs påföljder för arbetsgivare till tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU, när arbetsgivaren i fråga visserligen inte har åtalats eller dömts för människohandel men utnyttjar arbete eller tjänster från en person med vetskap om att han eller hon är offer för människohandel. Dessutom bör medlemsstaterna överväga möjligheten att införa påföljder för dem som använder tjänster från en person med vetskap om att han eller hon är offer för människohandel.

31.

Regionkommittén instämmer i förslaget om att inrätta nationella övervakningssystem, t.ex. nationella rapportörer eller motsvarande mekanismer, i syfte att samla in uppgifter och bedöma hur människohandeln utvecklas, mäta resultaten av politiken för att bekämpa denna människohandel och ge råd till regeringar och parlament om utvecklingen av åtgärder för att bekämpa människohandel.

32.

Kommittén anser att man måste ta itu med orsakerna till att organiserade grupper kan bedriva människohandel. Ofta handlar det om en känsla av hopplöshet och om att de ekonomiska och sociala förhållandena i ursprungsländerna är ohållbara. I många fall drivs offren av sitt hopp om en bättre livssituation formligen i händerna på de organiserade grupperna. Dessa utnyttjar sedan offren för illegalt arbete, prostitution, tiggeri, organhandel eller annan olaglig verksamhet.

33.

Kommittén framhåller att den lokala polisen bäst känner till lokalområdet och därför i hög grad kan bidra till avslöjandet av denna typ av brott, till utredningen av brottens bakgrund samt till övervakningen av lokalområdet. För att kunna göra detta måste den dock få tillgång till databaser, utbildning i avslöjande av denna typ av brott samt de befogenheter som krävs.

34.

Kommittén stöder uttryckligen EU:s åtgärder för att förhindra olaglig invandring, eftersom olagliga invandrare i praktiken är potentiella offer för människohandel.

35.

Regionkommittén inser behovet av detta rambeslut. Kampen mot människohandel kan nämligen inte i tillräcklig utsträckning föras av medlemsstaterna på egen hand, utan bör därför – på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar – föras på unionsnivå. Unionen kan vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 5 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den sistnämnda artikeln går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

36.

Regionkommittén konstaterar att detta rambeslut tar hänsyn till de grundläggande rättigheterna och beaktar de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt principen om människans värdighet, förbudet mot slaveri, tvångsarbete, människohandel, tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, barnets rättigheter, rätten till frihet och säkerhet, yttrandefrihet och informationsfrihet, skydd av personuppgifter, rätten till effektiva rättsmedel och en opartisk domstol samt principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff.

37.

Regionkommittén vill framhålla att personer som utsatts för människohandel undantagslöst är traumatiserade och stigmatiserade av dessa erfarenheter och att de lokala och regionala förvaltningarna ofta ansvarar för rehabilitering och vidarebosättning. Denna roll bör erkännas och tillräckliga resurser bör anslås för att underlätta detta förlopp.

29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/55

—

Enligt Regionkommittén bör direktivet innehålla en rekommendation till medlemsstaterna att tvinga (och inte bara stimulera) tillverkare av elektriska eller elektroniska produkter att utforma produkterna på ett sätt som underlättar reparation, demontering, återanvändning och återvinning. Den avgift som utkrävs inom ramen för efterlevnadsbestämmelserna bör därför stå i relation till möjligheten att återanvända eller återvinna en särskild produkt.

—

Insamlingsnivån bör tillämpas på varje produktkategori för sig och insamlingsmålet bör beräknas på grundval av den genomsnittliga livscykeln för elektriska eller elektroniska produkter. Medlemsstaterna bör säkerställa att små mängder avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter inte hamnar bland osorterat avfall.

—

Tillverkarna måste ha en klar och tydlig skyldighet att stå för kostnaderna för insamlingen och för de stationer som krävs för insamling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Tillverkarnas ansvar bör obligatoriskt utökas till att omfatta kostnaderna för separat insamling från hushållen för att säkerställa ökad harmonisering av det ekonomiska ansvaret och lika villkor i EU.

—

Regionkommittén anser att man i enlighet med ”hierarkin” för avfallshanteringen bör fastställa ett separat minimimål på 5 % för återanvändning av produkter. På så sätt skulle man kunna råda bot på den rådande oviljan att återanvända återvunna produkter och se till att apparater av hög kvalitet återanvänds.

—

Alla kostnader för ett för människors hälsa och miljön ofarligt bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och som innehåller farliga ämnen bör därför komma till uttryck i produktpriset. Kommittén beklagar att förteckningen över förbjudna ämnen enligt bilaga IV i direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter inte utvidgats.

—

Regionkommittén anser att man bör ägna betydligt större uppmärksamhet åt miljöutbildningens roll, bland annat med informationskampanjer för allmänheten. Man bör stödja de lokala och regionala myndigheterna i arbetet med att förbereda och genomföra dessa åtgärder, som kan ha mycket stor betydelse för hur konsumenternas beteende påverkas.

Föredragande

:

Jerzy Zająkała (PL–UEN-AE), borgmästare i kommunen Łubianka

1.

Regionkommittén instämmer i vikten av en lämplig reglering av frågor rörande en korrekt hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) med tanke på den stora inverkan detta slags avfall har på miljö och hälsa.

2.

Regionkommittén understryker att det i de flesta medlemsstater är de lokala och regionala myndigheterna som har till uppgift att genomföra EU:s avfallshanteringspolitik. De utarbetar planer, beviljar tillstånd för insamling och behandling av avfall och förvaltar systemen för insamling och behandling. De bör därför spela en viktig roll i arbetet med att utarbeta nya strategier och förslag på avfallshanteringens område.

3.

Regionkommittén ställer sig positiv till att kommissionen tagit initiativ till en omarbetning av direktiven och i sitt utkast beaktar innehållet i ett tidigare ReK-yttrande, från 2000, där kommittén förklarade att man borde minska de omotiverade kostnaderna och bördorna för marknadsaktörerna och förvaltningen, öka effektiviteten och framför allt begränsa den snabbt växande avfallskedjans miljöeffekter.

4.

Regionkommittén bekräftar att gemenskapens miljöpolitik baseras på principen om att förorenaren ska betala. Producentansvaret, som är en direkt konsekvens av denna princip, är en huvudprincip för avfallshanteringen och en hörnsten i direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

5.

Regionkommittén vill framhålla att det uppstått förseningar i genomförandet av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Dessa förseningar leder till att de lokala och regionala myndigheterna och tillverkarna inte i tillräckligt god tid får tydliga anvisningar om hur bestämmelserna bör genomföras.

6.

Regionkommittén anser att det nya direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter bör säkerställa att systemen för kontroll av efterlevnaden ger de lokala och regionala myndigheterna lämplig och fortlöpande ersättning för eventuella ekonomiska eller administrativa bördor som uppstår som en följd av genomförandet av direktivet.

7.

Regionkommittén anser att båda direktiven i möjligaste mån bör behandlas parallellt och i kombination med andra EU-bestämmelser i dessa frågor. Endast på så sätt kan problemen lösas på ett lämpligt sätt.

8.

Regionkommittén förväntar sig att alla aktörer inom avfallskedjan (tillverkare, distributörer samt lokala och regionala myndigheter) når fram till en gemensam ståndpunkt om ansvaret för insamlingen från privathushåll av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Den nuvarande situationen, där medlemsstaterna har olika strategier, leder till omotiverade skillnader i kostnaderna för dessa aktörer, vilket i sin tur snedvrider konkurrensen. Kommittén accepterar emellertid att insamlingsmetoderna kan variera mellan regioner beroende på lokala förutsättningar och villkor.

9.

Regionkommittén håller med om att omarbetningen av direktiven inte strider mot subsidiaritetsprincipen. Hälso- och miljöeffekterna av elektriska och elektroniska produkter (EEE) och avfall som utgörs av eller innehåller sådana är i likhet med den fria rörligheten för varor på marknaden gränsöverskridande. EU är därför lämplig beslutsnivå. Enskilda initiativ från medlemsstaternas sida kan leda till att miljöskyddet begränsas och till problem på den inre marknaden, t.ex. genom att tillverkarnas och konsumenternas kostnader för att anpassa sig till de nya bestämmelserna ökar.

10.

Regionkommittén håller med om att direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter syftar till större samstämmighet och till synergieffekter med andra EG-rättsakter på detta område för samma produkter, framför allt med Reach. Genom att tillämpningsområdet och definitionerna klargörs, harmoniserade klausuler om verkställighet införs och mekanismen för beviljande av undantag förbättras kommer den rättsliga klarheten att öka.

11.

Regionkommittén framhåller det lämpliga i den harmonisering av tillämpningsområdet för direktiven som fastställs i artikel 2 och de definitioner som fastställs i artikel 3 i direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Klarheten i bestämmelserna och deras överensstämmelse med de EG-rättsliga föreskrifterna på detta område kommer att öka den rättsliga klarheten och begränsa de administrativa kostnaderna.

