–

Hauptzollamt Hamburg, genom C. Schaade, i egenskap av ombud,

–

Shell Deutschland Oil GmbH, genom J. Dengler, L. Freiherr von Rummel och R. Stein, Rechtsanwälte,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Armenia och R. Pethke, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av proportionalitetsprincipen, såsom en allmän unionsrättslig princip, jämförd med artikel 5 fjärde strecksatsen i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 2003, s. 51).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Hauptzollamt Hamburg (huvudtullkontoret i Hamburg, Tyskland) (nedan kallat tullkontoret) och Shell Deutschland Oil GmbH (nedan kallat Shell). Målet rör tullkontorets beslut att inte bevilja detta bolag befrielse från energiskatt för energiprodukter som detta bolag använder som bränsle i yrkesmässig verksamhet.

3

Skälen 3, 17 och 21 i direktiv 2003/96 har följande lydelse:

…

…

4

Artikel 5 i direktivet har följande lydelse:

”Under förutsättning att medlemsstaterna iakttar de minimiskattenivåer som föreskrivs i detta direktiv och att dessa är förenliga med gemenskapslagstiftning får de tillämpa differentierade skattesatser under skattemyndigheternas tillsyn i följande fall:

…

5

Artikel 6 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna har frihet att bevilja skattebefrielse eller skattenedsättning enligt detta direktiv, …

…

6

I 54 § punkt 1 i Energiesteuergesetz (lag om energiskatt) av den 15 juli 2006 (BGBl. 2006 i, s. 1534), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad EnergieStG), föreskrivs följande:

”Efter ansökan ska en skattenedsättning beviljas för energiprodukter som bevisligen har beskattats enligt 2 § punkt 3 led 1 och 3–5 i denna lag och som använts som bränsle av ett företag inom tillverkningssektorn i den mening som avses i 2 § led 3 i Stromsteuergesetz [(lagen om skatt på elektricitet) av den 24 mars 1999 (BGBl. 1999 I, s. 378)] …. En skattenedsättning för energiprodukter som används för att producera värme beviljas emellertid endast om den värme som producerats bevisligen har använts av ett företag inom tillverkningssektorn …”

7

I 100 § i Verordnung zur Durchführung des Energiesteuergesetzes (tillämpningsföreskrifter till lagen om energiskatt) av den 31 juli 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1753) (nedan kallad EnergieStV), med rubriken ”Skattenedsättning för företag”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Ansökan om skattenedsättningen enligt 54 § [EnergieStG] ska göras hos det [tullkontor] som är behörigt för sökanden genom att samtliga energiprodukter som har använts inom en nedsättningsperiod anmäls på det av myndigheten föreskrivna formuläret. Sökanden ska lämna alla uppgifter som krävs för att bestämma skattenedsättningen och ska själv beräkna beloppet för skattenedsättningen. Skattenedsättningen ska endast beviljas om ansökan lämnas in till [tullkontoret] senast den 31 december det år som följer på det kalenderår under vilket energiprodukterna användes.”

8

169 § i Abgabenordnung (skattelagen), med rubriken ”Fristen för fastställande”, har följande lydelse:

”1)   Det är inte längre tillåtet att fastställa en skatteberäkning eller att upphäva eller ändra den när fristen för fastställande har löpt ut. …

2)   Fristen för fastställande uppgår till

…”

9

Enligt 170 § i denna lag börjar fristen för fastställande löpa vid utgången av det kalenderår under vilket skyldigheten att betala skatten har uppkommit.

10

I 171 § i nämnda lag, med rubriken ”Förlängning av fristen”, föreskrivs i punkt 4 att om en skatterevision inleds innan fristen för fastställande av den skatt som skatterevisionen avser har löpt ut, så löper en dylik frist inte ut innan de taxeringsbeslut som ska meddelas på grund av skatterevisionen har blivit slutgiltiga. Detta påverkar inte en förlängning av tidsfristen enligt andra bestämmelser.

