Bryssel den 16.3.2005

KOM(2005) 89 slutlig

2005/0019 (CNS)

Förslag till

RÅDETS DIREKTIV

om ändring av direktiv 77/388/EEG när det gäller vissa åtgärder för att förenkla uppbörden av mervärdesskatt och för att förhindra skattefusk eller skatteundandragande samt om upphävande av vissa beslut om tillstånd till avvikelser

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

Bakgrund

Enligt artikel 27 i det sjätte mervärdesskattedirektivet får rådet enhälligt på kommissionens förslag bemyndiga varje medlemsstat att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i direktivet, för att förenkla uppbörden av skatt eller för att förhindra vissa slag av skatteflykt eller skatteundandragande.

För närvarande är över 140 tillstånd till avvikelser i kraft i medlemsstaterna. Deras antal kommer att öka inom den närmaste framtiden, eftersom de medlemsstater som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 nu lämnar in ansökningar om avvikelser. Dessutom kommer dessa länder inom en relativt nära framtid med största sannolikhet att upptäcka andra särskilda åtgärder i sin lagstiftning för vilka det behövs en gemenskapsrättslig grund.

I sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 7 juni 2000 om en strategi för förbättring av mervärdesskattesystemets funktion inom ramen för den inre marknaden[1] förband sig kommissionen att företa en viss rationalisering när det gäller det stora antal avvikelser som nu är i kraft. Detta åtagande upprepades i kommissionens meddelande av den 20 oktober 2003 om resultatuppföljning och uppdatering av prioriteringarna i strategin på mervärdesskatteområdet[2]. I det meddelandet angavs att ett led i denna rationalisering skulle vara att utsträcka möjligheten att tillämpa vissa enskilda avvikelser till samtliga medlemsstater genom en ändring av det sjätte mervärdesskattedirektivet[3]. Det skulle gälla de avvikelser som redan visat sig vara verkningsfulla och som avser problem som är gemensamma för flera medlemsstater.

Det stora antalet avvikelser och likheten mellan de problem som åtgärdas genom dem visar att skatteundandragande och skattefusk under senare år har blivit ett mycket påtagligt problem på mervärdesskatteområdet. Såväl de nationella myndigheterna i medlemsstaterna som branschorganisationer har påtalat att mervärdesskattefusket inom vissa sektorer har blivit så utbrett att det lett till en konkurrensnackdel för laglydiga företag. Att uppbära mervärdesskatt utan att betala den vidare till staten leder inte bara till inkomstförluster för staten, utan också till att oärliga företag kan erbjuda varor eller tjänster till lägre priser än sina laglydiga konkurrenter.

Dessutom stöter medlemsstaterna allt oftare på artificiella konstruktioner – ofta i form av en serie transaktioner – som skapats med det enda syftet att uppnå en fördel i mervärdesskattehänseende, antingen genom att sänka den skatt som slutligen betalas eller genom att höja den skatt som återbetalas. Det är oftast uppenbart att sådana transaktionskedjor är artificiella, men det är ändå svårt att ur juridisk synvinkel angripa dem på ett effektivt och snabbt sätt, i synnerhet eftersom motåtgärder och domstolsförfaranden oundvikligen är tidskrävande. Medlemsstaternas erfarenheter fram till nu visar att olika system för att undandra mervärdesskatt utarbetas av specialister och att de system som blir framgångsrika senare marknadsförs som en företagsprodukt. Man kan därför ifrågasätta om det lönar sig att fortsätta att åtgärda sådana problem genom punktinsatser, när allt tyder på att det rör sig om fenomen som är gemensamma för flera medlemsstater.

När medlemsstaterna vill ändra sin nationella mervärdesskattelagstiftning för att kunna bekämpa dessa system för skatteundandragande infinner sig frågan om huruvida de planerade åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten i allmänhet och det sjätte mervärdesskattedirektivet i synnerhet. I synnerhet när det gäller skatteundandragande utarbetas mekanismerna för att på artificiell väg sänka den mervärdesskatt som betalas på grundval av en ingående analys av den exakta lydelsen av de nationella mervärdesskattebestämmelserna och det sjätte mervärdesskattedirektivet. Principerna i det gemensamma mervärdesskattesystem som upprättas genom det sjätte mervärdesskattedirektivet verkar ha utarbetats först och främst med tanke på ”äkta” transaktioner. Direktivet innehåller mycket få – om ens några – bestämmelser att ta till i fall då en beskattningsbar person försöker kringgå dessa principer. Ovannämnda artikel 27 utgör den enda rättsliga grunden för rådet att, på grundval av en ansökan från en enskild medlemsstat, bevilja tillstånd till tillämpning av särskilda åtgärder som avviker från de sedvanliga bestämmelserna. Detta är dock ett tungrott förfarande.

Kommissionen anser därför att enskilda kända system skulle kunna angripas effektivare genom att direktivet ändras i syfte att tillhandahålla ett varaktigt och hållbart alternativ till standardförfarandet i de fall då det kan bevisas att det är fråga om verksamhet som syftar till skatteundandragande eller skattefusk.

Förslaget

Syftet med detta förslag är att ändra det sjätte mervärdesskattedirektivet så att medlemsstaterna ges möjlighet att snabbt anta rättsligt hållbara åtgärder i syfte att bekämpa skatteundandragande och skattefusk inom vissa fastställda sektorer. Detta skulle gagna inte bara medlemsstaternas statskassor utan också de företag som drabbas av orättvis konkurrens till följd av att de inte vill bli indragna i utarbetandet av system för skatteundandragande. Förutom åtgärder för att bekämpa skatteundandragande och skattefusk innehåller förslaget också åtgärder för att förenkla tillämpningen i vissa situationer då de personer som är betalningsskyldiga för mervärdesskatt befinner sig i ekonomiska svårigheter. Rationaliseringen kommer emellertid inte att påverka vare sig särskilda åtgärder för att åtgärda specifika situationer i en enskild medlemsstat eller medlemsstaternas möjlighet att fortsätta att ansöka om avvikelser med stöd av artikel 27 i det sjätte direktivet när så är befogat.

