–

Dansk Akvakultur, som företrädare för AquaPri A/S, genom K. Trenskow och M. Vindfelt, advokater,

–

Miljø- og Fødevareklagenævnet, genom E. Gabris, R. Holdgaard och B. Moll Bown, advokater,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Hermes och C. Vang, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.3 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Dansk Akvakultur, som agerar som företrädare för AquaPri A/S, och Miljø- og Fødevareklagenævnet (överklagandenämnden för miljö och livsmedel, Danmark) (nedan kallad överklagandenämnden) angående ett beslut att inte ge tillstånd till fortsatt verksamhet i ett marint vattenbruk som ägs av AquaPri.

3

I tionde skälet i direktiv 92/43 anges följande:

”En lämplig bedömning måste göras av alla planer eller projekt som på ett betydande sätt kan påverka målsättningen vad gäller bevarandet av ett område som har utsetts eller som kommer att utses i framtiden.”

4

I artikel 6.1–6.3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper … och de arter … som finns i områdena.

2.   Medlemsstaterna skall i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med detta direktiv.

3.   Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från bedömningen av konsekvenserna för området … skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt.”

5

I artikel 33 § stycke 1 första meningen i Miljøbeskyttelsesloven (miljöskyddslagen) av den 22 december 2006, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Verksamheter, anläggningar eller inrättningar som är upptagna i den förteckning som avses i 35 § (verksamhet som kräver tillstånd) får inte anläggas eller tas i drift förrän tillstånd har beviljats.”

6

I 35 § i denna lag föreskrivs följande:

”Miljöministern ska upprätta en förteckning över de särskilt förorenande verksamheter, anläggningar eller inrättningar som omfattas av kravet på tillstånd enligt 33 §.”

7

Artikel 6.3 i direktiv 92/43 har införlivats med dansk rätt genom Habitatbekendtgørelsen (Bekendtgørelse nr. 188 om udpegning og administration international naturbeskyttelsesområd samt beskyttelse af visse arter) (förordning nr 188 om utseende och förvaltning av internationella naturskyddsområden och skydd av vissa arter) av den 26 februari 2016. I 6 § stycke 1 och 2 i denna förordning föreskrivs följande:

”1.   Innan ett beslut fattas i enlighet med bestämmelserna i 7 § ska det fastställas huruvida projektet i sig, eller tillsammans med andra planer och projekt, kan påverka ett Natura 2000-område på ett betydande sätt …

2.   Om myndigheten anser att projektet kan påverka ett Natura 2000‑område på ett betydande sätt, ska en detaljerad bedömning av projektets konsekvenser för Natura 2000-området göras med hänsyn till bevarandemålet för det aktuella området. Om bedömningen av konsekvenserna visar att projektet kommer att skada det internationella naturskyddsområdet, kan beslut om godkännande, undantag eller tillstånd inte fattas.”

8

I 7 § stycke 7 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Följande fall i miljöskyddslagen omfattas av 6 §:

…

…”

9

I 70 § stycke 2 i Godkendelsesbekendtgørelsen (Bekendtgørelse nr. 1458 om godkendelse af listevirksomhed) (förordning nr 1458 om tillstånd för tillståndspliktig verksamhet) av den 12 december 2017 (nedan kallad tillståndsförordningen) föreskrivs följande:

”Befintliga verksamheter som omfattas av punkt I 203, I 205 … i bilaga 2 och som inte har godkänts enligt 33 § i miljöskyddslagen ska senast den 15 mars 2014 lämna in ansökningar om tillstånd enligt de bestämmelser som fastställs i denna förordning.”

10

Bilaga 2 till denna förordning innehåller bland annat punkterna I 203 och I 205, vilka har följande lydelse:

”I 203. Marina vattenbruk, det vill säga anläggningar för djurhållning bestående av nätburar, trådburar eller liknande, som placeras i havsvatten där hela anläggningen är belägen mindre än en sjömil från kusten och vars drift kräver användning av djurfoder.

