—

Martin Meat kft, genom R. Zuberecz, ügyvéd,

—

Géza Simonfay och Ulrich Salburg, genom V. Nagy, ügyvéd,

—

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och A.M. Pálfy, båda i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom G. Hesse, i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna och D. Lutostańska, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Enegren och A. Sipos, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av punkterna 2 och 13 i kapitel 1 i bilaga X till akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens [anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen] (EUT L 236, 2003, s. 33) (nedan kallad 2003 års anslutningsakt) och av artikel 1.3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1), lästa mot bakgrund av domen Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Martin Meat kft (nedan kallat Martin Meat) och de juridiska rådgivarna Géza Simonfay och Ulrich Salburg. Målet avser Martin Meats rätt till skadestånd på grund av de böter som bolaget har påförts för att ha utstationerat ungerska arbetstagare i Österrike utan att ha erhållit arbetstillstånd för dessa.

3

I artikel 24 i 2003 års anslutningsakt föreskrivs följande:

”De bestämmelser som förtecknas i bilagorna V, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII, XIII och XIV till denna anslutningsakt skall tillämpas i fråga om de nya medlemsstaterna enligt de villkor som anges i bilagorna.”

4

Bilaga X till 2003 års anslutningsakt har rubriken ”Förteckning enligt artikel 24 i anslutningsakten: Ungern”. Kapitel 1 i denna bilaga, som har rubriken ”Fri rörlighet för personer”, och närmare bestämt punkterna 1, 2, 5 och 13, innehåller följande bestämmelser:

”1.   [Artiklarna 45 FEUF och 56 första stycket FEUF] skall tillämpas fullt ut när det gäller arbetstagarnas fria rörlighet och frihet att tillhandahålla tjänster som inbegriper tillfällig rörlighet för arbetstagare enligt definitionen i artikel 1 i [direktiv 96/71] mellan Ungern å ena sidan och Belgien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige och Förenade kungariket å andra sidan, endast om inte annat följer av övergångsbestämmelserna i punkterna 2–14.

2.   Med avvikelse från artiklarna 1–6 i [rådets] förordning (EEG) nr 1612/68 [av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33) och fram till utgången av tvåårsperioden efter anslutningen kommer de nuvarande medlemsstaterna att tillämpa nationella bestämmelser, eller bestämmelser som följer av bilaterala överenskommelser, som reglerar tillträdet till deras arbetsmarknader för ungerska medborgare. De nuvarande medlemsstaterna kan fortsätta tillämpa sådana bestämmelser fram till slutet av femårsperioden efter anslutningen.

…

5.   En medlemsstat som bibehåller nationella bestämmelser, eller bestämmelser som följer av bilaterala överenskommelser, i slutet av den femårsperiod som anges i punkt 2 får vid allvarliga störningar på dess arbetsmarknad eller hot om sådana störningar och efter att ha underrättat kommissionen fortsätta tillämpa dessa bestämmelser fram till slutet av sjuårsperioden efter anslutningen. I avsaknad av en sådan anmälan skall artiklarna 1–6 i förordning [nr 1612/68] tillämpas.

…

13.   För att hantera allvarliga störningar eller risk för sådana i känsliga tjänstesektorer på deras arbetsmarknader, som i vissa områden skulle kunna uppstå genom att tjänster, enligt artikel 1 i direktiv [96/71], tillhandahålls transnationellt, och så länge de genom de ovan fastställda övergångsbestämmelserna tillämpar nationella bestämmelser eller bestämmelser som följer av bilaterala överenskommelser avseende ungerska arbetstagares fria rörlighet, får Tyskland och Österrike, efter att ha underrättat kommissionen, göra avsteg från artikel [56 första stycket FEUF] i syfte att i samband med tillhandahållande av tjänster av företag som är etablerade i Ungern begränsa tillfällig rörlighet för arbetstagare vars rätt att arbeta i Tyskland och Österrike omfattas av nationella bestämmelser.

Förteckningen över tjänstesektorer som får omfattas av detta undantag är följande:

…

[växtodling, stenvarutillverkning, tillverkning av metallstommar och delar därav, byggverksamhet, inbegripet närstående branscher, säkerhetstjänst, rengöring och sotning, vård i hemmet, omsorg och sociala tjänster i öppenvård]

…”

5

Bilaga XII till 2003 års anslutningsakt har rubriken ”Förteckning enligt artikel 24 i anslutningsakten: Polen”. Den innehåller vad beträffar Republiken Polen bestämmelser som i princip är desamma som bestämmelserna för Republiken Ungern.

