Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ett handlingsprogram för integrerat skydd och förvaltning av grundvattenmiljön (96/C 355/01) (Text av betydelse för EES) KOM(96) 315 slutlig - 96/0181 (COD) (Framlagt av kommissionen den 9 september 1996)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT FÖLJANDE HANDLINGSPROGAM

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 130s.3 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

handlande i överenstämmelse med det förfarande som avses i artikel 189b i fördraget,

och med beaktande av följande:

I deklarationen från ministerseminariet om grundvatten i Haag den 26-27 november 1991 erkändes behovet av åtgärder för att undvika en långsiktig försämring av sötvattnets kvantitet och kvalitet, och upprättandet av ett handlingsprogram krävdes, vilket skulle genomföras fram till år 2000 på nationell nivå såväl som på gemenskapsnivå med sikte på en hållbar utveckling av förvaltning och skydd av sötvattenresurserna.

Rådet begärde i sina resolutioner av den 25 februari 1992 () och den 20 februari 1995 () att ett detaljerat handlingsprogram skulle upprättas för övergripande skydd och förvaltning av grundvattenmiljön, vilket skulle ingå i en övergripande vattenskyddspolitik.

Rådet betonade behovet av tillståndssystem och andra styrmedel som bidrar till en ändamålsenlig nationell förvaltning av (grund)vatten, av åtgärder som möjliggör ett förebyggande, allsidigt grundvattenskydd - bl.a. med tanke på diffusa källor, av allmänna bestämmelser rörande säkerheten hos sådana anläggningar som handskas med ämnen som är farliga för vatten och av allmänna bestämmelser som skall främja jordbruksmetoder som är förenliga med grundvattenskyddet.

Europeiska miljöbyrån offentliggjorde den 10 november 1995 en aktualiserad lägesrapport om miljön (), som bekräftar behovet av åtgärder för skydd av grundvattenresurserna.

Kommissionen antog den 21 februari 1996 ett meddelande till rådet och Europaparlamentet om Europeiska gemenskapens vattenvårdspolitik (): Kommissionen kommer att vidareutveckla sin politik med avseende på vattenskötseln i ett förslag till ett ramdirektiv om vattenresurserna i syfte att säkerställa sammanhang och öppenhet ifråga om vattenskötseln inom gemenskapen.

En mer långtgående integrering av politiken om en hållbar utveckling av vattenskötseln med andra politiska verksamhetsområden inom gemenskapen, i synnerhet med jordbruks- och regionalpolitiken, är nödvändig; detta handlingsprogram fastställer ett antal alternativ som bör utforskas; en sådan integrering bör följa de mål som framläggs i kommissionens förslag till beslut från Europaparlamentet och rådet om en omprövning av Europeiska gemenskapens program för politik och miljöfrämjande åtgärder och för en hållbar utveckling: "Mot en hållbar utveckling" ().

Detta handlingsprogram erkänner vikten av skydd av alla grundvatten; särskilt bör man prioritera skyddet av grundvatten på landsbygden där de största mängderna grundvatten av hög kvalitet uppstår och återfinns.

Gemenskapen bör tillhandahålla de gemensamma principerna och det övergripande ramverket för handlingsprogrammet; gemenskapen bör även underlätta utbyte av information och erfarenheter om grundvattenskötseln och om skyddsåtgärder som vidtagits på nationell, regional och lokal nivå.

Inom gemenskapen finns olika förhållanden och behov vilka kräver särskilda lösningar. Mångfalden måste beaktas för de planerade åtgärderna. Besluten bör fattas så nära som möjligt till de situationer där vatten används eller påverkas. Åtgärder som ligger inom medlemstaternas ansvarsområde har givits prioritet genom särskilda nationella åtgärdsprogram, upprättade av medlemsstaterna själva.

Framgången med detta handlingsprogram är beroende av ett nära samarbete och ett sammanhängande agerande på gemenskapsnivå, inom medlemsstaterna själva och på lokal nivå, samt av kommunikation, information och ett aktivt deltagande av arbetsmarknadens parter och enstaka individer.

För att säkra utvecklingen av mindre vattenförbrukande teknologier, förfaranden och metoder, bör användningen av ekonomiska styrmedel, frivilliga överenskommelser och andra icke rättsliga medel främjas, såväl som riktlinjer för god sed och forskning.

De nationella åtgärdsprogrammen bör vara helt upprättade och ha trätt i funktion senast år 2000 som en del av detta handlingsprogram; framstegen i fråga om genomförandet av gemenskapens och medlemsstaternas åtgärder bör följas upp genom regelbundna utvärderingar och genomgångar.

Europeiska miljöbyrån och gemenskapens statistikmyndighet (Eurostat) kommet att i nära samarbete utarbeta lägesrapporter om utvecklingen inom vattenmiljön.

Det är nödvändigt att säkra ett bättre genomförande och en effektiv tillämpning av den befintliga miljölagstiftningen för skydd av sötvatten, särskilt av grundvatten.

Det är nödvändigt att förbättra grundvalen för vattenvårdspolitiken i form av tillförlitliga och jämförbara uppgifter, statistik och indikatorer samt metoder för beräkning av de kostnader och fördelar, som följer av att åtgärder vidtas eller inte vidtas.

Detta beslut påverkar inte tillämpningen av den rättsliga grundvalen för sådana åtgärder som, medan de överensstämmer med målsättningarna i det handlingsprogram som avses i detta beslut, är antagna i syfte att genomföra detta program eller inom ramen för andra gemenskapspolitiska verksamhetsområden.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Enda artikel

Europaparlamentet och rådet instämmer med målen för handlingsprogrammet för integrerat skydd och förvaltning av grundvattenmiljön.

Målet med detta handlingsprogram är att trygga skyddet och användningen av grundvatten genom integrerad planering och hållbar utveckling av dess skötsel, i syfte att förhindra ytterligare förorening, bevara kvaliteten på icke förorenat grundvatten och att, där detta befinns lämpligt, rena förorenat grundvatten samt att förhindra överutnyttjande av grundvattenresurserna.

Detaljerna i handlingsprogrammet finns i bilagan.

Detta beslut skall tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av den rättsliga grundvalen för sådana åtgärder som, medan de överensstämmer med målsättningarna i det handlingsprogram som avses i detta beslut, är antagna i syfte att genomföra detta program eller inom ramen för andra gemenskapspolitiska verksamhetsområden.

() EGT nr C 59, 6.3.1992, s. 2.

() EGT nr C 49, 28.2.1995, s. 1.

() Rapporten "Environment in the European Union - 1995", Europeiska miljöbyrån, Köpenhamn, 1995.

() KOM(96) 59 slutlig.

() KOM(95) 647 slutlig.

BILAGA

GEMENSKAPENS HANDLINGSPROGRAM FÖR GRUNDVATTEN

Ramverk för gemenskapen och medlemsstaterna

Handlingsprogrammet bör betraktas som ett ramverk, inom vilket medlemsstaterna och gemenskapen i nära samarbete bör utveckla grundvalen för en hållbar utveckling av grundvattens skydd och skötsel. Programmet bör fungera som en referensram för sådana åtgärder som bör stå i centrum och som ett forum för utbyte av sådan information som bör underlätta ett gemensamt handlande av medlemsstaterna och gemenskapen i enlighet med rådets uppmaning i resolutionerna av år 1992 och 1995.

I handlingsprogrammet erkänns vikten av att genom åtgärder för förebyggande av en fortsatt försämring och reducering av grundvattenresurserna skydda alla grundvatten, så att en tillförlitlig försörjning av högkvalitativt sötvatten kan tryggas i alla gemenskapens regioner. I handlingsprogrammet erkänns vidare den särskilda vikten av grundvattenskydd på landsbygden, där de största tillgångarna av grundvatten uppstår och befinner sig. Att garantera sådant grundvatten som är av särskild betydelse för tryggandet av den framtida förörjningen med högkvalitativt sötvatten utgör den största utmaningen för gemenskapens vattenvårdspolitik. För att nå detta mål vänder sig programmet både till punktkällor från tätorter och industrier samt diffusa källor från jordbruksverksamhet eller i mindre grad från tätorter och industrier genom t.ex. atmosfäriskt nedfall.

I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör prioritet givas till sådana åtgärder som vidtas på medlemsstatsnivå. I enlighet med detta bör medlemsstaterna upprätta och genomföra nationellt anpassade åtgärdsprogram som siktar på en hållbar utveckling av grundvattens skydd och skötsel. Gemenskapen bör ställa upp de allmänna principerna och de övergripande ramarna för handlingsprogrammet.

De nationella åtgärdsprogrammen, vars huvuddrag anges i detta beslut, bör betraktas som medel för att länka samman de förpliktelser och rekommendationer som gäller på gemenskapsnivå med sådana medel och åtgärder som upprättas på medlemsstatsnivå, för att på så sätt garantera ett sammanhängande och genomblickbart tillvägagångssätt.

DEL 1 HANDLINGSPROGRAMMETS FYRA HUVUDLINJER

Handlingsprogrammets fyra huvudlinjer

- Utveckling av gemenskapsprinciper för integrerad planering och drift av vattenskydd och vattenanvändning för nationell och regional användning, i syfte att på lång sikt inlemma skötseln av grundvattnet i det större perspektiv som omfattar förvaltningen av flodområdena, för att säkra grundvattnets kvalitet och kvantitet.

- Säkerställande av regler för kvantitativt bevarande av sötvattenresurserna, vilka även bör omfatta regler för rationellt vattenuttag.

- Utveckling av styrmedel för kontroll av grundvattenföroreningar från diffusa källor, inklusive riktlinjer för god sed samt överväganden om långsiktiga åtgärder för en fortsatt integrering av hållbar vattenvård och jordbrukspolitik.

- Utveckling av styrmedel för kontroll av punktkällor för utsläpp, såväl i gas- som i vätskeform, inklusive regelverk och stimulansåtgärder för utvecklingen av miljövänliga tillverkningsprocesser och förfaringssätt.