12.

Regionkommittén ser positiva aspekter i att registreringen av tillverkarna av elektriska och elektroniska produkter harmoniseras men vill framhålla att det nuvarande registreringssystemet i en del av medlemsstaterna införts först under de senaste fyra åren och att detta varit kostsamt. Innan man inför ett nytt system för registrering av tillverkare bör man kontrollera hur effektivt det är. Regionkommittén vill samtidigt framhålla att alla krav på rapportering från de lokala och regionala myndigheterna även fortsättningsvis måste uppfyllas.

13.

Regionkommittén välkomnar minimiinspektionskraven för medlemsstaterna och minimikraven för kontroll av transport av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Dessa krav bidrar till direktivets genomförande. Regionkommittén uppmanar samtidigt medlemsstaterna att se till att organen i fråga får tillräckliga resurser för att kunna genomföra bestämmelserna, bland annat stöd för utbildning av de tjänstegrenar som har till uppgift att genomföra lagstiftningen. Dessutom bör man involvera Impel-nätverket (1) i arbetet med minimiinspektionskraven.

14.

Regionkommittén framhåller att det saknas tydliga föreskrifter för kontroll och övervakning av hur de kollektiva och individuella systemen fullgör de krav som ställs på dem och hur enskilda tillverkare fullgör sina finansiella skyldigheter enligt direktivet.

15.

Regionkommittén beklagar att man vid omarbetningen inte ägnat tillräckligt mycket tanke åt hur man kan stimulera utvecklingen av en gemensam europeisk avsättningsmarknad för återvunna produkter. För detta ändamål skulle man kunna använda instrument som styr efterfrågan (t.ex. miljöanpassade offentliga upphandlingar, incitament för köp av återvunna material o.dyl., exempelvis genom beskattning av jungfruliga material om återvunna alternativ finns tillgängliga). Detta skulle utan tvivel leda till en minskad mängd avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och övertyga allmänheten om att detta avfall omhändertas på rätt sätt.

16.

Regionkommittén anser att man bör ägna betydligt större uppmärksamhet åt miljöutbildningens roll, bland annat med informationskampanjer för allmänheten som vänder sig till alla åldersgrupper och är anpassade till de lokala förhållandena och konsumtionsmönstren. Effektiviteten i dessa åtgärder har mycket stor betydelse för hur konsumenternas beteende påverkas. Man bör stödja de lokala och regionala myndigheterna i arbetet med att förbereda och genomföra dessa åtgärder.

17.

Regionkommittén anser att EU och medlemsstaterna bör inleda och stödja forskning om effektiv hantering av återvunna produkter och delar av sådana produkter, och söka efter effektiva metoder för att informera medborgarna om miljövänligt beteende.

18.

Regionkommittén anser att EU och medlemsstaterna bör stödja åtgärder för att göra konsumenterna mer medvetna och främja utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna och mellan lokala och regionala myndigheter.

19.

Regionkommittén anser att det är av största vikt att återvinningsrutinerna för avfall från elektriska och elektroniska produkter inte varierar på grundval av materialens värde.

20.

Regionkommittén anser att man bör göra tydlig åtskillnad mellan återanvändning av föremål som ännu inte blivit avfall (och inte behöver räknas in i målen) och återanvändning av föremål som redan blivit avfall, t.ex. från kommunala sopanläggningar. Regionkommittén vill framhålla hur svårt det är att kontrollera i vilket tillstånd det avfall som skickas till insamlingsstationerna befinner sig och att det är bättre att skicka vissa gamla och ineffektiva apparater till materialåtervinning än att återanvända dem.

21.

Regionkommittén ställer sig positiv till att direktivets tillämpningsområde förtydligas och till den tydliga specificering av kategorier och typer av elektriska eller elektroniska produkter som finns i bilagorna till direktivet. Regionkommittén vill dock framhålla att det kan uppstå problem när varor med dubbla användningsområden ska klassificeras. Regionkommittén anser därför att man bör betrakta sådana varor som avfall från privathushåll. I vissa situationer kan det annars hända att kostnader utan giltiga skäl överförs på andra aktörer och att betalningarna från privathushållen för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter minskar. Denna klassificering skulle också innebära större tydlighet och säkerhet för producenterna.

22.

