–

Tesco Stores ČR a.s., genom L. Šrubař, advokát,

–

Ministerstvo zemědělství, genom R. Pokorný,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och J. Očková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Hofstötter, P. Ondrůšek och B. Rous Demiri, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av punkt 2 a i del E i bilaga VII till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 2011, s. 18), jämförd med punkt 2 c i del A i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/36/EG av den 23 juni 2000 om kakao- och chokladvaror avsedda som livsmedel (EGT L 197, 2000, s. 19).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Tesco Stores ČR a.s. (nedan kallat Tesco) och Ministerstvo zemědělství (jordbruksministeriet, Tjeckien) angående märkning av varor som Tesco säljer i Tjeckien.

3

I skälen 1, 3, 4, 13, 17, 20, 22 och 26 i förordning nr 1169/2011 anges följande:

…

…

…

…

…

…

4

Kapitel I förordning nr 1169/2011, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, innehåller bland annat artiklarna 1 och 2.

5

Artikel 1 i förordningen, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskriver följande i punkt 1:

”Denna förordning ger en grund för säkerställande av en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, med beaktande av att konsumenterna uppfattar information olika och har olika behov av information, samtidigt som den säkerställer att den inre marknaden fungerar smidigt.”

6

I artikel 2 i denna förordning, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt 2:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…

…

…”

7

I kapitel II i förordning nr 1169/2011, som rör ”Allmänna principer för livsmedelsinformation”, återfinns artikel 3, som i sin tur har rubriken ”Allmänna mål”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Syftet med att tillhandahålla livsmedelsinformation är att uppnå en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och intressen genom att ge slutkonsumenterna möjlighet att göra informerade val och använda livsmedel på ett säkert sätt, särskilt utifrån hälsomässiga, ekonomiska, miljömässiga, sociala och etiska överväganden.”

8

Kapitel III i samma förordning har rubriken ”Allmänna krav på livsmedelsinformation och livsmedelsföretagarnas ansvar” och innehåller bland annat artiklarna 6 och 7.

9

Artikel 6, med rubriken ”Grundläggande krav”, har följande lydelse:

”Varje livsmedel som är avsett för slutkonsumenter eller storhushåll ska åtföljas av livsmedelsinformation i enlighet med denna förordning.”

10

Artikel 7 i förordningen, med rubriken ”Rättvisande information”, föreskriver följande i punkt 1:

”Livsmedelsinformation får inte vara vilseledande, i synnerhet

…”

11

Kapitel IV i förordning nr 1169/2011, med rubriken ”Obligatorisk livsmedelsinformation”, innehåller bland annat artiklarna 9 och 15.

12

I artikel 9 i denna förordning, med rubriken ”Förteckning över obligatoriska uppgifter”, anges följande i punkt 1:

”I enlighet med artiklarna 10–35 och om inget annat följer av undantagen i detta kapitel, ska följande uppgifter vara obligatoriska:

…”

13

Artikel 15 i samma förordning, med rubriken ”Språkkrav”, har följande lydelse i punkterna 1 och 2:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.3 ska obligatorisk livsmedelsinformation anges på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna i de medlemsstater där ett livsmedel saluförs.

2.   De medlemsstater där ett livsmedel saluförs får föreskriva att uppgifterna inom deras territorium ska anges på ett eller flera av unionens officiella språk.”

14

I samma kapitel IV i denna förordning återfinns avsnitt 2, med rubriken ”Detaljerade bestämmelser om obligatoriska uppgifter”. I artikel 17 i detta avsnitt, med rubriken ”Livsmedlets beteckning”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Livsmedlets beteckning ska vara dess föreskrivna beteckning. Om det inte finns någon sådan beteckning, ska livsmedlets beteckning vara dess vedertagna beteckning eller, om det inte finns någon vedertagen beteckning eller denna inte används, ska en beskrivande beteckning av livsmedlet ges.”

15

I samma avsnitt 2 i kapitel IV i förordning nr 1169/2011 återfinns artikel 18 som har rubriken ”Ingrediensförteckning”. I punkterna 1, 2 och 4 i denna artikel anges följande:

”1.   Ingrediensförteckningen ska ha en passande överskrift eller inledning som består av eller innehåller ordet ’ingredienser’. Förteckningen ska omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten.

2.   Ingredienserna ska, i förekommande fall, anges med sina specifika beteckningar i enlighet med de bestämmelser som fastställs i artikel 17 och bilaga VI.

…

4.   Tekniska bestämmelser om tillämpningen av punkterna 1 och 2 i den här artikeln fastställs i bilaga VII.”

16

Bilaga VII till förordning nr 1169/2011, med rubriken ”Angivande och benämning av ingredienser”, innehåller bland annat del E, med rubriken ”Benämning av sammansatta ingredienser”, som har följande lydelse:

17

Skälen 7 och 8 i direktiv 2000/36 har följande lydelse:

18

I artikel 3 led 1 i direktiv 2000/36 föreskrivs följande:

”Direktiv 79/112/EEG skall tillämpas på de varor som definieras i bilaga I, på följande villkor:

Dessa försäljningsnamn får emellertid också, enligt bestämmelser eller sedvänja som gäller i de medlemsstater där varan säljs till konsumenten, användas för att beteckna andra varor som inte kan förväxlas med dem som definieras i bilaga I.”

19

Artikel 4 i direktiv 2000/36 har följande lydelse:

”För de varor som definieras i bilaga I får medlemsstaterna inte anta nationella bestämmelser som inte fastställs i detta direktiv.”

20

Bilaga I till detta direktiv, med rubriken ”Varornas försäljningsnamn, definitioner och egenskaper”, innehåller del A, med rubriken ”Försäljningsnamn och definitioner”. Punkt 2 c i denna del har följande lydelse:

”Chokladpulver

En vara som består av en blandning av kakaopulver och sockerarter och som innehåller minst 32 % kakaopulver.”

21

Tesco-koncernen, som är en multinationell detaljhandelskedja med säte i Förenade kungariket, driver stormarknader i bland annat Tjeckien. Dess tjeckiska dotterbolag saluförde vissa livsmedel under varumärket Monte i sina butiker i Tjeckien. Märkningen av de aktuella varorna, det vill säga Monte mjölkchokladkräm med hasselnötter, i förpackningar på 220 g, Monte mjölkchokladkräm, i förpackningar på 100 g och Monte drink, som är en chokladmjölkdryck, i förpackningar på 200 ml, bestod delvis av en ingrediensförteckning som bland annat innehöll upplysningen ”čokoládový prášek” (chokladpulver), utan att innehålla någon närmare information om dess sammansättning.

22

Státní zemědělská a potravinářská inspekce, inspektorát v Brně (den nationella myndigheten för livsmedelskontroll, inspektionen i Brno, Tjeckien) (nedan kallad SZPI) ålade den 27 maj 2016 Tesco att dra tillbaka de aktuella varorna från sina butiker i Tjeckien och förbjöd Tesco att fortsätta att saluföra dem. Myndigheten grundade sin bedömning på att märkningen av varorna innehöll upplysningen ”čokoládový prášek” (chokladpulver) utan att innehålla någon närmare information om ingredienserna i detta, i strid mot artikel 9.1 b i förordning nr 1169/2011, jämförd med artikel 18.1 och 18.4 i samma förordning. Det följer dessutom av punkt 2 c i del A i bilaga I till direktiv 2000/36 att det på tjeckiska är orden ”čokoláda v prášku” (choklad i pulverform) som ska användas och inte orden ”čokoládový prášek” (chokladpulver).

23

Efter att Tesco begärt omprövning återkallade SZPI, genom två olika beslut av den 6 juni 2016, de åtgärder som vidtagits den 27 maj 2016. SZPI återkallade således, genom det första beslutet, förbudet mot saluföring av de aktuella produkterna och, genom det andra beslutet, tillbakadragandet av dessa produkter från samtliga butiker i Tjeckien.

24

Inom ramen för ett förfarande för skyndsam omprövning valde emellertid ústřední inspektorát Státní zemědělské a potravinářské inspekce (centralinspektionen vid den nationella myndigheten för livsmedelskontroll, Tjeckien), genom två beslut av den 2 februari 2017, att ändra SZPI:s beslut av den 6 juni 2016 genom att avslå Tescos klagomål.

25

Genom två beslut av den 21 april 2017 avslog Ministerstvo zemědělství (jordbruksministeriet) Tescos överklagande av de beslut som antagits inom ramen för förfarandet för skyndsam omprövning.

26

Tesco väckte talan mot dessa beslut vid Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno, Tjeckien) och gjorde gällande att undantaget i punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 även är tillämpligt på ”čokoládový prášek” (chokladpulver), eftersom innehållet i denna formel är identiskt med innehållet i ”čokoláda v prášku” (choklad i pulverform). Slutsatsen att endast den tjeckiska språkversionen av direktiv 2000/36 är avgörande strider enligt Tesco mot principerna för unionsrättens funktion, eftersom samtliga språkversioner av en unionsrättslig bestämmelse är lika giltiga.