11

Shell ansökte med hjälp av den officiella blankett som tillhandahålls för detta ändamål hos tullkontoret om skattebefrielse enligt 54 § punkt 1 EnergieStG för de energiprodukter som företaget hade använt i yrkesmässig verksamhet under perioden augusti–november 2010, i form av en partiell återbetalning av skatten i enlighet med artikel 6 c i direktiv 2003/96.

12

Det är utrett att för denna period var samtliga villkor uppfyllda för att Shell skulle kunna beviljas en sådan skattenedsättning enligt 54 § punkt 1 EnergieStG, med undantag för kravet på ingivande av en ansökan i detta avseende inom den frist som föreskrivs i 100 § EnergieStV. Nämnda ansökan inkom till tullkontoret i maj 2012. Det är även utrett att bolaget under år 2011 blev föremål för en skatterevision avseende år 2010.

13

Tullkontoret avslog Shells begäran liksom bolagets begäran om omprövning av detta avslagsbeslut, den 13 augusti 2012 respektive den 27 februari 2015. Som motivering härför angavs att Shell inte hade lämnat in sin ansökan om nedsättning av skatten inom den frist som anges i 100 § punkt 1 EnergieStV.

14

Genom dom av den 1 februari 2019 biföll Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg, Tyskland) Shells överklagande och slog fast att den sistnämnda bestämmelsen hade iakttagits med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. Nämnda domstol fann vidare att tullkontoret, mot bakgrund av unionsrätten, och särskilt proportionalitetsprincipen, borde ha bifallit Shells begäran.

15

Tullkontoret överklagade denna dom till Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol.

16

Den hänskjutande domstolen konstaterar att utgången i det nationella målet är beroende av huruvida det förhållandet att en ansökan om nedsättning av skatten enligt 54 § punkt 1 EnergieStG – som är en bestämmelse som grundar sig på artikel 5 fjärde strecksatsen i direktiv 2003/96 – inkommer till tullkontoret efter det att fristen för att lämna in en sådan ansökan har löpt ut, men inom tidsfristen för fastställande av skatten, förlängd med anledning av att en skatterevision genomförts hos sökanden i enlighet med 171 § punkt 1 i skattelagen, innebär att sökandens rätt till denna skattenedsättning är utesluten enligt 100 § punkt 1 EnergieStV, eller om proportionalitetsprincipen i egenskap av allmän unionsrättslig princip utgör hinder för att de behöriga nationella myndigheterna nekar en sådan rätt enbart på grund av att den första tidsfristen inte har iakttagits.

17

Den hänskjutande domstolen har påpekat att när ansökan om skattenedsättning inkom till tullkontoret i maj 2012 hade fristen för fastställande av skatten ännu inte löpt ut som en följd av den skatterevision som Shell var föremål för under år 2011. Nämnda domstol har erinrat om att det rör sig om en preklusionsfrist som tjänar rättssäkerheten och den rättsliga stabiliteten, vilket EU-domstolen redan slagit fast.

18

Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det följer av EU-domstolens praxis enligt domen av den 2 juni 2016, Polihim-SS (C‑355/14, EU:C:2016:403), och domen av den 7 november 2019, Petrotel-Lukoil (C‑68/18, EU:C:2019:933), att det strider mot unionsrätten och särskilt proportionalitetsprincipen att beivra överträdelser av formella krav som uppställs i nationell rätt genom att neka en skattefördel som föreskrivs i direktiv 2003/96. Enligt den hänskjutande domstolens egen praxis utgör en begäran om befrielse från energiskatt ”inte ett materiellt villkor utan enbart ett formkrav för rätten till skattebefrielse”. Detta skulle, enligt den hänskjutande domstolen, kunna tala för att en ansökan som inkommer efter fristens utgång inte utgör hinder för att beskatta en energiprodukt utifrån dess faktiska användning, i förevarande fall som bränsle för yrkesmässiga ändamål. I ett sådant fall anser den hänskjutande domstolen att så länge den frist för fastställande av skatten som föreskrivs i 169 § i skattelagen inte har löpt ut, kan den behöriga myndigheten inte neka rätten till befrielse från eller nedsättning av energiskatt, om de materiella villkoren härför är uppfyllda.