6

Artikel 1 i direktiv 96/71 har följande lydelse:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på företag som är etablerade i en medlemsstat och som i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, utstationerar arbetstagare enligt punkt 3, inom en medlemsstats territorium.

…

3.   Detta direktiv skall tillämpas om ett företag som anges i punkt 1 vidtar någon av följande gränsöverskridande åtgärder:

7

Enligt 3 § stycke 1 i lagen om att ställa arbetskraft till förfogande (Arbeitskräfteüberlassungsgesetz) (BGBl. 196/1988) (nedan kallad AÜG) avses med ”ställa arbetskraft till förfogande” att arbetstagare ställs till tredje mans förfogande för att utföra arbete.

8

4 § AÜG har följande lydelse:

”1)   Bedömningen av huruvida arbetstagare ska anses ställas till förfogande ska göras utifrån det verkliga ekonomiska värdet av en given situation och inte till dess yttre form.

2)   Det är även fråga om att ställa arbetstagare till förfogande när dessa utför sitt arbete i beställarens företag i enlighet med ett kontrakt om entreprenadarbete men

9

I 18 § styckena 1–11 i lagen om anställning av utlänningar (Ausländerbeschäftigungsgesetz) (BGBl. 218/1975), i den lydelse som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad AuslBG), anges i vilka fall det krävs att en utlänning innehar arbetstillstånd eller utstationeringstillstånd.

10

I 18 § stycke 12 AuslBG föreskrivs följande:

”För utlänningar som utstationeras i Österrike, av ett företag som har sitt säte i en annan medlemsstat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, för att utföra tillfälligt arbete krävs inget arbets- eller utstationeringstillstånd, om dessa

11

Artikel 32a stycke 6 AuslBG är en övergångsbestämmelse som rör de medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004. Där anges följande:

”18 § styckena 1–11 är tillämplig på anställning av [unions]medborgare i den mening som avses i stycke 1 eller av tredjelandsmedborgare, vilka har utstationerats i Österrike av en arbetsgivare som har sitt säte i Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Polen, Republiken Slovenien eller Republiken Slovakien, för ett tillfälligt tillhandahållande av tjänster inom en av de tjänstesektorer för vilka friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel [56 FEUF] kan begränsas med tillämpning av punkt 13 i det kapitel som avser den fria rörligheten för personer i anslutningsfördraget (förteckning i bilagorna V och VI, VIII–X samt XII–XIV, vilken avses i artikel 24 i anslutningsakten).”

12

Alpenrind GmbH (nedan kallat Alpenrind) är ett bolag som har upprättats i enlighet med österrikisk rätt och som är specialiserat på styckning av kött och saluföring av behandlat kött. År 2007 ingick Alpenrind ett avtal med ett bolag i Ungern, Martin Meat. Enligt avtalet skulle Martin Meat behandla 25 halva slaktkroppar av nötkreatur per vecka och förpacka köttet för saluföring.

13

Behandlings- och förpackningsverksamheten ägde rum i Alpenrinds slakteri i Salzburg (Österrike). De lokaler och maskiner som användes för verksamheten hyrdes av Martin Meat mot en fast hyra som erlades till Alpenrind. Det sistnämnda bolaget åtog sig att stå för driftskostnaderna för lokalerna. Den utrustning som användes i verksamheten – exempelvis knivar, sågar och skyddskläder – tillhörde Martin Meat.

14

Arbetet utfördes av Martin Meats ungerska arbetstagare. Alpenrinds gruppchef gav instruktioner till Martin Meats gruppchef om de slaktkroppar som skulle behandlas och på vilket sätt det skulle ske. Därefter organiserade Martin Meats gruppchef arbetet för sina arbetstagare och gav dem instruktioner. Alpenrind genomförde kvalitetskontroller av det utförda arbetet.

15

Ersättningen för de tjänster som tillhandahölls av Martin Meat baserades på den behandlade köttvolymen. Ersättningen sänktes om köttet inte höll tillräckligt god kvalitet.

16

Efter det att Martin Meat hade ansökt om en bekräftelse av utstationeringen hos österrikiska myndigheter underrättades Martin Meat av myndigheterna om att dessa ansåg att företagets avtalsförhållande med Alpenrind inte utgjorde en sådan utstationering av arbetskraft som är underordnad ett tillhandahållande av tjänster – och för vilken ingen bekräftelse av utstationering enligt 18 § stycke 12 AuslBG erfordras – utan att avtalsförhållandet innebar att arbetskraft ställdes till förfogande i den mening som avses i 4 § AÜG, vilket kräver arbetstillstånd enligt övergångsbestämmelserna i 2003 års anslutningsakt om tillträde till arbetsmarknaden (såsom dessa har införlivats med nationell rätt genom 32a § stycke 6 AuslBG).