Dessa fyra grundlinjer i handlingsprogrammet bör stödjas av forsknings- och utvecklingsprogram på gemenskapsnivå, såväl som av lämpliga nationella initiativ där detta befinns nödvändigt, t.ex. med avseende på vattenområdenas sårbarhet, filtrering av förorenande ämnen och försurning, samt av en fortsatt utveckling av metoder för bedömning av kritiska belastningsnivåer, av strategier för skötseln etc. Övervakningen av vattnets kvalitet och kvantitet och skapandet av en noggrann och tillförlitlig informationsbas om läget inom vattenmiljön, bör anses som oumbärliga redskap för en framgångsrik tillämpning av de nationella åtgärdsprogrammen.

HUVUDLINJE 1 - PRINCIPER FÖR PLANERING OCH SKÖTSEL

Målen för integrerad planering och drift

Syftet med den integrerade planeringen och driften är att säkerställa att skyddet och användningen av grundvattnet skall ingå i en integrerad skötsel av sötvattenresurserna. Grundvatten bör ses som en väsentlig del av den hydrologiska cykeln som på ett dynamisk sätt samverkar med ytvatten, såväl då det gäller kvantitet som kvalitet. Syftet är vidare att på lång sikt samordna skötseln av grundvatten och ytvatten med systemet för skötsel av flodområdena.

- En grundvattenhantering, baserad på principen om en kvantitativt hållbar utveckling, bör trygga tillgången på icke förorenat grundvatten i syfte att förebygga ett överutnyttjande av grundvattenresurserna, vilket skulle kunna medföra ohjälplig skada på grundvattenförande lager både i fråga om kvantitet och kvalitet, samt att förebygga en försämring och utarmning av sådana ekosystem som är beroende av tillgången på grundvatten. Eftersom villkoren för påfyllning och behovet av uttag kan variera betydligt under året, skulle sådana gränser kunna baseras på genomsnittliga siffror som ger utrymme för temporär tömning, under förutsättning att uppställda mål inte komprometteras. En korrekt skötsel av vattenmängden bör även, där detta befinns lämpligt, omfatta påfyllning av grundvatten till en hållbar nivå.

- Grundvattenskötsel, baserad på principen om en kvantitativt hållbar utveckling, bör vara avsedd att skydda och vårda alla grundvatten och, där detta befinns lämpligt, förbättra nuvarande kvalitet på lång sikt. De åtgärder som vidtas för att uppnå detta mål bör vara baserade på principerna om förebyggande åtgärder, ingripande vid föroreningskällan samt principen att nedsmutsaren betalar. Skyddet av vattenkvaliteten måste vara inriktat på att eliminera eller minimera direkta och indirekta källor till förorening och att säkerställa den skyddande förmågan hos jordlagret ovanför grundvattennivån. En hållbar utveckling av vattenkvaliteten bör även omfatta återställandet av kvaliteten hos förorenat grundvatten, så som det befinns lämpligt med hänsyn tagen till praktisk genomförbarhet och realistiska tidsramar. Återställandet av vattenkvaliteten bör i möjligaste mån sikta på dricksvattenstandard eller annan kvalitetsstandard som lämpar sig för användning av sådant restaurerat vatten.

- Åtgärder bör vidtas för att säkerställa att sötvattenresurserna, särskilt grundvattenresurserna, skyddas och förvaltas i enlighet med en plan som i princip täcker alla tillgängliga resurser samt samverkan dem emellan. Denna generella planering bör ta hänsyn till användningsområden som hushåll, industri och jordbruk, energiproduktion och fritidssysselsättning. Planeringen och den därav följande vattenhushållningen bör trygga tillgången på tillräckliga mängder sötvatten för stöd av floder, sjöar och våtmarker samt för upprätthållande av växtlighet och andra naturliga ekologiska funktioner.

- Vederbörlig hänsyn bör tas till mångfalden av användarintressen och verksamheter som påverkar eller kan påverka kvaliteten på och kvantiteten av grundvatten och ytvatten, samt till sådana ekologiska funktioner som är beroende av förekomsten av grundvatten.

- Ett omfattande reningsarbete för att avlägsna förorenande ämnen såsom nitrater och växtskyddsprodukter bör inte falla inom ramen för den generella strategin för hållbar grundvattenhantering. En omfattande behandling för att rena förorenat grundvatten, så att det motsvarar standarden på vatten avsett för mänsklig förbrukning eller andra krav, bör endast tillämpas i de fall där det nödvändiggörs på grund av brådskande behov eller specifika situationer, medan däremot grundvattenbehandlingen i normalfall bör begränsas till filtrering, luftning, desinfektering etc.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna

- Medlemsstaterna bör ompröva arbetet inom vattensektorn och befintliga administrativa strukturer och lagstiftning samt, där detta befinns nödvändigt, genomföra nödvändiga anpassningar, i synnerhet med tanke på rationalisering och undvikande av att förfarande och bestämmelser fördubblas eller överlappar. Vid behov, och där detta befinns lämpligt, bör nya strukturer, ny lagstiftning och nya regler upprättas.

- Kvantiteten av och kvaliteten på sötvatten bör övervakas på lämpligt sätt och utvärderas i syfte att tillhandahålla informationer som tillåter medlemsstaterna att följa förändringarna i grundvattenkvantiteten och, i synnerhet, att på ett tidigt stadium upptäcka tecken på och orsaker till överutnyttjande och förändringar i kvaliteten. Upprättandet av nationella övervakningsprogram, utökade efter behov, bör göra det möjligt att nära följa och reagera på icke godtagbara förändringar i sötvattnets kvalitet och kvantitet.

- Arbetet med att skapa en omfattande övervakningskapacitet för sötvatten bör gå vidare i enlighet med bestämmelserna i rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1996 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket () och rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 mars 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (). Genom det kommande ramdirektivet om vattenresurserna bör övervakningskraven enligt befintlig gemenskapslagstiftning rationaliseras, samtidigt som det krävs att sådan övervakning upprättas som möjliggör sammanställningen av förteckningar över punktkällor och diffusa källor till förorening av sötvattenmiljön.

- Medlemsstaterna bör fastställa grundvattenområden som är av särskilt intresse för nuvarande och framtida dricksvattenförsöjning och för särskilda ekologiska funktioner. Medlemsstaterna bör vidare identifiera områden där grundvattnet är särskilt känsligt för förorening t.ex. på grund av särskilda geologiska och klimatmässiga förhållanden, jordens beskaffenhet eller påverkan av människan. Det är sedan länge praxis i medlemsstaterna att utse särskilda skyddsområden kring borrhål som används för uttag av dricksvatten. Inom dessa är all eller viss industri- och jordbruksversamhet förbjuden eller begränsad beroende på avståndet från borrhålet. Identifiering och beteckning av skyddsområden för skydd av grundvatten och ytvatten krävs också enligt befintlig gemenskapslagstiftning, bl.a. rådets direktiv 21/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket och rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Dessutom omfattar beteckningen av områden enligt annan gemenskapslagstiftning, t.ex. rådets direktiv 79/409/EEG () om bevarande av vilda fåglar och rådets direktiv 92/43/EEG () om bevarande av livsmiljöer, ofta akvatiska ekosystem, som är beroende av grundvattnets kvalitet och kvantitet.

Beteckningen av skyddsområden för grundvatten skulle vara betjänt av en samordning med beteckningar för sådana andra ändamål. Områdenas utformning och kännetecken kan också utvecklas och anpassas på lämpligt sätt så att man uppnår enhetlighet vad gäller beteckning och åtgärder, som t.ex. begränsning av eller förbud mot förorenande verksamhet, vilka bör vidtas för att säkerställa det skydd som krävs med hänsyn till de särskilda egenskaperna hos de känsliga områdena. Beroende på områdets natur och känslighet kan sådana åtgärder bestå i begränsning av eller förbud mot utsläpp från tätorter och industrier, användning av stallgödsel och kemiska gödselmedel samt vissa växtskyddsprodukter och biocider.

- Medlemsstaterna bör ompröva och, där detta befinns lämpligt, förstärka skyddsåtgärderna runt uttagspunkterna för dricksvatten.

- Medlemsstaterna bör nära samarbeta i fråga om gränsöverskridande gemensamma vattentillgångar och potentiella gränsöverskridande konsekvenser. En strategisk områdesplanering inklusive uttömmande hydrologiska planer och markanvändingsplaner bör betraktas som väsentliga verktyg för att befrämja skydd och vård av sötvattensresurserna.

- Skötseln av gränsöverskridande grundvattenförande skikt bör ske genom utveckling av ett övernationellt samarbete närhelst nationella planer kan få betydelsefulla konsekvenser för grannländerna, där detta befinns lämpligt inom ramen av internationella konventioner såsom den redan existerande konventionen om gränsöverskridande sjöar och vattendrag. Sådant gränsöverskridande samarbete bör säkerställas på lång sikt genom principen om flodområdesskötsel, vilken skall fastställas i det kommande ramdirektivet om vattenresurserna.

Åtgärder som skall vidtagas på gemenskapsnivå

- En fortsatt integrering av grundvattenskyddet i övriga viktiga områden för gemenskapens politik, i synnerhet i jordbruks- och regionalpolitiken, är påkallad genom de tydliga tecken på en försämring av grundvattenmiljön, såväl i fråga om kvalitet som kvantitet, som framkommit vid övervakningen, för att de mål som uppställts om integrerat skydd och förvaltning av grundvattenmiljön skall kunna uppnås. En sådan integrering på lång sikt med gemenskapspolitiken bör ske på gemenskapsnivå, och i detta sammanhang bör t.ex. det europeiska perspektivet för områdesutveckling, som skall upprättas fram till mitten av 1997, undersökas.

- Kommissionen bör åtaga sig att främja en sådan integrerad planering och skötsel för projekt och åtgärder som påverkar sötvattenresurserna, där dessa inleds och/eller påkostas av gemenskapen.