Enligt Regionkommittén bör direktivet innehålla en rekommendation till medlemsstaterna att tvinga (och inte bara stimulera) tillverkare av elektriska eller elektroniska produkter att utforma produkterna på ett sätt som underlättar reparation, demontering, återanvändning och återvinning. Detta skulle bidra till att minska mängden avfall på soptippar och i sopförbränningsanläggningar. Här bör man beakta möjligheten att införa ett system med incitament och fördelar för de tillverkare som överträffar de fastställda återvinningskraven för en viss grupp av produkter.

23.

Regionkommittén vill påpeka ett problem i tillämpningen av insamlingsnivån för kollektiva system. När insamlingsnivån tillämpas på ett (kollektivt) system som helhet (för alla apparater) på det sätt som kommissionen föreslår kan det få negativa effekter. I detta fall är det troligt att system för kontroll av efterlevnaden i första hand kommer att inriktas på tung utrustning (som bidrar med det mesta av vikten), inte på utrustning med mycket låg vikt. Det gäller att undvika att insamlingsnivån innebär att ett system skapas som fokuserar enbart på tung utrustning i stället för utrustning med stor miljöpåverkan. Av den anledningen bör insamlingsnivån tillämpas på varje produktkategori för sig.

24.

Regionkommittén anser att den nya formeln för att räkna ut den planerade insamlingsnivån för insamling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är ett steg i rätt riktning. Hittills har nivån baserat sig på ett visst antal kilo per invånare, medan den nya indikatorn ska räknas ut som en procentandel av den genomsnittliga vikten på de produkter som släpps ut på marknaden. Den tvåårsperiod som fastställs för beräkning av genomsnittet tar dock inte hänsyn till den verkliga livscykeln hos vissa typer av elektriska eller elektroniska produkter, som ofta uppgår till avsevärt mer än två år. Regionkommittén vill också framhålla att en förlängning av livscykeln för elektriska eller elektroniska produkter minskar avfallsproblemet. Detta borde leda till att konsumenterna föredrar sådana produkter.

25.

Regionkommittén rekommenderar också att man beräknar målet på grundval av den genomsnittliga livscykeln för elektriska eller elektroniska produkter och inte på grundval av försäljningen av nya produkter under de två föregående åren. Att basera beräkningarna på en tvåårsperiod verkar godtyckligt och skulle kunna leda till oönskade miljöeffekter, eftersom livscykeln för de enskilda typerna av produkter varierar betydligt.

26.

Regionkommittén hyser oro för att målet fortfarande baseras på vikt, vilket inte återspeglar produkternas miljöpåverkan, och vill framhålla hur svårt det är att övertyga konsumenterna om att lämna ifrån sig små elektriska eller elektroniska produkter för återvinning inom ramen för system för separat insamling. Regionkommittén noterar att dessa produkter i hög grad kastas i containrar för kommunalt avfall och på så sätt hamnar på soptippen. Regionkommittén anser därför att man bör ta hänsyn till små produkter när man fastställer medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 5.1 i direktivet.

27.

Regionkommittén betonar att principen om att förorenaren ska betala innebär att kostnaderna för hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter (WEEE) bör betalas av konsumenterna, genom producenterna av elektriska och elektroniska produkter, och inte av skattebetalarna, huvudsakligen genom de lokala myndigheterna. Detta innebär att producenterna av elektriska och elektroniska produkter ansvarar för kostnaderna för insamling, hantering och behandling av avfall från elektriska och elektroniska produkter samt kostnaderna för information och en anpassad produktutformning. Principen om producentansvar utgör grundvalen för ett gott och tydligt samarbete mellan producenterna och de lokala och regionala myndigheterna så att direktivets mål kan uppnås.

28.

Regionkommittén noterar den oro som framförts av tillverkarna (2) av elektriska eller elektroniska produkter, som förklarar att de, även om de med rätta anses ha ansvaret för att genomföra insamlingsmålen, bara har begränsade möjligheter att kontrollera t.ex. tillgången till insamlingsstationer och mängden avfall som konsumenterna producerar. I artikel 7.1 fastställs med rätta att det är tillverkarna som har slutansvaret för att insamlingsmålet uppnås.

Regionkommittén vill dock framhålla följande behov:

29.

Regionkommittén efterlyser en utvidgning av producentansvaret så att det omfattar ett krav på att täcka kostnaderna för separat insamling från hushållen, inte bara en möjlighet att göra det.

30.

Regionkommittén ställer sig positiv till att de minimimål som fastställs i artikel 11.1 höjts med 5 % och till att de nu också omfattar medicintekniska produkter. Regionkommittén anser att man i enlighet med ”hierarkin” för avfallshanteringen bör fastställa ett separat minimimål på 5 % för återanvändning av produkter. På så sätt skulle man kunna råda bot på den rådande oviljan att återanvända återvunna produkter och se till att apparater av hög kvalitet återanvänds.