17

Till följd av detta påfördes Alpenrind böter på över 700000 euro. Enligt avtalet mellan Alpenrind och Martin Meat åvilade betalningsansvaret för böterna Martin Meat.

18

Martin Meat beslutade att väcka talan om skadestånd mot sina juridiska rådgivare Géza Simonfay och Ulrich Salburg vid den hänskjutande domstolen. Dessa hade före avtalets ingående informerat bolaget om att det inte krävdes något arbetstillstånd för att fullgöra avtalet, enligt vilket ungerska arbetstagare skulle användas som arbetskraft i det österrikiska slakteriet. Rådgivarna hade bedömt att den aktuella verksamheten inte ingick i de tjänstesektorer som kvalificeras som känsliga i 2003 års anslutningsakt och att det berörda avtalsförhållandet inte medförde att arbetskraft ställdes till förfogande.

19

Mot denna bakgrund beslutade Pesti központi kerületi bírόság (centrala distriktsdomstolen i Pest) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

20

Den nationella domstolen har ställt den andra frågan, vilken ska besvaras först, för att få klarhet i huruvida punkterna 2 och 13 i kapitel 1 i bilaga X till 2003 års anslutningsakt ska tolkas så, att Republiken Österrike har rätt att införa begränsningar för möjligheten att ställa arbetskraft till förfogande inom dess territorium i enlighet med punkt 2 i kapitel 1 i nämnda bilaga, även om arbetskraften inte ställs till förfogande inom en sådan känslig sektor som avses i punkt 13 i kapitel 1 i bilagan.

21

Det ska härvid erinras om att bestämmelsen i punkt 2 i kapitel 1 i bilaga X till 2003 års anslutningsakt innehåller ett undantag från den fria rörligheten för arbetstagare genom att det däri föreskrivs att artiklarna 1–6 i förordning nr 1612/68, under en övergångsperiod, inte ska tillämpas på ungerska medborgare. I denna bestämmelse föreskrivs att medlemsstaterna fram till utgången av en tvåårsperiod från och med den 1 maj 2004 kan tillämpa nationella bestämmelser, eller bestämmelser som följer av bilaterala överenskommelser, som reglerar tillträdet till deras arbetsmarknader för ungerska medborgare. I ovannämnda bestämmelse anges dessutom att medlemsstaterna får fortsätta att tillämpa sådana bestämmelser fram till slutet av en femårsperiod efter Republiken Ungerns anslutning till unionen.

22

Vad gäller punkt 13 i kapitel 1 i bilaga X till anslutningsakten innehåller denna ett undantag från friheten att tillhandahålla tjänster när denna frihet medför tillfällig rörlighet för arbetstagare. Den är enbart tillämplig på Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Österrike, och den är resultatet av de förhandlingar som dessa medlemsstater inledde i syfte att införa övergångsbestämmelser för tillhandahållandet av samtliga de tjänster som avses i artikel 1.3 i direktiv 96/71 (se, analogt, dom Vicoplus m.fl., C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 40). Nämnda punkt innehåller en uppräkning av de känsliga sektorer för vilka dessa båda medlemsstater har rätt att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster som medför tillfällig rörlighet för arbetstagare. Att ställa arbetskraft till förfogande i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71 utgör en sådan tjänst.

23

I domen Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 32), som handlade om åtgärder som Konungariket Nederländerna hade vidtagit med avseende på polska arbetstagare, fann domstolen att lagstiftning i en medlemsstat som innebär att det krävs arbetstillstånd för att få ställa utländsk arbetskraft till förfogande ska anses utgöra en bestämmelse som reglerar tillträdet till arbetsmarknaden i denna medlemsstat för polska medborgare, i den mening som avses i punkt 2 i kapitel 2 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt. Denna bestämmelse beträffande Republiken Polen är i princip identisk med bestämmelsen i punkt 2 i kapitel 1 i bilaga X till anslutningsakten, vilken är tillämplig i det aktuella målet.

24

Av detta konstaterande följde att rätten att begränsa möjligheten att ställa arbetstagare till förfogande i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71 inte var förbehållen Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Österrike, vilka hade förhandlat fram ett särskilt undantag i detta avseende, utan även omfattade övriga stater som redan var medlemmar i unionen vid Republiken Polens anslutning (se, för ett liknande resonemang, dom Vicoplus m.fl., C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 40).

25

Eftersom punkterna 2 och 13 i kapitel 2 i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt i princip är identiska med punkterna 2 och 13 i kapitel 1 i bilaga X till anslutningsakten, är de resonemang som gäller Republiken Polen i domen Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64) analogt tillämpliga på Republiken Ungern.