- Kommissionen bör uppställa rekommendationer för vilka åtgärder som bör vidtagas för att utveckla instrument vad gäller planeringen och skötseln, vilket bör omfatta allmänna principer för jämförbarhet i fråga om kartläggning och övervakningsmetoder, kriterier för bestämning av ekologiskt känsliga områden som behöver extra skydd, planering av områdesindelningen och riktlinjer för god sedvänja. Utbytet av information och erfarenhet och upprättande av undervisnings-, utbildnings- och forskningsprogram bör främjas.

HUVUDLINJE 2 - UTTAG AV SÖTVATTEN

Ett rationellt regelverk som styr uttaget av sötvatten

Vattenförbrukningen i stora områden med tätbebyggelse, industri eller jordbruk och inom turistcentra överstiger ofta det naturliga påfyllandet av sötvatten. Problemen i samband med bevarandet av vattenmängden, vilka kan vara säsongbetonade eller permanenta, är särskilt allvarliga i de södra medlemsstaterna.

Överutnyttjande kan medföra sänkt grundvattennivå med åtföljande försörjningsproblem för användarna och övergående eller permanent tömning eller allvarlig reducering av vattenförsörjningen till avrinningsområden, vilket i sin tur hotar grundvattenberoende ekosystem. I kustområden och på öar kan en sänkning av grundvattennivån leda till infiltration av sjövatten och avsättning av salt i grundvattenlagren. En sänkning av grundvattennivån kan även medföra att farliga ämnen från lager som hittills legat nedsänkta under grundvattennivån sätts i rörelse genom oxidering. Under vissa geologiska förhållanden kan en sänkning av grundvattennivån orsaka en sättning av geologiska skikt, vilket kan ge upphov till skador på byggnader och anläggningar eller medföra andra marksättningskonsekvenser.

Åtgärder för kompensation av sötvattenbrist omfattar interregional överföring av vatten och konstlad påfyllning. Överföring av stora volymer sötvatten från ett område till ett annat för att där användas som dricksvatten eller för bevattning etc., kan medföra problem för ekosystemen i uttagsområdet eller i ett vattendrags nedre lopp beroende på att den normala vattentillförseln dräneras. Konstgjord påfyllning av grundvatten är ett vanligt sätt att klara (dricks)vattenförsörjningen i en del områden i medlemsstaterna. Förutsatt att en sådan konstlad påfyllnad genomförs med vatten av lämplig kvalitet och under lämplig övervakning och nödvändig kontroll, kan detta tillämpas som ett ekonomiskt genomförbart system för påfyllnad av grundvatten, både då det gäller kvalitet och kvantitet, antingen på en permanent grundval eller kortfristigt, i sådana områden som är underkastade stora säsongsberoende variationer i behovet av vatten och möjligheterna till naturlig påfyllning av grundvattenreserven. Kontroll är här av största vikt för att säkerställa att ingen ohjälplig skada förorsakas grundvatten eller de ekosystem som är beroende av tillförsel av grundvatten.

Mål

Målet är att säkra en lämplig hushållning med grund- och ytvattenkvantiteterna i flodområden där dessa samverkar eller är ömsesidigt beroende av varandra, baserad på kännedom om tillgängliga vattenresurser. En miniminivå för grundvatten, och ett minimiflöde av vatten därifrån, som underhåller en basnivå i floder och sjöar bör säkerställas så att ekosystemen kan bevaras. Stort vattenuttag som leder till långvarig överexploatering av grundvatten bör undvikas.

Målsättningen är vidare att gynna en politik som är inriktad på sparande av sötvatten för att hålla sötvattenuttaget på en låg nivå och att se till att lämplig prioritet ges till att främja sparande av vatten, återanvändning och hushållning med sötvattentillgångarna.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna

- Medlemsstaterna bör upprätta kartor och förteckningar över grundvattenresurserna på nationell, regional och lokal nivå för att tillhandahålla grundläggande information för genomförandet av en integrerad grundvattenskötsel. En del medlemsstater har redan kommit långt med kartläggningen, även omfattande datorisering, medan andra endast nyligen påbörjat arbetet. Kartorna skulle kunna framställas både som beskrivande referenskartor, såsom hydrogeologiska kartor eller som härledda kartor upprättade för speciella syften, såsom produktivitet hos grundvattenförande skikt, sårbarhet, bestämning av samverkan med ytvatten, utlopp i sjöar och vattendrag etc.

- Ett system för utfärdande av tillstånd för sötvattenuttag, där detta befinns lämpligt med allmänna regler, bör rikta sig till alla användningsområden, t.ex. hushålls-, industri-, jordbruks- och fritidsaktiviteter. Detta system bör tillämpas på alla större uttag som överskrider ett visst tröskelvärde och ta hänsyn till tillgängliga resurser, potentiella intressekonflikter mellan användare, ekosystemens behov etc. Tillstånden bör omprövas regelbundet och vid behov justeras. I regioner med stora årliga nederbördsmängder och god tillgång på sötvatten skulle mer flexibla, allmänna regler kunna lämpa sig, under förutsättning att säkerhetsåtgärder vidtas för att undvika att ohjälplig skada åsamkas sådana ekosystem som försörjs med sötvatten.

- Där detta är lämpligt, bör tillståndssystemet även omfatta interregional överföring av stora vattenvolymer, eftersom antalet potentiellt berörda användare och därav resulterande intressekonflikter kan ge upphov till speciella problem. Dessutom bör en lämplig utvärdering ske av miljökonsekvenserna i uttagsområdet för att inte äventyra återfyllningen av grundvatten i det område där vattnet uppstår.

- Man skall vara särskilt noga med att säkerställa en heltäckande planering av användningen av vatten från sjöområden och grundvattenförande skikt som sträcker sig över administrativa gränser, med andra ord hantera vattenvården inom ramen för flodområdesperspektivet. Vid överväganden som gäller tillstånd för vattenuttag, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt användare i vattendragens nedre lopp samt åt ekosystemen.

- Möjligheterna att främja sparande av vattenresurserna och god vattenhushållning bör tas under övervägande för att hålla vattenuttaget på en låg nivå, i synnerhet inom områden där det råder vattenbrist. Detta skulle kunna omfatta rekommendationer om nya bevattningsmetoder, renovering av distributionssystemen för att minska förluster, differentiering av vattentyper alltefter användningsändamål, installation av mätare och användning av ekonomiska styrmedel, såsom lämplig prissättning och fiskala stimulansåtgärder, i syfte att främja en effektiv användning. Utvecklingen av nya processer baserade på principerna om en ren teknologi och bästa tillgängliga teknik bör understödjas och likaså möjligheterna till återanvändning av vatten, t.ex. enligt kraven i rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

- Konstlad återfyllnad bör underkastas ett tillståndssystem för att trygga en ändamålsenlig kontroll. Normer för utvärdering av de konsekvenser som återfyllnad kan få för miljön, samt för övervakning och kvalitetskontroll, bör utvecklas med målsättningen att använda bästa tillgängliga teknik (BAT, best available techniques) och de bästa miljövårdsmetoderna (BEP, best environmental practices).

Åtgärder som skall vidtagas av gemenskapen

- Ett rättsligt ramverk med minimikrav för uttag av sötvatten bör utvecklas som svar på det ökande trycket på befintliga sötvattentillgångar. Detta ramverk bör säkerställa att sötvattenuttag sker från den lämpligaste källan vid den lämpligaste tidpunkten. Ramverket bör ta hänsyn till tillgången av grundvatten och ytvatten, säsongsbetingade fluktuationer och till vad som är kännetecknande för den naturlig påfyllningen, liksom eventuell naturlig samverkan mellan grund- och ytvatten och deras beroende av varandra. Det kommande ramdirektivet om vattenresurserna bör även omfatta krav på kontroll av sötvattenuttag från grund- och ytvatten, med hänsyn tagen till tillgång och kvalitetskrav inom respektive flodområden. För att säkra en hög vattenkvalitet bör man även beakta gemenskapens lagstiftning om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och kontroll av förorenande punktkällor och diffusa källor.

HUVUDLINJE 3 - DIFFUSA FÖRORENINGSKÄLLOR

Miljöhot från diffusa föroreningskällor

Diffusa källor är karakteriserade av en tämligen låg intensitet per områdesenhet medan de kommer från stora ytor. Diffusa källor till förorening är till sin natur sådana att det ofta är svårt att identifiera de enskilda föroreningarna, i synnerhet då det gäller förorening av grundvatten, där den tid som förflyter mellan användning eller frisläppande av förorenande ämnen och möjligheten att upptäcka deras förekomst i grundvattnet kan vara ända upp till flera årtionden. På grund av de diffusa föroreningskällornas natur bör man välja ett mera allmänt angreppssätt för att avlägsna eller minska hotet mot sötvattnet, och de korrigerande åtgärderna bör i stort sett rikta sig mot metoderna bakom användningen av förorenande ämnen.

Hotet mot grundvatten och ytvatten från diffusa källor härrör framförallt från jordbruks- och industriverksamhet, trafik och urbanisering, antingen genom lokal påverkan eller på avstånd genom atmosfäriskt nedfall. Som ett resultat av nya, mer systematiska övervakningsmetoder har utbredda förekomster av nitrater och vissa växtskyddsprodukter noterats i medlemsstaterna, vilka tyder på ett allvarligt hot såväl mot grundvattnets kvalitet som dricksvatten som mot sötvattnets kvalitet från en allmän ekologisk synpunkt. Användningen av växtskyddsprodukter och biocider längs med järnvägar, vägar, på campingplatser etc. utgör andra viktiga diffusa föroreningskällor som ger anledning till oro på grund av användningens intensitet.

Koncentrationen på kreatursuppfödning har givit upphov till problem med nitratfiltrering till sötvattnet. Likaledes har den intensiva användningen av stallgödsel och kemiska gödningsmedel i jordbruket givit upphov till eutrofiering av sötvatten och hot mot grundvattenkvaliteten. Den intensiva användningen av vissa växtskyddsmedel i jordbruket och i skogsbruket har också lett till föroreningar av grund- och ytvatten i sådana koncentrationer att den ger anledning till oro i de olika medlemsstaterna. Dessutom kommer den starkt tilltagande spridningen av avloppsslam på jordbruks- eller annan mark som ett medel att ta hand om den växande mängden slam från avloppsreningsverken att öka belastningen på miljön från diffusa källor.