27

Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno) ogillade talan i dom av den 26 februari 2019, med motiveringen att den beteckning som anges i varje språkversion av bilaga I till direktiv 2000/36 är bindande.

28

Tesco överklagade denna dom till Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien). Genom dom av den 11 juli 2019 upphävde denna domstol den överklagade domen och återförvisade målet till regiondomstolen för förnyad prövning.

29

Målet anhängiggjordes på nytt vid Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno) som påpekade att såväl direktiv 2000/36 som förordning nr 1169/2011 har som syfte att skydda konsumenterna. Det är därför viktigt att de ekonomiska aktörerna i varje medlemsstat följer den beteckning som unionslagstiftaren har föreskrivit på ett språk som lätt kan förstås i den medlemsstaten.

30

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att EU-domstolens praxis avseende lösningen av problemet med bristande överensstämmelse mellan språkversioner av en unionsbestämmelse inte är tillämplig i förevarande fall. Det finns nämligen inte någon bristande överensstämmelse mellan de olika språkversionerna av direktiv 2000/36, oaktat att det i vissa språkversioner kan finnas flera beteckningar för samma ingrediens. Det rör sig därvidlag om fristående förteckningar över obligatoriska beteckningar på respektive officiella språk, för produkter avsedda för konsumenter i den medlemsstat där det berörda officiella språket används. Domen av den 14 juni 2017, TofuTown.com (C‑422/16, EU:C:2017:458), som Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) har hänvisat till, skulle även kunna tolkas så, att det inte är möjligt att använda synonymer till eller översättningar av föreskrivna beteckningar.

31

Mot denna bakgrund beslutade Krajský soud v Brně (Regiondomstolen i Brno) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska bestämmelserna i punkt 2 a i del E i bilaga VII till [förordning nr 1169/2011] tolkas så, att en sammansatt ingrediens som anges i punkt 2 c i del A i bilaga I till [direktiv 2000/36], i fråga om ett livsmedel avsett för konsumenter i Tjeckien, endast får anges i ingrediensförteckningen utan en beskrivning av dess sammansättning om namnet på denna sammansatta ingrediens exakt överensstämmer med den tjeckiska språkversionen av bilaga I till [direktiv 2000/36]?”

32

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 ska tolkas så, att en ekonomisk aktör i samband med märkningen av en produkt som saluförs i en medlemsstat är befriad från skyldigheten att förteckna samtliga ingredienser i en sammansatt ingrediens, i den mening som avses i artikel 2.2 h i denna förordning, endast om denna sammansatta ingrediens, för vilken ett försäljningsnamn enligt del A i bilaga I till direktiv 2000/36 får användas, återfinns i ingrediensförteckningen under detta försäljningsnamn i språkversionen för den berörda medlemsstaten.

33

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har denna fråga ställts inom ramen för en tvist som uppkommit i samband med Tescos saluföring av vissa livsmedel i Tjeckien. Denna tvist har sin bakgrund i att beteckningen för det chokladpulver som ingår i tillverkningen av dessa livsmedel – i förteckningen över ingredienser för detta livsmedel – inte är den beteckning som gäller för en sådan sammansatt ingrediens enligt den tjeckiska språkversionen av bilaga I till direktiv 2000/36, det vill säga ”čokoláda v prášku” (choklad i pulverform). Tesco ersatte sistnämnda beteckning med sin egen tjeckiska översättning av andra språkversioner av denna bilaga, såsom den tyska versionen (”Schokoladenpulver”) eller den polska versionen (som innehåller uttrycken ”proszek czekoladowy” och ”czekolada w proszku”). Dessa översättningar ledde till att begreppet ”čokoládový prášek” (chokladpulver) användes för att beskriva denna sammansatta ingrediens.

34

För det första erinrar domstolen om att direktiv 2000/36 innebär en fullständig harmonisering av försäljningsnamnen på kakao- och chokladvaror avsedda som livsmedel i syfte att säkerställa den inre marknadens enhetlighet. De försäljningsnamn som avses i bilaga I till direktiv 2000/36 är enligt artikel 3 led 1 däri såväl bindande som reserverade för de varor som avses i nämnda bilaga. Eftersom artikel 4 i direktiv 2000/36 dessutom förbjuder medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser som inte föreskrivs i detta direktiv med avseende på de produkter som anges i bilaga I till direktivet, ska direktivet anses ha skapat ett bindande och uttömmande system med försäljningsnamn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, kommissionen/Italien, C‑47/09, EU:C:2010:714, punkterna 29 och 36).

35

Vidare framgår det av punkt 2 c i del A i bilaga I till direktiv 2000/36, jämförd med artikel 3 led 1 och skäl 7 i samma direktiv, att en vara som består av en blandning av kakaopulver och sockerarter och som innehåller minst 32 procent kakaopulver, vid tillämpningen av detta direktiv, ska betecknas som ”chokladpulver”.

36

Härav följer att om den i det nationella målet aktuella sammansatta ingrediensen uppfyller kriterierna för att betecknas som ”chokladpulver”, i den mening som avses i punkt 2 c i del A i bilaga I till direktiv 2000/36, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, så ska denna sammansatta ingrediens i handeln betecknas som ”chokladpulver”.

37

Denna slutsats stöds av den omständigheten att beteckningen ”chokladpulver” i punkt 2 c i del A i bilaga I till direktiv 2000/36 utgör en ”föreskriven beteckning” i den mening som avses i artikel 2.2 n i förordning nr 1169/2011, enligt de unionsbestämmelser som är tillämpliga på detta livsmedel. En sådan beteckning ska användas inom hela unionen i enlighet med artiklarna 17 och 18 i denna förordning. Enligt artikel 15.1 i samma förordning ska beteckningen dessutom anges på livsmedlet, och detta på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna i de medlemsstater där livsmedlet saluförs.

38

För det andra påpekar domstolen att det i artikel 9.1 b och artikel 18.1 i förordning nr 1169/2011 föreskrivs att den ingrediensförteckning som ska anges på livsmedel ska omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten.

39

Enligt punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 kan ingrediensförteckningen för en sammansatt ingrediens utelämnas om den sammansatta ingrediensens sammansättning är fastställd i gällande unionslagstiftning, förutsatt att den sammansatta ingrediensen utgör mindre än 2 procent av den färdiga varan.

40

Det framgår av punkterna 36 och 37 i denna dom att ett sådant utelämnande av ingredienser som ingår i en sammansatt ingrediens, såsom den ingrediens som är aktuell i det nationella målet, endast är tillåten om denna sammansatta ingrediens återfinns i den beteckning som används som sådan i unionslagstiftningen, och detta på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna i den medlemsstat där livsmedlet saluförs. Den sammansatta ingrediens som anges på märkningen av livsmedel som saluförs i Tjeckien måste således, i förevarande fall, anges under den beteckning som används på tjeckiska, för att denna ingrediens ska omfattas av det undantag som föreskrivs i punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011.

41

För det tredje ska domstolen pröva huruvida undantaget i punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 även kan tillämpas i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där den ekonomiska aktören inte har använt den beteckning på den sammansatta ingrediensen som används i den tjeckiska språkversionen av bilaga I till direktiv 2000/36, utan ersatt denna med sin egen tjeckiska översättning av beteckningen på den sammansatta ingrediensen, såsom den anges i andra språkversioner av bilaga I till direktiv.

42

Det ska i detta hänseende för det första påpekas att punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 ska tolkas restriktivt, eftersom den inför ett undantag från regeln att samtliga ingredienser i en livsmedelsprodukt ska anges i ingrediensförteckningen.

43

För det andra ska det understrykas att förordning nr 1169/2011, såsom framgår av artiklarna 1.1 och 3.1 däri, jämförda med skälen 1, 3 och 4 i förordningen, bland annat syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, med beaktande av att konsumenterna uppfattar information olika (dom av den 1 oktober 2020, Groupe Lactalis, C‑485/18, EU:C:2020:763, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

44

I detta syfte föreskrivs i artikel 3.1 i förordning nr 1169/2011, jämförd med skälen 3 och 4 i samma förordning, att informationen till konsumenterna ska ge dessa möjlighet att göra informerade val (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2019, Organisation juive européenne och Vignoble Psagot, C‑363/18, EU:C:2019:954, punkt 53).

45

Det framgår närmare bestämt av skäl 17 i förordning nr 1169/2011 att skyldigheten att lämna information om sammansättningen av livsmedel följer av nödvändigheten av att ”ge konsumenterna möjlighet att identifiera ett livsmedel och använda det på lämpligt sätt samt att göra val som passar deras individuella kostbehov”.

46

För att ett sådant syfte ska kunna uppnås måste uppgifter om livsmedel vara korrekta, neutrala och objektiva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2016, Breitsamer und Ulrich, C‑113/15, EU:C:2016:718, punkt 69, och dom av den 1 oktober 2020, Groupe Lactalis, C‑485/18, EU:C:2020:763, punkt 44). På samma sätt får informationen inte vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen, i synnerhet om vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess slag, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprung eller härkomst eller framställnings- eller produktionsmetod (se dom av den 4 juni 2015, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände, C‑195/14, EU:C:2015:361, punkt 31).