26

Härav följer att de medlemsstater som redan var medlemmar i unionen vid Republiken Ungerns anslutning har rätt att – med stöd av punkt 2 i kapitel 1 i bilaga X till 2003 års anslutningsakt – begränsa möjligheten att ställa arbetskraft till förfogande i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71.

27

Den omständigheten att Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Österrike har förhandlat fram ett särskilt undantag (som anges i punkt 13 i kapitel 1 i bilaga X till anslutningsakten) beträffade vissa känsliga sektorer för vilka dessa båda medlemsstater har rätt att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster som medför rörlighet för arbetstagare, kan dock inte frånta dem den rätt de har att begränsa möjligheten att ställa arbetskraft till förfogande enligt punkt 2 i kapitel 1 i bilaga X till anslutningsakten, en rätt som – till skillnad från punkt 13 i kapitel 1 i bilaga X till samma akt – inte är begränsad till vissa känsliga sektorer.

28

Denna slutsats är förenlig med vad som var syftet med punkt 2 i kapitel 1 i nämnda bilaga X, nämligen att i samband med nya medlemsstaters anslutning till unionen undvika att störningar skulle uppstå på arbetsmarknaderna i de gamla medlemsstaterna till följd av att ett stort antal arbetstagare som var medborgare i dessa nya medlemsstater omedelbart anlände (se, analogt, dom Vicoplus m.fl., C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 34).

29

Dessutom finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i förslaget till avgörande, att det undantag som förhandlades fram av Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Österrike, vilka var bland de första medlemsstaterna som förespråkade övergångsbestämmelser för att skydda arbetsmarknaderna mot den förväntade tillströmningen av arbetstagare från de nya medlemsstaterna efter de nya medlemsstaternas anslutning till unionen, inte kan medföra att dessa både länder har ett mindre handlingsutrymme än de medlemsstater som inte förhandlade fram något sådant undantag för att styra tillströmningen av ungerska arbetstagare mot det egna territoriet.

30

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Punkterna 2 och 13 i kapitel 1 i bilaga X till 2003 års anslutningsakt ska tolkas så, att Republiken Österrike har rätt att införa begränsningar för möjligheten att ställa arbetskraft till förfogande inom dess territorium i enlighet med punkt 2 i kapitel 1 i nämnda bilaga, även om arbetskraften inte ställs till förfogande inom en sådan känslig sektor som avses i punkt 13 i kapitel 1 i bilagan.

31

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att dess uppgift när den har mottagit en begäran om förhandsavgörande består i att ge den nationella domstolen vägledning i fråga om innebörden av de unionsrättsliga bestämmelserna så att den nationella domstolen kan tillämpa dessa bestämmelser på de faktiska omständigheter som föreligger i det nationella målet på ett korrekt sätt, och det är inte EU-domstolens uppgift att själv tillämpa dem på dessa omständigheter, i synnerhet som den inte nödvändigtvis förfogar över alla uppgifter som är oundgängliga i detta avseende (dom Omni Metal Service, C‑259/05, EU:C:2007:363, punkt 15).

32

Mot denna bakgrund ska den första frågan förstås så, att den nationella domstolen har ställt den för att få klarhet i vad som ska betraktas som relevanta omständigheter att beakta vid fastställandet av huruvida ett avtalsförhållande som det i det nationella målet ska anses innebära att arbetskraft ställs till förfogande i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71.

33

Det framgår av domen Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 51) att arbetskraft ställs till förfogande i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71 när tre villkor är uppfyllda. För det första ska det röra sig om en tjänst som utförs mot ersättning, för vilken arbetstagaren förblir anställd i det tillhandahållande företaget utan att det ingås något anställningsavtal med användarföretaget. För det andra kännetecknas detta ”ställande till förfogande” av att arbetstagarens förflyttning till värdmedlemsstaten utgör själva föremålet för företagets tillhandahållande av tjänster. För det tredje ska en arbetstagare för att anses ha ställts till förfogande utföra sina arbetsuppgifter under användarföretagets kontroll och ledning.

34

För det första finner domstolen, vad gäller det andra av dessa villkor – vilket förutsätter en bedömning av själva föremålet för företagets tillhandahållande av tjänster – att man ska beakta samtliga omständigheter som kan visa att arbetstagarens förflyttning till värdmedlemsstaten utgör eller inte utgör föremålet för tillhandahållandet av tjänster.