Luftburna utsläpp från industri, vägtrafik, eldningsanläggningar, förbränningsverk och andra större anläggningar som släpper ut kemiska föreningar som kväveoxid, svaveldioxid och andra gaser, transporteras över långa avstånd för att därefter falla ned från atmosfären, något som ökar risken för grundvattenförorening, vilken i sin tur ger upphov till eller ökar eutrofieringen och försurningen av sötvatten direkt eller indirekt via jordlagret. Nedfall via atmosfären av ammoniak som avgår i form av ånga från gödseln som uppstår vid intensiv kreatursuppfödning bidrar även den till eutrofieringen av sötvatten. Dessutom har det konstaterats att det också sker nedfall från luften, via regnet, av växtskyddsmedel och biocider.

Mål

Det huvudsakliga syftet är att minska och, där det är möjligt, undvika hoten mot grundvatten från diffusa källor i avsikt att bibehålla eller förbättra nuvarande grundvattenkvalitet och främja en miljövänlig utveckling av markanvändningen. Inom ramen för det övergripande målet att skydda grundvatten bör strävan att lätta på det miljömässiga trycket från diffusa källor ha högsta prioritet, eftersom de största förekomsterna av grundvatten finns och uppstår i landsbygdsmiljön med jordbruk, skogsbruk och natur i största allmänhet där de diffusa föroreningskällorna utgör de största hoten.

Målet är vidare att skapa ett gemenskapsramverk för utveckling av riktlinjer för god jordbrukssed, som skall syfta till en långsiktigt hållbar användning av sådana ämnen som medför eller, felaktigt använda, kan medföra hot mot sötvattenkvaliteten genom att utveckla en integrerad strategi för en hållbar användning av växtskyddsprodukter, inklusive närmare bestämmelser om distribution och försäljning av dessa produkter samt om begränsning av deras användning och utbyte av de farligaste av dem, i enlighet med de mål som uppställdes i det femte handlingsprogrammet för miljön, varvid hänsyn skall ta till skillnader i bruksmetoder och förhållanden i gemenskapens regioner. I synnerhet skall denna målsättning gälla för användningen av biocider och växtskyddsprodukter samt gödningsmedel.

HUVUDLINJE 3.1 - UTVECKLING AV EN MILJÖMÄSSIGT HÅLLBAR JORDBRUKSPOLITIK

Att lätta på det tryck som miljön utsätts för på grund av landsbygdens aktiviteter bör ha högsta prioritet vid strategins utformning. Hotet mot grundvatten på landsbygden härrör framför allt från jordbrukets aktiviteter, i form av nitratfiltrering från stallgödsel och övriga gödningsmedel samt filtrering av växtskyddsmedel och biocider. Dessa hot mot kvaliteten på grundvatten och ytvatten kan i det långa loppet endast avhjälpas genom en omvandling av jordbruket med sikte på en hållbar hantering av naturresurserna. Därför bör en översyn av jordbruksmetoderna ses om ett viktigt strategisk led i målsättningen att skydda kvaliteten på grund- och ytvatten.

Eftersom jordbrukspolitiken helt och hållet faller inom gemenskapens kompetensområde, betyder detta att åtgärderna bör sikta på förändringar på gemenskapsnivå, så att ett nödvändigt ramverk kan skapas inom vilket medlemsstaterna kan vidta sina åtgärder.

En revidering av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) år 1992 ledde till införandet av nya metoder för skötseln av jordbruksmarknaden och för landbygdens utveckling:

- Rådets förordning (EEG) nr 1765/92 () som kopplar en kompensatorisk ersättning till förpliktelsen om uttag av jordbruksmark.

- Rådets förordning (EEG) nr 2078/92 () som främjar ett frivilligt införande av miljöanpassade produktionsmetoder eller produktionsmetoder som är mer förenliga med miljöskyddskraven.

- Rådets förordning (EEG) nr 2080/92 () som stimulerar beskogning av jordbruksmark.

- 1993 års revidering av rådets förordning (EEG) nr 2052/88 () om strukturfonderna vilken kräver en utvärdering av miljösituationen i berörda regioner.

- Gemensamma jordbrukspolitiken omfattar även icke-finansiella styrmedel som skulle kunna hjälpa till att förbättra kvaliteten på vattenmiljön. I synnerhet anges i rådets förordning (EEG) nr 2092/91 () ekologiska metoder för vegetabilieproduktion.

- Rådets förordningar (EEG) 125/93 () och (EG) nr 3611/93 () enligt vilka det i bidragssystemet för nötköttsproducenter införs bestämmelser som tar hänsyn till miljön.

Det är fortfarande för tidigt för en definitiv bedömning av dessa uppmuntrande första steg mot ett mer miljövänligt jordbruk, men preliminära resultat visar redan på en positiv inverkan av dessa åtgärder, och ytterligare steg på vägen mot en hållbar utveckling skulle otvivelaktigt vara till nytta för att minska de negativa effekterna på sötvattenkvaliteten.

En integrering av miljövårdskraven i jordbruksmetoderna, i syfte att inrikta jordbrukspolitiken på en miljömässigt hållbar utveckling, skulle vid en framtida utveckling av den gemensamma jordbrukspolitiken inte bara tjäna skyddet av sötvattenkvaliteten utan även gagna miljöskyddsmålen i en större omfattning och dessutom få konsekvenser för andra målsättningar av en mera allmän socioekonomisk art.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna och gemenskapen

En mer långtgående integrering av miljöfrågor i jordbruket bör vid en framtida utveckling av den gemensamma jordbrukspolitiken bestå av åtgärder som utvecklats särskilt med tanke på miljöskyddet, inklusive sötvattenvården. Dessa åtgärder utgör för närvarande endast en del av jordbruksbudgeten. Möjligheterna bör undersökas för en betydande utökning av åtgärder för miljö och jordbruk inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

- Alla möjligheter och strategier för att minska konsekvenserna av diffusa föroreningskällor såsom nitrater och växtskyddsprodukter bör utforskas. Detta skall även omfatta införandet av ekonomiska styrmedel bland andra åtgärder. Dessa styrmedel skulle kunna baseras på ytterligare stimulansåtgärder till främjande av ett miljövänligt hållbart jordbruk. Tillämpningen av principen att miljövårdskostnaderna skall internaliseras med hjälp av skatter och avgifter direkt riktade mot användningen av kemiska gödningsmedel och växtskyddsprodukter och mot överdriven användning av stallgödsel från intensiv animalieproduktion etc. skulle kunna utforskas. Dessutom bör man undersöka hållbarheten hos sådana åtgärder och samtidigt om ekonomiska åtgärder bör införas på gemenskapsnivå för att undvika snedvridning av konkurrensen.

- Andra möjligheter att ytterligare främja ett miljövänligt lantbruk framläggs i ett antal av rådets förordningar:

Rådets förordning (EEG) nr 1765/92, trots att skyldigheten till uttag av åkermark framför allt är inriktade på att tygla överproduktion och endast innehåller mycket begränsade bestämmelser om skydd av miljön. Arealuttag, enligt detta ramverk, betyder dessutom inte med nödvändighet att marken tas bort från odling, utan att den kan användas för andra skördar än livsmedel. Eventuella miljökonsekvenser från icke livsmedelsproduktion bör även undersökas noga. Mer exakta, miljömässiga villkor, baserade på sådana odlingsmetoder som är förenliga med vattenskydd och miljövård, bör undersökas, inklusive nyttan med ett gemenskapsramverk som säkerställer en miljömässigt korrekt skötsel av trädor. Genom att kombinera behovet att skydda miljön med behovet att tygla produktionen inom jordbruket bör det vara möjligt att åstadkomma en s.k. winwin- situation som gagnar både jordbrukarna och miljön. Med tanke på sötvattenskyddet bör det göras en analys av huruvida kortvarig träda kanske endast ger begränsade fördelar eller kanske rentav leder till en förhöjning av nitratfiltreringen.

Arealuttag på långvarig eller permanent basis, koncentrerat till känsliga områden längs med flodstränder och till områden vars grundvatten är bestämt för nuvarande eller framtida bruk i hushållet, bör vara till nytta för att skydda vattenresurserna. Ersättningsbetalningen bör baseras på sådan skörd som respekterar god jordbrukssed. Detta skulle innebära användning av stallgödsel, kemiska gödningsmedel och växtskyddsprodukter på ett sätt som är förenligt med skyddet av vattenmiljön och naturen (s.k. tväruppfyllelse).

Rådets förordning (EEG) nr 2078/92 (om miljövänligt jordbruk) innehåller stimulansåtgärder för minskad användning av gödningsmedel och växtskyddsprodukter även i ekologiskt jordbruk, för att extensifiera vegetabilie- och animalieproduktion samt för frivilliga långsiktiga uttag av jordbruksmark, vilket också gagnar skyddet av sötvatten. Det bör undersökas om de åtgärder som faller under förordningen om miljövänligt jordbruk kan utvidgas ytterligare. Det krävs också ett ordentligt övervakningssystem för att kontrollera att dessa åtgärder verkligen bidrar positivt till en förbättring av vattenkvaliteten.

Rådets förordning (EEG) nr 2080/92 innehåller stimulansåtgärder för beskogning av jordbruksmark. Beskogningen kan ha betydande positiva och negativa återverkningar på grundvattenkvaliteten, beroende på skogens art och var den planteras, på andra växtsorter, på jordmånens egenskaper samt på andra geologiska och klimatiska faktorer. Omsorgsfull plantering med lämpliga inhemska arter kan bidra till att förbättra kvaliteten och reglera tillförseln av grundvatten såväl som medföra fördelar för den biologiska mångfalden. Användningen av gödningsmedel och bekämpningsmedel och spridande av slam från avloppsreningsverk i skogen kan åstadkomma skador på grundvattenresurserna, varför hänsyn bör tas till potentiella konsekvenser för grundvattenmiljön. En utvidgning av åtgärderna enligt denna förordning om främjande av långvarig skogsplantering bör undersökas.