Förslaget innehåller således ändringar inom vissa sektorer där det bevisligen förekommer svårigheter i samband med tillämpningen av det sjätte direktivet och ett uppenbart behov av att mera allmänt ge medlemsstaterna ett visst begränsat spelrum. Liksom de avvikelser som de härrör från utgör dessa åtgärder ett alternativ till de sedvanliga bestämmelserna och ställs till medlemsstaternas förfogande endast för att hjälpa dem att bekämpa skatteundandragande och skattefusk eller för att förenkla tillämpningen av mervärdeskattesystemet. Kommissionen anser också att det på vissa områden, t.ex. när det gäller beskattning av avfall och skrot, är mera ändamålsenligt att ha en bestående ändring av det sjätte direktivet att falla tillbaka på än att i alltför stor utsträckning förlita sig på tidsbegränsade avvikelser. De föreslagna ändringarna innebär i själva verket i stor utsträckning endast en kodifiering av de åtgärder som under alla omständigheter redan finns att tillgå med stöd av artikel 27, och de föreslagna alternativa reglerna omfattas av samma begränsningar. Utöver detta innehåller förslaget emellertid också en utvidgning, på två områden, av en åtgärd som redan finns i direktivet (och inte i en avvikelse) och som har visat sig vara användbar för medlemsstaterna i samband med skattekontroll.

Åtgärderna är inte obligatoriska, utan medlemsstaterna ges valmöjlighet att tillämpa den alternativa regeln (vilket är det lämpligaste när det gäller lagstiftning som avser specifika problem). En medlemsstat behöver alltså inte anta regeln om den inte behövs i den staten. Med tanke på den långa rad av omvandlingar som ett system för skatteundandragande genomgår för att kringgå olika motåtgärder ger förslaget dessutom medlemsstaterna ett visst spelrum så att de kan anpassa åtgärderna till sin egen nationella situation. En medlemsstat som väljer att tillämpa en ny regel ges alltså tillstånd att begränsa dess tillämpning så, att den inriktas på de problem i fråga om skatteundandragande eller skattefusk som förekommer i just den staten. Därigenom drabbas företagen inte av obligatorisk tillämpning av olämpliga regler. I stället bör tillämpningen för deras del vara selektiv (och inte heltäckande) och inriktas på skattefuskare, inte på företagen i allmänhet. Kommissionen anser att detta tillvägagångssätt, dvs. att fastställa gränserna för avvikelsen och tillåta en flexibel tillämpning inom dessa gränser, är det lämpligaste sättet att angripa de konstaterade problemen, som visserligen är av allmän art men kräver skräddarsydda lösningar.

Eftersom ett av målen med förslaget är att minska antalet avvikelser, i synnerhet i de fall då det finns överlappningar mellan medlemsstater, upphäver direktivet också formellt ett antal rådsbeslut. En stor del av dessa har visserligen en begränsad livslängd och skulle hur som helst löpa ut småningom, men det finns också beslut som (av olika skäl) inte är tidsbegränsade. Eftersom det ändrade direktiv 77/388/EEG kommer att utgöra rättslig grund för de åtgärder som för närvarande tillämpas med stöd av avvikelserna, finns det ingen anledning att skapa förvirring genom att upprätthålla två rättsliga grunder. Följaktligen kommer de avvikelser som införlivats med direktivet att upphöra att gälla efter en rimlig tid, så att eventuella nödvändiga ändringar i nationell lagstiftning hinner göras. Den föreslagna tidsgränsen på ett år är tillräcklig exempelvis för eventuella nya samråd med mervärdesskattekommittén som kan bli nödvändiga, och den kommer också att räcka till för att de ändringar som eventuellt krävs på nationell nivå skall kunna slutföras.

I samband med rationaliseringen har man också tagit tillfället i akt att formellt fastställa vilka avvikelser med stöd av artikel 27.5 i direktiv 77/388/EEG som inte längre tillämpas av de berörda medlemsstaterna eftersom deras giltighet har löpt ut eller de har ersatts. Eftersom dessa avvikelser inte längre är i kraft, är det inte nödvändigt att upphäva dem genom det föreslagna direktivet.

Ytterligare ett mål med rationaliseringen är att förbättra insynen. Denna process inleddes i början av 2004 med den ändring av artikel 27 som infördes genom direktiv 2004/7/EG. Därigenom avskaffades den bestämmelse enligt vilken rådet ansågs ha godkänt en avvikelse om inga invändningar rests inom två månader från underrättelsen om åtgärden. Enligt det ändrade förfarandet måste kommissionen bemöta varje ansökan om särskild behandling som lämnats in av en medlemsstat genom att för rådet antingen lägga fram ett förslag, ifall ansökan kan godtas, eller redovisa sina invändningar, ifall den inte är godtagbar.

I anslutning till detta förslag har kommissionen också strävat efter att förbättra insynen genom att på GD TAXUD:s webbplats offentliggöra en förteckning med hänvisningar till alla åtgärder som fortfarande är i kraft och som bemyndigats med stöd av artikel 27.1–4 eller anmälts enligt artikel 27.5.

Innehållet i detalj

Artikel 1.1: Gruppering; artikel 1.2: Överlåtelse av rörelser enligt fortlevnadsprincipen

Kommissionen tar tillfället i akt att i artikel 1.1 och 1.2 föreslå ändringar som visserligen inte härrör från några befintliga avvikelser, men som skärper reglerna på vissa punkter där medlemsstaterna anser att det finns risk för skatteundandragande. Både när det gäller ”gruppering” i artikel 4.4 och ”överlåtelse av rörelser enligt fortlevnadsprincipen” i artikel 5.8 i det sjätte direktivet gör förslaget det möjligt för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att se till att tillämpningen av reglerna inte kan leda till att berörda aktörer otillbörligt gynnas eller missgynnas. Medlemsstaterna har redan ett visst spelrum när det gäller att fastställa under vilka omständigheter dessa två regler kan tillämpas. Den nya regeln, som genom artikel 20.6 i det sjätte direktivet redan tillämpas på investeringsvaror, skulle hjälpa medlemsstaterna att förhindra att tillämpningen av reglerna leder till ett orättvist resultat.