…

I 205. Marina vattenbruk, det vill säga anläggningar för djurhållning bestående av nätburar, nedsänkta kassar eller liknande, som placeras i havsvatten där hela eller delar av anläggningen är belägen mer än en sjömil från kusten och vars drift kräver användning av djurfoder.”

11

AquaPri äger en fiskodling i Smålandsbukten i närheten av ett Natura 2000-område som innehåller flera typer av land- och vattenlivsmiljöer samt flera arter av vilda fåglar. Verksamheten vid anläggningen består i att föda upp ”regnbågar” (Oncorhynchus mykiss), vilket medför att kväve, fosfor, koppar och antibiotika släpps ut i miljön.

12

Det aktuella projektet, som bestod i att installera det marina vattenbruket på dess nuvarande plats, beviljades tillstånd den 15 februari 1999.

13

Under år 2006 ansökte AquaPri om tillstånd att öka den mängd kväve som företaget kunde släppa ut från det marina vattenbruket med 0,87 ton, vilket skulle öka utsläppen från 15,6 ton till 16,47 ton.

14

Den behöriga myndigheten bedömde huruvida en sådan ökning kunde påverka Natura 2000-området i närheten av denna anläggning på ett betydande sätt, på grundval av den danska lagstiftning om bedömning av miljöpåverkan av offentliga och privata projekt som var i kraft vid den tidpunkten. Efter att ha avslutat sin bedömning ansåg myndigheten att det inom det berörda området inte fanns några livsmiljöer eller vilda fågelarter som var kvävekänsliga och därmed kunde påverkas på ett betydande sätt av AquaPris projekt. Myndigheten gav således AquaPri tillstånd att genomföra projektet genom ett beslut som antogs den 27 oktober 2006.

15

Talan väcktes mot detta beslut vid den behöriga överklagandeinstansen, som konstaterade att beslutet var behäftat med ett fel, eftersom den behöriga myndigheten vid sin bedömning av AquaPris projekt inte hade beaktat förekomsten av parallella projekt som ökade den mängd kväve som kunde produceras av tre närliggande fiskodlingar. Denna instans ansåg emellertid att detta fel inte motiverade att beslutet skulle upphävas.

16

I samma beslut ålades AquaPri dessutom att senast den 15 mars 2014 inkomma med en ansökan om tillstånd enligt 33 § och 35 § i miljöskyddslagen, såsom föreskrivs i 70 § stycke 2 i tillståndsförordningen. AquaPri ansökte därför om ett sådant tillstånd.

17

Genom beslut av den 16 december 2014 beviljade den behöriga myndigheten det tillstånd som AquaPri hade ansökt om, efter att ha konstaterat dels att den mängd kväve som anläggningen släppte ut inte var densamma som den som hade godkänts genom beslutet av den 27 oktober 2006, dels att det framgick av en bedömning, som hade gjorts efter det att beslutet hade antagits, att denna anläggning och de tre angränsande anläggningarna, betraktade gemensamt, inte kunde påverka det Natura 2000-område i vilket de befinner sig.

18

Beslutet av den 16 december 2014 överklagades till överklagandenämnden, som upphävde det genom beslut av den 13 mars 2018.

19

I det sistnämnda beslutet fann överklagandenämnden för det första att det tillstånd som AquaPri hade beviljats genom beslutet av den 27 oktober 2006 inte hade föregåtts av en bedömning som uppfyller kraven i artikel 6.3 i direktiv 92/43, eftersom den bedömning som hade ägt rum endast avsåg det berörda projektets individuella påverkan, men inte frågan huruvida projektet, betraktat tillsammans med de tre angränsande anläggningarna, kunde påverka Natura 2000-området i närheten av dessa olika anläggningar.

20

Överklagandenämnden konstaterade därefter att en nationell vattenförvaltningsplan som var tillämplig på vattnen i det berörda området hade antagits för perioden 2015–2021, efter en bedömning i enlighet med artikel 6.3 i direktiv 92/43, och att det bland annat framgick av denna plan att utsläpp av en total mängd på 43 ton kväve hade godkänts ”för att säkerställa att befintliga marina vattenbruk … kan utnyttja sina befintliga utsläppstillstånd”. Den fann emellertid att dessa konstateranden inte påverkade den behöriga myndighetens skyldighet, enligt artikel 6.3 i direktiv 92/43, att göra en särskild bedömning av AquaPris anläggning i syfte att avgöra om detta projekt kunde påverka Natura 2000-området i dess närhet på ett betydande sätt.