Ramförordningen (EEG) nr 2052/88 () om strukturfonder ändrades 1993. Diversifiering och omläggning av jordbruket spelar en nyckelroll i de program och åtgärder om landsbygdens utveckling som berörs av strukturfonderna (mål 1, 5a och 5b). Om dessa program skall lyckas att på ett avgörande sätt bidra till skyddet av vattenmiljön, bör miljövårdsmyndigheterna medverka vid planeringen och genomförandet av sådana projekt som gäller nyckelfrågorna inom miljövården. De miljömässiga konsekvenserna av programmen och projekten bör uppskattas i förväg och sedan övervakas vid genomförandet. Detta fordrar ett gemenskapsramverk och verkningsfulla strukturer på nationell och lokal nivå som kan säkerställa en samordning av dessa åtgärder med sådana andra åtgärder som t.ex. faller under förordning (EEG) nr 2078/92. Strukturfondernas miljödimension bör förstärkas, när åtgärder måste förberedas för perioden efter 1999.

Genom rådets förordning (EEG) nr 2092/91 infördes kriterier för ekologisk produktion av jordbruksprodukter. Den ekologiska odlingen undviker eller minskar i avsevärd grad användningen av kemiska gödningsmedel och uppmuntrar användningen av icke-syntetiska gödningsmedel. Med tanke på problemen med nitratfiltrering till miljön måste man vara försiktig också med användningen av de icke-syntetiska gödningsmedlen för ekologiskt lantbruk. Denna förordning gäller endast för växtprodukter, medan kommissionen avslutar förberedelserna till ett förslag att utvidga dess räckvidd till att även gälla animalieprodukter. Ekologiskt lantbruk undantogs inte från de allmänna kraven på arealuttag enligt förordning (EEG) nr 1765/92 i 1992 års revidering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Med tanke på den ekologiska odlingens miljövänlighet och särskilt på det faktum att växtskyddsprodukter här inte kommer till användning, bör undantag från bestämmelserna övervägas.

Åtgärder som skall vidtagas av gemenskapen

- Gemenskapen bör spela en central roll då det gäller att stimulera och underlätta genomförandet av riktlinjerna för god jordbrukssed med avseende på en miljöanpassad användning av växtskyddsprodukter och syntetiska och icke-syntetiska gödningsmedel, genom att se till att erfarenheter och information delas mellan medlemsstaterna.

HUVUDLINJE 3.2 - MILJÖHOT FRÅN UTSLÄPP AV NITRATER OCH ANDRA MINERALIER

Nitrathalten i grundvatten och ytvatten har ökat i vissa områden inom gemenskapen, vilket innebär ett hot mot kvaliteten hos drickvattnet med gränsvärden som är nära att uppnås eller som överskrids i ett växande antal fall. Även sådana koncentrationer som ligger under nivån för vad som är farligt för människors hälsa kan leda till en eutrofiering, som är skadlig för djurs och växters liv och för naturen, i synnerhet i gemenskapens recipientområden, t.ex. Nordsjön och Östersjön.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna

- Grundvattenkvaliteten bör övervakas på lämpligt sätt och utvärderas med avseende på förekomsten av näringsämnen, i syfte att tillåta medlemsstaterna att följa utvecklingen av kvaliteten hos grundvattenförande skikt och i synnerhet att i god tid upptäcka tecken på försämring och eutrofiering.

- Genomförandet av rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket bör vara huvudelementet i åtgärderna rörande nitratproblemet. Andra element som orsakar eutrofiering som t.ex. atmosfäriskt nedfall bör även omfattas. Dessa källor omfattas av huvudlinje 4 om punktkällor.

- För att bevara kvaliteten hos icke förorenat grundvatten, genom att förhindra fortsatt förorening och, där detta befinns lämpligt, återställa kvaliteten hos förorenat grundvatten, bör förebyggande åtgärder vidtagas för att hålla koncentrationerna så låga som möjligt även i områden där nitrathalten i sötvattenmiljön underskrider 50 mg/l, i enlighet med de kriterier som enligt nitratdirektivet gäller för att fastställa känsliga områden. Vid restauration av förorenat grundvatten skall målsättningen åtminstone vara gällande dricksvattenstandard. Prioritering skall ske med hänsyn till realistiska tidsscheman och praktisk genomförbarhet.

- Alla möjligheter bör utforskas, inklusive användningen av ekonomiska styrmedel, för att begränsa användningen av stallgödsel och kemiska gödningsmedel till sådana mängder som är nödvändiga för produktionen av grödor och samtidigt förenliga med skyddet av miljön och sötvattenkvaliteten. Nödvändiga förändringar bör företas i gällande mönster för användningen av åkermark, inklusive tillämpning av växelbruk, för att undvika att överflödiga nitrater når fram till grund- och ytvatten och andra miljömässigt känsliga vattenområden. En balans mellan tillförsel och borttagande av nitrater bör säkerställa att utsläppen till miljön hålls inom godtagbara gränser. Utsläppen bör åtminstone inte vara större än att de överensstämmer med gällande krav för dricksvattenstandard och bör inte orsaka eutrofiering av recipientområdena. Detta kan medföra användandet av ett bokföringssystem för notering av tillförsel och bortförande av nitrater samt av andra åtgärder för kontroll och utvärdering av balansen. Samtidigt skulle detta avsevärt begränsa risken för förorening från fosfater, då dessa ofta ingår som en beståndsdel i gödningsmedlem och även finns i stallgödsel.

- Utveckling av riktlinjer för god jordbrukssed för en miljöanpassad produktion bör stå i centrum för åtgärderna. Lämpliga åtgärder för övervakning att riktlinjerna för god jordbrukssed åtföljs bör utarbetas. Då ett efterlevande av riktlinjerna i sig kanske inte räcker för att uppnå målen i vissa regioner, skulle mer långtgående åtgärder kunna utvecklas för att säkerställa en miljöanpassad produktion. Möjligheterna att tillämpa principen om s.k. tväruppfyllelse bör i detta sammanhang undersökas. För att undvika snedvridning av konkurrensen och skapa s.k. winwin-situationer till fördel för både lantbrukarna och miljön bör också strategier för kompensation till lantbrukarna utarbetas.

Åtgärder som skall vidtagas av gemenskapen

- Kommission bör åtaga sig att noga följa upp hur införlivandet fortskrider i medlemsstaterna av rådets direktiv 91/676/EEG om nitrater.

- Kommissionen bör åtaga sig att överväga ytterligare möjligheter att säkerställa utvecklingen av jordbrukspolitikens inriktning mot en långsiktigt hållbar skötsel av vattenmiljön. För att uppnå en miljömässigt sund användning av gödningsmedel, bör möjligheterna undersökas till en utvidgning av budgeten som skall täcka de avsedda miljöåtgärderna samt införandet av utpräglat miljöbetonade villkor i den generella regleringen av arealuttagen.

HANDLINGSLINJE 3.3 - MILJÖHOT FRÅN VÄXTSKYDDSPRODUKTER OCH BIOCIDER

Växtskyddsprodukter och biocider ha en bred användning inom jordbruk och skogsbruk, inom industriområden, utmed trafikleder, på allmänna platser och i hushållet. På grund av geologiska och klimatiska skillnader och skillnader i traditionellt användningssätt, varierar användningen av dessa produkter avsevärt i gemenskapens olika regioner.

Vid övervakningen av kvaliteten hos sötvatten har man i ett växande antal fall upptäckt sådana koncentrationer av växtskyddsprodukter som överskrider tillåtna gränsvärden för vatten avsett för mänsklig förbrukning, vilket följaktligen visar på ett faktiskt hot mot kvaliteten hos grund- och ytvatten som potentiellt kan medföra risker för människors hälsa, beroende på källan för sötvattenförsörjningen och de aktiva komponenternas art.

Vad gäller skyddet av grundvatten är växtskyddsprodukter och biocider på grund av sin synnerliga lättrörlighet och höga vattenlöslighet eller beständighet, ett stort problem på grund av deras möjlighet att filtreras in i grundvattnet. Fokus kan variera från region till region, eftersom den verkliga graden av filtrering är beroende av många olika parametrar som sammanhänger med användningssättet samt av klimatiska och geologiska villkor.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna

- Grundvattenkvaliteten bör på lämpligt vis övervakas och utvärderas, åtminstone med avseende på sådana produkter som ofta används och/eller som veterligen filtrerar eller kan förmodas filtrera till grundvattnet, i syfte att noga följa eventuellt ökande koncentrationer av växtskyddsprodukter och biocider. Kostnaderna för en heltäckande övervakning skulle kunna bli orimligt höga. Övervakningen skulle därför kunna inriktas på områden som ger särskild anledning till oro, antingen på grund av speciella aktiviteter inom t.ex. jordbruk eller industri såsom en särskilt hög användningsgrad av växtskyddsprodukter eller användning av special produkter, eller på grund av stark nederbörd, sandjord eller grundvattenreserver av särskild vikt. En registrering av användningen skulle kunna vara ett lämpligt medel att fokusera övervakningsverksamheten.

- Ett system med indikatorer bör utvecklas för övervakningen av de miljömässiga konsekvenserna av växtskyddsprodukterna. För närvarande finns det ingen enskild parameter som ger en fullständig bild av dessa konsekvenser. Till dess sådana indikatorer utarbetats skulle övervakningen kunna baseras på indikatorer såsom användningsfrekvens och sålda mängder av produkter, dosering per hektar, graden av giftighet för människor och/eller miljön, lättrörlighet, löslighet och bioackumulerbarhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de nya sorters växtskyddsprodukter, där miljömässiga eller toxikologiska konsekvenser av produkten kan uppkomma, även vid sådana koncentrationer som ligger under nuvarande gränsvärden för vatten avsett för mänsklig förbrukning.