Artikel 1.3 a: Definition utgår

Genom artikel 1.3 a i förslaget utgår den nuvarande definitionen av marknadsvärde i det sjätte direktivet, vilken enbart gäller inom ramen för artikel 11 A.1 d. En ändrad definition införs genom artikel 1.3 b i det föreslagna direktivet, i form av en ny punkt 8 som läggs till i artikel 11 A i det sjätte direktivet.

Artikel 1.3 b: Ny punkt 5 i artikel 11 A – Investeringsguld

Flera medlemsstater tillämpar redan med stöd av artikel 27 en särskild åtgärd för att bekämpa system för undandragande av mervärdesskatt på obeskattat investeringsguld som används som råmaterial vid tillverkning av konsumtionsvaror. Det föreslås nu att en möjlighet för alla medlemsstaterna att tillämpa denna åtgärd införs i det sjätte direktivet. Genom artikel 1.3 b i förslaget införs en frivillig regel, som härrör från de befintliga avvikelserna, i form av en ny punkt 5 som läggs till i artikel 11 A i det sjätte direktivet.

Investeringsguld, i form av tackor eller ”wafers” med en bestämd, av guldmarknaden godtagen renhet eller guldmynt som uppfyller de lagstadgade kriterierna, är undantaget från skatteplikt. När guldet säljs i en sådan form att det inte längre uppfyller kriterierna för att betraktas som investeringsguld bör mervärdesskatt uppbäras på transaktionen. Så är fallet till exempel när en guldtacka bearbetas till smycken. Det mervärdesskattebelopp som skall betalas kan sänkas genom att en kund lämnar sitt eget investeringsguld för bearbetning, eftersom transaktionen då endast består av tjänsten att bearbeta guldet. Eftersom ingen leverans av det från skatteplikt undantagna guldet ägt rum kommer mervärdesskatt inte att redovisas, trots att guldet upphört att vara investeringsguld och inte längre är undantaget från skatteplikt. Det är detta missbruk man vill komma åt genom de befintliga avvikelserna. På samma sätt ingår, i de fall då en guldsmed bearbetar investeringsguld som en kund tillhandahållit till ett smycke som också innehåller varor som guldsmeden tillhandahåller, guldets värde inte i den varuleverans som blir följden. Genom den föreslagna nya punkt 5 blir de som bearbetar från skatteplikt undantaget guld skyldiga att redovisa mervärdesskatt på guldets värde i de fall då bearbetningen leder till att det inte längre omfattas av undantaget från skatteplikt.

Artikel 1.3 b: Nya punkter 6–8 i artikel 11 A – Värdering av transaktioner

En känslig punkt när det gäller skatteundandragande är det värde som fastställs för leveranser av varor eller tillhandahållanden av tjänster, eftersom detta direkt inverkar på det skattebelopp som utkrävs. Genom artikel 1.3 b i förslaget införs, i form av en ny punkt 6 som läggs till i artikel 11 A i det sjätte direktivet, en frivillig regel som ger medlemsstaterna möjlighet att omvärdera vissa transaktioner.

Eftersom regeln för fastställande av beskattningsunderlaget i artikel 11 i det sjätte direktivet är entydig och utgör ett grundläggande inslag i beskattningen, bör varje eventuell avvikelse tydligt avgränsas. Förslaget utgår i synnerhet från principen att skattemyndigheten, när det gäller beskattningsunderlaget för en transaktion, endast bör ingripa under vissa fastställda omständigheter, och inte ens då rutinmässigt. Enligt den föreslagna nya punkten tillåts därför omvärdering endast i syfte att bekämpa skatteundandragande och skattefusk, och endast om en rad ytterligare kriterier är uppfyllda. Regeln får tillämpas endast om parterna är förbundna med varandra och om det är detta band, snarare än uppenbara kommersiella skäl, som har lett till att transaktionen utförts till ett annat värde än det gängse marknadsvärdet. Dessutom tillåts omvärdering av en transaktion endast i tre fall. För det första (vid undervärdering) om mervärdesskatt uppburits och mottagaren av leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster inte har full avdragsrätt för mervärdesskatt. För det andra (vid övervärdering) om mervärdesskatt uppburits och leverantören av varor eller tillhandahållaren av tjänster inte har full avdragsrätt för mervärdesskatt. Om mervärdesskatt inte uppburits får, för det tredje, omvärdering ske endast om en från skatteplikt undantagen transaktion undervärderats av en person som delvis är undantagen från skatteplikt. Slutligen får regeln inte tillämpas om skillnaden mellan marknadsvärdet och transaktionens värde är obetydlig, eller om det kan påvisas att transaktionen är tillgänglig mot samma ersättning för personer som inte är förbundna på det sätt som definieras.

Tillämpningsområdet för omvärderingsåtgärden är alltså begränsat. Avsikten är att den inte skall tillämpas på sedvanliga rutinmässiga transaktioner, utan endast på ett mycket begränsat antal transaktioner inom bestämda kategorier och under särskilda omständigheter. Det faktum att vissa kriterier måste uppfyllas medför att omvärdering inte heller är tillämplig på sådana transaktioner som leveranser av varor eller tillhandahållanden av tjänster till ett kampanjpris som är lägre än självkostnadspriset, försäljning av skadade varor till nedsatt pris eller slutförsäljning t.ex. av en vara som utgått eller i slutet av en säsong.

Syftet med åtgärden är att bekämpa skatteundandragande i de fall då en beskattningsbar transaktion utförs till ett lågt värde och köparen eller kunden inte har rätt att dra av hela mervärdesskatten, vilket gör att det lägre skattebeloppet i dessa fall utgör en verklig och bestående förlust av skatteinkomster. Ersättningen skall ha fastställts till den nivån enbart till följd av att det finns ett band mellan leverantören/tillhandahållaren och köparen/kunden. För att få tillämpa regeln måste medlemsstaterna definiera vilka slags band mellan parterna som avses. Definitionen måste ligga inom ramen för de kategorier som anges i förslaget.

På samma sätt är regeln när det gäller transaktioner som utförs till ett för högt värde inriktad på företag som inte har full avdragsrätt och som blåser upp värdet av sina beskattningsbara transaktioner till ett fullt beskattningsbart företag som är förbundet med dem. Mottagaren kan då få tillbaka hela den ingående mervärdesskatten, medan leverantören av varorna eller tillhandahållaren av tjänsterna genom att höja värdet kan förskjuta balansen mellan värdet av sina beskattningsbara och icke beskattningsbara transaktioner på ett sådant sätt att den avdragsgilla andelen av mervärdesskatten blir större. Ett företag kan nå samma resultat genom att sänka värdet på en från skatteplikt undantagen transaktion i syfte att minska sin från skatteplikt undantagna omsättning i förhållande till värdet av sina beskattningsbara transaktioner och på så sätt höja återbetalningsgraden.

Möjligheten till omvärdering bör enligt förslaget endast tillämpas när ändringen av värdet av en transaktion leder till en direkt förlust av skatteinkomster antingen genom ökad återbetalning eller genom minskning av den icke återbetalningsbara skatten. Det torde inte förekomma någon skatteförlust i de fall då en transaktion utförs av en fullt beskattningsbar person till en annan fullt beskattningsbar person, eftersom skatten på transaktionen utan vidare kan utkrävas och värderingen inte har någon inverkan på återbetalningen till leverantören eller tillhandahållaren. Dessa transaktioner omfattas därför inte av de nya alternativa reglerna. Detta är förenligt med det faktum att de frivilliga reglerna fortfarande utgör en sorts avvikelser från de sedvanliga reglerna, vars användning (i överensstämmelse med EG-domstolens avgöranden) strikt bör begränsas till att åtgärda ett visst problem.

Det bör noteras att regeln även gäller gemenskapsinterna förvärv samt transaktioner inom en medlemsstat, eftersom förslaget ändrar artikel 11 A i det sjätte direktivet, vilken är den bestämmelse som det i artikel 28e hänvisas till för fastställandet av beskattningsunderlaget för gemenskapsinterna transaktioner.

Förslaget gör det möjligt att omvärdera leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster på grundval av marknadsvärdet. Denna ändring införs genom en ny punkt 8 som läggs till i artikel 11 A i det sjätte direktivet och som anpassar och ersätter den definition av begreppet marknadsvärde som nu återfinns i artikel 11 A.1 d. Av de två främsta alternativen, dvs. omvärdering på grundval av marknadsvärdet eller på grundval av självkostnadspriset, anser kommissionen att marknadsvärdet är det lämpligaste. Självkostnadsalternativet skulle endast ha givit medlemsstaterna möjlighet att neutralisera den skatteförlust som det lägre värdet åsamkat dem, medan marknadsvärdesalternativet ger skattemyndigheterna möjlighet att skydda en del av skatten på mervärdet. Varken marknadsvärdet eller självkostnadspriset är nödvändigtvis lätta att beräkna för en enskild transaktion, men marknadsvärdet ger medlemsstaterna störst utrymme att uppbära något som närmar sig den skatt som annars skulle ha påförts. För att förbättra skyddet för skattebetalarna bekräftas det på nytt i förslaget att marknadsvärdet kan vara lägre än kostnaden för leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster, men det fastställs också att marknadsvärdet normalt minst bör motsvara självkostnadspriset.

Införandet av åtgärden bör, liksom de nationella lagar och andra föreskrifter som reglerar den, bli föremål för samråd med den mervärdesskattekommitté som inrättats genom artikel 29 i det sjätte direktivet. Syftet med detta är att sörja för att lagstiftningen tolkas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater som väljer att anta åtgärden. Av samrådskravet följer att de medlemsstater som för närvarande tillämpar en avvikelse som omfattas av de nya reglerna kommer att behöva anmäla sin inhemska lagstiftning på nytt så snart den gemenskapsrättsliga grunden ändrats.

Artikel 1.4 och 1.5: Ändringar av hänvisningar

Genom artikel 1.4 och 1.5 i förslaget görs konsekvensändringar av hänvisningar i artiklarna 17 och 18 i det sjätte direktivet till artikel 21 i det sjätte direktivet. Dessa ändringar beror på att en ny frivillig regel angående omvänd betalningsskyldighet läggs till i artikel 21.2 i det sjätte direktivet genom artikel 1.7 i det här direktivet.

Artikel 1.6: Investeringsvaror

I artikel 20.2 och 20.3 i det sjätte direktivet fastställs vissa regler för justering av avdrag för ingående mervärdesskatt på investeringsvaror. Enligt artikel 20.4 får medlemsstaterna definiera begreppet investeringsvaror.

Även om det förefaller rimligt att tjänster som överstiger ett visst värde och som ett företag använder under en längre tidsperiod behandlas på samma sätt som varor, framgår detta inte uttryckligen av direktivet i dess gällande lydelse. Detta har lett till att vissa medlemsstater avstått från att tillämpa artikel 20.2 och 20.3 på tjänster. Kommissionen är medveten om att detta tillvägagångssätt har skapat utrymme för skatteundandragande. Den ändring som föreslås genom artikel 1.6 syftar till att klargöra att den justering av avdrag i fråga om investeringsvaror som avses i artikel 20 i det sjätte direktivet även får tillämpas på tjänster, förutsatt att de har karaktär av investeringsvaror och behandlas som sådana.

Artikel 1.7: Mekanism för omvänd betalningsskyldighet

Genom artikel 1.7 i förslaget utvidgas möjligheten att använda en frivillig mekanism för omvänd betalningsskyldighet till att omfatta vissa fastställda leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster till beskattningsbara personer. Dessa transaktioner utförs inom sektorer av ekonomin som visat sig särskilt svårövervakade för medlemsstaterna, till exempel på grund av den berörda branschens art eller uppbyggnad. Betydande förluster av skatteintäkter uppstår ofta till följd av att beskattningsbara personer fakturerar transaktioner och sedan försvinner utan att ha redovisat den mervärdesskatt som är uppförd på fakturan, medan mottagaren av transaktionen samtidigt lagligen utövar sin avdragsrätt.