21

Överklagandenämnden ansåg slutligen att den mängd kväve som släpps ut från denna anläggning, tillsammans med den mängd kväve som släpps ut av de tre angränsande anläggningarna, kunde påverka området i fråga på ett betydande sätt.

22

AquaPri överklagade detta beslut till den behöriga domstolen, som själv överlämnade målet till den hänskjutande domstolen med hänsyn till de frågor som hade uppkommit i målet.

23

Østre Landsret (Appellationsdomstolen för region öst, Danmark) anger i sitt beslut om hänskjutande, för det första, att det beslut som är aktuellt i det nationella målet antogs på grundval av den lagstiftning som säkerställer införlivandet av artikel 6 i direktiv 92/43 med dansk rätt, varefter den konstaterar att även om det i denna artikel inte preciseras vad som i detta sammanhang avses med begreppet projekt, så framgår det av domstolens praxis, och särskilt dom av den 7 september 2004, Waddenvereniging och Vogelbeschermingsvereniging (C‑127/02, EU:C:2004:482, punkterna 24–26), och dom av den 7 november 2018, Coöperatie Mobilisation for the Environment m.fl. (C‑293/17 och C‑294/17, EU:C:2018:882, punkterna 66 och 82–83), att begreppet ”projekt” i detta sammanhang har en vidare betydelse än det har i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1) och i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 1985, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226), vilket är det förstnämnda direktivets föregångare.

24

För det andra har den hänskjutande domstolen angett att EU-domstolens praxis avseende begreppet ”projekt”, i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 92/43, inte ger den hänskjutande domstolen de uppgifter om tolkningen som är nödvändiga för att den ska kunna avgöra om det är fråga om ett sådant projekt i förevarande fall.

25

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första angett att den tillståndsansökan som är i fråga i det nationella målet endast syftade till att göra det möjligt för AquaPri att fortsätta att driva ett marint vattenbruk som redan existerat i ungefär femton år, under förhållanden som var oförändrade i förhållande till de villkor på grundval av vilka AquaPri hade beviljats sitt tidigare tillstånd. För det andra beviljades det tidigare tillståndet efter en bedömning som uteslutande avsåg projektets eventuella miljöpåverkan, bestående i att öka den mängd kväve som släpps ut från denna anläggning, och i vilken förekomsten av parallella och liknande projekt således inte samtidigt hade beaktats. För det tredje har dessa olika anläggningars gemensamma miljökonsekvenser emellertid beaktats inom ramen för den bedömning som sedermera gjordes i enlighet med artikel 6 i direktiv 92/43 i syfte att godkänna den nationella vattenförvaltningsplan som nämns i punkt 20 i förevarande dom.

26

Mot bakgrund av det ovan anförda vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det borde ha gjorts en ny bedömning enligt artikel 6.3 i direktiv 92/43 innan det fattades ett beslut om den tillståndsansökan som är aktuell i det nationella målet och, om så är fallet, på vilket sätt denna bedömning borde ha genomförts.

27

Østre Landsret (Appellationsdomstolen för region öst, Danmark) beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 ska tolkas så, att driften, under oförändrade villkor, av en anläggning som redan har godkänts i projektstadiet ska omfattas av den bedömningsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse när, för det första, den bedömning som föregick detta tillstånd endast avsåg projektets individuella inverkan, varvid det bortsågs från samspelet med andra projekt, och, för det andra, nämnda tillstånd innebär att det för denna drift krävs ett nytt tillstånd enligt nationell lagstiftning.

29

För det första ska det i detta avseende påpekas att det i artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 föreskrivs att alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett Natura 2000-område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, på lämpligt sätt ska bedömas med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarande av området.