- Riktlinjer för god jordbruks- och skogsbrukssed med avseende på användningen av växtskyddsprodukter och biocider bör uppställas och genomföras. De bör gälla skydd av allt sötvatten och, där det är lämpligt, ta hänsyn till lokala och sektoriella krav.

- Genom rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden () infördes en gemenskapsdefinition av begreppet integrerad kontroll, vilken skulle kunna utgöra en grund för utarbetandet av ytterligare riktlinjer för god sed och användas som ett viktigt element vid upprättandet av program för reducerad användning.

- Som ett utökande av direktiv 91/414/EEG har några medlemsstater upprättat program för minskad användning av växtskyddsprodukter. Med hjälp av gjorda erfarenheter bör alla möjligheter utforskas av medlemsstaterna för att säkerställa de övergripande målen att förebygga förorening av grundvatten. Möjliga program skulle bl.a. kunna omfatta integrerad kontroll inställd på strikt behovsorienterad användning, yrkesutbildning, certifikat för professionella användare, förteckningar över användningstillfällen, nät av behöriga instruktörer samt frivillig eller obligatorisk provning och granskning av utrustning, kombinerat med hel eller delvis ersättning för eller bidrag till kostnaderna för provningen. Framstegen skulle kunna följas på en årlig basis genom resultaten av övervakningen av grundvattenkvaliteten och indikatorer för ändringar i produktanvändningen.

- Till dess att gemenskapens system för värdering och omprövning av verksamma ämnen enligt direktiv 91/414/EEG fått ett verksamt innehåll bör medlemsstaterna undersöka möjligheterna för en utvärdering och omprövning av sådana verksamma ämnen och produkter som innebär en potentiell risk för grundvatten. Tillståndet bör omprövas för produkter vars verksamma ämnen, trots att de används på korrekt sätt, återfinns i grundvatten med värden som överskrider gränsvärdena för dricksvatten. Medlemsstaterna bör överväga tillämpningen av enhetliga principer även för sådana produkter.

- Användningen av ekonomiska styrmedel för att främja en god hushållning och en rationell användning respektive avstående från användning av sådana produkter skulle kunna undersökas. Sådana styrmedel finns redan eller är under övervägande i några medlemsstater, bl.a. Sverige, Nederländerna, Danmark och Österrike.

Åtgärder som skall vidtagas av gemenskapen

- Direktiv 91/414/EEG bör tillhandahålla det rättsliga ramverk för utfärdandet av sådana tillstånd som tar hänsyn till bl.a. skyddet av vattenmiljön. Bilaga VI till direktiv 91/414/EEG om enhetliga principer för bedömning av växtskyddsmedel kommer att fastställas genom antagandet av ett särskilt rådsdirektiv.

- De miljömässiga normerna och bestämmelserna med avseende på växtskyddsprodukter och biocider bör utvecklas ytterligare. Bestämmelserna rörande växtskyddsprodukter bör formuleras på sätt, att produkterna eller rester därav vid normal och korrekt användning inte bör förekomma i grundvatten i sådana koncentrationer att de överskrider kraven på vatten för mänsklig förbrukning och/eller har skadlig inverkan på de ekosystem som är mottagare för sådant grundvatten.

- Ett långsiktigt system bör genomföras för utvärdering och omprövning av de verksamma ämnen som används i växtskyddsprodukter, varvid direktiv 91/414/EEG tillhandahåller det rättsliga ramverket för detta gemenskapssystem för utvärdering av verksamma ämnen och växtskyddsprodukter och för omprövning av sådana verksamma ämnen och produkter efter tio år. Arbete pågår på en första utvärdering av de verksamma ämnena för införande i gemenskapssystemet i bilaga I till direktiv 91/414/EEG. I överensstämmelse med målsättningen att skydda grundvattenmiljön, bör växtskyddsprodukter med hög vattenlöslighet, rörlighet, beständighet och bioackumulerbarhet ges särskild prioritet.

- Den integrerade strategin för en hållbar användning av växtskyddsprodukter bör vidareutvecklas till att innehålla mera detaljerade bestämmelser om distribution och försäljning av dessa produkter samt om begränsning av deras användning och utbyte av de farligaste av dem, i enlighet med de mål som uppställdes i det femte handlingsprogrammet för miljön.

HUVUDLINJE 3.4 - MILJÖHOT GENOM ANVÄNDNING AV SLAM FRÅN AVLOPPSRENINGSVERK

Som en följd av installationerna av reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse produceras slam i allt större utsträckning. För att slaminnehållet skall komma till god användning eller för att man skall bli av med det, har i en del medlemsstater vanan utvecklats att sprida avloppsslam på jordbruksmark. På detta sätt kan slammets innehåll av nitrater och fosfater återanvändas. Kontroll av föroreningar från avloppsvatten från tätorter, septiska tankar, läckande avloppssystem etc. omfattas av huvudlinje 4 om punktkällor.

Slam från avloppsreningsverk kan innehålla höga koncentrationer av farliga ämnen och tungmetaller, och koncentrationen av nitrater och fosfater varierar avsevärt för olika typer av slam, vilket gör att användningen av slam blir mindre tillförlitlig än av kemiska eller organiska gödningsämnen. Felaktig användning kan skapa problem med föroreningar av grundvatten och ytvatten samt av jorden av samma slag som uppstår vid användningen av andra gödningsmedel. Hygieniska problem kan också uppstå, vilket kan innebära ett hot mot såväl grund- och ytvatten som kvaliteten på själva skörden. Dessutom kan det uppstå luktproblem, t.ex. i närheten av bebyggda områden och i allmänna skogar.

Användningen i jordbruket är reglerad i rådets direktiv 86/278/EEG av den 12 juni 1986 om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket (). Direktivet föreskriver minimivärden för tillåtet innehåll av tungmetaller och för tillåtna användningsperioder i avsikt att säkra den hygieniska aspekten. En del medlemsstater har fastställt striktare gränsvärden än de som anges i direktivet, och gränsvärden har fastlagts för ytterligare tillskott av farliga föreningar eller tungmetaller. Somliga medlemsstater kräver också att spridning av slam på marken måste tjäna ett ändamål, såsom gödning eller markförbättring, och inte bara tjänstgöra som en slags avfallshantering.

Användning utanför jordbruket är för närvarande inte reglerad på gemenskapsnivå.

Mål

Målet är att undvika en negativ påverkan på grundvattenmiljön genom användningen av avloppsslam i syfte att tillåta en fortsatt eller ökad återanvändning på jordbruksmark eller annan lämplig mark av de organiska ämnen som finns i slam.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna

- Möjligheterna bör undersökas för fortsatt miljömässigt sund användning av slam för spridning på mark.

- En god och konstant kvalitet på slam som inte överskrider gränsvärdena för tungmetaller och andra föroreningar bör säkerställas och på så sätt möjliggöra användningen av avloppsslam på jordbruksmark för förbättring av jordens struktur samt som gödningsmedel. Detta bör möjliggöra en återanvändning av näringsämnen på ett från miljösynpunkt riktigt sätt. Hänsyn bör tas till slammets innehåll av näringsämnen vid beräkningen av den totala näringsbalansen.

- De gränsvärden och normer som gäller för innehållet av föroreningar och näringsämnen i avloppsslam bör granskas där detta är lämpligt, i syfte att utarbeta normer för andra relevanta föreningar där sådana normer ännu inte upprättats.

- Allmänna regler bör uppställas för spridningen av slam, inklusive lämpliga begränsningar med avseende på användningen inom skyddade områden vars grundvattenresurser är avsedda för dricksvattenändamål.

Åtgärder som skall vidtagas av gemenskapen

- Gemenskapslagstiftningen bör ses över i syfte att utarbeta och/eller genomföra åtgärder för att minska till ett minimum utsläppet till avloppssystemen av farliga ämnen och tungmetaller från hushåll och industrier.

- De gränsvärden som föreskrivs i direktiv 86/278/EEG om användningen av avloppsslam bör ses över i syfte att uppdateras på vetenskapligt väg.

- Standarder bör utarbetas för metoder att känneteckna avloppsslam. Kommissionen bör följa de studier som inletts av Europeiska organisationen för standardisering (CEN) vilka beräknas vara avslutade 1998.

HUVUDLINJE 4 - KONTROLL AV PUNKTUTSLÄPP FRÅN SÅDANA VERKSAMHETER OCH ANLÄGGNINGAR SOM KAN PÅVERKA KVALITETEN HOS GRUNDVATTEN

Med punktutsläpp avses föroreningskällor med en till sin yta relativt begränsad och väldefinierad utbredning. De är ofta koncentrerade med en stark föroreningsintensitet per ytenhet. Punktkällor är av en sådan art att de i princip går att spåra till de verksamheter och anläggningar som handskas med förorenande ämnen, även om detta i praktiken ofta visar sig vara svårt, när de möjliga punktkällorna är många eller då de samverkar. Punktutsläpp åtgärdas i princip bäst vid källan, där de förorenande ämnena kan avledas eller deras spridning begränsas eller för att dämpa skadorna på grundvatten.

Sådana aktiviteter som kan producera eller föranleda förorening genom utsläpp, i gas- eller vätskeform, är ytterst varierande och många. Särskilt oroande är anläggningar för hantering av ämnen som är potentiella föroreningar; distributions- och lagringssystem för olja och bensin samt nedgrävda tankar för eldningsolja; anläggningar för lagring av farliga industriprodukter, kemiska ämnen för jordbruket och stallgödsel från platser med intensiv kreatursskötsel; aktiviteter som orsakar utsläpp till miljön i flytande eller fast form (t.ex. mejerier, slakterier och pappersindustrier); anläggningar i tätorter som släpper ut flytande eller fasta föroreningar i miljön såsom septiska tankar, läckande avloppssystem etc.; tippar för avfall från tätorter och farligt avfall; kyrkogårdar och begravningsplatser för djur; grusgropar och gruvor såväl nedlagda som i bruk, inklusive avstjälpningsplatser, slagghögar och avvattning; nedlagda industriområden och annan förorenad mark. Aktiviteter och anläggningar, i bruk eller nedlagda, är ofta, särskilt i tätortsbebyggelse och industriområden, belägna ovanpå grundvattenförande skikt där redan en avsevärd försämring av grundvattenkvaliteten kan ha inträffat. Utsläpp till atmosfären av kväveoxider, fosfordioxider och liknande ämnen ger upphov till gränsöverskridande luftförsmutsning som sträcker sig vida omkring när nedfallet sker via nederbörden och leder till försurning och eutrofiering av sötvattenbeståndet.