31.

Regionkommittén påpekar att tillverkare av varor avsedda för konsumenter (B2C-varor) har föga eller inget intresse av att uppmana till att deras utrustning ska återanvändas, och därför sker ingen återanvändning. Införandet av återanvändningsmål i återvinningsmålet kommer inte att ändra detta förhållande. Tillverkarna kommer bara att försöka nå målet genom återvinning och bortse från möjligheterna till återanvändning. Återanvändningsorganisationernas erfarenhet är dock att 20–30 % av alla kasserade elektriska och elektroniska produkter fortfarande är fullt funktionsdugliga eller kan bli det efter smärre reparationer. ReK tar avfallshierarkin på stort allvar och stöder främjandet av återanvändning av hela apparater. Vi föreslår därför ett separat mål för återanvändning av hela apparater.

32.

Regionkommittén påpekar att vissa flexibla bestämmelser i direktivet och den otydliga definitionen av skyldigheter och ansvar i nationell lagstiftning vid många tillfällen har lett till oproportionellt stora administrativa och ekonomiska bördor för de lokala myndigheterna. Kostnader som enligt direktivet ska belasta producenterna belastar i slutändan de lokala myndigheterna eftersom de vanligtvis enligt lagen är skyldiga att samla in avfall och måste ingripa när producenternas återtagningssystem inte fungerar ordentligt. Vi anser att de lokala och regionala myndigheterna inte ska behöva bära de ekonomiska konsekvenserna av luckor i lagstiftningen om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.

33.

Regionkommittén uttrycker sin oro över att farliga ämnen och material som används i elektriska och elektroniska produkter fortfarande vållar omfattande föroreningar. Inte nog med att man i dessa produkter använder många farliga ämnen och material – återvinningen av dessa produkter och behandlingen av dem sedan de tagits ur drift ger också upphov till andra skadliga ämnen, t.ex. dioxiner och furaner.

34.

Regionkommittén framhåller att man bör verka för att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade mängder avfall, bland annat avfall som innehåller farliga ämnen. Regionkommittén framhåller att samhället inte ska behöva betala ytterligare skatter för att täcka kostnaderna för hantering av avfall som innehåller farliga ämnen. Det är tillverkarna (och distributörerna, som importerar produkterna från länder utanför EU) som själva beslutar att använda farliga ämnen i de elektriska och elektroniska produkterna. Alla kostnader för ett för människors hälsa och miljön ofarligt bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och som innehåller farliga ämnen bör därför komma till uttryck i produktpriset.

35.

Regionkommittén instämmer i att man bör föra över förteckningen över förbjudna ämnen och maximikoncentrationer av dessa till bilagan till direktivet. Kommittén beklagar dock att förteckningen över förbjudna ämnen enligt bilaga IV inte utvidgats. Detta gäller framför allt hexabromcyklododekan (HBCDD), di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP), butylbensylftalat (BBP) och dibutylftalat (DBP) i alla elektriska eller elektroniska produkter.

36.

Regionkommittén anser att man bör analysera olika argument såväl för ett fullt genomförande av Reach genom direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter som för att direktivet ska fortsätta att utgöra ett komplement till Reach-processen, eftersom det innehåller en mer exakt tidsplan för rapportering av nyligen identifierade farliga kemikalier som bör ersättas med ofarliga motsvarigheter.

37.

Regionkommittén ställer sig positiv till att den översyn av undantag som äger rum vart fjärde år ersatts med en längsta giltighetstid på fyra år, med en möjlighet att ansöka om förlängning. Med detta vill man stimulera insatserna för att ersätta ämnen och överföra bevisbördan från de offentliga myndigheterna till den tillverkare eller distributör som lämnar en sådan ansökan.

38.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att ofördröjligen fastställa detaljerade regler för beviljande av undantag, med tanke på den rättsliga klarhet som de ekonomiska aktörerna behöver, och att fastställa hur de nya kriterierna avseende socioekonomiska effekter och fördelar, som omnämns i artikel 5.1 b, ska tillämpas när undantag beviljas och ses över.

39.

Regionkommittén håller med om att bestämmelserna i artiklarna 6–8 är tydliga och konsekventa, och anser att en minskning av antalet produkter som inte uppfyller normerna genom en mer exakt och harmoniserad kontroll av marknaden är ett kostnadseffektivt sätt att öka direktivets positiva miljöeffekter.