19

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida ovannämnda rättspraxis, som avser de obligatoriska undantag från skatteplikt som föreskrivs i direktiv 2003/96, även är tillämpliga på de fakultativa undantag från skatteplikt som föreskrivs i detta direktiv och som är föremål för prövning i det nationella målet.

20

Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Är den [allmänna] unionsrättsliga proportionalitetsprincipen även tillämplig på frivilliga skattenedsättningar enligt artikel 5 första meningen fjärde strecksatsen i direktiv 2003/96, vilket innebär att medlemsstaten inte får neka skattenedsättning efter utgången av den frist för ansökan som föreskrivs i dess nationella lagstiftning om tidsfristen för fastställande ännu inte har löpt ut när ansökan inkom till den behöriga myndigheten?”

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida effektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen, i egenskap av allmän unionsrättslig princip, ska tolkas så, att vid genomförandet av en bestämmelse såsom den i artikel 5 fjärde strecksatsen i direktiv 2003/96 – enligt vilken medlemsstaterna på vissa villkor får tillämpa differentierade skattesatser mellan yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning av energiprodukter och elektricitet som avses i detta direktiv – utgör dessa principer hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken en medlemsstats nationella myndigheter är skyldiga att, automatiskt och utan undantag, avslå en ansökan om skattebefrielse som lämnats in inom den frist för fastställande av skatten som föreskrivs i nationell rätt redan på den grunden att den sökande inte har iakttagit den frist som föreskrivs i nationell rätt för att inkomma med en sådan ansökan.

22

För det första, vad gäller de materiella villkoren för befrielse från punktskatter på energiprodukter och elektricitet som avses i direktiv 2003/96, erinrar domstolen om följande. Detta direktiv har, såsom framgår av dess skäl 3, till syfte att fastställa minimiskattenivåer för de flesta energiprodukter och elektricitet på unionsnivå. Enligt artiklarna 5 och 6, jämförda med skäl 17 och 21 i direktivet, får medlemsstaterna införa differentierade skattesatser, skattebefrielse eller skattenedsättning av punktskatter vilka utgör en integrerad del av det harmoniserade skattesystem som inrättats genom samma direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 30).

23

Artikel 5 i direktiv 2003/96 ger således medlemsstaterna möjlighet att, med iakttagande av de minimiskattenivåer som föreskrivs i samma direktiv och med iakttagande av unionsrätten, tillämpa differentierade skattesatser i vissa fall som räknas upp i denna artikel, däribland det fall som anges i fjärde strecksatsen avseende yrkesmässig eller icke-yrkesmässig användning av de energiprodukter och den elektricitet som avses i artiklarna 9 och 10 i direktivet. Denna möjlighet utgör en integrerad del av det system för harmoniserad beskattning som införs genom samma direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 30).

24

Ekonomiska aktörer som omfattas av en reducerad skattesats av den berörda skatten med tillämpning av en bestämmelse i nationell rätt som genomför nämnda möjlighet, får följaktligen inte, när de befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för näringsidkare som omfattas av den normala skattesatsen med tillämpning av en obligatorisk bestämmelse i direktiv 2003/96, behandlas annorlunda än de sistnämnda enligt principen om likabehandling, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkterna 31 och 32).