Mål

Målsättningen är att garantera en hög skyddsnivå mot miljöförstöring orsakad av aktiviteter och anläggningar som producerar flytande och fasta utsläpp och/eller som innebär en potentiell risk för en oavsiktlig förorening av grundvattenresurserna. En generell och hög skyddsnivå för allt grundvatten bör vara den övergripande regeln, medan särregler bör utarbetas för och särskild uppmärksamhet ägnas åt sådana områden som har särskilt stort skyddsbehov därför att de utsätts för extremt höga risker, är särskilt känsliga och/eller sårbara eller där grundvattnet är särskilt viktigt. För att undvika eller minska risken för förorening av sötvatten via nederbörden är målsättningen vidare att säkerställa, att utsläppen till atmosfären av ämnen som orsakar eutrofiering och/eller försurning minskar.

I fråga om befintliga förorenade tomter och områden med förorenat grundvatten, eller sådana områden där det finns risk för föroreningar såsom gamla nedlagda avfallstippar och gruvor eller industriområden, är målet att säkerställa driftnedläggning, avstängning eller restaurering.

Åtgärder som skall vidtagas av medlemsstaterna

- Förslaget till rådets direktiv om integrering av åtgärderna för förebyggande och kontroll av miljöföroreningar () bör slutligen tillhandahålla de övergripande principerna på gemenskapsnivå för tillstånd för större anläggningar och aktiviteter (IPPC), under beaktande av skyddet av grundvatten mot utsläpp från punktkällor. Omfattande arbete har lagts ned för att genomföra och utveckla principerna för konceptet integrering av åtgärderna för förebyggande och kontroll.

- Likaså bör grundvatten skyddas mot föroreningar från sådana mindre anläggningar och aktiviteter (icke-IPPC) som kan fungera som punktkällor genom tillämpning av dessa enhetliga principer för tillståndsgivande. Dessa tillståndssystem skall fungera på ett öppet, rationellt och förutsebart sätt. Överlappning och fördubbling bör undvikas.

- Ett tillståndssystem bör täcka alla punktkällor från anläggningar och aktiviteter vars utsläpp direkt eller indirekt kan påverka kvaliteten hos grundvatten negativt. Av proportionalitetsskäl utesluts enligt det befintliga grundvattendirektivet "utsläpp beträffande vilka den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten finner att mängderna och koncentrationerna av ämnena är så små att det nu eller i framtiden inte föreligger någon risk för att det mottagande vattnets kvalitet skall försämras".

- Tillståndssystemet bör också gälla potentiella punktkällor för föroreningar från sådana aktiviteter som industriella anläggningar, installationer i tätorter, avfallsdepåer, system för distribution och lagring av olja, bensin och liknande ämnen samt gruvhantering. Vid medgivande av utsläppstillstånd bör hänsyn tas till möjliga återverkningar på grundvattenförande skikt, och det bör krävas att utsläppen sker med hjälp av metoder som på bästa sätt skyddar grundvattenmiljön. Dessa tillstånd bör även ta hänsyn till att en senare driftnedläggning av aktiviteterna och anläggningarna skall ske på ett sätt som tryggar skyddet av grundvatten.

- Filtrering, utspill, förorenande vattenutsläpp etc. bör helst tas om hand genom en omsorgsfull konstruktion och planering av de anläggningar som orsakar föroreningarna. Miljöskyddet kan även säkras med stöd av regler för certifiering av typer av anläggningar, oljetankar etc. I ett integrerat miljöhanteringssystem bör en sådan utformning av miljöskyddet ingå som en beståndsdel i det övergripande systemet för områdesplanering och lokalisering.

- Möjligheterna bör undersökas att främja utvecklingen och användningen av miljövänliga produktionsprocesser och förfaranden, som exempelvis genom att gynna bästa tillgängliga teknik, ren teknologi och anordningar för vattensparande.

- En så komplett förteckning som möjligt bör upprättas över potentiella punktkällor, vilken skall aktualiseras steg för steg alltefter prioritet. Förteckningen bör omfatta installationer och anläggningar i tätorter och inom industrin, industriområden och annan förorenad mark, avfallsdepåer och grusgropar, gruvor, stenbrott etc. Små installationer som septiska tankar kan undantas, om deras konsekvenser för miljön är obetydliga eller om de inte är belägna inom känsliga vattenområden.

- På grundval av denna förteckning bör prioriteter sättas och planer bör genomföras för nedläggningen av övergivna anläggningar och tomter, som exempelvis förorenad industrimark, gruvor, underjordiska lagringsdepåer, avfallsupplag, gamla brunnar etc. alltefter risknivå, praktisk genomförbarhet och realistisk tidsindelning. Nödvändiga åtgärder bör vidtagas för inneslutning respektive återställande.

- Det bör från början fastställas riktlinjer och förfaranden för den slutliga nedläggningen av alla nya anläggningar och tomter.

- Förbud måste utfärdas mot direkta utsläpp av farliga ämnen till grundvattenförande skikt, inklusive avloppsvatten från tätortsbebyggelse och industri, samt på förorenat vattenutsläpp etc.

- Obligatorisk rening måste föreskrivas av allt avloppsvatten från tätbebyggelse och av hushållsspillvatten enligt föreskrifterna i rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, för att därigenom påskynda införlivandet av direktivet. En prioritetsplan inom ramen av det tidsschema som anges i direktivet skulle kunna utarbetas och övervakning bör ske av de fördelar som reningen medför.

- För användningen av septiska tankar bör tillräcklig kapacitet och ett system för regelbunden tömning av tankarna säkerställas. Avloppsvatten bör där detta är möjligt ledas bort till ett reningsverk eller bortskaffas på annat för miljön säkert sätt. Möjligheten bör undersökas att upprätta normer för bästa tillgängliga tekniska utrustning.

- Åtgärder bör vidtagas för att avhjälpa läckande avlopp så att de inte förorenar grundvattnet.

- Möjligheterna att använda ekonomiska styrmedel, såsom, alltefter vad som är lämpligt, avgifter och fiskala åtgärder som en stimulansåtgärd till att internt ta hand om miljökostnaderna och minska föroreningarna från utsläpp såväl som möjligheterna att använda frivilliga avtal bör omprövas.

Åtgärder som skall vidtagas av gemenskapen

- Tillsammans med medlemsstaterna bör jämförande data utarbetas och ställas till medlemsstaternas förfogande beträffande möjligheterna att förbjuda utsläpp av farliga ämnen till grundvatten samt om verkan av ett sådant förbud.

- Arbetet med allmänna bestämmelser och standarder bör utvecklas för den säkerhetsutrustning som skall användas och de förfaranden som skall tillämpas i samband med anläggningar för hantering och lagring av ämnen som är farliga för vattenmiljön, i synnerhet i syfte att använda bästa tillgängliga tekniska utrustning. Eftersom de olika nivåerna för standarder och bestämmelser och särskilt användningen av ekonomiska styrmedel för att internt ta hand om miljökostnaderna kan leda till snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna, bör dessa frågor behandlas på gemenskapsnivå i enlighet med gällande bestämmelser enligt andra berörda politikområden.

- Frågorna om eutrofiering och försurning från atmosfäriska nedfall bör regleras genom internationella överenskommelser. Utveckling, omprövning respektive ändring av internationella konventioner och protokoll rörande vidsträckta gränsöverskridande luftföroreningar bör skötas av gemenskapen. Att sådana överenskommelser efterlevs på lämpligt sätt bör säkerställas genom gemenskapslagstiftning och -politik. Luftkvalitetsmålen och utsläppsnormerna i gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning bör ta hänsyn till den påverkan som sådana luftburna utsläpp som orsakar eutrofiering och/eller försurning har på vattenkvaliteten. Detta gäller inte minst för avgaser från trafiken.

Det finns redan en betydande mängd lagstiftning för kontroll av utsläpp från rörliga källor och i synnerhet från bilar. Kommissionen förbereder nu förslag till en lagstiftning som ytterligare skall skärpa dessa utsläppsnormer. Förslag rörande passagerarbussar och lättare och tyngre fordon väntas bli antagna av kommissionen inom den närmaste framtiden.

Vidare kommer kommissionen att utarbeta dotterdirektiv om speciella luftförorenande ämnen, som en uppföljning av det förslag till ramdirektiv för luftkvaliteten () som för närvarande är under behandling i rådet och parlamentet. Ett förslag till kontroll av kvävedioxid kommer att framläggas i slutet av 1996.

Som en uppföljning av rådets begäran i december 1995 () utarbetar kommissionen för närvarande en gemenskapsstrategi för kontroll av försurningen. Kommissionen har för avsikt att framlägga denna strategi till rådet i början av 1997.

DEL 2 GENOMFÖRANDE AV HANDLINGSPROGRAMMET

Kommissionen roll

- I syfte att säkerställa gemensamma principer för vattenhushållningen avser kommissionen att framlägga ett förslag till ramdirektiv om vattenresurserna, vilket kommer att innehålla grundläggande bestämmelser för skötseln av grundvatten. Detta ramdirektiv kommer att innehålla bestämmelser om skyddet av grundvatten och därmed ta över bestämmelserna från det nuvarande grundvattendirektivet enligt meddelandet om den europeiska vattenpolitiken. Ramdirektivet kommer också att införa ett krav på kontroll av sötvattenuttaget. Kommission avser att framlägga förslaget till ramdirektiv om vattenresurserna i slutet av 1996.

- Kommissionen bör se över och där detta är lämpligt överväga en anpassning av befintlig gemenskapslagstiftning så att den överensstämmer med målen i detta handlingsprogram.