30

Såsom framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse är den skyldighet att göra en bedömning som föreskrivs däri inte enbart tillämplig när en plan eller ett projekt, individuellt betraktat, på ett betydande sätt kan påverka ett område, vars skötsel och förvaltning planen eller projektet inte direkt hänger samman med eller är nödvändig för. Bestämmelsen är nämligen även tillämplig när det är genom kombinationen av nämnda plan eller nämnda projekt med andra planer eller projekt som det berörda området kan komma att påverkas på ett betydande sätt.

31

I båda fallen ska planen eller projektet således bli föremål för en bedömning av dess konsekvenser för det berörda området, med hänsyn till målsättningen vad gäller bevarande av området.

32

Denna bedömning ska dessutom ske ”på lämpligt sätt”, vilket innebär att den behöriga nationella myndigheten ska beakta samtliga konsekvenser som planen eller projektet, enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt, kan ha på det berörda området och, följaktligen, att denna myndighet ska identifiera och bedöma alla aspekter av planen eller projektet som kan påverka målsättningen vad gäller bevarande av området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2016, Grüne Liga Sachsen m.fl., C‑399/14, EU:C:2016:10, punkt 49, och dom av den 7 november 2018, Holohan m.fl., C‑461/17, EU:C:2018:883, punkterna 33, 43 och 45).

33

Såsom även framgår av lydelsen i artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 är den i denna bestämmelse föreskrivna skyldigheten endast tillämplig när det är fråga om en plan eller ett projekt.

34

Såsom framgår av domstolens praxis avseende begreppet ”projekt”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, är detta begrepp vidare än det begrepp som förekommer i direktiven 85/337 och 2011/92, i vilka det hänvisas till arbeten eller ingrepp som förändrar de fysiska förhållandena på en plats. Förstnämnda begrepp omfattar nämligen även andra verksamheter som, utan att ha samband med eller vara nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett skyddat område, kan påverka området på ett betydande sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, Coöperatie Mobilisation for the Environment m.fl. (C‑293/17 och C‑294/17, EU:C:2018:882, punkterna 61–68 och där angiven rättspraxis).

35

När en verksamhet som kan påverka ett skyddat område på ett betydande sätt redan har godkänts på projektstadiet, kan den fortsatta verksamheten emellertid endast betraktas som ett nytt eller separat projekt, som ska bli föremål för en ny bedömning enligt artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43, om det inte föreligger kontinuitet och identitet mellan den tillåtna verksamheten och den fortsatta verksamheten, särskilt med hänsyn till verksamhetens art och platsen och villkoren för dess genomförande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, Coöperatie Mobilisation for the Environment m.fl., C‑293/17 och C‑294/17, EU:C:2018:882, punkt 83, och dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkterna 129–131).

36

Om en sådan verksamhet är kontinuerlig och identisk, så ska den nämligen anses ingå i ett enda och redan godkänt projekt som inte behöver bli föremål för en ny bedömning enligt artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, Coöperatie Mobilisation for the Environment m.fl., C‑293/17 och C‑294/17, EU:C:2018:882, punkterna 78 och 79, dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkt 128, och dom av den 9 september 2020, Friends of the Irish Environment, C‑254/19, EU:C:2020:680, punkt 35).

37

I förevarande fall framgår det av den aktuella frågans klara och precisa lydelse att den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att klargöra huruvida artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 är tillämplig i ett mål som rör fortsatt drift av en verksamhet som redan har godkänts i projektstadiet, på villkor som inte har ändrats i förhållande till de villkor som låg till grund för beviljandet av tillståndet. Ur denna synvinkel förefaller det således inte finnas något nytt eller separat projekt som ska bli föremål för en ny bedömning enligt denna bestämmelse, med förbehåll för de kontroller som det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

38

För det andra ska det emellertid påpekas att eftersom medlemsstaterna är skyldiga att iaktta artikel 6.3 i direktiv 92/43 och, i synnerhet, den bedömningsskyldighet som föreskrivs i den första meningen i denna bestämmelse, kan det inte tillåtas att det inte dras några rättsliga konsekvenser av att denna skyldighet åsidosätts, för det fall att den behöriga nationella myndigheten eller den behöriga nationella domstolen fastställer ett sådant åsidosättande genom ett slutligt beslut.