47

Ett sådant syfte skulle emellertid allvarligt äventyras om de ekonomiska aktörerna, i den mån de är skyldiga att använda försäljningsnamnet för en sammansatt ingrediens på det sätt som föreskrivs i unionslagstiftningen, kunde underlåta att använda den beteckning för denna ingrediens som anges i den relevanta språkversionen av denna bestämmelse, och i stället fritt översätta den beteckning som används för denna ingrediens i andra språkversioner av samma bestämmelse.

48

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 63 och 71 i sitt förslag till avgörande är det utifrån sådana fria översättningar omöjligt för konsumenterna att med säkerhet få kännedom om sammansättningen av en sådan ingrediens genom att enbart läsa namnet på denna ingrediens i ingrediensförteckningen på den livsmedelsprodukt i vilken den ingår.

49

I förevarande fall ska det särskilt understrykas att endast begreppet ”čokoláda v prášku” (choklad i pulverform) ges en exakt definition i punkt 2 c i del A i bilaga I till direktiv 2000/36 och att en sådan unionsrättslig definition saknas för begreppet ”čokoládový prášek” (chokladpulver).

50

Den omständigheten, såsom Tesco har understrukit i sitt skriftliga svar på domstolens frågor, att den i det nationella målet aktuella ingrediensen består av kakaopulver och socker och att den innehåller minst 32 procent kakaopulver, och att den följaktligen till fullo uppfyller kraven i bilaga I till direktiv 2000/36 för att kunna kvalificeras som ”chokladpulver”, ändrar inte det faktum att det i förevarande fall endast är den beteckning av denna ingrediens som anges i den tjeckiska språkversionen av bilaga I till direktiv 2000/36 som kan uppfylla kraven på att ge konsumenterna lämplig information.

51

Att tillåta ekonomiska aktörer att ange en sammansatt ingrediens, för vilken ett försäljningsnamn får användas i enlighet med direktiv 2000/36, genom att fritt översätta ett sådant namn, utifrån andra språkversioner av detta direktiv, skulle dessutom inverka menligt på den fullständiga harmonisering av försäljningsnamn som har skett genom nämnda direktiv, såsom har beskrivits i punkt 34 i denna dom. I så fall skulle nämligen förteckningen över ingredienserna i en livsmedelsprodukt kunna innehålla en sammansatt ingrediens som anges i bilaga I till direktiv 2000/36 men som i denna ingrediensförteckning ges en beteckning som inte förekommer i någon av språkversionerna av denna bilaga och som följaktligen avviker från den föreskrivna beteckningen i detta direktiv.

52

Det ska även tilläggas att beaktandet av principen om likvärdighet mellan de olika språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte får leda till att en ekonomisk aktör kan välja att inte följa någon språkversion alls. Konstaterandet i punkt 47 i förevarande dom påverkar inte heller principen om att ingen bestämd språkversion ska ges företräde, för det fall att språkversionerna av en unionsbestämmelse skiljer sig åt. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande föreligger inte någon skillnad mellan språkversionerna bara för att olika språkversioner använder olika beteckningar för den berörda sammansatta ingrediensen, varvid det i vissa språkversioner används en enda beteckning medan det i andra används flera beteckningar.

53

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Punkt 2 a i del E i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 ska tolkas så, att en ekonomisk aktör i samband med märkningen av en produkt som saluförs i en medlemsstat är befriad från skyldigheten att förteckna samtliga ingredienser i en sammansatt ingrediens, i den mening som avses i artikel 2.2 h i denna förordning, endast om denna sammansatta ingrediens, för vilken ett försäljningsnamn enligt del A i bilaga I till direktiv 2000/36 får användas, återfinns i ingrediensförteckningen under detta försäljningsnamn i språkversionen för den berörda medlemsstaten.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Punkt 2 a i del E i bilaga VII till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 ska tolkas så, att en ekonomisk aktör i samband med märkningen av en produkt som saluförs i en medlemsstat är befriad från skyldigheten att förteckna samtliga ingredienser i en sammansatt ingrediens, i den mening som avses i artikel 2.2 h i denna förordning, endast om denna sammansatta ingrediens, för vilken ett försäljningsnamn enligt del A i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/36/EG av den 23 juni 2000 om kakao- och chokladvaror avsedda som livsmedel får användas, återfinns i ingrediensförteckningen under detta försäljningsnamn i språkversionen för den berörda medlemsstaten.