35

Domstolen erinrar om att en tjänsteleverantör i princip är skyldig att tillhandahålla en tjänst som överensstämmer med vad som har avtalats, vilket betyder att det är tjänsteleverantören som får ta konsekvenserna av att den tjänst som tillhandahållits inte är avtalsenlig. Bedömningen av huruvida arbetstagarens utstationering till värdmedlemsstaten utgör själva föremålet för ett företags tillhandahållande av tjänster ska således göras med beaktande av samtliga omständigheter som kan visa att det inte är tjänsteleverantören som får ta konsekvenserna av ett icke avtalsenligt utförande av den tjänst som anges i avtalet.

36

Om det följer av avtalsförpliktelserna att tjänsteleverantören är skyldig att se till att den tjänst som anges i avtalet utförs på ett korrekt sätt, är det således i princip mindre sannolikt att det är fråga om att ställa arbetskraft till förfogande än om tjänsteleverantören inte behöver ta konsekvenserna av ett icke avtalsenligt utförande av tjänsten.

37

I det aktuella fallet ankommer det på den nationella domstolen att undersöka hur långtgående avtalsparternas respektive skyldigheter är, för att utröna vilken part som får ta konsekvenserna av ett icke avtalsenligt utförande av tjänsten. Det faktum att ersättningen till tjänsteleverantören varierar beroende på såväl den behandlade köttvolymen som köttets kvalitet, förefaller indikera att tjänsteleverantören är skyldig att utföra tjänsten på ett korrekt sätt.

38

Att tjänsteleverantören själv får avgöra hur många arbetstagare som behöver skickas till värdmedlemsstaten, vilket tycks vara fallet i det nationella målet (enligt vad svarandena i det nationella målet uppgav vid förhandlingen), kan vara en indikation på att föremålet för tillhandahållandet av tjänster inte utgörs av arbetstagarnas förflyttning till värdmedlemsstaten, utan att förflyttningen är underordnad utförandet av den tjänst som anges i det aktuella avtalet och att det således rör sig om utstationering av arbetstagare i den mening som avses i artikel 1.3 a i direktiv 96/71.

39

Däremot finner domstolen, vad gäller det nationella målet, att varken den omständigheten att tjänsteleverantören endast har en enda kund i värdmedlemsstaten eller det faktum att tjänsteleverantören hyr såväl de lokaler där tjänsterna utförs som maskinerna, ger någon information som är användbar för besvarandet av frågan huruvida arbetstagarnas förflyttning till värdmedlemsstaten utgör det verkliga föremålet för företagets tillhandahållande av tjänster.

40

För det andra gör domstolen följande bedömning vad beträffar det tredje av de kriterier som domstolen urskilde i domen Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 51). I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i förslaget till avgörande finner domstolen att en åtskillnad måste göras mellan, å ena sidan, den kontroll och den ledning som utövas mot själva arbetstagarna och, å andra sidan, den kontroll som en kund gör av att ett tjänsteavtal har fullgjorts på ett vederbörligt sätt. Det är nämligen brukligt att en kund, vid ett tillhandahållande av tjänster, kontrollerar att den utförda tjänsten är avtalsenlig. Dessutom är det vid ett tillhandahållande av tjänster möjligt att en kund ger vissa allmänna instruktioner till de av tjänsteleverantören anställda arbetstagarna utan att det innebär att en behörighet att leda eller kontrollera utövas över dessa arbetstagare i den mening som avses i det tredje villkoret i domen Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 51), under förutsättning att tjänsteleverantören ger dem de exakta och individuella instruktioner som vederbörande anser vara nödvändiga för utförandet av de aktuella tjänsterna.

41

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. När det föreligger ett sådant avtalsförhållande som det i det nationella målet, ska fastställandet av huruvida detta avtalsförhållande ska anses innebära att arbetskraft ställs till förfogande i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71 ske med beaktande av samtliga omständigheter som indikerar huruvida arbetstagarens förflyttning till värdmedlemsstaten utgör själva föremålet för det tillhandahållande av tjänster som avtalsförhållandet avser. I princip utgör bland annat det faktum att tjänsteleverantören får ta konsekvenserna av icke avtalsenligt utförande av den i avtalet angivna tjänsten, samt den omständigheten att tjänsteleverantören själv får avgöra hur många arbetstagare som behöver skickas till värdmedlemsstaten, indikationer på att en sådan förflyttning inte utgör själva föremålet för det aktuella tillhandahållandet av tjänster. Däremot kan den omständigheten att det företag till vilket tillhandahållandet sker, kontrollerar att tjänsten utförts på ett avtalsenligt sätt, eller att det kan ge allmänna instruktioner till de arbetstagare som är anställda av tjänsteleverantören, inte i sig föranleda slutsatsen att det är fråga om att ställa arbetskraft till förfogande.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: