Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG vad gäller reglerna om avdragsrätt för mervärdesskatt (98/C 219/11) KOM(1998) 377 slutlig - 98/0209(CNS)

(Framlagt av kommissionen den 17 juni 1998)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

mod beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 99 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

av följande skäl:

De former för återbetalning av mervärdesskatt till skattskyldiga personer enligt rådets åttonde mervärdesskattedirektiv 79/1072/EEG (1), som senast ändrades genom akten rörande anslutningsvillkoren för Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige och rörande ändringar av de fördrag på vilka Europeiska unionen är grundad, orsakar i praktiken avsevärda problem, både för näringsidkare och för medlemsstaternas nationella myndigheter.

I sin rapport om den andra etappen av SLIM-initiativet rekommenderade kommissionen att man skulle granska möjligheterna och medlen för en långtgående reform av de återbetalningsförfaranden som för närvarande föreskrivs i det åttonde direktivet.

Den enda ändring som verkligen kan ge en verklig, långtgående och generell förenkling av det gemensamma mervärdesskattesystemet - och då framför allt av återbetalningsförfarandet - består i att låta den skattskyldiga personen dra av mervärdesskatt, som erlagts i en medlemsstat där denne inte är etablerad, direkt från det mervärdesskattbelopp som utgår i en medlemsstat där denne utövar avdragsgill verksamhet.

För att ge alla skattskyldiga personer som är etablerade i gemenskapen rätt att dra av mervärdesskatt som erlagts i en medlemsstat där denne inte är etablerad, är det nödvändigt att ändra artikel 17 i rådets sjätte mervärdesskattedirektiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (2).

Denna ändring kräver att det införs ett system för återbetalning av mervärdesskatt mellan medlemsstaterna, vilket skall medge den medlemsstat i vilken den skattskyldiga personen är etablerad att få det avdragna mervärdesskattebeloppet återbetalat av den medlemsstat där denna mervärdesskatt har erlagts.

Med avseende på återbetalnings- och kontrollsystemet är det lämpligt att föreskriva att de skattskyldiga personerna måste förevisa ett särskilt dokument tillsammans med sina periodiska deklarationer, där de uppdelat efter medlemsstat skall redovisa de mervärdesskattebelopp som erlagts i andra medlemsstater och för vilka de vill utnyttja sin avdragsrätt samt som bilaga till detta särskilda dokument bifoga kopior av fakturor eller importhandlingar.

Alla de formaliteter som föreskrivs av det åttonde direktivet blir å andra sidan överflödiga. Denna nya skyldighet innebär därför inte att man undergräver målet att förenkla hela processen eller möjligheten att slopa det nu gällande åttonde direktivet.

De åtgärder som näringsidkare måste vidta för att få tillbaka mervärdesskatt som erlagts i en medlemsstat där de inte är registrerade förenklas därmed avsevärt.

Dessutom förenklas den administrativa styrningen genom att det ges bättre kontrollmöjligheter.

Dessa ändringar är dock bara av tillfällig karaktär, eftersom de kommer att bli betydelselösa då man inför ett nytt gemensamt mervärdesskattesystem, grundat på principen om ett enda land för både beskattning och avdrag.

För att respektera principen om neutral beskattning är det lämpligt att förenklingen av förfarandet för återbetalning av skatt som erlagts i en annan medlemsstat än den där den skattskyldiga personen är etablerad samtidigt åtföljs av en tillnärmning av reglerna rörande begränsningar i avdragsrätten.

I rekommendationen i kommissionens rapport om SLIM-initiativet görs också en koppling mellan dessa två frågor.

Vissa kostnader kan också tendera att motsvara privata behov och därför ha karaktären av privatkonsumtion, även då de uppstått i samband med den vanliga verksamheten.

Dessa utgifters fördelning mellan yrkesmässig och privat konsumtion kan inte alltid kontrolleras i detalj, vilket medför risker för missbruk eller skatteundandragande.

I nuläget är skillnaderna mellan medlemsstaternas avdragsförbud eller inskränkningar av avdragsrätten mycket stora, vilket utgör en källa till konkurrenssnedvridning.

Dessa skillnader är inte ett nytt fenomen, men i och med genomförandet av den inre marknaden från och med 1993 kom det att bli mycket tydligare att skillnaderna kan medföra snedvridning av konkurrensen i den internationella handeln i den mån som de får effekter på prissättningen av varor och tjänster.

Frågan om huruvida utgifterna är av yrkesmässig eller privat karaktär och svårigheterna att kontrollera detta förhållande gäller särskilt kostnader för personbilar, utgifter för logi, mat och dryck samt utgifter som hänför sig till lyxartiklar, nöjen och underhållning.

Med tanke på de olika möjligheterna i fråga om yrkesmässiga ändamål och de olika kontrollproblemen bör man skapa olika system för ovannämnda utgiftstyper. De normala avdragsreglerna måste emellertid tillämpas för kostnader vilka inte omfattas av de särskilda reglerna i detta direktiv.

När det gäller kostnader för personbilar är det lämpligt att införa en frivillig ordning som ger de medlemsstater som så önskar möjlighet att tillämpa ett förenklat förfarande för att bestämma den delen av den icke-yrkesmässiga användningen av personbilar, samtidigt som de medges ett visst utrymme för egen bedömning inom ramen för denna frivilliga ordning.

När det gäller utgifter för logi, mat och dryck har man ansett en schablonmässig begränsning för avdragsrätten vara det rimligaste sättet att beakta att dessa utgifter samtidigt kan vara både av yrkesmässig och privat karaktär.

Utgifter som hänför sig till lyxartiklar, nöjen och underhållning medför under inga omständigheter avdragsrätt eftersom sådana utgifter inte är av strikt yrkesmässig karaktär.

Tillnärmningen av de nationella lagstiftningarna i fråga om de utgifter som avses i detta direktiv syftar till att bekräfta de allmänna reglerna för avdrag som följer av det sjätte direktivet 77/388/EEG genom att begränsa undantagen till de fall som uttryckligen anges.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 77/388/EEG ändras på följande sätt:

1. Artikel 17.6 upphävs.

2. Följande artiklar 17a, 17b och 17c införs;

"Artikel 17a

Begränsning av avdragsrätten

1. När det gäller utgifter som hänför sig till personbilar som inte enbart används yrkesmässigt kan medlemsstaterna fastställa en högsta procentsats för avdraget av den mervärdesskatt som belastar dessa kostnader, som inte får vara mindre än 50 % av ovannämnda skatt.

Bestämmelserna i föregående stycke skall inte tillämpas på personbilar som utgör grunden för den skattskyldiga personens yrkesmässiga verksamhet, eller som är strikt nödvändiga för yrkesverksamheten, eller på varor och tjänster som hänför sig till dessa bilar om de utnyttjas för privat bruk i en omfattning som understiger 10 %.

Med `personbil` avses alla fordon avsedda för vägtrafik, inklusive släpvagn, förutom fordon som beroende på konstruktion och utrustning är avsedda enbart för varutransport, eller som är avsedda för användning inom industri eller jordbruk, eller som har fler än nio sittplatser inklusive förarplatsen.

Med `utgifter som hänför sig till personbilar` avses framför allt utgifter för förvärv, inklusive beställningskontrakt och liknande, tillverkning eller import, leasing eller hyra, drift, ombyggnad, reparationer och underhåll samt utgifter som hänför sig till tjänster som tillhandahålls i fråga om ovannämnda personbilar.

2. När det gäller utgifter som hänför sig till logi, mat och dryck, förutom de utgifter för logi, mat och dryck som den skattskyldiga personen tillhandahåller mot vederlag, skall avdragsrätten i fråga om den mervärdesskatt som belastar dessa utgifter fastställas till 50 % av ovannämnda skatt.

3. Reglerna i punkterna 1 och 2 gäller utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17.5.

Artikel 17b

Undantag från rätt till avdrag

Följande utgifter medför ej rätt till avdrag:

a) utgifter hänförliga till personbilar, såsom de definieras i artikel 17a.1, om den yrkesmässiga användningen av personbilarna understiger 10 %.

b) utgifter för lyxartiklar, nöjen och underhållning.

Artikel 17c

Övergångsbestämmelser

Bestämmelserna under artiklarna 17a och 17b skall bara tillämpas på mervärdesskatt som förfaller till betalning efter det att dessa bestämmelser träder i kraft i den berörda medlemsstaten."

3. I artikel 20.3 skall följande läggas till som stycke tre och fyra:

"Den jämkning som avses i det första stycket skall också tillämpas vid vidareförsäljning av en personbil för vilken avdragsrätt erhållits för den mervärdesskatt som betalats vid förvärv, tillverkning eller import i enlighet med första stycket i artikel 17a.1.

Den jämkning som avses i föregående stycke får under inga omständigheter överstiga det skattebelopp som erhålls genom tillämpningen av gällande skattesats för personbilar på beskattningsunderlaget vid vidareförsäljningen."

4. Artikel 28f ändras enligt följande:

a) Inledningsfrasen i artikel 17.3 ersätts med följande:

"Med förbehåll för punkt 3a skall medlemsstaterna också medge varje skattskyldig person rätt till avdrag eller återbetalning av den mervärdesskatt som avses i punkt 2 i den mån som varorna eller tjänsterna används till ändamålen för de skattepliktiga transaktionerna:"

b) Punkterna 3a, 3b och 3c införs i artikel 17:

"3a I den mån som varor eller tjänster används för skattepliktig verksamhet eller för transaktioner som avses i punkt 3 skall medlemsstaterna också medge varje skattskyldig person rätt till avdrag för

a) mervärdesskatt som skall betalas eller har betalats i en medlemsstat där denna person inte är etablerad för varor eller tjänster som har tillhandahållits eller skall tillhandahållas denna person av någon annan skattskyldig person, och

b) mervärdesskatt som skall betalas eller har betalats för varor som importerats till en medlemsstat där denna person inte är etablerad.