25

För det andra, eftersom de formella och processuella villkoren för att inge en ansökan om befrielse från skatt på energiprodukter eller elektricitet – som grundar sig på en nationell lagstiftning som genomför den möjlighet som föreskrivs i artikel 5 fjärde strecksatsen i direktiv 2003/96 – inte preciseras i detta direktiv eller i någon annan unionsrättsakt, ankommer det på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning fastställa dessa villkor, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa villkor får inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 9 september 2021, GE Auto Service Leasing, C‑294/20, EU:C:2021:723, punkt 59).

26

Detsamma gäller särskilt fastställandet av frister för att utöva dessa rättigheter, däribland preskriptionsfrister och preklusionsfrister. Enligt fast rättspraxis utgör fastställandet av rimliga tidsfrister vid äventyr av preklusion en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet. Denna princip syftar till att säkerställa förutsebarhet rörande rättsliga situationer och rättsförhållanden och kräver bland annat att en beskattningsbar persons situation, med hänsyn till vederbörandes rättigheter och skyldigheter gentemot skattemyndigheten, inte kan ifrågasättas under obegränsad tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2012, Elsacom, C‑294/11, EU:C:2012:382, punkt 29, dom av den 14 oktober 2021, Finanzamt N och Finanzamt G (Underrättelse om användning), C‑45/20 och C‑46/20, EU:C:2021:852, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

27

Sådana frister ska emellertid tillämpas på samma sätt både vad gäller rättigheter på skatteområdet som grundar sig på nationell rätt och liknande rättigheter som grundar sig på unionsrätten. Vidare får sådana frister inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva den berörda rättigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2020, CTT – Correios de Portugal, C‑661/18, EU:C:2020:335, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

28

Frågan huruvida de krav som följer av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen har iakttagits, vad specifikt gäller preskriptions- och preklusionsfrister, ska bedömas med beaktande av den funktion som de bestämmelser som fastställer fristerna har i förfarandet som helhet vid de olika nationella domstolarna samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och bestämmelsernas särdrag (se, senast, dom av den 14 oktober 2020, Valoris, C‑677/19, EU:C:2020:825, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

29

Under dessa omständigheter kan sådana frister inte anses medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten, även om det förhållandet att en preklusionsfrist har löpt ut per definition medför att talan helt eller delvis ska avvisas (dom av den 21 oktober 2021, Wilo Salmson France, C‑80/20, EU:C:2021:870, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

30

I förevarande fall föreskrivs, i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, en frist på ett år för att fastställa energiskatten. Fristen beräknas från utgången av det kalenderår då skatten uppkom. Vid skatterevision löper fristen inte ut förrän de beskattningsbeslut som fattats till följd av denna kontroll har blivit slutgiltiga. Vidare föreskrivs i denna lagstiftning en frist för att inkomma med en ansökan om skattebefrielse till de behöriga nationella myndigheterna med samma längd och som förefaller börja löpa vid samma tidpunkt som fristen för fastställande av skatten. Utgången av fristen för att inkomma med ansökan medför automatiskt och utan undantag att nämnda ansökan avslås, även om fristen för fastställande av skatten ännu inte har löpt ut, och detta på grund av att den kan komma att tillfälligt skjutas upp, avbrytas eller förlängas.

31

Effektivitetsprincipen utgör emellertid hinder för den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, om denna ska tolkas så, att ett överskridande av fristen för att inge en ansökan om skattebefrielse automatiskt och utan undantag medför att ansökan avslås, även när fristen för att fastställa den berörda skatten – vilken har samma längd och samma utgångspunkt som fristen för att inge ansökan, och vilken kan avbrytas, tillfälligt skjutas upp eller förlängas – ännu inte har löpt ut, bland annat på grund av att en skatterevision inletts mot sökanden. I ett sådant fall kan en dylik lagstiftning nämligen, oberoende av omständigheterna i det aktuella målet, beröva en beskattningsbar person dennes rätt till skattebefrielse trots att den berörda medlemsstaten har valt att garantera näringsidkare inom dess territorium denna rätt.