39

Såsom domstolen har slagit fast när det gäller den liknande bedömningsskyldigheten enligt direktiv 85/337, kan projektet däremot – inte ens vid ett lagakraftvunnet godkännande i strid med denna skyldighet – inte anses vara lagligen godkänt med hänsyn till nämnda skyldighet, vilket innebär att den berörda medlemsstaten enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU är skyldig att undanröja de otillåtna konsekvenserna av sitt lagstridiga agerande genom att, inom ramen för sina befogenheter, vidta nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med denna underlåtenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2019, kommissionen/Irland (Vindkraftspark i Derrybrien), C‑261/18, EU:C:2019:955), punkterna 71, 75, 80 och 90 och där angiven rättspraxis).

40

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 29 och 30 i sitt förslag till avgörande ska den behöriga nationella myndigheten, för det fall ett projekt har godkänts till följd av en bedömning som inte uppfyller kraven i artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43, göra en bedömning i efterhand av projektets konsekvenser för det berörda området, på grundval av artikel 6.2 i direktivet, om denna bedömning utgör den enda lämpliga åtgärden för att förhindra att detta genomförande medför försämringar eller störningar som kan ha betydande konsekvenser för målen med nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2016, Grüne Liga Sachsen m.fl., C‑399/14, EU:C:2016:10, punkt 46).

41

En sådan bedömning i efterhand, som grundar sig på artikel 6.2 i direktiv 92/43, utgör emellertid inte den enda lämpliga åtgärd som kan vara aktuell att vidta för den behöriga nationella myndigheten i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

42

Det framgår nämligen av domstolens praxis att unionsrätten inte utgör hinder för att denna myndighet, i syfte att göra en ny bedömning i enlighet med tillämpliga krav, återkallar eller tillfälligt drar in det tillstånd som redan har beviljats, under förutsättning att åtgärderna vidtas inom rimlig tid och att hänsyn tas till i vilken utsträckning den berörda personen eventuellt har kunnat förlita sig på att detta tillstånd är lagenligt. Enligt denna praxis finns det inte heller några hinder för att nämnda myndighet, i vissa exceptionella fall som föreskrivs i tillämpliga nationella bestämmelser, gör en självrättelse, vilken då inte bara måste uppfylla dessa krav utan också ske på villkor som utesluter varje risk för att unionsrättens bestämmelser kringgås eller inte tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2019, kommissionen/Irland (Vindkraftspark i Derrybrien), C‑261/18, EU:C:2019:955, punkterna 75–77 och 92 och där angiven rättspraxis).

43

För det fall att en medlemsstat, antingen i en rättsakt med allmän giltighet eller i en rättsakt med individuell räckvidd, har föreskrivit att det krävs ett nytt tillstånd för att fortsätta med en verksamhet för vilken tillstånd redan har beviljats, är den behöriga nationella myndigheten dessutom skyldig att göra en ny bedömning som överensstämmer med kraven i artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 när det framgår att nämnda verksamhet ännu inte har varit föremål för en sådan bedömning i enlighet med ovannämnda krav; i så fall ska myndigheten dra alla faktiska och rättsliga konsekvenser av denna nya bedömning inom ramen för det beslut som ska fattas beträffande det eventuella beviljande av ett nytt tillstånd.

44

I förevarande fall framgår det av den aktuella frågans lydelse och av den hänskjutande domstolens uttalanden, vilka sammanfattats i punkt 16 i förevarande dom, att det i det tillstånd som utfärdades den 27 oktober 2006 föreskrevs att den fortsatta driften av den aktuella verksamheten skulle bli föremål för en ny ansökan om tillstånd enligt artikel 70.2 i godkännandeförordningen, och detta senast den 15 mars 2014.

45

Det framgår även av den hänskjutande domstolens uttalanden, vilka sammanfattats i punkterna 15 och 19 i förevarande dom, att den bedömning som den behöriga myndigheten gjorde under år 2006, innan det tillstånd som avses i föregående punkt gavs, inte uppfyllde kraven i artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43, eftersom den endast avsåg det berörda projektets individuella inverkan och inte vilken inverkan detta projekt har tillsammans med andra projekt.