Om den skattskyldiga personen är registrerad till mervärdesskatt i flera medlemsstater skall rätten att dra av mervärdesskatt medges i den medlemsstat där beskattade transaktioner eller transaktioner som avses i punkt 3, och för vilka varorna eller tjänsterna används, utförs. När varorna och tjänsterna används inom ramen för den skattskyldiga personens yrkesmässiga verksamhet och de inte kan hänföras till de beskattade transaktionerna eller de transaktioner som avses i punkt 3, skall rätten till avdrag medges i den medlemsstat där den skattskyldiga personen har etablerat sätet för sin yrkesmässiga verksamhet.

3b Med avseende på tillämpningen av föregående bestämmelse avses med `en skattskyldiga person som inte är etablerad i den medlemsstaten` varje skattskyldig person som i detta land vare sig haft sätet för sin yrkesmässiga verksamhet eller ett fast driftställe varifrån det tillhandahålls varor eller tjänster, eller som i detta land, i avsaknad av ett sådant säte eller ett sådant fast driftställe, inte har sin hemvist eller är varaktigt bosatt, och som inte kan anses ha tillhandahållit några varor eller tjänster i detta land, med undantag för följande:

a) Transporttjänster och tjänster som har anknytning till dessa transporttjänster, som är undantagna enligt artiklarna 14.1 i, 15 eller 16.1 B-D.

b) Varor eller tjänster för vilka mottagaren anses vara skattskyldig enligt artikel 21.1 a.

c) Tjänster i de fall som skatten bara skall betalas av köparen enligt artikel 21.1 b.

Då den mervärdesskatt som den skattskyldiga personen har rätt att dra av enligt punkt 3a uttrycks i en annan valuta än den nationella valutan i den medlemsstat där avdragsrätten inträtt, och om en av de två berörda medlemsstaterna inte använder euron som nationell valuta, skall omräkningskursen fastställas vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde enligt gällande gemenskapsbestämmelser för beräkning av tullvärde.

För tillämpningen av punkten 3a och första och andra styckena av denna punkt, skall medlemsstaterna säkerställa att den skattskyldiga personen inte hindras att utöva sin avdragsrätt då denne innehar en faktura som åtminstone innehåller de uppgifter som anges i artikel 22.3 b.

3c Rådet skall i enlighet med förfarandet i artikel 99 i fördraget fastställa de åtgärder beträffande restitutionssystemet och det administrativa samarbetet som krävs för att den i punkt 3a och 3b beskrivna avdragsordningen skall fungera."

c) Artikel 17.4 skall ersättas med följande:

"4. Återbetalning av den mervärdesskatt som avses i punkt 3 skall göras till de skattskyldiga personer som inte är etablerade inom gemenskapens territorium i enlighet med de tillämpningsföreskrifter som fastställs i direktiv 86/560/EEG.

De skattskyldiga personer som avses i artikel 1 i direktiv 86/560/EEG och som inom landet endast har tillhandahållit varor eller tjänster för vilka mottagaren utpekats som skattskyldig enligt artikel 21.1a, skall också med avseende på tillämpningen av detta direktiv anses vara skattskyldiga personer som inte är etablerade inom gemenskapen.

Direktiv 86/560/EEG skall inte tillämpas på varuleveranser som är undantagna från mervärdesskatt eller kan komma att undantas enligt artikel 28c avdelning A, när de således levererade varorna har expedierats eller transporterats av köparen eller för dennes räkning."

5. Artikel 28h ändras enligt följande:

Följande punkt d läggs till artikel 22.4:

"d) I den mån som den skattepliktiga personen använder den avdragsrätt som inträder enligt artikel 17.3a skall den skattskyldiga personen komplettera deklarationen med ett särskilt dokument i vilket avdragsbeloppen skall redovisas fördelade per medlemsstat.

Den skattskyldiga personen skall för att styrka dessa belopp bifoga kopior av fakturor eller importhandlingar till det särskilda dokumentet.

Den skattskyldiga personen skall intyga i det särskilda dokumentet som framgår av första stycket att han inte är registrerad till mervärdesskatt i de medlemsstater där den mervärdesskatt som är avdragsgill enligt artikel 17.3a skall betalas eller har betalats."

Artikel 2

Direktiv 79/1072/EEG upphävs från den 1 januari 1999.

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall anpassa sina lagar, förordningar och administrativa bestämmelser för att rätta sig efter detta direktiv, med verkan från 1 januari 1999. De skall genast informera kommissionen härom.

När medlemsstaterna vidtar dessa åtgärder, skall besluten innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av sådan hänvisning i samband med offentliggörandet. Metoderna för denna hänvisning beslutas av medlemsstaterna.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4

Detta direktiv träder i kraft på den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 5

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

(1) EGT L 331, 27.12.1979, s. 11.

(2) EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Detta direktiv ändrades senast genom direktiv 96/95/EG (EGT L 338, 28.12.1996, s. 89).