32

Denna bedömning stöds av proportionalitetsprincipen, i egenskap av allmän unionsrättslig princip, som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av och som de nationella bestämmelser som genomför unionsrätten också ska iaktta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2017, Vakarų Baltijos laivų statykla, C‑151/16, EU:C:2017:537, punkt 45, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 31, och dom av den 30 juni 2022, ARVI ir ko, C‑56/21, EU:C:2022:509, punkt 34). Enligt denna princip är medlemsstaterna skyldiga att använda medel som, samtidigt som de gör det möjligt att på ett effektivt sätt uppnå det mål som eftersträvas med den nationella lagstiftningen, innebär minsta möjliga inverkan på de principer som fastställs i unionslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2021, Finanzamt N och Finanzamt G (Underrättelse om användning), C‑45/20 och C‑46/20, EU:C:2021:852, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

33

Domstolen har redan slagit fast att nationell lagstiftning som inom den allmänna preskriptionstiden på fem år hindrar en beskattningsbar person som har underlåtit att göra avdrag för ingående mervärdesskatt från att justera sina mervärdesskattedeklarationer för perioder som redan varit föremål för skatterevision, och därmed gör att denne förlorar sin avdragsrätt, med beaktande av att avdragsrätten är central i det gemensamma mervärdesskattesystemet inte kan anses stå i proportion till det mål som eftersträvas med dessa nationella bestämmelser, för det fall det har visats att det inte föreligger något skatteundandragande eller en negativ inverkan på statsbudgeten (dom av den 26 april 2018, Zabrus Siret, C‑81/17, EU:C:2018:283, punkt 51). Denna bedömning gäller i tillämpliga delar för en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet.

34

Under sådana omständigheter som de som avses i punkt 30 ovan framstår det inte som att beviljande av en ansökan om skattebefrielse eller skattenedsättning som ingetts efter det att fristen för att inge en sådan ansökan har löpt ut, men inom fristen för fastställande av den aktuella skatten, skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen. Mot bakgrund härav och den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2003/96, som grundar sig på principen att energiprodukterna beskattas utifrån deras faktiska användning (dom av den 2 juni 2016, ROZ-ŚWIT, C‑418/14, EU:C:2016:400, punkt 33), finner domstolen därför att proportionalitetsprincipen även utgör hinder mot en nationell lagstiftning såsom den som är aktuell i det nationella målet när det inte föreligger några oklarheter angående den faktiska användningen av energiprodukterna.

35

Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Effektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen, i egenskap av allmän unionsrättslig princip, ska tolkas så, att vid genomförandet av en bestämmelse såsom den i artikel 5 fjärde strecksatsen i direktiv 2003/96 – enligt vilken medlemsstaterna på vissa villkor får tillämpa differentierade skattesatser mellan yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning av energiprodukter och elektricitet som avses i detta direktiv – utgör dessa principer hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken en medlemsstats nationella myndigheter är skyldiga att, automatiskt och utan undantag, avslå en ansökan om skattebefrielse som lämnats in inom den frist för fastställande av skatten som föreskrivs i nationell rätt redan på den grunden att den sökande inte iakttagit den frist som föreskrivs i nationell rätt för att inkomma med en sådan ansökan.

36

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Effektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen, i egenskap av allmän unionsrättslig princip, ska tolkas så, att vid genomförandet av en bestämmelse såsom den i artikel 5 fjärde strecksatsen i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet – enligt vilken medlemsstaterna på vissa villkor får tillämpa differentierade skattesatser mellan yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning av energiprodukter och elektricitet som avses i detta direktiv – utgör dessa principer hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken en medlemsstats nationella myndigheter är skyldiga att, automatiskt och utan undantag, avslå en ansökan om skattebefrielse som lämnats in inom den frist för fastställande av skatten som föreskrivs i nationell rätt redan på den grunden att den sökande inte iakttagit den frist som föreskrivs i nationell rätt för att inkomma med en sådan ansökan.