46

Det ska i detta hänseende preciseras att oavsett vilken åtgärd som vidtas för att undanröja de otillåtna följdverkningarna av ett åsidosättande av en sådan bedömningsskyldighet som den som föreskrivs i artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43, kan den medlemsstat som är ansvarig för överträdelsen vara skyldig att, om en sådan åtgärd leder till att det tillstånd som har beviljats till följd av nämnda överträdelse ifrågasätts eller ändras, ersätta den skada som dess agerande kan ha orsakat den ekonomiska aktör som åtnjöt detta tillstånd, vilket i förvarande fall har hävdats av AquaPri, och vilket det ankommer på den behöriga nationella domstolen att kontrollera.

47

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 ska tolkas så, att driften, under oförändrade villkor, av en anläggning som redan har godkänts i projektstadiet i princip inte omfattas av bedömningsskyldigheten enligt denna bestämmelse. För det fall att, för det första, den bedömning som föregick detta tillstånd endast avsåg projektets individuella inverkan, varvid det bortsågs från samspelet med andra projekt, och, för det andra, nämnda tillstånd innebär att det för denna drift krävs ett nytt tillstånd enligt nationell lagstiftning, måste beslutet om tillstånd dock föregås av en ny bedömning i enlighet med kraven i nämnda bestämmelse.

48

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 ska tolkas så, att om driften av en anläggning redan har godkänts i projektstadiet, efter en bedömning som inte uppfyller kraven i denna bestämmelse, så måste fortsatt drift bli föremål för en ny bedömning som överensstämmer med dessa krav. Om denna fråga besvaras jakande, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det, vid den nya bedömningen, ska tas hänsyn till bedömningar som genomförts under mellantiden, såsom de bedömningar som föregick antagandet av en nationell förvaltningsplan för vattenområdet och en Natura 2000‑plan, som bland annat omfattar det bevarandeområde där det område som kan påverkas av denna drift är beläget.

49

I detta sammanhang ska det inledningsvis erinras om att, såsom framgår av punkterna 29 och 32 i förevarande dom, alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som kan påverka området på ett betydande sätt, på lämpligt sätt ska bedömas med avseende på dess inverkan på nämnda område, vilket innebär att samtliga effekter av denna plan eller detta projekt på området måste identifieras, bedömas och beaktas.

50

Såsom framgår av domstolens fasta rättspraxis ska en sådan plan eller ett sådant projekt underkastas en sådan bedömning om det finns en sannolikhet eller en risk för att planen eller projektet kommer att ha en betydande påverkan på det berörda området, vilket är ett villkor som, med hänsyn till försiktighetsprincipen, ska anses vara uppfyllt när det, på grundval av bästa möjliga vetenskapliga kunskap på området, inte går att utesluta en sannolikhet eller en risk för betydande negativ påverkan på området, mot bakgrund av, bland annat, nämnda områdes särart och miljömässiga förhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2004, Waddenvereniging och Vogelbeschermingsvereniging, C‑127/02, EU:C:2004:482, punkterna 43–45 och 49, dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen), C‑441/17, EU:C:2018:255, punkterna 111–113, och dom av den 9 september 2020, Friends of the Irish Environment, C‑254/19, EU:C:2020:680, punkterna 50 och 51).

51

För det fall att planen eller projektet ska bli föremål för en sådan bedömning, kan bedömningen anses vara lämplig endast om de konstateranden, bedömningar och slutsatser som den innehåller är fullständiga, precisa och slutliga, och om de kan skingra alla rimliga vetenskapliga tvivel beträffande planens eller projektets effekter på det berörda området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen), C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 114, och dom av den 9 september 2020, Friends of the Irish Environment, C‑254/19, EU:C:2020:680, punkt 53).