De sektorer det gäller är tjänster avseende byggnader (inbegripet bygg-, reparations-, rengörings- och rivningstjänster), tillhandahållande av personal för tjänster avseende byggnader, mark och byggnader för vilka valfriheten i fråga om beskattning har utnyttjats, samt leverans av avfall, skrot och material för återvinning och av vissa produkter som härrör från bearbetning av dessa och tillhandahållande av vissa bearbetningstjänster. Vad som ingår i begreppet ”avfall” definieras i en ny bilaga med en förteckning som täcker de befintliga avvikelserna. Vissa medlemsstater har bemyndigats att tillämpa en avvikelse som gör det möjligt att undanta leveranser av avfall från skatteplikt. Förfarandet för omvänd betalningsskyldighet har dock de fördelarna att det ger möjlighet till återbetalning av mervärdesskatt, är lätt att förvalta, har visat sig fungera väl på de områden där det redan införts samt förhindrar att dold mervärdesskatt överförs till köparen genom att den skatt som försäljaren uppbär inte återbetalas. Dessutom skulle ett nytt undantag från skatteplikt, även om det är fivilligt, rimma illa med det allmänna behovet av att minska antalet sådana undantag.

Vidare har vissa medlemsstater beviljats tillstånd till avvikelser för att förhindra skatteförluster i följande tre situationer: för det första vid försäljning av fast egendom inom ramen för ett likvidationsförfarande, när den i artikel 13 C fastställda valfriheten i fråga om beskattning har utnyttjats, för det andra vid försäljning av varor som ställts som säkerhet, och för det tredje vid leverans av varor efter det att egendomsförbehåll överlåtits till en rättsinnehavare som utövar denna rätt. I alla dessa tre typfall görs leveransen vanligen av en försäljare som befinner sig i ekonomiska svårigheter och inte kan betala sina skulder eller fullgöra sina förpliktelser gentemot skattemyndigheterna. Resultatet blir antingen att mervärdesskatten räknas som intäkter från försäljningen och innehålls av fordringsägaren för avräkning mot hans fordringar gentemot den beskattningsbara personen, eller (om mervärdesskatten faktiskt når fram till den beskattningsbara personen) att den beskattningsbara personen försvinner utan att betala in skatten till myndigheterna. Genom artikel 1.7 i förslaget blir de beskattningsbara personer som tar emot transaktionerna i dylika fall skyldiga att betala och redovisa mervärdesskatt på transaktionerna i fråga. Detta gör systemet både enklare och mera effektivt, har inga skattemässiga konsekvenser för köparen och medför lägsta möjliga fullgörandekostnader.

I andra stycket fastställs det på vilka punkter medlemsstaterna har ett visst spelrum (med förbehåll för att det samrådsförfarande som anges i första stycket tillämpas) när det gäller att begränsa tillämpningen av åtgärder samt arten av dessa åtgärder.

Artikel 1.8: Ny bilaga

I den nya bilaga till det sjätte direktivet som införs genom artikel 1.8 i förslaget fastställs vilka slag och former av avfallsmaterial som omfattas av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet.

Artikel 2: Upphävanden

I artikel 2 i förslaget föreskrivs att alla beslut som rådet fattat med stöd av artikel 27.1 och 27.4 (innan artikeln ändrades genom direktiv 2004/7/EG) och som täcks genom det föreslagna direktivet skall upphöra att gälla.

Dagen för upphävandet har fastställts till ett år efter ikraftträdandet, så att de medlemsstater som behöver införliva ändringen av rättslig grund och eventuella innehållsmässiga ändringar i sina nationella bestämmelser hinner ändra sin lagstiftning. Denna frist ger också tid för samråd med mervärdesskattekommittén i de fall då det krävs.

Bilaga I till motiveringen innehåller en förteckning över de beslut med stöd av artikel 27.1 och 27.4 som enligt kommissionens uppfattning täcks genom artikel 2 i det föreslagna direktivet. I bilaga II förtecknas de beslut som enligt kommissionens uppfattning täcks genom förslaget men inte behöver upphävas, eftersom det i dessa beslut föreskrivs att de skall upphöra att gälla vid en fastställd tidpunkt eller när alternativa regler träder i kraft, beroende på vilket som inträffar först. Kommissionen kommer att föreslå åtgärder för att säkerställa att avvikelserna i den senare kategorin får bibehållas efter det att det föreslagna direktivet trätt i kraft i de fall då samråd enligt artikel 29 krävs. Hänvisningarna i förteckningarna avser de ursprungliga besluten, inte eventuella senare beslut om förlängning.

Bilaga III till denna motivering innehåller en förteckning över avvikelser som anmälts till kommissionen med stöd av artikel 27.5 men som enligt uppgifter från medlemsstaterna inte längre tillämpas. Kommissionen anser att dessa sistnämnda avvikelser inte behöver upphävas formellt, men de har tagits med i motiveringen för att förbättra överskådligheten.

Artikel 3: Genomförande, anmälan och hänvisning

Artikel 3 i förslaget fyller två funktioner. I punkt 1 fastställs den tidsgräns inom vilken medlemsstaterna måste ändra sin nationella lagstiftning för att sätta i kraft de delar av direktivet som är obligatoriska. Uttrycket ”som är nödvändiga för att följa detta direktiv” innebär att en medlemsstat som inte väljer att utnyttja en valmöjlighet som införs genom det föreslagna direktivet inte heller behöver införa någon nationell lagstiftning på den punkten. I de fall då en befintlig valmöjlighet ändras genom det föreslagna direktivet (till exempel valmöjligheten beträffande gruppering i artikel 4.4. i det sjätte direktivet) och en medlemsstat redan utnyttjar denna valmöjlighet, måste den medlemsstaten däremot genomföra ändringen i sin lagstiftning. Om valmöjligheten för närvarande inte utnyttjas av en medlemsstat, kommer ändringen av den inte att få några effekter förrän valmöjligheten antas.

I artikel 3.1 andra stycket och artikel 3.2 fastställs det att en medlemsstat som antar lagstiftning som omfattas av direktivet skall anmäla denna till kommissionen och att bestämmelserna i fråga måste innehålla en hänvisning till direktivet eller åtföljas av en sådan när de offentliggörs.

Artikel 4: Ikraftträdande; artikel 5: Adressater

Självförklarande.

BILAGA I

Förteckning över beslut med stöd av artikel 27 som enligt kommissionens uppfattning täcks genom förslaget och därför upphävs genom direktivet

Ett icke offentliggjort rådsbeslut från 1979 om värdering av leveranser av varor eller tillhandahållanden av tjänster som görs av vissa med varandra förbundna personer, på ansökan av Tyskland

Ett rådsbeslut som anses ha fattats den 11 april 1987 om bemyndigande för Förenade kungariket att införa en särskild åtgärd som avviker från artikel 11 i direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[4]

Rådets beslut 88/498/EEG av den 19 juli 1988 om rätt för Nederländerna att tillämpa en åtgärd som innebär avsteg från artikel 21.1 a i rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsländernas lagstiftning rörande omsättningsskatter[5]

Ett rådsbeslut som anses ha fattats den 18 februari 1997 enligt förfarandet i artikel 27.4 i direktiv 77/388/EEG, i dess lydelse den 17 maj 1997, om bemyndigande för Frankrike att tillämpa en åtgärd som avviker från artiklarna 2 och 10 i direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter; detta beslut fattades efter det att medlemsstaterna underrättats om ansökan den 18 december 1996

Rådets beslut 98/23/EG av den 19 december 1997 om bemyndigande för Förenade kungariket att utsträcka tiden för tillämpning av ett undantag från artikel 28e.1 i det sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[6]

Rådets beslut 2002/439/EG av den 4 juni 2002 om tillåtelse för Tyskland att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[7]

Rådets beslut 2002/880/EG av den 5 november 2002 om bemyndigande för Republiken Österrike att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG angående harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[8]

Rådets beslut 2004/736/EG av den 21 oktober 2004 om bemyndigande för Förenade kungariket att införa en särskild åtgärd som avviker från artikel 11 i sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[9]

Rådets beslut 2004/758/EG av den 2 november 2004 om bemyndigande för Österrike att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i det sjätte direktivet 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[10]

BILAGA II

Förteckning över beslut med stöd av artikel 27 som enligt kommissionens uppfattning täcks genom förslaget men inte behöver upphävas

Rådets beslut 98/161/EG av den 16 februari 1998 om bemyndigande för Konungariket Nederländerna att införa ett särskilt undantag från artikel 2 och artikel 28a(1). 1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[11]

Rådets beslut 2000/256/EG av den 20 mars 2000 om tillstånd för Konungariket Nederländerna att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 11 i rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[12]

Rådets beslut 2000/746/EG av den 27 november 2000 om bemyndigande för Republiken Frankrike att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 11 i sjätte direktivet (77/388/EEG) beträffande det gemensamma systemet för mervärdesskatt [13]

Rådets beslut 2001/865/EG av den 6 november 2001 om tillåtelse för Konungariket Spanien att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 11 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG rörande harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[14]

Rådets beslut 2002/736/EG av den 12 juli 2002 om tillåtelse för Republiken Grekland att införa en åtgärd som avviker från artikel 2 och artikel 28a i sjätte direktivet 77/388/EEG angående harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[15]

Rådets beslut 2004/228/EG av den 26 februari 2004 om bemyndigande för Spanien att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[16]

Rådets beslut 2004/295/EG av den 22 mars 2004 om bemyndigande för Italien att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter[17]

BILAGA III

Förteckning över anmälningar med stöd av artikel 27.5 som av de berörda medlemsstaterna uppgivits vara överflödiga och därför av kommissionen betraktas som upphävda

1) Anmälningar som gjorts av Frankrike beträffande

– artiklarna 2 och 21: beskattning av köp från icke beskattningsbara personer

– artikel 11: schablonberäkning av det maximala beskattningsunderlaget för import och leverans av hästar med ett högt värde

– artikel 11: beskattning av totalbeloppet av transaktioner utförda av personer som deltar i icke-beskattningsbara personers leveranser av varor

2) Anmälningar som gjorts av Tyskland beträffande

– artikel 10: suspendering av skatteuppbörden för vissa leveranser efter import

– artikel 17: schablonavdrag för mervärdesskatt på reseutgifter

3) Anmälningar som gjorts av Luxemburg beträffande

– artikel 9: behandlingen av transporttransaktioner

– artikel 11 C: omräkning av värden till luxemburgska franc på grundval av den genomsnittliga månadskursen

– artikel 13 A: undantagande från skatteplikt för aktiviteter som organ utan vinstsyfte mot en avgift utför till förmån för sina medlemmar

– artikel 21: utseende av ett skatteombud till betalningsskyldig för mervärdesskatt på försäljning som görs av leverantörer av varor eller tillhandahållare av tjänster som inte är etablerade i Luxemburg

4) Anmälningar gjorda av Förenade Kungariket beträffande

– artiklarna 6, 11 och 13: särskilda regler när det gäller beskattningsunderlaget för långvariga hotellvistelser

– artikel 11: behandlingen av mellanhänder som anlitas vid försäljning av kosmetika

– artikel 11: den ordning som tillämpas på rabattmärken

2005/0019 (CNS)

Förslag till

RÅDETS DIREKTIV

om ändring av direktiv 77/388/EEG när det gäller vissa åtgärder för att förenkla uppbörden av mervärdesskatt och för att förhindra skattefusk eller skatteundandragande samt om upphävande av vissa beslut om tillstånd till avvikelser

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 93 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag[18],

med beaktande av Europaparlamentets yttrande[19],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[20], och

av följande skäl:

I syfte att bekämpa skattefusk och skatteundandragande och förenkla förfarandet för uppbörd av mervärdesskatt bör vissa avvikelser som enskilda medlemsstater ansökt om och beviljats och som rör likartade problem utsträckas till att gälla alla medlemsstater. Detta bör ske genom att de införlivas i rådets direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund[21]. Åtgärderna i fråga bör vara proportionella och begränsas till vad som är nödvändigt för att råda bot på problemet. Eftersom behoven är olika i olika medlemsstater, bör införlivandet av avvikelserna i direktivet begränsas till att valmöjligheten att vid behov anta de berörda bestämmelserna utsträcks till alla medlemsstater.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att vidta åtgärder för att se till att de i direktiv 77/388/EEG föreskrivna förenklingarna till förmån för företag i fråga om fastställande av beskattningsbar person och överlåtelse av en rörelse enligt fortlevnadsprincipen inte utnyttjas för att undandra skatt.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att under vissa klart angivna omständigheter ingripa med avseende på värdet av en leverans av varor eller ett tillhandahållande av tjänster, i syfte att förhindra skattebortfall genom att förbundna parter utnyttjas för att uppnå skattefördelar.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att i beskattningsunderlaget för en transaktion inbegripa värdet av investeringsguld som använts vid tillverkningen av en färdig produkt, om guldet bearbetats på ett sådant sätt att det upphört att vara investeringsguld.

Det bör tydligt anges att vissa tjänster med egenskaper liknande investeringsvaror får omfattas av den ordning som medger justering av avdrag för investeringsvaror, under tillgångens hela livslängd och på grundval av dess faktiska användning.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att i bestämda fall fastställa att mottagaren av leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster skall vara skyldig att betala och redovisa mervärdesskatt. Detta bör hjälpa medlemsstaterna att förhindra skattefusk och skatteförluster inom vissa sektorer och för vissa typer av transaktioner.

Direktiv 77/388/EEG bör därför ändras i enlighet med detta.

Följaktligen bör vissa rådsdirektiv om tillstånd till enskilda avvikelser med stöd av artikel 27 i direktiv 77/388/EEG upphöra att gälla, och medlemsstaterna bör inte längre kunna tillämpa de avvikelser enligt den artikeln som täcks genom bestämmelserna i det här direktivet.

För att vissa av de åtgärder beträffande vilka medlemsstaterna har ett visst spelrum när det gäller tillämpningen och genomförandet skall kunna tillämpas på ett enhetligt sätt, bör deras införande bli föremål för samråd i den rådgivande kommitté för mervärdesskatt som inrättats enligt artikel 29 i direktiv 77/388/EEG.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 77/388/EEG ändras på följande sätt:

1. I artikel 4.4 skall följande stycke läggas till:

”Om en medlemsstat utnyttjar den valmöjlighet som fastställs i andra stycket, skall den se till att tillämpningen av denna valmöjlighet inte ger upphov till några omotiverade fördelar eller oberättigade nackdelar för beskattningsbara personer.”

2. I artikel 5.8 skall andra meningen ersättas med följande:

”Medlemsstaterna får, i fall där mottagaren inte är en till fullo beskattningsbar person, vid behov vidta de åtgärder som är nödvändiga för att hindra snedvridning av konkurrensen. De skall se till att detta inte ger upphov till några omotiverade fördelar eller oberättigade nackdelar.”

3. Artikel 11 A skall ändras på följande sätt:

a) I punkt 1 d skall andra stycket utgå.

b) Följande punkter skall läggas till som punkterna 5, 6, 7 och 8:

”5. Om en leverans av varor eller ett tillhandahållande av tjänster inbegriper bearbetning av sådant från skatteplikt undantaget investeringsguld som avses i artikel 26b A i en sådan utsträckning att det inte längre uppfyller kriterierna för att betraktas som investeringsguld, får medlemsstaterna fastställa att beskattningsunderlaget skall inbegripa värdet av det guld som ingår i den färdiga produkten, beräknat på grundval av investeringsguldets marknadsvärde.

6. Medlemsstaterna får, med förbehåll för sådant samråd som föreskrivs i artikel 29, förskriva att beskattningsunderlaget för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster skall motsvara marknadsvärdet i följande fall:

a) Om ersättningen är betydligt lägre än marknadsvärdet och mottagaren av leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster inte har full avdragsrätt enligt artikel 17.

b) Om ersättningen är betydligt lägre än marknadsvärdet, leverantören eller tillhandahållaren inte har full avdragsrätt enligt artikel 17 och leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster omfattas av ett undantag från skatteplikt enligt artikel 13.

c) Om ersättningen är betydligt högre än marknadsvärdet och leverantören eller tillhandahållaren inte har full avdragsrätt enligt artikel 17.

Denna valmöjlighet får tillämpas endast i syfte att förhindra skattefusk och skatteundandragande och endast om den ersättning på vilken beskattningsunderlaget annars skulle grundas har påverkats av familjeband eller organisatoriska, ägandemässiga, finansiella eller juridiska band enligt medlemsstatens definition. Vid tillämpningen av detta stycke skall med juridiska band även avses det formella förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

7. Den valmöjlighet som föreskrivs i punkt 6 skall inte gälla i följande situationer:

a) Om leverantören eller tillhandahållaren kan påvisa att den ersättning han begärt för varan eller tjänsten är berättigad av kommersiella skäl.

b) Om det kan påvisas att en liknande ersättning skulle begäras från en person som inte har något sådant band till leverantören eller tillhandahållaren som avses i punkt 6 andra stycket.

8. Vid tillämpningen av detta direktiv skall med ”marknadsvärde” avses det belopp som en köpare eller kund i det försäljningsled där leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster görs skulle behöva betala, under fri konkurrens och vid den tidpunkt då transaktionen äger rum, till en icke närstående leverantör eller tillhandahållare i den medlemsstat där transaktionen är beskattningsbar, för att erhålla varan eller tjänsten i fråga. Förutom om det är berättigat på grund av marknadsförhållandena får marknadsvärdet inte vara lägre än kostnaden för leverantören eller tillhandahållaren att utföra transaktionen.”

4. Artikel 17.4, i dess lydelse enligt artikel 28f.1, skall ändras på följande sätt:

a) I andra stycket a skall orden ”artikel 21.1 a och c” ersättas med ”artikel 21.1 a, 21.1 c eller 21.2 c”.

b) I andra stycket b skall orden ”artikel 21.1 a” ersättas med ”artikel 21.1 a eller 21.2 c”.

5. I artikel 18.1 d, i dess lydelse enligt artikel 28f.2, skall orden ”artikel 21.1” ersättas med ”artikel 21.1 eller 21.2 c”.

6. I artikel 20.4 skall följande stycke läggas till:

”Medlemsstaterna får även tillämpa punkterna 2 och 3 på tjänster med egenskaper liknande dem som normalt tillskrivs investeringsvaror, inbegripet när dessa tjänster inte behandlas som löpande utgifter utan som tillgångar med ett kontinuerligt bokfört värde.”

7. I artikel 21.2, i dess lydelse enligt artikel 28g, skall följande led läggas till som led c:

”c) För följande leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster får medlemsstaterna, med förbehåll för sådant samråd som föreskrivs i artikel 29, föreskriva att den beskattningsbara person till vilken varorna levereras eller tjänsterna tillhandahålls är betalningsskyldig för mervärdesskatt:

i) Tillhandahållande av bygg-, reparations-, rengörings-, underhålls-, ombyggnads- och rivningstjänster avseende fast egendom.

ii) Tillhandahållande av personal för verksamhet enligt led i.

iii) Leverans av fast egendom enligt artikel 13 B g och h, om leverantören har valt beskattning av leveransen enligt artikel 13 C b.

iv) Leverans av använt material, använt material som inte kan återanvändas i befintligt tillstånd, skrot, industriavfall och annat avfall, avfall för återvinning och delvis bearbetat avfall samt tillhandahållande av vissa tjänster, enligt förteckningen i bilaga M.

v) Leverans, dock ej inom ramen för ett likvidationsförfarande, av varor som av en beskattningsbar person ställts som säkerhet till en annan beskattningsbar person, när denna säkerhet tas i anspråk.

vi) Leverans av fast egendom för vilken den i artikel 13 C fastställda valfriheten i fråga om beskattning har utnyttjats inom ramen för ett likvidationsförfarande avseende det företag som tidigare ägde den sålda fasta egendomen.

vii) Leverans av varor efter det att egendomsförbehåll överlåtits till en rättsinnehavare som utövar denna rätt.

Vid tillämpningen av första stycket får medlemsstaterna fastställa vilka tillhandahållanden av tjänster och vilka kategorier av tillhandahållare eller mottagare som omfattas av led i. De får även begränsa tillämpningen av denna bestämmelse till vissa av de leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som anges i led iv och i bilaga M.”

8. Bilaga M, som återfinns i bilaga I till det här direktivet, skall läggas till.

Artikel 2

Alla sådana beslut om tillstånd till avvikelser med stöd av artikel 27 i direktiv 77/388/EEG som täcks genom bestämmelserna i det här direktivet skall upphöra att gälla den [datum – ett år efter ikraftträdandet].

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den [ett år efter det att direktivet trätt i kraft]. De skall genast till kommissionen överlämna texten till dessa bestämmelser.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4

Detta direktiv träder i kraft den […] dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Artikel 5

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den [...]

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA I

”Bilaga M

Förteckning enligt artikel 21.2 c iv över leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster avseende använt material

a) Leveranser av avfall, skrot och använt material av järn eller stål eller av icke-järnhaltigt avfall, skrot och använt material, inbegripet leveranser av halvfabrikat från bearbetning, framställning eller smältning av icke-järnmetaller.

b) Leveranser av halvfabrikat av järn eller stål och av icke-järnhaltiga halvfabrikat, samt tillhandahållanden av vissa bearbetningstjänster i samband med dessa produkter.

c) Leveranser av avfall och annat material för återvinning bestående av järnmetaller och icke-järnmetaller, legeringar av dessa, slagg, aska, spån och industriavfall som innehåller metaller eller metallegeringar, samt tillhandahållanden av tjänster som innebär urval, tillskärning, fragmentering eller pressning av dessa produkter.

d) Leveranser av, och tillhandahållanden av vissa bearbetningstjänster i samband med, avfall av järn eller stål samt avklipp, skrot, avfall, använt material och material för återanvändning bestående av glasavfall, glas, papper, papp och kartong, lump, ben, läder, konstläder, pergament, oberedda hudar och skinn, senor, surrningsgarn, tågvirke, gummi och plast.

e) Leveranser av material som avses i d efter bearbetning i form av rengöring, polering, urval, tillskärning eller gjutning till block.

f) Leveranser av skrot och avfall från bearbetning av grundmaterial.”

[1] KOM(2000)348 slutlig.

[2] KOM(2003)614 slutlig.

[3] Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 13.6.1977, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2004/66/EG (EUT L 168, 1.5.2004, s. 35).

[4] EGT L 132, 21.5.1987, s. 22.

[5] EGT L 269, 29.9.1988, s. 54.

[6] EGT L 8, 14.1.1998, s. 24.

[7] EGT L 151, 11.6.2002, s. 12.

[8] EUT L 94, 31.3.2004, s. 59.

[9] EUT L 325, 28.10.2004, s. 58.

[10] EUT L 336, 12.11.2004, s. 38.

[11] EGT L 53, 24.2.1998, s. 19.

[12] EGT L 79, 30.3.2000, s. 36.

[13] EGT L 302, 1.12.2000, s. 61.

[14] EGT L 323, 7.12.2001, s. 24.

[15] EGT L 233, 30.8.2002, s. 36.

[16] EUT L 70, 9.3.2004, s. 37.

[17] EUT L 97, 1.4.2004, s. 63.

[18] EUT C […], […], s. […].

[19] EUT C […], […], s. […].

[20] EUT C […], […], s. […].

[21] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2004/66/EG (EUT L 168, 1.5.2004, s. 35).