- Kommissionen bör säkerställa en fortsatt integrering av vattenpolitiken i andra verksamheter inom gemenskapspolitiken när detta är nödvändigt för skydd och vård av sötvattenmiljön. Sådana områden som jordbruk och regional utveckling har stora konsekvenser för, samtidigt som de är beroende av, tillgången av och kvaliteten på grundvattenresurserna, och den fortsatta integreringen av vattenpolitiken i den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalpolitiken är särdeles viktig för att uppnå målet om hållbart skydd och förvaltning av sötvattenmiljön. Som en följd av den generella handlingslinjen i det femte miljöprogrammet "Mot en hållbar utveckling" och ytterligare specificerad i det nya kommissionsförslaget om en omprövning av det femte handlingsprogrammet, kommer kommissionen att fullfölja den fortsatta integreringen av vattenpolitiken i andra gemenskapspolitiska verksamheter där detta synes nödvändigt för skydd och förvaltning av sötvatten. Ett antal alternativ för sådan integrering, särskilt i jordbrukspolitiken, som skall övervägas av kommissionen presenteras i detta handlingsprogram. Vikten av forskning och utveckling för skydd och skötsel av vatten har erkänts i gemenskapens forskningsprogram "Miljö och klimat 1994 - 1998" vilket ägnar ett av sina forskningsområden åt förbättring och rationalisering av den framtida hanteringen av vattenresurserna. Vatten har också identifierats som ett prioriterat område för ytterligare insatser inom gemenskapens forskningsinitiativ enligt kommissionens förslag för ytterligare finansiering av det fjärde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (). 1996 inrättades dessutom "Task Force miljö-vatten".

- Framstegen i fråga om tillämpandet av gemenskapens vattenlagstiftning bör följas mycket noga, särskilt direktivet om nitrater från diffusa källor och direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, för säkerställa att de genomförs i sin helhet och fungerar.

- Kommissionen bör i nära samarbete med medlemsstaterna ta itu med utvecklingen och användningen av ekonomiska styrmedel, frivilliga överenskommelser och andra icke-rättsliga medel, såväl med forskning och utveckling av sådana teknologier och metoder som är mindre vattenförbrukande som med annan forskning, bl.a. i fråga om kartläggning, övervakning och fastställande av grundvattens sårbarhet.

- Kommissionen skall tjäna som centrum för utvecklingen av riktlinjer och rekommendationer, t.ex. för utarbetande av riktlinjer för god sed, samt vara behjälplig vid utbyte av information och erfarenhet.

Nationella handlingsprogram

- Medlemsstaterna skall utarbeta sina egna nationella handlingsprogam som skall ta full hänsyn till nationella förhållanden.

- De nationella handlingsprogrammen bör vara baserade på följande principer: 1) Utveckling av integrerad planering och skötsel. 2) Uppställande av regler för kvantitativt underhåll av grundvattenresurserna, vilka även skall omfatta ett ramverk för regleringen av sötvattenuttaget. 3) Vidtagande av åtgärder till skydd för grundvatten mot föroreningar från diffusa källor, vilka även skall omfatta riktlinjer för god sed och anvisningar på långsiktiga åtgärder avsedda att säkra en fortsatt integrering av vattenvården särskilt i jordbruket. 4) Fortsatt utveckling av medel för kontroll av utsläpp, både i gas- och vätskeform, från punktkällor, vilket även skall omfatta ett reglerande ramverk. Dessutom är stimulansåtgärder för utvecklingen av miljövänliga produktionsprocesser och förfaranden av stor vikt.

- De nationella handlingsprogrammen bör utarbetas så att de på lång sikt är förenliga med åtgärdsprogrammen för flodområdena.

- De nationella handlingsprogrammen bör ge anvisningar om hur och när åtgärder skall vidtagas och programmen bör med avseende på frågor av gränsöverskridande karaktär visa på vilka åtgärder som skall vidtagas på nationell nivå och vilka åtgärder som kräver att bli behandlade inom det vidare perspektivet av gränsöverskridande flodområden.

De nationella handlingsprogrammen bör innehålla följande element:

- Kartläggning och karakterisering av grundvattensystemen.

- Övervakning, i syfte att få fram information om de kvantitativa och kvalitativa aspekterna på grundvattenresurserna.

- Rapporteringsplaner för att följa framstegen i fråga om kartläggning och övervakning.

- Översyn av vattensektorn och anpassning av administrativa strukturer och lagstiftning, inklusive hjälpmedel för att uppskatta framtida tendenser i efterfrågan på sötvatten.

- Integrering av grundvattenvården i områdesplaneringen, inklusive zonindelning för sårbara eller andra viktiga områden.

- Upprättande av förteckningar över punktkällor och förorenat grundvatten och mark samt av prioriteter för nedläggning, avstängning och återställande av anläggningar, förorenade tomter och grundvatten.

- Upprättande av ett sammanhängande regleringssystem med regler för sötvattenuttag och för sådana verksamheter och installationer som kan leda till förorening av grundvattenmiljön.

- Åtgärder som stimulerar utvecklingen och användningen av miljövänliga produktionsprocesser och förfaranden, såsom bästa tillgängliga teknik, ren teknologi, vattensparande anordningar etc.

- Omprövning och tillämpning av strategier och åtgärder för kontroll av föroreningar från diffusa källor, inklusive utarbetande av riktlinjer för god sed.

- Åtgärder som gynnar vattensparande, återanvändning och hållbar användning av sötvattenresurserna samt, där detta befinns lämpligt, minskning av vattenförbrukningen.

- Möjligheter att använda ekonomiska styrmedel, inklusive skatter och avgifter.

- Planer för allmänhetens information och deltagande, särskilt med sikte på vissa bestämda användargrupper.

- Tidsplanering för genomförandet av de nationella handlingsprogrammen.

DEL 3 ÖVERSIKT AV FRAMSTEG MED AVSEENDE PÅ GENOMFÖRANDET AV HANDLINGSPROGRAMMET

Översikt av framsteg med avseende på genomförandet

- Rent praktiskt bör genomförandet ses som en pågående process där initiativen tas på kort-, mellan- eller långsiktig basis, beroende på deras art, roll och betydelse. Ett tidsschema för genomförandet av de nationella handlingsprogrammen bör fastläggas så snart som möjligt. Typen av åtgärder som behövs kommer att variera från medlemsstat till medlemsstat beroende på grundvattensituationen sedd ur miljösynpunkt, på regionala och lokala förhållanden, på redan befintliga juridiska och administrativa strukturer samt på vilka åtgärder som redan vidtagits eller beslutats.

- Medlemsstaterna bör snarast möjligt utarbeta nationella handlingsprogram och lägga fast en tidsplan anpassad till den nationella, regionala och lokala situationen med angivande av årtal för åtgärdernas genomförande, varvid emellertid år 2000 generellt bör gälla som det år då de nationella handlingsprogrammen skall vara i funktion. Det bör finnas bestämmelser med avseende på utvärdering av de åtgärder som vidtagits, omprövning av tidsschemat och lämpliga anpassningar och kontrollpunkter, så att det går att följa framstegen med avseende på programmets genomförandet.

- En del åtgärder kommer att nå bortom eller vidtagas efter år 2000. Sådana uppföljande åtgärder som är till för att säkra den långsiktiga strategin bör klart angivas och åtföljas av ett lämpligt tidsschema. Kortsiktiga åtgärder, såsom färdigställande av kartläggning samt övervakning, översikt och förbättring av administrativa och juridiska strukturer och vattensektorns arbete, beteckning av sårbara och andra viktiga skyddszoner, utarbetande av system för tillståndsgivande och främjande av vattensparande åtgärder bör sättas igång som första steg.

- Långsiktiga åtgärder kräver mer förberedelse eller är beroende av en utvärdering av grundvattensituationen på grundval av de resultat som framkommit av kartläggning och övervakning etc. Detta gäller t.ex. för integrering av det generella sötvattenskyddet i områdesplanering och markanvändning, upprättande av översektoriella administrativa strukturer, sammanställande av förteckningar över punktkällor samt uppställande av prioriteter då det gäller nedläggning och restaurering etc. Nedläggnings- och återställningsarbetet torde vara uppgifter som räcker in i 2000-talet om det sker efter vissa prioriteter och stegvis.

- Genomgången av framsteg och prestationer inom medlemsstaterna bör ske med regelbundna mellanrum. År 2000 bör vara lämpligt för den första allmänna utvärderingen. Medlemsstaterna bör avge rapporter till kommissionen om sina framsteg med avseende på de nationella handlingsprogrammen, i syfte att underlätta utbytet av erfarenheter.

- Genomgången av de allmänna framstegen inom gemenskapen bör ske med jämna mellanrum. På grundval av utvärderingen av framstegen i de enskilda medlemsstaterna och rapporter från Europeiska miljöbyrån och Eurostat om grundvattensituationen, bör kommissionens första genomgång av framstegen följa tätt efter medlemsstaternas utvärdering år 2000.

() EGT nr L 375, 31.12.1991, s. 1.

() EGT nr L 135, 30.5.1991, s. 40.

() EGT nr L 103, 25.4.1979, s. 1.

() EGT nr L 206, 22.7.1992, s. 7.

() EGT nr L 181, 1.7.1992, s. 12.

() EGT nr L 215, 30.7.1992, s. 85.

() EGT nr L 215, 30.7.1992, s. 96.

() EGT nr L 193, 31.7.1993.

() EGT nr L 198, 22.7.1991, s. 1.

() EGT nr L 18, 27.1.1993, s. 1.

() EGT nr L 328, 29.12.1993, s. 7.

() EGT nr L 185, 15.7.1988, s. 9.

() EGT nr L 230, 19.8.1991, s. 1.

() EGT nr L 181, 4.7.1986, s. 6.

() EGT nr L 311, 17.11.1993, s. 6.

() EGT nr C 59, 28.2.1996, s. 24.

() Rådets slutsatser om försurningen, 1895:e rådsmötet - miljö - 18.12.1995.

() KOM(96) 12 slutlig.