52

För att avgöra huruvida det är nödvändigt att låta en plan eller ett projekt bli föremål för en bedömning i enlighet med artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 och, om så är fallet, för att genomföra denna bedömning, är det slutligen nödvändigt att beakta tidigare bedömningar, om dessa är relevanta, och om de konstateranden, bedömningar och slutsatser som de innehåller också är fullständiga, precisa och slutliga. Beaktandet av dessa tidigare bedömningar gör det emellertid endast möjligt att utesluta att det är sannolikt eller att det finns en risk för betydande skadliga effekter av planen eller projektet på det berörda området, under förutsättning dels att de vetenskapliga och miljömässiga uppgifterna inte har förändrats sedan dessa bedömningar upprättades, dels att det inte finns några andra planer eller projekt som borde ha beaktats men som inte har beaktats fullständigt eller inte har beaktats på ett korrekt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2020, Friends of the Irish Environment, C‑254/19, EU:C:2020:680, punkterna 54–56 och där angiven rättspraxis).

53

Det är nämligen vid tidpunkten för beslutet om godkännande av planen eller projektet i fråga, mot bakgrund av den bedömning som gjorts av planen eller projektet, som det inte får föreligga något rimligt vetenskapligt tvivel om att det inte finns någon sannolikhet eller risk att planen eller projektet kan ha någon betydande skadlig inverkan på det berörda området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, kommissionen/Polen (Białowieżaskogen), C‑441/17, EU:C:2018:255, punkt 120).

54

Dessa principer är tillämpliga på det fall som avses i punkt 43 i förevarande dom, där en medlemsstat har föreskrivit, antingen i en rättsakt med allmän giltighet eller i en rättsakt med individuell räckvidd, att det krävs ett nytt tillstånd för att fortsätta en verksamhet som redan har godkänts på projektstadiet.

55

Det ankommer följaktligen på den behöriga nationella myndigheten att, såväl när den bedömer huruvida detta nya godkännande ska föregås av en ny bedömning enligt artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43, som när den, om så är fallet, genomför denna nya bedömning, beakta bedömningar som gjorts tidigare, om dessa är relevanta, och om de konstateranden, bedömningar och slutsatser som de innehåller är fullständiga, precisa och slutliga.

56

Förekomsten av sådana tidigare bedömningar innebär emellertid inte i något fall att den behöriga nationella myndigheten, vid sitt beslut om det eventuella tillstånd som ska beviljas och i samband med den föregående bedömningen, är befriad från skyldigheten att beakta samtliga omständigheter som förelåg vid tidpunkten för beslutet och bedömningen och, i synnerhet, samtliga konsekvenser som genomförandet av det projekt som de avser och den verksamhet som följer därav kan ha haft på det berörda området efter det att projektet ursprungligen hade godkänts, på samma sätt som om denna myndighet skulle göra en bedömning i efterhand av projektet enligt artikel 6.2 i direktiv 92/43/EEG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2016, Grüne Liga Sachsen m.fl., C‑399/14, EU:C:2016:10, punkterna 61 och 62).

57

I förevarande fall ankommer det uteslutande på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de tidigare bedömningar som den har hänvisat till i sina frågor uppfyller de krav som avses i punkt 55 i förevarande dom och, om så är fallet, vilka faktiska och rättsliga följder som den behöriga nationella myndigheten skulle eller borde ha dragit därav för sitt beslut att bevilja tillstånd till den fortsatta verksamhet som är i fråga i det nationella målet och, vid behov, för den föregående bedömningen av denna verksamhet.

58

Mot bakgrund av det anförda ska den andra och tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.3 första meningen i direktiv 92/43 ska tolkas så, att om driften av en anläggning redan har godkänts i projektstadiet, efter en bedömning som inte uppfyller kraven i denna bestämmelse, så måste fortsatt drift bli föremål för en ny bedömning som överensstämmer med dessa krav. Vid den nya bedömningen ska hänsyn tas till bedömningar som genomförts under mellantiden, såsom de bedömningar som föregick antagandet av en nationell förvaltningsplan för vattenområdet och en Natura 2000‑plan, som bland annat omfattar det bevarandeområde där det område som kan påverkas av denna drift är beläget, om dessa tidigare bedömningar är relevanta och om de konstateranden, bedömningar och slutsatser som de innehåller är fullständiga, precisa och slutliga.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: